Strax söder om Stockholm finns ett stort grottsystem (en förkastningsbrant) som är lättillgängligt och spännande för alla åldrar. Man bör inte åka dit när det regnat eller regnar då det kan vara halt och blött, men i övrigt är det en rolig aktivitet som passar hela sommarhalvåret. Att det ligger precis vid vattnet vid Kalvfjärden och nära en cool klätterklippa gör inte saken sämre!
Faktum är att det finns en grottsal som rymmer 10- 15 personer och man kan faktiskt ha företagsmöte därinne. Tro mig, vi har provat!
Var ligger det och hur kommer man dit?
Klövberget ligger rätt långt ut på Tyresö. Man kan komma till grottorna och klätterklippan både norr- och söderifrån. Av någon anledning brukar vi alltid ta oss dit söderifrån och gå över båtklubbens bryggor. Här är en länk till en kartnål där grottsystemet syns:
Det finns bussar som går ända dit ut, men bil är smidigast. På åtminstone södra sidan finns det parkering.
Utrustning
Benskydd, varma kläder, ficklampa och skridskohjälm blev den här dagens klädkod.
Det är väldigt tråkigt att hamna i situationen att ljuskällan man har med sig slocknar, därför tycker jag det är nödvändigt att ha två lampor med sig, hur liten reservlampan än är. Det är det näst viktigaste. Minst en av dem bör vara pannlampor, det är skönt att ha händerna fria när man krälar runt.
Den viktigaste utrustningsdetaljen är din kompis. Kryp aldrig in i grottan själv!
Utöver dessa två saker brukar vi ha hjälmar, cykelhjälm eller klätterhjälm eller till och med bygghjälm går bra.
Overall eller väldigt oömma kläder är också bra. En del har knä- och armbågsskydd på sig, det är också smart. Det är lite svalt inne i grottan även om det är en fin sommardag utomhus så klä dig lite varmare om du är frusen av dig.
Man kan ta med sig ett rep också om man vill kunna hitta tillbaka till utgången, men så stor är inte grottan att man går vilse. Det beror i och för sig på lokalsinnet man begåvats med…
Matsäck, badkläder och kamera är också något man har nytta av.
Själva grottan
Ibland kan det vara lite klurigt att hitta en ingång, men när man väl klättrat runt lite och provat sig fram kommer man in i ett system av gångar och rum som sträcker sig en bra bit in i förkastningen. Det finns många in- och utgångar och jag tänker inte avslöja var och hur man kan göra för att hitta in och ut, det blir en del av ditt äventyr!
I klassikertider var vi ett gäng hemifrån som åkte öppet spår på måndagen under vasaloppsveckan. Det var en fin upplevelse, även om minus 27 grader helst ska upplevas från TV-soffan och inte live i starten. Loppet i sig gick utan missöden och vi tog oss i mål allihop i gruppen som hade kommit till start.
Det var mitt andra vasalopp, det första hade jag genomfört många år tidigare med 0 meters träning och bara 1 dags förvarning, men det är en annan historia.
Bakgrund
Det här trädet åkte jag förbi två gånger på en vecka.
På vägen hem i bussen mot Sälen och starten överhörde jag en konversation med några som talade om ett annat lopp som gick lite senare i veckan- Nattvasan. Man åkte tydligen hela vasaloppssträckan, men istället för att starten gick klockan 8 på morgonen så gick den kl 8 på kvällen istället. Man åker i lag om två personer och det är tillåtet att skejta om man vill det. Jag lade informationen i minnet någonstans och slumrade vidare i bussens värme.
Eftersom vi hade boende hela veckan i Sälen stannade vi och åkte utförs resten av dagarna, både i Trysil, Hundfjället och Tandådalen. Jag undrar om vi inte också tog en dag i Lindvallen för att ha sett allt…
På torsdagen träffade vi en familj från Skåne och vi kom i samspråk om vasaloppet, något som inte är så svårt när det är i färskt minne hos alla inblandade. Roger, pappan i familjen, hade också åkt Öppet spår på måndagen och lyckats förfrysa en tå, så det var rätt synd om honom.
