
Inledning
Familjen bestämde sent omsider hösten 2026 att Albanien skulle bli välsignade med vår närvaro på höstlovet. Planen var enkel; hyra en bil åka runt lagom mycket med mest fokus på stränder och lugn och ro. Därefter hade jag tänkte att stanna kvar några dagar och ge mig upp i bergen och nosa på en vandringsled som heter ”peaks of balkan.” Någon vecka innan avresa insåg jag dock att jag hade för lite tid och att det var klurigt att ta sig till starten i Theth samt också att vädret så sent på året kunde vara ruskigt. Jag valde därför att göra om planen till några dagsturer kring Tirana istället. Den här resebeskrivningen handlar om två fina dagsturer som jag gjorde enligt den nya resplanen.

Under sommar och höst drabbades Tirana och Albanien av ganska våldsamma protester som gjorde att vi bokade om våra hotell för att undvika att vara inne i centrala Tirana. Vi klarade oss bra, men spåren av kaoset syntes ibland i form av sönderslagna butiker och trafikkaos efter att trafikljus och annat slagits sönder.
Fredag den 30 oktober – Datj-berget
Efter att familjen varit i Durres och Saranda med fina upplevelser, god mat och fina hotell så lämnade jag dem på fredag morgon på flygplatsen. Hyrbilen hade jag kvar och jag åkte bort till linbanan vid Datj-berget. Parkeringen till linbanan ligger bara en halvtimme från flygplatsen och trots morgonrusning var jag där en stund innan linbanan öppnade vid 10. Parkeringen var rätt stor, antagligen anpassade för sommar och högsäsong. Nu var det ca 10-15 grader varmt och lite molnigt, perfekt för en löptur i bergen alltså.
Jag köpte en tur och returbiljett för ca 200 SEK och gick upp till avgångshallen. Det var nästan helt tomt och jag satte mig i en egen gondol och fick en 15 minuters fin uppfärd genom bergen. Det var fin utsikt åt alla håll.

Uppe på toppstationen låg ett hotell med sedvanlig servering, minigolf och utsiktsplats. Jag fann lite skyltar mot vandringslederna och tog på mig ryggsäcken och sprang iväg uppåt.
Ganska snart befann jag mig i en gles skog av bok med den där karaktäristiska avsaknaden av undervegetation.

Det gjorde att det var lätt att se stigen samt att man inte behövde vara så nog med precis hur man tog sig fram eftersom man kunde gå bredvid den uppmärkta banan också. Markeringarna var vita streck på träd och stenar som tydligt visade vägen uppåt. Att följa stigen var inga problem, utan mitt problem var egentligen vart jag var på väg överhuvudtaget. Det var inte så viktigt egentligen, jag märkte att jag snabbt tog höjd och såg fram emot en fin utsikt när jag kom upp en bit.

Efter ett tag började det bli brantare och lera i kombination med lutning gjorde att jag fick ta i med händerna oftare och oftare, men det kändes aldrig knasigt, jag fick lösa nedfärden när det var dags för den, jag sköt på problemet några timmar.

Snart fann jag ett vägskäl, försökte läsa in mig på en sliten skylt utan att lyckas och valde att chansa på att springa vänster. Det var en lyckträff- efter en halvtimme var jag på en fin ganska platt topp med fina vyer norrut och ut mot Tirana. Jag var helt ensam och vädret var fortfarande fint för löpning.
När jag tröttnat på utsikten och kommit ner till skylten fortsatte jag åt andra hållet och fick uppleva ytterligare en stigning upp mot en annan topp.
Jag följde en bredare väg här och efter några sick-sack-kurvor stod jag vid en vägbom och en gammal byggnad som såg övergiven ut. Jag var inte på toppen än utan fick springa runt lite för att hitta vägen förbi och upp. Det blev lite klättring och felnavigering men snart stod jag vid en konstig metalltunnel och en packe sladdar som pekade mot himlen och mot det håll som toppen på berget var.
Jag tänkte först att jag hade nått så långt jag borde springa men tittade sedan närmare på tunneln och insåg att den kanske skulle gå att klättra upp igenom ändå.

