I slutet på augusti 2025 genomförde jag en två dagars löptur som jag funderat på länge. På södra Island finns ett av de finaste vandringsområdena i världen (enligt många obskyra listor på nätet) och jag kan verkligen bekräfta att dessa två leder var något speciellt. Huvudleden heter Laugavegur och anslutningsleden söderifrån kallas Fimmvörðuhálsleden. Det är totalt ca 80 kilometer med många höjdmeter upp och ner. Vanligtvis vandras den norrifrån men jag valde att starta i södra delen. Jag fick en väldigt spännande och fin joggingtur som jag gärna delar med mig av och hoppas att fler blir nyfikna på att göra något liknande.
Som vanligt är denna turbeskrivning mest för mig själv men jag hoppas också att den kanske kan vara inspiration till någon att prova något liknande.
Förberedelser
Planen för vandringen såg efter många iterationer ut enligt följande:
Bil från flygplatsen till Hella, ca 2h. Reguljär buss till Hella, ca 1 h. Sova i Skogar på grund av stormen. Börja på Fimmvörðuhálsleden söderifrån från Skogar tidigt på morgonen , springa till Emstrur på Laugarvegur, tot ca 40 km. Övernattning där och sen sista biten till Landmannalaugur (ca 40 km) där bussen gick tillbaka kl 14.30 mot Hella.
Den vanliga vägen om man ska gå med guide eller boka stugor är alltid norrifrån, så att gå baklänges är inte det vanliga. Det var dock enklare att planera så för mig på grund av transporterna ut ur området.
- Träningsmässigt blev förberedelerna för joggingturen minimala. Vanlig vardagsmotion fick räcka plus att jag adderade 4 st lite längre turer på 20 km eller mer veckorna innan avfärd. Tyvärr var jag i Skåne hela sommaren och hade svårt att hitta backar att träna i, så det fick jag surt acceptera att jag inte hade hunnit med.
- Gällande utrustning hade jag det mesta från tidigare. Det enda jag kompletterade med var lite mat och snacks. Jag har alltid saknat ett lite mindre ultralätt tält och inför den här resan gjorde jag ett försök att uppgradera, men kom aldrig mig för att slå till på ett. Så det blev till att släpa runt på mitt 2 kg tunga Exped Cetus II UL. Jag tryckte ner allt i min 25 liters löpryggsäck och tryckte även ner mitt BeFree vattenfilter, vilket senare visade sig vara en lyckoträff. För övrigt var det det vanliga: Buff, extratröja, dunväst, handskar, mössa, regnbyxor, regnjacka, extra strumpor och kalsonger, titankåsa, brännare, nödsändare, 4 matportioner (real turmat), 3 mars-choklad, 2 delicatobollar, ett paket singoallakex, en kvikklunsj, lite druvsocker, sovsäck (dun), liggunderlag (som jag tyvärr sedan lämnade för det kändes varmt och jag lyckades inte knäppa på det på ryggsäcken eftersom tältet tog den vanliga platsen på utsidan. Big mistake!. Jag valde också att skippa stavar, något som kanske hade varit smart under vadningarna, men annars saknade jag dem inte. Skovalet blev bra, jag körde med Gore-tex-beklädda joggingskor Saucony peregrine.
- Logistiken är alltid klurig när man ska ta sig från punkt A till punkt B utan att kunna bli hämtad, så även här. Det blev mer komplicerat av att bussarna gick sällan, att det var så kallade F-vägar fram till målet i Landmannalaugur, vilket betyder att man inte får åka med vanliga bilar dit.
- Vädret skulle visa sig vara en av de största utmaningarna. Så sent som dagen innan avsresa trodde jag inte att jag skulle komma iväg alls och började planera för nya turer istället för den jag ville springa. Det var en storm på väg in som skulle medföra stora regnmängder och mycket vind. Jag kanske inte är så rädd för regn som sådant egentligen men på den här leden blir floderna snabbt översvämmade och utgör hinder för fortsatt passage om det kommer mycket regn. Vind har jag stor respekt för, särskilt på hög höjd och med vindvarning på över 24 m/s kändes det lite riskabelt att springa runt själv.
