I många år har jag klurat på hur det skulle vara att springa Jämtlandstriangeln. Jag har varit där flera gånger på vintern men aldrig utan snö så jag vet lite om området, men först nu har jag svaret på hur det är att ta sig den 47 km långa sträckan till fots på en dag.
Jag och Liselott (min fru, red. anm) bokade resan i somras för att ha något att se fram emot när hösten börjat. Andra helgen i september bokades in med flyg, hyrbil och boende på Storulvåns fjällstation.
(En parallellhistoria till min joggingtur är att Liselott fick ont i ryggen och inte följde med på själva löpning, men det är en annan saga.)
Packning
Vi följde väderleksprognosen slaviskt dagarna innan avresa och vädret skiftade mellan ösregn och uppehåll, mellan snö och sol, men de sista dagarna stabiliserades prognosen kring 5 grader och på sin höjd lite duggregn. En perfekt löpdag helt enkelt.
Jag körde med min 12 liters Salomonryggsäck med ungefär följande innehåll:
4 mars-choklad (jag åt 2,5)
Nästan ett paket Singollakex (hälften gick åt)
6 resorb sport påsar (Två gick åt men jag startade med två i vattenflaskan.
Min favoritvattenflaska a 7 dl (full från början och fylldes på en gång bara vid Blåhammaren)
Telefon
Karta. (kollade en gång) .Kompass hade jag i telefonen och på klockan
extra t-shirt (oanvänd)
fingervantar (oanvända, men de kunde nog varit bra i blåsten om jag orkat ta på dem)
tunn mössa (jag körde med en tjockare istället som jag tog av och satte på i takt med att det blev lä eller vind.
tunn regnjacka gjord för cykling (låg oanvänd)
extra strumpor (användes inte men jag borde nog bytt i Blåhammaren)
Två compeed plåster och två vanliga (låg oanvända) Jag hade med första förband, men glömde lägga ner i löpryggsäcken.
(Varför jag är så pretto-noga med att skriva upp varje liten skruv jag har med mig? Jo: För att komma ihåg själv, men också för att jag saknar sånt här på andra resebeskrivningar för att ha något att utgå ifrån.)
Utöver detta hade jag en buff på mig hela tiden och långa byxor, lång tröja samt vadskydd och mina sönderfallande Saucony Kinvara 10. Skorna var lite hala på spängerna och i leran men jag var rätt försiktig och ramlade inte någon gång.
Bilvägen från Östersund flygplats var ca 2 timmar med en paus i Åre för lite proviantering. Vi var framme vid fjällstationen vid 21 och då hade receptionen stängt så de lämnade nyckeln i ett kuvert. I kuvertet fanns även en parkeringsbiljett.
Etapp 1- Storulvån till Sylarna 16 km
Just startat och kommit ut ur skogen.
Jag gav mig av rätt tidigt på morgonen, ca 06.20. Frukosten öppnade 7.30 så det var inte en optimal start att leva på gårdagens hamburgare i Åre, men jag ville komma tillbaka tidigt för att hänga med Liselott.
Det var redan ljust 6.20 eftersom solen gick upp 06.25. Det var alltså inte tal om att ha pannlampa, även om den var med i stora packningen. Första kilometrarna var väldigt sköna och jag sprang helt själv i lä bland träden. Leden är väldigt väl utmärkt och det enda man riskerar om man springer bredvid är att bli blöt. Vinterleden och sommarleden går ofta ganska nära varandra men följ sommarstenarna, det är enklast.
Det var gott om spänger längs leden.
Efter ett tag började det dyka upp en del tält och människor som just vaknat men jag var i stort sett själv hela vägen upp till Sylarna, där det för övrigt blåste rätt rejält. Det var kul att återse fjällstationen igen. Sylarna var redan snöklädda och var en väldigt fin kuliss mot höstfärgerna i dalarna. Jag hamnade mitt i frukosten på fjällstationen men valde att äta lite kex och fortsätta istället. Tiden stod nu på ca 2 timmar. Jag hade räknat med ca 7:15 h så det gick i lite högre tempo än planerat.
