Kinnekulle har alltid varit ett fint minne ända sedan jag var där när jag gick officershögskolan i Skövde för många år sedan. Någon gång förra året fick jag för mig att jag behövde prova att springa Kinnekulleleden. Sagt och gjort- jag bestämde att jag skulle göra det under våren 2026 men kom inte så långt i planeringen förrän sista veckan i mars.
Kinnekulleleden bjöd på natur, geologi och vårsol.
Inledning
Så, hur kom det sig då att jag och Ida (vår hund) stod på ett fält den 31 mars redo att springa de 48 kilometrarna? Jo:
Efter att ha sprungit på Island med vårt tvåmanstält i en liten ryggsäck som gjorde att jag var tvungen att prioritera bort liggunderlag (inte så smart när det är kring 0 grader och man sover på ett lavafält med blåst och regn= blöta kläder) började jag önska mig ett enmanstält osm var lätt att kånka runt. På min födelsedag fick jag så ett Mountain Hardwear Nimbus 1. När skulle jag få prova det? Jo, på Kinnekulle!
2. Vår jaktgolden Ida, som nu hunnit bli fem år, behövde gå till veterinären och fixa sina tänder. Djursjukvården i Stockholm har skenat totalt på grund av att riskkapitalbolagen satt tänderna i branschen (läs mer om roll-up-strategy om ni inte tror mig) så jag kollade efter tandvård för djur utanför stan och fann en klinik som var väsentligt billigare än den som var nära oss. Som av en händelse var det inte långt till Kinnekulle från den kliniken och resan började ta form.
Det var bara fem dagar innan avresa som jag bestämde mig och vi var i Rom 4 av de dagarna så någon vidare packning eller specifik träning var det inte tal om. jag fick helt enkelt ta det jag hade hemma. Jag hann i alla fall ladda ner en karta till klockan och läsa på lite om ledens alla naturreservat och sånt, så jag var inte helt lost. En snabb fråga till en AI gav mig den tråkiga nyheten om att man minsann inte kunde räkna med att hitta ramslök så tidigt på våren, något jag gärna hade tagit med därifrån. (Som tur var visade sig LLM:en ha fel, men mer om det senare.)
Tidigare har jag som mest sprungit ca 20 kilometer med hunden så jag var lite orolig att tassar och trampdynor skulle fara illa om vi sprang längre, därför delade jag mentalt upp turen i två dagar och tänkte att jag tar det väldigt lugnt och kollar status ofta på hur hunden mår så att inget dåligt händer. I värsta fall tänkte jag att jag kunde lämna hunden hos någon och springa och hämta bilen, men det behövdes aldrig.
Träningsupplägget för turen var obefintligt. jag fick förlita mig på rutin och mina korta 4-kilometersturer på morgnarna med hunden. Det kändes faktiskt lite tyngre än vanligt när jag kom upp i 30 kilometer längs leden men det var helt okej ändå.
Tisdag 31 mars, 37 km löpning
Med mig hade jag:
Ryggsäck, koppel, karbinhake för att fästa koppel i ryggsäck,snöre för att förlänga koppel, telefon (utan laddare), några packremmar, två halvliters vattenflaskor.
salomon regnjacka och regnbyxor.
På mig: Saucony trailskor, strumpor, långärmad träja och långa byxor.
Dunjacka, extra underställströja, vantar, mössa, buff
2 kakor kött till hunden
2 chokladbollar, ett halvt paket Ballerinakex, 2 mars, 1 kexchoklad, 3 brötchen med ost som jag bakat några dagar tidigare.
Jag hade även extra vatten i bilen samt en varm sovsäck, en fleece och ett uppblåsbart liggunderlag som dock aldrig blev använt. Jag hade också kastat in ett kök och lite frystorkat. Jag brukar också ha med mig ett vattenfilter för att kunna dricka ur bäckar och lerpölar men det glömde jag den här gången tyvärr.
Bilturen från Stockholm till Husaby tog ungeför 4 timmar. Det var ca 3 grader varmt men det utlovades sol och ca 9 grader varmt. En klar natt hade jag framför mig också, vilket inte var optimalt för min sovsäck har ”bara” +5 grader som komfort-temperatur, dessutom är dunet efter 30 år kanske inte lika fluffigt som när haglöfs tryckte in det i säcken.
När jag kom fram till leden valde jag att stanna ungeför vid ”Lasses grotta”, av den enkla anledningen att min .gpx-fil (klockans karta) startade ungefär där och det skulle vara bekvämt att veta hur mycket jag hade kvar på turen utan att tänka så mycket.
Redo för start strax norr om Lasses grotta.
Vi stannade bilen vid 12.45, det blåste snålt så jag tog på alla kläder jag hade direkt och så gav vi oss iväg medurs på leden. Ida var på alerten och ledde vägen precis som vanligt. Lasses grotta var inte mycket till grotta, mer ett souterrain-sten-hus. Första kvarten mötte vi tre ekipage med hundar och jag trodde att det skulle fortsätta så, men det gjorde det verkligen inte. Sammanlagt på hela turen mötte vi ca 6 personer. Det var kanske inte så konstigt då det var en vardag och inte precis högsäsong. Alla caféer och sånt var stängda.
Snart vände leden norrut mot Blomberg där vi för första gången kände doften av lök i skogen. Så fel AI:n hade när den sa att man inte hittade ramslök i slutet på mars, det fanns väligt mycket och jag plockade en påse och tryckte ner den i ryggsäcken. Man får inte plocka ramslök i naturreservaten så håll koll lite på var gränserna går om du ska ge dig dit!
Väldigt skönt underlag att jogga på för en hund.
Ett mellanspel om ramslök bara. Det är lätt att skilja från den giftiga liljekonvaljen- följ bara och lita på den milda lukten av lök. Och vad gör man med den då? Man kan göra ramslökssmör och ha till allt som man har vitlökssmör till, pesto (byt ut basilikan mot ramslök) eller till exempel soppa.
Några nyfikna dovhjprtar. Tranor, gäss, harar och hjortar var vanliga. Som tur var såg vi inga huggormar, det var perfekt vårsol för dem men de hade kanske inte fattat det än.Ramslök i mängder.
Färden fortsatte förbi Västerplana och solen kom fram som SMHI hade utlovat och jag kunde äntligen ta av mössa, jacka och vantar.
När vi passerade en skogsdunge fick Ida plötsligt vittring och började se sig om och rycka i kopplet. Det var vår första närkontakt med dovhjortarna. Under färden blev de ett stående spänningsmoment för ida som ständigt skulle följa spår, varna för dem och försöka följa efter. Totalt såg vi säkert 20 familjer med mellan fem och 20 hjortar i varje. De var väldigt fina och vänskapliga men lite skygga.
Skuggan och verkligeten stämmer inte riktigt överens.
Leden blandade skog, öppna ängar och stenformationer som var väldigt häftiga. Efter ca 16 kilometer kom vi fram till rundan kring Råbäcks hamn och stenhuggeri. Här kunde jag välja om jag ville springa den 5,5 km extra rundan eller fortsätta på leden.
Kort men skönt bad.
Jag valde att springa rundan och det var väl värt besväret. Det fanns många lämningar efter stenhuggeri och kalk-industri och nere vid vattnet fick Ida ta årets första dopp (jag stod över). Snart kom vi upp till leden igen och fortsatte på rundan.
Våren är på ingång.Fina klippformationer, här på väg ner mot Råbäcks hamn.
Ida fick ett bad till vid en camping där vi också fyllde på vatten (det var enda gången vi gjorde det) och sen sprang vi en lång bit längs stranden i en fin skog.
När man sprang längs vattnet mäktes det hur kallt havet var, det kylde bra i vinden.En kurs i geologi för den som har bra ögon.
I norra änden av leden finns en affär i Hällekis som är 2 km omväg enkel resa som jag hade spanat in som reserv om jag blev för hungrig. jag behövde inte springa dit utan vi fortsatte upp på berget mot utkikstornet. Framåt kvällen kom vi fram till toppen där utkikstornet tornar upp sig. Utsikten mot Vänern är fin även om man inte går upp (det var stängt). En liten bit senare fick vi även fin utsikt österut in mot slätten.
Gott om tranor som återvänt till Sverige.
Vi tog sen en trappa ner för slalombacken. Här var enda gången jag fick dubbelkolla kartan för att slippa springa upp igen om jag kommit fel. Leden var i övrigt väldigt väl utmärkt.
Fin utsikt över Vänern. Ingen skugg-flotta så långt ögat kan nå.Utkikstornet är stängt på vinter och vår.
Nu började jag leta efter tältplats och vi fann en väldigt fin äng som blev vår rastplats för natten. Samma sak gäller för tältning som för ramslök, ibland är det inte tillåtet så man får kolla kartan.
Sovplats!
Nu var klockan 18.40 och jag satte upp tältet, åt en smörgås, Ida fick mat och sen vilade vi. Efter fem minuters vila var ida igång igen och sprang runt och ville busa. jag hade trott att 37 kilometers löpning skulle sätta sina spår, men det märktes tyvärr inte…
Ida kl 01.09 i månens sken.
Ida var lite orolig under natten, det fanns mycket att lyssna på men hon kom till ro också under långa perioder. Tyvärr var det lite kallt (det var frost på marken när vi vaknade) och jag hade inte min bästa natt även om det är mysigt att sova i tält.
Förutom kylan var det en ytterligare en sak som inte var helt perfekt: när jag kom fram till tältplatsen hade jag bara 3 dl vatten kvar som skulle räcka till kvällen, natten, morgonen och de kvarvarande 13 kilometernas löpning till bilen. Jag var rätt törstig efter att ha sprungit nästan 37 kilometer (och då druckit ca en liter sammantaget) så det bar emot att inte bälga i sig allt på en gång. Jag brukar tjata på mina barn att aldrig dricka den sista klunken vatten och den regeln var jag trogen ven den här gången. Min dotter Linnea hävdar visserligen att man inte ska göra så då det tydligen är så att man inte sällan hittar uttorkade döda människor med vatten kvar eftersom de sparat för hårt på det. Så illa var det inte den här gången, men jag somnade lite törstig får jag väl erkänna.
Dag 1, 37 km.Höjdkurvan dag 1.Jag hade inte de orange.a skorna, de är rätt trasiga sen Kungsleden, men väl ett par gröna av samma märke och modell.
Onsdagen den 1 april 2026, 13 km löpning
Vi vaknade vid 06.30 och precis lika jobbigt som att doppa sig i kallt vatten är det att gå ur sovsäcken och möta dagen. På med alla kläder, ut och röra på sig, ta ner tältet, äta lite smörgås, mata Ida, glömma resten av smörgåsen på marken så Ida åt upp den, ta ner tältet, börja jogga.
Första timmen präglades av dovhjortar, en fin nedförslöpa i ett skogsspår, några harar, soluppgång och sedan kom man ut på något som mest liknade alvaret på Öland. Fina hagar, platt mark och halvlåga träd.
Kanske inte som på island, men ett vattenfall är alltid ett vattenfall.
Vi sprang i lugnt tempo och såg när Kinnekulle vaknade samtidigt som vi sakta närmade oss bilen. Gårdagens löpning kändes knappt alls förutom att jag fått lite skav i svanken av att ryggsäcken studsat lite för mycket upp och ned. Jag hade Ida kopplad i midjebältet och det gjorde att jag inte kunde ha det så tight som jag ville och det glappet gjorde att det skavde lite. Fötterna och kroppen i övrigt var fräsch, inklusive Idas trampdynor och flås- hon orkade fortfarande busa och försöka jaga dovhjortar och harar.
Rikt djurliv. det fanns många jakttorn på Kinnekulle. Jag förstår varför…
Sista biten värmde solen ordentligt och när vi såg bilen efter ca två och en halv timme kändes det som att dagen precis hade börjat.
Någon har tagit väl hand om skogen…Sista kilometern.
Vi packade in oss, drack vatten och drog iväg och tog ytterligare en promenad för att hämta lite mer ramslök på ett ställe vi sett där det var okej att plocka och sen bar det av på en 40 minuters biltur genom Lidköping mot Läckö slott för en promenad till, därefter bort till fiskehamnen Spiken i närheten. Sen lunch, veterinär coh sen fyra timmar i bil tillbaka till Stockholm.
Läckö slott. Passa på!Nedför i stort sett hela vägen- lyxig avslutning.Östra sidan av Kinnekulle söderut blev etapp 2.En lugn morgontur men en hel del njutning istället för fart.
Avslutning
Det här var en perfekt vår-tur att göra på lagom helg-avstånd från Stockholm. det var rätt torrt i spåret, fina skogsstigar och bra uppmärkt led. där det var sankt och blött var det ofta spång. tack vare att cykelleden inte alltid gick på samma sträckning som vandringsleden kändes leden inte så sliten som den ibland kan göra när man får cykla och springa på samma sträckor. Så värst mycket backar var det inte heller. Den enda egentliga stigningen var ca 300 höjdmeter utspritt på ca 5 kilometer på väg upp mot utkikstornet. Att springa ca 50 km med ida på två dagar var piece of cake, mest tack vare vårt låga tempo och att stigen var ”snäll”.
Det är inte konstigt att leden är utsedd till en av STF:s signaturleder, jag kan varmt rekommendera en vandring, löpning eller cyklingstur här!
Under våren och sommaren 2025 började min som prata om att han ville prova att åka Vasaloppet. Första gången han sa det var när vi såg loppet på TV efter att vi kommit hem från fjällen och sen skojade vi om det flera gånger i familjen. Min fru och jag har åkt Öppet spår förr och vi pratade om det kanske skulle räcka, men Malte var bestämd i att om han skulle göra det så skulle det vara på riktiga Vasaloppet. På hans födelsedag i september fick han så en biljett till starten och planeringen kunde börja.
Som vanligt- detta är mycket en beskrivning för oss själva så vi ska komma ihåg vad vi åt, hade på oss och hur det var- minnet brukar svika på detaljer efter ett tag. Dock hoppas vi att beskrivningen kan komma till användning för andra också såklart.
Förberedelser
Det enda vi gjorde under hösten var att boka en sportlovsstuga i Sälen samt boka in oss på Moraloppet för att testa utrustning och se lite mer av banan. En baktanke med det var också att försöka komma fram ett startled för att inte behöva stå allra längst bak. Starten är tillräckligt klurig som det är så vi ville få lite försprång till den stora folkmassan. I reglerna står faktiskt att bara man går i mål på ett seedningslopp så hamnar man minst ett startled fram (<9).
Moraloppet som seedningslopp januari 2026
Under december, som var utan snö i vårt område i Stockholm, åkte vi bara skidor en enda gång- 7 kilometer i Västerås på ett konstsnöspår. Det var lite sorgligt att åka på en vit sträng i en grön skog men vi misstänkte att det var så det skulle bli om vi skulle få ihop några mil på snö. Det skulle visa sig vara fel- kring nyår kom snön och den låg kvar ända till sportlovet så det var inte ont om tillfällen att träna naturligt. Som tur var hade vi en reality check i Moraloppet som närmade sig med stormsteg. Vi åkte upp dagen innan och sov i Mora. Vädret var bra på dagen för loppet (ca 17 januari), kring 0 grader och nästan ingen vind. Vi ställde bilen vid Mora skidstadion, tog bussen till start och snart var vi iväg. Spåren var perfekta och vi fick precis den övning vi behövde i att ta hänsyn, åka runt folk som ramlat och att staka lite längre än bara några kilometer. 3 timmar och 15 minuter senare var vi i mål, trötta men nöjda. Jag var lite bekymrad över att det gått så fort eftersom jag hade en känsla av att det skulle bli sista långa passet vi skulle hinna med och att Malte inte skulle inse allvaret med att åka 90 km. Nåväl, vi blev seedade till startgrupp 8 och allt var frid och fröjd.
Uppladdning
På grund av mycket basket träningar, matcher, gym-pass, resor och annat blev vasaloppsträningen något begränsad minst sagt. Vi skrev upp alla pass i en almanacka i köket och jag minns faktiskt inte om vi siktade på kanske 30 mil träning innan loppet, men det jag kan konstatera var att vi slutade på kring 150 km, inklusive Moraloppet som i sig var 42 km. Snittpassen blev på ca 8 km och vi genomförde de allra flesta under januari och första dagarna i februari. Malte åkte lite med skolan men mest höll vi oss i Rinkebyskogen i Danderyd samt på ängarna vid Rösjön. Vi provade också Bisslinge naturspår (fina) och Kevinge golfbana, vilket inte var lika kul då spåren var hemmagjorda och lite tråkiga.
Torsdag 26 februari 2026
Test av nummerlapp.
Eftersom vi var i Sälen hela veckan så tänkte jag att vi skulle få in i alla fall några längdpass i början på veckan men vi åkte bara utförs hela tiden då vi bodde med ski in- ski out för backar men inte för längd. Dock kom jag på en smart idé på onsdagen- att vi skulle åka ner till starten och åka första backen upp och ner en gång. Sagt och gjort- vi åkte ner och ställde bilen vid backen och gav oss uppåt i sakta mak. Vid högsta punkten efter ca 2 km vände vi (25 min) och åkte ner igen. Både för mig och Malte var det en perfekt förberedelse. Nu visste vi hur brant och hur lång den var och vi hade mycket nytta av det på söndagen sen. Vi hämtade nummerlapparna på torsdagen.
Angående valla och utrustning
Både jag och Malte körde med skinskidor (jag Rossignol r-skin från 2017 och Malte med Madshus från 2024). Vi hade köpt glidvalla för +1 till -5 grader på Snö och tö i Stockholm och satt på redan dagen innan vi reste till Sälen och vi lade inte på något nytt eller ändrade efter det.
Kittade skidor.
Söndag 1 mars 2026
Vi vaknade ca kl 05 och såg att det kommit ca 2-3 decimeter nysnö och att snön fortsatte vräka ner. Dagen innan hade vi fått en förvarning om det på väderprognosen men jag hade inte trott att det skulle komma så mycket snö. Vi åt lite frukost och grävde fram bilen- sen fick vi skjuts ner mot starten från Lindvallen. Vi började med att åka runt på östra sidan om älven men efter att ha suttit i kö mellan 06 och 06.30 utan att något hänt så vände vi och åkte vanliga vägen istället. Det var smart men trots det gick vi sista 500 metrarna till backen och åkte sen skidor mot starten för att hinna. Vi var framme ca 7.30, det var ingen kö till startfållan då (men massor av kö till startfålla 10). Vi la skidorna, gjorde ett toabesök och sen var det väldigt svårt att hitta tillbaka till skidorna igen som nästan var översnöade. Precis innan starten gick hade vi allt i ordning och vi kunde ge oss ut på äventyret!
Här ser man på startnumrena vi hade runt oss att de från startled 10 redan kommit framför oss precis när starten gått- det gäller att hålla sig i rätt fil. (första siffran anger startled)
0-30 km
I starten var det väldigt lugnt där vi åkte. Nästan inga missöden runt oss men vi fick en förvarning om föret då det inte var några spår alls ens på startgärdet. Stora backen uppför tappade vi massor av tid i mest för att vi inte var så aggressiva samt att vi kom på högerkanten där det visade sig gå lite långsammare. Min klocka sattes inte på ordentligt i starten men den kom igång efter ett tag, men det är ju väldigt välskyltat så det spelade mindre roll. Det tog ca en timme att komma upp till toppen, betydligt längre än jag hade föreställt mig.
När vi väl kom upp på toppen trodde jag att det skulle bli lugnare men tyvärr var det nu som det gick upp för oss att det inte skulle bli några spår. Nu började de värsta timmarna. Spåren var obefintliga och att följa direkt efter de som åkte framför gjorde att skidorna sladdrade flera decimeter åt sidorna konstant.
Av en grannåkare fick jag en stav i låret när han ramlade vid ett tillfälle. Han stack inte in den med vilje men det var lite irriterande att då det påverkade lite att ha ett hål i låret, särskilt första kvarten efter att det hände.
Att åka bredvid spåren var inte att tänka på, det var flera decimeter nysnö så vi kunde bara lugnt fall in i överlevnads-mode och kämpa oss framåt.
Uppförsbackarna var faktiskt minst elände, de var mest lika vanliga backar om än lite halare och stökigare, medan nedförsbackarna, där man brukar få vila lite i vanliga fall, hade förvandlats till isbanor med spännande överraskningar i form av gropar, snövallar och trasig utrustning, främst stavar.
Vi kom fram till första kontrollen efter ca 2 timmar och här fanns inga bullar, något som jag hade trott. Malte hade inte fått i sig så mycket frukost och man märkte att första biten nu tagit all hans energi. Efter ytterligare en stund insåg jag (lite för sent) att det var energi som behövdes och en av de 4 medhavda chokladbollarna inmundigades i ett nafs. Det gjorde saken lite bättre men än var det långt kvar.
I Smågan var det största samtalsämnet runt oss var man gick om man bryter loppet. Vi blev lite påverkade av det men efter massor av dryck och ett toabesök gav vi oss av igen.
31-60 km
Under den här delen av loppet såg vi de första försöken till att skapa nya spår åt oss. Först kom en skoter med spårsläde och körde om oss. Det gav en stunds njutning innan spåren var borta (det var så mjuk snö att de slets ut fort). En stund senare kom en pistmaskin med fyra spår bakom sig som faktiskt höll flera kilometer. Det gjorde att vi kunde slappna av lite. Vid 40 km ramlade jag när jag kastade mig undan för en som trillade men det gick bra.
Man kan ju tro att den lång nedförslöpan frpn 50 till 60 km skulle vara en vilopaus, men nedförslöporna var riktigt krävande. Man fick vara på sin vakt hela tiden och väja för alla som trillade och se till att man själv stod på benen.
När halva sträckan var avklarad låg vi på cirka 6 timmar. Vi förstod vid en av kontrollerna att vi var inte de enda som hade utmaningar idag utan att de troligen skulle förlänga reptiderna. Det gjorde oss lite lugnare och vi körde vidare i vårt eget tempo.
Exempel på kilometertider som inte bara berodde på backar, utan på om det fanns spår eller inte.
Stämningen i spåret var spänd men vänlig, men det var faktiskt otroligt mycket skräp i banan i år. Tidigare har det bara varit någon enstaka påse eller gel-förpackning, men nu såg det inte kul ut tyvärr.
En annan skillnad var att det var så många som trillade och flög omkring som vantar i spåren att man till slut inte stannade upp och frågade om det gått bra för dem. Om det var rejäla vurpor och man var först framme gjorde man det förstås men det gick bara inte eftersom folk ramlade hela tiden, även på platt mark. Det var lite tråkigt men jag kan tänka mig att alla var i sin egen överlevnadsbubbla.
61-90 km
Nu började delen som vi provat förut under Moraloppet. Det var lite knäckande att se hur stor skillnad det var på kilometertiderna nu jämför med sist vi var här, men vi höll ihop och kämpade på. Så fort det fanns spår märktes det att stämningen blev bättre och när de försvann så tappade folk sugen lite och så höll det på. Sista biten fanns det lite extra kontroller med sportdryck och lite att tugga på vilket var väldigt uppskattat då energin började tryta lite.
Mindre branta backar och betydlig fler sträckor med spår den här delen.
Vi passerade Eldris när det nästan var mörkt. En del hade tänt sina pannlampor, men vi hade inte med några. 300 meter efter den stationen började elljusspåret så det behövdes inte heller. Sista biten in i Mora var helt okej spårat och vi kunde åka relativt obehindrat in i mål. Det var en skön känsla att komma i mål men faktum var att det var i Eldris som det såg ut som att nervositeten hos Malte släppte, det var nämligen där sista repet drogs och vi lyckades passera den med god marginal, även den icke-förlängda tiden.
Äntligen i mål efter 11 h och 13 min.
Upploppet var väldigt fint upplyst och vi åkte i mål sida vid sida.
