Bergsbestigning – Adventure Sweden

mars 24, 2025mars 24, 2025

Trail-löpning i Lake District med bestigning av Englands högsta kulle- Scafell Pike

Fåren var våra mest trogna åskådare under löpturerna i Lake District.

Ända sedan gymnasietiden har jag undrat hur det ser ut i nationalparken Lake District i mellersta England och nu i mars 2025 skulle det äntligen bli dags att se området med egna ögon. Jag hade bokat en ensamresa med två övernattningar till Manchester som ligger ungefär två timmar söder om Lake District. På en promenad med hunden hemma på gatan kom jag i samspråk med David som bor i närheten, och det slutade med att jag fick med mig sällskap på turen, något som visade sig väldigt lyckat.

Lake District, ca två timmars vänstertrafiksresa norr om Manchester.

Förberedelserna var relativt modesta. Vi sågs en kväll och ritade upp några rundor på en karta som vi kunde tänka oss att springa, bokade ett hotell mitt inne i området (New Dungeon Ghyll Hotel) och bokade en hyrbil till orimligt lågt pris. Detta även fast jag lade till både försäkring och automatlåda för att slippa för stora problem med vänstertrafiken. Träningsmässigt får jag återigen tacka vår jaktgolden Ida för sällskapet på i stort sett alla rundor innan avfärd. Dock sprang jag tre lite längre rundor på 20 kilometer och då fick hunden hoppa av efter 10, 14, respektive 15 kilometer till hennes stora missnöje.

Packningen höll jag också ganska basic, vantar, mössa, buff, pannlampa och annat fick följa med men kom hem igen helt oanvänd. Väderprognosen visade mer och mer värme ju närmare avresedagen kom och när vi åkte var det 15 grader och sol som utlovades, inte helt fel.

Om man inte har något att göra kan man ju alltid bygga en mur. jag har nog aldrig sett så många fina, raka och långa murar som här.

Onsdagen den 19 mars – mot Lake District

Resan till England skedde utan missöden. Vi kom till Manchester flygplats, åkte shuttlebus till biluthyrningen och satte oss att vänta. Det tog tyvärr nästan en timme att få bilen och vår biluthyrningsadministratör gjorde allt han kunde för att få oss att tro att han var den snällaste personen i hela Manchester. Som exempel frågade han om vi ville ha navigation i bilen. Vi sa nej. Då tittade han ner en stund och sa att det bjöd han minsann på alldeles gratis, självklart för att det redan fanns en navigator i bilen. Sedan skulle han noggrannt förklara att den extra full insurance-försäkringen vi köpt vid bokningen minsann inte alls fungerade och att vi gjorde bäst i att teckna en annan, mycket bättre försäkring av honom. Vi struntade förstås i det snart satt vi i vår lilla Citroen och irrade oss norrut på motorvägarna ut genom Manchester. Mina första timmar som vänstertrafikschafufför är ganska dimmiga, men det svåraste var att vara lagom långt ifrån vänsterkanten på vägen.

Vi tankade på väg in i Lake District och snart var vi ute på engelska landsbygden. Byarna blev finare och finare i takt med att vägen blev smalare och smalare. Efter Ambleside var det väldigt trångt men vi lyckades pressa oss ända till hotellet. Det var ett gammalt men funktionellt ställe med sedvanliga engelska detaljer, såsom en pågående vattenläcka i korridoren på väg in mot vårt rum. Inte ens när det runnit några tusen liter vatten över golvet och fortfarande droppade från taket är det en anledning att ta bort den bruna heltäckningsmattan från korridoren, bara så ni vet…

Vi gjorde oss hemmastadda och gav oss ut på en uppvärmingstur innan solen gick ner Det blev ca 9 kilometer i dalgången med många får, grindar och gräsfält. En fasan hann vi också skrämma upp innan solen började gå ner och vi återvände för middag.

Relativt lättsprungen tur runt dalgången vi bodde i.

Ja, det blev öl och fish and chips till middag. Dock inte på hotellet utan på en pub 800 meter in i dalgången. Alla vi träffade tittade konstig tpå oss när vi sa att vi funderade på att äta på hotellet, det tog vi som en varningssignal. Det var väldigt engelskt på puben också.

Torsdagen den 20 mars – långtur och bestigning av Scafell Pike

Morgonen började med en fantastisk engelsk frukost. Rostat bröd, juice och te fick bli min uppladdning för löpturen. Vi fick erfara på morgonen att Lake District var lekplats för engelska RAF- flera stridsflygplan övade att låta högt och svänga fort över vårt hotell på morgonen. Vi packade och gjorde oss i ordning och kom iväg lite senare än tänkt men framåt 10.20 var vi på språng.

Första biten var platt och lättsprungen, men efter några kilometer började den första kullen. Vi konstaderade både jag och David att vår backträning mest bestått i att springa upp och ner för backarna runt där vi bor, vilket betyder max 40 höjdmeter i taget. Det märktes och vi höll ett ganska lågt tempo i uppförsbackarna med många pauser med ursäkt att de var foto-pauser i den fina naturen.

Förmiddagen ägnades åt fina berg och dalgångar. Det var varmt, ungeför 15 grader, och vårdagjämning. Naturen bestod mest av kort gräs, troligen betat av får eller så hade det inte kommit igång efter vintern. Blommorna och trädens blad lös fortfarande med sin frånvaro, förutom påskliljor lite här och var, så faktum var att när man var i högterräng där det inte fanns träd så kunde man lika gärna varit i svenska fjällen. Hade man bytt fåren mot renar hade inte ens Jockmocks-Jocke märkt nån skillnad.

Det var mer träd och gräs i lägre terräng.

Framåt 12-tiden kom vi till Seatoller, en liten pittoresk by där vi satte oss i uterummet på en restaurang och åt bruchetta- den perfekta vildmarkslunchen. På väg in mötte vi en skolklass med regnrockar och hjälmar komma gående nedför berget. De hade troligen varit i Honnister Slate Mine som vi skulle komma till sedan. De såg väldigt hurtiga ut. Klättring är för övrigt en stor sport i Lake District.

Portabla campingstugor för glamping stod lite hör och var.

Vi stannade en stund på restaurangen, men efter en halvtimme började det bli pinsamt. VI gick ut och sedan bar det uppför ordentligt. Stigningen pågick från kilometer 15 och ungefär 8 kilometer framåt så det blev ganska mycket till att gå. Vi mötte en khakiklädd herre med elcykel som inte var rädd för döden där han susade ner för backen i full fart utan hjälm.

