juli 2019 – Adventure Sweden

juli 28, 2019

598 km solocykling mellan Stockholm och Skåne

Cykeln kittad för avfärd. Merida Reacto 7000 med Ultegra Di2 växlar.

Vi har sedan några år haft ett sommarhus i Åhus, Skåne och när jag fick möjlighet att köpa loss en fin, bättre begagnad racercykel (Merida Reacto 7000 med Di2-elektroniska växlar) föddes en idé om att testa att cykla sträckan mellan norra Stockholm och Åhus i ett sträck. Skälet till att jag fick för mig att göra det på en gång var att jag inte trodde jag skulle känna mig sugen på att cykla vidare dag två efter att ha vaknat upp efter en vätternrunda några gånger som ju är omkring halva avståndet.

Förberedelser

Jag cyklar varje dag, året runt till och från jobbet i centrala Stockholm, ca 9,5 kilometer. Det är och har varit min grund till träningen de senaste 20 åren. Jag har under den tiden också utvecklat en bra förmåga att cykla i lagom tempo utan att bli särdeles anfådd eller svettig, något som jag återkommande har nytta av i olika situationer.

Rekognoceringen av vägen gjordes främst via Internet och det var faktiskt inte helt lätt. Google maps valde jag av gammal vana men jag stötte ganska snabbt på begränsningar i informationsdetaljerna. Bland annat kan man ju inte se vilket underlag man kommer att cykla på, något som för mig var viktigt då jag hade smala däck på cykeln. Jag insåg snart att jag kunde rita upp en översiktlig väg, men fick förlita mig på att leta mig fram och ändra mig på plats om det skulle bli nödvändigt.

De personer jag frågade om råd inför turen avrådde och tyckte mest att det var en onödig idé, något som fick mig att bli än mer nyfiken på hur det skulle vara. Jag läste lite om Randonnécykling och konceptet Audax-cykling blev bekant inom vilken man cyklar en förutbestämd sträcka på en viss tid. Där fick jag lite tips på vilken hastighet man kunde förväntas hålla och lite sånt.

Inför turen gjorde jag också en lista på restauranger, mackar, cykel- och sportbutiker samt deras öppettider för att ha det förberett om det skulle behövas. I tillägg räknade jag ut avstånd till mål och till nästa stad från ett antal olika ställen för att ha någorlunda koll på var jag var och hur lång tid jag hade till nästa potentiella depå. Exempelvis:

” 340 Eksjö: Pizzeria Via venetto 11-21 mitt i stan, OKQ8, öppet dygnet runt. Vid rondellen. Willys precis innan, Gulf bensinstation också precis innan, 30 km till Vetlanda härifrån, 105 till VÄXJÖ”

Eftersom familjen ändå skulle åka ner mot Skåne kom vi fram till att de skulle åka med bilen på kvällen och stanna över i Eksjö på vägen ner. På så sätt skulle jag ha lite närmare till hjälp om det skulle behövas.

Packning

Packningen på cykeln konfigurerade jag enligt följande:

Sadelväska: Cykelreparationsprylar (kedjebrytare och länk), 2 extra slangar och repsats för slangar, däckavtagare.
triangelväska under ramen: Vind/regnjacka, 1 buff i merinoull, 1 vanlig buff, långa handskar (utan vaddering tyvärr), mössa, 2 mars-chokladkakor
Ramväska: Telefon, powerbank, laddare till klocka (Suunto Ambit 3 Peak) och tele. 2 energi-gel, 3 energikakor, lite kex och ytterligare några mars-chokladkakor.

En liten pump och två vattenflaskor, en 700 ml (med vatten) och en 500 ml (fylld med elektrolyt-sportdryck) satt också på vid starten. Två baklampor och en påtejpad kraftig ficklampa där framme blev nattkonfigurationen.

Stockholm till Nyköping

Färden började vid 08.30 på tisdag morgon efter att barnen gett sig av till skolan. Vägen till och genom Stockholms city kan jag utan och innan så den gick fint. Vid Liljeholmen stötte jag på en sur dam som minsann upplyste mig om att jag cyklat mot rött, vilket jag inte gjort. En man som dök upp från ingenstans såg till att hon blev ordentligt tillrättavisad och jag fortsatte min färd söderut.

Jag gjorde tidigt i planeringen ett val att cykla via Södertälje istället för Skanssundet för att slippa stå och vänta på en färja. Nu i efterhand är jag inte säker på att det var så smart att cykla via Södertälje på grund av felcyklingar enligt nedan, men det är ju lätt att vara efterklok.

Första och största hindret kom vid Vårby/Kungens kurva. Jag har dålig koll på vilka förorter som ligger var och kunde därför inte riktigt orientera mig med hjälp av skyltar, utan fick förlita mig på kartan i telefonen. En riven cykelbro ställde till det å det grövsta och jag tror att jag cirklade runt i 30 minuter innan jag lyckades krångla mig förbi den platsen. Ner mot Södertälje hade jag tänkte cykla gamla landsvägen som jag känner till väl, men på något sätt kom jag på fel sida och var tvungen att återigen förlita mig på telefonen. Den visade in mig på skogsstigar och grusvägar, något jag inte alls uppskattade, förutom att naturen var fin.

Vädret var fint, vinden något kraftig men ändå lyckades himlen klämma ur sig en ordentlig störtskur precis när jag passerade Södertälje. Det kom ytterligare en skur en kvart senare, men efter det var resan helt torr.

Jag var ganska trött psykiskt efter alla felcyklingar men nu öppnade sig en fantastisk landsväg som tog mig mot Nyköping nästan utan kartkontroller eller felcyklingar. Nu var jag äntligen på rull! Första lite längre stoppet blev på Max söder om Nyköping där jag åt en sen lunch bestående av hamburgare och Coca Cola. Här är det väl dags att erkänna mitt hemliga trick för att hålla mig pigg också; jag dricker inte kaffe eller något annat med koffein i till vardags. Tack vare det och en rejäl dos placebo så inbillar jag mig att jag när jag väl får i mig koffein så blir jag väldigt pigg och i stort sett immun mot att bli sömning (i alla fall de första timmarna). Just på den här resan funkade det perfekt och jag kunde utan större problem hålla mig vaken över en natt.

Nyköping till Linköping

Cykelpendlare i Norrköping blir uppmuntrade på vägen.

Färden mellan dessa städer passerade först Krokek och skogarna runt Kålmården. Här fick jag min längsta nedförsbacke hittills ner mot Bråviken, snacka om skön belöning att få glida på i över 45 knyck i mer än en kilometer! Norrköping var lite klurigt att hitta rätt igenom men här körde jag faktiskt efter skyltar och med minnet av min barndoms resor med bil till Skåne som faktiskt passerade genom Norrköping centrum så trixade jag mig ut på andra sidan med hedern i behåll.

