Inledning
I april 2025 åkte jag och min vän Johan till Svalbard för en fem nätters tur. Det var min femte gång på ögruppen och jag tycker väldigt mycket om platsen och ville gärna visa den för fler av mina bekanta. På en födelsedagsfest året innan hade jag ett lotteri där vinnaren fick äran att följa med på resan, det var därför den blev av. Upplägget var enkelt; dag 1, skotertur runt byn, dag två och tre långtur med skoter, dag fyra deltog vi i Svalbard ski marathon och dag fem packade vi ihop och åkte hemåt.
Midnattsolen börjar kring 20 april (och varar i ca 124 dagar) och efter det datumet är vårvintern som bäst. Det är högsäsong då och skotrar och hotellrum är ofta uppbokade så det gäller att vara ute i god tid. Vi funderade på att ta en båttur och boka den på plats, men 150 indier på konferensresa hade bokat allt man kunde då så vi fick hålla oss på land.
Skälet att vi valde Pyramiden som resmål för den lite längre skoterturen var många, men framföralllt drevs jag av nyfikenhet hur det såg ut och det var också lite spännande att ge sig längre bort än vanligt från civilisationen.
Pyramiden ligger norr om Longyearbyen och en skotertur dit är ca 110-120 kilometer om man åker den närmsta vägen. Beroende på väder och annat kan den bli betydligt längre så vi hade rekat en annan tur som var ca 30 km längre, men vi tog nästan samma väg både fram- och tillbaka.
Om man inte varit ute och härjat själv så mycket på Svalbard förut så tror jag det är smart att ha en guide med sig på en tur som denna, ha det gärna med i bakhuvudet när du läser så du inte får hybris och ger dig ut på något som kan sluta illa. Vädret, särskilt vinden och sikten, kan göra att man blir fast länge på en plats eller att man måste vända hem. Det krävs en del erfarenhet för att känna när det är dags att kasta in handduken och det är inte lätt i början. Vi hade vapen och signalpistol med oss på grund av isbjörnsfaran och det starkaste skälet till att vi körde två skotrar var att vi skulle kunna åka vidare på en av dem om något blev knas. Vi hade också vindsäck, extra bensin, kök, papperskarta och kompass och annat för att öka chanserna att klara oss själva om något skulle ske. Den sista utvägen skulle vara att kalla på hjälp, till det hade vi en nödsändare som man kan skicka en satellitsignal med om det skulle bli nödvändigt.
Förberedelser
Förberedelserna inför turen innefattade kartstudier, att samla ihop alla prylar- både sånt vi tog med hemifrån och sånt vi fick hyra på plats. Det var till exempel ingen idé att ta med våra egna vapen när det fanns att hyra. Skoterkläder för värmen var också något vi hyrde, samt signalpistol och extra bensindunkar till skotrarna.
Gällande kartor var toposvalbard den bästa resursen, de har en fantatisk onlinekarta. Den funkar tyvärr bara när man är online men den är bra för prepp och planering.
Under mellanlandingen i Oslo på väg till Longyerabyen slötittade vi lite på facebook för att se om något nytt var på gång i Longyerbyen. jag hade tidigare gått med i en skotergrupp och nu hade en annan gruppmedlem lagt upp att hans skoter var ledig och undrade om någon ville hyra den. Vi fick kontakt och gjorde upp om att hyra den till en bråkdel av priset för en ”vanlig” hyrskoter på en av firmorna.
En viktig sak att tänka på med vapenhyra på Svalbard är att man måste ha tillgång till en norsk vapenlicens, ett europeiskt skjutvapenpass eller ett tillstånd från sysselmannen (typ myndigheten) på Svalbard för att få hyra vapen,. Den sistnämnda processen kan ta flera månader och dessutom måste man räkna med att man behöver skicka in ett utdrag från polisregistret i Sverige som också kan ta en stund att få. Dessutom behöver man kunna bevisa att man är duglig att ta hand om ett vapen. Om man läser reglerna noga räcker det med att kunna skrämma isbjörn med till exempel signalpistol/flare gun men exempelvis skoterfirmorna krävde att man hade vapen med sig om man skulle hyra skoter så i praktiken är det bra att vara beväpnad utanför byn. En random bybo får inte heller låna ut sitt vapen då dennes licens då är i farozonen. Med detta sagt fick vi reda på av vår kompis dagen innan vi reste allt detta och att vi skulle vara rökta så det är tur att vi är street-smarta.
