Fjällöpning mellan Hemavan och Ammarnäs

I sviterna av stormen Hans i Augusti 2023 gav jag mig ut på en löptur mellan Hemavan och Ammarnäs. Här är min beskrivning av förberedelser och genomförande, som vanligt mest för min egen skull men jag hoppas också att den kan komma till nytta för någon annan som är sugen på en liknande tur!

Bakgrund

Under ett tag har jag varit nyfiken hur det skulle vara att springa på Kungsleden. Jag har en kompis som sprang hela sträckan från Abisko till Hemavan för ett par år sedan och det lät mycket lockande att prova något liknande.

Min plan var egentligen att springa längre men på grund av att planet från Arlanda blev inställt så tappade jag en hel dag i början, vilket ledde till att jag dels kom ur fas med var jag tänkte övernatta, men också att det kändes stressigt att försöka springa ikapp hela den dagen. I tillägg var det rätt kass väder och blött på stora delar så det kändes i Ammarnäs som att jag inte ville göra upplevelsen av Kungsleden till något tråkigt. Därför valde jag att stanna i Ammarnäs och ta upp planerna på att springa längre en annan gång!

Förberedelser

Jag läste en del skildringar på nätet om att vandra och springa på Kungsleden, det var den främsta källan till information. det gav en ganska bra bild. I tillägg till det läste jag in mig lite på Naturkartan, hittade en beskrivning av de olika delsträckorna samt ladda ner en gpx.-fil från någonstans. Jag hittade aldrig någon bra höjdprofil utöver den som låg i gpx-filen tyvärr. Hade gärna sett en per del-sträcka för att förstå lite mer om antalet höjdmeter upp och ner för att kunna planera lite bättre hur mycket tid varje sträcka kunde tänkas ta.

Väskan vägde ca 5 kg utan vattenflaskorna fyllda.

Utrustning

Jag tog i grunden en gammal packlista och fyllde på med lite specifika saker. En del grejer fick jag komplettera med men det mesta fanns i skåpen hemma som tur var. Några highlights:

Jag köpte ett andra SIM-kort till telefonen med Telia-abonnemang för att kunna kommunicera.
Jag hade med en PLB1 nödsändare för att kunna anropa efter hjälp via satellit om det skulle bli kaos.
Laddaren till telefonen var INTE en snabbladdare vilket var katastrof. Det gjorde att jag knappt vågade använda den pga av risken att inte kunna ladda. Dessutom blev det fukt i ladduttaget så jag kunde inte ladda med powerbank heller.
Klockan jag har är en Garmin Enduro 2. Jag kunde inte önska mig en bättre klocka. Kartan, ficklampan, batteritiden(!), displayerna, betalfunktionen, allt var perfekt!
Jag valde mellan två sittunderlag eller ett kortare liggunderlag (Exped XS på 120 cm) och liggunderlaget vann och fick följa med. Det var ett bra beslut att satsa på komfort.
Det blev en 100 grams bivy bag istället för tält. Hade jag haft tält hade jag varit mindre beroende av stugor och logistik men oklart om jag hade velat ha ett knappt kilo till. Det kanske hade varit bra om jag fortsatt upp mot Kvikkjokk, Jag får utvärdera lite senare.
Gaskök tog jag med, det var nog ett bra beslut. De väger inte så mycket och även om man kan äta chokladkakor är varm mat oslagbart i fjällen!
Jag valde mellan mina favorit Saucony Kinvara-skor och Saucony Peregrine med mer trail-sula och förstärkning. Det blev de senare pga vädret och det ångrar jag inte!

Här följer hela packlistan:

antal	grej	vikt	tot vikt
1	Sovsäck Haglöfs LIM 5	646	646
1	Långärmad joggingtröja SOC	315	315
1	löpstrumpor, falke trail RU 42-43	45	45
1	löpstrumpor, falke trail RU 42-43	45	45
1	tunna löpstrumpor	30	30
1	buff, ull	33	33
1	mössa, gore bikewear tunn	27	27
1	vantar/handskar inov-8 train elite	40	40
2	mars-choklad	55	110
14	resorb-pulver	9	126
1	tändstickor	10	10
2	frystorkad mat	150	300
1	stavar CAMP Backcountry carbon 2.0	394	394
1	ryggsäck, Salomon XA25	443	443
1	långa joggingbyxor, ASICS	224	224
1	kex, singoalla	200	200
1	telefon, Samsung Galaxy S21 med fodral	327	327
1	laddare 230v plus usb-kabel C+ adapter micro usb	46	46
1	PLB1 ocean signal	118	118
1	klockladdare Garmin USB	14	14
1	klocka garmin Enduro 2	89	89
1	Lite piller och tandborste och tandkräm	50	50
1	sked, spork	9	9
1	myggmedel	40	40
1	papper med karta	30	30
1	kalsonger extra, Newline	62	62
1	kalsonger, Newline	62	62
1	Skor Saucony Peregrine 12 stl 44	540	540
1	pannlampa med laddare Lumonite Vector	138	138
2	dextrosolpaket olika smaker	47	94
1	vadskydd x	44	44
2	vatten nästan fulla	450	900
1	joggingjacka Bonatti waterproof	158	158
2	chokladbollar	50	100
1	toapapper	10	10
1	värktabletter, dimor, alvedon, citodon, morfin	20	20
1	skavsårsplåster compeed 10 st	30	30
1	nagelsax liten	20	20
1	bad weather bag, byvy bag I påse	109	109
1	tandborste	5	5
1	tandkräm	15	15
2	softflask flaska, salomon soft flask 500 ml med sugrör	43	86
1	kompressionssäck till sovsäck	106	106
1	Liggunderlag Exped Flexmat XS 120×52 cm	225	225
1	tshirt	116	116
1	powerbank 5000 mAh	101	101
1	pengar kontanter, 5000 kr	10	10
1	leg, kreditkort	5	5
5	vanliga plåster 5st	1	5
1	joggingbyxa överdrag bonatti waterproof ytter	108	108
1	myggnät för ansiktet	15	15
1	gasbrännare FMS-300 titataium	45	45
1	gaspatron, köps på vägen	230	230
1	titankåsa, primus exquisite	43	43
1	påsar	10	10
1	tröja falke underställ	180	180
	VIKT TOTALT		7303
	VIKT MINUS KLÄDER PÅ MIG		5984
	VIKT MINUS VATTEN MINUS KLÄDER PÅ		5084

Träning

Tack vare vår hund Ida fick jag hjälp att komma ut och springa nästan varje dag, Jag bestämde mig för att åtminstone springa 10 st löppass på 20 km eller mer och det lyckades jag skrapa ihop. Jag tror det blev 11 st varav 1 var på 50 km och två av dem var på dagarna efter varandra. En hel del löpning med ryggsäck lyckades jag också genomföra även om vikten på ryggen snarare var 3-4 kilo än 5-6 som det sen slutade med att jag kånkade runt.