Innan Linköping tog jag en kexchoklad och fyllde på lite mars-choklad på en , såg Göta Kanal, gjorde ett tafatt försök att hänga på en träningsgrupp med 30 cyklister som var ute på tur (jag stod still när de passerade och det var lönlöst att komma ikapp, men jag försökte i alla fall). Familjen kom ikapp i Linköping och min dotter såg mig på långt håll och de sladdade in på en parkering vid ytterligare en vägkrog och vi bytte några ord över en middag. Min usla men stora powerbank på 16000 mAh, tog nästan slut efter en telefonladdning, så jag bytte till uttagsladdare med familjen och fortsatte sedan mot Mjölby som var nästa anhalt.

Linköping till Mjölby

Linköping var lite klurig att komma ur då jag inte visste riktigt vad de olika förorterna hette, men till slut hade jag passerat flygvapenmuseet och var på väg mot Mjölby. Solen höll på att gå ner nu och ljuset mot naturen runt mig gjorde varje skogsdunge och allé till en tavla. I Mjölby skymde det och jag gjorde mig redo för att möta den småländska natten.

Mjölby till Vetlanda

Min vana trogen höll jag så länge som möjligt på att tända framlampan till cykeln fast jag visste att batteriet hade minst en natt på max ljusflöde ca 1000 kina-lumen (torde vara cirka hälften på riktigt). Först när det var riktigt mörkt satte jag på lampan. Den gav ett stabilt och starkt ljus som också utstrålade låtsasvärme så jag cyklade (nästan) och njöt i min ljustunnel. Glädjen blev tyvärr kortvarig. Bara någon timme senare började lampan att flacka och till slut gav den upp helt. Jag hade ingen reserv med mig och fick helt enkelt fortsätta genom natten i totalt mörker. Som tur var hade trafiken nästan upphört helt. Jag var före färden lite orolig för långtradare och galna bilister på just den här sträckan, men jag hade i stort sett vägen för mig själv.

Nu började vinden tillta och jag fick klä på mig allt jag hade i väskorna för att kunna cykla vidare. Temperaturen kröp långsamt ner mot en handfull plusgrader när natten sänkte sig över skogen och min väg.

Jag började närma mig Eksjö. Jag frös otroligt mycket nu och hade två val: Antingen cykla in i Eksjö till hotellet där familjen låg och sov och få lite värme (det skulle vara några kilometers omväg) eller också kunde jag cykla till en vägrestaurang i utkanten av byn och även där få lite värme innan jag fortsatte. Jag valde vägrestaurangen. Sagt och gjort cyklade jag ut till handelsplatsen där den låg bara för att upptäcka att den inte alls var nattöppen. Nu var jag ännu längre från hotellet och valet stod mellan en lång väg tillbaka eller ytterligare flera mil till Vetlanda. Jag cyklade vidare.

Det var nog den jobbigaste biten på hela turen jag gav mig in på. Vinden var stark och tog ifrån mig all värme jag hade i kroppen och ersatte med en stelhet som närmast kan liknas vid att vara gipsad. Jag fick knappt upp telefonen i Vetlanda och jag tror jag fick använda röststyrningen för att navigera mig fram till restaurangen. Som tur var var den öppen och jag stapplade in i värmen. Vid kassan fick jag en gratis äppelpaj för att få upp värmen och jag var tvungen att stanna tills solen gick upp för att ens kunna gå ut genom dörren och fram till cykeln. Jag gjorde något försök när det fortfarande var natt, men vände och gick in och köpte en varm choklad och väntade.

Vetlanda till Ryd via Växjö

Från Vetlanda valde jag vägen via Norrhult och kom tyvärr in på en guppig, rotfylld skogsväg några kilometer. Att jag fick träffa en älg på bara några meters håll var en klen tröst, men snart var jag ute på en landsväg igen. Tyvärr var den här biten som skulle komma mot Växjö en av de värsta sträckorna på hela resan. Vägrenen var smal och vägen var så smal att större fordon inte kunde röra sig utåt någonting. Vid flera tillfällen funderade jag på att byta väg och ta en rejäl omväg, men fortsatte ändå till slut mot Växjö.

Växjö är en väldigt fin cykelstad och jag fick en kort paus i en park på en bänk innan färden gick vidare. Nu började mer kuperat landskap med mindre vägar och små sjöar. Det var väldigt fint. Jag började snart längta till ”Banvallsleden”, en gammal tågsträckning som var omgjord till cykelbana som jag cyklat södra delen på en gång tidigare. Den var platt och asfalterad och rak så när jag väl kom fram på den skulle jag vara nästan framme tänkte jag.

Tyvärr var början på den leden rena skämtet för en racercyklist. Jag trängdes in på ca 20 kilometer sand/stig/grusväg utan möjlighet att ta mig därifrån på grund av alla sjöar. Jag cyklade på helspänn och hastigheten sjönk till knappa 20 km/h trots att jag la ner mycket kraft på cyklingen.

Jag överlevde den biten också och började närma mig samhället Ryd. Jag hade bestämt med familjen att jag troligen skulle kunna träffa dem i Olofström, men min hunger tvingade mig att parkera vid ett gatukök i Ryd istället. Följefamiljen var bara en kvart bort så jag gick in på en grill för att köpa lite lunch.

Hej, skulle jag kunna få en kebab?
Nej, det får du inte.
Nehä, kan jag få en Pizza då?
Nej.
Okej, kan jag få en hamburgare då?
Nej…
Men det står ju på en skylt där ute att ni säljer mat!
Nej nej, det är en annan restaurang där borta. Du får gå dit.
Okej. Hej då.
Men du ska inte vara här, du ska vara i Olofström. Din familj väntar där.
… öh, va?
Ja, det är du som cyklar till Åhus va? Du ska träffa dem i Olofström.
Okej, ja det skulle jag men nu har jag bytt till Ryd. Hur kan du veta det?
Ja, de sa de på radion. Din fru ringde in och berättade att du cyklade till Skåne från Stockholm!

Det visade sig alltså att Liselott hade ringt in och vunnit nån slags tävling i P4 och berättat hela historien för dem. Hon hade fått barnen att lova att inte säga något om hennes inslag för att inte sätta mig i någon press då jag bett henne att inte skylta med min cykeltur. Detta för att jag själv ville bestämma om jag ville bryta eller ändra turen utan att någon skulle ha något med det att göra. Familjen vann ett sadelskydd med texten: ”här sitter en vinnare” som kom hem till oss någon vecka senare.

Familjen kom senare och jag skickade in dem i gatuköket för att hälsa innan jag fortsatte färden mot Skåne.

Ryd till Åhus

Blekinge är fullt av fina sjöar och vattendrag.

Vägen till Olofström visade sig bli en av de finaste sträckorna, men också ganska utmanande med snabba branta stigningar och vindlande vägar genom blockterräng och skog. Det var mycket djurliv och jag såg tranor, harar, rådjur och allehanda kul villebråd längs vägen.