Tisdag 22 april 2025– mot Svalbard
Eftersom vi hade köpt biljetter till Svalbard skimarathon på lördagen och en av oss (jag nämner inga namn) hade glömt skidorna hemma så fick vi gå runt och försöka hyra skidor också, något som vi inte rekommenderar eftersom alla skidor redan var uthyrda. Även här krävdes det list och en stund senare hade vi lånat ihop utrustning av en väldig vänlig person.
Vi hade lyxat till tillvaron och bokat boende på Radisson-hotellet nere i byn 2+2 nätter med en natt i Pyramiden i mitten.
Vi blev frekventa användare av hotellets utespa och bastu under vår resa och det visade sig vara det bästa sättet att lära känna medresenärer i form av över-rika indiska entreprenörer, italienska ingenjörer, en österrikisk pilot som vi umgicks mycket med och så vidare.
Onsdag 23 april 2025– dagstur på skoter med glaciärgrotta
Efter en utsökt frukost letade vi upp skotern vi skulle låna, åkte och fixade lite hjälmar och vapen och ammunition och gav oss ut på en dagstur för att spana in omgivningen. Första stoppet blev glaciärgrottan som ligger en bit upp på snöfältet över Longyearbreen (Breen= glaciär på norska), ca 500 meter innan passet över till andra sidan.
Glaciärgrottan är otroligt fin och man kan gå flera hundra meter in i glaciären. Man går på stegar ner i djupet. Pannlampa behövs men inte stegjärn eller rep. I början finns fasta rep och stegar men sedan är det mest platt.
Även hit kan man ta en guidad tur om man vill. Det går att gå, åka skoter eller bandvagn.
Efter detta tog vi skotern runt vanliga rundan via fardalen och hem via Todalen med lunchpaus i hyttan vid Fritham. Dessvärre hade vi fått med oss en gammal frystorkad så det var inte succé. Den var bara 3 år efter bäst-föredatum, kass kvalitet säger jag 🙂
Vi passade också på att testskjuta vårt vapen med resultatet att vi fick åka tillbaka och byta det. 2 av 50 försök slutade i att ett skott brann av.
Hyrfirman gav oss ett nytt och förklarade sen att vi haft fel ammunition även fast vi visade att slagstiftet inte gått in tillräckligt långt. Att vi sen köpt ammunitionen av hyrfirmans butik i byn och de hade rekommenderat just den typen spelade tydligen inte heller in i ekvationen. Jag tyckte faktiskt att hyrfirman gett oss fel ammunition men de propsade på att det räckte med helmantlat, så jag gjorde en mental anteckning om att det inte var läge att slösikta på kroppen om det skulle bli skarpt läge. Anyway, vi var väldigt glada att vi provskjutit och att vi nu fått ett nytt fräscht skydd mot isbjörn. Låneskotern vi hade hade också ett perfekt fodral bak på så vi kunde ha vapnet skyddat men samtidigt lätt tillgängligt.
På eftermiddagen hämtade vi overaller och skoter nr 2 och packade i ordning för långturen dagen efter.
Innan middagen gick vi upp och försökte skaffa en karta över sista biten till Pyramiden som jag var lite osäker på. Enda stället den fanns på (B9) var i en butik som saknade Internet och möjlighet att ta kort, så vi fick tjata på dem att ta emot kontanter. När de gått med på det var nästa problem att ta reda på vad den kostade. Vi kom efter lång förhandling överens om ett pris och fick springa över till mataffären och ta ut pengar eftersom hela Svalbard är utan uttagsautomater nu för tiden. Det var enda gången vi använde kontanter. Våra 200 USD vi hade med för säkerhets skull behövdes aldrig.
Torsdag 24 April 2025 – mot Pyramiden
Vi gav oss av strax efter 9 på morgonen. Det känns skönt att aldrig behöva tänka på att solen ska gå ner så man har oändligt med tid på sig den här årstiden. Annars hade vi nog försökt sticka betydligt tidigare.
Vägen mot Pyramiden som vi valt går via den stora skoterleden i Adventdalen som är döpt efter ett valfångstfartyg som hette Adventure, lite som att vår våffeldag egentligen är Vårfru-dagen. Vädret var fint och vi hade en bra fart mot Tempelfjorden som var första stoppet. Vi stannade vid ett fruset vattenfall på vägen men annars inte så många stopp förutom den obligatoriska testa-vapnet-pausen när vi kommit ut en bit på obygden.