Man kan gå bredvid spången men det kostar…
Till saken hör att jag inte brukar springa så fort på sådana här äventyr så jag brukar ta i ordentligt i planeringen.
Etapp 2- Sylarna till Blåhammaren. 19 km.
Jag sprang ned till en bro vid en bäck igen (ca 30 min) och vände upp mot Blåhammaren. Den här sträckan var lite sämre spångad än den förra. Eller tanken var väl god, men plankorna var mycket äldre, så efter 2:51 h var det kört med skorna och strumporna. jag tycker det brukar vara ganska skönt egentligen när det händer för efter det kan man bara springa på utan att hoppa mellan tovor eller vara så försiktig. Det enda som händer är att det blir kallt två minuter tills kroppen värmt upp vattnet så det är ingen fara om man springer så kort som jag gjorde. Är det flera dagar är det förstås större risk för skoskav och sånt (och att man fryser mer) men inte den här gången.
Fina höstfärger.
Det var ett vad ca 30 minuter innan Blåhammaren där jag utnyttjade att jag redan var blöt så jag kunde bara springa rakt genom vattnet- till en vandrare som fastnat på en stens stora förtret.
Det var en hel del renar ute och gick längs hela löpturen. Det är fina inslag i landskapet som gör att man känner att man verkligen är i fjällen!
En nyfiken ung ren.
I slutet på den här etappen brantade det på en hel del men det var inte alls så farligt som jag hade föreställt mig. Blåhammaren var typ helt tom när jag kom dit, alla hade nog börjat gå redan. Sträckan tog 2 h 30 minuter vilket var jämförbart med första sträckan.
Etapp 3. Blåhammaren till Storulvån. 12 km.
Röset vid Blåhammaren.
Den här etappen var enligt utsago den enklaste med mest utförslöpning och inte så lång som de andra (12 km) Så jag pallrade mig iväg ganska snart utan speciellt mycket vila eller proviantering. Första halvtimmen gick jättebra. Sen började jag av någon oförklarlig anledning att blöda lite näsblod. Jag tvättade mig i en bäck vilket fick till följd att jag fick blod i hela ansiktet och en förbipasserande trodde att jag trillat och behövde hjälp.
Här såg jag också några cyklister som sladdade omkring. Jag trodde (sen mina miljarders timmar mtb-cykling på vandringsleder förr i tiden) att det var allmänt accepterat att man inte cyklar i gegga för att det gör så djupa spår (att man alltså mest cyklar när det är torrt och låter bli om det är dålig bärighet), men så är det tydligen inte längre. Jag får lära om helt enkelt:)
Andra halvtimmen var rätt lugn, man kunde tydligen gena och ta vinterleden och spara 2 kilometer vid ett ställe men jag valde omvägen på 6 km.
Gott vatten.
Allra sista biten i fjällskogen när man såg fjällstationen gick oändligt långsamt, men med lite självövertalning stod jag snart vid ledens start igen och pustade ut. Totalt tog turen ca 6 timmar och 10 minuter (exkl. 2 pauser a tio minuter) med ca 1200 höjdmeter. Jag kände mig bara lite stel i benen efteråt, inte alls så farligt, men det förklaras förstås delvis av min låga fart.
Inga kroppsliga blessyrer även om jag sparkade in stortån i en sten några gånger av misstag.
Fina vidder.
Epilog
Det här var en perfekt tur för en dag med lite inslag av äventyr, men också ganska safe. Vill man kan man korta ned turen med ca fem kilometer om man inte springer ända upp till Sylarna och ytterligare tio om man viker av efter halva etapp 2 och springer de tio tillbaka till Storulvån redan då. Jag träffade en tjej som sa att man kunde spara 2 km i slutet om man tog vinterleden när det var ca 6 km kvar, med mer risk att bli blöt, men det återstår att bevisa. Det var perfekt som en hösttur också, men några veckor till och man får nog räkna med snö.