Längs en cykelbana lyckades jag med konststycket att köra över en överraskad huggorm. Den kastade sig efter mig för att förgifta min fot, men cykelskon var i vägen och den kom inte att nå så högt då bakdelen var fastnaglad i marken av mitt framhjul. Vi överlevde båda två och vi fortsatte våra respektive liv på olika håll. Det tillsammans med ett grodkill var den närmaste djurupplevelsen jag hade. En rådjursfot som låg och såg malplacé ut längs en väg vid Nyköping räknar jag inte.

Vid det här laget började jag få slut på krafter i benen och det tog längre och längre tid att accelerera efter korsningar och backar. Jag hade skavsår mot sadeln som kändes, och nedre delen av ett knä började kännas ansträngt.

Från Eksjö och fram till Bromölla hade jag haft motvind, men som genom ett trollslag fick jag nu en efterlängtad och ordentlig medvind. Tack vare den kunde jag hålla lite fart över slätterna bort mot Rinkaby och sen till Åhus också. Jag försökte hålla jämna steg med några tjejer på väg till en cykelträning, men orkade bara hänga på några minuter innan jag fick lämna dem framför mig.

Nu var jag snart framme! Jag drack en kolhydratgel (en av de två jag hade med mig) för att bli gladare sista halvtimmen. När jag kom in i Åhus stannade jag vid ån och tog en vinnarbild innan jag cyklade den sista kilometern mot vårt sommarhus på Äspet.

Framme i Åhus. Precis innan bron där bilden togs cyklade jag fel på en sträcka jag cyklat 100 gånger förut bara för att jag trodde jag kunde gena och spara 50 meter. Jag cyklade in på en tomt och fick vända om…

Det var förstås väldigt skönt att vara framme och jag sov gott på natten.

Dagen efter var jag stel i benen, men inte alls så tom på energi som jag trodde jag skulle vara. Det onda knät kändes knappt och jag var oförskämt pigg hela dagen.

Efterord

Jag rekommenderar verkligen alla som har möjlighet att testa på att cykla riktigt långt med lätt packning någon dag. Frihetskänslan är svårslagen och man expanderar sin egen uppfattning om vad som är möjligt. Dessutom får man en möjlighet att tänka igenom många saker. Jag kom till exempel fram till att jag har det ganska bra!

Cykeln funkade perfekt, nu vet jag att det stämmer att Di2-växlar håller batteriet länge! Inga punkteringar fick jag vara med om heller.

Det är en stor fördel att vara kompis med sig själv på en sån här tur eftersom man är med sig själv så länge. För att minimera risken att tröttna på mig hade jag laddat upp med många podcasts och mycket musik, men jag satte aldrig i hörlurarna ens en sekund på hela färden.

Total tid blev ca 31 timmar, varav ca 26 på cykeln. Jag snittade mellan 22 och 24 km/h beroende på om man kollar på klockan eller cykeldatorn. Klockan pausade tyvärr ofrivilligt några mil kring Linköping.

juli 14, 2019juli 31, 2019

Mina reflektioner- Halv Ironman Jönköping 2019

Söndagen den 7 juli genomförde jag min första halva Ironman-tävling (70.3) och tänkte dela med mig av lite tankar och erfarenheter kring mina upplevelser i förhoppningen att fler kanske vågar ge sig på triathlon i allmänhet och lite längre sträckor i synnerhet!

För er som inte orkar läsa hela inlägget vill jag passa på att berömma alla funktionärer och arrangörer för ett utmärkt lopp! Tack!

Förberedelser och utrustning

Just den här anmälan var långt ifrån en spontangrej. Redan på hösten fick jag för mig att jag ville prova en halv Ironman, delvis för att jag på sommaren provat en hemmagjord hel Ironman. Den gav inte mersmak då det var 30 grader varmt och den tog verkligen på krafterna, men däremot tänkte jag så småningom att halva distansen kanske kunde vara en mer ”normal” utmaning. Vanligen tävlar jag inte men jag blev nyfiken på hur växlingar och annat går till, så det var bara att anmäla sig.

Biljettpriserna stiger enligt en slags skala på Ironman-namngivna tävlingar och jag rekommenderar att man blundar valda tillfällen när man köper sin biljett så ser man inte hur dyrt det är, alternativt lägger upp loppet så man får valuta för pengarna i form av sportdryck och energikakor. (Jag fick i mig 157 energikakor för lite under loppet, men ska träna mer till nästa år.)

Förberedelserna för löpningen var egentligen ett löfte till mig själv att fortsätta löpträna regelbundet samt prova några längre pass runt vår vik, Edsviken som är exakt 20 km. Det blev totalt 3 sådana långpass, något färre än jag hade tänkt mig… För att få upp farten och lämna mitt konstanta 5-5.30-tempo tänkte jag springa lite intervaller, men det hanns inte med, det får jag fundera på till nästa gång!

Vi har ett löpband hemma som kom till pass på de ruskigaste vinterkvällarna, men jag tror det varken gjorde till eller från i slutändan, då det mest var korta terapirundor.

Cyklingens grunder hade jag nog från början då jag sen massor av år cyklat 9 km + 9km varje dag, året runt (i lugnt tempo i och för sig) fram och tillbaka till jobbet. Jag blev med en ny fin racercykel på vintern och körde kanske åtta pass på vår cykeltrainer under vintern i tillägg till cykelpendlingen till jobbet. De träningspassen var en knapp timme långa men gjorde i alla fall inte konditionen sämre. Framåt våren gav jag mig ut på vägarna mot Täby/Vallentuna några gånger och de längsta passen jag fick ihop var två stycken 60 km-rundor. Ja, just det, en sak till- jag pallrade mig ner till Skåne från Stockholm en dag i maj också och fick ihop ytterligare ca 600 km som nog kom väl till pass.

För simningen anmälde jag mig till en fortsättningskurs i crawl à 10 tillfällen av vilka jag nog var på merparten. Det var väldigt nyttigt för tekniken men uthålligheten fick man träna på vid sidan av. Sagt och gjort, det blev typ tre pass i bassäng ytterligare och sen kom den varma våren som en välsignelse så Ösbysjön i Djursholm fick stå som värd för fem ytterligare träningssimningar, varav någon på 2 km. Kvarnparksbadet i Danderyd, världens kanske bästa mötesplats för kommunens barn och föräldrar, fick stå som värd för några pass till.

Logistik

Några veckor innan loppet läste jag på lite vad jag gett mig in på och insåg att man var ”tvungen” att vara med på ett tävlingsmöte redan på fredagen i Jönköping. Våra planer var först att åka över lördag till måndag, men vi fick styra om till fredag till måndag istället. Vi hamnade på ett utmärkt hotell i Växjö ca 30 minuter från Jönköping, Hotell Högland.

Det blev lite körande fram och tillbaka, då cykeln skulle lämnas på lördagen också men det funkade bra ändå.