I något svagt ögonblick nämnde jag att det dagen efter skulle vara Nattvasan och berättade det lilla jag visste om loppet för en mer och mer intresserad potentiell lagkamrat. Rogers ömma tå samt att han åkte riktigt fort på måndagen och därför fortfarande var lite sliten till trots, så lovade vi att kolla upp överblivna biljetter och höras lite senare på dagen.
Sagt och gjort. Senare på kvällen hade vi fixat biljetter, jag hade lånat ihop en proffsig pannlampa från en i vårt klassikersällskap och ännu en gång lånat skidbyxor (mina låg hemma på sängen i Stockholm).
Jag gick ner till skiduthyrningen i Hundfjället och lämnade in skidorna på vallning på eftermiddagen och fick tillbaka dem blanka och snabba. Jag körde med ett par Rossignol R-skin-skidor som visat sig funka oväntat bra i de flesta fören och till det första loppet hade jag vallat själv utan vare sig fluor eller andra mediciner med gott resultat. När det var så kallt som minus 30 skrapade skidorna lite och det blev ganska strävt att åka, men det var många som hade det problemet så jag skyller inte specifikt på min vallning eller att jag hade skidor med skins under.
Fredag- race day
Fredagen kom och som uppvärmning åkte vi till Trysil och åkte skidor över dagen. Det var en fin dag, men fortfarande ganska kallt. Vi hörde på radion att de funderat på att ställa in Nattvasan på grund av kylan, men nu bestämt sig för att köra ändå, men med extra kontroller och med ditkörda bussar som man kunde värma sig i.
Roger var smart och åkte ner och hämtade ut våra nummerlappar på förmiddagen och våra vägar möttes inte förrän när det var någon timme kvar till start.
Vi blev förstås kvar alldeles för länge hemma i Rogers stuga så vi sladdade in på parkeringen när det var fem minuter kvar till start. Efter lite påfyllning av kaffe i termos och hopsamling av saker var det bara sekunder kvar när vi kom in i startfållan. Sista stunden innan klockan 20.00 gjordes en feature av att alla hade avstängda pannlampor, så vi fick göra våra sista förberedelser i mörker.
Starten
När väl ljuset
sattes på och musiken började spela försvann all hets och vi kunde njuta av ett
fantastiskt skådespel av alla ljus och stämningsfull musik.
Det var många som blivit avskräckta av allt prat om kylan, så många lag kom inte ens till start. Det kändes inte glest men det var inte heller trångt, förutom precis i den vanliga backen efter starten där det av tradition smalnar av ordentligt.
En Strava-karta över loppet.
0- 45 km
Vi rörde oss ganska kvickt genom skogarna och man levde till stor del på den fina stämningen i spåret. Visst var det kallt, men det var mer väckert än kärvt. Att det också var nästan fullmåne gjorde inramningen ännu mer magisk.
Det var faktiskt
så ljust att jag inte behövde använda min pannlampa på de första 20 kilometrarna,
något som kändes bra då den var lånad och jag inte hade koll på batteritiden. Den
visade sig räcka gott och väl de nio timmarna vi var på glid.
Efter ca 30 kilometer
försvann Roger bakom mig och jag stannade upp en stund. Han kom ikapp efter någon
minut och berättade att han gjort en riktig vurpa. Det gick bra och vi
fortsatte. En stund senare åkte vi väldigt nära varandra i en snabb, svängande
utförslöpa och min stav (min fina Oneway-julklappsstav) blev plötsligt 110 cm
istället för 165.
Det var överraskande jobbigt att hanka sig fram på en stav men bara efter ungefär en kilometer stod en skoter med extra stavar och jag kastade mig dit och fick låna en ersättningsstav. Utan den proffsiga servicen hade resten av loppet blivit en påga. Några mil senare bytte jag upp mig i en kontroll och fick en skönare handrem som gjorde lånestaven än mer bekväm!
45- 90 km
När jag åker skidor på natten med pannlampa kan jag bli lurad av ljuset mot spåren; det ser nästan ut som att spåret är parallellförflyttad någon decimeter åt sidan för att skuggan mot groparna gör nån slags optisk illusion. Nu ska jag inte skylla på det, men snart var det i alla fall min tur att står för en praktfull faceplant. I en nedförslöpa med svängande spår ramlade jag och landade snyggt på ansiktet. Jag fick som tur var ingen bakomvarande skidlöpare över mig utan kunde samla ihop mig och fortsätta relativt oförstörd. Efter vurpan var jag dock lite försiktigare i nedförslöporna en stund framöver.
