En sommardag år 2017 fick jag för mig att ta en omväg hem från jobbet. Helt oplanerat att ta en längre tur var det inte, jag hade klurat några veckor på hur det skulle vara att springa riktigt långt. I bekantskapskretsen finns diverse ultralöpare som talat sig varma vid många tillfällen om långlöpningens fördelar före korta snabba distanser. Tio år tidigare läste jag Born to Run och den hade kanske också legat och gnagt lite i bakhuvudet. Min längsta dagsetapp innan denna var 50 kilometer, också ett infall en eftermiddag efter jobbet. Den turen gick riktigt bra och avskräckte inte alls från att pröva att jogga riktigt långt.
Förberedelser
Mina förberedelser sträckte sig mest till att jag köpte en löparryggsäck med vätskesystem, att jag satt några timmar och ritade ut några loopar som var ca 20-30 kilometer på en karta och att jag gick runt och klurade på hur länge jag skulle behöva hålla på.
Kilometer 0-50
Jag valde en fantastiskt fin fredag i början på juni 2017 för mitt äventyr. Solen lyste varm och hela Stockholm visade sig från sin bästa sida. Turen började efter jobbet på eftermiddagen med ett varv ut på Skeppsholmen/Kastellholmen. Därifrån joggade jag genom Södermalm och ut till Hällasgården i Nacka och valde ett 12-kilometersspår där.
Naturen där ute är väldigt fin, men ju längre ut i skogen jag kom desto sämre blev spåret och desto mer kuperad terräng fick jag under fötterna. Ett tag var det nästan skrattretande när jag fann mig klättra upp för en brant på alla fyra- jag som letat efter en så platt bana som möjligt för att ens klara av att springa 100 km.
Jag hittade tillbaka till Hällasgården och sen bar det inåt stan igen via Björkhagen och sen till Kungsholmen. Nu var det sen eftermiddag och fullt med folk överallt, så man sprang verkligen inte ensam. På varvet runt Kungsholmen passerade jag 42 kilometer. Klockan stod då på cirka fem timmar. Jag visste att jag skulle bli tvungen att sakta ner ordentligt senare, men just då kändes farten helt okej. Vid 50 kilometer tog jag min första paus och köpte en korv på macken vid Rålambshovsparken. Efter det bestämde jag att jag varje milskifte skulle stanna och sitta ner och vila en stund.
50-100 km
Kvällen började sänka sig över Stockshom och jag rörde mig in mot Djurgården där jag tänkte ta ett varv. Egentligen var planen att springa ut på Ekerö, men jag kände inte för att springa dit utan ville hålla mig i närheten av kollektivtrafik och rätt håll hemåt sista biten.
Utanför Gröna Lund mötte jag 1000-tals människor som just varit på konsert och kontrasten blev stor när jag satte mig helt ensam på en bänk ute vid inloppet till Stockholm efter 70 km och vilade .
80 kilometerspausen tog jag på en bänk på Stureplan mitt i vimlet när alla var på väg ut till krogen. Det var lite konstigt, men också kul att sitta där och studera alla festsugna människor.
Nu höll jag ett riktigt långsamt tempo, men det var nog också det som gjorde att jag inte alls kände mig sliten än. Jag var nu relativt säker på att jag skulle klara av utmaningen men det var ju fortfarande 2 mil kvar, ungefär lika långt som det längsta jag brukar springa.
Jag joggade ut genom Hagaparken där jag mötte några poliser på utryckning som tyckte det var roligare att prata med mig om vad jag höll på med än att städa upp i den undre världen.
Min sista paus blev vid en mack vid Järva krog. Trots att, eller kanske på grund av att det var kring 2 på morgonen var det lång kö av hemvändande korvsugna ungdomar och taxichaufförer som försökte ladda inför nästa tur in till stan och hämta folk. TIll slut fick jag tag på lite mat och kunde fortsätta.
När planeringen började hade jag nästan bestämt att inte springa på Sollentunasidan av Edsviken. Det är mörkt på natten och en hel del tråkiga backar. Trots det så hamnade jag där ändå av gammal vana. Tack vare våra breddgrader var det inget problem med mörkret trots att jag saknade pannlampa. Inte heller uppförsbackarna var så kluriga. Det som däremot saktade ner mig var nedförsbackarna! Jag hade inte riktigt ork att bromsa ordentligt och fick nästan gå nedför för att inte bli för ivrig.
Snart hade jag rundat Edsberg och var verkligen på hemmaplan. Jag sprang in på min väg och insåg att jag hade två kilometer kvar! Det var ganska knäckande att vid 4 på morgonen vända sig om och springa iväg igen, men det var inte mycket att göra. Klockan stannade så småningom på 100,7 km. Jag hade Runkeeper igång i reserv på telefonen om klockan skulle ge upp och den visade 100,4 km när jag stapplade in genom dörren.
Jag tror klockan var 04.30 när jag var hemma. Min ultrakompis Johan hade berättat att man ibland börjar skaka och darra efter att man är framme och jag fick lite sådana känningar men det gick över bara efter några sekunder. Så just det är inget att längta efter…. Krafterna räckte faktiskt till en dusch också och så länsade jag kylen på lite lättsmält mat innan jag somnade gott.
Det tog ungefär två dagar innan jag var igång igen, att gå i trappor nedför var inte så kul men i övrigt var kroppen hel. jag hade en nagel som skavt hål på granntåns sida men inga skavsår eller andra krämpor kunde jag hitta.
Efterord
Jag har mycket stor respekt nu för de som springer så här långa distanser med tidsambitioner. Marginalerna är små och en liten miss eller felplanering i början kan bli mångfalt dålig efter några timmar.
Som vanligt brukar jag efter ett tag glömma bort det jobbiga och nu minns jag mest det som var roligt men det är väl egentligen inget fel med det. Och bara det att jag nu vet att jag kan springa 10 mil om jag behöver det gjorde min utflykt värd besväret!
Angående prylar så räckte faktiskt batteriet på min Suunto Ambit 3 Peak hela vägen och den klarade också att synka efteråt, något den inte lyckades med på en Vätternrundan något år senare. För säkerhets skull tycker jag man ska synka till dator och inte via appen, i alla fall inte i Android.