Fredagen

Vi körde upp från Åhus och hann till det första pre-race-mötet i kulturhuset Spiran klockan 16. Det var inte så mycket nytt, men bra att få en repetition om hur växlingarna går till och vad man bör och inte bör göra vid cyklingen till exempel. Jag tror det var bra för mångas nervositet att se att man inte var ensam om frågorna och det var lite avväpnande och humoristiskt framställt och inte så gravallvarligt som man kanske kunde ha trott. Vädret skulle bli regn enligt prognosen och vattentemperaturen var estimerad till 17 grader. Det lät inte helt optimalt.

Efter mötet gick vi bort till en park och hämtade nummerlapps-kitet. Där stod en vän och visade ???våtdräkter och sen köpte jag ett nummerlappsbälte för att snabbt kunna vrida nummerlappen mellan bak och framsidan i växlingen mellan cykling och löpning. Under simningen har man ingen nummerlapp. Sen gav vi oss mot hotellet i Nässjö.

Efter en enorm kebabtallrik på ett lokalt hak hängde vi i hotellets spa-avdelning med bubbelpooler och massagefåtöljer. Jag packade ihop de olika påsarna och fick lite huvudbry för vädret när jag skulle packa kläder. Så småningom insåg jag att jag inte kunde veta hur mycket jag skulle frysa efter simningen (jag gillar verkligen inte kallt vatten) så jag packade en långärmad tröja utöver cykeltröjan för att vara på den säkra sidan. Handduk till cykelpåsen om man behövde torka sig lite glömde jag så den fick jag lägga dit innan loppet på söndagen, sen visade det sig att den knappt behövdes, men det var ytterligare en onödig grej som upptog mig. En annan fix idé jag fick var att man under cyklingen byter vätskeflaskor på kontrollerna. Jag gillade inte riktigt den idén då jag hade min favoritflaska med mig och bara ytterligare en. Detta var ytterligare ett exempel på att jag nog var lite spänd att jag lade tankekraft och energi på en sån liten detalj, men jag sörjde verkligen att bli av med min vattenflaska. Dock visste jag att jag inte behöver dricka så mycket om det är kallt ute och hade en hemlig plan att spara den flaskan och rotera en annan flaska, något som jag också gjorde och därigenom fick med mig flaskan hem igen!

Lördagen

Efter en fin hotellfrukost bar det av till Jönköping och cykelinlämning. Det var väldigt bra att gå igenom växlingsområdet innan loppet och allt blev med ens logiskt och självklart när man såg hur cyklar och påsar skulle hänga. Vi var där vid 11-tiden och det var knappt någon kö, det är oklart om det blev det någon gång på dagen, men nu gick det lätt och var gott om plats och rum att fixa med sina prylar. Jag hade pumpat cykeln redan vid bilen och hittade dess plats, sen var det påsarna för växlingarnas tur. Jag hade lite extra choklad (några mars-bars) och lite blåbärssoppa i påsarna men förutom den extra tröjan hade jag i stort sett det som var obligatoriskt.

Det fanns cykelpumpar vid varje cykelrad (ca 20 stycken). Nu kunde man se vilka cykeltyper som tävlingskompisarna hade. Jag skulle nog uppskatta att 75 % hade triathloncyklar och resten vanliga rackercyklar. Av de som hade vanliga racercyklar, jag inkluderat, hade nog 80 % av oss satt på tempopinnar för att få en bättre aeroposition. Relationen mellan hur många som hade triathlonhjälm och vanlig var svårare att uppskatta, men kanske 60 – 80 % som hade aerodynamisk hjälm eller något sådant. Jag körde med min vanliga.

Då det var utlovat regn knöt jag ihop de två växlingspåsarna i toppen så inget vatten skulle regna in. Knutarna blev lite hårda och jag knöt om den säkert två gånger innan jag var nöjd.

Efter inlämningen fick man sitt chip och jag var nästan redo att starta. Min tålmodiga familj gick med mig bort till Munksön där simningen skulle gå av stapeln och väntade när jag tog en liten tur för att känna på temperaturen. Som jag skrev gillar jag inte kallt vatten och även om 17 grader är okej när man har lång våtdräkt var jag lite osäker på hur jag skulle återfå värmen efter simningen, särskilt i regn. Min cykelregnkappa hade jag dessutom lämnat hemma i Stockholm så den enkla lösningen fanns inte (och att köpa en ny hade jag inte en tanke på). För en gångs skull fick jag tacka Åhus för att det jämt är så kallt där- jämfört med 14 grader var Munksjön helt okej och jag bestämde mig för att inte ha någon neoprenmössa på mig under badmössan jag fått.

Jag simmade till bron och tillbaka (400 + 400 meter) och var nöjd med det. Eftermiddagen ägnades åt John Bauer-museum, skaparverkstad, fotboll, bubbelpool, pizza och annat. Jag gick och lade mig rätt tidigt.

Söndag- tävlingsdags!

Min fru Liselott körde mig till starten på morgonen. Jag hann passera växlingsområdet för att knyta upp knutarna på påsarna som jag stängt ordentligt för regnets skull. Jag knöt upp dem för att spara lite tid i växlingen (det skulle ju inte regna mer) och lägga i handduken som jag inte skulle behöva. Det var tid över till 8.30 så jag bytte om till våtdräkt här också.

Sen kom regnet. Det duggade lite först, sen öste det ner.

Jag gick i min våtdräkt med min påse genom Jönköping och funderade på vad jag gett mig in på. Folk hade gömt sig under alla tak som fanns för att slippa de blöta klumparna från skyn. Jag letade mig bort till simstarten och var där typ 8.40, när starten för eliten gick. Nu var det 20 minuter kvar till oss vanliga dödligas startsignal. Man fick självseeda sig för simningen, något som gick ut på att man ställde sig vid en markering där man trodde att ens likar skulle simma för att det inte skulle bli för ojämnt i vattnet. Jag siktade in mig på 40 minuters-linjen. Jag lämnade in min påse i en bil lite innan nio och gick och ställde mig i startkön. Redan innan starten gick hade jag börjat frysa lite smått och ångrade att jag inte hade neoprenmössan med mig. Starten gick och folket började röra sig framåt. Det gick JÄTTELÅNGSAMT. Jag tror jag föll bakåt lite i startlinjen också för det var inte så många efter mig när jag efter typ 40 minuters väntan kom fram till vattnet. Nu hade det hunnit bli lite sol! Man gick i fyra och fyra i vattnet på en given signal. (Nu hade jag alltså stått en timme och väntat.)

Simningen

Äntligen fick jag hoppa i vattnet och börja simma. Tyvärr hade jag inte riktigt räknat med farten som mina tävlingskompisar hade så jag kom inte in i något bra tempo. Jag kunde simma kanske tio simtag, sen fick jag stanna och simma bröstsim ett tag eller försöka simma runt någon. Det blev väldigt klurigt och det slutade med att jag simmade en hel del bröstsim, något jag inte alls hade kunnat föreställa mig ,bland annat för att se framåt, jag provade också crawl med att titta typ varje simtag men det funkade inte så bra. Jag blev lite resignerad och fann mig acceptera min plats i kön och ägnade mig åt att spara krafter istället. Jag frös inte så mycket, det var också en av mina stora farhågor i början att jag inte skulle kunna hålla värmen om jag inte fick paddla på. Jag tittade aldrig på klockan under simningen men den tog 48 minuter.