Innan jag började min runda hade jag 3 vilodagar, kanske borde jag haft en eller några till…

De sista veckornas löprundor med Ida (hunden)

Onsdag 10 augusti

Efter en resdag som jag inte tänkte trötta ut er med så stod jag 20.00 vid starten till Kungsleden en bit upp på backen vid Hemavan. Om ni vill veta ändå kommer här en kort sammanfattning:

Hemifrån vid 8, Amapola-planet till Hemavan ställdes in en minut innan boarding vid 9.15, blev omboakd till 14.25, men till Vilhelmina via Lycksele och sedan buss till Hemavan. Bussen tog några timmar så jag var rätt mör när jag kom fram lite innan 20 på kvällen. Planet ställdes in på grund av storm i Hemavan.

Tillbaka till Hemavan. Sikta på huset som ser ut som den gula bollen uppe på berget så kommer ni rätt.

Ja, man kan gena upp på cykel/skoter/skidvägen så man slipper slingra sig längs bilvägen. Är du orolig för att du inte hann köpa gas i Hemavan finns det en liten butik i första stugan. Stugvärden har officeillt öppet till 20. När jag var där fanns förresten bara 230 g-behållare (mittenstorleken), men det passade mig helt okej.

Leden som sådan är väldigt väl utmärkt så att jag hade med både kartan på klockan (vilket för övrigt fungerade superbra i min Garmin Enduro 2) och utskrivet på papper var lite overkill. Det var faktiskt bara på två platser jag fick ta fram kartan på klockan och kolla vart jag skulle ta vägen; den ena har jag glömt bort men den andra var vid Servestugan då jag inte riktigt fattade hur jag skulle fortsätta på bästa sätt. Lösningen visade sig vara att springa tillbaka över bron och fortsätta på leden.

Kvällen var väldigt fin och jag hade vinden i ryggen under hela stigningen upp på fjället. Det var en del folk på leden, jag tror jag mötte någon per halvtimme under hela kvällen. Jag var lite snabbare upp för berget än jag hade tänkt och fick tvinga mig att sakta in lite efter ett tag för att inte bli trött. Efter ett tag hittade jag en lagom lunk och det flöt på väldigt bra, kanske på grund av medvinden. Jag stannade någon gång ibland och tog några köttbullar och åt min smörgås som jag sparat hela dagen, men i övrigt blev det inte någon lagad mat.

Efter ca 8 kilometer började det dyka upp lite tält och vid 11 km låg Viterskalsstugan. Jag träffade den trevliga stugvärden och köpte gasen jag behövde i den lilla butiken (trots at klockan var över 22). Över ingången till butiken satt en höjdprofil av hela vägen till Ammarnäs som jag memorerade. Det kändes skönt att veta ungefär vad som väntade. Jag kände mig inte helt färdig med dagen ännu och fick tips om att det fanns ett vindskydd efter några kilometer som jag kunde stanna i. Det kändes lagom så jag fortsatte min tur. Det låg en handfull tält längs vägen och flera av vandrarna vinkade glatt när jag sprang förbi. Några skulle upp på Sytertoppen dagen efter, vilket verkade väldigt nice.

Framåt 23 började det bli lite mörkare och mer dunkelt och jag bestämde mig för att stanna så fort det fanns en chans. Jag hade inte tält med mig, utan bara en bivy-bag och liggunderlag- så helst hade jag sovit under skydd, så vindskyddet som skulle finnas lockade. När jag vänt österut började motvinden och det var en hel del vattensamlingar att passera, men jag lyckades hålla fötterna torra.

Efter en liten stund kom jag till en raststuga. Jag gissade att detta måste vara vindskyddet som det berättats om och jag stannade till. Raststugor är till för att rasta i men övernattning utan att det är kris är inte okej, så jag fick lite huvudbry hur jag skulle göra. Det slutade med att jag vilade en stund i stugan och sen gick jag ut och lade mig i vindskydd av huset. Det kändes bra. Jag satte klockan på 4.00 dagen efter ( tidigare än så skulle kännas lite väl pretto. ) och försökte vila lite.

Första dagens strapatser, ca 18 km, start 20.00.

Första dagen blev det ca 18 km löpning på 2:45. 650 höjdmeter, de allra flesta i början.

Höjdprofil första dagen. jag märkte knappt den andra stigningen, men den första var påtaglig.

Torsdag 11 augusti

04.00 ringde klockan och jag var på färd redan 4.20. Det var ju inte något att plocka undan. Jag hade en halv påse köttbullar som jag knaprade i mig de första timmarna.

Vädret var faktiskt helt okej och jag njöt av den relativt torra stigen, utsikten, alla renar och nedförslutet mot Syterstugan. Där var jag redan halv sex på morgonen så jag träffade inte någon när jag passerade. Efter stugan kom snart Tärnasjöarna med sina fina broar och små skogsdungar. Det fanns massor av svamp i skogen och jag åt en del blåbär till frukost. Efter en stund hittade jag de första hjortronen. Några var helt perfekt mogna och det smakade väldigt gott. Jag träffade också på några ripor som flög iväg när jag kom springande. Det var nästan ingen höjdskillnad och färden flöt på bra även om jag fick hoppa lite mellan vattensamlingarna.

Snart var jag framme vid Tärnsjöstugan och nu hade alla andra vandrare vaknat till. Jag köpte lite Singoalla-kex i butiken och värmde lite vatten till en frystorkad måltid som jag hade med mig. Jag träffade en amerikan som bodde i Stockholm som jag lärde ett bra svenskt ord: Dass och han berättade att det var blött i början på nästa etapp.

Jag tog min måltidspåse och gick medan jag åt. Strax kom jag till en helt översvämmad del av stigen och jag insåg att jag från och med nu inte skulle kunna hålla mig torr. Tidigare hade jag lite halvt ambitiöst kramat ur strumporna två/tre gånger när jag blivit blöt men nu var det slut med det. På tidigare löpturer har jag insett att fötterna blir lite ömtåligare när de är blöta och liksom löses upp, så jag var inte helt nöjd med vad som väntade, men det var inte så mycket att göra. Maten smakade väldigt gott och jag fick massor av energi av den och vägen uppför berget gick ganska enkelt trots allt.

När jag kommit upp på fjället kom regnet. Det höll på några timmar. Ganska bra regnat med tanke på att stugvärden stolt meddelat att det minsann bara skulle komma 0.1 mm på hela dagen. Jag skrattade lite inombords när jag klädde ut mig i regnkläderna och sprang vidare.