Den var rätt skruttig men jag ville inte sluta nu när jag var så nära toppen, så jag klättrade in i gången och började min klättring uppåt. Från botten såg man inte var den slutade men efter kanske halva tunneln kunde man se att den planade ut och öppnade sig vid toppen. Totalt var den ca 50 meter lång och när jag såg dagsljuset igen var jag på en topp med många antenner, både civila och militära.

I bortre ändan av topp-platån var det förbudsskyltar så jag höll mig på den civila kanten. Det var fullt tillräckligt- jag fick fina bilder ut mot Tirana och den färgglada skogen i höstfärger. Efter några minuter tog jag lite vatten och klättrade ner samma väg som jag kommit.

Nedfärden var faktiskt lite värre än uppstigningen, men jag tog det lugnt och lovade mig själv att alltid bara röra en kroppsdel i taget, lite som när man klättrar isklättring på klurig is.

Jag kom ner och började jogga tillbaka mot korsningen. Plötsligt hörde jag motorljud och insåg först då att det var en stig som man troligen kunde köra terrängfordon på. Jag mötte snart två militära jeepar som passerade på väg upp mot radaranläggningarna jag just lämnat. Jag funderade på om jag skulle kasta mig bakom ett träd men det hade nog verkat för misstänkt så jag vinkade och sprang vidare. Jag tror de vinkade tillbaka men är inte säker. Jag undrar om de var ute efter att kolla in mig eller om de ändå var på väg upp av andra anledningar, men det kommer jag aldrig få reda på.
Nu började det duggregna lite och jag ökade på för att komma ner till toppstationen av linbanan. Mitt i skogen på ett ställe möter jag en tysk familj; pappan längst fram , sen ett barn och sen mamman. Pappan hade näsan i sin telefon och försökte följa en icke befintlig stig, sonen gick efter och frågade om pappan visste vart de var på väg. Tio meter efter kom mamman. När hon korsade stigen som jag stod på för att följa efter familjen tittade hon upp, log och skakade på huvudet, sen gick hon vidare. Jag hoppas att de kom fram dit de skulle.
Sista biten mot hotellet fann jag en höghöjdsbana och lite uthyrning av fyrhjulingar. Höghöjdsbanan hade nog sett sina bättre dagar, särskilt med tanke på alla wires och rep som låg överallt på marken och som man kunde trassla in sig i om man inte var på alerten.
Jag kom tryggt ner till hotellet, tog linbanan ner och körde sen nästan direkt till hotellet för att vila lite. Jag insåg att jag inte sprungit så långt och brant på länge och jag var lite seg i benen ärligt talat.
Jag sov gott på natten efter en kort tur in till Tirana för att äta middag,
Totalt var jag ute i 3 timmar, så det var ingen extrem dagsetapp som tur var.

Lördag 31 oktober- Bovilla med omgivningar
Frukosten var inte riktigt värdig en glad löpar-turist, men jag tog lite ägg och juice innan jag gav mig av med hyrbilen mot Bovilla lake som jag spanat in som dagens resmål. Hotellpersonalen varnade för dålig väg (och att hyrbilsbolagen brukade skriva in att man inte fick åka till Bovilla) och gps:en förberedde mig på att 11 km skulle ta typ en timme att köra så jag började ana oråd.
De första kilometrarna gick bra, men sen tog det en ända med förskräckelse. Jag har aldrig utanför Serengeti i Tanzania varit med om en värre så kallad väg förut. En bandvagn hade kanske kunnat hålla tempot men jag kunde inte annat än hålla krypfart av hänsyn till bilfirman jag hyrt bilen av. Vägen upp var brant, mycket trafikerad av tunga lastbilar, lerig och gropig- en perfekt kombination för en mysig lördagstur.
Jag tog det mycket lugnt och sista kilometrarna blev det serpetinväg där jag fick koppla in bilens fyrhjulsdrift för att ens komma fram, men snart hade jag parkerat vid en restaurang med jättefin utsikt över Bovilla-reservoiren som med sitt turkosa vatten också var Tiranas färskvattentäkt, därav badförbudet.
Första vandringen jag gjorde var bara någon knapp kilometer upp på en utkikspunkt över sjön. Det var väldigt tillrättalagt med stig, trappa i metall och avsats i metallgaller. Utsikten var fin och många tyckte att det var lite läskigt att gå, de nästan kröp fram. Jämfört med gårdagens järntunnel var det blaha blaha.