Upp ur vattnet och ca 500 meters löpning till växlingen. Här tog jag det lugnt och sansat och fick på mig både strumpor och skor på rätt fötter. Trots att jag knutit upp påsarna var det som var i dem ganska torrt. Eftersom jag inte frös så hemskt mycket (jag fryser alltid när jag simmat) så chansade jag och tog bara cykeltröjan. Prognosen var 14 grader, stigande till 17 och halvklart väder.

Cyklingen

Full fart till cykeln och ut genom Jönköping och innan jag visste ordet av hade jag cyklat fram till den stora uppförsbacken. Eftersom jag var så långt bak i leden så hade jag ett lite högre tempo än de flesta andra och hamnade ofta i omkörningsfilen. Det var inte svårt att hålla sig till reglerna utom vid en handfull tillfällen när man påbörjat en omkörning och den man tänkte köra om plötslig bestämde sig för att också köra om den framförvarande. Då blev det till att vänta in lite så att vi inte blev för många i bredd.

Uppförsbacken var rätt lång men jag tog den metodiskt och snart var vi uppe på platån. Naturen var ömsom skog och ömsom fält, ett fint svenskt sommarlandskap alltså. Vätskekontrollerna kom på lagom avstånd, jag tror det var tre eller fyra stycken på de 90 kilometerna, det kändes väldigt lyxigt att bara kunna kasta sin tomma flaska och få en ny påfylld, eller bara få en energikaka i handen och slippa tappa tempo.

Det fanns dock bara en toalett på varje kontroll, något som jag själv inte led av, men jag såg några stå och skruva på sig vid de sista kontrollerna.

Min hang-up på att inte bli av med min medtagna favvovattenflaska visade sig överdriven förstås. Jag hade vatten i den och de enda flaskorna jag roterade var sportdryck efter att jag offrat en gammal flaska i början. Jag drack nog totalt 3 halva flaskor sportdryck och en halv flaska vatten på de knappt 3 timmarna jag var ute. På mina turer hemma på kvällarna räcker en flaska vatten à 70 cl cirka 50 kilometer. På en av mittenkontrollerna fick jag väldigt starkt koncentrerad sur sportdryck som jag inte kunde få i mig, kanske hade jag druckit lite mer om den varit god, men i övrigt behövdes det inte mer i mitt tempo och i det vädret.

Gällande mat hade jag med mig en eller två mars-cohokladkakor i fickan på cykeltröjan som jag inte använde, däremot tog jag emot en energikaka på varje station av vilka jag åt halva av varje.

Efter 40 kilometer blev vi överraskade av en störtskur, men den höll sig bara några minuter. Det var några som stannade och satte på sig regnjackor, men jag tillhörde inte dem.

Kring 50 kilometer började jag bli lite trött i ryggen. Jag brukar bli det av att sitta i aeroposition, men också allmänt när jag cyklar fort. Rutinen för mig då blir att stå upp och cykla när tillfälle ges (typ alla uppförsbackar) samt att röra höften och ryggslutet mycket fram och tillbaka i till exempel flacka partier. Det höll i sig till sista vätskestationen där jag stannade en minut, sen var det inget jag tänkte på.

De sista fem kilometrarna gick genom stan och kändes mest som transportsträcka till löpningen. Då passade jag på att äta och dricka lite extra.

Löpningen

T2, som växlingen mellan cykling och löpning heter gick snabbt. Jag bytte faktiskt bort cykeltröjan mot en tunnare för att nu hade solen börjat lysa och jag vet att jag blir varmare när jag springer än vid cykling. Första biten genom stan var det kullersten och man kom snabbt ut på det första av de tre varven à 7 km. Här var det mycket publik och bra stämning.

Jag sprang med mina Saucony Kinavara 10 som jag köpt en knapp månad tidigare och sprungit med ca 5 gånger sedan dess. De kändes lätta och man hade bra kontakt med marken med dem.

Efter parken där målgången var kom några kilometer med lite glesare publik, en uppförsbacke och blandat underlag på grund av byggnationer. Efter det kom en vätskekontroll längs en typisk parkväg, därefter asfalterat och sen in i stan igen. Alla energistationer hade vattenduschar i inledningen som gjorde marken rätt blöt, men jag lyckades hålla mig torr om fötterna. Under mittenvarvet var det skönt att få lite svalka av vattnet, men under de andra varven höll jag mig på andra kanten.

Som jag tidigare skrivit hade jag rätt mycket respekt för löpningen och valde ett tempo kring 5.30 per kilometer för att vara säker på att inte behöva gå, något som jag inte tänkte göra. På en så här platt bana var det inte några bekymmer att hålla det. (Vanliga rundan hemma på 20 km som är rätt kuperad kan jag hålla 5-tempo per km på när jag kör ett lite snabbare varv)

Min familj hade kommit och hejade nu vid varje varv och det gav lite extra krydda till loppet och snart var det dags för sista varvet. Jag tänkte dra på lite mer på det och byta från att dricka en klunk vatten/cola/vad jag fick tag på till att ta en energi-gel på varje station de sista tre möjligheterna. Tyvärr fick jag precis på sista varvet känningar i en sena på utsidan av höger knä. Jag kunde springa i exakt samma tempo men så fort jag ökade farten ökade anspänningen och jag fick falla tillbaka. Det var mycket förvånande då jag brukar slippa sådana irriterande missöden, men kombinationen av alla sporter, inklusive en del bröstsim som jag var väldigt ovan vid tror jag gjorde sitt till att skapa oredan i benet.

Jag tappade inte så mycket fart, men att gå i mål med massor av sparad energi i kroppen var inte som jag hade tänkt mig. För i mål kom jag- efter 1.55 h på löpningen och totalt ca 5.55 hade jag klarat min första halva Ironman!

En dusch, en supergod hamburgare och några minuters vila gjorde susen och snart satt jag i bilen på väg mot Skåne igen. Ja, okej- vi hämtade cykel och påsarna vid växlingen också, men sen åkte vi!

Efterord

Det onda i senan var nästan över dagen efter och helt återställd var jag på tisdagen. På onsdagen tog jag en första joggingtur i skogen och då kändes det som vanligt!

Som sagt tidigare var detta ett väldigt fint arrangemang, all heder åt arrangörerna och de trevliga medtävlarna. Jag kan mycket väl rekommendera detta lopp till alla som vill prova på att göra en längre triathlontävling.

Min högst personliga tabell med träningsmängd och sluttid följer här. Den gäller män i min ålder (44 år). Bra grundkondition är alltid bra för att inte gå sönder men jag tror det är smart att träna ordentligt från 6-4 månader innan loppet för att kunna njuta istället för att bara plåga sig i mål.