När det gått cirka 60 kilometer var det betydligt tunnare i spåret. Vi åkte klassisk stil och höll oss till cirka en timme per mil. Vi blev väl försedda med varm dryck och trevliga tillrop i kontrollerna och ingen av oss kände av kylan så mycket. Våra depåstopp var ganska korta, men vi tog oss tid att stanna upp och ta lite dricka och fylla på om vi saknade något. Man åker Nattvasan med ryggsäck och har med sig varsin liter dryck längs banan, men jag använde inget av min dricka alls. Roger däremot drack en del av sitt kaffe. För övrigt klarade vi oss med det som vi fick på de bemannade kontrollerna.
När det bara var en mil kvar såg vi hur en strimma ljus började synas i riktning mot Mora och vi fick ny energi av att det inte var så långt kvar.
Upploppet var lite mindre spektakulärt än riktiga Vasaloppet (eller Öppet spår för den delen) men inte desto mindre var synen av målet en välkommen syn. Vi åkte i mål bredvid varandra och fick våra efterlängtade medaljer.
Rutinerna efteråt var ganska lika ett vanligt Vasalopp med dusch och ombyte, lokalbuss fram och tillbaka samt skidinlämning vid målgången.
Bussen tillbaka till Sälen och starten var ganska vältajmad för oss men den gick lite för sällan, särskilt med tanke på hur kallt det var när man var slut på energi och stod still och väntade.
Slutligen kom vi tillbaka till Sälen i alla fall och efter lite arbete med att få fram bilen som vi råkat parkera där någon inte gillade det (och hade stängt för parkeringen med snöblock) så körde vi hemåt, trötta men belåtna.
Efterord
En efterlängtad medalj.
Starten och de första milen av nattvasan är något jag kommer minnas länge. Det var ett fint skådespel som jag rekommenderar alla att försöka vara med om. Man kan klä på sig hur mycket lampor och lysstavar som helst, ju mer desto bättre!
Året efter, 2019 körde jag och min fru halva Nattvasan, också den var ett fint arrangemang med härlig stämning och bra uppstyrt. Det kostade heller inte hela natten att vara med, så den kan vara ett alternativ för de som inte är helt övertygande om att en natt i skogen är det bästa sättet att spendera sin tid.
Det är ganska svårt att klä sig till Nattvasan, mitt enda tips där är att ge sig ut någon eller några kvällar innan och prova lite kläder samt också hur det är att åka i en tunnel av ljus som pannlampan ger. Det är inte alls svårt när man väl provat.
Det här med att åka två Vasalopp efter varandra är inte så farligt om det är lite vila emellan, särskilt inte om man tar det lite lugnt. Roger hade som sagt lite tyngre i slutet på grund av att han genomförde det första av loppen i snabbt tempo.
Jag beklagar att det inte finns så mycket bilder. Dels hade vi bråttom, och dels är det svårt att få till snygga foton i mörker!
Efter att ha genomfört vasaloppet, vansbrosimmet och vätternrundan i början av 2018 kändes kroppen så bra att jag började fundera på nästa utmaning i väntan på Lidingöloppet i september. Jag kom ganska snabbt fram till att det vore kul att prova ett triathlon. Nyfikenheten väcktes när jag kom i diskussion med en vän om vilket som var jobbigast: Att springa 100 km eller göra en Ironman. Eftersom jag bara provat det förstnämnda förstår ni att jag blev nyfiken!
Förberedelser
Jag valde en lämplig torsdag mitt i sommaren och siktade in mig på att göra mitt försök då. Det är alltid lättare att välja en dag, det blir mer konkret och man har svårare att backa ur då tycker jag. Vi var i Åhus vid vårt sommarhus så det blev naturligt att reka sträckorna däromkring. Barnen var på golfläger på dagen så jag skulle inte missa någon tid med dem, också en viktig aspekt!
Åhus är välkänt för sitt kalla vatten och även om 2018 var en rekordsommar var vattentemperaturen alldeles för låg i början på sommaren, dessutom var prognosen ganska blåsig och jag hade inte lust att simma i meterhöga vågot vid stranden vid Äspet, utan valde ganska tidigt med min frus inspel att simma i Ivösjön vid Bromölla istället.