Jag träffade en amerikansk tjej som hade en likadan nödsändare som jag fast placerad precis mitt på magen så att hon skulle kunna be om hjälp direkt. Hon sa att det var för att hennes föräldrar skulle bli glada. Fair enough.

Ombytligt väder. Imma på linsen ger lite sudd, det är inte (bara) du som ser dåligt.

Så småningom kom jag till Servestugan där jag hade tänkt vila lite, men det blev inte så utan jag fortsatte nästan direkt, när jag väl hittat hur jag skulle fortsätta. Kanske berodde det på att regnet öste ner och att jag inte skulle känna mig så sugen att gå ut förrän det slutat om jag väl tagit av mig skor och annat och gått in i värmen…

Nu började klättringen mot Aigertstugan. Hela etappen var 20 kilometer (från 36 till 56 på dagens logg). Efter ett tag kom ett fantastiskt fint vattenfall, Servvejuhka, som jag sprang över. Enligt beskrivningen finns en stig ner till bassängen nedanför men jag var inte på humör att ta den omvägen idag. Man kan klaga mycket på regn och att hela Sverige var vattensjukt efter stormen Hans, men faktum är att vattenfallen blev väldigt magnifika, så även detta.

Det var faktiskt en ganska lång klättring och jag knaprade på en chokladboll och lite choklad längs vägen för att ha något att göra. Regnet slutade så småningom och det blev väldigt växlande molnighet. Ett exempel på det var att jag träffade en engelsktalande man som frågade efter var en raststuga längs vägen låg. Det fanns två stycken med ca 5 kilometers mellanrum. Jag tittade åt sidan och pekade på stugan som tornade upp sig 30 meter bortanför oss. Han skrattade och skakade på huvudet, det var nog lite pinsamt att han inte sett den. Jag fortsatte förbi honom cirka 10 meter och tittade om han gått in mot stugan. Då hittade jag den inte längre bland molnen som blåst in senaste 10 sekunderna.

En stund senare träffade jag en annan engelsktalande dam som jag faktiskt tror var svensk, men hon ville inte tro att jag kunde svenska. Inte så konstigt faktiskt med tanke på att majoriteten av vandrarna inte kunde svenska. Det är lite lustigt i sig men det får vi prata om en annan gång. Anyway, hon hade fastnat vid en passage av ett vattendrag och ojade sig över att hon hade så dålig balans. Hon stod och tvekade med sina stavar om hon skulle kliva över några stenar som verkade lite hala och kluriga. Jag hoppade över och vi pratade lite på hennes sida. TIll slut tog hon mod till sig och gick över utan större problem. Det handlade nog bara om att våga. Dessutom var hon redan blöt om fötterna så det fanns inte så mycket att förlora. Hon fick en applåd som belöning och jag fortsatte.

På högre höjd blev det blockterräng vilket var lite svårare att hålla tempot i. Blåsten gjorde också att man kyldes ner en hel del när den kom rakt emot så det var inte så angenämt att stanna. Jag tog lite bilder åt fyra vandrare som stannat mitt i vinden, utöver det blev den enda vilan att jag mestadels gick i uppförsbackarna.

Sista biten mot Aigertstugan var väldigt fin, utan regn och med mindre vind. Stigen var blöt men nu hade jag vant mig så det gick inte att klaga så mycket. Stugan låg väldigt fint och syntes från långt håll. Stugvärden var väldigt trevlig och jag köpte både choklad och en matranson.

Mataffären i Ammarnäs skulle stänga kl 17 på torsdagar, så jag vågade inte chansa på att få tag på proviant där, det var därför som jag handlade i fjällstugan, som för övrigt tog kort, liksom både Tärnasjö och Syter.

Det var nästan inga gäster men de fyra jag hade fotograferat hade i alla fall bokat så hon skulle inte bli helt ensam.

Det var fortfarande bra väder när jag påbörjade nedstigningen mot Ammarnäs. Efter någon kilometer kom dock regnet och ledens vattendjup tog nog rekord här längs nedstigningen. Jag tog fram mina stavar för att inte dum-halka, vilket nog var smart, men det gjorde också att det tog lite längre tid. Av någon anledning rör jag mig långsammare med stavar, troligen för att jag inte är van. En av de största behållningarna var ett vattenfall ungeför halvvägs ner, Ruovdatjjuhkka, som störtade brant ner i full fart mellan enorma klippblock. Inget foto på grund av regnet så ni får åka dit själva och se.

Regnet intensifierades när jag närmade mig Ammarnäs och jag var rätt glad när jag kom innanför tak på första bästa ställe- Guide center precis efter bron vid busshållplatsen. Jag fattade inte riktigt hur leden skulle fortsätta men det visade sig att man kunde hoppa på den från byn också även fast det inte såg ut så från parkeringen där leden pausade.

STF Wärdshuset svarade inte när jag ringde och det fanns ingen där när jag gick förbi och frågade efter boende, Några andra ställen hade fullt också så efter ett tag bestämde jag mig för att avbryta vandringen som jag skrev i början. Det hade varit ca 5 timmar till till Rävfallets stuga och även om jag hade kunnat göra det ville jag som sagt tidigare inte hasta genom leden utan mer uppleva den som en fin tur. Väderprognosen framåt gjorde också att jag började tänka på om jag skulle vänta.

Jag köpte en flygbiljett från Arvidsjaur till Arlanda och hittade faktiskt till slut ett boende i närheten.

Jag sov gott, tog bussen på fredagen till Sorsele kl 07.00, väntade där 5 timmar, åkte buss till Arvidsjaur, planet var inställt mot Arlanda så vi fick åka buss till Luleå och åka hem därifrån. Jag blev hämtad på Arlanda och var äntligen hemma precis innan midnatt.

Efterord

Kungsleden är väldig fin och jag hoppas att jag snart har möjlighet att komma tillbaka! Jag hade inte så farligt ont i benen eller fötterna efter turen, men en och annan tå var ömma efter att jag sparkat in den i en sten. Jag var också lite öm/stel i nacken, troligen eftersom ryggsäcken var lite tyngre än jag övat med, men jag tänkte aldrig på att den var tung när jag sprang.

Det var helt rätt val att ta de mer mönstrade skorna, det var lite stenhällar och träspänger som var hala.

Till nästa runda ska jag fundera på följande, mest för min egen skull så jag inte glömmer bort det.