Tisdag 26 augusti
Jag flög från Stockholm på morgonen via Oslo. Väl på Island hade jag bokat en bil som efter lite problem (det är inte så smart att lämna körkortet hemma) var i mina händer. Jag åkte direkt till lilla byn Hella ca 2 timmar från flygplatsen och ställde bilen på en gratis långtidsparkering (mitt emot köpcentret) och ställde mig att vänta på bussen mot Skogar. kl 14.26. Den var någorlunda i tid och färden tog ca 45 minuter. På vägen började det regna och blåsa ordentligt, det märktes verkligen hur lokalt vädret skiftar på Island då jag var med om minst tre olika årstider på min korta bussfärd.
Väl framme i Skogar gick jag och tittade på det imponerande vattenfallet medan jag klurade på hur illa det egentligen var med vinden.
Jag pratade med en grupp vandrare som just kommit ner från att ha vänt på stigen några kilometer norrut. De sa att det inte gick att gå längre än en bro på grund av vinden och deras utsago i tillägg till prognosen gjorde att jag valde att sätta upp tältet vid campingen bakom en trädridå och vänta på morgondagen.
Vandrarna gav mig en liten gasflaska så jag slapp släpa på den lite större jag handlat på en bensinstation på vägen, vilket var väldigt snällt.
Natten blev lite orolig på grund av vinden. Jag visste att tältet skulle hålla men när bågarna trycks ihop av vindbyarna blir det alltid lite spännande.
Onsdag 27 augusti– ca 63 km löpning
Vid 06.30 var jag iväg och började klättringen mot Baldvinsskáli (toppen).
Vandringen längs forsen bjöd på får, grässlänter och oändligt många fina vattenfall.
Faktum är att jag nog aldrig sett så många fina vattenfall på en gång någonstans och inramningen var fantastisk. Jag var helt ensam hela vägen upp till Baldvinsskáli och vinden friskade i mer och mer i takt med att jag lämnade dalgången.
Det var lätt att navigera, bara på några ställen fick jag tänka efter, till exempel när stolparna bytte färg från blå eller röd (beroende på vilken sida man ville gå) till gula höga plaststolpar som syntes bättre i snön. Alltså, efter ca 6-8 kilometer fanns en bro. Där delades leden i en röd och en blå väg, där blå var den vanliga och röd den lite längre med fler vattenfall och fler höjdmeter. jag valde den blå.
Jag kom så småningom till en glaciär med riktigt blå, hård is.
Som tur var hittade jag ett rep som jag kunde följa över den värsta biten, annars hade jag nog fått åka på rumpan ned för isen. Jag tog det lugnt uppför några branter och snart var jag uppe på en platå. Här kom solen fram och jag började möta några vandrare som kom från Þórsmörk på andra sidan berget. Det kändes bra att fler människor gick leden denna dag och att de kommit ända från andra sidan, då visste jag att det gick att gå.
Stigen ner i nästa dal var väldigt fin. Bara på ett ställe blev det lite konstigt när jag fick klättra igenom en portal av sten och sen klättra en fyra meters vägg ner till en platå.
När jag sen såg mig om fanns det en annan väg som var förstärkt med rep för att man skulle slippa det jag just gjort.
Generellt märktes det att leden var tänkt att vandras från norr till söder. På några ställen var det inte självklart var man skulle gå om man kom söderifrån,
I slutet av den 25 kilometer långa leden befann man sig i en skog som snart ledde ut till en stuga i Botnar på sydsidan om Krossa-floden. Jag fick fråga några om var Laugarvegurleden började och de pekade mig längs en väg bort mot en flodpassage.