Sluttid på halv-ironman	Träningsmängd från halvåret innan.	Utrustningsförslag
under 5h 15 min	Ordentlig grenspecifik träning samt fartträning på de olika granarna och en hel del längre pass. Brickpass för att spara tid på växlingarna. Att följa ett träningsprogram kan nog vara en bra idé här.	Här underlättar det nog med tempocykel och tempohjälm och kanske en bättre våtdräkt, men vad vet jag?
5.15-6h	Grundträning och en del längre pass. Normal träning av alla grenar, med fokus på cykling och löpning	Racercykel med tempobågar eller bättre
6-7 h	Vanlig konditionsträning och några pass av varje av de tre typerna samt några lite längre träningspass.	Vanlig racercykel går bra.
mer än 7 h	Här räcker det nog att vara i lagom bra form samt ha en stark vilja att komma i mål!	Anything goes!

Observera att det är min högst personliga lista och den behöver anpassas efter dig!

juli 2, 2019

Hur bestiger man Galdhöpiggen med en 8-åring?

Efter att ensam ha ha gått upp på Norges högsta topp- Galdhöpiggen, en sommardag för några år sedan blev jag sugen på att visa vår äldsta dotter Alva, då 8 år, hur fint Jotunheimen är och beslöt mig för att åka dit med henne.

Ni norrmän kommer fnysa åt mig när ni läser detta. För det första är alla barns första bergsvandring i Jotunheimen alltid Besseggen, det vet alla! För det andra: Är inte Galdhöpiggen lite kjedelig? Troligen har ni rätt, men vi hade en väldigt trevlig och lärorik tur ändå!

Styggebreen- glaciären nedanför Galhöpiggen.

Planering och ditfärd

Planeringen var i stort sett färdig eftersom jag varit där året innan så jag känner väl till området. I stora drag var planen. Bil från Stockholm direkt til Juvashytta, där tält och sen vandring med en organiserad grupp över glaciären, upp för toppkammen och tillbaka samma väg. Enkelt på pappret, men lite klurigare i verkligheten.

Detta var några år sedan, närmare bestämt 2014 då filmen Frost just kommit ut på DVD, så de 11 timmarna mellan Stockholm och Juvashytta gick på ett kick, i alla fall för en i sällskapet som såg filmen på repeat hela vägen tills hon däckade.

Väl framme ösregnade det och jag var inte så sugen på att kl 01 på natten börja mecka med ett tält när vi skulle upp tidigt så vi köpte oss ur problemet och bodde inomhus den natten.

Till topps!

Det är i stort sett obegränsat med platser på de organiserade turerna till toppen från Juvashytta. Man rekommenderas att gå inbunden i replag över en glaciär som sägs vara full med sprickor. Det är en billig livförsäkring och vi följde med på den turen.

Vi började med en vandring på ca en timme i svagt lutande terräng. Väl framme vid glaciärens fot blev det en hel del väntan för att de skulle lägga ut repet och se till att alla selar satt som de skulle.

Vädret var fint och det var nästan ingen vind så det gick ingen nöd på oss, det blev snarare en välbehövlig paus innan vandringen över glaciären.

Efter cirka en halvtimme var det dags att börja gå och nu märktes det att Alva var några huvuden kortare än de andra deltagarna. Hon fick nästan springa i snön för att hinna med och eftersom det var ca 30 personer inbundna i samma rep så var det inte helt lätt att justera tempot efter en minst snabba vandraren. Färden över glaciären tog trekvart och Alva klarade det galant men det märktes att det hade tagit på krafterna. Vi stannade och åt och drack lite innan vi började följa kammen upp mot toppen.

Det är ganska stora block som ligger längs vägen och om man är liten får man verkligen använda hela kroppen för att häva sig uppåt. Efter en stund berättade jag för Alva att vi snart var uppe och hon satte en väldig fart uppför. Just då var vi inne i ett moln, så vi hade ingen kontakt med toppen. Efter några minuter sjunker Alva ihop och undrar var toppen är, jag hade ju sagt att vi snart var uppe.

Efter det misstaget tog det nästan en halvtimme att få upp energin och humöret igen. Vi gick sakta sista biten mot toppstugan och toppmonumentet och krafterna kom tillbaka när vi stod och kramade om varandra på toppen.

Det var molnigt och lite kyligt när vi var precis vid toppen men i övrigt bra väder även här uppe. Total tid från att vi började vid fjällstationen Juvashytta till toppen blev 3:45.

6 juni, några blommor hade letat sig upp ur jorden.

Så småningom tog vi oss ner till repen igen och väntade in alla så vi kunde passera glaciären tillsammans. I nedförsbacken var det en glad och entusiastisk tjej som skuttade ner längs spåret, det fanns inga spår av trötthet. Det fortsatte även efter glaciären och sista biten ner var som en söndagspromenad i vilken natur som helst. Alva letade blommor och stenar och jag gick och funderade på om Alva skulle orka en vandring dagen efter också.

Nästan tillbaka vid Juvashytta och civilisationen

När vi kom fram fick vi ett märke som belöning av några som vi gått med och sen packade vi ihop och drog oss neråt mot dalgången. Total tid tur och retur blev cirka 7 timmar. En alldeles lagom dagsetapp alltså!

Vädret skulle bli eländigt så istället för att testa ytterligare en eller två vandringar (inkl Besseggen som faktiskt stod på schemat som nr 2) valde vi att ge oss hemåt. Under nedfärden från Juvashytta i strålande sol gjorde sig vårt bilval rättvisa. Att köra med en öppen bil i det landskapet var helt enkelt oslagbart.

Regnet kom ungefär vid Lillehammer där vi hittade en plätt att sätta upp tältet och få lite välbehövd vila. Det regnade hela natten och dagen efter. Nederbörden slutade inte förrän i Örebro så beslutet att dra oss hemåt och låta de positiva intrycken rama in resan kändes bra.

Jag kommer sent glömma Alvas stolthet när vi körde upp på uppfarten hemma och resten av familjen mötte oss och hon fick visa sin pin från toppen av Galdhöpiggen, 2469 meter över havet!

Även om det inte är en så lång vandring tror jag att man inte ska vara yngre än 8 år för att fullt uppskatta turen. Eventuellt kan man vara något år yngre om man fixar ett replag själv och går i egen takt. Min uppfattning är att man inte behöver ha med sig kök eller lagad mat upp, smörgåsar räcker gott, man är ju i Norge, eller hur? Därför krävs inte så tung packning utan man kan gå med bara förstärkningsplagg och tilltugg i väskan.

juli 2, 2019september 14, 2020

Vad hinner man se på en helgtur i Jotunheimen i Norge?

2010 bodde jag och familjen i Oslo i Norge. Av en händelse blev det en helg över för mig på sommaren i början på juli som jag använde till att hyra en bil och åka upp och vandra i de noska bergen, närmare bestämt i Jotunheimen, en nationalpark några timmar från Oslo som bland annat inrymmer Galdhöpiggen, Norges högsta berg.