Cykelsträckan ritade jag upp på ett ungefär på Strava med ett varv runt Ivösjön på 50 km som en av huvudsträckorna, resten blev lite fram och tillbaka på slätterna nedanför Kristianstad. Löpningen tänkte jag ta på känn men börja med ett varv ner mot Yngsjö på 10 + 10 km.
Kvällen innan loppet fixade jag ihop en påse med lite kex och hemgjord sportdryck gjort på blandsaft, dextrosolpulver och salt. Den släppte jag i ett vägskäl nära Trolle Ljungby slott eftersom jag hoppades komma förbi där några gånger under cykelturen.
En sista titt på väderleksprognosen utlovade starka vindar och ca 30 grader. Det kändes bra att ha valt att simma i en sjö.
Materiellt var jag kittad sådär, den gamla Nishikicykeln jag fått köpa för 1000 kronor (inklusive skor) var min enda racer så den fick det bli. jag hade inte några tempopinnar, det hade nog underlättat i vinden. Däremot hade jag en ganska ny HEAD- våtdräkt som jag är mycket nöjd med.
Simningen
Min fru var snäll nog att gå upp tidigt på morgonen och köra mig till Ivösjön och badvakta mig under min simtur. Vattnet var cirka 20 grader varmt och den utlovade blåsten hade lyckats piska upp ganska bra vågor på sjön, det här skulle bli spännande. Ivrig att komma igång kastade jag mig i vattnet och började simma norrut i motvinden.
Vattenståndet var rätt lågt och ganska snart kom jag in i några stora ängar med långa sjöväxter som kände för att trassla in sig i mina armar. Som tur var saktade de bara ner farten, det var inte farligt på något sätt. Vågorna var lite kluriga men man vande sig efter ett tag och jag simmade en kilometer åt vardera hållet som start.
Precis när jag passerade udden där min fru satt och ugglade tog det plötsligt tvärstopp! Jag hade simmat in i en grov stock eller ett gammalt avhugget sjömärke som satt gömt en decimeter under vattenytan. Som tur var kom den i magpartiet och inte i ansiktet, det hade varit en showstopper. Jag stannade och hämtade andan en stund, men kunde sen fortsätta.
Simturen slutade väl, jag var lite yr när jag kom upp som man kan vara efter att ha simmat. Jag tog några tuggor av en smörgås och satte mig sen på cykeln för att ge mig av.
Cyklingen
Det första som händer när jag kljippt in mig i pedalerna är att gör ett klassiskt nybörjarfall med cykeln. Jag välter åt sidan med båda pedalerna fast. Till mitt försvar så hade jag en tung växel i och stod i sand när jag startade men inbillade mig att jag skulle orka komma igång. Big mistake.
Efter det missödet kom jag i alla fall igång med cyklingen. De första milen var ganska svala och sköna men sen fick jag en försmak av vad vinden och värmen skulle bjuda på under dagen. Det var mer ansträngande än jag trodde att hålla farten uppe och tyvärr var sportdrycken jag lämnat alldeles för salt och odrickbar, så jag fick hålla mig till vatten. Som vanligt var den mentala biten en minst lika intressant lärdom som den fysiska. Det mest påtagliga var att jag missbedömde sträckan tillbaka till Åhus och sommarhuset där jag skulle lämna cykeln så när jag var tillbaka hade jag ungefär 30 kilometer kvar. Då skulle man kunna tänka sig att man cyklar någon mil tillbaka och vänder, men icke! Jag började cykla en tvåkilometersväg fram och tillbaka tills jag nått upp i rätt sträcka. Det var jättetråkigt men jag trodde att det var enda sättet att skrapa ihop mina kilometer. Inte så smart så här i efterhand.
Utan att gå in på för mycket detaljer kämpade jag mig igenom de 180 kilometrarna på något över 7 timmar.
Jag hade tyvärr inte tillgång till nycklarna till huset så jag kunde inte gå in och raida köket på dricka och mat innan löpningen tog vid så T2 blev utanför förrådet på tomten. Jag hade faktiskt lagt en påse vatten och energi en kilometer upp vid en bro som jag såg mycket fram emot att besöka.