Vanligtivis finns en utdragbar gångbro över floden vid Krossa till Langidalur-stugan men just den här dagen stod bron upprullad på en av flodstränderna. Forsen var väldigt kraftig och det var helt omöjligt att passera med livet i behåll.
Jag tittade på en karta och såg att det skulle finnas en fast bro någon kilometer västerut och sprang ditåt. Det fanns ingen bro så jag fick springa tillbaka (hoppandes över småforsar). När jag kom tillbaka ringde jag en stugvärd vars telefonnummer stod på en skylt. Hon berättade att de tagit bort bron för att det var för mycket vatten och att bara stora jeepar och bussar kunde ta sig genom vattnet. Jag såg ingen bil och funderade på vad jag skulle hitta på. Stugvärden berättade också att om jag kom över den här floden så skulle det vara ytterligare en fors några kilometer in på leden som också skulle bli svår att passera och där skulle det inte finnas någon hjälp att få av bilar, så jag riskerade att fastna mellan två forsar.
Jag bestämde mig för att springa tillbaka några kilometer mot stugan jag varit vid för att prata med dem om vad man kunde göra. Därifrån skulle det också gå en buss tillbaka till civilisationen på eftermiddagen om allt skulle skita sig. Nu var klockan ca 12 på dagen.
På vägen mötte jag en tysk familj om 4 personer som berättade att de minsann försökt ta sig över floden sedan kl 9 på morgonen. de var fast beslutna att ta sig över och var på väg tillbaka till övergången. När jag vände mig om såg jag en buss som just passerade mot oss. Vi stoppade den och chauffören sa att vi fick åka med honom på väg tillbaka efter 30 minuter, det kändes bra! Medan vi väntade kom en privat guide med en annan bil som vi lyckades få skjuts med så vi kom över till slut!
Här börjar alltså Laugarvegur!
På andra sidan var det god stämning. Privat-guiden tipsade mig om att jag inte skulle hinna till slutdestinationen om jag inte tog en 15 km lång etapp till den nuvarande dagen så jag sprang till Álftavatn istället för Emstrur. Det kändes rimligt och jag började mentalt ställa in mig på att det skulle bli en lång dag.
Jag fyllde på vatten i en bäck, tejpade fötterna lite och började sedan springa genom den fina skogen bakom stugan. Jag var lite orolig för de kommande vadställena nu. Det var många som hade varnat för dem och sagt att de inte skulle vara lätta att passera, men också att vattnet brukade sjunka undan relativt fort (någon eller några centimeter per timme förklarade någon)
Efter några kilometer var jag framme vid första forsen. Jag hade inga stavar med mig och funderade på om jag skulle gå runt i skogen och leta en pinne men valde att vada utan.
Precis när jag kom ner till flodbädden såg jag några vandrare framför mig som valt en väg ca hundra meter åt höger som jag bestämde mig för att också ta. Jag tog av mig skor, strumpor och byxor och gav mig ut i det iskalla vattnet.
Forsen var relativt kraftig men det gick bra att ta sig över ändå. Vattnet sprutade uppför benen och det var lite läskigt att vara barfota men nu visste jag att jag skulle klara mig. Det var tre passager som alla var ungefär tio meter långa.
Jag satte mig på en sten och klädde på mig, sen var det bara att fortsätta. Varje vadställe tog ungefär 10-20 minuter extra på grund av av- och påklädning och att hitta rätt plats att gå över.
Nu hade terrängen övergått till böljande kullar och solen lyste lite svagt. Vinden hade nästan mojnat och jag avverkade kilometer efter kilometer utan större problem. Ibland frågade jag folk jag mötte om framtida flodövergångar. Någon sa att de vänt om för att de inte kunde vada över. De hade stannat över natten och gått tillbaka på morgonen, så jag hoppades att deras vad-försök gjorts när regnvattnet var som högst.