Honnister-slate mine var fin men en liten missräkning var att man inte kunde fylla på vatten där, det var inte renat. Jag tvingade David att köpa en extra flaska då vi inte visste hur lång tid vi skulle vara ute. Min klockas beräknade ankomsttid steg för varje timme vi var ute på grund av de branta stigningarna.

Fint väder. man ser spåren efter gruvdriften på många platser.

Gällande vattnet hade jag med mig en filterflaska (BeFree) så jag var inte så orolig att vi skulle springa oss torra men det är skönt att slippa dricka ur bäckar när man inte känner till området. Min dotter Linnea hade förklarat för mig en vecka tidigare att det minsann var så att de döda som hittades i öknen ofta hade vatten kvar och att de dött för att de sparat vatten, så vi drack friskt med hennes visdomsord färska i minnet.

När vi tog ut rutten för turen hade vi använd heatmaps från Strava så det var inte helt perfekta stigar vi sprang på, en del felnavigeringar fick vi acceptera men det rörde sig oftast bara om något hundratal meter och så sprang vi ibland parallellt med en bättre väg av någon anledning.

När vi kommit upp på en av de högre topparna i området och hälsat på radioamatörerna som satt och pratade radio började vi leta efter Scafell Pike som var nästa berg på listan. En liten sänka framför oss med ett enormt berg efter signalerade att vi kanske kunde springa en bättre väg och slippa en brant nedförslöpa som vi sedan behövde ta igen direkt. Tyvärr var det för positivit och vi fick springa ner ca 500 höjdmeter innan vi kunde påbörja den riktiga stigningen upp på Englands högsta berg (kulle). Vi var lite småslitna men kämpade på och snart såg vi lite korpar och en stenformation (formad som en cirkel) som jag kände igen. Det var toppen att komma upp på toppen. Det var lite blåsigt men fin utsikt och inte så kallt. Vi firade med varsitt chokladkex och sen började vi ta oss ner igen på andra sidan.

På toppen av Scafell Pike, 970 meter över havet och 1100 meter över Dogger bank.

Våra klockors kartor visade oss ner för en brant efter ett tag som visade sig vara fel stig så vi fick klättra upp igen, det var tur att vi märkte det innan vi kommit för långt.

Här uppe var det en hel del vandrare och vi träffade på nya människor minst en gång i kvarten. Ett gäng gamla damer med funktionskläder stod och balanserade på varsin sten på ett ställe. jag blev lite orolig att de inte skulle komma ner innan solen gick ner men de såg välutrustade ut plus att de var tillsammans, så vi skuttade vidare.

Nedstigningen var lång men den gick bra. Någon gång halkade vi till men i övrigt var det torrt och bra stigar.

Sista fyra kilometrarna hade vi avverkat på morgonen och det var väldigt skönt att sträcka ut på platt gräs en stund innan vi kom hem.

Vi stannade vid hotellets entré och drack upp vårt vatten, trötta men lyckliga efter en härlig dag ute i naturen.
Kvällen ägnades åt en fin avsmakningsmeny (tack vare David) i Ambleside med pistageglass, världens godaste lax, munkfisk och andra läckerheter. Vi drack också enorma mängder vatten.

Varvet vi sprang. Det är mycket oklart om det var smart att springa upp p åScafell Pike i slutet eller om vi skulle gjort det i början.

Den lila grafen är GAP (adjusted takt för höjdskillnaden). Det var den här höjdkurvan som var samtalsämnet för dagen. När kommer den där kaffedalen egentligen? kaffedalen är en dal på västra leden vid kebnekaise som man måste gå ner och upp för och således förlora 200 höjdmeter, motsvarande våran nedförslpa efter ca 25 kilometer. Den visade sig dock vara relevant för det var helt olika berg.

1958 höjdmeter var det som märktes mest. Vi höll ett lågt och lugnt tempo i övrigt.

Entrén till hotellet var stängd när vi kom på torsdagkvällen och vi fick göra inbrott via en bakdörr som ledde både ner i källaren där all mat förvarades men sedan också upp till en våning varifrån vi kunde hitta till vårt rum.

Fredagen den 21 mars – Keswick plus hemresa

Frukost på hotellet som kryddades med ytterligare en vattenläcka, den här gången i taket på frukostmatsalen. Vad gör man då? Jo, man ställer dit en hink och låter det vara. De hade också glömt att dra ut en plåtbit bakom brödrosten så alla bröd försvann för att senare hittas bakom elementet.

Dagens stora nyhet var att en brand slagit ut hela Heathrow flygplats och mer än tusen flygningar var inställda. Det var skönt att vi flög från en annan flygplats!

Vi checkade ut och åkte till Keswick i norra delen, ca 45 minuter bort. Första anhalten var castlerigg stone circle som var en mini-kopia av Stonehenge eller Ales stenar i Skåne. Det var fint men inte värt en egen resa enligt mig.

Vi körde in i byn och tog en lugn joggingtur söderut ner längs sjön. Keswick var pittoresk och välmående.

Keswick och dess sjö med ett långt namn som jag glömt bort.

Stigen och sjön var fin men det var lite blåsigt. På ett ställe fann vi massor av ramslök som jag ivrigt plockade för att bjuda på ramslössmör till älgsteken på lördagen. Ramslök ser lite ut som liljekonvaljblad som sticker upp ur marken men det luktar svag av vitlök. Ramslöken har gäckat mig många gånger hemma i Sverige, typiskt att jag fann ett ställe här i Storbrittanien.

Vår löptur längs sjön söder om Keswick. Vi hade tänkt springa runt hela sjön men det blev inte så.

Lunchen avnjöts på ett fancy café i Grassmere efter att jag nästan krockat efter att ha tittat åt fel håll i en högersväng.

Engelska, välmående småbyar med mycket fokus på äventyrsbutiker och turism. ”Man tager vad man haver” sa de och byggde alla hus av skiffer.

Vi körde fel några gånger i den intensiva trafiken i Manchester men kunde till slut sladda in bilen hos uthyrningsfirman och få skjuts till flygplatsen.

Hemresan gick förvånansvärt bra och vi somnade gott i våra hem efter en väldigt rolig och spännande tur i Lake District.

Packning, lärdomar och annat smått och gott

Solen gick ner vid 17.30 på dagarna och vid 18.50 var det så mörkt att man behövde pannlampa. Vi rörde oss betydlig långsammare än vi planerat på grund av underlaget och stigningen så att packa ner en pannlampa är ingen dum idé.

Trailskor funkar utmärkt. Jag hade inte vattenskyddade skor eftersom det var och varit så torrt, men på flera ställen sprang man över små bäckar och sankmark och jag tror det kan vara betydligt blötare om naturen bestämmer sig för det. Det är inga vadställen så skor med lite vattensresistens räcker långt.