Resten av familjen väntade i målet. Vi lämnade in skidorna, fick medaljer, tog en jättegod vilttaco-matbit och lite saft. Sen åkte vi och hämtade överdragskläderna i Prästholmen med buss. Därefter tillbaka och hämtade skidorna och sen gick vi till bilen och drog hem mot Stockholm. Vi var hemma strax efter midnatt, trötta men glada.
Dagen efter fick vi redan på att trots att de förlängt reptiderna med mer än en timme så var det 3000 personer som brutit loppet. Vi insåg att vi faktiskt hade kämpat på ganska bra där i skogen! I skrivande stund några dagar senare har vi INTE pratat om att göra om det, det får vi prata om senare.
Vi kom på ca plats 7-8000 av de som kom i mål. Moving time var enligt Strava 10h 15 min, så vi stod still på kontroller nästan en timme (samt i första backen).
Några lärdomar:
Ta med lite gel. Malte hade behövt några snabba energiboostar i motivationsdipparna.
Tryck på och stäng alla luckor i början av loppet så man inte tappar för mycket av hänsyn till andra som bänder sig fram.
Åk inte på östra sidan av älven från Sälen mot starten, då kan man inte gå om man blir sen.
Var två eller fler som åker så blir det roligare!
Chokladbollar var mycket bra att ha med sig även om vi bara åt 2 av de fyra vi hade med.
Vi körde med genomskinliga skidglasögon medan det snöade, det var skönt.
Övrigt:
Klädsel för anpassad för -2 grader för oss blev: ett par strumpor, skidbyxor, en sporttröja och skidjacka. I starten ”hummervantar” sen bytte vi efter två timmar till fingervantar, mössa, buff (tunn)), glasögon som togs av efter halva. Maltes vita glasögon på den röda mössan särskiljde honom från alla andra med röda mössor i spåret så det var en bra grej!
Blessyrer: Jonas fick en liten blåsa på varje handflata efter att jag bytt handskar, vi hade tejpat tummarna båda två förebyggande. Malte blev stel i rygg och axlar och Jonas hade lite ont i knät dagen efter loppet på grund av all sidobelastning när skidorna fladdrade samt när man plogade nedför. Det gick snabbt över och snart var vi helt fria från krämpor efter loppet.
Hösten 2025 var jag och en kompis i Belgrad i Serbien för att bland annat testa på att leta tryffel. Den här beskrivning sammanfattar lite hur det går till och våra lärdomar och tankar kring det. Vi har själva en hund hemma som jag länge varit sugen på att testa att leta tryffel med. Äventyret gav verkligen mersmak.
Fin skog men tyvärr var det jägare i närheten och det störde hunden.
Planering
För det första är det inte så många firmor eller personer som ordnar så man kan följa med på tryffeljakt, i alla fall inte runt Belgrad. Vi hade bokat en tur via en samlings-site (GetYourGuide tror jag att det var) men den turen avbokades med bara någon dags varsel så vi fick ge oss ut på nätet och leta efter nya kontakter. Vi slängde iväg ett mail till en guide och fick ganska snabbt svar. Det visade sig att det var samma guide som bokat av oss tidigare av tekniska anledningar och nu fick vi möjlighet att boka om till bara en dag senare. Först trodde vi att vi hade väldigt tur som fick tag på samma, men så småningom lärde vi oss att det nästan bara är hon som har guidade turer för tryffeljakt runt Belgrad, så det var kanske inte så konstigt ändå. Före tryffeljakten passade vi på att se Belgrad, både på egen hand och med guider. Det är en fin stad med mycket historia och väldigt god mat. Människorna är trevliga och korrumptionen är väl utbredd (enligt de lokala förmågorna vi pratade med). Det var stora studenprotester på gång i staden och kravallstaket uppsatta utanför parlamentet. Enligt studenterna hade regeringen hyrt in kriminella som vakter utanför parlamentet som sov i tältläger utanför i parken. de hade svarta kläder och ansiktsmasker. När vi var där var det dock inga protester och vi kände oss trygga. Vi blev dock stoppade av en polisbil på vägen hem en kväll som undrade vad vi var för några när vi gick nära kravallstängslet.
Lördag 6 december 2025
Vi bodde ganska centralt i Belgrad och blev upplockade kl 9 på morgonen. Guiden berättade att det var vanligt att man åkte ut redan när det var mörkt för att få de bästa platserna för sig själv men vi var tacksamma att vi startade på förmiddagen.
I Belgrads förorter. En kvart från centrum.
Vi åkte ut till en skog i Belgrads absoluta förort. Tryffelsäsongens höjdpunkt är i maj, juni och juli och nu var det december så det är tydligen lite andra ställen som gäller i lågsäsong. Några timmar från Belgrad fanns tydligen stora områden med god tillgång tidigare, men på grund av överplockning var det mindre svamp nu för tiden. Det var tydligen så att många plockade omogna svampar och drog med sig tryffelns mycelium då vilket leder till att det inte kommer nya. Det man enligt usago ska göra om man får tag på en omogen svamp är att trycka ner den i marken och låta den ligga. Den smakar ändå inget gott.
Skogen var gles och öppen. Hunden vi hade med oss var en Lagotto Romagnolo, den vanligaste hunden för tryffeljakt. Dock trodde vi att det bara var den rasen som funkade men det var tydligen fel. Jaktlabrador och jaktgolden sägs också vara bra till exempel. Guidens nästa hund skulle defintivt vara en jaktlabrador berättade hon. Hon var dock väldigt nöjd med sin nuvarande hund som var ca 8 år gammal. hon hade haft den sen den var fyra.
Nästan direkt fick hunden upp vittringen och kastade sig mot en plats på marken. Hundens jobb är att hitta, gräva och hämta tryffeln till sin ägare. De allra minsta bitarna visste hunden att hon fick äta direkt som belöning men de största kom hon gående med efter att hon grävt upp dem.
Första platsen
På första platsen hittade vi på kort tid flera bitar som var värda att spara på av mörk tryffel- hösttryffel. (Vit tryffel är den finaste och mest värdefulla typen men den fann vi inte den här dagen. Guiden hade dock hittat dagen innan så vi åt lite senare. )Tyvärr var det några jägare som jagade fasan i skogen vi kommit till så hunden blev störd och vi var tvugna att ge oss till en annan skog. Det var synd för att vi hittade ganska mycket på kort tid på den här första platsen.
Plats nummer två låg inte så långt bort. På väg dit mötte vi en annan plockare så vi förstod att det var en ganska stor konkurrens om att komma till de bästa ställena och att man absolut inte avslöjar sina bästa platser för någon. Särskilt inte om det handlar om vit tryffel.
För att få plocka tryffel i Serbien behövs en licens som man köper per år. På vissa andra ställen på balkan är det tydligen så att man köper licens för ett visst område, men det var tydligen lite klurigt då man inte vet var tryffel finns från säsong till säsong.
Näsan i marken. Sen gäller det att vara fort framme och ta tryffeln från hunden.
Den viktigaste aspekten med terrängen verkar vara att det ska vara god tillgång till vatten. Trädarten visar också mycket om vilken typ av tryffel som kan finnas. Poppel, ek, hassel och asp sägs vara bra. marken ska också helst vara netural eller lite basisk, med pH kring 7 eller lite mer.
Andra platsen
Den andra skogen hade nog varit fin tidigare men nu var den insprängd bland lite bostadshus och det var många som hade fått för sig att använda den som soptipp. När man gick runt kunde man plötsligt se en stor hög med sopor, det var inte så kul, men som tur var fanns det en del tryffel i alla fall. Och inga jägare som störde oss. Vi gick runt från ställe till ställe som guiden redan hade rekat och visste att det fanns chans till svamp och ibland stämde det och ibland var det tomt. På en del ställen hade någon annan hunnit före, det syntes på nygrävda gropar i marken. (Man fyller igen gropen när man grävt, men det syns ändå:). Vi gick runt en hel del här och det fanns inte lika mycket som på första stället även om hunden då och då grävde upp något. Vanligtvis var det dock lite för små bitar så hunden fick äta väldigt mycket den här dagen.
Vinst igen.
Totalt var vi ute cirka 2,5 timmar, det var rätt lagom. Sen bar det av till en restaurang i stadens utkant där vi fick äta en fin lunch (pasta, ost, ajvar etc.) med vin och enorma mängder tryffel samt efterrätt i form av vanlijkräm med tryffel.
Olika sorter. Vit var godast!
Vi köpte med oss mycket tryffel hem 8en del fick vi på plats men vi sågs dagen efter och köpte med lite till) och till vår stora glädje gillade många vad vi hade med oss hem!
Arter i Serbien
Det här är förstås ingen komplett lista men dessa arter kom vi i kontakt med på vår tur.
Tuber magnatum, vit tryffel, den mest exklusiva. Kallas också albatryffel. Otroligt len smak och god. till och med mina barn som inte tycker om svamp frossade i vit tryffel när jag kom hem och bjöd på tryffelpasta. Enligt uppgift kostar denna mellan 45 och 100 kr per gram här hemma.
Tuber uncinatum, svart hösttryffel, vanligast när vi plockade, God och fin. Denna kallas ibland också Bourgone-tryffel.
Tuber melanosporum. Nästan i klass med vit tryffel, den har en mycket angenäm doft och smak. Vi fann bara en men den var lite dålig så den åt vi inte upp.
Tuber brumale, inte lika angenäm smak som de andra. guiden tyckte inte om den alls, men det var definitivt tryffel ändå.
Andra saker vi lärde oss
Tryffel i Serbien, och andra delar av världen för den delen, verkar vara lite av magi. Guiden berättade att de ofta följer månens faser för att ta reda på när det är bäst att hitta tryffel. Lufttrycket och om det var regn i luften sades också vara viktigt. Vår tolkning av detta var att det hela tidne fanns tryffel men att den inte alltid gav ifrån sig sin arom och att hundarna inte kunde känna så mycket beroende på lufttryck och fuktighet i luften. Innan regn var tydligen bra, när lufttrycket sjunker.
Temperatur och om det var snö eller inte verkade inte spela så stor roll för plockningen , men snöfattiga vintrar var katastrof för säsongen efter på grund av att det då inte var tillräckligt fuktigt i marken.
Hemma igen
Väl hemma hade jag fått lite extra tryffelbitar av guiden för att testa om vår fyraåriga jaktgolden hade anlag för att bli en tryffelhund.
Läroprocessen ska tydligen vara:
kasta och apportera tryffel i en liten burk med hål så att hunden lär sig att hålla tryffel i munnen som luktar tryffel.
Gömma tryffel i burk inomhus och hämta den när hon hittat den
Gömma tryffel i burk utomhus
Gömma nedgrävd tryffel i burk utomhus. Här kan det vara bra att vänta en stund så att man inte avslöjar platsen med doften från en själv eller från tryffeln när den transporteras.
Gömma hel tryffel i marken. (den här har jag inte vågat av rädsla för att den ska bli uppäten, men det kostar att ligga på toppl så vi får nog prova detta snart.)
Och för att träna familjen gav vi oss på en tryffelpasta gjord på grädde, parmesan, smör och grädde och så massor av tryffel såklart. Och så vitt vin till det. Det blev väldigt lyckat.
I slutet på augusti 2025 genomförde jag en två dagars löptur som jag funderat på länge. På södra Island finns ett av de finaste vandringsområdena i världen (enligt många obskyra listor på nätet) och jag kan verkligen bekräfta att dessa två leder var något speciellt. Huvudleden heter Laugavegur och anslutningsleden söderifrån kallas Fimmvörðuhálsleden. Det är totalt ca 80 kilometer med många höjdmeter upp och ner. Vanligtvis vandras den norrifrån men jag valde att starta i södra delen. Jag fick en väldigt spännande och fin joggingtur som jag gärna delar med mig av och hoppas att fler blir nyfikna på att göra något liknande.
Som vanligt är denna turbeskrivning mest för mig själv men jag hoppas också att den kanske kan vara inspiration till någon att prova något liknande.
Totalt blev det ca 85 kilometer på 1,5 dagar med ungefär 4000 höjdmeter avverkade.
Förberedelser
Planen för vandringen såg efter många iterationer ut enligt följande:
Bil från flygplatsen till Hella, ca 2h. Reguljär buss till Hella, ca 1 h. Sova i Skogar på grund av stormen. Börja på Fimmvörðuhálsleden söderifrån från Skogar tidigt på morgonen , springa till Emstrur på Laugarvegur, tot ca 40 km. Övernattning där och sen sista biten till Landmannalaugur (ca 40 km) där bussen gick tillbaka kl 14.30 mot Hella.
Den vanliga vägen om man ska gå med guide eller boka stugor är alltid norrifrån, så att gå baklänges är inte det vanliga. Det var dock enklare att planera så för mig på grund av transporterna ut ur området.
Träningsmässigt blev förberedelerna för joggingturen minimala. Vanlig vardagsmotion fick räcka plus att jag adderade 4 st lite längre turer på 20 km eller mer veckorna innan avfärd. Tyvärr var jag i Skåne hela sommaren och hade svårt att hitta backar att träna i, så det fick jag surt acceptera att jag inte hade hunnit med.
Gällande utrustning hade jag det mesta från tidigare. Det enda jag kompletterade med var lite mat och snacks. Jag har alltid saknat ett lite mindre ultralätt tält och inför den här resan gjorde jag ett försök att uppgradera, men kom aldrig mig för att slå till på ett. Så det blev till att släpa runt på mitt 2 kg tunga Exped Cetus II UL. Jag tryckte ner allt i min 25 liters löpryggsäck och tryckte även ner mitt BeFree vattenfilter, vilket senare visade sig vara en lyckoträff. För övrigt var det det vanliga: Buff, extratröja, dunväst, handskar, mössa, regnbyxor, regnjacka, extra strumpor och kalsonger, titankåsa, brännare, nödsändare, 4 matportioner (real turmat), 3 mars-choklad, 2 delicatobollar, ett paket singoallakex, en kvikklunsj, lite druvsocker, sovsäck (dun), liggunderlag (som jag tyvärr sedan lämnade för det kändes varmt och jag lyckades inte knäppa på det på ryggsäcken eftersom tältet tog den vanliga platsen på utsidan. Big mistake!. Jag valde också att skippa stavar, något som kanske hade varit smart under vadningarna, men annars saknade jag dem inte. Skovalet blev bra, jag körde med Gore-tex-beklädda joggingskor Saucony peregrine.
Logistiken är alltid klurig när man ska ta sig från punkt A till punkt B utan att kunna bli hämtad, så även här. Det blev mer komplicerat av att bussarna gick sällan, att det var så kallade F-vägar fram till målet i Landmannalaugur, vilket betyder att man inte får åka med vanliga bilar dit.
Vädret skulle visa sig vara en av de största utmaningarna. Så sent som dagen innan avsresa trodde jag inte att jag skulle komma iväg alls och började planera för nya turer istället för den jag ville springa. Det var en storm på väg in som skulle medföra stora regnmängder och mycket vind. Jag kanske inte är så rädd för regn som sådant egentligen men på den här leden blir floderna snabbt översvämmade och utgör hinder för fortsatt passage om det kommer mycket regn. Vind har jag stor respekt för, särskilt på hög höjd och med vindvarning på över 24 m/s kändes det lite riskabelt att springa runt själv.
Utmanande väder på ingång….
Tisdag 26 augusti
Jag flög från Stockholm på morgonen via Oslo. Väl på Island hade jag bokat en bil som efter lite problem (det är inte så smart att lämna körkortet hemma) var i mina händer. Jag åkte direkt till lilla byn Hella ca 2 timmar från flygplatsen och ställde bilen på en gratis långtidsparkering (mitt emot köpcentret) och ställde mig att vänta på bussen mot Skogar. kl 14.26. Den var någorlunda i tid och färden tog ca 45 minuter. På vägen började det regna och blåsa ordentligt, det märktes verkligen hur lokalt vädret skiftar på Island då jag var med om minst tre olika årstider på min korta bussfärd.
Vattenfallet vid Skogar.
Väl framme i Skogar gick jag och tittade på det imponerande vattenfallet medan jag klurade på hur illa det egentligen var med vinden.
Info om vandringsleden.
Jag pratade med en grupp vandrare som just kommit ner från att ha vänt på stigen några kilometer norrut. De sa att det inte gick att gå längre än en bro på grund av vinden och deras utsago i tillägg till prognosen gjorde att jag valde att sätta upp tältet vid campingen bakom en trädridå och vänta på morgondagen.
Tältplats bakom träd.
Vandrarna gav mig en liten gasflaska så jag slapp släpa på den lite större jag handlat på en bensinstation på vägen, vilket var väldigt snällt.
Natten blev lite orolig på grund av vinden. Jag visste att tältet skulle hålla men när bågarna trycks ihop av vindbyarna blir det alltid lite spännande.
Onsdag 27 augusti– ca 63 km löpning
Utzoomad karta över första dagens löpning.
Vid 06.30 var jag iväg och började klättringen mot Baldvinsskáli (toppen).
Fin dalgång.
Vandringen längs forsen bjöd på får, grässlänter och oändligt många fina vattenfall.
Ett kraftigt vattenfall på nära håll.
Faktum är att jag nog aldrig sett så många fina vattenfall på en gång någonstans och inramningen var fantastisk. Jag var helt ensam hela vägen upp till Baldvinsskáli och vinden friskade i mer och mer i takt med att jag lämnade dalgången.
Sällskap.
Det var lätt att navigera, bara på några ställen fick jag tänka efter, till exempel när stolparna bytte färg från blå eller röd (beroende på vilken sida man ville gå) till gula höga plaststolpar som syntes bättre i snön. Alltså, efter ca 6-8 kilometer fanns en bro. Där delades leden i en röd och en blå väg, där blå var den vanliga och röd den lite längre med fler vattenfall och fler höjdmeter. jag valde den blå.
Jag kom så småningom till en glaciär med riktigt blå, hård is.
Oväntat svårt att gå på isen med vanliga joggingskor.
Som tur var hittade jag ett rep som jag kunde följa över den värsta biten, annars hade jag nog fått åka på rumpan ned för isen. Jag tog det lugnt uppför några branter och snart var jag uppe på en platå. Här kom solen fram och jag började möta några vandrare som kom från Þórsmörk på andra sidan berget. Det kändes bra att fler människor gick leden denna dag och att de kommit ända från andra sidan, då visste jag att det gick att gå.
Andra sidan berget.
Stigen ner i nästa dal var väldigt fin. Bara på ett ställe blev det lite konstigt när jag fick klättra igenom en portal av sten och sen klättra en fyra meters vägg ner till en platå.
Hålet syns, men det är svårt att visa en vertikal vägg på foto. Vinden som blåste gick heller inte att få med.
När jag sen såg mig om fanns det en annan väg som var förstärkt med rep för att man skulle slippa det jag just gjort.
Mjuk dalgång.
Generellt märktes det att leden var tänkt att vandras från norr till söder. På några ställen var det inte självklart var man skulle gå om man kom söderifrån,
I slutet av den 25 kilometer långa leden befann man sig i en skog som snart ledde ut till en stuga i Botnar på sydsidan om Krossa-floden. Jag fick fråga några om var Laugarvegurleden började och de pekade mig längs en väg bort mot en flodpassage.
Krossa-floden med Lngidalur-stugan på andra sidan.
Vanligtivis finns en utdragbar gångbro över floden vid Krossa till Langidalur-stugan men just den här dagen stod bron upprullad på en av flodstränderna. Forsen var väldigt kraftig och det var helt omöjligt att passera med livet i behåll.
Jag tittade på en karta och såg att det skulle finnas en fast bro någon kilometer västerut och sprang ditåt. Det fanns ingen bro så jag fick springa tillbaka (hoppandes över småforsar). När jag kom tillbaka ringde jag en stugvärd vars telefonnummer stod på en skylt. Hon berättade att de tagit bort bron för att det var för mycket vatten och att bara stora jeepar och bussar kunde ta sig genom vattnet. Jag såg ingen bil och funderade på vad jag skulle hitta på. Stugvärden berättade också att om jag kom över den här floden så skulle det vara ytterligare en fors några kilometer in på leden som också skulle bli svår att passera och där skulle det inte finnas någon hjälp att få av bilar, så jag riskerade att fastna mellan två forsar.
Försöken att korsa Krossa-floden…
Jag bestämde mig för att springa tillbaka några kilometer mot stugan jag varit vid för att prata med dem om vad man kunde göra. Därifrån skulle det också gå en buss tillbaka till civilisationen på eftermiddagen om allt skulle skita sig. Nu var klockan ca 12 på dagen.
På vägen mötte jag en tysk familj om 4 personer som berättade att de minsann försökt ta sig över floden sedan kl 9 på morgonen. de var fast beslutna att ta sig över och var på väg tillbaka till övergången. När jag vände mig om såg jag en buss som just passerade mot oss. Vi stoppade den och chauffören sa att vi fick åka med honom på väg tillbaka efter 30 minuter, det kändes bra! Medan vi väntade kom en privat guide med en annan bil som vi lyckades få skjuts med så vi kom över till slut!
Här börjar alltså Laugarvegur!
Laugarvegur 55 km startas egentligen norrifrån.
På andra sidan var det god stämning. Privat-guiden tipsade mig om att jag inte skulle hinna till slutdestinationen om jag inte tog en 15 km lång etapp till den nuvarande dagen så jag sprang till Álftavatn istället för Emstrur. Det kändes rimligt och jag började mentalt ställa in mig på att det skulle bli en lång dag.
Mycket varierande terräng.
Jag fyllde på vatten i en bäck, tejpade fötterna lite och började sedan springa genom den fina skogen bakom stugan. Jag var lite orolig för de kommande vadställena nu. Det var många som hade varnat för dem och sagt att de inte skulle vara lätta att passera, men också att vattnet brukade sjunka undan relativt fort (någon eller några centimeter per timme förklarade någon)
Konstiga bergfärger.
Efter några kilometer var jag framme vid första forsen. Jag hade inga stavar med mig och funderade på om jag skulle gå runt i skogen och leta en pinne men valde att vada utan.
Ett enklare vadställe.
Precis när jag kom ner till flodbädden såg jag några vandrare framför mig som valt en väg ca hundra meter åt höger som jag bestämde mig för att också ta. Jag tog av mig skor, strumpor och byxor och gav mig ut i det iskalla vattnet.
Forsen var relativt kraftig men det gick bra att ta sig över ändå. Vattnet sprutade uppför benen och det var lite läskigt att vara barfota men nu visste jag att jag skulle klara mig. Det var tre passager som alla var ungefär tio meter långa.
Jag satte mig på en sten och klädde på mig, sen var det bara att fortsätta. Varje vadställe tog ungefär 10-20 minuter extra på grund av av- och påklädning och att hitta rätt plats att gå över.
Ett enormt lavafält. Man undrade ibland om man var på en annan planet.
Nu hade terrängen övergått till böljande kullar och solen lyste lite svagt. Vinden hade nästan mojnat och jag avverkade kilometer efter kilometer utan större problem. Ibland frågade jag folk jag mötte om framtida flodövergångar. Någon sa att de vänt om för att de inte kunde vada över. De hade stannat över natten och gått tillbaka på morgonen, så jag hoppades att deras vad-försök gjorts när regnvattnet var som högst.
Fina berg i fjärran. Här var stigen enkel att följa och mjuk att springa på.
Jag fortsatte i alla fall och kom fram till Emstrur-stugan där jag egentligen skulle stannat för natten. Jag satte mig och åt lite kex men fortsatte sedan. På den nästkommande etappen skulle de svåraste vaden på hela turen komma, cirka fyra stycken- varav det första skulle vara värst. Efter ca 7 kilometer möter jag en grupp vandrare och blir glad att någon faktiskt kommit över nyligen. När jag frågade hur det hade gått fick jag svaret att de inte klarat att gå över utan att de fått hjälp av en bil som passerat just där och att jag inte skulle räkna med att kunna gå över vadet, särskilt inte själv. Det var lite knäckande att höra men nu var det bara någon kilometer kvar så jag joggade vidare ändå på vinst och förlust.