Vid Tempelfjorden som vi nådde efter ca 2 timmar var det helt tomt på folk. Vid hyttan vid Fredheim fanns inte en enda annan skoter, det hade jag aldrig varit med om förut. VI stannade en stund och åkte sen ut på isen och över fjorden. Några sälar låg och solade, men i övrigt var det lugnt och sansat. I diset kunde man i fjärran se kanten på den stora glaciären men vi åkte inte fram till den. Den ena skotern hade börjat bränna lite för mycket bensin så vi kände att vi inte ville ta för stora omvägar förrän vi fått klarhet i orsaken.
Nu var vi halvvägs och vi började klättringen upp på Burn Murdoch-glaciären. Det var lätt att se var vi skulle ta oss upp men lite nervöst första biten då det var många tvära svängar i dalgången och det kunde komma fram saker med lite förvarning. Inget hände och snart var vi uppe på ett av de finaste snöfälten.
Snart vände vi vänster på Boltonbreen och ut i Gipsdalen där vi åkte höger. I början kunde vi hålla bra fart men sen blev det lite trixigare upp emot Nordensköldbreen. Det här året var det ovanligt mycket snö och på vissa ställen hade den samlats i drivor.
Ingen av oss frös på vägen tack vare våra hyrda skoteroveraller och stora kängor.
När vi var på väg upp för en halvbrant backe släppte plötsligt snön under högersidan på en av skotrarna som körde längst fram och den fick slagsida åt höger. Jag kunde inte kompensera med kroppen utan fick kliva av, ta hjälp av Johan som fick agera motvikt när jag stod bredvid och gasade upp skotern för backen. Det var lite svettigt men allt gick bra. Nästa skoter var vi väldigt försiktiga med förbi platsen och för att undvika att falla ner kördes den fär långt till vänster, vilket gjorde att den kom upp på en snövall med ena skidan och välte åt höger. Allt gick bra utom för ett av de bakre handtagen som trillade av. Tur att vi körde långsamt så den inte slog runt!
Snart kom vi till en av de finaste vyerna på hela turen- nedre delen av Nordensköldbreen mot vattnet var fylld av ljusblåa istorn som tornade upp sig i en mäktig vägg ut mot fjorden.
Nu var det bara 10 kilometer kvar till Pyramiden över isen och snart närmade vi oss den nedlagda gruvstaden. Pyramiden-berget till höger var en fin bakgrund till staden. Det var ett femtiotal hus, varav de flesta var obebodda. Hotellet låg centralt och vi parkerade skotrarna.
Vi pratade med några som varit nattens enda gäster som skulle vidare och se på isbjörnsungar vid Dicksonfjorden. De hann berätta att maten var hemsk och att de elektroniska bensinmätarna ofta hade fel och att vi inte skulle lita på dem. Regeln alla gick efter var att med touring-skoter (som vi hade), särsklit de med 600 ACE-motor (som vi hade) klarade sig fram och tillbaka till Pyramiden på en tank och de stora skotrarna klarade sig till Pyramiden och tillbaka till en plats som kallades Stålsängen.
Det kändes tryggare men vi bestämde oss ändå för att köpa en dunk bensin på hotellet, något som ingen sa var möjligt men det gick utmärkt. När vi fyllde på märkte vi att det bara gick i 12 resp 9 liter i dem så vi fyllde tillbaka från våra reservdunkar och lämnade tillbaka dunken igen. hade vi kört på Eco-mode helt i onödan? Nej, det hade gått bra ändå. Hela turen var 110 km och hade tagit ca 5 timmar.
Hotellet hade rabatt för ”locals” som vi fick ta del av för att vi var snälla. Tack för det. Hotellet som blivit utnämnt som ett av de 50 finaste i Ryssland var verkligen fint på insidan. Rummen var helt nyrenoverade och de gemensamma lokalerna var fräscha men gamla.
Eftersom vi blivit varnade för maten käkade vi lite frystorkat på rummet innan vi åkte på sightseeing med skoter. Det fanns många monument och djurlivet var mer framträdande än mänsklig aktivitet. Renar betade på torgen, ripor gick omkring och en fjällräv sprang runt och lekte (Blue arctic fox).