Om vi varit på plats en månad senare, alltså i april och framåt hade nog naturen hunnit slå ut mer och det hade formodligen varit en större blomsterprakt, nu fick vi som sagt nöja oss med påskliljor.

Det var många som hade hund med sig i Lake District. Det hade varit mysigt, men lite omständligt för oss, samma sak med mountainbike-cyklar, vi såg en hel del som cyklade. Det är dock oklart om man fick cykla överallt. Och upp till Scafell Pike var det inte så bra underlag för cykel.

Det var enkelt att komma in i nationalparken från Manchester, men tänk på att vägarna är smala i slutet och jag tror inte att de kan svälja så mycket trafik. Det skulle vara en mardröm att ha bråttom till flyget en söndageftermiddag med fint väder när alla vill hem till Manchester.

I matväg hade jag med mig 2 Mars-chokladkakor, 5 chokladkex och några druvsockertabletter (Dextrosol). Inklusive en smörgås till lunch räckte det på den långa löpturen (på torsdgaen upp till Scafell Pike).

Vill man bara gå upp på Scafell Pike finns det en tur- och retur vandringsled som tar betydligt kortare tid. Vi sprang runt några andra berg och upp på ytterligare två, därav den lite längre sträckan för oss.

november 17, 2019

Ett perfekt miniäventyr från Stockholm- Klövbergets grottor på Tyresö.

Klövbergets grottor passar nästan alla åldrar.

Strax söder om Stockholm finns ett stort grottsystem (en förkastningsbrant) som är lättillgängligt och spännande för alla åldrar. Man bör inte åka dit när det regnat eller regnar då det kan vara halt och blött, men i övrigt är det en rolig aktivitet som passar hela sommarhalvåret. Att det ligger precis vid vattnet vid Kalvfjärden och nära en cool klätterklippa gör inte saken sämre!

Faktum är att det finns en grottsal som rymmer 10- 15 personer och man kan faktiskt ha företagsmöte därinne. Tro mig, vi har provat!

Var ligger det och hur kommer man dit?

Klövberget ligger rätt långt ut på Tyresö. Man kan komma till grottorna och klätterklippan både norr- och söderifrån. Av någon anledning brukar vi alltid ta oss dit söderifrån och gå över båtklubbens bryggor. Här är en länk till en kartnål där grottsystemet syns:

https://goo.gl/maps/u6bYCqs74eCya4qw5

Det finns bussar som går ända dit ut, men bil är smidigast. På åtminstone södra sidan finns det parkering.

Utrustning

Benskydd, varma kläder, ficklampa och skridskohjälm blev den här dagens klädkod.

Det är väldigt tråkigt att hamna i situationen att ljuskällan man har med sig slocknar, därför tycker jag det är nödvändigt att ha två lampor med sig, hur liten reservlampan än är. Det är det näst viktigaste. Minst en av dem bör vara pannlampor, det är skönt att ha händerna fria när man krälar runt.

Den viktigaste utrustningsdetaljen är din kompis. Kryp aldrig in i grottan själv!

Utöver dessa två saker brukar vi ha hjälmar, cykelhjälm eller klätterhjälm eller till och med bygghjälm går bra.

Overall eller väldigt oömma kläder är också bra. En del har knä- och armbågsskydd på sig, det är också smart. Det är lite svalt inne i grottan även om det är en fin sommardag utomhus så klä dig lite varmare om du är frusen av dig.

Man kan ta med sig ett rep också om man vill kunna hitta tillbaka till utgången, men så stor är inte grottan att man går vilse. Det beror i och för sig på lokalsinnet man begåvats med…

Matsäck, badkläder och kamera är också något man har nytta av.

Själva grottan

Ibland kan det vara lite klurigt att hitta en ingång, men när man väl klättrat runt lite och provat sig fram kommer man in i ett system av gångar och rum som sträcker sig en bra bit in i förkastningen. Det finns många in- och utgångar och jag tänker inte avslöja var och hur man kan göra för att hitta in och ut, det blir en del av ditt äventyr!

november 17, 2019

Bestiga Kebnekaises sydtopp med 9-åring, hur är det?

Jag hade länge tänkt på i vilken ålder man utan större besvär kan ta med sin dotter till Kebnekaises sydtopp, då den högsta punkten i Sverige. I augusti 2015, efter en månads roadtrip i Kalifornien med minimalt med uppladdning var det dags att testa.

Förberedelser och utrustning

Boendefrågan var det första stora vägvalet efter att vi bestämt oss för att flyga från Stockholm till Kiruna, samt ta västra leden som är den längre men lättare vandringen jämfört med östra leden. Några flygpoäng som låg och skräpade gjorde det valet enkelt. Tyvärr blev boendevalet lika lätt då trycket i augusti på Kebs fjällstation verkar vara riktigt högt, så det blev till att packa ned favorittältet, vår trotjänare Hilleberg Nammatj.

För övrigt var det idel vanliga saker i packlistan, gåstavar, gruyereost och kex för att sammanfatta det viktigaste. Jo, och så lite frystorkat och ett kök. Jag chansade och tog bara med mig ett kök som kokar vatten, ett JetBoil som visade sig funka mycket bra. Enda förbättringspunkten med det skulle varit att jag skaffat ett med inbyggd piezotändare, men man kan inte få allt.

Träningen inför resan bestod av att jag och Alva åkte till Väsjöbacken i Sollentuna med imponerande 82 fallhöjdsmeter och gick upp en gång och tränade oss på att äta kopiösa mängder kex.

Nikkaluokta- Kebs fjällstation

Flyg och matchande buss till Nikkaluokta gick bra. Där inhandlades gas till köket och vi tog farväl av civilisationen efter att ha vägt ryggsäckarna (jag skulle ljuga om jag minns vad de vägde men jag gissar på 22 respektive 5 kg). Vill man snåla ska man förrresten fråga om gas från hemvändande vandrare och ärligt talat brukar det också ligga högar med gasbehållare där, men vi köpte en ny.

Jag försökte så gott det gick att packa det tunga i min ryggsäck men Alva fick ändå några kilo på vägen upp mot fjällstationen.

Vädret var okej, lite blåsigt och molnigt men ingenting som störde vår vandring.

Vi tog båten över sjön för att slippa några kilometers vandring. Efter båtturen fick vi sällskap med en man med hans dotter som var ungefär jämnårig med Alva. När vi kom upp lite i terräng och började närma oss fjällstationen friskade vinden i ordentligt och i slutet var det svårt att hålla sig på träspången utan att trilla av. Alva tyckte det var lite läskigt och med en fyratimmarsvandring i bagaget blev sista halvtimmen ganska ansträngande.