När jag kom fram till vadplatsen var det först en gångbro och sedan en fors man fick passera. Mitt i forsen var lite stenskravel och där såg jag plötsligt att det satt två personer och vinkade på mig. De visade mig vägen över till dem och snart stod det klart att de hade två cyklar med sig som var överlastade med saker.
Min passage över det omöjliga vadstället…
De hade rekat en bra väg över vadet och skulle precis ta sig över. Jag följde i den enas fotspår och allt gick bra, jag kom över helskinnad men lite kall. Jag pratade lite med cyklisterna som visade sig vara två kanadensare. Cyklarna var tunga och jag erbjöd mig att hjälpa dem, men de tackade nej. När jag satt mig för att ta på mig skorna ändrade de sig och jag fick gå tillbaka och fram ytterligare två gånger för att hjälpa dem. Totalt passerade jag de omöjliga vadet fem gånger utan några större problem, varav två gånger släpandes en cykel.
När vi var klara kom solen fram och värmde oss lite och en minut senare började det regna. Mitt vatten var nu slut så jag fick fylla på via mitt vattenfilter ur den bruna floden, men tack vare filtret blev vattnet drickbart.
På väg mot Emstrur.
Nu var det några kilometer till nästa vad som var rena barnleken i jämförelse med det tidigare. Jag hjälpte cyklisterna några gånger till med vadställen och med någon bro som tack för att de alltid varit snälla och visat bästa vägen över forsarna. De stannade vid en stuga några kilometer innan mig och jag fortsatte ensam mot Álftavatn. Det sista vadstället var riktigt klurigt och jag tvingade tre vandrare från Holland att stanna och titta på mig när jag gick om något skulle hända. Jag fick även låna en stav som balans. Även det vadstället var snart bakom mig och nu var jag äntligen vid Álftavatnstugan. Klockan var nu 20 på kvällen och det regnade lite lätt. Jag bokade en tältplats, köpte en läsk och frågade lite om leden som var framför mig. Värden sa att det var bara ett vadställe kvar och att det ansågs mindre krävande än de andra just nu, det kändes skönt! Hon berättade också att vanligtvis tar de kvarvarande etapperna 8-12 timmar och vi kom fram till att sex var rimligt om man joggar och det visade sig stämma ganska bra. 5,5 timmar tror jag dag 2 landade på till slut.
Tältplatsen i sikte!
Jag satte upp tältet, lagade min mat och somnade ganska fort. Natten blev dock lite kall, då jag som sagt struntat i liggunderlag mot mitt bättre vetande. Jag hade till slut nästan alla kläder på mig och kunde slumra några timmar. Klockan hade jag satt på 4.30 dagen efter.
Torsdag 28 augusti– 22 km löpning
Utzoomad karta för dag 2.Branten mellan 4-6 km var lite kärv men annars var det mest platt.
4.30 var det fortfarande lite mörkt så jag väntade en kvart innan jag tog på pannlampa och tog ner det blöta tältet. Sen började jag jogga mot målet. Pannlampan behövdes bara första halvtimmen, sen kom ljuset.
Sista vadplatsen.
Vadstället som stugvärden pratat om kom rätt snart och det var så lyxigt att det till och med fanns en lina att hålla sig i. Snart var jag över och på andra sidan var jag med om min enda ordentliga ”felspringning”. Spåren gick åt vänster medan klockan visade att jag skulle till höger efter vadstället.
En liten felspringning….
Jag gissade att man skulle springa upp för en brand till vänster och att man uppe på toppen skulle följa kammen åt höger, men så var inte fallet. Det blev några hundra meter fel innan jag kom på att jag bara skulle följa flodstranden, i tillägg hade den som gjort gpx.spåret till klockan sprungit lite fel uppför en dalgång som jag började följa, men det var snabbt åtgärdat.
Nu började den jobbigaste stigningen på ca 400 höjdmeter i brant, stenig terräng. Jag tog det lugnt och vips så var jag uppe i en helt ny vulkanisk terräng. Svavellukt, rökmoln med varm dimma, vita fält med konstiga bergarter och färglada berg blev mitt sällskap de närmaste timmarna.
Något det också var gott om var alla dessa små bäckraviner jag fick springa ned och upp för hela tiden. Det blev rätt jobbigt efter ett tag och på något ställe var det så brant och löst att jag fick klättra på alla fyra för att komma upp.
Svavellukten fick inte plats i bilden.
Efter 15 km var jag vid sista stugan och hade bara ca 12-15 km kvar beroende på om man litade på skyltar, klockan eller på stigbeskrivningen.
Färgglada berg.
Jag stannade inte så länge utan ville komma fram till målet i god tid. Det var en lite sunkig plats också ärligt talat och det kändes som att jag mest störde folk i sina morgonrutiner.
Rök och natur.
Sista biten började det blir mer och mer trafik på stigen. När det var ca 4 km kvar till målet mötte jag många som definitivt var ute på dagsturer, med eller utan guide.
Lättjoggat.
Det var en jättefin vandring med stor variation och fina vyer så om man går norrifrån längs leden på en dagstur får man verkligen valuta för pengarna. Snart kunde jag skymta stugorna vid Landmannagaugur mellan lavablocken och därefter satt jag snart vid en bänk och tog igen mig, glad att jag klarat turen trots allt.
Lite kyligt men fint.
Klockan var bara 11 på förmiddagen och bussen skulle gå vid 14.30 så jag gick bort och tog ett varmt skönt bad vid de varma källorna som låg bara 200 meter bort. Det var mellan 30 och 45 grader varmt beroende på var man gick ner så det var enkelt att hitta en plats där temperaturen var perfekt. Ibland bubblade det upp kokhett vatten mot benen och då var det läge att snabbt dra undan dem.
Vulkaniskt!Sista biten.Mål i sikte- Landmannalaugur.
Jag åt lunch på en bänk i solskenet, tittade på spektaklet med alla hästturer, MC-utflykter och vandrare och sen tog jag en promenad på området. Det fanns ett par gamla bussar som var ombyggda till en butik och ett café som var coola till exempel.
Badplatsen.
Bussen gick prick 14.30 och körde som en galning genom den F-markerade vägen (vilket betyder att bara 4-hjulsdrivna terrängfordon får färdas där). Det tog 2 h att komma till Hella där min hyrbil stod parkerad.
Cafe och affär i Landmannalaugur.
Nu fick jag sätta full fart för att nå flygplatsen till 18 då min fru Liselott skulle landa, sen skulle vi uppleva Island tillsammans fram till söndagen.
Avslutning
Packningen vägde ca 6-7 kg tror jag.
Jag kände mig rätt fräsch i kroppen men var trött eftersom jag inte sovit så mycket, så på det hela taget klarade jag mig med hälsan i behåll. Jag fick dock ett bakslag kvällen efter då det kom ikapp mig att jag frusit så mycket två nätter tidigare. Jag tror jag fick lite feber och blev lite konstig och matt från kvällen till dagen efter.
Torsdag till söndag stannade vi kvar på Island, bodde bra och åt jättegoda maträtter (hummer, fisksoppa, lamm, hamburgare och torsk). Vi körde den klassiska sightseeingturen Golden Circle och såg krater, Geysir, Gulfoss vattenfall, Thingvellir och ”Rökdalen” med en vandring upp till en varm flod som var väldigt skön att bada i. Avslutningen skedde i Reykjsavik med konserthus och kyrka och rundvandring i stan.
Island visade sig verkligen från sin bästa sida trots vädret i början. Det var varmt, gästvänligt och enkelt att resa runt!
I juni 2025 tog jag och min son med oss kusin och kompis till Norge för en tre dagars vandring som jag varmt kan rekommendera. Låna gärna upplägget så får ni en trevlig, omväxlande och lagom ansträngande upplevelse!
Förberedelser
Träningsförberedelserna inför den här resan blev minimala. Jag och Malte gick några gånger upp för en backe som finns mitt emot vårt hus hemma i förorten och sen var det klart.
Packning och prylar hade vi också det mesta hemma och eftersom vi skulle ha tillågng till bil brydde vi oss inte så mycket om att packa lätt heller. Det enda vi handlade innan resan var några frystorkade måltider och lite snacks, sen var vi klara att resa.
Måndag 16 juni- Preikestolen
Ett tidigt flyg från Arlanda med stopp i Oslo gjorde att vi var i Stavanger redan vid 10 på förmiddagen. Vi hade bokat en bil som var relativt lätt att få ut. Vi hade bokat en elbil (vi var ju trots allt i Norge) och fick en EX30. Packningen fick precis plats och vi stuvade in oss och gav oss iväg. Biltema fick bli första stoppet där vi handlade gas eftersom man inte fick ta med sådan på planet. Vi köpte lite lunch också men sen bar det av in mot fjordar och berg.
Regntunga skyar.
Vi tog en färja och fick en fin biltur in mot Preikestolens parkeringsplats. Det tog inte lång tid alls att fara från Stavanger till starten på leden.
Vatten överallt.
Regnet hängde i luften och det var lite molnigt men annars lagom varmt och inte så mycket vind. Vi parkerade och gav oss iväg. Leden var löjligt bra uppmärkt. Samma sherpas som konstrukerade trapporna vid Kebnekaise sist vi var där hade varit här också och anlagt en vandringsled som inte gick att missa upp mot preikestolen. Vi tog några minuters rast vid en sjö efter ca två tredjedelar. Där fick vi se en vandrare med ett barn i ryggsöck ramla handlöst på stigen. Som tur var klarade sig båda bra men barnet skrek som en stucken gris.
Motorväg till preikestolen.
Vi vandrade strax vidare och så småningom kom vi upp mot bergväggen mot fjorden. Det kändes i magen när man insåg att vi gick bara någon meter från ett stup på flera hundra meter utan skyddsräcke.
Branta stup.
När vi kom fram till preikestolen kunde man inte annat än att imponeras av naturens underverk.
preikestolen.
Utsikten och känslan att stå där på klippavsatsen var speciell. Nedanför oss på fjorden cirkulerade ett kryssningsfartyg som från vår position såg ut som en leksaksbåt.
Vi stannade säkert tre kvart på klippan innan vi gav oss ner igen. precis när vi kommit tillbaka till parkeringen öppnade sig himlen och regnet forsade ner.
Ett litet kryssningsfartyg.Andra sidan av klippan.
Ungefär då kom Malte på att han glömt sin regnjacka hemma så vi fick köpa en poncho med norsk flagga på till dagen efter.
Vi satte oss på en bänk och planerade färden lite. Det finns många spännande vandringar man kan göra, bland annat spanade vi in en trappa vid Flörli och så Kjerag förstås som vann tävlingen. Vi valde att åka runt för att slippa fastna på fjorden med båtfärjor som gick för sällan så det blev bilresa den södra vägen runt hela fjorden upp till Haugen längs väg 450 där vi tänkte sova. Vi fick åka färjan tillbaka och sen var det nån timmes bilväg innan vi kom fram. Campingen var väldigt basic men hade ett litet hus man kunde värma mat i som vi ockuperade. Sen blev det till att åka och ladda elbilen och kasta lite macka i sjön, därefter slagsmål med knotten, lite kortspel och sen gick vi och lade oss.
Preikestolen tur och retur.
Tisdag 17 juni- Kjerag
Vi vaknade utvilade, men lite knott-bitna, på campingplatsen. Det hade regnat på natten och prognosen utlovade fortsatt regn så vi stålsatte oss för en blöt dag och gav oss iväg.
Fin fjällsjö.
Blturen till parkeringen vid Kjerag tog ungefär en timme. Det var en fin biltur med många vyer och många får längs vägen. Nästan lika många som de tyska husbilarna som var utspridda på varje platt markfläck bredvid den relativt smala vägen. Trots dåliga tider i Tyskland märktes det inte på husbilarnas storlekar- den ena större än den andra med alltid bara två personer i tornade upp sig mot bergssidorna.
Parkeringen vid Kjerag var stor och fin och efter att ha satt på alla regnkläder vi hade så började vi vandringen uppåt.
Hala klippor.
Även denna vandringsled var väldigt väl utmärkt. Faktum var att det på första halvan var staket med kättingar längs en stor del av stigen så man kunde hålla i sig vid vått underlag, något vi fick uppleva i praktiken denna dag.
Vi vandrade mestadels inne i moln med bara några hundra meters sikt, men det var ganska varmt och skönt ändå, så det gick ingen nöd på oss. Vi var absolut inte ensamma på berget, trots vädret, men det var betydligt färre vandrare här än dagen innan på Preikestolen.
Mandus gick med stavar och använde knappt de fasta installationerna, han gick nästan alltid bredvid stigen men det gick faktiskt snabbare än för oss andra som gick och höll i oss i kättingarna.
Efter ca en och en halv timmes vandring planade det ut och vi gick sista biten nästan platt. Sista minutrarna till själva Kjeragbolten var det en smal stenig ravin som var lite klurig men den gick bra och snart var vi framme vid den berömda stenen som sitter fastklämd mellan två klippväggar.
Kjeragbolten i dimma.
Kjeragstenen är väldigt spektakulär och väl värt turen i regnet, men på grund av regnet och att vi befann oss inne i ett moln med ganska dålig sikt så kunde vi inte se hela vägen ner till marken, vilket gjorde att den aspekten saknades av upplevelsen.
Kjeragbolten igen.
Även om det hade varit coolt att känna samma utsatthet som vid Preikestolen att stå bara en meter från ett brant stup på hundratals meter var det en annan känsla nu att bara ha ett grått hav bredvid och under sig. Det var inte alls lika läskigt när hjärnan inte förstod hur långt fallet hade varit om man ramlat ut för kanten. Därför var det inte heller lika läskigt att gå ut på klumpen, men eftersom guiderna nere vid parkeringen sagt att det var halt och lite rullgrus upe på stenen så tog vi det säkra före det osäkra och stannade bredvid den, det blev ändå inte några bra fototillfällen på grund av regnet och dimman.
Vi stannade i en kvart vid rastplatsen och tog lite bilder och åt lite choklad. Det var lite kallt om fingrarna så vi tog på oss vantar (de av oss som hade) och sen gav vi oss tillbaka ner mot civilisationen.
Nedfärden tog betydligt kortare tid utan att vi skyndade oss. En del andra turister hade problem med att bergt var halt och en dam fastnade i en kedja vid marken och utstötte stora vrål för att få hjälp att komma loss. Hennes kompisar kom snabbt till unsättning så hon slapp övervintra på berget. Den tunna engångs-ponchon hade nog inte klarat det….
När vi kom ner hade det regnat igenom många av våra kläder men vi var glada och nöjda med turen ändå. Vi satte oss i bilen och gav oss tillbaka mot civilisationen. Egentligen hade vi tänkte åka på serpentinvägen ner mot Lysebotn, men på grund av vädret så valde vi att återvända mot Stavanger den södra vägen. Vi parkerade vid vår klassiska laddningsplats och värmde lite mat medan bilen fick lite mer energi. Kläderna hann torka lite medan vi åt och snart var vi fit for fight igen.
Matlagning i vildmarken. Det dyra och väldigt kompetenta köket funkade inte så vi fick förlita oss på det dåliga. Undrar vilket som var dåligt då? Man undrar lite också när man packar upp ett kök och finner en gasbehållare som legat där sedan länge.
På väg tillbaka mot Stavanger inspekterade vi två olika campingplatser vilka inte var så fantastiska så vi fortsatte ända in i förorterna till Stavanger innan vi slog läger på en camping i Sandres, en kvart innan Stavanger centrum. Här fanns en stuga man kunde värma mat i och andra faciliteter som var bra att ha efter en regnig dag.
Vi åt middag och spelade lite kort och laddade för morgondagen.
Kjeragbolten tu roch retur.
Onsdag 18 juni- Stavanger och låglandsvandring
Onsdag morgon bjöd på sol. Vi åt lite frukost och packade ihop tälten. Sen bar det av in till Stavanger för tt besök i centurm och på oljemuseum. Det var väldigt fint och vi lärde oss allt om utrustning och historien bakom oljeboomen i Norge.
Oljemuseum.
Lunch på en tacorestaurang i centrum och sen hade vi egentligen tänkt åka mot flygplatsen men vi kom på att det var så härligt att vara i naturen så vi bestämde oss för att dra söderut och ta ytterligare en vandring innan vi åkte hem.
Just då kom en stor regnskur, men vi blev inte avskräckta utan gav oss av söderut i vår lilla bil.
Vi hade siktat in oss på en vandring som gick till något som hette trollpikken, men bara efter 30 minuter insåg vi att det fanns väldigt många berg i låglandet och att vi höll på att åka över ån efter vatten.
Sagt och gjort. Vi pekade på ett random berg längs vägen, parkerade bilen och började gå. Det blev en fantastisk liten tur över fina hagar och upp för ett litet men spektakulärt berg. Det var lite blåsigt men en fin tur i fint väder.
Fin vandring mellan regnskurarna.
Efter utflykten blev det till att ladda bilen igen och sen mot flygplatsen och hem till Arlanda via Bergen.
Svårt vägval.Norge!Nedstigning.
Middagen intogs på Bergens flygplats efter att vi fått tag på lite varmt vatten i en kaffeautomat. Vi gick all in på frystorkat hela resan (utom lunchen i Stavanger).
En fin timmes spontanvandring upp på ett berg söder om Stavanger. Det är härligt att vara på samma höjd som propellern på ett vindkraftverk.
Slutord
Den här turen passar alla som vill komma bort några nätter och uppleva lite av det finaste Norge har att erbjuda. Bered er på en utflykt som ni delar med många andra, vill ni gå ensamma är det inte den här turen ni vill göra. man förstår dock varför det är populära vandringsleder när man kommer till målet, så det finns inget mer att säga än att vi var själva en del av folksamlingen!
Det var inte optimalt med elbil då vi var en bit utanför bebyggt område, men med planering funkade det okej ändå.
Ekonomin på resan har jag inte så mycket koll på men parkeringarna vid Preikestolen och Kjerag var dyra, ca 350 NOK, Färjan mot Preikestolen från Stavanger kostade ca 175 NOK. Campingarna var billiga, några hundralappar per natt även fast vi hade tre tält.
I april 2025 åkte jag och min vän Johan till Svalbard för en fem nätters tur. Det var min femte gång på ögruppen och jag tycker väldigt mycket om platsen och ville gärna visa den för fler av mina bekanta. På en födelsedagsfest året innan hade jag ett lotteri där vinnaren fick äran att följa med på resan, det var därför den blev av. Upplägget var enkelt; dag 1, skotertur runt byn, dag två och tre långtur med skoter, dag fyra deltog vi i Svalbard ski marathon och dag fem packade vi ihop och åkte hemåt.
Snart går solen ner….
Midnattsolen börjar kring 20 april (och varar i ca 124 dagar) och efter det datumet är vårvintern som bäst. Det är högsäsong då och skotrar och hotellrum är ofta uppbokade så det gäller att vara ute i god tid. Vi funderade på att ta en båttur och boka den på plats, men 150 indier på konferensresa hade bokat allt man kunde då så vi fick hålla oss på land.
Skälet att vi valde Pyramiden som resmål för den lite längre skoterturen var många, men framföralllt drevs jag av nyfikenhet hur det såg ut och det var också lite spännande att ge sig längre bort än vanligt från civilisationen.
Pyramiden ligger norr om Longyearbyen och en skotertur dit är ca 110-120 kilometer om man åker den närmsta vägen. Beroende på väder och annat kan den bli betydligt längre så vi hade rekat en annan tur som var ca 30 km längre, men vi tog nästan samma väg både fram- och tillbaka.
Svalbardrenen är mindre och rundare än den Skandinaviska renen.
Om man inte varit ute och härjat själv så mycket på Svalbard förut så tror jag det är smart att ha en guide med sig på en tur som denna, ha det gärna med i bakhuvudet när du läser så du inte får hybris och ger dig ut på något som kan sluta illa. Vädret, särskilt vinden och sikten, kan göra att man blir fast länge på en plats eller att man måste vända hem. Det krävs en del erfarenhet för att känna när det är dags att kasta in handduken och det är inte lätt i början. Vi hade vapen och signalpistol med oss på grund av isbjörnsfaran och det starkaste skälet till att vi körde två skotrar var att vi skulle kunna åka vidare på en av dem om något blev knas. Vi hade också vindsäck, extra bensin, kök, papperskarta och kompass och annat för att öka chanserna att klara oss själva om något skulle ske. Den sista utvägen skulle vara att kalla på hjälp, till det hade vi en nödsändare som man kan skicka en satellitsignal med om det skulle bli nödvändigt.
Förberedelser
Svalbardripan har tjocka fötter men i övrigt beter den sig lika dumt som svenska ripor.
Förberedelserna inför turen innefattade kartstudier, att samla ihop alla prylar- både sånt vi tog med hemifrån och sånt vi fick hyra på plats. Det var till exempel ingen idé att ta med våra egna vapen när det fanns att hyra. Skoterkläder för värmen var också något vi hyrde, samt signalpistol och extra bensindunkar till skotrarna.
Gällande kartor var toposvalbard den bästa resursen, de har en fantatisk onlinekarta. Den funkar tyvärr bara när man är online men den är bra för prepp och planering.
Under mellanlandingen i Oslo på väg till Longyerabyen slötittade vi lite på facebook för att se om något nytt var på gång i Longyerbyen. jag hade tidigare gått med i en skotergrupp och nu hade en annan gruppmedlem lagt upp att hans skoter var ledig och undrade om någon ville hyra den. Vi fick kontakt och gjorde upp om att hyra den till en bråkdel av priset för en ”vanlig” hyrskoter på en av firmorna.
En viktig sak att tänka på med vapenhyra på Svalbard är att man måste ha tillgång till en norsk vapenlicens, ett europeiskt skjutvapenpass eller ett tillstånd från sysselmannen (typ myndigheten) på Svalbard för att få hyra vapen,. Den sistnämnda processen kan ta flera månader och dessutom måste man räkna med att man behöver skicka in ett utdrag från polisregistret i Sverige som också kan ta en stund att få. Dessutom behöver man kunna bevisa att man är duglig att ta hand om ett vapen. Om man läser reglerna noga räcker det med att kunna skrämma isbjörn med till exempel signalpistol/flare gun men exempelvis skoterfirmorna krävde att man hade vapen med sig om man skulle hyra skoter så i praktiken är det bra att vara beväpnad utanför byn. En random bybo får inte heller låna ut sitt vapen då dennes licens då är i farozonen. Med detta sagt fick vi reda på av vår kompis dagen innan vi reste allt detta och att vi skulle vara rökta så det är tur att vi är street-smarta.
Tisdag 22 april 2025– mot Svalbard
Eftersom vi hade köpt biljetter till Svalbard skimarathon på lördagen och en av oss (jag nämner inga namn) hade glömt skidorna hemma så fick vi gå runt och försöka hyra skidor också, något som vi inte rekommenderar eftersom alla skidor redan var uthyrda. Även här krävdes det list och en stund senare hade vi lånat ihop utrustning av en väldig vänlig person.
Vi hade lyxat till tillvaron och bokat boende på Radisson-hotellet nere i byn 2+2 nätter med en natt i Pyramiden i mitten.
Vi blev frekventa användare av hotellets utespa och bastu under vår resa och det visade sig vara det bästa sättet att lära känna medresenärer i form av över-rika indiska entreprenörer, italienska ingenjörer, en österrikisk pilot som vi umgicks mycket med och så vidare.