När vi kom hem visade en bekant en video från nätet från någon dag efter att vi rest ifrån Pyramiden. Den visade en isbjörn som jagade en person precis vid hotellet där vi parkerat våra skotrar. Han klarade sig genom att kasta sig på en skoter och köra iväg, men som närmast var jörnen bara någon meter bort. Vi hade gått runt där utan vapen en lång stund när vi tankade. Det är lätt att tro att man är i säkerhet när man har hus omkring sig…
Väl tillbaka på hotellet provade vi lite av dryckerna och spelade schack, precis som sig bör när man vill smälta in med de lokala förmågorna. Vid 19 fick vi middag och vi tvekade länge innan vi valde köttbullarna. Det funkade men var lite ovanliga smaker.
Det hade kommit några andra gäster som vi småpratade lite med innan vi gick upp på rummet, som för övrigt låg bredvid deras lilla museum.
Fredag 25 april 2025 – tillbaka till Longyearbyen
Vi hade bokat frukost till 8:37, något de tyckte var jätteroligt i receptionen. Vi ändrade oss sen och gick ner lite tidigare till en måltid vi faktiskt nästan kunde varit utan. Antagligen var vi ovana eller bortskämda med Longyearbyens utbud, så vi satt inte och frossade så länge bland bönorna och korven.
Redan 9 var vi på väg tillbaka igen. Vi hade bestämt oss för att ta nästan samma väg tillbaka och inte den långa vägen på 130 km som de vi pratat med dagen innan åkt. Den verkade lite lam. Idag var vädret om möjligt ännu bättre än dagen innan.
Halvvägs över fjorden ser plötsligt Johan stora isbjörnsspår som går längs spåret. Vi följer dem i flera kilometer ända fram till andra sidan där de vänder och går ut mot öppna havet igen. Det var väldigt spännande men kändes tryggt då sikten var perfekt och vi åkte på snabb sjöis.
Som sagt så tog vi samma väg upp i bergen som vi kom dagen innan. På en plats kom vi lite fel då spåren blåst igen så vi fick sick-sacka över ett snöfält för att välja en smart väg ner för en brant, men det gick bra. Nedfarten där vi vält dagen innan tog vi extremt försiktigt och det gick bra!
Vi mötte två ekipage på väg mot Tempelfjorden, några som skulle till Newtontoppen och några på väg mot Pyramiden, men i övrigt var vi helt själva.
Det kändes skönt att komma till Tempelfjorden igen och se sälarna som låg och solade. Det var dock inte lika många som vanligt. Vid Fredheim-stugan där man kan ta en paus var det flera grupper och därifrån mötte vi säkert tio skotergrupper på väg tillbaka mot Longyearbyen. Inga isbjörnar i sikte men historier på byn berättade att en turistgrupp blivit överraskad av en björn precis där några veckor tidigare. En kvinna hade blivit rädd och sprungit iväg och björnen hade sprungit ikapp henne och lagt ramen över henne och rivit henne medan alla gudier hade skjutit i luften av rädsla för att träffa turisten. Björnen hade blivit rädd och gått iväg och allt slutade lyckligt med lite skrapmärken bara.
Efter Sassendalen tog vi en annan väg till höger om där vi åkt dagen innan och för en stund var vi lite desorienterade men snart kände vi igen oss igen och kunde öka farten.
Våra kompisar i byn hade rekommenderat oss att besöka en isgrotta uppe på en glaciär och de hade pekat ut den lite slarvigt på en karta. Vi tänkte att det skulle vara lätt att finna och att vi bara skulle kunna följa spåren dit men tji fick vi. Vi åkte fram och tillbaka och långt in i en dalgång utan att hitta rätt. Till slut gav vi upp och tänkte att nu har vi en anledning att återvända en dag. Vi sköt upp vår ammunition och signalskotten och åkte hemåt. Man fick nämligen inte lämna tillbaka något av det.
Vi var tillbaka redan vid 14.30 (turen tog ca 5.30 hem inklusive pauser) och vi hade gott om tid att lämna skotrarna och hämta skidor till morgondagens lopp. Låneskotern lämnade vi vid 17 när vi hämtat nummerlapparna coh facinerats över norrmännens vallnings-frenesi. Backen strulade lite på låneskotern när vi skulle lämna den så vi fick skriva lite med uthyraren. Senare på kvällen hörde vi att det krävdes lite justering på en skruv för att få i den.
Sen blev det pasta och hamburgare på Svalbar.