Vi kom tryggt fram till stationen och satte upp tältet i skogen, sen väntade middag i servicehuset. Där var fullt med folk och vi träffade på en bekant som hade försökt gå upp mot toppen under dagen men fått vända på grund av vinden. Prognosen såg osäker ut så vi valde med tanke på det samt på Alvas ganska trötta kropp att ta en vilodag och satsa på dagen efter istället.

Vi sov gott och tog en dag nära fjällstationen med korta utflykter för att ladda för toppdagen dagen efter. En lärdom vi drog vid tältet var att man ska hänga upp maten för att få behålla den. Gnagarna är hungriga i fjällen.

Häng upp maten, annars tar någon den för dig!

Topptursdags

Vädret kändes sådär när vi gick upp vid 5-tiden på morgonen, men SMHI hade utlovat klart väder från lunchtid. Jag bestämde att vi skulle göra ett försök eftersom både vind och temperatur var på vår sida. Vi började gå och Alva var starkare än på länge, troligen för att hon inte visste hur lång vandringen var. Ett gäng renar längs vägen hjälpte upp moralen.

Vandringen upp till Kittelbäckens bro gick väldigt bra, men ungefär där började sikten bli riktigt dålig och vi mötte en handfull personer som hade bestämt sig för att vända. Det var fortfarande någon timme tills det skulle börja lätta och vi chansade på att det skulle stämma, därför gömde vi oss bakom en sten och åt lite matsäck och berättade gåtor för varandra.

Stenrösen. Molnen håller på att skingras.

Efter en stund lättade den värsta dimman och vi kunde gå vidare. Vi gick ganska sakta och med lugna steg så rätt som det var hade vi passerat Kaffedalen (gropen som man måste gå ner i och sen upp på andra sidan för och förlora ca 200 höjdmeter i jämförelse med de som går östra leden.) Någonstans där klarnade himlen helt och visade Lappland från dess allra bästa sida. Sista timmen mot toppen blev mycket angenäm och så fort vi såg sockertoppen var all eventuell trötthet som bortblåst och vi kunde bestiga sydtoppen efter ca 7 timmars vandring.

På toppen med utsikt över toppkammen mot nordtoppen.

Inte ens den oänddligt långa nedstigningen orsakade så mycket bekymmer. Hade jag skrivit denna text medan vi gick hade jag troligen beskrivit det på ett annat sätt, så vandringen ner verkligen inte är något att ta lätt på. Det är stenigt, långt och lätt att ta ett felsteg och skada sig. Taktiken här var långsamt och metodiskt och steg för steg tog vi oss ner mot tryggheten i dalgången.

Vi var tillbaka vid fjällstationen kring 17/18 på kvällen och kunde summera turen till cirka 12 timmar tur och retur, något fortare än jag hade planerat för. Tyvärr gav min klocka med höjdmätare upp på vägen ner, något som jag grämde mig lite för då jag tycker att det är skönt att se vilken höjd man är på vid bergsvandringar- men det gjorde att jag senare fick uppgradera mig till en ny klocka, så besvikelsen blev kortvarig.

Nu tog tröttheten ut sin rätt på Alva och tältet och sovsäcken var mycket efterlängtade den kvällen.

Dagen efter minglade vi på fjällstationen med våra nyfunna vänner och så tog vi en tur ner till Elsas bro och lekte vid stenblocken och tittade på några flugfiskare för att sedan ta helikopter tillbaka till Nikkaluokta efter en underbar vistelse i svenska fjällen.

Efterord

För att summera några lärdomar så är det för riskfyllt att planera utan reservdagar om man verkligen vill nå toppen av Kebnekaise. En nioåring klarar massor och med rätt motivation blir en sån här tur ett oförglömligt minne, dock tror jag att i alla fall jag skulle vara försiktig med att ta med mindre barn upp, även om det kanske skulle funka. Detta av både fysiska och mentala anledningar, både för mig och för barnet! (Med detta sagt var det en sjuåring uppe på toppen samma dag som vi, så visst går det.)

juli 2, 2019

Hur bestiger man Galdhöpiggen med en 8-åring?

Efter att ensam ha ha gått upp på Norges högsta topp- Galdhöpiggen, en sommardag för några år sedan blev jag sugen på att visa vår äldsta dotter Alva, då 8 år, hur fint Jotunheimen är och beslöt mig för att åka dit med henne.

Ni norrmän kommer fnysa åt mig när ni läser detta. För det första är alla barns första bergsvandring i Jotunheimen alltid Besseggen, det vet alla! För det andra: Är inte Galdhöpiggen lite kjedelig? Troligen har ni rätt, men vi hade en väldigt trevlig och lärorik tur ändå!

Styggebreen- glaciären nedanför Galhöpiggen.

Planering och ditfärd

Planeringen var i stort sett färdig eftersom jag varit där året innan så jag känner väl till området. I stora drag var planen. Bil från Stockholm direkt til Juvashytta, där tält och sen vandring med en organiserad grupp över glaciären, upp för toppkammen och tillbaka samma väg. Enkelt på pappret, men lite klurigare i verkligheten.

Detta var några år sedan, närmare bestämt 2014 då filmen Frost just kommit ut på DVD, så de 11 timmarna mellan Stockholm och Juvashytta gick på ett kick, i alla fall för en i sällskapet som såg filmen på repeat hela vägen tills hon däckade.

Väl framme ösregnade det och jag var inte så sugen på att kl 01 på natten börja mecka med ett tält när vi skulle upp tidigt så vi köpte oss ur problemet och bodde inomhus den natten.

Till topps!

Det är i stort sett obegränsat med platser på de organiserade turerna till toppen från Juvashytta. Man rekommenderas att gå inbunden i replag över en glaciär som sägs vara full med sprickor. Det är en billig livförsäkring och vi följde med på den turen.

Vi började med en vandring på ca en timme i svagt lutande terräng. Väl framme vid glaciärens fot blev det en hel del väntan för att de skulle lägga ut repet och se till att alla selar satt som de skulle.

Vädret var fint och det var nästan ingen vind så det gick ingen nöd på oss, det blev snarare en välbehövlig paus innan vandringen över glaciären.

Efter cirka en halvtimme var det dags att börja gå och nu märktes det att Alva var några huvuden kortare än de andra deltagarna. Hon fick nästan springa i snön för att hinna med och eftersom det var ca 30 personer inbundna i samma rep så var det inte helt lätt att justera tempot efter en minst snabba vandraren. Färden över glaciären tog trekvart och Alva klarade det galant men det märktes att det hade tagit på krafterna. Vi stannade och åt och drack lite innan vi började följa kammen upp mot toppen.