Tält eller tarp eller något annat skydd för att bli mer oberoende av sovplatser. I så fall kanske man kan använda möjligheten att skicka gods till fjällstationer längs vägen, till exempel Kvikkjokk.
Snabbare laddare till telefonen för att kunna nyttja de möjligheter till laddning som finns. Alternativt en liten kamera och bara använda telefonen till samtal.
Jag tror att ca 50 kilometer per dag är en lagom sträcka för mig själv om jag ska springa hela leden någon gång.
En tunn dunjacka är alltid skönt men det måste nog vägas mot totalvikten på packningen och vädret/säsongen.
Jag hade ingen användning för pannlampan, delvis tack vare att klockan hade så bra lampa. Det beror förstås på vilken säsong det är om man ska skippa den eller inte. Senare än mitten av augusti tror jag man måste ha extra ljus med sig.

november 17, 2019

Hur är det att åka två Vasalopp samma vecka?

I klassikertider var vi ett gäng hemifrån som åkte öppet spår på måndagen under vasaloppsveckan. Det var en fin upplevelse, även om minus 27 grader helst ska upplevas från TV-soffan och inte live i starten. Loppet i sig gick utan missöden och vi tog oss i mål allihop i gruppen som hade kommit till start.

Det var mitt andra vasalopp, det första hade jag genomfört många år tidigare med 0 meters träning och bara 1 dags förvarning, men det är en annan historia.

Bakgrund

Det här trädet åkte jag förbi två gånger på en vecka.

På vägen hem i bussen mot Sälen och starten överhörde jag en konversation med några som talade om ett annat lopp som gick lite senare i veckan- Nattvasan. Man åkte tydligen hela vasaloppssträckan, men istället för att starten gick klockan 8 på morgonen så gick den kl 8 på kvällen istället. Man åker i lag om två personer och det är tillåtet att skejta om man vill det. Jag lade informationen i minnet någonstans och slumrade vidare i bussens värme.

Eftersom vi hade boende hela veckan i Sälen stannade vi och åkte utförs resten av dagarna, både i Trysil, Hundfjället och Tandådalen. Jag undrar om vi inte också tog en dag i Lindvallen för att ha sett allt…

På torsdagen träffade vi en familj från Skåne och vi kom i samspråk om vasaloppet, något som inte är så svårt när det är i färskt minne hos alla inblandade. Roger, pappan i familjen, hade också åkt Öppet spår på måndagen och lyckats förfrysa en tå, så det var rätt synd om honom.

I något svagt ögonblick nämnde jag att det dagen efter skulle vara Nattvasan och berättade det lilla jag visste om loppet för en mer och mer intresserad potentiell lagkamrat. Rogers ömma tå samt att han åkte riktigt fort på måndagen och därför fortfarande var lite sliten till trots, så lovade vi att kolla upp överblivna biljetter och höras lite senare på dagen.

Sagt och gjort. Senare på kvällen hade vi fixat biljetter, jag hade lånat ihop en proffsig pannlampa från en i vårt klassikersällskap och ännu en gång lånat skidbyxor (mina låg hemma på sängen i Stockholm).

Jag gick ner till skiduthyrningen i Hundfjället och lämnade in skidorna på vallning på eftermiddagen och fick tillbaka dem blanka och snabba. Jag körde med ett par Rossignol R-skin-skidor som visat sig funka oväntat bra i de flesta fören och till det första loppet hade jag vallat själv utan vare sig fluor eller andra mediciner med gott resultat. När det var så kallt som minus 30 skrapade skidorna lite och det blev ganska strävt att åka, men det var många som hade det problemet så jag skyller inte specifikt på min vallning eller att jag hade skidor med skins under.

Fredag- race day

Fredagen kom och som uppvärmning åkte vi till Trysil och åkte skidor över dagen. Det var en fin dag, men fortfarande ganska kallt. Vi hörde på radion att de funderat på att ställa in Nattvasan på grund av kylan, men nu bestämt sig för att köra ändå, men med extra kontroller och med ditkörda bussar som man kunde värma sig i.

Roger var smart och åkte ner och hämtade ut våra nummerlappar på förmiddagen och våra vägar möttes inte förrän när det var någon timme kvar till start.

Vi blev förstås kvar alldeles för länge hemma i Rogers stuga så vi sladdade in på parkeringen när det var fem minuter kvar till start. Efter lite påfyllning av kaffe i termos och hopsamling av saker var det bara sekunder kvar när vi kom in i startfållan. Sista stunden innan klockan 20.00 gjordes en feature av att alla hade avstängda pannlampor, så vi fick göra våra sista förberedelser i mörker.

Starten

När väl ljuset sattes på och musiken började spela försvann all hets och vi kunde njuta av ett fantastiskt skådespel av alla ljus och stämningsfull musik.

Det var många som blivit avskräckta av allt prat om kylan, så många lag kom inte ens till start. Det kändes inte glest men det var inte heller trångt, förutom precis i den vanliga backen efter starten där det av tradition smalnar av ordentligt.

0- 45 km

Vi rörde oss ganska kvickt genom skogarna och man levde till stor del på den fina stämningen i spåret. Visst var det kallt, men det var mer väckert än kärvt. Att det också var nästan fullmåne gjorde inramningen ännu mer magisk.

Det var faktiskt så ljust att jag inte behövde använda min pannlampa på de första 20 kilometrarna, något som kändes bra då den var lånad och jag inte hade koll på batteritiden. Den visade sig räcka gott och väl de nio timmarna vi var på glid.

Efter ca 30 kilometer försvann Roger bakom mig och jag stannade upp en stund. Han kom ikapp efter någon minut och berättade att han gjort en riktig vurpa. Det gick bra och vi fortsatte. En stund senare åkte vi väldigt nära varandra i en snabb, svängande utförslöpa och min stav (min fina Oneway-julklappsstav) blev plötsligt 110 cm istället för 165.

Det var överraskande jobbigt att hanka sig fram på en stav men bara efter ungefär en kilometer stod en skoter med extra stavar och jag kastade mig dit och fick låna en ersättningsstav. Utan den proffsiga servicen hade resten av loppet blivit en påga. Några mil senare bytte jag upp mig i en kontroll och fick en skönare handrem som gjorde lånestaven än mer bekväm!

45- 90 km

När jag åker skidor på natten med pannlampa kan jag bli lurad av ljuset mot spåren; det ser nästan ut som att spåret är parallellförflyttad någon decimeter åt sidan för att skuggan mot groparna gör nån slags optisk illusion. Nu ska jag inte skylla på det, men snart var det i alla fall min tur att står för en praktfull faceplant. I en nedförslöpa med svängande spår ramlade jag och landade snyggt på ansiktet. Jag fick som tur var ingen bakomvarande skidlöpare över mig utan kunde samla ihop mig och fortsätta relativt oförstörd. Efter vurpan var jag dock lite försiktigare i nedförslöporna en stund framöver.