Lördag 26 april 2025 – Svalbard Skimarathon
Vi vaknade till det bästa vädret för ett skidlopp man kan tänka sig: Strålande sol, minus 10 grader och nästan vindstilla. Efter frukost gick bussarna ut mot Todalen där starten skulle gå. Vi skulle bara åka 21 km så vår start var 9.30 så vi hade gott om tid att se starten för den riktiga distansen och insupa atmosfären. Spåren såg väldigt hårda och bra ut och de var det också. Helikoptrarna scannade av dalgången efter isbjörnar och sen gick starten.
Ca 200 personer åkte korta banan. Första 10 km gick uppför varav de två sista var ganska branta, därefter 1 km på platten och sen 10 km nedförsbacke. Allt gick bra och det var väldigt fint och välordnat. Drickastoppen var välsorterade och i målet fanns allt man kunde tänkas vilja ha.
Efter loppet åkte vi tillbaka till byn, handlade lite, badade i hotellets jacuzzi och sen var det dags för banketten efter ski marathon i Svalbardhallen en kvarts promenad in i dalen. Maten var god och vi hade roligt sällskap från olika nationaliteter.
Efter middagen gick vi ner på byn och träffade några locals som vi hängde med till långt in på natten för att få uppleva äkta midnattsol.
Söndag 27 april 2025 – Utflykt och hemresa
Hemresedagen började med sovmorgon, sedan en taxiresa förbi flygplatsen eftersom vi ville försöka hitta Lunnefågel. Det var tyvärr lite för tidigt på säsongen och vi kom inte hela vägen fram till häckningsberget så det blev renar, ripor och alkor istället.
Taxichauffören var väldigt kunnig och vi pratade exempelvis om varför isbjörnarna börjat äta renar och att det var svårt att sälja valross-resor när alla valrossar låg i byns hamn till allas beskådan helt gratis.
Sen bar det av hemåt via Oslo. Utsikten från planet var magnifik på vägen hem över Spetsbergen (den största ön i Svalbards skärgård) och jag längtar redan tillbaka.
Efterord och lärdomar
Det är lätt att glömma det man just lärt sig eftersom man tycker det är självklart, så här kommer en lista, delvis till mig själv inför nästa tripp.
Man kan köpa bensin i Pyramiden men den kostar dubbelt så mycket som i longyearbyen.
Bränsleförbrukningen på en vanlig 600-ACE skoter var för oss ca 52 liter på två skotrar för 250 kilometer, alltså ungefär en liter per mil. 80 % av förden körde vi på ECO-mode.
Choklad och skräpmat är väldigt dyrt på Svalbard. Kläder ungefär samma som Sverige och mat i övrigt bara dyrt.
Be om exakta koordinater på en karta om ni får rekommendationer, det är svårt att hitta rätt när allt ser likadant ut.
Isbjörnsrisken är på riktigt, träna på att komma iväg fort och att skrämma med kort varsel.
Lunnefåglar och valrossar kommer senare än när vi var där (april).
Det enda om inte gick att få tag på på plats var en båtresa, försök boka den lite i förväg eller i alla fall kolla bokningsläget.
Det enklaste sättet att dra ner på budgeten är att åka utan guide men det krävs en del kunskap, så det är inte bara att ge sig ut i vildmarken. Näst på tur om man vill spara pengar är förstås att hyra skoter privat. Det finns en del som hyr ut men men behöver ha rätt kontakter i förväg. Priset ligger på 1/3 -> 1/2 priset mot en hyrfirma. (Exempelvis betalade vi 700 NOK per dag för en 600-skoter när hyrfirmorna tog 1890-2500 NOK. En större skoter privat (900 cc) låg på det dubbla men betydligt lägre än officiella priser. ”Livet börjar vid 900 kubik” är det en del som tycker men det låter jag er själva avgöra.
Frågan om man ska ta med eller hyra vapen är också lite klurig. Vi betalade 600 NOK per dag i tre dagar för en Ruger .308 i bruksskick och trasnport av eget vapen kostar 690 SEK /enkel resa plus skjutvapenpass som kostar 990 kr. Ska man vara ute i en vecka eller mer kan det nog löna sig att ta med eget även fast det är meckigt.
Den sista kommentaren, mest till oss själva, är att det var en bra vinter för skidåkning. Det var mycket fin snö och vi skulle lätt kunnat få många fina åk med skoter och skidor, så kolla in vädret till nästa resa och packa därefter.