En stor eloge till alla som hjälper till att hålla ledens spänger i skick, det underlättar verkligen för oss vandrare/joggare.
Slåttdalsskrevan i Skuleskogen i soluppgång, 03.25
Klockan 12.15 en dag mitt i juni 2020 stod jag vid norra brofästet vid Höga kusten-bron i värmen och undrade vad jag höll på med. Familjen hade just släppt av mig vid hotellparkeringen och jag hade krängt på mig ryggsäcken och hittat de första orange vägvisarna ner mot vattnet. Jag tappade vattenflaskan efter 10 meter (som en Deja vu från min första vätternrunda när jag tappade cykelpumpen i starten) och ångrade i den stunden att jag inte hittat mitt vätskesystem på grund av att vi byggde om köket hemma just då.
Planeringen för den här dagen började ungefär en månad tidigare, så jag tror vi startar där…
(Den här beskrivningen är ganska detaljerad, delvis för att jag själv inte hittat svar på mina mikrosopiska frågor inför turen, men också för att komma ihåg hur jag tänkte själv till en annan gång.)
Träningen inför
Min träning ändrades inte nämnvärt inför loppet förutom att jag på lördagen innan (6 dagar före) sprang ett tvåmilspass runt Edsviken och sedan vilade så mycket jag kunde. Under året (de första fem månaderna ca) hade jag sprungit 750 kilometer och simmat 46 km. Mestadels hade jag sprungit etapper om ca 7-9 kilometer, oftast i skogen. Back-mässigt hade jag fått ihop sammanlagt två pass, ett i Väsjöbacken och ett i Hammarbybacken. Längsta passet totalt var 20 kilometer. Jag tror jag sprang ca 20 km en handfull gånger under våren. Så här i efterhand kanske jag borde sprungit några längre pass till, men det är svårt att öva på timme 20-24 oavsett tycker jag. De sista fem passen sprang jag med ryggsäck vägande mellan tre och fyra kilo, och det var väldigt nyttigt. Jag kanske borde börjat tidigare med ryggsäckslöpningen så att jag blev mer bekväm i det.
Planeringen
Tankarna på Höga Kustenleden har funnits ganska länge men inte förrän vi bestämde ett datum när det passade hela familjen kunde planeringen börja på allvar. Planen var att locka med hotell (och hotellfrukost) för att utöver den fina naturen få med familjen. Egentligen hade jag tänkt att Jämtlandstriangeln skulle vara mer lagom men tankarna styrdes sakta över på Höga Kusten av oklar anledning.
Planeringen gick mestadels ut på att läsa race reports från Höga Kusten ultra som går samma väg vid ungefär samma årstid, att läsa in mig på kartor och den alldeles utmärkta sidan: https://hogakustenleden.com/ , samt https://naturkartan.se/sv/hogakustenleden där i stort sett allt man behövde veta fanns samlat. Utöver inläsningen var det lite jobb med att fixa i ordning utrustningen. Några exempel på val som jag gjorde:
Jag valde att köra med stavar. De vi hade sen tidigare resor vägde lite mycket, så den enda investeringen jag gjorde var ett par kolfiberstavar från Camp som visade sig väl värda investeringen på 615 kr. Jag behöll gummipluppen undertill för att få bättre grepp på stenar, men det hade jag kunnat skippa. Jag hade med cykelhandskar, men eftersom jag bara körde med stavarna i sammanlagt kanske två timmar var det onödigt.
Jag struntade i vätskesystem och körde bara med vattenflaskor på grund av att de brukar vara enklare att fylla på i djungeln. I efterhand visade det sig vara så torrt att det inte spelade någon roll, plus att jag inte hade någon tid att passa, däremot satt de på sidan av ryggsäcken lite för långt bak, jag borde väl haft minst en på framsidan för att kunna dricka lite enklare.
Jag hade två dropväskor som familjen lämnade vid 42 och vid 78 kilometer. Det var bra, men jag hade nog haft nytta av en väska till vid ca 100 km. Affären vid Köpmanholmen jag satte min tillit till var stängd när jag kom förbi så det gick inte enligt plan.