Det är ganska stora block som ligger längs vägen och om man är liten får man verkligen använda hela kroppen för att häva sig uppåt. Efter en stund berättade jag för Alva att vi snart var uppe och hon satte en väldig fart uppför. Just då var vi inne i ett moln, så vi hade ingen kontakt med toppen. Efter några minuter sjunker Alva ihop och undrar var toppen är, jag hade ju sagt att vi snart var uppe.

Efter det misstaget tog det nästan en halvtimme att få upp energin och humöret igen. Vi gick sakta sista biten mot toppstugan och toppmonumentet och krafterna kom tillbaka när vi stod och kramade om varandra på toppen.

Det var molnigt och lite kyligt när vi var precis vid toppen men i övrigt bra väder även här uppe. Total tid från att vi började vid fjällstationen Juvashytta till toppen blev 3:45.

6 juni, några blommor hade letat sig upp ur jorden.

Så småningom tog vi oss ner till repen igen och väntade in alla så vi kunde passera glaciären tillsammans. I nedförsbacken var det en glad och entusiastisk tjej som skuttade ner längs spåret, det fanns inga spår av trötthet. Det fortsatte även efter glaciären och sista biten ner var som en söndagspromenad i vilken natur som helst. Alva letade blommor och stenar och jag gick och funderade på om Alva skulle orka en vandring dagen efter också.

Nästan tillbaka vid Juvashytta och civilisationen

När vi kom fram fick vi ett märke som belöning av några som vi gått med och sen packade vi ihop och drog oss neråt mot dalgången. Total tid tur och retur blev cirka 7 timmar. En alldeles lagom dagsetapp alltså!

Vädret skulle bli eländigt så istället för att testa ytterligare en eller två vandringar (inkl Besseggen som faktiskt stod på schemat som nr 2) valde vi att ge oss hemåt. Under nedfärden från Juvashytta i strålande sol gjorde sig vårt bilval rättvisa. Att köra med en öppen bil i det landskapet var helt enkelt oslagbart.

Regnet kom ungefär vid Lillehammer där vi hittade en plätt att sätta upp tältet och få lite välbehövd vila. Det regnade hela natten och dagen efter. Nederbörden slutade inte förrän i Örebro så beslutet att dra oss hemåt och låta de positiva intrycken rama in resan kändes bra.

Jag kommer sent glömma Alvas stolthet när vi körde upp på uppfarten hemma och resten av familjen mötte oss och hon fick visa sin pin från toppen av Galdhöpiggen, 2469 meter över havet!

Även om det inte är en så lång vandring tror jag att man inte ska vara yngre än 8 år för att fullt uppskatta turen. Eventuellt kan man vara något år yngre om man fixar ett replag själv och går i egen takt. Min uppfattning är att man inte behöver ha med sig kök eller lagad mat upp, smörgåsar räcker gott, man är ju i Norge, eller hur? Därför krävs inte så tung packning utan man kan gå med bara förstärkningsplagg och tilltugg i väskan.

juli 2, 2019september 14, 2020

Vad hinner man se på en helgtur i Jotunheimen i Norge?

2010 bodde jag och familjen i Oslo i Norge. Av en händelse blev det en helg över för mig på sommaren i början på juli som jag använde till att hyra en bil och åka upp och vandra i de noska bergen, närmare bestämt i Jotunheimen, en nationalpark några timmar från Oslo som bland annat inrymmer Galdhöpiggen, Norges högsta berg.

Jag minns det som en fin tur med lagom mycket äventyr och rekommenderar alla att ge sig ut och se den norska naturen så ofta som möjligt!

Förberedelser

På den här tiden var det DNT, Den Norske Turistforening och utprintade kartor som gällde för att känna sig trygg, så det blev några lunchbesök till deras kontor och butik på Storgata. Där hittade jag bland annat en ypperlig beskrivning av vandringsleder och hur många timmar varje etapp beräknades ta. Nu är det nätet som gäller och har ni inte varit inne på vistitnorway.se är det dags nu. Där finns ypperliga beskrivningar av vandringarna i det här inlägget.

Jag bokade en liten bil, köpte ett tält och liggunderlag (det mesta av min utustning var nämligen hemma i Sverige) på nån billighetsbutik i Oslo och frågade mina norska kollegor om lite tips. Tipsen var så varierande att jag inte kunde ta till mig så mycket från dem, men Galdhöpiggen var definitivt överskattat, den kunde man strunta i, så den skrev jag högst på listan.

Fredag- avfärd

Jag hämtade bilen på uthyrningen efter jobbet och gav mig av norrut. Bilresor i Norge jämfört med i Sverige är att i Sverige kan man räkna med att hinna 100 km på en timme, medan man i Norge får gå ner till 60-80 km, något som kan kännas lite knäckande i början, men man får förståelse för det när man kommer upp i bergen.

Det var lite kö, men snart hade jag kommit upp till Beitostölen och här var det dags att välja väg. Skulle jag runda Jotunheimen med- eller moturs? Jag valde moturs och styrde kosan mot Gjendesheim, en fjällstation som är utgångspunkt för en av de mest berömda vandringarna i Jotunheimen- Besseggen.

Besseggen

Man åker vanligtvis båt ena vägen längs sjön Gjende till Memurubu , och sen är det en fin vandring på bland annat en kam som går mellan Gjende och Bessvatnet där färgen på de olika vattnen är väldigt olika. Turen sägs ta 6-8 timmar i vanliga fall.

Tyvärr hade jag missat alla båtar, men ville ändå se lite av det fina, så jag parkerade bilen och kastade på ryggsäcken och började gå. Ganska snabbt blev det brand och till att klättra på alla fyra men snart var jag uppe till en fantastisk utsikt. Det var lite blåsigt och började regna när jag kommit upp. Snart visade det sig dock att regnet var väldigt lokalt, så det var smältvatten från ett snöfält som blåste mot mig. Tio meter åt sidan var jag torr igen.

Det var nu ganska sent och jag ville komma förbi kammen vid Bessvattnet innan jag vände så jag ökade farten ordentligt.

Snart bar det nedför mot kamvandringen och jag fick ta det ganska försiktigt då det var lite halt och brant. Efter en stund insåg jag varför detta är en populär vandring, det var en fantastisk syn med de två vattnen och Jotunheimen runtomkring.

Så småningom kom jag ner för branten och tog en kort paus efter den smala passagen mot Bessvattnet. Tyvärr kom jag inte längre och fick vända tillbaka för att inte fastna i mörkret, det hade inte varit så kul i den terrängen.

