Kinnekulle har alltid varit ett fint minne ända sedan jag var där när jag gick officershögskolan i Skövde för många år sedan. Någon gång förra året fick jag för mig att jag behövde prova att springa Kinnekulleleden. Sagt och gjort- jag bestämde att jag skulle göra det under våren 2026 men kom inte så långt i planeringen förrän sista veckan i mars.
Inledning
Så, hur kom det sig då att jag och Ida (vår hund) stod på ett fält den 31 mars redo att springa de 48 kilometrarna? Jo:
- Efter att ha sprungit på Island med vårt tvåmanstält i en liten ryggsäck som gjorde att jag var tvungen att prioritera bort liggunderlag (inte så smart när det är kring 0 grader och man sover på ett lavafält med blåst och regn= blöta kläder) började jag önska mig ett enmanstält osm var lätt att kånka runt. På min födelsedag fick jag så ett Mountain Hardwear Nimbus 1. När skulle jag få prova det? Jo, på Kinnekulle!
2. Vår jaktgolden Ida, som nu hunnit bli fem år, behövde gå till veterinären och fixa sina tänder. Djursjukvården i Stockholm har skenat totalt på grund av att riskkapitalbolagen satt tänderna i branschen (läs mer om roll-up-strategy om ni inte tror mig) så jag kollade efter tandvård för djur utanför stan och fann en klinik som var väsentligt billigare än den som var nära oss. Som av en händelse var det inte långt till Kinnekulle från den kliniken och resan började ta form.
Det var bara fem dagar innan avresa som jag bestämde mig och vi var i Rom 4 av de dagarna så någon vidare packning eller specifik träning var det inte tal om. jag fick helt enkelt ta det jag hade hemma. Jag hann i alla fall ladda ner en karta till klockan och läsa på lite om ledens alla naturreservat och sånt, så jag var inte helt lost. En snabb fråga till en AI gav mig den tråkiga nyheten om att man minsann inte kunde räkna med att hitta ramslök så tidigt på våren, något jag gärna hade tagit med därifrån. (Som tur var visade sig LLM:en ha fel, men mer om det senare.)
Tidigare har jag som mest sprungit ca 20 kilometer med hunden så jag var lite orolig att tassar och trampdynor skulle fara illa om vi sprang längre, därför delade jag mentalt upp turen i två dagar och tänkte att jag tar det väldigt lugnt och kollar status ofta på hur hunden mår så att inget dåligt händer. I värsta fall tänkte jag att jag kunde lämna hunden hos någon och springa och hämta bilen, men det behövdes aldrig.
Träningsupplägget för turen var obefintligt. jag fick förlita mig på rutin och mina korta 4-kilometersturer på morgnarna med hunden. Det kändes faktiskt lite tyngre än vanligt när jag kom upp i 30 kilometer längs leden men det var helt okej ändå.
Tisdag 31 mars, 37 km löpning
Med mig hade jag:
- Ryggsäck, koppel, karbinhake för att fästa koppel i ryggsäck,snöre för att förlänga koppel, telefon (utan laddare), några packremmar, två halvliters vattenflaskor.
- salomon regnjacka och regnbyxor.
- På mig: Saucony trailskor, strumpor, långärmad träja och långa byxor.
- Tält, sovsäck (Haglöfs LIM 5), liggunderlag (ihopvikbart, kort), sittunderlag
- Dunjacka, extra underställströja, vantar, mössa, buff
- 2 kakor kött till hunden
- 2 chokladbollar, ett halvt paket Ballerinakex, 2 mars, 1 kexchoklad, 3 brötchen med ost som jag bakat några dagar tidigare.
Jag hade även extra vatten i bilen samt en varm sovsäck, en fleece och ett uppblåsbart liggunderlag som dock aldrig blev använt. Jag hade också kastat in ett kök och lite frystorkat. Jag brukar också ha med mig ett vattenfilter för att kunna dricka ur bäckar och lerpölar men det glömde jag den här gången tyvärr.