Löpningen
Nu var eftermiddagen stekhet och jag valde att springa i skuggan av skogens träd söderut. Trodde jag. På något sätt var skogsstigen jag kom in på så gles att det var nästan som att springa ute i det fria till mitt stora förtret. Jag hade nu börjat känna av värmen och att jag druckit på tok för lite under cyklingen. De första 8 kilometrarna av löpningen gick förvånansvärt lätt men i samband med att jag kom ut i ett villaområde blev min törst akut.
Jag mållåste på ett hus där några höll på att lägga trädgårdsplattor och gick in och bad att få lite vatten. De hade inte tillgång till huset men jag fick syn på en vattenslang och fick dem att ge mig lite från den. Den hade legat i solen hela dagen och jag ville varken störa dem för länge eller vänta på kallt vatten så det blev några klunkar hett slangvatten. – Bättre än något! tänkte jag.
Jag insåg nu att jag var tvungen att vara nära civilisationen för att klara av hela sträckan så jag vände upp mot Åhus och min mat- och vattenkasse vid bron igen. Sträckan upp dit gick okej, men när jag kom fram var jag tvungen att lägga mig raklång på marken och vila en liten stund. Jag reste mig strax igen och med en energigel i handen gav jag mig ut på en loop som skulle bli ungefär fyra kilometer.
Ungefär nu började jag undra lite om jag hade tagit för lätt på förberedelserna och kom dessvärre fram till att skidåkning, cykling och simning tagit den mesta tiden i anspråk och att det gjort att mitt längsta löppass sen i höstas var ca 8 kilometer. Det var inte optimalt, men jag kunde inte göra så mycket åt det just då…
Vid det här laget hade familjen kommit hem och jag sprang dit i brist på andra idéer. När jag kom dit satte jag mig i en stol, berättade kort om min dag och tyckte väldigt synd om mig själv. Jag fick några resorb och lite att äta och sakta återvände lite av krafterna. Jag funderade ett tag på om jag skulle strunta i alltihop men fick inget medlidande från någon i familjen. De pysslade med sitt, så till slut stapplade jag mig ur stolen och gav mig ut på en testrunda på några kilometer i grannskapet. Det gick oändligt långsamt, men jag var igång igen.
Jag satte mig i stolen ytterligare några gånger, men pauserna blev kortare och kortare och löpvarven blev längre och längre. Under en av pauserna kommer min dotter Linnea, 8 år, fram till mig och frågar: – Har du roligt? Jag minns inte vad jag svarade men fick senare tips om att det enda man ska svara då är: – Inte än!
I slutet började barnen tröttna på mig och bad att få cykla bredvid och hålla tempot, men jag klarade inte riktigt sånt sällskap. – Sista kilometern får ni följa med sa jag och sprang iväg själv. Tro det eller ej, men till sist kom den 42:a kilometern och när jag kom i mål mötte min son mig med låten ”Daddy Cool” från sin telefons högtalare.
Efterord
Jag var ganska sliten dagen efter och min fru hyrde en golfbil till mig för att jag skulle kunna följa med och titta på barnens golfspelande, det kändes lyxigt med sådan support!
På kvällen efteråt var vi bjudna till grannarna och när deras föräldrar kom förbi för att säga hej utbrister pappan på chans när han ser mig: – Hej Jonas, har du varit ute och gjort en Ironman eller?
Simningen tog 1:30, cyklingen 7:04 och löpningen 5:46, total tid 14 timmar och 20 minuter.
Och för er som orkat läsa ända hit: Vädret gjorde att jag hade en tuffare Ironman än den gången jag sprang 100 kilometer. Det är en ganska orättvis jämförelse då jag tog det väldigt lugnt på löpturen, men om jag jämför rakt av så var triathlonet kämpigare.
En sommardag år 2017 fick jag för mig att ta en omväg hem från jobbet. Helt oplanerat att ta en längre tur var det inte, jag hade klurat några veckor på hur det skulle vara att springa riktigt långt. I bekantskapskretsen finns diverse ultralöpare som talat sig varma vid många tillfällen om långlöpningens fördelar före korta snabba distanser. Tio år tidigare läste jag Born to Run och den hade kanske också legat och gnagt lite i bakhuvudet. Min längsta dagsetapp innan denna var 50 kilometer, också ett infall en eftermiddag efter jobbet. Den turen gick riktigt bra och avskräckte inte alls från att pröva att jogga riktigt långt.