Från toppen såg jag en buss som inte kunde ta sig upp och den släppte à la Sällskapsresan av alla passagerare som fick gå de sista 50 höjdmetrarna till restaurangen.

När jag kom tillbaka till bilen var jag inte riktigt klar med bergen, jag kollade på Alltrails och fann en väg som gick upp ca 800 meter till en topp. Det kändes lagom. Jag snörade på skorna, fyllde vatten och började jogga längs en stig.

Stigen gick snart upp på en brant och i en bäckfåra och sen blev det tät skog. Det blev brantare och brantare och efter tre kvart var det så halt och brant att jag började klura på om det skulle gå att komma ner utan att kasa på rumpan, men det fick bli ett senare problem. Efter en timme började det plana ut och sista biten kunde jag hålla bra fart på en toppkam (bred sådan) innan jag kom fram till ett sorgligt kors som visade att stigen var slut. Utsikten var väldigt fin härifrån så turen var mödan värd.
För att fira min bestigning tog jag fram min Mars-choklad som jag köpt i Durres (en strandstad) och insåg då att min enda mat hade smält och stelnat typ hela sommaren och blivit helt oätlig. Den förpassades till andra jaktmarker och jag tog en klunk vatten istället och tyckte synd om mig.

Uppfärden tog ungefär 90 minuter och jag slog vad med mig själv om att jag kunde ta mig ner på en timme blankt så jag började jogga tillbaka i ganska högt tempo.

Efter fem minuter tog det tvärstopp. Jag fann mig stående tio meter från en ursinning hund som stod och tokskällde på mig på vid en ganska smal passage. Den såg rätt arg ut och såg inte ut att vilja sluta så jag tog faktiskt upp en lagom stor sten för att kunna stoppa den om den fick för sig att hoppa på mig.

Det behövdes dock inte då jag såg efter en stund att den var en fåraherde-hund. den hade ensam hand om ett trettiotal getter som snart kom gående på stigen. Det jobbiga för mig och för hunden var att jag inte kunde backa undan utan att ramla 500 meter ner för berget och när getterna kom så kom de närmare mig än innan och hunden blev då ännu mer på sin vakt. Jag stod still och väntade ut situationen och när den sista geten passerat slutade hunden skälla och gick med sina kompisar så jag kunde fortsätta.

jag hade tappat massor av tid men ville ändå försöka att komma ner på en timme så jag satte ganska hög fart. Tyvärr straffade det sig efter en stund då jag missade en sväng och jag sprang ner en bra bit innan jag märkte att jag var helt fel ute…
Det tog en liten stund att komma upp igen, men jag var glad att jag tog mig tillbaka till stigen istället för att gena snett på skrå som jag egentligen tänkt, det hade tagit väldigt mycket tid, om det ens gått alls.
Stigen flackade ut mer och mer och jag kämpade för att hinna till min egna deadline men tyvärr gick det inte. jag tror det tog tio minuter mer än jag tänkt, men jag kom ner hel och halvren utan att bli hundbiten så jag var nöjd ändå.
Vid bilen insåg jag att jag faktiskt var lite seg så jag vilade lite innan jag satte mig bakom ratten och åkte tillbaka. Återfärden tog om möjligt ännu längre, nu var det mer trafik och det hade regnat lite. Sista 180 metrarna till hotellet tog en kvart, men det var inte på grund av dålig väg utan på grund av lavineffekter av att protest-rörelsen slagit sönder alla trafikljus i Tirana av någon anledning.



Efterord
Jag fick två väldigt lagom och fina dagar runt Tirana, men det kanske inte är värt en hel resa bara för detta, utan jag tror fortfarande att Peaks of Balkan är finare och galnare så vi får se, kanske blir det nästa gång? Albanien vänligt, billigt och fint. Trafiken är skitkass, vägarna på landet är usla men det finns ändå mycket kul!