Jag fortsatte i alla fall och kom fram till Emstrur-stugan där jag egentligen skulle stannat för natten. Jag satte mig och åt lite kex men fortsatte sedan. På den nästkommande etappen skulle de svåraste vaden på hela turen komma, cirka fyra stycken- varav det första skulle vara värst. Efter ca 7 kilometer möter jag en grupp vandrare och blir glad att någon faktiskt kommit över nyligen. När jag frågade hur det hade gått fick jag svaret att de inte klarat att gå över utan att de fått hjälp av en bil som passerat just där och att jag inte skulle räkna med att kunna gå över vadet, särskilt inte själv. Det var lite knäckande att höra men nu var det bara någon kilometer kvar så jag joggade vidare ändå på vinst och förlust.
När jag kom fram till vadplatsen var det först en gångbro och sedan en fors man fick passera. Mitt i forsen var lite stenskravel och där såg jag plötsligt att det satt två personer och vinkade på mig. De visade mig vägen över till dem och snart stod det klart att de hade två cyklar med sig som var överlastade med saker.
De hade rekat en bra väg över vadet och skulle precis ta sig över. Jag följde i den enas fotspår och allt gick bra, jag kom över helskinnad men lite kall. Jag pratade lite med cyklisterna som visade sig vara två kanadensare. Cyklarna var tunga och jag erbjöd mig att hjälpa dem, men de tackade nej. När jag satt mig för att ta på mig skorna ändrade de sig och jag fick gå tillbaka och fram ytterligare två gånger för att hjälpa dem. Totalt passerade jag de omöjliga vadet fem gånger utan några större problem, varav två gånger släpandes en cykel.
När vi var klara kom solen fram och värmde oss lite och en minut senare började det regna. Mitt vatten var nu slut så jag fick fylla på via mitt vattenfilter ur den bruna floden, men tack vare filtret blev vattnet drickbart.
Nu var det några kilometer till nästa vad som var rena barnleken i jämförelse med det tidigare. Jag hjälpte cyklisterna några gånger till med vadställen och med någon bro som tack för att de alltid varit snälla och visat bästa vägen över forsarna. De stannade vid en stuga några kilometer innan mig och jag fortsatte ensam mot Álftavatn. Det sista vadstället var riktigt klurigt och jag tvingade tre vandrare från Holland att stanna och titta på mig när jag gick om något skulle hända. Jag fick även låna en stav som balans. Även det vadstället var snart bakom mig och nu var jag äntligen vid Álftavatnstugan. Klockan var nu 20 på kvällen och det regnade lite lätt. Jag bokade en tältplats, köpte en läsk och frågade lite om leden som var framför mig. Värden sa att det var bara ett vadställe kvar och att det ansågs mindre krävande än de andra just nu, det kändes skönt! Hon berättade också att vanligtvis tar de kvarvarande etapperna 8-12 timmar och vi kom fram till att sex var rimligt om man joggar och det visade sig stämma ganska bra. 5,5 timmar tror jag dag 2 landade på till slut.
Jag satte upp tältet, lagade min mat och somnade ganska fort. Natten blev dock lite kall, då jag som sagt struntat i liggunderlag mot mitt bättre vetande. Jag hade till slut nästan alla kläder på mig och kunde slumra några timmar. Klockan hade jag satt på 4.30 dagen efter.
Torsdag 28 augusti– 22 km löpning
4.30 var det fortfarande lite mörkt så jag väntade en kvart innan jag tog på pannlampa och tog ner det blöta tältet. Sen började jag jogga mot målet. Pannlampan behövdes bara första halvtimmen, sen kom ljuset.
Vadstället som stugvärden pratat om kom rätt snart och det var så lyxigt att det till och med fanns en lina att hålla sig i. Snart var jag över och på andra sidan var jag med om min enda ordentliga ”felspringning”. Spåren gick åt vänster medan klockan visade att jag skulle till höger efter vadstället.