När det gått cirka 60 kilometer var det betydligt tunnare i spåret. Vi åkte klassisk stil och höll oss till cirka en timme per mil. Vi blev väl försedda med varm dryck och trevliga tillrop i kontrollerna och ingen av oss kände av kylan så mycket. Våra depåstopp var ganska korta, men vi tog oss tid att stanna upp och ta lite dricka och fylla på om vi saknade något. Man åker Nattvasan med ryggsäck och har med sig varsin liter dryck längs banan, men jag använde inget av min dricka alls. Roger däremot drack en del av sitt kaffe. För övrigt klarade vi oss med det som vi fick på de bemannade kontrollerna.

När det bara var en mil kvar såg vi hur en strimma ljus började synas i riktning mot Mora och vi fick ny energi av att det inte var så långt kvar.

Upploppet var lite mindre spektakulärt än riktiga Vasaloppet (eller Öppet spår för den delen) men inte desto mindre var synen av målet en välkommen syn. Vi åkte i mål bredvid varandra och fick våra efterlängtade medaljer.

Rutinerna efteråt var ganska lika ett vanligt Vasalopp med dusch och ombyte, lokalbuss fram och tillbaka samt skidinlämning vid målgången.

Bussen tillbaka till Sälen och starten var ganska vältajmad för oss men den gick lite för sällan, särskilt med tanke på hur kallt det var när man var slut på energi och stod still och väntade.

Slutligen kom vi tillbaka till Sälen i alla fall och efter lite arbete med att få fram bilen som vi råkat parkera där någon inte gillade det (och hade stängt för parkeringen med snöblock) så körde vi hemåt, trötta men belåtna.

Efterord

Starten och de första milen av nattvasan är något jag kommer minnas länge. Det var ett fint skådespel som jag rekommenderar alla att försöka vara med om. Man kan klä på sig hur mycket lampor och lysstavar som helst, ju mer desto bättre!

Året efter, 2019 körde jag och min fru halva Nattvasan, också den var ett fint arrangemang med härlig stämning och bra uppstyrt. Det kostade heller inte hela natten att vara med, så den kan vara ett alternativ för de som inte är helt övertygande om att en natt i skogen är det bästa sättet att spendera sin tid.

Det är ganska svårt att klä sig till Nattvasan, mitt enda tips där är att ge sig ut någon eller några kvällar innan och prova lite kläder samt också hur det är att åka i en tunnel av ljus som pannlampan ger. Det är inte alls svårt när man väl provat.

Det här med att åka två Vasalopp efter varandra är inte så farligt om det är lite vila emellan, särskilt inte om man tar det lite lugnt. Roger hade som sagt lite tyngre i slutet på grund av att han genomförde det första av loppen i snabbt tempo.

Jag beklagar att det inte finns så mycket bilder. Dels hade vi bråttom, och dels är det svårt att få till snygga foton i mörker!

juli 2, 2019september 14, 2020

Vad hinner man se på en helgtur i Jotunheimen i Norge?

2010 bodde jag och familjen i Oslo i Norge. Av en händelse blev det en helg över för mig på sommaren i början på juli som jag använde till att hyra en bil och åka upp och vandra i de noska bergen, närmare bestämt i Jotunheimen, en nationalpark några timmar från Oslo som bland annat inrymmer Galdhöpiggen, Norges högsta berg.

Jag minns det som en fin tur med lagom mycket äventyr och rekommenderar alla att ge sig ut och se den norska naturen så ofta som möjligt!

Förberedelser

På den här tiden var det DNT, Den Norske Turistforening och utprintade kartor som gällde för att känna sig trygg, så det blev några lunchbesök till deras kontor och butik på Storgata. Där hittade jag bland annat en ypperlig beskrivning av vandringsleder och hur många timmar varje etapp beräknades ta. Nu är det nätet som gäller och har ni inte varit inne på vistitnorway.se är det dags nu. Där finns ypperliga beskrivningar av vandringarna i det här inlägget.

Jag bokade en liten bil, köpte ett tält och liggunderlag (det mesta av min utustning var nämligen hemma i Sverige) på nån billighetsbutik i Oslo och frågade mina norska kollegor om lite tips. Tipsen var så varierande att jag inte kunde ta till mig så mycket från dem, men Galdhöpiggen var definitivt överskattat, den kunde man strunta i, så den skrev jag högst på listan.

Fredag- avfärd

Jag hämtade bilen på uthyrningen efter jobbet och gav mig av norrut. Bilresor i Norge jämfört med i Sverige är att i Sverige kan man räkna med att hinna 100 km på en timme, medan man i Norge får gå ner till 60-80 km, något som kan kännas lite knäckande i början, men man får förståelse för det när man kommer upp i bergen.

Det var lite kö, men snart hade jag kommit upp till Beitostölen och här var det dags att välja väg. Skulle jag runda Jotunheimen med- eller moturs? Jag valde moturs och styrde kosan mot Gjendesheim, en fjällstation som är utgångspunkt för en av de mest berömda vandringarna i Jotunheimen- Besseggen.

Besseggen

Man åker vanligtvis båt ena vägen längs sjön Gjende till Memurubu , och sen är det en fin vandring på bland annat en kam som går mellan Gjende och Bessvatnet där färgen på de olika vattnen är väldigt olika. Turen sägs ta 6-8 timmar i vanliga fall.

Tyvärr hade jag missat alla båtar, men ville ändå se lite av det fina, så jag parkerade bilen och kastade på ryggsäcken och började gå. Ganska snabbt blev det brand och till att klättra på alla fyra men snart var jag uppe till en fantastisk utsikt. Det var lite blåsigt och började regna när jag kommit upp. Snart visade det sig dock att regnet var väldigt lokalt, så det var smältvatten från ett snöfält som blåste mot mig. Tio meter åt sidan var jag torr igen.

Det var nu ganska sent och jag ville komma förbi kammen vid Bessvattnet innan jag vände så jag ökade farten ordentligt.

Snart bar det nedför mot kamvandringen och jag fick ta det ganska försiktigt då det var lite halt och brant. Efter en stund insåg jag varför detta är en populär vandring, det var en fantastisk syn med de två vattnen och Jotunheimen runtomkring.

Så småningom kom jag ner för branten och tog en kort paus efter den smala passagen mot Bessvattnet. Tyvärr kom jag inte längre och fick vända tillbaka för att inte fastna i mörkret, det hade inte varit så kul i den terrängen.

Som vanligt hade jag missbedömt tiden det skulle ta att gå uppför och det var en riktig pärs att klättra upp igen. Nu var det tur att det var i juli, så riktigt mörkt blev det inte, annars hade jag nog haft svårt att hitta hem. Till slut hade jag bilen i sikte och packade in mig, trött och lycklig.