Skor var hela tiden en liten fundering. Jag köper sällan nya skor och har oftast bara ett par aktiva löpskor i taget eftersom jag springer ner skor jag gillar till molekyler innan jag byter. (jag slänger dem sällan, utan de förpassas till bra-att-ha-i-trädgården). Nuvarande par var Saucony Kinvara 10, ett par lätta skor med lågt drop och knappt någon slitstyrka eller sula med grepp alls. De fick de bli och sen ett par av de gamla Sauconyskorna i en av drop-väskorna. Om det inte hade varit bra väder hade jag troligen varit chanslös på hala stenar och klipphällar med dessa skor, men som det utvecklade sig gick det utmärkt med dessa!
Andra saker jag är lycklig att jag packade ner var keps, solkräm, powerbank med laddar, och elektrolytdricka (eftersom det var så varmt blev detta en viktig komponent).
Jag hade inte med mig någon vattenrening, vilket troligen hade varit en trygghet, så det kan man tänka på om man vill vara på den säkra sidan.
För er som har en Suunto Ambit Peak 3 Sapphire klockan kan jag meddela (eller mest som en note to self) att batteriet tappar ca 10 procent per timme och att man efter 24 timmars löpning har gjort av med 62 % av minnet (en sekunds uppdatering), eller något mindre då jag hade några aktiviteter kvar i klockan sedan tidigare.
Packningen i dropväska 2 (87 km)
Packingen på ryggen
Packningen i dropväska 1 (42 km)
Själva planen (som jag sen glömde hemma) visade var jag skulle kunna befinna mig vid olika klockslag. Den togs fram dels genom att kolla på resultatlistor på HCU men också på det smarta sättet att jag tog snittet mellan rekommenderad vandringstid / 2. Det visade sig stämma okej med tillägget att det gick 2 timmar snabbare och att första halvan tog 10:30 h och andra 13:30 h. (Värt att notera är att jag sprang mitt långsammaste mest hela tiden och att jag inte försökte mig på att springa fort överhuvudtaget, utan uppleva och ta det lugnt istället. Så- nu är det sagt för alla som tyckte det tog för lång tid.)
Eftermiddagen och kvällen dag 1 (fredagen)
Första timmarna gick väldigt bra. Jag fann mig i ett tempo kring 5.30/6 min/km första milen. Några missöden med insparkade tår i rötter och stenar fick mig att vakna till ibland och inse att det kunde ta slut med ett oförsiktigt snedsteg. Nu klarade jag mig med blåa tår, som förblev blåa även långt efter målgång. Nu pratar jag bort det ganska lättvindigt, men när det hände skrek jag högt rakt ut och insåg att det kunde innebära slutet på turen, eftersom jag lovat mig att inte plåga mig fram till vilket pris som helst. Tankarna gick också till den där fusk-hästen som hade nerv-snittat sig och jag klurade på hur många människor som provat samma saker…
Höga Kustenbron i starten
Vattentillgången skulle visa sig bli den största faran för fortsatt/angenäm färd. I stort sett allt vatten i naturen var uttorkat och det var långa sträckor uppe i bergen där man inte hade tillgång till civilisation där man kunde be om vätska. Precis innan Lappudden där jag skulle få tillgång till min första väska tog jag den sista klunken vatten jag hade med mig (även om jag brukar tjata på barnen om att man aldrig ska dricka den sista klunken) och fick springa torr sista biten. Det var en härlig känsla att sladda in vid väskan, sätta sig på en stubbe och svepa en halvliter blåbärssoppa! Jag hade också lite förkokade tortellini med pesto och köttbullar som jag inte fick i mig många gram av på grund av värmen. Dricka gjorde jag desto mer.
Det var ganska glest med folk utefter vägen. Första dagen träffade jag ett tiotal människor och andra dagen något fler när jag började närma mig Ö-vik.