Bilturen från Stockholm till Husaby tog ungeför 4 timmar. Det var ca 3 grader varmt men det utlovades sol och ca 9 grader varmt. En klar natt hade jag framför mig också, vilket inte var optimalt för min sovsäck har ”bara” +5 grader som komfort-temperatur, dessutom är dunet efter 30 år kanske inte lika fluffigt som när haglöfs tryckte in det i säcken.
När jag kom fram till leden valde jag att stanna ungeför vid ”Lasses grotta”, av den enkla anledningen att min .gpx-fil (klockans karta) startade ungefär där och det skulle vara bekvämt att veta hur mycket jag hade kvar på turen utan att tänka så mycket.
Vi stannade bilen vid 12.45, det blåste snålt så jag tog på alla kläder jag hade direkt och så gav vi oss iväg medurs på leden. Ida var på alerten och ledde vägen precis som vanligt. Lasses grotta var inte mycket till grotta, mer ett souterrain-sten-hus. Första kvarten mötte vi tre ekipage med hundar och jag trodde att det skulle fortsätta så, men det gjorde det verkligen inte. Sammanlagt på hela turen mötte vi ca 6 personer. Det var kanske inte så konstigt då det var en vardag och inte precis högsäsong. Alla caféer och sånt var stängda.
Snart vände leden norrut mot Blomberg där vi för första gången kände doften av lök i skogen. Så fel AI:n hade när den sa att man inte hittade ramslök i slutet på mars, det fanns väligt mycket och jag plockade en påse och tryckte ner den i ryggsäcken. Man får inte plocka ramslök i naturreservaten så håll koll lite på var gränserna går om du ska ge dig dit!
Ett mellanspel om ramslök bara. Det är lätt att skilja från den giftiga liljekonvaljen- följ bara och lita på den milda lukten av lök. Och vad gör man med den då? Man kan göra ramslökssmör och ha till allt som man har vitlökssmör till, pesto (byt ut basilikan mot ramslök) eller till exempel soppa.
Färden fortsatte förbi Västerplana och solen kom fram som SMHI hade utlovat och jag kunde äntligen ta av mössa, jacka och vantar.
När vi passerade en skogsdunge fick Ida plötsligt vittring och började se sig om och rycka i kopplet. Det var vår första närkontakt med dovhjortarna. Under färden blev de ett stående spänningsmoment för ida som ständigt skulle följa spår, varna för dem och försöka följa efter. Totalt såg vi säkert 20 familjer med mellan fem och 20 hjortar i varje. De var väldigt fina och vänskapliga men lite skygga.
Leden blandade skog, öppna ängar och stenformationer som var väldigt häftiga. Efter ca 16 kilometer kom vi fram till rundan kring Råbäcks hamn och stenhuggeri. Här kunde jag välja om jag ville springa den 5,5 km extra rundan eller fortsätta på leden.
Jag valde att springa rundan och det var väl värt besväret. Det fanns många lämningar efter stenhuggeri och kalk-industri och nere vid vattnet fick Ida ta årets första dopp (jag stod över). Snart kom vi upp till leden igen och fortsatte på rundan.
Ida fick ett bad till vid en camping där vi också fyllde på vatten (det var enda gången vi gjorde det) och sen sprang vi en lång bit längs stranden i en fin skog.
I norra änden av leden finns en affär i Hällekis som är 2 km omväg enkel resa som jag hade spanat in som reserv om jag blev för hungrig. jag behövde inte springa dit utan vi fortsatte upp på berget mot utkikstornet. Framåt kvällen kom vi fram till toppen där utkikstornet tornar upp sig. Utsikten mot Vänern är fin även om man inte går upp (det var stängt). En liten bit senare fick vi även fin utsikt österut in mot slätten.
Vi tog sen en trappa ner för slalombacken. Här var enda gången jag fick dubbelkolla kartan för att slippa springa upp igen om jag kommit fel. Leden var i övrigt väldigt väl utmärkt.
Nu började jag leta efter tältplats och vi fann en väldigt fin äng som blev vår rastplats för natten. Samma sak gäller för tältning som för ramslök, ibland är det inte tillåtet så man får kolla kartan.