Förberedelser
Mina förberedelser sträckte sig mest till att jag köpte en löparryggsäck med vätskesystem, att jag satt några timmar och ritade ut några loopar som var ca 20-30 kilometer på en karta och att jag gick runt och klurade på hur länge jag skulle behöva hålla på.
Kilometer 0-50
Jag valde en fantastiskt fin fredag i början på juni 2017 för mitt äventyr. Solen lyste varm och hela Stockholm visade sig från sin bästa sida. Turen började efter jobbet på eftermiddagen med ett varv ut på Skeppsholmen/Kastellholmen. Därifrån joggade jag genom Södermalm och ut till Hällasgården i Nacka och valde ett 12-kilometersspår där.
Oplatt stig vid Hällasgården som jag råkade hamna på
Naturen där ute är väldigt fin, men ju längre ut i skogen jag kom desto sämre blev spåret och desto mer kuperad terräng fick jag under fötterna. Ett tag var det nästan skrattretande när jag fann mig klättra upp för en brant på alla fyra- jag som letat efter en så platt bana som möjligt för att ens klara av att springa 100 km.
Utsikt från Södermalm mot Gamla stan.
Jag hittade tillbaka till Hällasgården och sen bar det inåt stan igen via Björkhagen och sen till Kungsholmen. Nu var det sen eftermiddag och fullt med folk överallt, så man sprang verkligen inte ensam. På varvet runt Kungsholmen passerade jag 42 kilometer. Klockan stod då på cirka fem timmar. Jag visste att jag skulle bli tvungen att sakta ner ordentligt senare, men just då kändes farten helt okej. Vid 50 kilometer tog jag min första paus och köpte en korv på macken vid Rålambshovsparken. Efter det bestämde jag att jag varje milskifte skulle stanna och sitta ner och vila en stund.
50-100 km
Kvällen började sänka sig över Stockshom och jag rörde mig in mot Djurgården där jag tänkte ta ett varv. Egentligen var planen att springa ut på Ekerö, men jag kände inte för att springa dit utan ville hålla mig i närheten av kollektivtrafik och rätt håll hemåt sista biten.
Utanför Gröna Lund mötte jag 1000-tals människor som just varit på konsert och kontrasten blev stor när jag satte mig helt ensam på en bänk ute vid inloppet till Stockholm efter 70 km och vilade .
80 kilometerspausen tog jag på en bänk på Stureplan mitt i vimlet när alla var på väg ut till krogen. Det var lite konstigt, men också kul att sitta där och studera alla festsugna människor.
Nu höll jag ett riktigt långsamt tempo, men det var nog också det som gjorde att jag inte alls kände mig sliten än. Jag var nu relativt säker på att jag skulle klara av utmaningen men det var ju fortfarande 2 mil kvar, ungefär lika långt som det längsta jag brukar springa.
Jag joggade ut genom Hagaparken där jag mötte några poliser på utryckning som tyckte det var roligare att prata med mig om vad jag höll på med än att städa upp i den undre världen.
Min sista paus blev vid en mack vid Järva krog. Trots att, eller kanske på grund av att det var kring 2 på morgonen var det lång kö av hemvändande korvsugna ungdomar och taxichaufförer som försökte ladda inför nästa tur in till stan och hämta folk. TIll slut fick jag tag på lite mat och kunde fortsätta.
Mörkaste stunden på natten (2 juni 2017) nära Ulriksdals slott.
När planeringen började hade jag nästan bestämt att inte springa på Sollentunasidan av Edsviken. Det är mörkt på natten och en hel del tråkiga backar. Trots det så hamnade jag där ändå av gammal vana. Tack vare våra breddgrader var det inget problem med mörkret trots att jag saknade pannlampa. Inte heller uppförsbackarna var så kluriga. Det som däremot saktade ner mig var nedförsbackarna! Jag hade inte riktigt ork att bromsa ordentligt och fick nästan gå nedför för att inte bli för ivrig.