Timmarna flöt på ganska bra och jag hamnade ganska snart i någon slags meditativt tillstånd med fyra växlar. (Det här är förstås en efterkonstruktion för att kunna förklara mig lite):
Platt grusväg eller asfalt (ja, det var säkert 1,5 mil asfalt sammanlagt): Långsam löpning med några promenadsteg då och då för att dricka eller ta en bild, särskilt när det var varmt, då var det skönt att gå i skuggan för att samla kraft till nästa långa soliga sträcka. Tempo ca 5.30-7 min/km.
Skogsstig: Långsam jogg med ganska mycket fokus på att inte ramla på stenar och rötter. Tempo ca 6-9 min/km.
Uppför: När jag var pigg, dvs de första två etapperna, så sprang jag på lite även i de brantare uppförslöporna, men sen övergick jag till att alltid gå uppför, oftast utan stavar, men ibland även med. Raskt promenadtempo alltså. Tempo 10+ min/km. Det var ibland lite svårt att tvinga sig till att ta det lugnt. Det var trots allt en ganska lång sträcka och jag var lite osäker på hur det skulle vara i slutet och hur branta bergen var längs vägen.
Nedför: Under tidigare långpass har jag upplevt att det ”farligaste(mest riskfyllda)” har varit nedförslöporna så här var jag extra försiktig och jag tror man kan kalla det långsam jogg här också, även fast jag ibland med stavars hjälp mest gick nedför där det var brant. Tempo 10+ min/km.
En av de stora fördelarna med att springa mitt i juni var ljuset. Det blev aldrig mörkt och eftersom kvällen fortsatte natten igenom blev jag inte heller så trött. Jag tror att det var det som det berodde på i alla fall, eller att jag vid något tillfälle tryckte i mig en halv gel som innehöll koffein. Jag dricker inte kaffe så min kropp blir verkligen starkt påverkad av koffein, så även en liten mängd inbillar jag mig håller mig pigg länge. Att jag hade med fem geltuber var inte nödvändigt då jag uträttade sträckan i makligt tempo, men jag tog med dem för säkerhets skull, då jag vet att man förutom att bli pigg även kan bli glad av dem.
Jag måste också passa på att ge en stor eloge till ledmarkörerna längs leden. På bara ett fåtal ställen kände jag mig osäker och jag sprang bara fel typ tre gånger, och då bara några hundra meter. Överallt där leden svänger eller tar av från en väg finns det skyltar och de orange markeringarna är både väl målade och i hög frekvens.
Dropväska 2 hade familjen gömt bakom en trädstam vid naturum Skuluberget. här bytte jag till en varmare tröja och åt inte heller nu nämnvärt av min pasta med pesto och köttbullar. Tyvärr. Jag lyckades däremot dra till höger arm lite på något sätt så varje gång jag började springa efter denna paus fick jag linka som en halt hund för att komma igång. Det gick inte över under resten av turen och en vecka senare har jag fortfarande känningar, om än inte lika mycket.
Vid flera tillfällen passerade jag sjöar eller stränder där jag ville stanna och bada, men tyvärr hade jag inte packning för det, men det skulle jag nog kunna tänka mig nästa gång.
Skuleskogen natten mellan fredag och lördag
Skuleskogens rullstenar
Så kom jag då till Skuleskogen som jag längtat efter hela kvällen. Jag kom in från Entré Syd och vägen upp var ganska väl spångad med bara några partier där klappersten och branter omöjliggjorde träspänger. Backen upp till Slåttdalsskrevan var ganska brant och den tycktes aldrig ta slut. Jag kan tänka mig att den i dagsljus och piggt tillstånd inte alls är så lång, men för mig blev den den längsta delen på hela dygnet. Så kom jag upp till toppen söderifrån.
Skueskogen, södra delen av Slåttdalsskrevan.
Första anblicken av den skreva man kommer till var inte så imponerande, men jag höll god min och fotograferade lite plikktroget. När jag sedan kom över ett krön och fick se den riktiga slåttdalsskrevan var all trötthet som bortblåst. Till råga på allt kom jag dit precis i soluppgången och ena väggen badade i varmt rödgult ljus. Det var helt vindstilla och jag var helt ensam kl 03.20 så upplevelsen blev magisk.