Onsdag 23 april 2025– dagstur på skoter med glaciärgrotta
Efter en utsökt frukost letade vi upp skotern vi skulle låna, åkte och fixade lite hjälmar och vapen och ammunition och gav oss ut på en dagstur för att spana in omgivningen. Första stoppet blev glaciärgrottan som ligger en bit upp på snöfältet över Longyearbreen (Breen= glaciär på norska), ca 500 meter innan passet över till andra sidan.
Courtesy of Norwegian Polar Institute,.Glaciärgrottan på Longyearbreen.
Glaciärgrottan är otroligt fin och man kan gå flera hundra meter in i glaciären. Man går på stegar ner i djupet. Pannlampa behövs men inte stegjärn eller rep. I början finns fasta rep och stegar men sedan är det mest platt.
En glaciärgrotta. Ingen hade hört oss skrika om den fallit ihop…
Även hit kan man ta en guidad tur om man vill. Det går att gå, åka skoter eller bandvagn.
Efter detta tog vi skotern runt vanliga rundan via fardalen och hem via Todalen med lunchpaus i hyttan vid Fritham. Dessvärre hade vi fått med oss en gammal frystorkad så det var inte succé. Den var bara 3 år efter bäst-föredatum, kass kvalitet säger jag 🙂
Lunchdags.
Vi passade också på att testskjuta vårt vapen med resultatet att vi fick åka tillbaka och byta det. 2 av 50 försök slutade i att ett skott brann av.
Fint och ljust.
Hyrfirman gav oss ett nytt och förklarade sen att vi haft fel ammunition även fast vi visade att slagstiftet inte gått in tillräckligt långt. Att vi sen köpt ammunitionen av hyrfirmans butik i byn och de hade rekommenderat just den typen spelade tydligen inte heller in i ekvationen. Jag tyckte faktiskt att hyrfirman gett oss fel ammunition men de propsade på att det räckte med helmantlat, så jag gjorde en mental anteckning om att det inte var läge att slösikta på kroppen om det skulle bli skarpt läge. Anyway, vi var väldigt glada att vi provskjutit och att vi nu fått ett nytt fräscht skydd mot isbjörn. Låneskotern vi hade hade också ett perfekt fodral bak på så vi kunde ha vapnet skyddat men samtidigt lätt tillgängligt.
På eftermiddagen hämtade vi overaller och skoter nr 2 och packade i ordning för långturen dagen efter.
Gruvarbetaren i byn som vi såg norske kungen inviga när vi var här en gång för länge sedan.
Innan middagen gick vi upp och försökte skaffa en karta över sista biten till Pyramiden som jag var lite osäker på. Enda stället den fanns på (B9) var i en butik som saknade Internet och möjlighet att ta kort, så vi fick tjata på dem att ta emot kontanter. När de gått med på det var nästa problem att ta reda på vad den kostade. Vi kom efter lång förhandling överens om ett pris och fick springa över till mataffären och ta ut pengar eftersom hela Svalbard är utan uttagsautomater nu för tiden. Det var enda gången vi använde kontanter. Våra 200 USD vi hade med för säkerhets skull behövdes aldrig.
Skoterturen på onsdagen. Svårighetsgrad 1 av 5.
Torsdag 24 April 2025 – mot Pyramiden
I väntan på avfärd.
Vi gav oss av strax efter 9 på morgonen. Det känns skönt att aldrig behöva tänka på att solen ska gå ner så man har oändligt med tid på sig den här årstiden. Annars hade vi nog försökt sticka betydligt tidigare.
Motorväg i dalen.
Vägen mot Pyramiden som vi valt går via den stora skoterleden i Adventdalen som är döpt efter ett valfångstfartyg som hette Adventure, lite som att vår våffeldag egentligen är Vårfru-dagen. Vädret var fint och vi hade en bra fart mot Tempelfjorden som var första stoppet. Vi stannade vid ett fruset vattenfall på vägen men annars inte så många stopp förutom den obligatoriska testa-vapnet-pausen när vi kommit ut en bit på obygden.
Gråskala.
Vid Tempelfjorden som vi nådde efter ca 2 timmar var det helt tomt på folk. Vid hyttan vid Fredheim fanns inte en enda annan skoter, det hade jag aldrig varit med om förut. VI stannade en stund och åkte sen ut på isen och över fjorden. Några sälar låg och solade, men i övrigt var det lugnt och sansat. I diset kunde man i fjärran se kanten på den stora glaciären men vi åkte inte fram till den. Den ena skotern hade börjat bränna lite för mycket bensin så vi kände att vi inte ville ta för stora omvägar förrän vi fått klarhet i orsaken.
Tempelfjordens mäktiga berg.
Nu var vi halvvägs och vi började klättringen upp på Burn Murdoch-glaciären. Det var lätt att se var vi skulle ta oss upp men lite nervöst första biten då det var många tvära svängar i dalgången och det kunde komma fram saker med lite förvarning. Inget hände och snart var vi uppe på ett av de finaste snöfälten.
Fina berg åt alla håll.
Snart vände vi vänster på Boltonbreen och ut i Gipsdalen där vi åkte höger. I början kunde vi hålla bra fart men sen blev det lite trixigare upp emot Nordensköldbreen. Det här året var det ovanligt mycket snö och på vissa ställen hade den samlats i drivor.
Ingen av oss frös på vägen tack vare våra hyrda skoteroveraller och stora kängor.
När vi var på väg upp för en halvbrant backe släppte plötsligt snön under högersidan på en av skotrarna som körde längst fram och den fick slagsida åt höger. Jag kunde inte kompensera med kroppen utan fick kliva av, ta hjälp av Johan som fick agera motvikt när jag stod bredvid och gasade upp skotern för backen. Det var lite svettigt men allt gick bra. Nästa skoter var vi väldigt försiktiga med förbi platsen och för att undvika att falla ner kördes den fär långt till vänster, vilket gjorde att den kom upp på en snövall med ena skidan och välte åt höger. Allt gick bra utom för ett av de bakre handtagen som trillade av. Tur att vi körde långsamt så den inte slog runt!
Nordensköld-glaciären från sidan.
Snart kom vi till en av de finaste vyerna på hela turen- nedre delen av Nordensköldbreen mot vattnet var fylld av ljusblåa istorn som tornade upp sig i en mäktig vägg ut mot fjorden.
Glaciären från havet.
Nu var det bara 10 kilometer kvar till Pyramiden över isen och snart närmade vi oss den nedlagda gruvstaden. Pyramiden-berget till höger var en fin bakgrund till staden. Det var ett femtiotal hus, varav de flesta var obebodda. Hotellet låg centralt och vi parkerade skotrarna.
In mot Pyramiden.
Vi pratade med några som varit nattens enda gäster som skulle vidare och se på isbjörnsungar vid Dicksonfjorden. De hann berätta att maten var hemsk och att de elektroniska bensinmätarna ofta hade fel och att vi inte skulle lita på dem. Regeln alla gick efter var att med touring-skoter (som vi hade), särsklit de med 600 ACE-motor (som vi hade) klarade sig fram och tillbaka till Pyramiden på en tank och de stora skotrarna klarade sig till Pyramiden och tillbaka till en plats som kallades Stålsängen.
Bergbanan upp till gruvan på Pyramiden.
Det kändes tryggare men vi bestämde oss ändå för att köpa en dunk bensin på hotellet, något som ingen sa var möjligt men det gick utmärkt. När vi fyllde på märkte vi att det bara gick i 12 resp 9 liter i dem så vi fyllde tillbaka från våra reservdunkar och lämnade tillbaka dunken igen. hade vi kört på Eco-mode helt i onödan? Nej, det hade gått bra ändå. Hela turen var 110 km och hade tagit ca 5 timmar.
Monumentet. (Ett av dem)
Hotellet hade rabatt för ”locals” som vi fick ta del av för att vi var snälla. Tack för det. Hotellet som blivit utnämnt som ett av de 50 finaste i Ryssland var verkligen fint på insidan. Rummen var helt nyrenoverade och de gemensamma lokalerna var fräscha men gamla.
Eftersom vi blivit varnade för maten käkade vi lite frystorkat på rummet innan vi åkte på sightseeing med skoter. Det fanns många monument och djurlivet var mer framträdande än mänsklig aktivitet. Renar betade på torgen, ripor gick omkring och en fjällräv sprang runt och lekte (Blue arctic fox).
När vi kom hem visade en bekant en video från nätet från någon dag efter att vi rest ifrån Pyramiden. Den visade en isbjörn som jagade en person precis vid hotellet där vi parkerat våra skotrar. Han klarade sig genom att kasta sig på en skoter och köra iväg, men som närmast var jörnen bara någon meter bort. Vi hade gått runt där utan vapen en lång stund när vi tankade. Det är lätt att tro att man är i säkerhet när man har hus omkring sig…
Väl tillbaka på hotellet provade vi lite av dryckerna och spelade schack, precis som sig bör när man vill smälta in med de lokala förmågorna. Vid 19 fick vi middag och vi tvekade länge innan vi valde köttbullarna. Det funkade men var lite ovanliga smaker.
Det hade kommit några andra gäster som vi småpratade lite med innan vi gick upp på rummet, som för övrigt låg bredvid deras lilla museum.
Spåret till Pyramiden från Garmin Connect.
Fredag 25 april 2025 – tillbaka till Longyearbyen
Vi hade bokat frukost till 8:37, något de tyckte var jätteroligt i receptionen. Vi ändrade oss sen och gick ner lite tidigare till en måltid vi faktiskt nästan kunde varit utan. Antagligen var vi ovana eller bortskämda med Longyearbyens utbud, så vi satt inte och frossade så länge bland bönorna och korven.
Pyramiden City.
Redan 9 var vi på väg tillbaka igen. Vi hade bestämt oss för att ta nästan samma väg tillbaka och inte den långa vägen på 130 km som de vi pratat med dagen innan åkt. Den verkade lite lam. Idag var vädret om möjligt ännu bättre än dagen innan.
Spår…
Halvvägs över fjorden ser plötsligt Johan stora isbjörnsspår som går längs spåret. Vi följer dem i flera kilometer ända fram till andra sidan där de vänder och går ut mot öppna havet igen. Det var väldigt spännande men kändes tryggt då sikten var perfekt och vi åkte på snabb sjöis.
Som sagt så tog vi samma väg upp i bergen som vi kom dagen innan. På en plats kom vi lite fel då spåren blåst igen så vi fick sick-sacka över ett snöfält för att välja en smart väg ner för en brant, men det gick bra. Nedfarten där vi vält dagen innan tog vi extremt försiktigt och det gick bra!
Spåret hem från Pyramiden inklusive den extra vägen där vi letade snögrotta utan resultat. 130 km totalt.
Vi mötte två ekipage på väg mot Tempelfjorden, några som skulle till Newtontoppen och några på väg mot Pyramiden, men i övrigt var vi helt själva.
Det kändes skönt att komma till Tempelfjorden igen och se sälarna som låg och solade. Det var dock inte lika många som vanligt. Vid Fredheim-stugan där man kan ta en paus var det flera grupper och därifrån mötte vi säkert tio skotergrupper på väg tillbaka mot Longyearbyen. Inga isbjörnar i sikte men historier på byn berättade att en turistgrupp blivit överraskad av en björn precis där några veckor tidigare. En kvinna hade blivit rädd och sprungit iväg och björnen hade sprungit ikapp henne och lagt ramen över henne och rivit henne medan alla gudier hade skjutit i luften av rädsla för att träffa turisten. Björnen hade blivit rädd och gått iväg och allt slutade lyckligt med lite skrapmärken bara.
Säl vid tempelfjorden.
Efter Sassendalen tog vi en annan väg till höger om där vi åkt dagen innan och för en stund var vi lite desorienterade men snart kände vi igen oss igen och kunde öka farten.
Templet.
Våra kompisar i byn hade rekommenderat oss att besöka en isgrotta uppe på en glaciär och de hade pekat ut den lite slarvigt på en karta. Vi tänkte att det skulle vara lätt att finna och att vi bara skulle kunna följa spåren dit men tji fick vi. Vi åkte fram och tillbaka och långt in i en dalgång utan att hitta rätt. Till slut gav vi upp och tänkte att nu har vi en anledning att återvända en dag. Vi sköt upp vår ammunition och signalskotten och åkte hemåt. Man fick nämligen inte lämna tillbaka något av det.
Vi var tillbaka redan vid 14.30 (turen tog ca 5.30 hem inklusive pauser) och vi hade gott om tid att lämna skotrarna och hämta skidor till morgondagens lopp. Låneskotern lämnade vi vid 17 när vi hämtat nummerlapparna coh facinerats över norrmännens vallnings-frenesi. Backen strulade lite på låneskotern när vi skulle lämna den så vi fick skriva lite med uthyraren. Senare på kvällen hörde vi att det krävdes lite justering på en skruv för att få i den.
Sen blev det pasta och hamburgare på Svalbar.
Lördag 26 april 2025 – Svalbard Skimarathon
Vi vaknade till det bästa vädret för ett skidlopp man kan tänka sig: Strålande sol, minus 10 grader och nästan vindstilla. Efter frukost gick bussarna ut mot Todalen där starten skulle gå. Vi skulle bara åka 21 km så vår start var 9.30 så vi hade gott om tid att se starten för den riktiga distansen och insupa atmosfären. Spåren såg väldigt hårda och bra ut och de var det också. Helikoptrarna scannade av dalgången efter isbjörnar och sen gick starten.
Snart start!
Ca 200 personer åkte korta banan. Första 10 km gick uppför varav de två sista var ganska branta, därefter 1 km på platten och sen 10 km nedförsbacke. Allt gick bra och det var väldigt fint och välordnat. Drickastoppen var välsorterade och i målet fanns allt man kunde tänkas vilja ha.
Perfekta spår.Efter målgång.
Efter loppet åkte vi tillbaka till byn, handlade lite, badade i hotellets jacuzzi och sen var det dags för banketten efter ski marathon i Svalbardhallen en kvarts promenad in i dalen. Maten var god och vi hade roligt sällskap från olika nationaliteter.
Efter middagen gick vi ner på byn och träffade några locals som vi hängde med till långt in på natten för att få uppleva äkta midnattsol.
Söndag 27 april 2025 – Utflykt och hemresa
Hemresedagen började med sovmorgon, sedan en taxiresa förbi flygplatsen eftersom vi ville försöka hitta Lunnefågel. Det var tyvärr lite för tidigt på säsongen och vi kom inte hela vägen fram till häckningsberget så det blev renar, ripor och alkor istället.
Lite fusk, men enda Lunnefågeln vi såg. 8Puffin på engelska lärde vi oss i receptionen på hotellet)
Taxichauffören var väldigt kunnig och vi pratade exempelvis om varför isbjörnarna börjat äta renar och att det var svårt att sälja valross-resor när alla valrossar låg i byns hamn till allas beskådan helt gratis.
Här häckas det på sommaren… men inte i april.
Sen bar det av hemåt via Oslo. Utsikten från planet var magnifik på vägen hem över Spetsbergen (den största ön i Svalbards skärgård) och jag längtar redan tillbaka.
Fjorden.Utsikt från planet.
Efterord och lärdomar
Det är lätt att glömma det man just lärt sig eftersom man tycker det är självklart, så här kommer en lista, delvis till mig själv inför nästa tripp.
Man kan köpa bensin i Pyramiden men den kostar dubbelt så mycket som i longyearbyen.
Bränsleförbrukningen på en vanlig 600-ACE skoter var för oss ca 52 liter på två skotrar för 250 kilometer, alltså ungefär en liter per mil. 80 % av förden körde vi på ECO-mode.
Choklad och skräpmat är väldigt dyrt på Svalbard. Kläder ungefär samma som Sverige och mat i övrigt bara dyrt.
Be om exakta koordinater på en karta om ni får rekommendationer, det är svårt att hitta rätt när allt ser likadant ut.
Isbjörnsrisken är på riktigt, träna på att komma iväg fort och att skrämma med kort varsel.
Lunnefåglar och valrossar kommer senare än när vi var där (april).
Det enda om inte gick att få tag på på plats var en båtresa, försök boka den lite i förväg eller i alla fall kolla bokningsläget.
Det enklaste sättet att dra ner på budgeten är att åka utan guide men det krävs en del kunskap, så det är inte bara att ge sig ut i vildmarken. Näst på tur om man vill spara pengar är förstås att hyra skoter privat. Det finns en del som hyr ut men men behöver ha rätt kontakter i förväg. Priset ligger på 1/3 -> 1/2 priset mot en hyrfirma. (Exempelvis betalade vi 700 NOK per dag för en 600-skoter när hyrfirmorna tog 1890-2500 NOK. En större skoter privat (900 cc) låg på det dubbla men betydligt lägre än officiella priser. ”Livet börjar vid 900 kubik” är det en del som tycker men det låter jag er själva avgöra.
Frågan om man ska ta med eller hyra vapen är också lite klurig. Vi betalade 600 NOK per dag i tre dagar för en Ruger .308 i bruksskick och trasnport av eget vapen kostar 690 SEK /enkel resa plus skjutvapenpass som kostar 990 kr. Ska man vara ute i en vecka eller mer kan det nog löna sig att ta med eget även fast det är meckigt.
Den sista kommentaren, mest till oss själva, är att det var en bra vinter för skidåkning. Det var mycket fin snö och vi skulle lätt kunnat få många fina åk med skoter och skidor, så kolla in vädret till nästa resa och packa därefter.
Alla behöver frukost.Courtesy Norsk Polarinsititut. En utmärkt karttjänst finns på toposvalbard-siten på nätet men den funkar bara online.
Här kommer en berättelse från en fantastisk vår-resa för de som vill vara lite mer aktiva än att bara åka till Prag två nätter och dricka öl. Det är inget fel på det, bara annorlunda än det här reseförslaget. Om du inte orkar läsa hela beskrivningen, som för övrigt är mest till för mig själv, så åkte jag en vårdag i slutet på mars till Nice. Jag tog in på ett uselt hotell vid flygplatsen och sov. Dagen efter var den enda hela dagen jag var där och då sprang jag från Nice till Cannes via Antibes och tog tåget tillbaka till Nice. Nästa dag, tillika hemresedagen, sprang jag åt andra hållet från Nice till Monaco och tog tåget tillbaka därifrån till Nice flygplats, varifrån jag flög hem igen.
Blommor längs vägen till hotellet i Nice.
Jag hade klurat på att göra detta i några månader. Eftersom jag aldrig varit nere på franska rivieran ville jag se så mycket som möjligt och det här skulle vara ett perfekt sätt att både få röra på sig och att få se alla klassiska orter på samma gång.
Söndag 30 mars. Flyget från Arlanda gick vid 14 och resan ned gick utan några besvär. Inflygningen mot Nice från havet gav en fin vy över kusten och gav liten försmak om vad jag skulle få vara med om dagen efter. Alperna är också alltid väldigt fint att flyga över, sårsklit på vintern när snön fortfarande ligger.
Alperna från ovan.
När jag kom fram gick jag bort till hotellet och installerade mig. Man får vad man betalar för kan jag konstatera, så jag borde inte blivit förvånad över lyhördheten mellan rummen eller röklukten i rummet som de kanske försökt dölja med en skarp citrondoft. Uppladdningen inför morgondagens joggingtur bestod i kebabtallrik på ett hak längs med spårvagnen in mot city. Jag handlade också frukost på ett bageri. Eftersom det var söndag var det mesta stängt, något som man lätt glömmer bort när man kommer från Sverige. Nåväl, jag fick väl handla lite på vägen imorgon helt enkelt.
Måndag 31 mars. Nice till Cannes, ca 38 km.
Nice till Cannes via stränderna och Antibes.
Jag ställde klockan på 8 och gjorde mig iordning för utflykten: jag fyllde på vatten och tejpade fötterna lite halvhjärtat. Solkräm hade jag glömt, det fick bli till att handla lite på vägen. Väderleksprognosen utlovade väldigt bra väder och upp emot 18 grader så jag skulle slippa frysa, det såg jag fram emot.
Stenstränder nära Nice som blev mer och mer finkorniga ju närmare Cannes jag kom.
Jag började springa västerut längs vägen mot flygplatsen och allt kändes bra och någorlunda rimligt. Jag irrade dock bort mig vid Napoleonbron efter flygplatsen bara en kvart efter att jag börjat men det gick snabbt att hämta hem- zoomknappen på kartan på klockan visade mig rätt väg.
En fin dag med ca 15-20 grader i skuggan och varmare i solen.
Jag brukar för övrigt springa lite konstigt i början på varje tur innan jag fattat klockans (Garmin Enduro II) kart-skala och hur den markerar svängar, men när man väl kommit in i det går det bättre.
Lite variation i löpningen längs stranden.
Första milen gick väldigt bra. Efter en timme ungefär kom jag till ett stort lägenhetskomplex med en hamn och sen fortsatte vägen längs stranden mot Antibes.
Snart i Antibes.
Det var mycket folk ute som fiskade, låg och solade och cyklade. Fransmännen, om det nu är ett representativt urval vet jag inte, utnyttjar naturen lika bra eller bättre än vi svenskar tycker jag. Det var flera ute och simmade och det såg väldigt härligt ut, dock undvek jag att hoppa i och ta ett bad, något jag ångrar lite grann nu efteråt. Jag hade ju inte bråttom den här dagen och badbyxor och handduk var nedpackade längst ner i ryggsäcken.
Fint ska det va’.
Jag har en dålig vana att vilja komma fram när jag väl satt igång med ett sånt här äventyr, hade jag haft någon till med mig som sällskap är jag nästan säker på att vi tagit minst ett bad längs vägen.
En och annan båt…
Antibes visade sig från sin bästa sida och jag tyckte det var den finaste delen på hela dagen, från det att jag sprang in genom stadsmuren och genom alla små gränder och stränder. Här handlade jag också en efterlängtad solkräm som jag kladdade in i svetten i ansiktet och i nacken. Lite nytta borde den väl göra tänkte jag.
Muren och stranden i Antibes.Alperna i bakgrunden.
Efter Antibes svängde vägen ut på en udde och jag sprang i områden med väldigt pampiga hus och hotell. Många var stängda för säsongen och det pågick en febril aktivitet för att väcka dem till liv inför turisternas ankomst.
Efter 30 kilometer var vattnet nästan slut så jag köpte en citronläsk på en mack och fyllde på med en Mars-choklad. Nu tappade jag lite tempo ett tag. Jag hade tänkte vila efter 30 så nu efteråt kan jag säga att det var planerat… Jag märkte nu att min ena vattenflaska läckte, den hade fått ett litet hål så jag fick flytta över min resorb-sport till den hela flaskan och nu var jag utan vanligt vatten, något som var lite tråkigt. Jag låg väldigt bra till i tid och tvingade mig att sänka tempot lite för att spara energi till dagen efter.
Fina sandstränder innan Cannes.
På väg in mot Cannes låg en del väldigt mysiga badstränder där många ”locals” hade lagt sig för att sola, det såg väldigt lockande ut.
Fler jollar.
Snart var jag inne i Cannes och jag kände faktiskt inte något sug att ta ett dopp här. Stranden var inte lika najs som de jag sprungit förbi och dessutom var jag törstig och hungrig så jag gav mig upp i den väldigt fina staden och letade efter tågstationen. Jag handlade lite vatten och köpte en biljett tillbaka mot Nice.
Cannes.
Tåget gick bara 15 minuter senare och tog ca 30 minuter. En kort promenad senare och jag hade handlat lite käk på Carrefour och kommit tillbaka till hotellet, väldigt nöjd med min första dag på franska rivieran.
Joggingturen blev ca 38 kilometer och tog ca 4:30 h. Jag drack ca 1,5 liter vatten, käkade 2 chokladkakor och inte något mer än så vad jag kan minnas.
Tisdag 1 april. Nice till Monaco, ca 30 km.
On y va.Kustvägen till Monaco.