Jag minns det som en fin tur med lagom mycket äventyr och rekommenderar alla att ge sig ut och se den norska naturen så ofta som möjligt!

Förberedelser

På den här tiden var det DNT, Den Norske Turistforening och utprintade kartor som gällde för att känna sig trygg, så det blev några lunchbesök till deras kontor och butik på Storgata. Där hittade jag bland annat en ypperlig beskrivning av vandringsleder och hur många timmar varje etapp beräknades ta. Nu är det nätet som gäller och har ni inte varit inne på vistitnorway.se är det dags nu. Där finns ypperliga beskrivningar av vandringarna i det här inlägget.

Jag bokade en liten bil, köpte ett tält och liggunderlag (det mesta av min utustning var nämligen hemma i Sverige) på nån billighetsbutik i Oslo och frågade mina norska kollegor om lite tips. Tipsen var så varierande att jag inte kunde ta till mig så mycket från dem, men Galdhöpiggen var definitivt överskattat, den kunde man strunta i, så den skrev jag högst på listan.

Fredag- avfärd

Jag hämtade bilen på uthyrningen efter jobbet och gav mig av norrut. Bilresor i Norge jämfört med i Sverige är att i Sverige kan man räkna med att hinna 100 km på en timme, medan man i Norge får gå ner till 60-80 km, något som kan kännas lite knäckande i början, men man får förståelse för det när man kommer upp i bergen.

Det var lite kö, men snart hade jag kommit upp till Beitostölen och här var det dags att välja väg. Skulle jag runda Jotunheimen med- eller moturs? Jag valde moturs och styrde kosan mot Gjendesheim, en fjällstation som är utgångspunkt för en av de mest berömda vandringarna i Jotunheimen- Besseggen.

Besseggen

Man åker vanligtvis båt ena vägen längs sjön Gjende till Memurubu , och sen är det en fin vandring på bland annat en kam som går mellan Gjende och Bessvatnet där färgen på de olika vattnen är väldigt olika. Turen sägs ta 6-8 timmar i vanliga fall.

Tyvärr hade jag missat alla båtar, men ville ändå se lite av det fina, så jag parkerade bilen och kastade på ryggsäcken och började gå. Ganska snabbt blev det brand och till att klättra på alla fyra men snart var jag uppe till en fantastisk utsikt. Det var lite blåsigt och började regna när jag kommit upp. Snart visade det sig dock att regnet var väldigt lokalt, så det var smältvatten från ett snöfält som blåste mot mig. Tio meter åt sidan var jag torr igen.

Det var nu ganska sent och jag ville komma förbi kammen vid Bessvattnet innan jag vände så jag ökade farten ordentligt.

Snart bar det nedför mot kamvandringen och jag fick ta det ganska försiktigt då det var lite halt och brant. Efter en stund insåg jag varför detta är en populär vandring, det var en fantastisk syn med de två vattnen och Jotunheimen runtomkring.

Så småningom kom jag ner för branten och tog en kort paus efter den smala passagen mot Bessvattnet. Tyvärr kom jag inte längre och fick vända tillbaka för att inte fastna i mörkret, det hade inte varit så kul i den terrängen.

Som vanligt hade jag missbedömt tiden det skulle ta att gå uppför och det var en riktig pärs att klättra upp igen. Nu var det tur att det var i juli, så riktigt mörkt blev det inte, annars hade jag nog haft svårt att hitta hem. Till slut hade jag bilen i sikte och packade in mig, trött och lycklig.

Jag fortsatte min färd mot Juvashytta, som ligger vid foten av Galdhöpiggen. På vägen hade jag utkik efter en plats att sätta upp tältet på.

Tyvärr hittade jag inte någon utan fortsatte hela vägen upp till Juvashytta, förbi betalspärren och ända upp till turistanläggningen. Här parkerade jag och satte upp tältet ganska nära parkeringen. Det tog inte många sekunder att somna.

Lördag förmiddag- Galdhöpiggen

För tryggt kunna passera glaciären från Juvashytta mot Galdhöpiggen är det rekommenderat att gå med i ett replag (inbunden med massa andra ovetande turister), så eftersom jag inte hade levt klart riktigt blev det valet även för mig. Man kunde köpa sig en plats på morgonen trots att det var högsäsong. Allt började med en kort genomgång, utprovning av selar och sen gick vi i tekvart till glaciärens början.

Själva toppturen var ganska odramatisk och den tog ungefär 5 timmar tur och retur, varav en stor del gick ut på att vänta på de andra som gick i samma replag som mig på både upp- och nervägen. Toppen var okej, utsikten fantastisk och vandringen över glaciären var fin. Sista biten upp mot toppen var kanske lite dryg, men utsikten belönade mångfalt all svett det kostat. Det fanns till och med en liten stuga nästan vid toppen där de sålde souvenirer och något att äta

När jag kommit ner hade klockan bara slagit 14 så jag funderade på om jag skulle hinna någon mer vandring den dagen. Jag frågade några norska vandrare som såg väl bevandrade ut och de sa alla tre i mun på varandra att jag skulle åka til Turtagrö och gå upp till Fannaråk-hyttan. Där skulle det vara väldigt fint.

Jag kände just då att jag var stark i benen så det skulle nog funka. Jag packade ihop tältet och gav mig av med bilen nedför berget.

Bilturen mellan Juvashytta och Turtagrö är oändligt fin. De är svårt att beskriva hur vacker Jotunheimen egentligen är. Så fort man lagt ner kameran efter att ha fotograferat en fin vy med berg och någon sjö så kommer en ännu vackrare syn, gärna med något vattenfall eller en pittoresk byggnad mitt i alltihopa. När de sen slänger in ett får och kanske en fjällko är synen fulländad.

Jag var framme vid Turtagrö sent på eftermiddagen. Färden dit hade tagit mycket längre tid än jag planerat på grund av alla stopp vid utsiktsplatser, men det var det förstås värt- vägen var ju allt, målet visste jag inte så mycket om (förutom Galdhöpiggen som redan var avklarad).

Turtagrö

Hotellet vid Turtagrö var väldigt fint och spektakulärt. Jag fick okej på att sätta upp mitt blåa tält bakom hotellet och när det var klart gick jag in och förhörde mig om hur lång tid det skulle ta att besöka Fannaråk-hyttan. Det enda jag visste då var att där fanns Norges högst belägna biograf eller något sånt.

Tjejen i receptionen upplyste mig om att det även är Norges högst belägna fjällstation, 2068 meter över havet. Turtagrö hotell ligger på ca 880 meter. Vi kom fram till att det var rätt sent att börja gå då klockan redan hade passerat 18 och hon sa att det var några timmar upp. Jag gav upp tankarna på att gå en tur till samma dag och gick ett kort varv i hotellet. Det fanns ett fint bilbliotek och själva huset var väldigt roligt byggt.