Som vanligt hade jag missbedömt tiden det skulle ta att gå uppför och det var en riktig pärs att klättra upp igen. Nu var det tur att det var i juli, så riktigt mörkt blev det inte, annars hade jag nog haft svårt att hitta hem. Till slut hade jag bilen i sikte och packade in mig, trött och lycklig.

Jag fortsatte min färd mot Juvashytta, som ligger vid foten av Galdhöpiggen. På vägen hade jag utkik efter en plats att sätta upp tältet på.

Tyvärr hittade jag inte någon utan fortsatte hela vägen upp till Juvashytta, förbi betalspärren och ända upp till turistanläggningen. Här parkerade jag och satte upp tältet ganska nära parkeringen. Det tog inte många sekunder att somna.

Lördag förmiddag- Galdhöpiggen

För tryggt kunna passera glaciären från Juvashytta mot Galdhöpiggen är det rekommenderat att gå med i ett replag (inbunden med massa andra ovetande turister), så eftersom jag inte hade levt klart riktigt blev det valet även för mig. Man kunde köpa sig en plats på morgonen trots att det var högsäsong. Allt började med en kort genomgång, utprovning av selar och sen gick vi i tekvart till glaciärens början.

Själva toppturen var ganska odramatisk och den tog ungefär 5 timmar tur och retur, varav en stor del gick ut på att vänta på de andra som gick i samma replag som mig på både upp- och nervägen. Toppen var okej, utsikten fantastisk och vandringen över glaciären var fin. Sista biten upp mot toppen var kanske lite dryg, men utsikten belönade mångfalt all svett det kostat. Det fanns till och med en liten stuga nästan vid toppen där de sålde souvenirer och något att äta

När jag kommit ner hade klockan bara slagit 14 så jag funderade på om jag skulle hinna någon mer vandring den dagen. Jag frågade några norska vandrare som såg väl bevandrade ut och de sa alla tre i mun på varandra att jag skulle åka til Turtagrö och gå upp till Fannaråk-hyttan. Där skulle det vara väldigt fint.

Jag kände just då att jag var stark i benen så det skulle nog funka. Jag packade ihop tältet och gav mig av med bilen nedför berget.

Bilturen mellan Juvashytta och Turtagrö är oändligt fin. De är svårt att beskriva hur vacker Jotunheimen egentligen är. Så fort man lagt ner kameran efter att ha fotograferat en fin vy med berg och någon sjö så kommer en ännu vackrare syn, gärna med något vattenfall eller en pittoresk byggnad mitt i alltihopa. När de sen slänger in ett får och kanske en fjällko är synen fulländad.

Jag var framme vid Turtagrö sent på eftermiddagen. Färden dit hade tagit mycket längre tid än jag planerat på grund av alla stopp vid utsiktsplatser, men det var det förstås värt- vägen var ju allt, målet visste jag inte så mycket om (förutom Galdhöpiggen som redan var avklarad).

Turtagrö

Hotellet vid Turtagrö var väldigt fint och spektakulärt. Jag fick okej på att sätta upp mitt blåa tält bakom hotellet och när det var klart gick jag in och förhörde mig om hur lång tid det skulle ta att besöka Fannaråk-hyttan. Det enda jag visste då var att där fanns Norges högst belägna biograf eller något sånt.

Tjejen i receptionen upplyste mig om att det även är Norges högst belägna fjällstation, 2068 meter över havet. Turtagrö hotell ligger på ca 880 meter. Vi kom fram till att det var rätt sent att börja gå då klockan redan hade passerat 18 och hon sa att det var några timmar upp. Jag gav upp tankarna på att gå en tur till samma dag och gick ett kort varv i hotellet. Det fanns ett fint bilbliotek och själva huset var väldigt roligt byggt.

På väg förbi receptionen kallade tjejen som stod där på mig igen:

”Kan du ta med dig det här kuveret upp när du går till Fannaråkhyttan ikväll? Det är lite post och sånt som de behöver där uppe.”

”Öhhh, okej. Jag går nu då.”

Lördag kväll- Fannaråki

Vad hade jag gett mig in på? Jag skyndade mig till tältet och tog med mig vatten och den lilla mat jag hade och började gå. Första biten var ganska platt längs med en flodbädd, men sen började det branta på och gick mer och mer i zick zack. Jag har lärt mig att en normal vandringstakt för mig är ungefär 300 höjdmeter per timme om man går någorlunda brant och att det är ett mycket bättre mått än att räkna kilometer, så jag hade alltså lite mer än 3 timmar framför mig på vägen upp och kanske lite mindre till för att komma ner. Hur jag än räknade skulle jag få gå den sista timmen i mörker, något jag inte var sugen på, särskilt inte som jag var själv och hade lovat mig att gå säkert.

Nåväl, jag hade också lovat att leverera posten så jag skyndade så gott jag kunde. Det var en fin sommarkväll och jag stannade ofta och tog fram kameran. Utsikten var magnifik och varje gång jag tittade ut över landskapet trodde jag inte att det kunde bli finare, bara för att bli överbevisad av mig själv nästa gång jag tittade ut över en ännu högre utsiktsplats.

På uppvägen mötte jag en handfull människor, alla hälsade vänligt. Jag drog mig för att fråga hur långt jag hade kvar. Jag hade ju stenkoll på höjden på klockan och visste att det inte skulle bli bättre för att jag frågade hur långt det var kvar.

Sista halvtimmen var jag rejält trött och när jag stapplade in i Fannaråkhyttan efter att ha sett utsikten på andra sidan väntade jag mig en stor välkomskommitté och jubel från alla som var där.

Riktigt så blev det inte. Alla hade fullt upp med sitt och de såg knappt åt mig där det gick runt och mös i sina underställ.

Jag hittade till slut en som jobbade på hyttan och lämnade stolt fram det stora kuvertet frpån Turtagrö och väntade än en gång på publikens jubel.

Än en gång uteblev det, men hon tog i alla fall emot försändelsen och lade den på receptionsdisken. Jag kanske fick ett ”tack” också men jag minns inte.

Jag satte mig en stund på en pall och funderade på vad jag skulle göra. Nu var det skymning ute och jag hade inte några övernattningsprylar med mig. Min morgontur upp på Galdhöpiggen gjorde sig påmind när jag satt mig ner. Man ska alltid ge en färdrapport när man ger sig ut på fjället och det var egentligen det som fällde avgörandet att gå ner igen. Jag hade lämnat en lapp i Turtagrö att jag skulle gå tur och retur Fannaråkhyttan samma kväll. Jag kom fram till att jag inte hade något val- jag måste ner igen nu på kvällen till tältet som hägrade nere i dalen.