Jag ställde klockan på 7:20, lite tidigare än dagen innan. Jag packade i ordning och gav mig ut på mitt nästa äventyr. Jag checkade ut från hotellet redan nu och det innebar att jag var tvungen att ha med mig alla prylar, inklusive vanliga kläder, dator och annat onödigt som jag släpat med mig till Frankrike. Ryggsäcken vägde nog över fem kilo men bara efter några kilometer hade jag slutat tänka på den. Man vänjer sig fort!
Promenaden i Nice (d’Anglais)En fin morgon.
Genom Nice fick jag sällskap av många morgonpigga vandrare, joggare och hundar. Efter hamnen när Promenade d’Anglais tagit slut blev det färre folk på trottoaren vars bredd kunde mätas i decimeter.
Marknad i Nice är ju nice.
Den här dagen var det betydligt molnigare än dagen innan så jag behövde inte tänka på att vattnet skulle räcka, trots att ena vattenflaskan var paj som sagt. Med silvertejp och plåster lyckades jag laga den men jag litade inte helt på min lagning.
Hamnen i Nice.Hamninloppet i Nice.
Jag hade en väldigt fin och lugn tur med fina stränder, bra utsiktsplater och många fina båthamnar där vår båt på 6,8 meter på sin höjd skulle ses som en leksaksjolle för barn.
Det blev högre utsiktsplatser den här dagen.
För den som undrar om det finns toaletter kan jag berätta att det dag 1 var väldigt bra tillgång, ungefär var tredje till femte kilometer fanns publika toaletter.
Privat strand, anyone?
Dag 2 fanns det lite färre publika toaletter, troligen beroende på att det var mer villaområden, men på några ställen fanns det i alla fall, särskilt i hamnarna.
Ruskigt fina hus och palats längs vägen till Monaco.Våren har kommit längre än i Sverige.
Enligt kartan och förberedelserna skulle det vara mycket mer backar idag och det stämde verkligen. Några stigningar blev det, men de var ganska flacka så man kunde jogga mesta delen. Fem kilometer innan Monaco hade jag tänkt springa längs vattnet men jag kom till en gångstig med förbudsskyltar och vågade inte smita förbi, vilket tvingade mig till en brant uppförsbacke upp till en bilväg igen. Efter det var det stört omöjligt att ta sig ner till vattnet igen och jag fick springa hela vägen in i Monaco längs en väg som gick parallellt med vattnet ca 200 meter in i land och 50 höjdmeter upp i berget.
Ju närmare Monaco och Monte Carlo, som för övrigt är en stadsdel i furstendömet, jag kom desto fler lyxbilar framträdde på gatorna. Det blev nästan löjligt efter ett tag med kön av Porsche och Bentleybilar, men jag antar att det passar bättre med en cabriolet på rivieran än hemma i Stockholm. Det skulle ju vara ganska onödligt med en Porsche cab hemma i Sverige att använda de få soliga dagarna vi har, eller hur?
Full kommers i Monaco inför F1 i maj.
Eftersom jag sprang in i Monaco på bilvägen blev jag lite förvirrad i alla backar och byggnationer men snart hade jag letat mig ner i stora hamnen där förberedelserna var i full gång för F1-loppet några veckor senare.
Svart eller vitt? Kanske båda?
Jag stannade lite och såg på spektaklet och gick sen upp till Casinot i Monte Carlo.
Ingången till casinot, så långt jag kommer idag…
Totalt hade jag 1 liter vatten med mig och det räckte gott och väl till de 29 kilometerna. Turen tog 3,5 h och sen flummade jag runt i en halvtimme i Monaco innan jag åkte tillbaka.
Casino Monte-Carlo hade inte öppnat, så jag slapp fundera på hur jag skulle ta mig in, utan jag gick till tågstationen, köpte en biljett tillbaka till Nice st Augustin via Nice Ville. Extra stolt var jag att jag fattade hur biljettautomaten funkade och jag satte prestige i att inte byta språk till engelska. Jag fick byta i Nice men det gick väldigt smidigt. Sen gick jag från tågstationen till Terminal 2 (ok då, jag åkte lite spårvagn/tram också). Planet var i tid och allt gick bra hem!
Lite fjuttigt med 373 höjdmeter, men även en liten backe kan bli jobbig, till exempel om det är under en felspringning uppför trappor.
Efterord.
Jag kan verkligen rekommendera den här resan, men gör den helst med någon annan i sällskap så att du får dela äventyret med någon annan. Det är en relativt enkel tur, allt finns att köpa överallt längs vägen och jag tror man skulle klara sig med bara ett kreditkort om man vill. På sommaren kan det nog vara väldigt varmt och lite värre med 38+29 kilometer men man kan anpassa längden enkelt på grund av de goda kommunikationerna. Vill man lyxa till det ska man tydligen flyga helikopter hem från Monaco till Nice, men såna excesser tillät jag mig inte den här gången. Det var väldigt bra att bo nära flygplatsen men om man bor inne i Nice funkar det också förstås, det går en bra spårvagn genom hela staden. Glöm inte bort att söndagar är mycket stängt så det är svårare att proviantera då.
En sista sak bara- det är mycket hårt underlag, asfalt, betong och annat så tänk på det i förberedelserna.
Fåren var våra mest trogna åskådare under löpturerna i Lake District.
Ända sedan gymnasietiden har jag undrat hur det ser ut i nationalparken Lake District i mellersta England och nu i mars 2025 skulle det äntligen bli dags att se området med egna ögon. Jag hade bokat en ensamresa med två övernattningar till Manchester som ligger ungefär två timmar söder om Lake District. På en promenad med hunden hemma på gatan kom jag i samspråk med David som bor i närheten, och det slutade med att jag fick med mig sällskap på turen, något som visade sig väldigt lyckat.
Lake District, ca två timmars vänstertrafiksresa norr om Manchester.
Förberedelserna var relativt modesta. Vi sågs en kväll och ritade upp några rundor på en karta som vi kunde tänka oss att springa, bokade ett hotell mitt inne i området (New Dungeon Ghyll Hotel) och bokade en hyrbil till orimligt lågt pris. Detta även fast jag lade till både försäkring och automatlåda för att slippa för stora problem med vänstertrafiken. Träningsmässigt får jag återigen tacka vår jaktgolden Ida för sällskapet på i stort sett alla rundor innan avfärd. Dock sprang jag tre lite längre rundor på 20 kilometer och då fick hunden hoppa av efter 10, 14, respektive 15 kilometer till hennes stora missnöje.
Packningen höll jag också ganska basic, vantar, mössa, buff, pannlampa och annat fick följa med men kom hem igen helt oanvänd. Väderprognosen visade mer och mer värme ju närmare avresedagen kom och när vi åkte var det 15 grader och sol som utlovades, inte helt fel.
Om man inte har något att göra kan man ju alltid bygga en mur. jag har nog aldrig sett så många fina, raka och långa murar som här.
Onsdagen den 19 mars – mot Lake District
Resan till England skedde utan missöden. Vi kom till Manchester flygplats, åkte shuttlebus till biluthyrningen och satte oss att vänta. Det tog tyvärr nästan en timme att få bilen och vår biluthyrningsadministratör gjorde allt han kunde för att få oss att tro att han var den snällaste personen i hela Manchester. Som exempel frågade han om vi ville ha navigation i bilen. Vi sa nej. Då tittade han ner en stund och sa att det bjöd han minsann på alldeles gratis, självklart för att det redan fanns en navigator i bilen. Sedan skulle han noggrannt förklara att den extra full insurance-försäkringen vi köpt vid bokningen minsann inte alls fungerade och att vi gjorde bäst i att teckna en annan, mycket bättre försäkring av honom. Vi struntade förstås i det snart satt vi i vår lilla Citroen och irrade oss norrut på motorvägarna ut genom Manchester. Mina första timmar som vänstertrafikschafufför är ganska dimmiga, men det svåraste var att vara lagom långt ifrån vänsterkanten på vägen.
Vi tankade på väg in i Lake District och snart var vi ute på engelska landsbygden. Byarna blev finare och finare i takt med att vägen blev smalare och smalare. Efter Ambleside var det väldigt trångt men vi lyckades pressa oss ända till hotellet. Det var ett gammalt men funktionellt ställe med sedvanliga engelska detaljer, såsom en pågående vattenläcka i korridoren på väg in mot vårt rum. Inte ens när det runnit några tusen liter vatten över golvet och fortfarande droppade från taket är det en anledning att ta bort den bruna heltäckningsmattan från korridoren, bara så ni vet…
Vi gjorde oss hemmastadda och gav oss ut på en uppvärmingstur innan solen gick ner Det blev ca 9 kilometer i dalgången med många får, grindar och gräsfält. En fasan hann vi också skrämma upp innan solen började gå ner och vi återvände för middag.
Relativt lättsprungen tur runt dalgången vi bodde i.
Ja, det blev öl och fish and chips till middag. Dock inte på hotellet utan på en pub 800 meter in i dalgången. Alla vi träffade tittade konstig tpå oss när vi sa att vi funderade på att äta på hotellet, det tog vi som en varningssignal. Det var väldigt engelskt på puben också.
Torsdagen den 20 mars – långtur och bestigning av Scafell Pike
Morgonen började med en fantastisk engelsk frukost. Rostat bröd, juice och te fick bli min uppladdning för löpturen. Vi fick erfara på morgonen att Lake District var lekplats för engelska RAF- flera stridsflygplan övade att låta högt och svänga fort över vårt hotell på morgonen. Vi packade och gjorde oss i ordning och kom iväg lite senare än tänkt men framåt 10.20 var vi på språng.
Fint väder!
Första biten var platt och lättsprungen, men efter några kilometer började den första kullen. Vi konstaderade både jag och David att vår backträning mest bestått i att springa upp och ner för backarna runt där vi bor, vilket betyder max 40 höjdmeter i taget. Det märktes och vi höll ett ganska lågt tempo i uppförsbackarna med många pauser med ursäkt att de var foto-pauser i den fina naturen.
Kristallklart vatten av oklar kvalitet.
Förmiddagen ägnades åt fina berg och dalgångar. Det var varmt, ungeför 15 grader, och vårdagjämning. Naturen bestod mest av kort gräs, troligen betat av får eller så hade det inte kommit igång efter vintern. Blommorna och trädens blad lös fortfarande med sin frånvaro, förutom påskliljor lite här och var, så faktum var att när man var i högterräng där det inte fanns träd så kunde man lika gärna varit i svenska fjällen. Hade man bytt fåren mot renar hade inte ens Jockmocks-Jocke märkt nån skillnad.
Det var mer träd och gräs i lägre terräng.
Framåt 12-tiden kom vi till Seatoller, en liten pittoresk by där vi satte oss i uterummet på en restaurang och åt bruchetta- den perfekta vildmarkslunchen. På väg in mötte vi en skolklass med regnrockar och hjälmar komma gående nedför berget. De hade troligen varit i Honnister Slate Mine som vi skulle komma till sedan. De såg väldigt hurtiga ut. Klättring är för övrigt en stor sport i Lake District.
Portabla campingstugor för glamping stod lite hör och var.
Vi stannade en stund på restaurangen, men efter en halvtimme började det bli pinsamt. VI gick ut och sedan bar det uppför ordentligt. Stigningen pågick från kilometer 15 och ungefär 8 kilometer framåt så det blev ganska mycket till att gå. Vi mötte en khakiklädd herre med elcykel som inte var rädd för döden där han susade ner för backen i full fart utan hjälm.
Murarna gick långt upp på bergen.
Honnister-slate mine var fin men en liten missräkning var att man inte kunde fylla på vatten där, det var inte renat. Jag tvingade David att köpa en extra flaska då vi inte visste hur lång tid vi skulle vara ute. Min klockas beräknade ankomsttid steg för varje timme vi var ute på grund av de branta stigningarna.
Fint väder. man ser spåren efter gruvdriften på många platser.
Gällande vattnet hade jag med mig en filterflaska (BeFree) så jag var inte så orolig att vi skulle springa oss torra men det är skönt att slippa dricka ur bäckar när man inte känner till området. Min dotter Linnea hade förklarat för mig en vecka tidigare att det minsann var så att de döda som hittades i öknen ofta hade vatten kvar och att de dött för att de sparat vatten, så vi drack friskt med hennes visdomsord färska i minnet.
Det var inte bara platt…
När vi tog ut rutten för turen hade vi använd heatmaps från Strava så det var inte helt perfekta stigar vi sprang på, en del felnavigeringar fick vi acceptera men det rörde sig oftast bara om något hundratal meter och så sprang vi ibland parallellt med en bättre väg av någon anledning.
En av de högre topparna.
När vi kommit upp på en av de högre topparna i området och hälsat på radioamatörerna som satt och pratade radio började vi leta efter Scafell Pike som var nästa berg på listan. En liten sänka framför oss med ett enormt berg efter signalerade att vi kanske kunde springa en bättre väg och slippa en brant nedförslöpa som vi sedan behövde ta igen direkt. Tyvärr var det för positivit och vi fick springa ner ca 500 höjdmeter innan vi kunde påbörja den riktiga stigningen upp på Englands högsta berg (kulle). Vi var lite småslitna men kämpade på och snart såg vi lite korpar och en stenformation (formad som en cirkel) som jag kände igen. Det var toppen att komma upp på toppen. Det var lite blåsigt men fin utsikt och inte så kallt. Vi firade med varsitt chokladkex och sen började vi ta oss ner igen på andra sidan.
På toppen av Scafell Pike, 970 meter över havet och 1100 meter över Dogger bank.
Våra klockors kartor visade oss ner för en brant efter ett tag som visade sig vara fel stig så vi fick klättra upp igen, det var tur att vi märkte det innan vi kommit för långt.
Här uppe var det en hel del vandrare och vi träffade på nya människor minst en gång i kvarten. Ett gäng gamla damer med funktionskläder stod och balanserade på varsin sten på ett ställe. jag blev lite orolig att de inte skulle komma ner innan solen gick ner men de såg välutrustade ut plus att de var tillsammans, så vi skuttade vidare.
Nedstigningen var lång men den gick bra. Någon gång halkade vi till men i övrigt var det torrt och bra stigar.
Sista fyra kilometrarna hade vi avverkat på morgonen och det var väldigt skönt att sträcka ut på platt gräs en stund innan vi kom hem.
Vi stannade vid hotellets entré och drack upp vårt vatten, trötta men lyckliga efter en härlig dag ute i naturen. Kvällen ägnades åt en fin avsmakningsmeny (tack vare David) i Ambleside med pistageglass, världens godaste lax, munkfisk och andra läckerheter. Vi drack också enorma mängder vatten.
Varvet vi sprang. Det är mycket oklart om det var smart att springa upp p åScafell Pike i slutet eller om vi skulle gjort det i början.Den lila grafen är GAP (adjusted takt för höjdskillnaden). Det var den här höjdkurvan som var samtalsämnet för dagen. När kommer den där kaffedalen egentligen? kaffedalen är en dal på västra leden vid kebnekaise som man måste gå ner och upp för och således förlora 200 höjdmeter, motsvarande våran nedförslpa efter ca 25 kilometer. Den visade sig dock vara relevant för det var helt olika berg.1958 höjdmeter var det som märktes mest. Vi höll ett lågt och lugnt tempo i övrigt.Entrén till hotellet var stängd när vi kom på torsdagkvällen och vi fick göra inbrott via en bakdörr som ledde både ner i källaren där all mat förvarades men sedan också upp till en våning varifrån vi kunde hitta till vårt rum.
Fredagen den 21 mars – Keswick plus hemresa
Frukost på hotellet som kryddades med ytterligare en vattenläcka, den här gången i taket på frukostmatsalen. Vad gör man då? Jo, man ställer dit en hink och låter det vara. De hade också glömt att dra ut en plåtbit bakom brödrosten så alla bröd försvann för att senare hittas bakom elementet.
Dagens stora nyhet var att en brand slagit ut hela Heathrow flygplats och mer än tusen flygningar var inställda. Det var skönt att vi flög från en annan flygplats!
Vi checkade ut och åkte till Keswick i norra delen, ca 45 minuter bort. Första anhalten var castlerigg stone circle som var en mini-kopia av Stonehenge eller Ales stenar i Skåne. Det var fint men inte värt en egen resa enligt mig.
Castlerigg Stone circle.
Vi körde in i byn och tog en lugn joggingtur söderut ner längs sjön. Keswick var pittoresk och välmående.
Keswick och dess sjö med ett långt namn som jag glömt bort.
Stigen och sjön var fin men det var lite blåsigt. På ett ställe fann vi massor av ramslök som jag ivrigt plockade för att bjuda på ramslössmör till älgsteken på lördagen. Ramslök ser lite ut som liljekonvaljblad som sticker upp ur marken men det luktar svag av vitlök. Ramslöken har gäckat mig många gånger hemma i Sverige, typiskt att jag fann ett ställe här i Storbrittanien.
Vår löptur längs sjön söder om Keswick. Vi hade tänkt springa runt hela sjön men det blev inte så.
Lunchen avnjöts på ett fancy café i Grassmere efter att jag nästan krockat efter att ha tittat åt fel håll i en högersväng.
Engelska, välmående småbyar med mycket fokus på äventyrsbutiker och turism. ”Man tager vad man haver” sa de och byggde alla hus av skiffer.
Vi körde fel några gånger i den intensiva trafiken i Manchester men kunde till slut sladda in bilen hos uthyrningsfirman och få skjuts till flygplatsen.
Hemresan gick förvånansvärt bra och vi somnade gott i våra hem efter en väldigt rolig och spännande tur i Lake District.
Packning, lärdomar och annat smått och gott
Solen gick ner vid 17.30 på dagarna och vid 18.50 var det så mörkt att man behövde pannlampa. Vi rörde oss betydlig långsammare än vi planerat på grund av underlaget och stigningen så att packa ner en pannlampa är ingen dum idé.
Trailskor funkar utmärkt. Jag hade inte vattenskyddade skor eftersom det var och varit så torrt, men på flera ställen sprang man över små bäckar och sankmark och jag tror det kan vara betydligt blötare om naturen bestämmer sig för det. Det är inga vadställen så skor med lite vattensresistens räcker långt.
Om vi varit på plats en månad senare, alltså i april och framåt hade nog naturen hunnit slå ut mer och det hade formodligen varit en större blomsterprakt, nu fick vi som sagt nöja oss med påskliljor.
Det var många som hade hund med sig i Lake District. Det hade varit mysigt, men lite omständligt för oss, samma sak med mountainbike-cyklar, vi såg en hel del som cyklade. Det är dock oklart om man fick cykla överallt. Och upp till Scafell Pike var det inte så bra underlag för cykel.
Det var enkelt att komma in i nationalparken från Manchester, men tänk på att vägarna är smala i slutet och jag tror inte att de kan svälja så mycket trafik. Det skulle vara en mardröm att ha bråttom till flyget en söndageftermiddag med fint väder när alla vill hem till Manchester.
I matväg hade jag med mig 2 Mars-chokladkakor, 5 chokladkex och några druvsockertabletter (Dextrosol). Inklusive en smörgås till lunch räckte det på den långa löpturen (på torsdgaen upp till Scafell Pike).
Vill man bara gå upp på Scafell Pike finns det en tur- och retur vandringsled som tar betydligt kortare tid. Vi sprang runt några andra berg och upp på ytterligare två, därav den lite längre sträckan för oss.
Jag stannar till lite på stigen vid det äldre paret när damen kommer fram och vill fråga något. Hon har sportiga kläder på sig och ser bestämd ut. Hennes man står med en lite för stor kikare och stirrar in i ett träd i skogen och verkar tycka det är lite pinsamt att hans fru försöker fråga mig något.
Hon frågar på engelska med sydeuropeisk dialekt om jag vet var de kan se lite höga berg, en sjö, lite renar och lite annan fin natur. En väldigt relevant fråga tycker jag. Vi befinner oss trots allt i Norrland, närmare bestämt ca en kilometer norr om Kvikkjokk. Det enda som finns här är natur. Jag kan bara gissa vilka strapatser de måste tagit sig genom för att hamna på den här stigen just idag. Dessvärre är det bara skog precis här och klockan börjar närma sig fem på eftermiddagen. Jag har visserligen sett allt som hon frågar om under dagen, men för dem skulle det ta minst tio timmar att komma upp till kalfjället och ytterligare några timmar för att få den riktigt fina utsikten. Jag hade visserligen passerat en sjö någon timme tidigare, men problemet där var att stigen inte riktigt var en stig som i Boulongerskogen i Paris där borta, utan mer lik en hinderbana under tre decimeter vatten.
Jag hade gärna glatt dem kortvarigt med en vit lögn men jag kunde inte svara något annat än att de inte kunde se något av det hon önskade idag utan att de fick gå tillbaka och se på en karta för att försöka planera in något imorgon och att det troligen skulle bli många timmars vandring. Mannen hade tagit ner kikaren och lyssnade på mitt svar och när damen vände sig mot honom såg man hur han blev till en våt fläck av laserblicken han fick av sin fru. Jag hoppas att de till slut fick se lite fjäll och renar. Kanske fick han hyra dem en helikopter? Det finns alltid lösningar för den som vill…
Jag tror att få personer som bor i södra Europa inser vilka enorma avstånd det är och vilka vidder vi har här uppe i Sverige. Det är roligt att många kommer upp och får se det med egna ögon!
Inledning
Den här resebeskrivningen är som vanligt mest för mig själv, men jag hoppas också att den kan komma till nytta om någon annan är intresserad att läsa eller kanske också prova samma äventyr som jag just gjort. Jag gör inget anspråk på att beskriva varje etapp i detalj. För det hänvisar jag till exempelvis Naturkartan, en bok eller en karta. Hur jobbig varje etapp är beror väldigt mycket på underlaget, hur pigg man är, vädret och dagsformen, så det får ni också ha i beaktande när ni läser. Bara för att jag tycker något är lätt eller jobbigt betyder inte att ni har samma uppfattning!
Värt att tillägga är att jag hade stor respekt för den totala sträckan och att jag därför tog det väldigt lugnt på hela turen. Jag tror det gjorde att jag fick en angenäm upplevelse av Kungsleden men det är klart att det tog någon eller några dagar mer än det kunde tagit om jag bara satsat på att komma fram snabbt.
Sammanfattning
Om du inte orkar läsa hela den här texten så kan jag berätta att jag på 8 dygn och några timmar under början på augusti 2024 joggade Kungsleden, från Abisko till Hemavan. Jag hade lätt packning och sov varje natt i stugor. Jag hade både regn och sol men på det hela var det en fantastisk upplevelse som jag hoppas att fler vill ge sig på att testa!
En fjällsjö utanför Kvikkjokk.
Förberedelser och planering
Min vardagsmotion består till största delen av cykling till och från jobbet, 8-9 km, i makligt tempo varje dag året runt. Utöver det är vår hund Ida en viktig del då hon och jag springer mellan 5 och 8 km nästan varje dag när jag kommer hem från jobbet. Det blir oftast i löpspår men också i terräng.
Ett slumpmässigt utdrag från min träning under juli. Jag var tre dagar i Berlin i mitten av månaden, i övrigt blev det 5-6 dagar per vecka men inte så långa pass. Dock sprang jag med ryggsäck i stort sett alla dagar.
Den här våren gjorde jag något så ovanligt som att vara med i ett lite längre löplopp. I maj 2024 deltog jag i Peters Trail, 104 km löpning kring Jönköping. Inför det loppet sprang jag 10 gånger kring 20 kilometer för att få upp förmågan att springa lite längre också. Efter det blev det en kortare vila innan jag var igång igen och under sommaren sprang jag 5 st löppass på över 20 km inför min fjälltur. Jag sprang inga intervaller eller i backar, det var lite svårt att hitta en brant som var mer än 15 höjdmeter i Åhus så jag fick chansa på att jag skulle orka. Att springa med ryggsäck var dock något jag vande mig vid under sommaren. Nästan alla löpturer jag gjorde var med ryggsäck. Även om den bara vägde kanske 2-3 kilo var det bra att vänja sig.
