Hur är det att åka två Vasalopp samma vecka?

I klassikertider var vi ett gäng hemifrån som åkte öppet spår på måndagen under vasaloppsveckan. Det var en fin upplevelse, även om minus 27 grader helst ska upplevas från TV-soffan och inte live i starten. Loppet i sig gick utan missöden och vi tog oss i mål allihop i gruppen som hade kommit till start.

Det var mitt andra vasalopp, det första hade jag genomfört många år tidigare med 0 meters träning och bara 1 dags förvarning, men det är en annan historia.

Bakgrund

Det här trädet åkte jag förbi två gånger på en vecka.

På vägen hem i bussen mot Sälen och starten överhörde jag en konversation med några som talade om ett annat lopp som gick lite senare i veckan- Nattvasan. Man åkte tydligen hela vasaloppssträckan, men istället för att starten gick klockan 8 på morgonen så gick den kl 8 på kvällen istället. Man åker i lag om två personer och det är tillåtet att skejta om man vill det. Jag lade informationen i minnet någonstans och slumrade vidare i bussens värme.

Eftersom vi hade boende hela veckan i Sälen stannade vi och åkte utförs resten av dagarna, både i Trysil, Hundfjället och Tandådalen. Jag undrar om vi inte också tog en dag i Lindvallen för att ha sett allt…

På torsdagen träffade vi en familj från Skåne och vi kom i samspråk om vasaloppet, något som inte är så svårt när det är i färskt minne hos alla inblandade. Roger, pappan i familjen, hade också åkt Öppet spår på måndagen och lyckats förfrysa en tå, så det var rätt synd om honom.

I något svagt ögonblick nämnde jag att det dagen efter skulle vara Nattvasan och berättade det lilla jag visste om loppet för en mer och mer intresserad potentiell lagkamrat. Rogers ömma tå samt att han åkte riktigt fort på måndagen och därför fortfarande var lite sliten till trots, så lovade vi att kolla upp överblivna biljetter och höras lite senare på dagen.

Sagt och gjort. Senare på kvällen hade vi fixat biljetter, jag hade lånat ihop en proffsig pannlampa från en i vårt klassikersällskap och ännu en gång lånat skidbyxor (mina låg hemma på sängen i Stockholm).

Jag gick ner till skiduthyrningen i Hundfjället och lämnade in skidorna på vallning på eftermiddagen och fick tillbaka dem blanka och snabba. Jag körde med ett par Rossignol R-skin-skidor som visat sig funka oväntat bra i de flesta fören och till det första loppet hade jag vallat själv utan vare sig fluor eller andra mediciner med gott resultat. När det var så kallt som minus 30 skrapade skidorna lite och det blev ganska strävt att åka, men det var många som hade det problemet så jag skyller inte specifikt på min vallning eller att jag hade skidor med skins under.

Fredag- race day

Fredagen kom och som uppvärmning åkte vi till Trysil och åkte skidor över dagen. Det var en fin dag, men fortfarande ganska kallt. Vi hörde på radion att de funderat på att ställa in Nattvasan på grund av kylan, men nu bestämt sig för att köra ändå, men med extra kontroller och med ditkörda bussar som man kunde värma sig i.

Roger var smart och åkte ner och hämtade ut våra nummerlappar på förmiddagen och våra vägar möttes inte förrän när det var någon timme kvar till start.

Vi blev förstås kvar alldeles för länge hemma i Rogers stuga så vi sladdade in på parkeringen när det var fem minuter kvar till start. Efter lite påfyllning av kaffe i termos och hopsamling av saker var det bara sekunder kvar när vi kom in i startfållan. Sista stunden innan klockan 20.00 gjordes en feature av att alla hade avstängda pannlampor, så vi fick göra våra sista förberedelser i mörker.

Starten

När väl ljuset sattes på och musiken började spela försvann all hets och vi kunde njuta av ett fantastiskt skådespel av alla ljus och stämningsfull musik.

Det var många som blivit avskräckta av allt prat om kylan, så många lag kom inte ens till start. Det kändes inte glest men det var inte heller trångt, förutom precis i den vanliga backen efter starten där det av tradition smalnar av ordentligt.

0- 45 km

Vi rörde oss ganska kvickt genom skogarna och man levde till stor del på den fina stämningen i spåret. Visst var det kallt, men det var mer väckert än kärvt. Att det också var nästan fullmåne gjorde inramningen ännu mer magisk.

Det var faktiskt så ljust att jag inte behövde använda min pannlampa på de första 20 kilometrarna, något som kändes bra då den var lånad och jag inte hade koll på batteritiden. Den visade sig räcka gott och väl de nio timmarna vi var på glid.