På väg förbi receptionen kallade tjejen som stod där på mig igen:

”Kan du ta med dig det här kuveret upp när du går till Fannaråkhyttan ikväll? Det är lite post och sånt som de behöver där uppe.”

”Öhhh, okej. Jag går nu då.”

Lördag kväll- Fannaråki

Vad hade jag gett mig in på? Jag skyndade mig till tältet och tog med mig vatten och den lilla mat jag hade och började gå. Första biten var ganska platt längs med en flodbädd, men sen började det branta på och gick mer och mer i zick zack. Jag har lärt mig att en normal vandringstakt för mig är ungefär 300 höjdmeter per timme om man går någorlunda brant och att det är ett mycket bättre mått än att räkna kilometer, så jag hade alltså lite mer än 3 timmar framför mig på vägen upp och kanske lite mindre till för att komma ner. Hur jag än räknade skulle jag få gå den sista timmen i mörker, något jag inte var sugen på, särskilt inte som jag var själv och hade lovat mig att gå säkert.

Nåväl, jag hade också lovat att leverera posten så jag skyndade så gott jag kunde. Det var en fin sommarkväll och jag stannade ofta och tog fram kameran. Utsikten var magnifik och varje gång jag tittade ut över landskapet trodde jag inte att det kunde bli finare, bara för att bli överbevisad av mig själv nästa gång jag tittade ut över en ännu högre utsiktsplats.

På uppvägen mötte jag en handfull människor, alla hälsade vänligt. Jag drog mig för att fråga hur långt jag hade kvar. Jag hade ju stenkoll på höjden på klockan och visste att det inte skulle bli bättre för att jag frågade hur långt det var kvar.

Sista halvtimmen var jag rejält trött och när jag stapplade in i Fannaråkhyttan efter att ha sett utsikten på andra sidan väntade jag mig en stor välkomskommitté och jubel från alla som var där.

Riktigt så blev det inte. Alla hade fullt upp med sitt och de såg knappt åt mig där det gick runt och mös i sina underställ.

Jag hittade till slut en som jobbade på hyttan och lämnade stolt fram det stora kuvertet frpån Turtagrö och väntade än en gång på publikens jubel.

Än en gång uteblev det, men hon tog i alla fall emot försändelsen och lade den på receptionsdisken. Jag kanske fick ett ”tack” också men jag minns inte.

Jag satte mig en stund på en pall och funderade på vad jag skulle göra. Nu var det skymning ute och jag hade inte några övernattningsprylar med mig. Min morgontur upp på Galdhöpiggen gjorde sig påmind när jag satt mig ner. Man ska alltid ge en färdrapport när man ger sig ut på fjället och det var egentligen det som fällde avgörandet att gå ner igen. Jag hade lämnat en lapp i Turtagrö att jag skulle gå tur och retur Fannaråkhyttan samma kväll. Jag kom fram till att jag inte hade något val- jag måste ner igen nu på kvällen till tältet som hägrade nere i dalen.

Sagt och gjort- jag fyllde min vattenflaska och gav mig nedåt i full fart. det gick bra den första timmen men sen hade energin tagit slut och jag snubblade mer och mer när jag försökte ta mig nedåt. En gång var det nära att gå rätt illa när jag gled till på en sten som jag trodde var stabil och den släppte. Som tur var fick jag snabbt tillbaka balansen och jag kunde sätta mig ner och ta det lugnt en stund. Den epioden fick mig att ta det lugnare i den värsta branten och snart var jag nere i dalgången igen. Nu var det skymning men vägen här var mycket lättare och snart kunde jag kliva in på hotellet för att rapportera att det viktiga postuppdraget var slutfört. Hon som gett mig uppdraget stod kvar i receptionen och hon frågade faktiskt om jag redan varit där uppe. När jag berättade att jag fullföljt min livsuppgift blev hon faktiskt lite impad över hur fort det gått. Kanske inte lika imponerad som jag själv var, men jag inbillade mig att de som jobbade på fjällstationer sett ganska många galningar och höll inne med beröm om det inte var absolut nödvändigt, vilket detta tydligen var!

Jag gjorde en tidig sorti från hotellet och jag somnade direkt när jag kom innanför tältduken.

Årdal

Jag tror inte jag sovit så länge i ett tält som efter den där gången då vi cyklade vätternrundan med 0 kilometers träning och 0 dagars förberedelser. Minst 11 timmars sammanhängande koma räknade jag ihop när jag vaknade på söndagen. Jag var väldigt mör i kroppen och tänkte först ligga kvar hela dagen.

Efter en stund blev det lite långtråkigt i tältet och jag bestämde mig för att fortsätta min resa. Jag var inte vandringssugen, men jag hade ju en bil så dagen kändes ändå hoppfull.

Jag fortsatte snart vägen söderut mot Årdal och åkte längs en fantastisk slingrande bergsväg ner mot fjordarna. Jag hade inte varit vid de norska fjordarna sen jag var liten och synen med de branta bergen och det turkosa vattnet var verkligen imponerande. Inte konstigt att Slartibartfast i Liftarens Guide till galaxen fick pris för sin design av norska kusten!

Övre Årdal var den perfekta platsen att ta en kort paus och njuta av utsikten.

Tyin

På min karta som jag hade som hade tidsangivelser för vandringar i Norge fanns det bara en eller två sträckor som var under två timmar långa och en av dem utgick från sjön Tyin som jag skulle passera på vägen tillbaka mot Oslo. Min vintersovsäck bär namn efter sjön så på något sätt drogs jag dit och fann mig stå bredvid den parkerade bilen med ryggsäcken på ryggen trots att benen knappt ville bära mig.

Jag hittade starten på leden utan problem. Terrängen och klimatet var här helt annorlunda än i Jotunheimen. DEt var lägre kullar och blommor och gräs överallt, lite som ett hedlandskap. Jag gick upp för den första kullen och fick en fin vy över Tyin. I ytterligare 45 minuter gick jag längs stigen men sen var mina krafter slut än en gång och jag fick vända tillbaka till bilen.

Det var skönt att röra på sig lite och det gjorde faktiskt hemresan till Oslo bättre då jag piggnade till lite och fick variation till bilkörandet.

Efterord

Det finns hundratals berg och leder att vandra i Norge och det här var bara ett exempel på hur man kan göra. Mitt budskap är kanske inte att kopiera denna tur, men snarare att naturen i Norge är lätt tillgänglig från städerna, att man kan se väldigt mycket på en helg och att saker och ting löser sig även om man kanske inte har allt detaljplanerat från början.

Jag hade försökt få med mig sällskap på resan men av olika skäl föll det bort. Säkerheten och att ha någon att dela upplevelsen med gör förstås att det är oslagbart att vara flera, men utöver det tycker jag att man är man mer lättrörlig och snabbare om man är ensam (om man inte går med någon som man är väldigt van att vandra med förstås.)