Nu var klockan 18.40 och jag satte upp tältet, åt en smörgås, Ida fick mat och sen vilade vi. Efter fem minuters vila var ida igång igen och sprang runt och ville busa. jag hade trott att 37 kilometers löpning skulle sätta sina spår, men det märktes tyvärr inte…
Ida var lite orolig under natten, det fanns mycket att lyssna på men hon kom till ro också under långa perioder. Tyvärr var det lite kallt (det var frost på marken när vi vaknade) och jag hade inte min bästa natt även om det är mysigt att sova i tält.
Förutom kylan var det en ytterligare en sak som inte var helt perfekt: när jag kom fram till tältplatsen hade jag bara 3 dl vatten kvar som skulle räcka till kvällen, natten, morgonen och de kvarvarande 13 kilometernas löpning till bilen. Jag var rätt törstig efter att ha sprungit nästan 37 kilometer (och då druckit ca en liter sammantaget) så det bar emot att inte bälga i sig allt på en gång. Jag brukar tjata på mina barn att aldrig dricka den sista klunken vatten och den regeln var jag trogen ven den här gången. Min dotter Linnea hävdar visserligen att man inte ska göra så då det tydligen är så att man inte sällan hittar uttorkade döda människor med vatten kvar eftersom de sparat för hårt på det. Så illa var det inte den här gången, men jag somnade lite törstig får jag väl erkänna.
Onsdagen den 1 april 2026, 13 km löpning
Vi vaknade vid 06.30 och precis lika jobbigt som att doppa sig i kallt vatten är det att gå ur sovsäcken och möta dagen. På med alla kläder, ut och röra på sig, ta ner tältet, äta lite smörgås, mata Ida, glömma resten av smörgåsen på marken så Ida åt upp den, ta ner tältet, börja jogga.
Första timmen präglades av dovhjortar, en fin nedförslöpa i ett skogsspår, några harar, soluppgång och sedan kom man ut på något som mest liknade alvaret på Öland. Fina hagar, platt mark och halvlåga träd.
Vi sprang i lugnt tempo och såg när Kinnekulle vaknade samtidigt som vi sakta närmade oss bilen. Gårdagens löpning kändes knappt alls förutom att jag fått lite skav i svanken av att ryggsäcken studsat lite för mycket upp och ned. Jag hade Ida kopplad i midjebältet och det gjorde att jag inte kunde ha det så tight som jag ville och det glappet gjorde att det skavde lite. Fötterna och kroppen i övrigt var fräsch, inklusive Idas trampdynor och flås- hon orkade fortfarande busa och försöka jaga dovhjortar och harar.
Sista biten värmde solen ordentligt och när vi såg bilen efter ca två och en halv timme kändes det som att dagen precis hade börjat.
Vi packade in oss, drack vatten och drog iväg och tog ytterligare en promenad för att hämta lite mer ramslök på ett ställe vi sett där det var okej att plocka och sen bar det av på en 40 minuters biltur genom Lidköping mot Läckö slott för en promenad till, därefter bort till fiskehamnen Spiken i närheten. Sen lunch, veterinär coh sen fyra timmar i bil tillbaka till Stockholm.
Avslutning
Det här var en perfekt vår-tur att göra på lagom helg-avstånd från Stockholm. det var rätt torrt i spåret, fina skogsstigar och bra uppmärkt led. där det var sankt och blött var det ofta spång. tack vare att cykelleden inte alltid gick på samma sträckning som vandringsleden kändes leden inte så sliten som den ibland kan göra när man får cykla och springa på samma sträckor. Så värst mycket backar var det inte heller. Den enda egentliga stigningen var ca 300 höjdmeter utspritt på ca 5 kilometer på väg upp mot utkikstornet. Att springa ca 50 km med ida på två dagar var piece of cake, mest tack vare vårt låga tempo och att stigen var ”snäll”.
Det är inte konstigt att leden är utsedd till en av STF:s signaturleder, jag kan varmt rekommendera en vandring, löpning eller cyklingstur här!