Efter ca 30 kilometer försvann Roger bakom mig och jag stannade upp en stund. Han kom ikapp efter någon minut och berättade att han gjort en riktig vurpa. Det gick bra och vi fortsatte. En stund senare åkte vi väldigt nära varandra i en snabb, svängande utförslöpa och min stav (min fina Oneway-julklappsstav) blev plötsligt 110 cm istället för 165.

Det var överraskande jobbigt att hanka sig fram på en stav men bara efter ungefär en kilometer stod en skoter med extra stavar och jag kastade mig dit och fick låna en ersättningsstav. Utan den proffsiga servicen hade resten av loppet blivit en påga. Några mil senare bytte jag upp mig i en kontroll och fick en skönare handrem som gjorde lånestaven än mer bekväm!

45- 90 km

När jag åker skidor på natten med pannlampa kan jag bli lurad av ljuset mot spåren; det ser nästan ut som att spåret är parallellförflyttad någon decimeter åt sidan för att skuggan mot groparna gör nån slags optisk illusion. Nu ska jag inte skylla på det, men snart var det i alla fall min tur att står för en praktfull faceplant. I en nedförslöpa med svängande spår ramlade jag och landade snyggt på ansiktet. Jag fick som tur var ingen bakomvarande skidlöpare över mig utan kunde samla ihop mig och fortsätta relativt oförstörd. Efter vurpan var jag dock lite försiktigare i nedförslöporna en stund framöver.

När det gått cirka 60 kilometer var det betydligt tunnare i spåret. Vi åkte klassisk stil och höll oss till cirka en timme per mil. Vi blev väl försedda med varm dryck och trevliga tillrop i kontrollerna och ingen av oss kände av kylan så mycket. Våra depåstopp var ganska korta, men vi tog oss tid att stanna upp och ta lite dricka och fylla på om vi saknade något. Man åker Nattvasan med ryggsäck och har med sig varsin liter dryck längs banan, men jag använde inget av min dricka alls. Roger däremot drack en del av sitt kaffe. För övrigt klarade vi oss med det som vi fick på de bemannade kontrollerna.

När det bara var en mil kvar såg vi hur en strimma ljus började synas i riktning mot Mora och vi fick ny energi av att det inte var så långt kvar.

Upploppet var lite mindre spektakulärt än riktiga Vasaloppet (eller Öppet spår för den delen) men inte desto mindre var synen av målet en välkommen syn. Vi åkte i mål bredvid varandra och fick våra efterlängtade medaljer.

Rutinerna efteråt var ganska lika ett vanligt Vasalopp med dusch och ombyte, lokalbuss fram och tillbaka samt skidinlämning vid målgången.

Bussen tillbaka till Sälen och starten var ganska vältajmad för oss men den gick lite för sällan, särskilt med tanke på hur kallt det var när man var slut på energi och stod still och väntade.

Slutligen kom vi tillbaka till Sälen i alla fall och efter lite arbete med att få fram bilen som vi råkat parkera där någon inte gillade det (och hade stängt för parkeringen med snöblock) så körde vi hemåt, trötta men belåtna.

Efterord

Starten och de första milen av nattvasan är något jag kommer minnas länge. Det var ett fint skådespel som jag rekommenderar alla att försöka vara med om. Man kan klä på sig hur mycket lampor och lysstavar som helst, ju mer desto bättre!

Året efter, 2019 körde jag och min fru halva Nattvasan, också den var ett fint arrangemang med härlig stämning och bra uppstyrt. Det kostade heller inte hela natten att vara med, så den kan vara ett alternativ för de som inte är helt övertygande om att en natt i skogen är det bästa sättet att spendera sin tid.

Det är ganska svårt att klä sig till Nattvasan, mitt enda tips där är att ge sig ut någon eller några kvällar innan och prova lite kläder samt också hur det är att åka i en tunnel av ljus som pannlampan ger. Det är inte alls svårt när man väl provat.

Det här med att åka två Vasalopp efter varandra är inte så farligt om det är lite vila emellan, särskilt inte om man tar det lite lugnt. Roger hade som sagt lite tyngre i slutet på grund av att han genomförde det första av loppen i snabbt tempo.

Jag beklagar att det inte finns så mycket bilder. Dels hade vi bråttom, och dels är det svårt att få till snygga foton i mörker!

juni 28, 2019september 14, 2020

Hur är det att åka till Svalbard med familjen?

Efter att i olika konstellationer ha varit på Svalbard (både med respektive, med kompisar och med mina föräldrar) kom turen till att ta med familjen dit. Våren 2018 var barnen 7, 8 och 11 år gamla.