Sagt och gjort- jag fyllde min vattenflaska och gav mig nedåt i full fart. det gick bra den första timmen men sen hade energin tagit slut och jag snubblade mer och mer när jag försökte ta mig nedåt. En gång var det nära att gå rätt illa när jag gled till på en sten som jag trodde var stabil och den släppte. Som tur var fick jag snabbt tillbaka balansen och jag kunde sätta mig ner och ta det lugnt en stund. Den epioden fick mig att ta det lugnare i den värsta branten och snart var jag nere i dalgången igen. Nu var det skymning men vägen här var mycket lättare och snart kunde jag kliva in på hotellet för att rapportera att det viktiga postuppdraget var slutfört. Hon som gett mig uppdraget stod kvar i receptionen och hon frågade faktiskt om jag redan varit där uppe. När jag berättade att jag fullföljt min livsuppgift blev hon faktiskt lite impad över hur fort det gått. Kanske inte lika imponerad som jag själv var, men jag inbillade mig att de som jobbade på fjällstationer sett ganska många galningar och höll inne med beröm om det inte var absolut nödvändigt, vilket detta tydligen var!

Jag gjorde en tidig sorti från hotellet och jag somnade direkt när jag kom innanför tältduken.

Årdal

Jag tror inte jag sovit så länge i ett tält som efter den där gången då vi cyklade vätternrundan med 0 kilometers träning och 0 dagars förberedelser. Minst 11 timmars sammanhängande koma räknade jag ihop när jag vaknade på söndagen. Jag var väldigt mör i kroppen och tänkte först ligga kvar hela dagen.

Efter en stund blev det lite långtråkigt i tältet och jag bestämde mig för att fortsätta min resa. Jag var inte vandringssugen, men jag hade ju en bil så dagen kändes ändå hoppfull.

Jag fortsatte snart vägen söderut mot Årdal och åkte längs en fantastisk slingrande bergsväg ner mot fjordarna. Jag hade inte varit vid de norska fjordarna sen jag var liten och synen med de branta bergen och det turkosa vattnet var verkligen imponerande. Inte konstigt att Slartibartfast i Liftarens Guide till galaxen fick pris för sin design av norska kusten!

Övre Årdal var den perfekta platsen att ta en kort paus och njuta av utsikten.

Tyin

På min karta som jag hade som hade tidsangivelser för vandringar i Norge fanns det bara en eller två sträckor som var under två timmar långa och en av dem utgick från sjön Tyin som jag skulle passera på vägen tillbaka mot Oslo. Min vintersovsäck bär namn efter sjön så på något sätt drogs jag dit och fann mig stå bredvid den parkerade bilen med ryggsäcken på ryggen trots att benen knappt ville bära mig.

Jag hittade starten på leden utan problem. Terrängen och klimatet var här helt annorlunda än i Jotunheimen. DEt var lägre kullar och blommor och gräs överallt, lite som ett hedlandskap. Jag gick upp för den första kullen och fick en fin vy över Tyin. I ytterligare 45 minuter gick jag längs stigen men sen var mina krafter slut än en gång och jag fick vända tillbaka till bilen.

Det var skönt att röra på sig lite och det gjorde faktiskt hemresan till Oslo bättre då jag piggnade till lite och fick variation till bilkörandet.

Efterord

Det finns hundratals berg och leder att vandra i Norge och det här var bara ett exempel på hur man kan göra. Mitt budskap är kanske inte att kopiera denna tur, men snarare att naturen i Norge är lätt tillgänglig från städerna, att man kan se väldigt mycket på en helg och att saker och ting löser sig även om man kanske inte har allt detaljplanerat från början.

Jag hade försökt få med mig sällskap på resan men av olika skäl föll det bort. Säkerheten och att ha någon att dela upplevelsen med gör förstås att det är oslagbart att vara flera, men utöver det tycker jag att man är man mer lättrörlig och snabbare om man är ensam (om man inte går med någon som man är väldigt van att vandra med förstås.)

juni 23, 2019juni 25, 2019

Att bestiga Kebnekaise med 3 barn, hur kan det gå det till?

Efter att ha bestigt Kebnekaises sydtopp både själv för hundra år sen och med vår dotter Alva då hon var 9 år blir man nyfiken på om det går att genomföra samma äventyr med hela familjen (barnen var i åldrarna 8, 9 och 12 år). Enklaste sättet var helt enkelt att prova! I början av augusti 2018 gick turen av stapeln.

Förberedelser

När vi väl hade bestämt oss var förberedelserna egentligen inte så kluriga. Vi bokade bonusflyg med SAS (tack för det) och rekade lite transport och boende men kom ganska snart fram till att vi var så sent ute att tält var det bästa boendealternativet.

Planen i stort var att flyga till Kiruna ( vi valde en vecka innan skolstart i augusti 2018), ta bussen till Nikkaluokta, flyga helikopter till fjällstationen för att ha så många dagar som möjligt till toppförsök och inte bränna barnens ork på vandringen till fjällstationen. Det var en lärdom som jag och dottern gjorde på förra turen att det behövdes en vilodag innan toppdagen om man gått från Nikkaluokta (även om vi tog båten en bit). Vi valde att rikta in oss på västra leden, trots att den är längre och jobbigare för att slippa klättringen på östra leden och för att vi kan den utan och innan.

Träning

När det kom till träning fick vi inte ihop några specifika träningspass, men en tre timmars vandring längs stranden mellan Åhus och Yngsjö fick duga som genrep även om det nog kändes lite oklart med orken när vi satt där på flygplatsen och skulle ge oss av. Som tur är barnen aktiva och var entusiastiska och sammanfattningen av hela den här skriften är att barnen klarar allt fysiskt men att det är deras intresse för äventyret som kan göra trippen till en utmaning.

Packning

Ett tips på vägen om ni funderar på samma tur är att ladda ner en ypperlig broschyr från Länsstyrelsen i Norrbotten / Svenska Turistföreningen https://www.svenskaturistforeningen.se/uploads/2015/11/Kebnekaise_sve.pdf. Här finns exempel på packlista och massor av bra och relevanta tips kring turen.

Några specialare vi tog med oss:

Myggnät för ansiktet. Runt Nikkaluokta är myggorna stora som sparvar och svärmarna är tätare än någon annan stans så myggnät är en klen tröst, men det gav lite skydd i alla fall. Uppe vid fjällstationen är det mer blåst och färre mygg, så det är främst på uppmarchen det behövs.

Tält. Vi hade med oss ett Hilleberg Nammatj, det ultimata 4-säsongstältet och ett lättvikts Exped Lite-tält som funkade okej, men de som sov i Hillebergtältet fick en mer behaglig upplevelse. (Inte bara för att ett uppblåsbart liggunderlag bestämde sig för att ge upp första natten.)