Jag stannade en stund och sprang sedan ner på hällarna norr om skrevan och mötte den uppgående solen än mer. Vägen ner till Entré Nord gick lite långsamt men det var en fin backe där man tidvis sprang bredvid en ravin med ett vattendrag i botten.
Vid Entré Nord glömde jag min keps vid rastplatsen och jag fick springa tillbaka och hämta den, något som tog lite på krafterna, trots att det bara var några hundra meter. Jag funderade på om jag skulle lämna den, men insåg att den behövdes under de soliga timmarna.
Förmiddagen dag 2 (lördagen)
Redan 06.30 var det för varmt för att ha på sig den varma kvällströjan, något som siade om hur varm dagen skulle bli. Jag bar på rätt mycket extra vatten för säkerhets skull och fyllde på var jag än hittade nytt.
Affären vid Köpmanholmen hade tyvärr inte öppnat när jag kom dit, så min frukostplan gick åt fanders. Färden fick fortsätta med en mars-chokladkaka i magen istället.
En väldigt fin sträcka var att springa längs vattnet och alla stränder innan Balesudden.
Berget innan Balesudden var däremot inte alls angenämt för en trött löpare. Skogen var visserligen väldigt fin, men det var upp och ner, och upp och ner, något som jag inte hade föreställt mig. Kanske var det just att det var oväntat som var det som gjorde att jag tror detta kändes som en av de tyngsta delarna utöver Skuleskogen uppför.
De mest krävande delarna förutom berget vid Balesudden och Skuleskogen var faktiskt de till synes oändliga grusvägarna som band ihop de fina skogsvägarna. I värmen fann jag mig leta efter skugga för att inte spendera för mycket energi. Men med idogt gnetande kunde jag snart se det sista berget torna upp sig framför mig i Ö-viks utkanter. Jag tog en sista paus och ringde efter familjen och bad dem möta mig med något kallt att dricka. En titt på klockan och en överslagsräkning gav att jag skulle komma en bra bit under ett dygn. Jag fick lite beslutsångest nu när jag var så nära att ha hållit igång löpningen så länge och beslutade mig faktiskt för att sakta in lite. Jag tog fram stavarna eftersom jag hade märkt att farten sjönk betydligt när jag hade dem framme. På väg uppför berget mötte jag en tjej med stora rosa glasögon och en stor hatt. Jag funderade på om jag hallucinerade, men det visade sig vara ett kollo eller något vid tjärnen där uppe. Jag mötte fler utklädda människor senare.
Så fick jag äntligen se Örnsköldsviks skyline från ovan. Jag rundade stationen precis vid hoppbacken och följde markeringarna ända fram till pidestalen som utgjorde målet för min 24 timmar, 4 minuter och 7 sekunder långa löptur.
Jag lade mig på marken och tittade upp på trädkronorna som gav skugga och var ganska nöjd med livet just då. Familjen kom med dricka och hotellet de bodde på låg bara två hundra meter bort. Jag fick åka bil dit.
Väl på hotellet låg jag och vilade hela eftermiddagen och slumrade till några gånger. Men det var inte förrän framåt natten som jag somnade på riktigt. Kanske var det även nu koffeinet som spökade?
Efterord
Det korta svaret på frågan om jag rekommenderar alla att ta en liknande tur är ett stort JA! Om man inte känner för att springa hela vägen kan man starta vid Skuleberget och får då med sig det gottaste på väg upp mot Örnsköldsvik, då blir det en mer överkomlig dagsetapp.
Jag tror att dropväskorna låg på ungefär rätt ställen, men för att vara mer oberoende av butiker borde jag nog bett om en också vid Köpmansholmen någonstans. Att starta kring lunch och vara framme förmiddagen efter var också lämpligt tycker jag.
Vilken tid man ska räkna med är svårt, men jag tror att 20-26 timmar är ganska sannolikt om man inte gör illa sig förstås, då kan det dra iväg ordentligt.