Förberedelser

För att hitta bra boende och flyg till Svalbard behöver man vara ute i ganska god tid. Jag har för mig att vi bokade ungefär 9 månader innan avresa, något som skulle varit helt otänkbart för några år sen när spontanitet var ledordet i semestrar och resor. Nåväl, tiderna förändras och vi hade grunderna till resan redan på plats till jul då vi fick en hundspannstur i julklapp av barnens farföräldrar, något som vi kommer tillbaka till senare.

Efter att ha bott på diverse vandrarhem/B&B samt i tält på Svalbard så kom turen nu till AirBnB. Vi bokade ett hus som låg nere i hamnen, ungefär en kvarts promenad från huvudgatan och affären.

Flygresan bjöd SAS på tack vare lite surt förvärvade bonuspoäng. Här kan det vara bra att lägga på minnet att det inte kostar så mycket poäng att resa till Svalbard då det anses ligga inom Skandinavien. Dock är vi inte de enda som vet det, därför är det bra att boka tidigt.

När ska man då resa? Inte vet jag, men vi har hittat ett vinnande koncept: Precis innan och efter 18 april, det är då som midnattssolen börjar kring Longyearbyen och det är nästan alltid snö kvar så man kan fortsätta åka skidor och snöskoter. Midvinter med norrsken eller sommar med båtturer har jag inte varit med om och kan inte jämföra, men det är troligen fint då också. Kring påsk har temperaturen börjat stiga och är att jämföra med svenska fjällen, möjligtvis något mer ombytligt väder och fem till tio grader kallare.

Vägen dit

Flygen från Stockholm går antingen via Oslo eller Tromsö så vi fick mellanlanda två gånger. När man vet att man ska till ett ställe där det är ljust i stort sett dygnet runt så spelar tiden inte så stor roll. (Man kommer ganska snabbt in i att inte ha så bråttom och bli förvånad över att affären är stängd när man kommer dit mitt i natten.)

Vi var framme på flygplatsen i Longyearbyen sent på kvällen och tog en taxi (som vi delade med några andra) till vårt boende. Det var en kall och klar natt men allt stämde med boendet trots lite strul med nyckelskåp och sånt som sig bör. Det visade sig att längan vi bodde i var byggd av ett antal baracksegment som monterats ihop till bostäder. Standarden var okej och vi installerade oss och gick till sängs.

Fredag 2018-04-20

När vi vaknade blev det lite provianteringsrundor till Svalbardbutikken som har det mesta. Det var ungefär en kilometer dit och xc minus 10 grader och en lagom kylande vind. På vägen tillbaka gick vi via Skoteruthyrningen nere i hamnen och hämtade ut två gevär (30.06 mausergevär med tyska riksörnen kvar från andra världskriget) och kollade lite öppettider och sånt. Alla får hyra vapen och man får en packe jaktpatroner till som man sedan lämnar tillbaka efter sin hyra. Det är aldrig tänkt att man ska använda dem. Tidigare har vi köpt lite övningsammunition i byn och övat oss lite i en dalgång, men inte den här gången.

Vid 13 kom en taxi och körde oss till Todalen där vi åkte skidor någon kilomter in i dalen. Det var lite molnigt och blåsigt men fint annars. Vi såg renar och sjöfåglar. Barnen byggde en igloo och lekte i en snöskränt. Det är skönt att åka på skidtur uppför först så kan man bara glida ner till vägen sen.

Sen tog vi en taxi tillbaka till huset och sen bar det av till Svalbard museum. Det var fint med många uppstoppade djur och en gruvgång man kunde krypa i. Efter det gick vi till butiken igen och sen hem och åt middag.

Lördag 2018-04-21

Idag var det skoterhyradags. Vi gick bort med väskorna till uthyrningsstället (Hurtigruten Svalbard) och fick ett bra pris på att hyra overaller, skor och hjälmar så det var skönt att vara varma. Sen bar det av till Todalen igen och upp hela vägen till hyttorna. Det blev molnigare på toppen så vi stannade där istället för att åka vidare och drack varm choklad och lekte. Då kom jag på att jag hade glömt handla gas så vi kunde inte äta lunch… inte så smart. Jaghade inte med flaskan till köket heller, annars hade vi kunnat elda bensin.

Det var en skidtävling mellan Todalen och svea gruva som vi såg vinnarna från när vi åkte tilbaka. Det var ganska svårkört i dalgången pga dålig sikt men annars var det gott om snö och fint.

Vi åkte sen tillbaka till Longyearbyen och förbi hela stan. Sen letade vi oss upp genom Longyearbreen och frågade några som var ute och gick om de visste var glaciärgrottan var. Till saken hör att jag letat efter den några år tidigare men aldrig riktigt hittat rätt. De berättade att den var till höger om en trasig scooter och vi åkte uppåt. Det var långt att åka men till slut fann vi den.