Mat. Vi packade mest mat som kunde lagas i köket på servicehuset på fjällstationen. Den enda matbiten vi inte ger oss av utan är Gruyereost, och den fanns som tur med i packningen även denna gång. Den är bra både som snacks, smaksättare och som lockbete.

Vindsäck. En fyra personers stormsäck för dåligt väder är en billig och ganska lätt försäkring. Det är ganska exponerat på vissa sträckor och det kändes bra att ha med sig en vindsäck som snabbt kunde ge lite skydd mot blåsten.

Transporter

De flesta transporterna är synkade med varandra och informationen nu för tiden är väldigt bra på respektive hemsida så vi hade inga problem med att hitta och planera resans olika delmoment.

Mot toppen!

Nu skippar vi all logistik och transport och ger oss direkt in på toppdagen, det är väl därför ni är här, och inte att höra om trasiga uppblåsbara liggunderlag och att vi av en slump stötte på några av våra bästa vänner på vägen upp som vi sen fick sällskap med på vägen tillbaka till Nikkaluokta.

Packningen för toppdagen fick plats i två dagsryggsäckar och bestod mest av smörgåsar/kex/snacks, kök och frystorkat, vatten och förstärkningsplagg (överdragsbyxor, mössa, vantar etc.). Vindsäcken var med, liksom två par gåstavar som tidigare visat sig användbara. Vi hade inte med några sandaler för vadning, vattnet i bäckarna var ganska lågt.

Vi visste att vädret var på väg att bli dåligt, så vi valde att försöka oss på berget redan dagen efter att vi kommit fram till fjällstationen. Tälten hade vi satt upp hitom stora huset och vi satte klockan på 04.30 och somnade in.

När klockan ringde var barnen förvånansvärt snabbt på benen och vi åt en ordentlig frukost i servicehuset. vid 05.00 var vi klara och började vandringen mot Kitteldalen där man viker av uppåt längs västra leden. Vi var bland de första som gav oss av. Våra vänner hade gått ända upp i Kitteldalen och tältat där så de hade några timmars försprång.

Vägen upp förbi Kittelbäcken och uppför branten (som ett par sherpas höll på att bygga en trappa i) gick väldigt bra.

Vattendragen var mycket fascinerande och det hoppades över, balanserades på stenar och provsmakades vatten i nästan alla rännilar som fanns. Efter kittelbäcken blir det lite ont om vatten fram till Kaffedalen så se till att fylla på senast vid bron.

Vi gick genom några moln och på toppen av det första berget som man går över, Vierranvarri, var det riktigt kyligt och dålig sikt. Sikten blev bättre när vi kom ner i kaffedalen, sen var det klarblå himmel sista biten förbi gamla toppstugan ända upp till nya toppstugan.

Efter kaffedalen är det ungefär två timmars vandring kvar.

Vi hade lånat ut ett par stegjärn innan avresa till våra vänner och lämpligt nog mötte vi dem när de varit uppe och kunde låna deras för att få en enklare bestigning, det var nämligen lite halt på glaciären de sista 100 metrarna mot toppen. Några guider hade satt upp ett fast rep som vi fick låna så jag klarade toppbestigningen utan stegjärn, men det hade nog varit skönt att ha. Tyvärr kom ett moln precis när vi var på toppen, så de obligatoriska toppbilderna kunde lika gärna tagits en dimmig dag i Stockholm.

Uppfärden tog ca 7 timmar och vi hade en till två kvartspauser med smörgåsar och varm dryck, i övrigt gick vi i stort sett hela tiden.

Nedfärden blev lite annorlunda än den ganska uppstyrda och kontrollerade bestigningen. Eftersom vädret var så bra efter vändningen vid toppen slutade vi föräldrar vara måna om farten utan vi lät turen ta den tid som behövdes. Vi tog en lång paus med ordentligt med lunch och varm dryck vid gamla toppstugan för att samla krafter för nedstigningen. Ända till branten över Kittelbäcken var humöret på topp. Vi strösslade med mycket godsaker på nervägen och det var lätt att hålla humöret på topp.

Man kan vila nästan var som helst, bara man är tillräckligt trött.

Efter ungefär 12 timmars vandring var dock krafterna på väg att ta slut och pauserna blev längre och länge och lite osynkroniserade, så det var alltid något barn som satt och vilade. Något misslyckat hopp över en bäck med blöta fötter som resultat (som inte kom fram förrän dagen efter) gjorde saken lite sämre. Den svåraste biten rent psykiskt blev faktiskt de sista kilometrarna när man hela tiden såg fjällstationen men det kändes inte som man kom närmare. Närmare kom vi dock hela tiden och till slut, efter 15 timmars vandring kunde en trött men lycklig familj slå sig ner och vila på Kebnekaise fjällstation.

Dagen efter var det regn och blåst och ingen som vi vet klarade att bestiga berget då, så vi hittade än en gång ett fönster i vädret som gjorde det möjligt att nå toppen.

Den dagen ägnade vi oss åt att äta gott och mysa inomhus. Väderleksprognosen visade på flera dagar till med regn så vi fattade beslutet att åka in till Kiruna och se gruvan och staden innan färden gick söderut igen. Det var ett beslut vi inte ångrar. Gruvturen till LKABs gruva rekommenderas varmt!

Den största skillnaden mellan att ha med ett och tre barn var dels att de kunde ha roligt med varandra längs vägen och uppleva saker tillsammans, men det mest påtagliga var att varje barns rytm och vilocykel behövde tas hänsyn till vilket gjorde att pauserna blev fler, särskilt när de blev trötta och omotiverade. Det funkade tyvärr inte för oss att ha planerade pauser i det läget, för då var något barn piggt och sprang runt tills pausen var slut och då var det förstås dags för denne att vara trött.

Ett av barnens gossedjur som lämnats hemma hade spelat in några peppfilmer som också kom väl till pass vid de svåra stunderna.

Vid de tillfällen man kunde gå och hålla ett barn i handen (när det var lite flackare) var det uppenbart att man kunde vara nära och på något sätt överföra lite styrka mellan varandra. I brist på det var det också ett vinnande koncept att gå väldigt nära och prata om allt mellan himmel och jord.

Sammanfattningsvis skulle jag nog säga att barn över tio år har mycket behållning av en tur längs västra leden till toppen, men man kan nog skrämma upp i stort sett vem som helst över 7/8 år, frågan är hur kul det är för dem… Sen kan ju vädret bli stökigt också och det är viktigt att tänka igenom det ordentligt så man inte blir fast med en trött och kall son eller dotter på fel plats.