Jag fortsatte min färd mot Juvashytta, som ligger vid foten av Galdhöpiggen. På vägen hade jag utkik efter en plats att sätta upp tältet på.

Tyvärr hittade jag inte någon utan fortsatte hela vägen upp till Juvashytta, förbi betalspärren och ända upp till turistanläggningen. Här parkerade jag och satte upp tältet ganska nära parkeringen. Det tog inte många sekunder att somna.

Lördag förmiddag- Galdhöpiggen

För tryggt kunna passera glaciären från Juvashytta mot Galdhöpiggen är det rekommenderat att gå med i ett replag (inbunden med massa andra ovetande turister), så eftersom jag inte hade levt klart riktigt blev det valet även för mig. Man kunde köpa sig en plats på morgonen trots att det var högsäsong. Allt började med en kort genomgång, utprovning av selar och sen gick vi i tekvart till glaciärens början.

Själva toppturen var ganska odramatisk och den tog ungefär 5 timmar tur och retur, varav en stor del gick ut på att vänta på de andra som gick i samma replag som mig på både upp- och nervägen. Toppen var okej, utsikten fantastisk och vandringen över glaciären var fin. Sista biten upp mot toppen var kanske lite dryg, men utsikten belönade mångfalt all svett det kostat. Det fanns till och med en liten stuga nästan vid toppen där de sålde souvenirer och något att äta

När jag kommit ner hade klockan bara slagit 14 så jag funderade på om jag skulle hinna någon mer vandring den dagen. Jag frågade några norska vandrare som såg väl bevandrade ut och de sa alla tre i mun på varandra att jag skulle åka til Turtagrö och gå upp till Fannaråk-hyttan. Där skulle det vara väldigt fint.

Jag kände just då att jag var stark i benen så det skulle nog funka. Jag packade ihop tältet och gav mig av med bilen nedför berget.

Bilturen mellan Juvashytta och Turtagrö är oändligt fin. De är svårt att beskriva hur vacker Jotunheimen egentligen är. Så fort man lagt ner kameran efter att ha fotograferat en fin vy med berg och någon sjö så kommer en ännu vackrare syn, gärna med något vattenfall eller en pittoresk byggnad mitt i alltihopa. När de sen slänger in ett får och kanske en fjällko är synen fulländad.

Jag var framme vid Turtagrö sent på eftermiddagen. Färden dit hade tagit mycket längre tid än jag planerat på grund av alla stopp vid utsiktsplatser, men det var det förstås värt- vägen var ju allt, målet visste jag inte så mycket om (förutom Galdhöpiggen som redan var avklarad).

Turtagrö

Hotellet vid Turtagrö var väldigt fint och spektakulärt. Jag fick okej på att sätta upp mitt blåa tält bakom hotellet och när det var klart gick jag in och förhörde mig om hur lång tid det skulle ta att besöka Fannaråk-hyttan. Det enda jag visste då var att där fanns Norges högst belägna biograf eller något sånt.

Tjejen i receptionen upplyste mig om att det även är Norges högst belägna fjällstation, 2068 meter över havet. Turtagrö hotell ligger på ca 880 meter. Vi kom fram till att det var rätt sent att börja gå då klockan redan hade passerat 18 och hon sa att det var några timmar upp. Jag gav upp tankarna på att gå en tur till samma dag och gick ett kort varv i hotellet. Det fanns ett fint bilbliotek och själva huset var väldigt roligt byggt.

På väg förbi receptionen kallade tjejen som stod där på mig igen:

”Kan du ta med dig det här kuveret upp när du går till Fannaråkhyttan ikväll? Det är lite post och sånt som de behöver där uppe.”

”Öhhh, okej. Jag går nu då.”

Lördag kväll- Fannaråki

Vad hade jag gett mig in på? Jag skyndade mig till tältet och tog med mig vatten och den lilla mat jag hade och började gå. Första biten var ganska platt längs med en flodbädd, men sen började det branta på och gick mer och mer i zick zack. Jag har lärt mig att en normal vandringstakt för mig är ungefär 300 höjdmeter per timme om man går någorlunda brant och att det är ett mycket bättre mått än att räkna kilometer, så jag hade alltså lite mer än 3 timmar framför mig på vägen upp och kanske lite mindre till för att komma ner. Hur jag än räknade skulle jag få gå den sista timmen i mörker, något jag inte var sugen på, särskilt inte som jag var själv och hade lovat mig att gå säkert.

Nåväl, jag hade också lovat att leverera posten så jag skyndade så gott jag kunde. Det var en fin sommarkväll och jag stannade ofta och tog fram kameran. Utsikten var magnifik och varje gång jag tittade ut över landskapet trodde jag inte att det kunde bli finare, bara för att bli överbevisad av mig själv nästa gång jag tittade ut över en ännu högre utsiktsplats.

På uppvägen mötte jag en handfull människor, alla hälsade vänligt. Jag drog mig för att fråga hur långt jag hade kvar. Jag hade ju stenkoll på höjden på klockan och visste att det inte skulle bli bättre för att jag frågade hur långt det var kvar.

Sista halvtimmen var jag rejält trött och när jag stapplade in i Fannaråkhyttan efter att ha sett utsikten på andra sidan väntade jag mig en stor välkomskommitté och jubel från alla som var där.

Riktigt så blev det inte. Alla hade fullt upp med sitt och de såg knappt åt mig där det gick runt och mös i sina underställ.

Jag hittade till slut en som jobbade på hyttan och lämnade stolt fram det stora kuvertet frpån Turtagrö och väntade än en gång på publikens jubel.

Än en gång uteblev det, men hon tog i alla fall emot försändelsen och lade den på receptionsdisken. Jag kanske fick ett ”tack” också men jag minns inte.

Jag satte mig en stund på en pall och funderade på vad jag skulle göra. Nu var det skymning ute och jag hade inte några övernattningsprylar med mig. Min morgontur upp på Galdhöpiggen gjorde sig påmind när jag satt mig ner. Man ska alltid ge en färdrapport när man ger sig ut på fjället och det var egentligen det som fällde avgörandet att gå ner igen. Jag hade lämnat en lapp i Turtagrö att jag skulle gå tur och retur Fannaråkhyttan samma kväll. Jag kom fram till att jag inte hade något val- jag måste ner igen nu på kvällen till tältet som hägrade nere i dalen.