Snart hade jag rundat Edsberg och var verkligen på hemmaplan. Jag sprang in på min väg och insåg att jag hade två kilometer kvar! Det var ganska knäckande att vid 4 på morgonen vända sig om och springa iväg igen, men det var inte mycket att göra. Klockan stannade så småningom på 100,7 km. Jag hade Runkeeper igång i reserv på telefonen om klockan skulle ge upp och den visade 100,4 km när jag stapplade in genom dörren.
Jag tror klockan var 04.30 när jag var hemma. Min ultrakompis Johan hade berättat att man ibland börjar skaka och darra efter att man är framme och jag fick lite sådana känningar men det gick över bara efter några sekunder. Så just det är inget att längta efter…. Krafterna räckte faktiskt till en dusch också och så länsade jag kylen på lite lättsmält mat innan jag somnade gott.
Det tog ungefär två dagar innan jag var igång igen, att gå i trappor nedför var inte så kul men i övrigt var kroppen hel. jag hade en nagel som skavt hål på granntåns sida men inga skavsår eller andra krämpor kunde jag hitta.
Efterord
Jag har mycket stor respekt nu för de som springer så här långa distanser med tidsambitioner. Marginalerna är små och en liten miss eller felplanering i början kan bli mångfalt dålig efter några timmar.
Som vanligt brukar jag efter ett tag glömma bort det jobbiga och nu minns jag mest det som var roligt men det är väl egentligen inget fel med det. Och bara det att jag nu vet att jag kan springa 10 mil om jag behöver det gjorde min utflykt värd besväret!
Angående prylar så räckte faktiskt batteriet på min Suunto Ambit 3 Peak hela vägen och den klarade också att synka efteråt, något den inte lyckades med på en Vätternrundan något år senare. För säkerhets skull tycker jag man ska synka till dator och inte via appen, i alla fall inte i Android.
Jag hade länge tänkt på i vilken ålder man utan större besvär kan ta med sin dotter till Kebnekaises sydtopp, då den högsta punkten i Sverige. I augusti 2015, efter en månads roadtrip i Kalifornien med minimalt med uppladdning var det dags att testa.
Förberedelser och utrustning
Boendefrågan var det första stora vägvalet efter att vi bestämt oss för att flyga från Stockholm till Kiruna, samt ta västra leden som är den längre men lättare vandringen jämfört med östra leden. Några flygpoäng som låg och skräpade gjorde det valet enkelt. Tyvärr blev boendevalet lika lätt då trycket i augusti på Kebs fjällstation verkar vara riktigt högt, så det blev till att packa ned favorittältet, vår trotjänare Hilleberg Nammatj.
För övrigt var det idel vanliga saker i packlistan, gåstavar, gruyereost och kex för att sammanfatta det viktigaste. Jo, och så lite frystorkat och ett kök. Jag chansade och tog bara med mig ett kök som kokar vatten, ett JetBoil som visade sig funka mycket bra. Enda förbättringspunkten med det skulle varit att jag skaffat ett med inbyggd piezotändare, men man kan inte få allt.
Träningen inför resan bestod av att jag och Alva åkte till Väsjöbacken i Sollentuna med imponerande 82 fallhöjdsmeter och gick upp en gång och tränade oss på att äta kopiösa mängder kex.
Nikkaluokta- Kebs fjällstation
Flyg och matchande buss till Nikkaluokta gick bra. Där inhandlades gas till köket och vi tog farväl av civilisationen efter att ha vägt ryggsäckarna (jag skulle ljuga om jag minns vad de vägde men jag gissar på 22 respektive 5 kg). Vill man snåla ska man förrresten fråga om gas från hemvändande vandrare och ärligt talat brukar det också ligga högar med gasbehållare där, men vi köpte en ny.
Jag försökte så gott det gick att packa det tunga i min ryggsäck men Alva fick ändå några kilo på vägen upp mot fjällstationen.
Vädret var okej, lite blåsigt och molnigt men ingenting som störde vår vandring.
Vi tog båten över sjön för att slippa några kilometers vandring. Efter båtturen fick vi sällskap med en man med hans dotter som var ungefär jämnårig med Alva. När vi kom upp lite i terräng och började närma oss fjällstationen friskade vinden i ordentligt och i slutet var det svårt att hålla sig på träspången utan att trilla av. Alva tyckte det var lite läskigt och med en fyratimmarsvandring i bagaget blev sista halvtimmen ganska ansträngande.