Planeringen i övrigt gick mest ut på att förädla min tabell med olika sträckor, längd, sovplatser, båtöverfarter samt öppettider för serviceställen (läs: ICA Jäckvik). Jag fyllde den med alternativa dagsetapper, hemreseplaner, solens upp- och nedgång och massor av annat junk innan jag insåg att det fick vara nog.
Här är en någorlunda aktuell version av planeringen. jag höll mig till dagsplaneringen fram till Piteälven på etapp 13, Där fortsatte jag till Bäverholmen och kom således till Hemavan redan på lördagen. I övrigt funkade den rätt bra. En sak som kan vara bra att veta var att nästan alla båtöverfarter var inräknade i etapplängden. Summan av mina dagsetapper blev ungefär 437 kilometer, något som stämde väldigt bra med summan av etappernas längder. Svårighetsgraden var inte min idé utan något jag extraherade från Naturkartan, som för övrigt var en väldigt bra källa till information om varje delsträcka.
Det finns en handfull bra löpbeskrivningar online också och jag läste dem översiktligt för att få ett hum om hur många dagar det kunde tänkas ta. Min vän Jonas som sprang samma sträcka för ett par år sedan var också en bra kunskapskälla även om jag inte använde honom så mycket.
Texten i den här bilden har jag lånat, men jag minns inte riktigt var, så om någon vill hävda upphovsrätt så lägger jag mig platt. Bilden handlar om båttransporter, något som skulle visa sig funka väldigt bra, men trots det vara ett litet orosmoment under min joggingtur.
Det här kanske låter lite pretentiöst, men jag hade faktiskt det mesta packat redan innan vi reste till Skåne på sommarsemester så när jag kom hem var det bara att trycka ner det sista i ryggsäcken och så var det klart.
Ett urval av mina artiklar från en av zip-påsarna. Det mesta fick följa med hem igen. Hörselpropparna var en hit att ta med!Packlista del 1.Mixad packning. Jag hade plastpåsar till allt, även om ryggsäcken sedan visade sig skydda bra mot vatten. Påsarna innehåll: Hygienartiklar, ombyteskläder, mat, värmekläder, elektronik. Utöver det hade jag en nödsändare PLB1 samt lite frystorkat och en extra tröja + förstås en kompressionspåse med nödtältet, sovsäck och dunväst. Utanpå ryggsäcken hade jag liggunderlag och stavar. Observera skylten med ”Abisko” som blev min räddning vid transfern från flygplatsen.Packlista del 2. Vikterna är i gram och färgerna har jag inte någon aning om vad de betyder…
Kvällen innan flyget köpte jag lite snacks (Chokladboll, choklad, gruyèreost och annat livsnödvändigt), packade det sista och kom på att jag inte hade laddat ned kartan till klockan, vilket fick ske lite i panik i sista stund. Tur att jag kom ihåg det. Dock laddade jag bara ned hela filen. en sak jag gärna hade haft hade varit varje etapp för sig då min klocka (Garmin Enduro 2) är fantastisk på att visa information kring en bana (estimerad tid till mål, antal kilometer kvar, höjdkurvor och annat) och när sträckan var så lång kunde jag inte utnyttja den funktionen för ”dagsuppföljning” förutom den allra sista dagen.
Viktiga snacks. Osten väntade jag lite för länge att äta så den var inte så fantastisk som den brukar vara på utflykter, men det var viktigt att den var med i alla fall. Chokladbollen förgyllde en hel eftermiddag någonstans söder om Kvikkjokk.
Det sista jag gjorde kvällen innan var att på ett A3-papper skriva ”Abisko” med stora bokstäver. Efter utfästelser på nätet om att bussar och flyg var synkade visade det sig förstås att så inte alls var fallet dagen efter och att jag skulle bli stående i Kiruna ca 8 timmar om jag inte tog saken i egna händer. Mer om det strax.
Jag fick skjuts till flygplatsen tidigt på morgonen. Frukosten gick åt till att paniksy axlarna på min tröja som jag först då märkte hade hål på båda sidor precis där ryggsäcken hade skavt.
Flyget var i tid och redan 9.30 stod jag i ankomsthallen i Kiruna. Busschauffören mot Kiruna ville köra mig till Kiruna station där jag skulle få vänta hela dagen, men jag ville inte ge upp så lätt. Efter två försök träffade jag ett gäng som skulle till Abisko dagen efter som körde mig i deras minibuss ut till stora vägen där jag trodde att fler bilar skulle mot Abisko. 9:50 stod jag så vid vägen och tog fram min fina skylt. Det kom mycket riktigt många fordon men ingen hade den minsta tanke på att köra mig. Jag fick vänta ungefär 20 minuter innan en väldigt trevlig turist stannade som var i Norrland för att se en staty av Charlotte Kalla. Vi kom båda överens om att det var smart om han körde mig till andra sidan stan där i stort sett alla bilar som passerade skulle mot Abisko.
En kvart senare stod jag i en annan vägkorsning. Där blev jag kvar ca 20 minuter innan Anders plockade upp mig och var så vänlig att han körde lite längre än han egentligen skulle så att jag skulle komma till starten av Kungsleden. Det var en väldigt givande resa med samtal om gruvor, fiske, samer och älgjakt. Stort tack för liften! Och tack till mig själv att jag gjort en så fin skylt!
Väl på fjällstationen i Abisko handlade jag en liten gasbehållare, laddade telefonen i fem minuter och sen fanns det ingen ursäkt längre:
Kvart över tolv påbörjade jag så min resa på riktigt genom att vandra igenom träportalen nedanför fjällstationen i Abisko.
Norra starten av Kungsleden.
Det första jag tänkte på när jag passerat tunneln under vägen var att jag glömt byta till expeditionsarmbandet till klockan. Ibland får jag skavsår av det vanliga plastarmbandet och det i tyg är både lättare och enklare att justera. Jag suckade lite inombords men det försvann när jag såg det kristallklara vattnet i forsen jag följde i solskenet upp genom dalgången.
Första naturupplevelsen nära Abisko.
Första etappen var verkligen lättvandrad och strax var jag uppe vid första stugan. Jag passerade utan att gå in och fortsatte upp mot det riktiga kalfjället. Det var ganska gott om vandrare och snart kom jag fram till en väntplats där man kunde åka båt till nästa stuga, Alesjaurestugan. Det var ca 30 minuter tills båten gick och jag valde att inte nyttja den genvägen. Istället fick jag en fin, ganska platt löptur bort till stugan och jag kom fram precis när båten också anlände. Jag tog en kort paus och fortsatte sedan mot nästa etapp. Nu hade vädret övergått från sol till moln till regnskurar och jag fick börja ta på och av regnjacka och regnbyxor i takt med väderskiftet. Min regnjacka är väldigt tunn och andas bra, men det är en övermänsklig uppgift att inte lämna lite fukt innanför jackan när det regnar och man springer så jag försökte ha den på så lite som möjligt, särskilt eftersom det var så varmt ute också. Jag tror temperaturen var strax under 20 grader de första tre till fyra dagarna, även i regnskurarna.
44 km in på Kungsleden fick jag för första gången kolla spåret på klockan. jag kom på fel sida om ett vad som jag inte kom över förrän jag insåg att jag sprungit lite för långt på östra stranden.
Det började bli kväll nu och jag ställde in siktet på att stanna över natten i Tjäktjastugan. En kilometer innan jag var framme mötte jag ytterligare en grupp funktionärer från Fjällräven Classic som satt upp sitt läger och väntade in de första deltagarna. Där var även stugvärdarna och jag blev tilldelad en sängplats i det stora rummet i huset. När jag kom fram var rummet fullt och jag fick smyga mig in och lägga ut mina saker på tork innan jag satte mig och åt min första frystorkade middag för turen. Alla besökare var tyska och till och med stugvärden talade engelska med mig för att hon förutsatte att jag inte var svensk.
Stugan hade förtjänstfullt laddat upp med massor av tofflor som man kunde använda när man gick ut, något som en del andra stugor saknade.
Första dagens karta. Man kan spara en del energi genom att åka båt, men tidsmässigt är det nog bara 30 minuter man sparar om man jämför med att jogga.Första dagens höjdkurva. 48 km. 9 timmars jogg, framme ca 20.30
Lördag 10 augusti – Tjäktja- Vakkotavare
Jag gick upp redan halv sex på morgonen och gjorde mig i ordning. Eftersom alla andra sov fick jag vara tyst som en mus och smyga fram och tillbaka med mina prylar till matsalen där jag gjorde mig i ordning. Egentligen hade jag tänkt komma en stuga till redan dagen innan men det fick bli idag som jag passerade Sälkastugan istället. Vädret var okej och jag var helt ensam på fjället de första timmarna. Snart passerade jag Kungsledens högsta punkt, Tjäktjapasset. Efter det kom ett lite brantare parti nedför och jag tog det väldigt lugnt för att checka hur ben och knän skulle må av belastningen. Det gick bra men jag bestämde mig för att testa med stavar på när jag kom till nästa långa utförslöpa.
Jag sprang förbi en rolig skylt som pekade mot Mordor precis när mörka moln tornade upp sig i väster och snart var jag vid Singistugorna. Det var en hel dal full med små hus, men jag insåg snart att STF-stugorna var de som var längst österut. Här var det lagom att värma lite mat och trots att jag hade kök med mig så köpte jag en dagsbiljett och värmde mat inne i stugan. Jag tog med mig maten och åt medan jag gick vidare. Det funkade ganska bra. Nästa etapp var helt okej den också, sakta övergick den i skog och nästa stuga, Kaitumjarestugan, låg inbäddad i grönska. Ett tyskt par som jag sprang förbi var ledsna för att de lämnade de höga fjällen och jag förstår dem. Skog är mer normalt och man har inte jättebra utsikt.
Jag mötte en stor scoutgrupp och sen kom regnet smygande. Mittersta delen av etappen var ganska klurig. Det var mycket sten och stökig terräng. Lägg därtill ett strilande regn så blev det inte min favoritsträcka precis. Jag blev rätt stel i axlarna också av ryggsäcken på den här sträckan, men det gick över när andra saker blev värre. På det hela taget var jag väldigt glad att jag sprungit så mycket med ryggsäck. Det var väldigt sällan som den ställde till något elände.
Teusajaurestugan låg nedanför en brant precis vid en sjö. Det var full kommers i butiken och jag hade en god stund tillgodo för båtturen över sjön, så jag väntade i regnet. Det fanns även roddbåtar men jag hade behövt ro tre gånger för att få till det med rätt antal ekor på varje sida, så jag kom rätt fort fram till att det inte var värt besväret att ro.
Snart gick båten och vi blev avsläppta på andra sidan. Stugvärden berättade att avståndet till nästa stuga var inklusive båtfärden, något som överraskade mig men faktiskt visade sig stämma ganska bra och dessutom också gälla några andra av etapperna också. En spanjor och jag tog täten upp på berget på jakt efter värmen i Teusajaurestugan på andra sidan fjället. Trots att han gick var vi nästan lika snabba uppför då jag bestämt mig för att gå så mycket som möjligt i uppförsbackar, särskilt då det inte fanns någon tid att passa förrän dagen efter kl 10.35 när bussen gick österut från nästa stuga. Det var lika bra att spara lite på krafterna. Jag gjorde faktiskt samma sak två andra dagar när jag ändå visste att jag skulle bli fast på ena sidan av en sjö till morgonen efter. Det var ganska smart tyckte jag då det sparar ganska mycket på krafterna att inte springa på så snabbt.
Leden tog en ganska lång omväg via en bro efter ca 5 kilometer. När vi undersökte saken närmare på andra sidan hade det nog funnits ställen att hoppa över forsen och därigenom spara mer än en kilometer, men det var redan överspelat eftersom vi kommit förbi redan.
Sista delen av etappen var rent ut sagt tråkig på grund av vädret. Utsikten var obefintlig och när vi väl kom till den branta nedstigningen mot stugan var den lite för brant för mig för att springa så jag gick mesta delen. Jag provade om stavarna skulle avlasta knän och ben och det gjorde de förstås men inte så mycket som jag hoppades så jag packade på dem på ryggsäcken igen. Där fick de vara fram till näst sista dagen då jag provade dem igen med samma resultat. Troligen måste man träna sig lite mer än jag gjort för att då ut bästa nyttan av dem.
Inläggets sista referens till Sagan om ringen blir när jag såg spanjoren på håll med sin fladdrande poncho och stavar i den regntunga terrängen var en exakt kopia av hur trollkarlen Gandalf såg ut när han sprang runt i naturen och räddade än den ena och än den andra hobbiten.
Gandalf-spanjoren kom fram lite före mig till fjällstationen och vi tog oss båda in i den lilla Vakkotavarestugan och fixade mat och sängplats. Regnet öste ner hela natten, så det var skönt att ha tak över huvudet. Stugvärden var nästan döv så vi fick hjälpa honom att förstå utrikiska. Jag mötte en trevlig kille från Ronneby som jag hängde med kommande dygn också. Precis när jag lagt mig i min koj som jag trodde vette mot en yttervägg så hör jag väldigt starka snarkningar från andra sidan väggen. Det visade sig inte alls vara en yttervägg, utan ytterligare ett rum där det låg en dittills okänd vandrare och sov. Tur att det finns öronproppar!
Dagen summerades till cirka 14 timmars löpning och lite mer än 62 kilometer tillryggalagda.
En lång dag med stor variation i både väder och terräng.Andra dagens höjdkurva. De sista branterna efter ca 45 och alldeles i slutet krävde viss försiktighet.
Söndag 11 augusti – Vakkotavare – Aktse
Den här morgonen var verkligen inte stressig. Bussen mot Stora Sjöfallet och vidare till båten mot Saltoloukta gick först 10.35 på förmiddagen. I varje fjällstuga finns en hylla med kvarlämnad mat som man antingen kan fylla på eller tömma beroende på dagsform, Jag insåg den här morgonen att jag inte riktigt tänkt på frukostar så mycket utan körde lite överbliven mat och Singoallakex och sånt. Den här morgonen blev det tack vare en tidigare vandrare frukost bestående av flingor och några vätskeersättningstabletter. Det funkade bra och räckte faktiskt till frukost dagen efter också.
Aktse fjällstuga med regnbåge efter en natts intensivt regn.
Regnet öste ner nästan hela förmiddagen så det var inte många som längtade ut i naturen utan vi satt och pratade lite i stugan och promenerade sedan ut till busshållplatsen som låg på andra sidan vägen.
Själva bussturen var väldigt kort men av någon anledning blev det 40 minuters paus vid Stora Sjöfallet. Jag passade på att köpa en pizzabit och äta lunch samt fylla på lite proviant till kommande dagar. Det fanns nämligen ingen butik i förra stugan.
Bussen stannade sedan direkt vid båtbryggan och båten avgick strax därefter. Det var en stor båt och färden tog ca 10 minuter.
All denna logistik gjorde att jag inte kom igång med löpningen den här dagen förrän efter kl 12. Det positiva då var att regnet faktiskt hade slutat. Jag hade ställt in siktet på Aktsestugan som bara låg 30 kilometer bort inklusive en båtfärd över Sitojauresjön efter 20 kilometer. Det var ytterligare en fin etapp som visserligen slutade i regn men också avslutades på tomten till en familjebostad som skötte en båtöverfart. Jag fick vänta 20 minuter på båten i regnet men det var överkomligt. Det fanns ett litet skjul (kiosk) jag kunde gömma mig bakom som skydd mot det värsta regnet. Det fanns också en fjällstuga (Sitojaure) några hundra meter bort men jag hann faktiskt aldrig bort till den då båten skulle gå ganska snart. Överfarten, tillsammans med en handfull tyskar, var fin genom det ljusblå glaciärvattnet och snart var vi på väg över nästa berg och mot dagens slutstation: Aktsestugan. Lite innan branten ner mot stugan som även den lång mot en sjö fanns en avstickare på några kilometer mot Skjerfe-berget som skulle bjuda på magnifik utsikt. Dock inte idag då det hade fortsatt att regna så det var inte aktuellt att ta sig upp på den toppen också, även fast det troligen hade varit värt en omväg. Jag läste i en bok när jag kom hem att utsikten från just Skjerfe var något speciellt. Hur mycket det regnade den här dagen bevisas delvis av att jag inte tog en enda utomhusbild på hela dagen…
Redan vid sextiden var vi (jag gjorde sällskap med J från Ronneby) framme vid den fina Aktsestugan. Vi fick varsin bädd och gjorde oss hemmastadda i gäststugan. Den var välbebodd av roliga människor, bland annat två tyskar, varav en var väldigt beskyddande över kaminen. I tillägg till det så hatade hon snarkare, så vi blev grundligt förhörda innan vi blev insläppta i ”hennes” stuga. Vi satt och småpratade med alla vandrare på kvällen medan vi åt vår mat och torkade våra kläder. Båten över Aktsesjön skulle gå kl 9 dagen efter, så det blev en lång och lugn natt.
En lite kortare dag som bjöd på några lugnare fjäll men också en brant nedförslöpa mot sista stugan.Dag 3 blev den kortaste dagen, bland annat på grund av buss- och båtresan på förmiddagen. Här är höjdkurvan. 6 timmar och ca 28 kilometer. Jag gick stora delar av sträckan då jag inte hade någon tid att passa på grund av båttur dagen efter också.
Måndag 12 augusti- Aktse – Kvikkjokk
På morgonen hade ytterligare några tältare gett upp och flyttat in i stugan så det var fullt i köket i vår del. Två tjejer som var på sin första vandring satt bland sina necessärer och produkter och planerade packningen samtidigt som de ondgjorde sig över att alla sa att de hade för mycket packning med sig. Vi lugnade dem genom att berätta att de var fantastiska som ens var där och att man kan packa mindre nästa gång.
Innan vi gick fick vi lite kex och sånt av tyskarna vi blivit kompisar med då de skulle vara i mål strax. Det var väldigt vänligt av dem.
Eftersom det var så blött kring fötterna fick jag lägga lite tid varje morgon att tejpa om mina förebyggande förband mot skavsår. jag hade ganska dålig tejp för ändamålet och hade redan räknat ut att den extra tejp jag hade med snart skulle ta slut så jag behövde trolla fram lite ny vid tillfälle. För övrigt var det väldigt enkla morgonbestyr- packa väskan och borsta tänderna typ. Det var skönt att inte ha med sig så mycket packning. Dock var jag väldigt glad att jag fick med tre par strumpor då det tog två nätter för varje par att torka.
Målet för den här dagen var Kvikkjokk, där min Mor en gång arbetat en sommar. Jag hade länge längtat efter att se den platsen så jag såg mycket fram emot det.
Båtöverfärden över Aktsesjön sköttes av stugvärden. Det var ungefär en kilometer att vandra till bryggan och båten tog kring 7 personer. Jag kom med första turen över sjön, det var en fin tur och man såg utflyktsberget Skjerfe från båten. Båtfärden tog en kvart och sen var det bara att börja jogga. Regnet som legat tungt över oss under lång tid lättade och efter några timmar var det varmt och skönt. Vid Pårtestugan efter ca 21 kilometer/5 timmar var det väldigt varmt och skönt. Jag träffade en stackars vandrare vars tält gått sönder (det var gammalt och solblekt) och vi värmde lite vatten tillsammans och pratade lite. Jag tog min måltid med mig och åt gåendes för att spara lite tid. Det var tur att jag hade fått energi för 26 kilometer in på dagen kom jag till en sjö med en riktigt klurig stig. Det var stora block blandat med lera och vatten att ta sig över. Detta fortsatte en bra bit efter sjön också och det kostade på humöret att aldrig kunna hålla farten längre än någon minut i taget.
Det var lite efter den här platsen som som jag träffade paret som jag skrev om i början som letade efter fin natur och berg.
Någon kilometer innan Kvikkjokk när jag passerade över ytterligare några hundra meter där stigen var en bäck med några decimeter djupt vatten hade de lokala företagarna lägligt placerat en skylt där det stod att de minsann sponsrade lederna runt Kvikkjokk. Skylten var väldigt malplacé just den här dagen.
Dagen i övrigt flöt på bra men på grund av värmen och stigkvalitén var jag ändå rätt sliten när jag kom till Kvikkjokk. Forsen var spektakulär och fjällstationen var väldigt fin så jag förstår att min Mor trivdes där.
Jag lyckades få ett eget rum, köpte en hel del mat och snacks då jag visste att det skulle bli mycket ont om fjällstugor från och med nu. Personalen på fjällstationen var väldigt tillmötesgående, nästan som att de läst en detaljerad manual om hur man beter sig i turistbranschen och bestämt sig för att hålla sig till den till 100 %. Okej då, det var trevligt, men lite överdrivet att man varje gång en betalning lyckades på kortterminalen så fick man ett svar som liknade ”Tack för detta, ditt stöd är mycket viktigt för oss, och kom ihåg att vi finns här för dig och tveka inte att säga till om vi kan göra något mer för dig.” Middagssittningen var full så jag fick köpa lite mat i kiosken. Rostbiff med sallad. Kanske inte exakt vad jag hoppades äta, men så blev det i alla fall. Jag fick en dusch och sen laddade jag telefon och klocka. Det kändes skönt att nollställa både mat och ladda mina elprylar. Jag hade telefonen på flygplansläge nästan hela tiden och det gjorde att batteriet räckte väldigt länge. Jag hade förresten köpt ett Telia kontantkort för en månad för att garantera täckning i fjällen i tillägg till mitt Tele-2-abonnemang. Det funkade perfekt med 2 SIM-kort i telefonen och det var lätt att byta när det behövdes.
Solnedgång i Kvikkjokk.
Det fanns massor av skyltar om båtöverfarter och jag ringde en av firmorna som lovade att köra mig kl sex morgonen efter för en femtiolapp extra. För säkerhets skull ringde jag också nästa båt som jag kanske skulle hinna till dagen efter om jag hade tur. Mannen vid Vuonatjviken som sjön hette var inte alls lika lättflirtad. han ville ha 2 000 kronor för en enskilt tur. Det var tur att jag ringde för då insåg jag att jag skulle sikta på att resa morgonen ytterligare en dag efter istället för att åka när jag ville.
Dag 4 bjöd på fina skogar och berg samt en jobbig passage förbi en sjö strax norr om Kvikkjokk.Dag 4. Höjdkurva. 27 km, ca 8:40 h.
Tisdag 13 augusti- Kvikkjokk- Vuojnatsviken
Alla stugvärdar som jag mötte i stugorna var väldigt vänliga under hela min tur. Jag är väldigt tacksam att det finns människor som ställer upp och gör det möjligt att besöka fjällen så här. Beroende på ålder och stil skapade varje värd en speciell stämning på varje stuga jag besökte, det var roligt att se skillnaden mellan erfarna lite äldre värdar som hade en bild av hur allt skulle vara och de yngre som mer gjorde värdskapet tillsammans med gästerna. Båda sätten funkade bra och gav en stor variation till besökarna.
Kvart i sex på morgonen var jag vid båtplatsen som var kanske 10 minuters promenad från fjällstationen i Kvikkjokk. Jag fick en fantastisk privat båttur i morgonsolen.
Fin morgontur med båt i Kvikkjokk-deltat.
Det var helt vindstilla och vi såg många fina fåglar och till och med en liten bäver. Jag blev förvarnad att det var lite lerigt första kilometrarna på andra sidan men det visade sig inte alls vara så farligt. Tvärtom var det en av de torraste dagarna. Det blev också en av de längsta med 15 timmars löpning och ca 66 kilometer tillryggalagda.