Runt glaciärgrottan var det en hel del skotrar parkerade och vi samlades runt den. Det var bara en stege som gick ner i ett djupt hål. utan pannlampa var det lite svårt att utforska hela, men ca 15-20 meter gick bra och det var kul och fanns rep längs väggen.

Söndag 2018-04-22

Skoterutflyktsdag igen. Vi kom iväg kring 10 och drog igenom Adventdalen, den stora dalen som går österut från Longyearbyen i klart och fint väder. Det var bra sikt och höga moln.

Vi kom till passhytta och allt gick bra, så även vid Sassendalen efter några hundra meters felkörning österut. Det var bitande kallt i vinden så det var bra att vi hade skoterkläder på oss. Det var också många andra sällskap ute så det kändes tryggt.

Väl framme i Fredheim träffade vi en Sysselmann som berättade att halva tempelfjorden var avstängd och att det varit isbjörnar som jagat skotrar där. Vi fick historien om stugan berättad och att de just flyttat upp stugorna en bit pga klimatförändringarna. Vi fick också gå in i stugan och se hur de hade det och han sa att vi kunde äta i sidohuset om vi ville.

Man fick inte stanna på isen i Tempelfjorden men man kunde åka några kilometer til in mot glaciären så det gjorde vi. Linnea blev rädd när vi stannade till vid en säl som låg och vilade vid ett isblock. Men vi åkte över till andra sidan i alla fall. Där tog vi en kort paus och sen på väg tillbaka fastnade Liselott och Linneas skoter (Jonas, Malte och Linnea åkte alltid på samma) på isen men den fick vi snabbt upp igen. Vi såg några sälar till men inga isbjörnar.

Väl tillbaka på Fredheimsidan kokade vi ”Lapskaus” på gasköket vid en husvägg och åt. Linnea sa att det var det godaste hon ätit någon gång, men jag tror ärligt talat att hon aldrig skulle tagit en tugga om vi varit hemma. Vid ca 15.30 började vi ge oss tillbaka men då kom vi på att man kunde åka upp och få fina yer över tempelfjorden om man åkte upp på ett berg som låg bredvid. Uppfarten var bara 300 meter bort och där uppe var det fin utsikt och en del renar.

Tur att det var fint väder, annars hade vi nog fått köra sakta med kompass. Vi tog en tur in i en dalgång och hittade ett fruset vattenfall men enorma istappar som låg inne skyddat i en dal.

Så småningom åkte vi hemåt och återfärden gick bra, vi såg många skoterutflyktsgrupper, hittade en bit renskinn och stannade och övningskörde och fotograferade lite då och då.

Måndag 2018-04-23

Idag var det hundspann på schemat. 09.30 kom en bil och hämtade oss och tog oss till svalbard Huskys stadskontor där vi fick byta om till varma kläder igen. Vi var 8 personer inklusive oss som skulle åka.

Vi bytte om och fick åka ut till hundgården precis efter Todalen. Det var fantastiskt fint väder med klarblå himmel och nästan ingen vind.

Man fick först leka lite med hundarna (de hade 104 st) och sen spände vi för fem var på varje släde.

Sen bar det av och det som man gjorde som förare var mest att luta sig åt sidorna och bromsa när man kom ikapp.

Vi åkte ca 18 km in i Bolterdalen och tillbaka på en jättefin tur. Nedför gick det riktigt fort och vi ramlade aldrig av även om det lutade ordentligt ibland.

Efter hundturen som överträffade alla våra förväntningar gick vi in till byn. Vi promenerade sen till kyrkan och inspekterade den. Det var fint och de hade en uppstoppad isbjörn. Sen gick Jonas och Malte på topptursutflykt upp på platåberget och resten gick och köpte mat och sen ner till huset.

Toppturen var ca 400 höjdmeter och den gick väldigt bra. det var brant uppför på sina ställen men lä mesta delen så det var inga problem. På toppen (brant kant ned mot byn!) var det många fåglar och väldigt fin utsikt.

Tisdag 2018-04-24

Hemresedag. Vi hann knappt gå upp och äta frukost förrän vi skulle ut ur huset och vi gick ner till vattnet och kastade macka, sen förbi SAS-hotellet (Radisson Blu heter det nu. De har byggt ut stan massor sen vi var här sist)) och titta på isbjörnen som står i receptionen.

Sammanfattning

En resa till Svalbard är ett minne för livet. Vi hade fint väder och tack vare midnattssolen behövde man aldrig tänka på att åka hem en viss tid. Att åka utan guide är helt okej om man håller sig längs de större lederna. Att ta med barn kräver att de förstår att det kan bli allvar och att de är försiktiga om det behövs.