Vi kom tryggt fram till stationen och satte upp tältet i skogen, sen väntade middag i servicehuset. Där var fullt med folk och vi träffade på en bekant som hade försökt gå upp mot toppen under dagen men fått vända på grund av vinden. Prognosen såg osäker ut så vi valde med tanke på det samt på Alvas ganska trötta kropp att ta en vilodag och satsa på dagen efter istället.
Vi sov gott och tog en dag nära fjällstationen med korta utflykter för att ladda för toppdagen dagen efter. En lärdom vi drog vid tältet var att man ska hänga upp maten för att få behålla den. Gnagarna är hungriga i fjällen.
Häng upp maten, annars tar någon den för dig!
Topptursdags
Vädret kändes sådär när vi gick upp vid 5-tiden på morgonen, men SMHI hade utlovat klart väder från lunchtid. Jag bestämde att vi skulle göra ett försök eftersom både vind och temperatur var på vår sida. Vi började gå och Alva var starkare än på länge, troligen för att hon inte visste hur lång vandringen var. Ett gäng renar längs vägen hjälpte upp moralen.
Fina renar.
Vandringen upp till Kittelbäckens bro gick väldigt bra, men ungefär där började sikten bli riktigt dålig och vi mötte en handfull personer som hade bestämt sig för att vända. Det var fortfarande någon timme tills det skulle börja lätta och vi chansade på att det skulle stämma, därför gömde vi oss bakom en sten och åt lite matsäck och berättade gåtor för varandra.
Stenrösen. Molnen håller på att skingras.
Efter en stund lättade den värsta dimman och vi kunde gå vidare. Vi gick ganska sakta och med lugna steg så rätt som det var hade vi passerat Kaffedalen (gropen som man måste gå ner i och sen upp på andra sidan för och förlora ca 200 höjdmeter i jämförelse med de som går östra leden.) Någonstans där klarnade himlen helt och visade Lappland från dess allra bästa sida. Sista timmen mot toppen blev mycket angenäm och så fort vi såg sockertoppen var all eventuell trötthet som bortblåst och vi kunde bestiga sydtoppen efter ca 7 timmars vandring.
Sydtoppen i strålande sol. På toppen med utsikt över toppkammen mot nordtoppen.
Inte ens den oänddligt långa nedstigningen orsakade så mycket bekymmer. Hade jag skrivit denna text medan vi gick hade jag troligen beskrivit det på ett annat sätt, så vandringen ner verkligen inte är något att ta lätt på. Det är stenigt, långt och lätt att ta ett felsteg och skada sig. Taktiken här var långsamt och metodiskt och steg för steg tog vi oss ner mot tryggheten i dalgången.
Vi var tillbaka vid fjällstationen kring 17/18 på kvällen och kunde summera turen till cirka 12 timmar tur och retur, något fortare än jag hade planerat för. Tyvärr gav min klocka med höjdmätare upp på vägen ner, något som jag grämde mig lite för då jag tycker att det är skönt att se vilken höjd man är på vid bergsvandringar- men det gjorde att jag senare fick uppgradera mig till en ny klocka, så besvikelsen blev kortvarig.
Nu tog tröttheten ut sin rätt på Alva och tältet och sovsäcken var mycket efterlängtade den kvällen.
Lunch vid Elsas bro.
Dagen efter minglade vi på fjällstationen med våra nyfunna vänner och så tog vi en tur ner till Elsas bro och lekte vid stenblocken och tittade på några flugfiskare för att sedan ta helikopter tillbaka till Nikkaluokta efter en underbar vistelse i svenska fjällen.
Efterord
För att summera några lärdomar så är det för riskfyllt att planera utan reservdagar om man verkligen vill nå toppen av Kebnekaise. En nioåring klarar massor och med rätt motivation blir en sån här tur ett oförglömligt minne, dock tror jag att i alla fall jag skulle vara försiktig med att ta med mindre barn upp, även om det kanske skulle funka. Detta av både fysiska och mentala anledningar, både för mig och för barnet! (Med detta sagt var det en sjuåring uppe på toppen samma dag som vi, så visst går det.)