På väg upp för fjället gjorde jag min längsta felspringning. Jag följde en fors på höger sida och missade att leden passerade över ett vadställe. Jag fortsatte upp åt höger och eftersom det var fler som gjort det så märkte jag inte förrän efter ett bra tag att spåren tog slut. Eftersom jag stod ganska nära rätt stig (med en fors emellan) så visade klockan inte tydligt att jag var fel. Det tog ett tag att inse att jag var tvungen att springa ner igen, men snart var jag på rätt stig. Tur att det var på morgonen när jag fortfarande var pigg!
Det fanns en del raststugor längs vägen man kunde rasta i om man ville men mitt enda lite längre stopp var när jag kokade mat vid Piteälven. Jag åt under tiden som jag gick enligt min vana, vilket funkade väldigt bra. Tyvärr var den här måltiden inte så himla god, men jag visste hur mycket energi jag fick hela eftermiddagen om jag åt en hel måltid till lunch så jag tvingade i mig hela alltet. (STF hade börjat med en för mig ny sorts frystorkad mat, Expeditionsmat. Jag alternerade mellan Pasta Carbonara och någon slags lax efter det här tillfället för att slippa vara med om o-goda måltider.)
Myr eller sjö?
Direkt därefter lunch fann jag de enda kantarellerna jag såg på hela turen, men jag kom mig inte för att plocka dem då jag inte visste hur jag skulle ta hand om dem.
Lunchdags vid Piteälven. Jag fick fylla kåsan två gånger varje lunch för att få tillräckligt med varmt vatten, men det tog bara 5 minuter ändå.
För övrigt var det mycket lingon och blåbär i skogarna så mellanmål i form av en näve blåbär blev i det närmaste tradition varje dag. Några enstaka hjortron fick jag också i mig men det var mer ont om sådana än om de andra bären.
På den här etappen började det också dyka upp stora högar med brädor som i framtiden antagligen skulle läggas ut som spänger. Än så länge låg de inte på rätt plats, förutom där företagsamma vandrare spritt ut plankorna så att de i alla fall skulle bringa lite nytta. det var lite klurigt eftersom de inte satt fast, men bättre än inget.
Fina vyer.
I den här delen av fjällen var det påtagligt mycket ripor. Stora familjer sprang runt som yra höns och försökte hävda sig, med blandad framgång. De var väldigt roliga att titta på.
Det var något färre vandrare på den här sträckan än tidigare men trots det mötte jag säkert 10 personer under dagen, så det var långt ifrån tomt. Flera av dem var på väg att vandra Gröna bandet, en längre vandring där Kungsleden ingår som en del. Några av dem hade hund med sig, vilket såg trevligt ut. De berättade att hundarna orkade ca 8 dagar innan de behövde en vilodag samt att de klarade värmen sämre än människor, i övrigt var de riktigt uthålliga.
Blockterräng.
Dagens sista kilometrar mot viken var lite mindre roliga då leden gick i en skog ganska nära vatten, men ändå inte direkt inpå. En tjej som sprang Gröna bandet och jag sprang lite parallellt sista timmen innan vi var framme vid etappmålet.
En varm eftermiddag.
Det visade sig vara en gård som låg precis vid vattnet där etappen tog slut. man kunde tälta på tomten eller hyra en stuga. Jag hyrde en stuga, köpte en båtbiljett till 9 dagen efter samt köpte en fryspizza som jag värmde i stugan när jag kommit dit. Lyx! Toalett och dusch fanns i servicehuset en bit bort, men det var fint och fräscht. En skum sak var att de hade tagit bort alla kuddar från stugan för att de tyckte att de blev smutsiga. När jag påpekade att det inte var så vanligt fick jag ett konstigt svar till ursäkt och så gav jag upp.
En av de viktigaste kvällsrutinerna var at försöka torka skor och strumpor. Jag vet att det finns perforerade sulor som kanske hade varit bra för att dränera skorna snabbare längs vägen, men det hade jag inga, det kan kanske vara värt för framtiden. Skorna torkade aldrig, men sulorna blev ofta torra så det kändes rätt okej att sticka ner fötterna i skorna på morgonen.
En lång dag med långa sträckor i fjällterräng i lite motvind men ändå med sommarvärme som avslutades med några enformiga kilometrar innan etappmålet vid en vik.En snygg felspringning. Inte förrän jag tog fram banan på klockan fattade jag på riktigt att jag var på fel sida om en fors.Dagens höjdkurva.
Onsdag 14 augusti- Vuojnatsviken- Bäverholmen
Natten gick fort. Snart hade jag checkat ut och stod och väntade på 9-turen med båten. Det var en stor och fin båt. Dessvärre var båtföraren hemsk och gjorde allt han kunde för att göra livet surt för sina gäster. Det är lustigt att brist på konkurrens kan göra att sådana element kan klara sig och jag kan bara beklaga. Nog om detta. Båtturen gick bra och upp- och nedstigningen från berget på andra sidan flöt också på riktigt fint. Det var fint väder och mycket att se på. Efter fjället kom en sträcka i skogen som också var helt okej. Det sprang runt en del renar och det fanns väldigt mycket svamp. Inga kantareller här, men björksopp och riskor i överflöd.
Efter ungefär 2:30 och 12 kilometer kom den sista båtöverfarten- en roddled.
Inte roddbåtarna som vi använde. Tur.
Reglerna är som sagt att om det bara ligger en båt så måste man ro tillbaka en båt från andra sidan och alltså behövs 3 överfarter.
Som tur var låg det två båtar på min sida när jag kom fram. Ett par vandrare hade precis kommit i land och de gratulerade mig till vinsten. Jag fattade inte riktigt hur det gått till men en av vandrarna höll precis på att byta om för hon hade inte klarat att ro i vinden och enligt henne själv varit tvungen att hoppa i vattnet och simma med roddbåten istället för att ro. Roddleden var bara några hundra meter och jag såg att det var lite strömt och blåsigt men jag undrade ändå hur hon lyckats med den bedriften.
Jag tog två flytvästar ur lådan på land och väntade in en kille som jag sprungit om några minuter tidigare. Han hade aldrig rott förut så han blev rätt glad att jag väntade. Han tyckte vi skulle ro halva vägen var, men jag berättade att de förra hade ramlat i och att han gärna fick ro när vi var på andra sidan och han såg ut att köpa det.
Jag började ro över viken. Det var inte så klurigt förutom att klykorna var lösa och att årorna inte passade så bra. Efter halva vägen ser jag tjejen som sprang med mig tidigare som kommer fram till strandkanten. En snabb överslagsräkning gav att det var värt att vända och hämta upp henne för att hon skulle slippa ro tre gånger. Hon blev väldigt glad när vi kom tillbaka. Efter halva vägen andra gången slinter jag i ett årtag och för att rädda vänster åra är jag tvungen att släppa höger åra. Den hamnar i vattnet och som tur är får tysken tag i den. Det räddade hela turen, det hade varit svårt att paddla med en åra.
När vi kommit över till andra sidan lämande vi båten till tysken så han fick ro runt lite och jag sprang vidare mot Jäckvik där det skulle finnas en affär. Gröna-bandet-tjejen stannade och vilade lite.
För första gången kom nu en kilometer grusväg. Det kändes konstigt och enformigt men var rena drömmen att springa på. Det varade inte länge, jag hann med lite mer skog innan Jäckvik och den efterlängtade mataffären.
I Jäckvik fanns utöver mataffären bara några få hus, lite möjligheter till övernattning och ICA-affären. Den i sin tur var mest fylld med läsk, något som man verkar storkonsumera uppe i norr. Självklart köpte jag en Fanta till lunchen för att hålla på lokala traditioner. Utöver Fantan blev det chokladmuffins, kycklingbaguette och en del annat nyttigt, inklusive en rulle skavsårsplåster. Nu skulle jag inte behöva snåla längre!
Jag åt lunchen utanför butiken. Vädret var fint och det blåste bara en lätt bris. Efter lunch fann jag fortsättningen på leden (efter lite strul) och så fortsatte jag upp på berget. Efter en stund kom jag till Jäckviks raststuga. Här var första gången på alla dagar dittills som jag på riktigt kände mig riktigt trött och sliten. Jag fick sätta mig och flämtade lite och tyckte synd om mig en stund. Värmen i kombination med stigningen var nog grundorsaken.
Efter några minuter var jag tillräckligt pigg för att ställa mig upp och fortsätta. Ett huvudbry hade jag kvar: Jag visste inte riktigt hur långt jag skulle kunna ta mig den här dagen. Jag hade läst in mig på att Adolfström hade flera boenden men allra helst ville jag komma til Bäverholmen som låg 8 kilometer längre bort. Jag kom på mig med att älta det lite för mycket så jag tvingade mig att tänka på något annat och ta det när det närmade sig senare på kvällen.
Adolfström kom förvånansvärt tidigt tyckte jag, kanske på grund av några kilometer grusväg som gjorde att det gick fortare än att bröta sig igenom sten och lera. Det var en fantastisk kväll med sol och utan vind så beslutet var enkelt att fortsätta de ytterligare 8 kilometrarna mot Bäverholmen.
Morgon vid Bäverholmen innan regnet.
Vid 21-tiden svänger Kungsleden in mot en å och en fin gräsmatta med Bäverholmens värdshus. På dörren stod ett telefonnummer och bara en kvart senare hade jag installerat mig i ett väldigt fint rum bakom värdshuset. Jag åt lite och gick sedan till sängs, fullt medveten om att dagen efter skulle bli en av de längsta dagsetapperna på grund av bristen på övernattningsstugor innan Ammarnäs.
Ytterligare en fin dag som slutade i Bäverholmen efter 8 kilometer ganska platt löpning längs vatten. Roddleden kom efter ca 2:40 från första båten som släppte av oss vid 9.15.Höjdkurva dag 6. 48 kilomter och ca 9:45 timmar
Torsdag 14 augusti- Bäverholmen- Ammarnäs
Det regnade på morgonen när jag gick upp och regnet fortsatte de första timmarna in på förmiddagen. Vid det här laget hade jag vant mig vid regn så det var ingen fara egentligen, förutom att utsikten ofta blev sämre och att det blev fuktigt innanför regnjackan. En fördel med att vara ute tidigt var att man fick en första skymt av djurlivet längs leden, så jag fick se många ripfamiljer och först idag fick jag se en älg. Jag skrämde en älgko som stod och mumsade på en buske på bara 15 meters håll. Den ville inte stanna och vara med på bild utan stack iväg när jag kom. Konstigt.
Imponerande fors.
En störande sak den här dagen var att alla avståndsmarkeringar till Ammarnäs visade en annan väg än Kungsleden. Kungsleden gick runt Rävfallet och ett extra varv runt ett berg, medan ”raka” vägen var mycket kortare. Även fast jag visste detta var det väldigt knäckande varje gång jag såg en skylt och det var svårt att tänka bort det.
Tänk om de kunde bygga liknande broar i Stockholm mellan Djursholm och Lidingö och mellan Danderyd och Silverdal?
Branten ner på eftermiddagen och stigen i dalgången mot Rävfallsstugan var lite seg tyckte jag.
Rävfallet var fint och stugan likaså och där fick jag också några minuter att äta lite lunch. Man kan tydligen hämta ut en nyckel till stugan om man vill ha den som övernattningsplats. Efter lunch (jag åt förstås på vägen upp) började klättringen upp på nästa berg som sedan skulle ta mig ner mot Ammarnäs. Det skulle vara en stor milstolpe att komma till just Ammarnäs då jag tidigare sett Kungsleden därifrån till Hemavan.
Nu kanske det är på sin plats med en beskrivning av hur jag orkade med mig själv under turen och vad jag gick och tänkte på. Dels upptogs jag förstås av navigation och planering av energi. Varje kilometer plingade klockan till och visade hur långt jag kommit, men i övrigt hade jag den bara på att visa tiden för att slippa bli stressad av tempot. Jag delade ofta upp maten jag hade under dagen i kilometerransoner och belönade mig själv med jämna mellanrum med olika sorters käk. Jag vet, jag är lättlurad. Utöver att tänka på här och nu försökte jag ge mig själv lite tankeuppgifter längs vägen. Några exempel på det var att klura på hur det skulle vara att införa roddbåtar över vissa vikar i vår hemkommun Danderyd, eller om det var lagom mycket folk i fjällen och vad som skulle behövas om man ville tiodubbla antalet av någon anledning. Ett annat exempel var att jag skulle designa ett sätt att räkna ut hur mycket av resenärers packning som användes på resor och skapa ett system kring utnyttjandegraden. Bara det sistnämnda tog nästan en halv dag att gå till botten med. Sånt här och massor av andra nödvändiga och onödvändiga tankar gjorde att tiden gick. Ok, jag tror ni fattar; tillbaka till min joggingtur nu!
Uppe på sista fjället började det bli dålig sikt och uppförslutet ville aldrig någonsin ta slut. Jag kom på mig att dela upp stigningen i 12 ledmarkeringar i taget (då det var så långt jag kunde se i början plus att jag trodde att det max kunde vara typ 24 stycken). Jag tror det slutade att jag sprungit förbiflera hundra stycken till slut innan jag kom in i lite mer skog.
Det finns en oskriven regel att man hälsar på varandra på fjället och kanske ger lite tips om vad man just gjort eller sett eller när man möter någon. Under hela min tur hälsade alla vandrare glatt på mig. Utom en. Det var en dryg kille som passerade mig här uppe på fjället som gick med hörlurar och han tittade inte ens mot mig. Lite störigt var det men det var också väldigt bra att han var den enda. För övrigt var det ganska många som lyssnade på poddar och musik medan de gick. Jag gjorde det inte, en del av syftet med resan var att tänka lite och få vara i fred och det hade blivit knas om jag hade någon annans åsikter i öronen dagarna i ända.
Ännu en påkostad bro.
Jag började här få lite känningar i vänster fot. Det var lite konstiga symptom, som stickningar och att den inte riktigt ville göra allt jag sa till den. Jag trodde ett tag att jag hade stukat den, vilket i och för sig stämde då jag stukade till båda fötterna ett tiotal gånger per dag. Min senare analys tror jag pekade mer på att jag knutit skon lite för hårt och sabbat cirkulationen lite. Jag hade nämligen i våras fått skavsår med samma skor runt hälen efter att jag knutit skon för löst och det ville jag till varje pris undvika den här turen.
Lingon och Ammarnäs.
Trots skavankerna såg jag snart Ammarnäs från toppen på slalombacken. Det kändes som en oändligt lång sträcka ner men ett steg i taget tog jag mig genom backen och sen sprang jag faktiskt raka vägen till Ammarnäsgården där jag bott tidigare. Det fanns ett rum till mig och jag prutade till mig en middagsportion precis innan de skulle stänga (21). Jag blev också utlovad att få ta så mycket frukost jag ville dagen efter lite innan 08:00, så det kändes bra.
Rummet var helt okej och det fanns ett bra torkrum också. Jag ställde klockan på 7 och gick och lade mig vid 22.
Här syns den lite jobbiga omvägen runt Rävfallet och Rävfallsstugan som gjorde att man blev lurad av avståndsskyltarna mot Ammarnäs.Dag 7 startade kring 5.45 på morgonen och sträckte sig 66 kilometer på lite över 13 timmar.
Fredag 16 augusti 2024- Ammarnäs- Tärnasjöstugorna
Jag skuttade upp ur sängen klockan 7 och var redo för att plocka på mig så mycket frukost som möjligt lite innan 8. När de öppnade kastade jag mig över smörgåsarna och bredde oändligt många dubbelsmörgåsar med ost och skinka och roliga korvar. Jag kastade också i mig äggröra och bacon och sen var jag redo att springa igen.
Imponerande vattenfall.
Stigningen mot första stugan hade jag tyckt var väldigt jobbig i motsatt riktning tidigare men den visade sig enkel i jämförelse med andra branter jag bestigit under veckan som gått. Jag mindes från förra gången att jag blev sur för att jag var tvungen att korsa en sjö av vatten en bit upp, men den kunde jag inte se skymten av den här gången. Troligen hade det inte alls regnat lika mycket den här sommaren.
Jag passerade fina vattenfall och hade bra utsikt över Ammarnäs från den här sidan också på väg upp mot Aigertstugan.
Böljande kullar och grönt överallt.
På vägen upp åt jag den första av smörgåsarna som jag brett på morgonen. Då insåg jag att brett alla smörgåsar med margarin från där man smorde våffeljärnen istället för smör. Det var oändligt smaklöst men som tur var hade jag maximerat med skinka och ost, så det gick bra ändå.
När jag kom fram till stugan besökte jag toaletten. Jag lade ryggsäcken vid en sten utanför. På de cirka fem minuter jag var inne på toaletten hann det dra in ett sjukt regnväder. När jag kom ut blåste det och regnade helt otroligt, så jag fick skynda mig att stormsäkra kroppen innan jag fortsatte. Jag hade precis innan läst på att nästa etapp var väldigt väderutsatt och att man skulle vara försiktig. Det fick jag verkligen uppleva live. I flera timmar fick jag stappla fram mot vinden i hällande regn. Jag blev inte så nedkyld tack vare att jag hela tiden rörde på mig och den minimala paus jag tog fick bli i lä bakom en klippa. Det här blev min resas jobbigaste etapp rent vädermässigt. Man glömmer rätt fort bort det ändå. Så fort jag kom ner några hundra höjdmeter och in i skogen förbi nästa stuga, Servestugan så var det ett helt annat klimat och jag kunde både stanna och plocka dagens blåbär och gräva fram kex ur ryggsäcken utan att någon däruppe hade några åsikter.
Fjällsjö.
På väg ner för branten mot Servestugan kände jag plötsligt en söt doft av kryddor och insåg att jag läst att det fanns en del kryddängar häromkring. Efter bara några sekunder insåg jag att det luktade mer som på gatorna i New York och bara hundra meter senare fick jag lösningen på gåtan: En tjej satt på sin ryggsäck och tog igen sig lite. Hon skrattade när hon såg mig och såg väldigt nöjd ut.
Jag hade inte riktigt bestämt mig var jag skulle stanna för natten men när jag närmade mig Tärnasjöstugorna blev det uppenbart att det passade bra att pausa där för natten då jag nästan var säker på att jag skulle hinna fram dagen efter till Hemavan. Jag hade då en dag i reserv, men den ville jag ogärna utnyttja eftersom det skulle betyda att jag skulle vara uppe i bergen samma dag som flyget skulle gå. Det skulle inte kännas helt bra.
I Tärnsjöstugorna var det fem andra gäster, både erfarna och nya vandrare. Jag fick en gasbinda att linda om min vänsterfot av en i matsalen, tack så mycket för det! De pratades mycket om fjällhistorier, fiske och krämpor innan det var dags att lägga sig. Även här fick jag ett eget rum. Dagen innan hade en löpargrupp varit där och fyllt upp hela stugan ända ut i köket, så det var skönt att vara ensam. Även här fanns ett fint torkrum.
Jag lärde mig också att det går nån slags helikoptertransport några gånger per vecka mellan fjällstugorna. En transport mellan Tärnasjöstugorna och Hemavan kostade ungefär 1 500 kr och bokas via stugvärden någon dag i förväg. Det var en vandrare som behövde transport när jag var där och det löstes väldigt smidigt.
Dag 8 innehöll 42 kilometer och ca 9 timmars joggning.Dag 8 från Ammarnäs till Tärnsjöstugorna.
Lördag 17 augusti 2024- Tärnasjöstugorna – Hemavan
Den här sista dagen började redan vid 05:00. jag hade nog hemlängtan och ville bli klar.
Ryggsäcken inför sista dagen.
Det var påtagligt hur mycket mörkare det blivit på nätterna sedan jag började min löptur. Fösta nätterna blev det knappt mörkt och nu var det kolsvart i flera timmar mitt i natten. Vid 5 var det förstås ljust och jag använde bara pannlampan när jag letade upp mina prylar i rummet.
Första 10 kilometrarna gick nästan platt längs vattnet och sen var det inte långt kvar till Syterstugan.
Det fanns en skylt i Tärnsjöstugan att man skulle fylla vatten innan man lämnade sjöarna så det gjorde jag. Helt i onödan. Det fanns säkert tio ställen mellan sjöarna och Syterstugan där det fanns vatten.
I Syterstugan fick jag en pratstund med stugvärden som längtade hem och sen fortsatte jag upp för den enda riktiga branten som var kvar innan målet. Jag kände mig lite småstressad för att stugvärden hade sagt att det var massor av joggare som höll på att göra sig i ordning och jag kände inte för att få dem runt mig. jag oroade mig i onödan, jag såg aldrig skymten av dem.
Näst sista dalgången mot Viterskalsstugan.
Vädret var helt okej, det hade blivit några grader kallare så jag sprang med jackan på men öppen för att inte bli nedkyld i vinden. För en gångs skull hade jag vinden i ryggen under stora delar av dagen, det kändes skönt att få lite hjälp.
Det fanns snö på en handfull platser längs leden.
Jag passerade en raststuga (som jag tidigare haft som hem några timmar, så det kändes nostalgiskt), sedan Viterskalsstugan och nu började jag få vittring på Hemavan. Jag delade mentalt upp alla kex och all choklad jag hade kvar på de kilometrar jag hade kvar för att ge mig en morot och kämpade mig framåt.
Viterskalsstugan, den sista innan Hemavan.
Tyvärr gick sista milen lite sakta då jag begränsades av min onda fot. Jag kunde fortfarande jogga men nästan helt utan fart och kraft. Fem kilometer innan Hemavan började det bli riktigt mycket folk och jag mötte till och med ett par på cykel.
Ängsdun.
Nu när jag började se målet tog jag mig tid att sammanfatta mina upplevelser. Listan blev ungfär så här:
Leden var väldigt välmarkerad. jag sprang bara fel tre gånger och varje gång kunde jag rätta till det med hjälp av klockans kartfunktion.
Det var väldigt varierande terräng och alla typer hade sin charm. Jag är glad att jag sprang hela leden för att få se allt.
Alla var väldigt vänliga och tillmötesgående!
Det fanns trots alla varningar stugor att sova i varje natt, vilket var skönt.
Jag kämpade mig vidare och snart var jag i sista branten.
Äntligen Hemavan.
Här gick det oändligt långsamt men jag stannade aldrig utan gå-sprang sakta hela vägen till naturum och träväggen där skylten med Kungsleden satt. Äntligen var jag i mål! Jag hade startat 8 dygn och cirka 2 timmar tidigare. Allting hade gått oförskämt bra och jag var så stolt över att jag hade klarat det. Speciellt glad var jag att jag inte skadat mig (foten räknades knappt) och att jag haft en angenäm tur till allra största delen. Jag konstaterade dock att det var en eller två dagar längre än optimalt men likväl hade jag lyckats ta mig i mål!
Målgång. Här var jag trött!
I packningen hade jag rafsat ner en hel del smärtstillande tabletter innan jag reste. Nivån på mina krämpor kanske är lite svår att uttolka, men jag kände aldrig att det var läge att ta några piller, inte ens en Voltaren eller Alvedon tryckte jag i mig på hela turen.
Jag stapplade vidare förbi Naturum och ner til byn där STF Fjällstationen låg. Jag hyrde in mig på ett rum och lade mig att vila lite. Sen blev det affären och lite mat som jag värmde i det gemensamma köket. Jag träffade tre vandrare som varit ute ca 30 dagar som precis köpt glass och satt som små barn i en soffa och fnittrade och åt sig mätta. Vi gratulerade varandra och pratade lite om våra upplevelser under veckorna som gått.
När jag tog av tejpen från fötterna märkte jag att alla stenar jag sparkat in tårna i lämnat sina spår i form av fin färg på tårna. Sånt gör ju inte ont så många minuter, men den blå färgen är kvar desto längre, så det får jag nog leva med som minne ett bra tag framöver. Ingen bild utlovas på det.