Sagt och gjort- jag fyllde min vattenflaska och gav mig nedåt i full fart. det gick bra den första timmen men sen hade energin tagit slut och jag snubblade mer och mer när jag försökte ta mig nedåt. En gång var det nära att gå rätt illa när jag gled till på en sten som jag trodde var stabil och den släppte. Som tur var fick jag snabbt tillbaka balansen och jag kunde sätta mig ner och ta det lugnt en stund. Den epioden fick mig att ta det lugnare i den värsta branten och snart var jag nere i dalgången igen. Nu var det skymning men vägen här var mycket lättare och snart kunde jag kliva in på hotellet för att rapportera att det viktiga postuppdraget var slutfört. Hon som gett mig uppdraget stod kvar i receptionen och hon frågade faktiskt om jag redan varit där uppe. När jag berättade att jag fullföljt min livsuppgift blev hon faktiskt lite impad över hur fort det gått. Kanske inte lika imponerad som jag själv var, men jag inbillade mig att de som jobbade på fjällstationer sett ganska många galningar och höll inne med beröm om det inte var absolut nödvändigt, vilket detta tydligen var!

Jag gjorde en tidig sorti från hotellet och jag somnade direkt när jag kom innanför tältduken.

Årdal

Jag tror inte jag sovit så länge i ett tält som efter den där gången då vi cyklade vätternrundan med 0 kilometers träning och 0 dagars förberedelser. Minst 11 timmars sammanhängande koma räknade jag ihop när jag vaknade på söndagen. Jag var väldigt mör i kroppen och tänkte först ligga kvar hela dagen.

Efter en stund blev det lite långtråkigt i tältet och jag bestämde mig för att fortsätta min resa. Jag var inte vandringssugen, men jag hade ju en bil så dagen kändes ändå hoppfull.

Jag fortsatte snart vägen söderut mot Årdal och åkte längs en fantastisk slingrande bergsväg ner mot fjordarna. Jag hade inte varit vid de norska fjordarna sen jag var liten och synen med de branta bergen och det turkosa vattnet var verkligen imponerande. Inte konstigt att Slartibartfast i Liftarens Guide till galaxen fick pris för sin design av norska kusten!

Övre Årdal var den perfekta platsen att ta en kort paus och njuta av utsikten.

Tyin

På min karta som jag hade som hade tidsangivelser för vandringar i Norge fanns det bara en eller två sträckor som var under två timmar långa och en av dem utgick från sjön Tyin som jag skulle passera på vägen tillbaka mot Oslo. Min vintersovsäck bär namn efter sjön så på något sätt drogs jag dit och fann mig stå bredvid den parkerade bilen med ryggsäcken på ryggen trots att benen knappt ville bära mig.

Jag hittade starten på leden utan problem. Terrängen och klimatet var här helt annorlunda än i Jotunheimen. DEt var lägre kullar och blommor och gräs överallt, lite som ett hedlandskap. Jag gick upp för den första kullen och fick en fin vy över Tyin. I ytterligare 45 minuter gick jag längs stigen men sen var mina krafter slut än en gång och jag fick vända tillbaka till bilen.

Det var skönt att röra på sig lite och det gjorde faktiskt hemresan till Oslo bättre då jag piggnade till lite och fick variation till bilkörandet.

Efterord

Det finns hundratals berg och leder att vandra i Norge och det här var bara ett exempel på hur man kan göra. Mitt budskap är kanske inte att kopiera denna tur, men snarare att naturen i Norge är lätt tillgänglig från städerna, att man kan se väldigt mycket på en helg och att saker och ting löser sig även om man kanske inte har allt detaljplanerat från början.

Jag hade försökt få med mig sällskap på resan men av olika skäl föll det bort. Säkerheten och att ha någon att dela upplevelsen med gör förstås att det är oslagbart att vara flera, men utöver det tycker jag att man är man mer lättrörlig och snabbare om man är ensam (om man inte går med någon som man är väldigt van att vandra med förstås.)

juni 28, 2019september 14, 2020

Hur är det att åka till Svalbard med familjen?

Efter att i olika konstellationer ha varit på Svalbard (både med respektive, med kompisar och med mina föräldrar) kom turen till att ta med familjen dit. Våren 2018 var barnen 7, 8 och 11 år gamla.

Förberedelser

För att hitta bra boende och flyg till Svalbard behöver man vara ute i ganska god tid. Jag har för mig att vi bokade ungefär 9 månader innan avresa, något som skulle varit helt otänkbart för några år sen när spontanitet var ledordet i semestrar och resor. Nåväl, tiderna förändras och vi hade grunderna till resan redan på plats till jul då vi fick en hundspannstur i julklapp av barnens farföräldrar, något som vi kommer tillbaka till senare.

Efter att ha bott på diverse vandrarhem/B&B samt i tält på Svalbard så kom turen nu till AirBnB. Vi bokade ett hus som låg nere i hamnen, ungefär en kvarts promenad från huvudgatan och affären.

Flygresan bjöd SAS på tack vare lite surt förvärvade bonuspoäng. Här kan det vara bra att lägga på minnet att det inte kostar så mycket poäng att resa till Svalbard då det anses ligga inom Skandinavien. Dock är vi inte de enda som vet det, därför är det bra att boka tidigt.

När ska man då resa? Inte vet jag, men vi har hittat ett vinnande koncept: Precis innan och efter 18 april, det är då som midnattssolen börjar kring Longyearbyen och det är nästan alltid snö kvar så man kan fortsätta åka skidor och snöskoter. Midvinter med norrsken eller sommar med båtturer har jag inte varit med om och kan inte jämföra, men det är troligen fint då också. Kring påsk har temperaturen börjat stiga och är att jämföra med svenska fjällen, möjligtvis något mer ombytligt väder och fem till tio grader kallare.

Vägen dit

Flygen från Stockholm går antingen via Oslo eller Tromsö så vi fick mellanlanda två gånger. När man vet att man ska till ett ställe där det är ljust i stort sett dygnet runt så spelar tiden inte så stor roll. (Man kommer ganska snabbt in i att inte ha så bråttom och bli förvånad över att affären är stängd när man kommer dit mitt i natten.)

Vi var framme på flygplatsen i Longyearbyen sent på kvällen och tog en taxi (som vi delade med några andra) till vårt boende. Det var en kall och klar natt men allt stämde med boendet trots lite strul med nyckelskåp och sånt som sig bör. Det visade sig att längan vi bodde i var byggd av ett antal baracksegment som monterats ihop till bostäder. Standarden var okej och vi installerade oss och gick till sängs.

Fredag 2018-04-20

När vi vaknade blev det lite provianteringsrundor till Svalbardbutikken som har det mesta. Det var ungefär en kilometer dit och xc minus 10 grader och en lagom kylande vind. På vägen tillbaka gick vi via Skoteruthyrningen nere i hamnen och hämtade ut två gevär (30.06 mausergevär med tyska riksörnen kvar från andra världskriget) och kollade lite öppettider och sånt. Alla får hyra vapen och man får en packe jaktpatroner till som man sedan lämnar tillbaka efter sin hyra. Det är aldrig tänkt att man ska använda dem. Tidigare har vi köpt lite övningsammunition i byn och övat oss lite i en dalgång, men inte den här gången.