Jag gissade att man skulle springa upp för en brand till vänster och att man uppe på toppen skulle följa kammen åt höger, men så var inte fallet. Det blev några hundra meter fel innan jag kom på att jag bara skulle följa flodstranden, i tillägg hade den som gjort gpx.spåret till klockan sprungit lite fel uppför en dalgång som jag började följa, men det var snabbt åtgärdat.
Nu började den jobbigaste stigningen på ca 400 höjdmeter i brant, stenig terräng. Jag tog det lugnt och vips så var jag uppe i en helt ny vulkanisk terräng. Svavellukt, rökmoln med varm dimma, vita fält med konstiga bergarter och färglada berg blev mitt sällskap de närmaste timmarna.
Något det också var gott om var alla dessa små bäckraviner jag fick springa ned och upp för hela tiden. Det blev rätt jobbigt efter ett tag och på något ställe var det så brant och löst att jag fick klättra på alla fyra för att komma upp.
Efter 15 km var jag vid sista stugan och hade bara ca 12-15 km kvar beroende på om man litade på skyltar, klockan eller på stigbeskrivningen.
Jag stannade inte så länge utan ville komma fram till målet i god tid. Det var en lite sunkig plats också ärligt talat och det kändes som att jag mest störde folk i sina morgonrutiner.
Sista biten började det blir mer och mer trafik på stigen. När det var ca 4 km kvar till målet mötte jag många som definitivt var ute på dagsturer, med eller utan guide.
Det var en jättefin vandring med stor variation och fina vyer så om man går norrifrån längs leden på en dagstur får man verkligen valuta för pengarna. Snart kunde jag skymta stugorna vid Landmannagaugur mellan lavablocken och därefter satt jag snart vid en bänk och tog igen mig, glad att jag klarat turen trots allt.
Klockan var bara 11 på förmiddagen och bussen skulle gå vid 14.30 så jag gick bort och tog ett varmt skönt bad vid de varma källorna som låg bara 200 meter bort. Det var mellan 30 och 45 grader varmt beroende på var man gick ner så det var enkelt att hitta en plats där temperaturen var perfekt. Ibland bubblade det upp kokhett vatten mot benen och då var det läge att snabbt dra undan dem.
Jag åt lunch på en bänk i solskenet, tittade på spektaklet med alla hästturer, MC-utflykter och vandrare och sen tog jag en promenad på området. Det fanns ett par gamla bussar som var ombyggda till en butik och ett café som var coola till exempel.
Bussen gick prick 14.30 och körde som en galning genom den F-markerade vägen (vilket betyder att bara 4-hjulsdrivna terrängfordon får färdas där). Det tog 2 h att komma till Hella där min hyrbil stod parkerad.
Nu fick jag sätta full fart för att nå flygplatsen till 18 då min fru Liselott skulle landa, sen skulle vi uppleva Island tillsammans fram till söndagen.
Avslutning
Jag kände mig rätt fräsch i kroppen men var trött eftersom jag inte sovit så mycket, så på det hela taget klarade jag mig med hälsan i behåll. Jag fick dock ett bakslag kvällen efter då det kom ikapp mig att jag frusit så mycket två nätter tidigare. Jag tror jag fick lite feber och blev lite konstig och matt från kvällen till dagen efter.
Torsdag till söndag stannade vi kvar på Island, bodde bra och åt jättegoda maträtter (hummer, fisksoppa, lamm, hamburgare och torsk). Vi körde den klassiska sightseeingturen Golden Circle och såg krater, Geysir, Gulfoss vattenfall, Thingvellir och ”Rökdalen” med en vandring upp till en varm flod som var väldigt skön att bada i. Avslutningen skedde i Reykjsavik med konserthus och kyrka och rundvandring i stan.
Island visade sig verkligen från sin bästa sida trots vädret i början. Det var varmt, gästvänligt och enkelt att resa runt!