Från Tärnsjöarna till Hemavan. Första milen var väldigt platt och det var egentligen bara en stigning ungefär mitt på dagen.Sista joggingdagen, 38 km på 8 timmar ungefär. Sista timmarna gick väldigt långsamt.
Söndag 18 augusti 2024
Jag åt en enkel frukost på fjällstationen, städade rummet och checkade ut.
Skorna var fortfarande i ett bedrövligt skick när jag tog dem från torkrummet, men det var åtminstone torra. Sen läste jag lite i en bok jag fann och gick sedan mot flygplatsen som låg ungefär 20 minuters promenad bort..
Skorna var konstant blöta från dag 1. Sulorna hann dock torka över de flesta nätter så jag kunde låtsas att jag startade med torra skor.
Det var massor av folk där som hade plockat enorma mängder kantareller som de försökte få med sig på flighten. Det var roligt att se. Jag fick också lite tips på recept på picklade kantareller, hjortronlikör och blåbärsdito.
Planet gick i tid och på Arlanda mötte Liselott och Ida mig. Det var väldigt skönt att komma hem efter så många dagar på resande fot!
Lite statistik
Tid, sträcka samt ”höjd” per dag.
Efterord och lärdomar
Här är några saker jag ska tänka på inför nästa långa tur (om jag nu gör någon):
Knyt inte skorna för hårt. Varje liten grej som blir knas multipliceras i elände när det är en så lång tur.
Lite bättre skavsårstejp hade varit bra så jag inte behövde tejpa om varje kväll/morgon. Den jag hade funkade okej, men det finns troligen bättre.
Det var rätt smart att ha med sig Resorb sport för de varma dagarna. Jag drack ganska mycket vatten då. I snitt fyllde jag nog på flaskorna (jag hade 2×50 cl) 3-4 gånger per dag men kanske dubbelt så ofta de varma och jobbiga dagarna.
Det var bra med 3 par strumpor så jag kunde alternera och alltid ha nästan torra strumpor när dagarna började. Det sket sig ofta bara en stund in på dagen men mentalt var det skönt
Stavar kanske inte är nödvändigt även om jag ville ha dem med om jag skulle skadat mig och behövde dem som kryckor.
Tält eller inte är fortfarande oklart för mig. Jag hade ju möjlighet att sova i skogen om det hade behövts men ett lättviktstält i Dyneema hade kanske varit bra om jag haft något.
Dela upp turen i klockan i flera gpx-filer hade varit smart så jag kunde använda alla funktioner.
Det funkade väldigt bra att laga mat med en liten kåsa. Att koka två gånger var inte några problem. En dag var det lite mycket vind dock och då hade jag lite utmaningar med att gömma köket mot blåsten, då tog det lite längre tid.
Vi avslutar med några ord om pengar. Båtresornas biljetter styrdes av tillgång och efterfrågan så det vara bara att blunda och betala, oavsett vad man tyckte. De låg prismässigt på mellan 250 och 440 kronor styck. Butikerna i fjällstugorna var inte heller så billiga, varorna fraktades ju dit med skoter på våren: En frystorkad mat kostade 130 kr förutom i Kvikkjokk där de tog ca 90 kr. Ett paket kex gick på 50 kr. Övernattning utan förbokning i de enklaste stugorna kostade 500 kr. De flesta tog faktiskt betalkort och jag använde kanske sammanlagt 1 000 kr kontant till vissa av båtturerna och något annat ställe.
Stort tack för att ni läst så här långt, återkom gärna med frågor eller kommentarer!
I sviterna av stormen Hans i Augusti 2023 gav jag mig ut på en löptur mellan Hemavan och Ammarnäs. Här är min beskrivning av förberedelser och genomförande, som vanligt mest för min egen skull men jag hoppas också att den kan komma till nytta för någon annan som är sugen på en liknande tur!
Bakgrund
Under ett tag har jag varit nyfiken hur det skulle vara att springa på Kungsleden. Jag har en kompis som sprang hela sträckan från Abisko till Hemavan för ett par år sedan och det lät mycket lockande att prova något liknande.
Min plan var egentligen att springa längre men på grund av att planet från Arlanda blev inställt så tappade jag en hel dag i början, vilket ledde till att jag dels kom ur fas med var jag tänkte övernatta, men också att det kändes stressigt att försöka springa ikapp hela den dagen. I tillägg var det rätt kass väder och blött på stora delar så det kändes i Ammarnäs som att jag inte ville göra upplevelsen av Kungsleden till något tråkigt. Därför valde jag att stanna i Ammarnäs och ta upp planerna på att springa längre en annan gång!
Förberedelser
Jag läste en del skildringar på nätet om att vandra och springa på Kungsleden, det var den främsta källan till information. det gav en ganska bra bild. I tillägg till det läste jag in mig lite på Naturkartan, hittade en beskrivning av de olika delsträckorna samt ladda ner en gpx.-fil från någonstans. Jag hittade aldrig någon bra höjdprofil utöver den som låg i gpx-filen tyvärr. Hade gärna sett en per del-sträcka för att förstå lite mer om antalet höjdmeter upp och ner för att kunna planera lite bättre hur mycket tid varje sträcka kunde tänkas ta.
Väskan vägde ca 5 kg utan vattenflaskorna fyllda.
Utrustning
Jag tog i grunden en gammal packlista och fyllde på med lite specifika saker. En del grejer fick jag komplettera med men det mesta fanns i skåpen hemma som tur var. Några highlights:
Jag köpte ett andra SIM-kort till telefonen med Telia-abonnemang för att kunna kommunicera.
Jag hade med en PLB1 nödsändare för att kunna anropa efter hjälp via satellit om det skulle bli kaos.
Laddaren till telefonen var INTE en snabbladdare vilket var katastrof. Det gjorde att jag knappt vågade använda den pga av risken att inte kunna ladda. Dessutom blev det fukt i ladduttaget så jag kunde inte ladda med powerbank heller.
Klockan jag har är en Garmin Enduro 2. Jag kunde inte önska mig en bättre klocka. Kartan, ficklampan, batteritiden(!), displayerna, betalfunktionen, allt var perfekt!
Jag valde mellan två sittunderlag eller ett kortare liggunderlag (Exped XS på 120 cm) och liggunderlaget vann och fick följa med. Det var ett bra beslut att satsa på komfort.
Det blev en 100 grams bivy bag istället för tält. Hade jag haft tält hade jag varit mindre beroende av stugor och logistik men oklart om jag hade velat ha ett knappt kilo till. Det kanske hade varit bra om jag fortsatt upp mot Kvikkjokk, Jag får utvärdera lite senare.
Gaskök tog jag med, det var nog ett bra beslut. De väger inte så mycket och även om man kan äta chokladkakor är varm mat oslagbart i fjällen!
Jag valde mellan mina favorit Saucony Kinvara-skor och Saucony Peregrine med mer trail-sula och förstärkning. Det blev de senare pga vädret och det ångrar jag inte!
Här följer hela packlistan:
antal
grej
vikt
tot vikt
1
Sovsäck Haglöfs LIM 5
646
646
1
Långärmad joggingtröja SOC
315
315
1
löpstrumpor, falke trail RU 42-43
45
45
1
löpstrumpor, falke trail RU 42-43
45
45
1
tunna löpstrumpor
30
30
1
buff, ull
33
33
1
mössa, gore bikewear tunn
27
27
1
vantar/handskar inov-8 train elite
40
40
2
mars-choklad
55
110
14
resorb-pulver
9
126
1
tändstickor
10
10
2
frystorkad mat
150
300
1
stavar CAMP Backcountry carbon 2.0
394
394
1
ryggsäck, Salomon XA25
443
443
1
långa joggingbyxor, ASICS
224
224
1
kex, singoalla
200
200
1
telefon, Samsung Galaxy S21 med fodral
327
327
1
laddare 230v plus usb-kabel C+ adapter micro usb
46
46
1
PLB1 ocean signal
118
118
1
klockladdare Garmin USB
14
14
1
klocka garmin Enduro 2
89
89
1
Lite piller och tandborste och tandkräm
50
50
1
sked, spork
9
9
1
myggmedel
40
40
1
papper med karta
30
30
1
kalsonger extra, Newline
62
62
1
kalsonger, Newline
62
62
1
Skor Saucony Peregrine 12 stl 44
540
540
1
pannlampa med laddare Lumonite Vector
138
138
2
dextrosolpaket olika smaker
47
94
1
vadskydd x
44
44
2
vatten nästan fulla
450
900
1
joggingjacka Bonatti waterproof
158
158
2
chokladbollar
50
100
1
toapapper
10
10
1
värktabletter, dimor, alvedon, citodon, morfin
20
20
1
skavsårsplåster compeed 10 st
30
30
1
nagelsax liten
20
20
1
bad weather bag, byvy bag I påse
109
109
1
tandborste
5
5
1
tandkräm
15
15
2
softflask flaska, salomon soft flask 500 ml med sugrör
43
86
1
kompressionssäck till sovsäck
106
106
1
Liggunderlag Exped Flexmat XS 120×52 cm
225
225
1
tshirt
116
116
1
powerbank 5000 mAh
101
101
1
pengar kontanter, 5000 kr
10
10
1
leg, kreditkort
5
5
5
vanliga plåster 5st
1
5
1
joggingbyxa överdrag bonatti waterproof ytter
108
108
1
myggnät för ansiktet
15
15
1
gasbrännare FMS-300 titataium
45
45
1
gaspatron, köps på vägen
230
230
1
titankåsa, primus exquisite
43
43
1
påsar
10
10
1
tröja falke underställ
180
180
VIKT TOTALT
7303
VIKT MINUS KLÄDER PÅ MIG
5984
VIKT MINUS VATTEN MINUS KLÄDER PÅ
5084
Träning
Tack vare vår hund Ida fick jag hjälp att komma ut och springa nästan varje dag, Jag bestämde mig för att åtminstone springa 10 st löppass på 20 km eller mer och det lyckades jag skrapa ihop. Jag tror det blev 11 st varav 1 var på 50 km och två av dem var på dagarna efter varandra. En hel del löpning med ryggsäck lyckades jag också genomföra även om vikten på ryggen snarare var 3-4 kilo än 5-6 som det sen slutade med att jag kånkade runt.
Innan jag började min runda hade jag 3 vilodagar, kanske borde jag haft en eller några till…
De sista veckornas löprundor med Ida (hunden) Löpträningen i början på sommaren.
Onsdag 10 augusti
Efter en resdag som jag inte tänkte trötta ut er med så stod jag 20.00 vid starten till Kungsleden en bit upp på backen vid Hemavan. Om ni vill veta ändå kommer här en kort sammanfattning:
Hemifrån vid 8, Amapola-planet till Hemavan ställdes in en minut innan boarding vid 9.15, blev omboakd till 14.25, men till Vilhelmina via Lycksele och sedan buss till Hemavan. Bussen tog några timmar så jag var rätt mör när jag kom fram lite innan 20 på kvällen. Planet ställdes in på grund av storm i Hemavan.
Tillbaka till Hemavan. Sikta på huset som ser ut som den gula bollen uppe på berget så kommer ni rätt.
Naturum i Hemavan.
Ja, man kan gena upp på cykel/skoter/skidvägen så man slipper slingra sig längs bilvägen. Är du orolig för att du inte hann köpa gas i Hemavan finns det en liten butik i första stugan. Stugvärden har officeillt öppet till 20. När jag var där fanns förresten bara 230 g-behållare (mittenstorleken), men det passade mig helt okej.
Uppe på fjället.
Leden som sådan är väldigt väl utmärkt så att jag hade med både kartan på klockan (vilket för övrigt fungerade superbra i min Garmin Enduro 2) och utskrivet på papper var lite overkill. Det var faktiskt bara på två platser jag fick ta fram kartan på klockan och kolla vart jag skulle ta vägen; den ena har jag glömt bort men den andra var vid Servestugan då jag inte riktigt fattade hur jag skulle fortsätta på bästa sätt. Lösningen visade sig vara att springa tillbaka över bron och fortsätta på leden.
Vältrampad stig.
Kvällen var väldigt fin och jag hade vinden i ryggen under hela stigningen upp på fjället. Det var en del folk på leden, jag tror jag mötte någon per halvtimme under hela kvällen. Jag var lite snabbare upp för berget än jag hade tänkt och fick tvinga mig att sakta in lite efter ett tag för att inte bli trött. Efter ett tag hittade jag en lagom lunk och det flöt på väldigt bra, kanske på grund av medvinden. Jag stannade någon gång ibland och tog några köttbullar och åt min smörgås som jag sparat hela dagen, men i övrigt blev det inte någon lagad mat.
En fin kväll med medvind.
Efter ca 8 kilometer började det dyka upp lite tält och vid 11 km låg Viterskalsstugan. Jag träffade den trevliga stugvärden och köpte gasen jag behövde i den lilla butiken (trots at klockan var över 22). Över ingången till butiken satt en höjdprofil av hela vägen till Ammarnäs som jag memorerade. Det kändes skönt att veta ungefär vad som väntade. Jag kände mig inte helt färdig med dagen ännu och fick tips om att det fanns ett vindskydd efter några kilometer som jag kunde stanna i. Det kändes lagom så jag fortsatte min tur. Det låg en handfull tält längs vägen och flera av vandrarna vinkade glatt när jag sprang förbi. Några skulle upp på Sytertoppen dagen efter, vilket verkade väldigt nice.
Framåt 23 började det bli lite mörkare och mer dunkelt och jag bestämde mig för att stanna så fort det fanns en chans. Jag hade inte tält med mig, utan bara en bivy-bag och liggunderlag- så helst hade jag sovit under skydd, så vindskyddet som skulle finnas lockade. När jag vänt österut började motvinden och det var en hel del vattensamlingar att passera, men jag lyckades hålla fötterna torra.
Efter en liten stund kom jag till en raststuga. Jag gissade att detta måste vara vindskyddet som det berättats om och jag stannade till. Raststugor är till för att rasta i men övernattning utan att det är kris är inte okej, så jag fick lite huvudbry hur jag skulle göra. Det slutade med att jag vilade en stund i stugan och sen gick jag ut och lade mig i vindskydd av huset. Det kändes bra. Jag satte klockan på 4.00 dagen efter ( tidigare än så skulle kännas lite väl pretto. ) och försökte vila lite.
Första dagens strapatser, ca 18 km, start 20.00.
Första dagen blev det ca 18 km löpning på 2:45. 650 höjdmeter, de allra flesta i början.
Höjdprofil första dagen. jag märkte knappt den andra stigningen, men den första var påtaglig.
Torsdag 11 augusti
04.00 ringde klockan och jag var på färd redan 4.20. Det var ju inte något att plocka undan. Jag hade en halv påse köttbullar som jag knaprade i mig de första timmarna.
Morgon
Vädret var faktiskt helt okej och jag njöt av den relativt torra stigen, utsikten, alla renar och nedförslutet mot Syterstugan. Där var jag redan halv sex på morgonen så jag träffade inte någon när jag passerade. Efter stugan kom snart Tärnasjöarna med sina fina broar och små skogsdungar. Det fanns massor av svamp i skogen och jag åt en del blåbär till frukost. Efter en stund hittade jag de första hjortronen. Några var helt perfekt mogna och det smakade väldigt gott. Jag träffade också på några ripor som flög iväg när jag kom springande. Det var nästan ingen höjdskillnad och färden flöt på bra även om jag fick hoppa lite mellan vattensamlingarna.
Snart var jag framme vid Tärnsjöstugan och nu hade alla andra vandrare vaknat till. Jag köpte lite Singoalla-kex i butiken och värmde lite vatten till en frystorkad måltid som jag hade med mig. Jag träffade en amerikan som bodde i Stockholm som jag lärde ett bra svenskt ord: Dass och han berättade att det var blött i början på nästa etapp.
Tärnsjöbroarna. Tärnsjöarna.
Jag tog min måltidspåse och gick medan jag åt. Strax kom jag till en helt översvämmad del av stigen och jag insåg att jag från och med nu inte skulle kunna hålla mig torr. Tidigare hade jag lite halvt ambitiöst kramat ur strumporna två/tre gånger när jag blivit blöt men nu var det slut med det. På tidigare löpturer har jag insett att fötterna blir lite ömtåligare när de är blöta och liksom löses upp, så jag var inte helt nöjd med vad som väntade, men det var inte så mycket att göra. Maten smakade väldigt gott och jag fick massor av energi av den och vägen uppför berget gick ganska enkelt trots allt.
När jag kommit upp på fjället kom regnet. Det höll på några timmar. Ganska bra regnat med tanke på att stugvärden stolt meddelat att det minsann bara skulle komma 0.1 mm på hela dagen. Jag skrattade lite inombords när jag klädde ut mig i regnkläderna och sprang vidare.
Jag träffade en amerikansk tjej som hade en likadan nödsändare som jag fast placerad precis mitt på magen så att hon skulle kunna be om hjälp direkt. Hon sa att det var för att hennes föräldrar skulle bli glada. Fair enough.
Ombytligt väder. Imma på linsen ger lite sudd, det är inte (bara) du som ser dåligt.
Så småningom kom jag till Servestugan där jag hade tänkt vila lite, men det blev inte så utan jag fortsatte nästan direkt, när jag väl hittat hur jag skulle fortsätta. Kanske berodde det på att regnet öste ner och att jag inte skulle känna mig så sugen att gå ut förrän det slutat om jag väl tagit av mig skor och annat och gått in i värmen…
Nu började klättringen mot Aigertstugan. Hela etappen var 20 kilometer (från 36 till 56 på dagens logg). Efter ett tag kom ett fantastiskt fint vattenfall, Servvejuhka, som jag sprang över. Enligt beskrivningen finns en stig ner till bassängen nedanför men jag var inte på humör att ta den omvägen idag. Man kan klaga mycket på regn och att hela Sverige var vattensjukt efter stormen Hans, men faktum är att vattenfallen blev väldigt magnifika, så även detta.
Det var faktiskt en ganska lång klättring och jag knaprade på en chokladboll och lite choklad längs vägen för att ha något att göra. Regnet slutade så småningom och det blev väldigt växlande molnighet. Ett exempel på det var att jag träffade en engelsktalande man som frågade efter var en raststuga längs vägen låg. Det fanns två stycken med ca 5 kilometers mellanrum. Jag tittade åt sidan och pekade på stugan som tornade upp sig 30 meter bortanför oss. Han skrattade och skakade på huvudet, det var nog lite pinsamt att han inte sett den. Jag fortsatte förbi honom cirka 10 meter och tittade om han gått in mot stugan. Då hittade jag den inte längre bland molnen som blåst in senaste 10 sekunderna.
Inga bilder i regnet här inte!
En stund senare träffade jag en annan engelsktalande dam som jag faktiskt tror var svensk, men hon ville inte tro att jag kunde svenska. Inte så konstigt faktiskt med tanke på att majoriteten av vandrarna inte kunde svenska. Det är lite lustigt i sig men det får vi prata om en annan gång. Anyway, hon hade fastnat vid en passage av ett vattendrag och ojade sig över att hon hade så dålig balans. Hon stod och tvekade med sina stavar om hon skulle kliva över några stenar som verkade lite hala och kluriga. Jag hoppade över och vi pratade lite på hennes sida. TIll slut tog hon mod till sig och gick över utan större problem. Det handlade nog bara om att våga. Dessutom var hon redan blöt om fötterna så det fanns inte så mycket att förlora. Hon fick en applåd som belöning och jag fortsatte.
På högre höjd blev det blockterräng vilket var lite svårare att hålla tempot i. Blåsten gjorde också att man kyldes ner en hel del när den kom rakt emot så det var inte så angenämt att stanna. Jag tog lite bilder åt fyra vandrare som stannat mitt i vinden, utöver det blev den enda vilan att jag mestadels gick i uppförsbackarna.
Sista biten mot Aigertstugan var väldigt fin, utan regn och med mindre vind. Stigen var blöt men nu hade jag vant mig så det gick inte att klaga så mycket. Stugan låg väldigt fint och syntes från långt håll. Stugvärden var väldigt trevlig och jag köpte både choklad och en matranson.
Mataffären i Ammarnäs skulle stänga kl 17 på torsdagar, så jag vågade inte chansa på att få tag på proviant där, det var därför som jag handlade i fjällstugan, som för övrigt tog kort, liksom både Tärnasjö och Syter.
Det var nästan inga gäster men de fyra jag hade fotograferat hade i alla fall bokat så hon skulle inte bli helt ensam.
Det var fortfarande bra väder när jag påbörjade nedstigningen mot Ammarnäs. Efter någon kilometer kom dock regnet och ledens vattendjup tog nog rekord här längs nedstigningen. Jag tog fram mina stavar för att inte dum-halka, vilket nog var smart, men det gjorde också att det tog lite längre tid. Av någon anledning rör jag mig långsammare med stavar, troligen för att jag inte är van. En av de största behållningarna var ett vattenfall ungeför halvvägs ner, Ruovdatjjuhkka, som störtade brant ner i full fart mellan enorma klippblock. Inget foto på grund av regnet så ni får åka dit själva och se.
Regnet intensifierades när jag närmade mig Ammarnäs och jag var rätt glad när jag kom innanför tak på första bästa ställe- Guide center precis efter bron vid busshållplatsen. Jag fattade inte riktigt hur leden skulle fortsätta men det visade sig att man kunde hoppa på den från byn också även fast det inte såg ut så från parkeringen där leden pausade.
Stravaspåret för dag 2.Höjdprofil dag 2.
STF Wärdshuset svarade inte när jag ringde och det fanns ingen där när jag gick förbi och frågade efter boende, Några andra ställen hade fullt också så efter ett tag bestämde jag mig för att avbryta vandringen som jag skrev i början. Det hade varit ca 5 timmar till till Rävfallets stuga och även om jag hade kunnat göra det ville jag som sagt tidigare inte hasta genom leden utan mer uppleva den som en fin tur. Väderprognosen framåt gjorde också att jag började tänka på om jag skulle vänta.
Vädret i fjällen är ombytligt….
Jag köpte en flygbiljett från Arvidsjaur till Arlanda och hittade faktiskt till slut ett boende i närheten.
Jag sov gott, tog bussen på fredagen till Sorsele kl 07.00, väntade där 5 timmar, åkte buss till Arvidsjaur, planet var inställt mot Arlanda så vi fick åka buss till Luleå och åka hem därifrån. Jag blev hämtad på Arlanda och var äntligen hemma precis innan midnatt.
Efterord
Kungsleden är väldig fin och jag hoppas att jag snart har möjlighet att komma tillbaka! Jag hade inte så farligt ont i benen eller fötterna efter turen, men en och annan tå var ömma efter att jag sparkat in den i en sten. Jag var också lite öm/stel i nacken, troligen eftersom ryggsäcken var lite tyngre än jag övat med, men jag tänkte aldrig på att den var tung när jag sprang.
Det var helt rätt val att ta de mer mönstrade skorna, det var lite stenhällar och träspänger som var hala.
Till nästa runda ska jag fundera på följande, mest för min egen skull så jag inte glömmer bort det.
Tält eller tarp eller något annat skydd för att bli mer oberoende av sovplatser. I så fall kanske man kan använda möjligheten att skicka gods till fjällstationer längs vägen, till exempel Kvikkjokk.
Snabbare laddare till telefonen för att kunna nyttja de möjligheter till laddning som finns. Alternativt en liten kamera och bara använda telefonen till samtal.
Jag tror att ca 50 kilometer per dag är en lagom sträcka för mig själv om jag ska springa hela leden någon gång.
En tunn dunjacka är alltid skönt men det måste nog vägas mot totalvikten på packningen och vädret/säsongen.
Jag hade ingen användning för pannlampan, delvis tack vare att klockan hade så bra lampa. Det beror förstås på vilken säsong det är om man ska skippa den eller inte. Senare än mitten av augusti tror jag man måste ha extra ljus med sig.