Vid 13 kom en taxi och körde oss till Todalen där vi åkte skidor någon kilomter in i dalen. Det var lite molnigt och blåsigt men fint annars. Vi såg renar och sjöfåglar. Barnen byggde en igloo och lekte i en snöskränt. Det är skönt att åka på skidtur uppför först så kan man bara glida ner till vägen sen.

Sen tog vi en taxi tillbaka till huset och sen bar det av till Svalbard museum. Det var fint med många uppstoppade djur och en gruvgång man kunde krypa i. Efter det gick vi till butiken igen och sen hem och åt middag.

Lördag 2018-04-21

Idag var det skoterhyradags. Vi gick bort med väskorna till uthyrningsstället (Hurtigruten Svalbard) och fick ett bra pris på att hyra overaller, skor och hjälmar så det var skönt att vara varma. Sen bar det av till Todalen igen och upp hela vägen till hyttorna. Det blev molnigare på toppen så vi stannade där istället för att åka vidare och drack varm choklad och lekte. Då kom jag på att jag hade glömt handla gas så vi kunde inte äta lunch… inte så smart. Jaghade inte med flaskan till köket heller, annars hade vi kunnat elda bensin.

Det var en skidtävling mellan Todalen och svea gruva som vi såg vinnarna från när vi åkte tilbaka. Det var ganska svårkört i dalgången pga dålig sikt men annars var det gott om snö och fint.

Vi åkte sen tillbaka till Longyearbyen och förbi hela stan. Sen letade vi oss upp genom Longyearbreen och frågade några som var ute och gick om de visste var glaciärgrottan var. Till saken hör att jag letat efter den några år tidigare men aldrig riktigt hittat rätt. De berättade att den var till höger om en trasig scooter och vi åkte uppåt. Det var långt att åka men till slut fann vi den.

Runt glaciärgrottan var det en hel del skotrar parkerade och vi samlades runt den. Det var bara en stege som gick ner i ett djupt hål. utan pannlampa var det lite svårt att utforska hela, men ca 15-20 meter gick bra och det var kul och fanns rep längs väggen.

Söndag 2018-04-22

Skoterutflyktsdag igen. Vi kom iväg kring 10 och drog igenom Adventdalen, den stora dalen som går österut från Longyearbyen i klart och fint väder. Det var bra sikt och höga moln.

Vi kom till passhytta och allt gick bra, så även vid Sassendalen efter några hundra meters felkörning österut. Det var bitande kallt i vinden så det var bra att vi hade skoterkläder på oss. Det var också många andra sällskap ute så det kändes tryggt.

Väl framme i Fredheim träffade vi en Sysselmann som berättade att halva tempelfjorden var avstängd och att det varit isbjörnar som jagat skotrar där. Vi fick historien om stugan berättad och att de just flyttat upp stugorna en bit pga klimatförändringarna. Vi fick också gå in i stugan och se hur de hade det och han sa att vi kunde äta i sidohuset om vi ville.

Man fick inte stanna på isen i Tempelfjorden men man kunde åka några kilometer til in mot glaciären så det gjorde vi. Linnea blev rädd när vi stannade till vid en säl som låg och vilade vid ett isblock. Men vi åkte över till andra sidan i alla fall. Där tog vi en kort paus och sen på väg tillbaka fastnade Liselott och Linneas skoter (Jonas, Malte och Linnea åkte alltid på samma) på isen men den fick vi snabbt upp igen. Vi såg några sälar till men inga isbjörnar.

Väl tillbaka på Fredheimsidan kokade vi ”Lapskaus” på gasköket vid en husvägg och åt. Linnea sa att det var det godaste hon ätit någon gång, men jag tror ärligt talat att hon aldrig skulle tagit en tugga om vi varit hemma. Vid ca 15.30 började vi ge oss tillbaka men då kom vi på att man kunde åka upp och få fina yer över tempelfjorden om man åkte upp på ett berg som låg bredvid. Uppfarten var bara 300 meter bort och där uppe var det fin utsikt och en del renar.

Tur att det var fint väder, annars hade vi nog fått köra sakta med kompass. Vi tog en tur in i en dalgång och hittade ett fruset vattenfall men enorma istappar som låg inne skyddat i en dal.

Så småningom åkte vi hemåt och återfärden gick bra, vi såg många skoterutflyktsgrupper, hittade en bit renskinn och stannade och övningskörde och fotograferade lite då och då.

Måndag 2018-04-23

Idag var det hundspann på schemat. 09.30 kom en bil och hämtade oss och tog oss till svalbard Huskys stadskontor där vi fick byta om till varma kläder igen. Vi var 8 personer inklusive oss som skulle åka.

Vi bytte om och fick åka ut till hundgården precis efter Todalen. Det var fantastiskt fint väder med klarblå himmel och nästan ingen vind.

Man fick först leka lite med hundarna (de hade 104 st) och sen spände vi för fem var på varje släde.

Sen bar det av och det som man gjorde som förare var mest att luta sig åt sidorna och bromsa när man kom ikapp.

Vi åkte ca 18 km in i Bolterdalen och tillbaka på en jättefin tur. Nedför gick det riktigt fort och vi ramlade aldrig av även om det lutade ordentligt ibland.

Efter hundturen som överträffade alla våra förväntningar gick vi in till byn. Vi promenerade sen till kyrkan och inspekterade den. Det var fint och de hade en uppstoppad isbjörn. Sen gick Jonas och Malte på topptursutflykt upp på platåberget och resten gick och köpte mat och sen ner till huset.

Toppturen var ca 400 höjdmeter och den gick väldigt bra. det var brant uppför på sina ställen men lä mesta delen så det var inga problem. På toppen (brant kant ned mot byn!) var det många fåglar och väldigt fin utsikt.

Tisdag 2018-04-24

Hemresedag. Vi hann knappt gå upp och äta frukost förrän vi skulle ut ur huset och vi gick ner till vattnet och kastade macka, sen förbi SAS-hotellet (Radisson Blu heter det nu. De har byggt ut stan massor sen vi var här sist)) och titta på isbjörnen som står i receptionen.

Sammanfattning

En resa till Svalbard är ett minne för livet. Vi hade fint väder och tack vare midnattssolen behövde man aldrig tänka på att åka hem en viss tid. Att åka utan guide är helt okej om man håller sig längs de större lederna. Att ta med barn kräver att de förstår att det kan bli allvar och att de är försiktiga om det behövs.