Vi har sedan några år haft ett sommarhus i Åhus, Skåne och när jag fick möjlighet att köpa loss en fin, bättre begagnad racercykel (Merida Reacto 7000 med Di2-elektroniska växlar) föddes en idé om att testa att cykla sträckan mellan norra Stockholm och Åhus i ett sträck. Skälet till att jag fick för mig att göra det på en gång var att jag inte trodde jag skulle känna mig sugen på att cykla vidare dag två efter att ha vaknat upp efter en vätternrunda några gånger som ju är omkring halva avståndet.
Förberedelser
Jag cyklar varje dag, året runt till och från jobbet i centrala Stockholm, ca 9,5 kilometer. Det är och har varit min grund till träningen de senaste 20 åren. Jag har under den tiden också utvecklat en bra förmåga att cykla i lagom tempo utan att bli särdeles anfådd eller svettig, något som jag återkommande har nytta av i olika situationer.
Rekognoceringen av vägen gjordes främst via Internet och det var faktiskt inte helt lätt. Google maps valde jag av gammal vana men jag stötte ganska snabbt på begränsningar i informationsdetaljerna. Bland annat kan man ju inte se vilket underlag man kommer att cykla på, något som för mig var viktigt då jag hade smala däck på cykeln. Jag insåg snart att jag kunde rita upp en översiktlig väg, men fick förlita mig på att leta mig fram och ändra mig på plats om det skulle bli nödvändigt.
De personer jag frågade om råd inför turen avrådde och tyckte mest att det var en onödig idé, något som fick mig att bli än mer nyfiken på hur det skulle vara. Jag läste lite om Randonnécykling och konceptet Audax-cykling blev bekant inom vilken man cyklar en förutbestämd sträcka på en viss tid. Där fick jag lite tips på vilken hastighet man kunde förväntas hålla och lite sånt.
Inför turen gjorde jag också en lista på restauranger, mackar, cykel- och sportbutiker samt deras öppettider för att ha det förberett om det skulle behövas. I tillägg räknade jag ut avstånd till mål och till nästa stad från ett antal olika ställen för att ha någorlunda koll på var jag var och hur lång tid jag hade till nästa potentiella depå. Exempelvis:
” 340 Eksjö: Pizzeria Via venetto 11-21 mitt i stan, OKQ8, öppet dygnet runt. Vid rondellen. Willys precis innan, Gulf bensinstation också precis innan, 30 km till Vetlanda härifrån, 105 till VÄXJÖ”
Eftersom familjen ändå skulle åka ner mot Skåne kom vi fram till att de skulle åka med bilen på kvällen och stanna över i Eksjö på vägen ner. På så sätt skulle jag ha lite närmare till hjälp om det skulle behövas.
Packning
Packningen på cykeln konfigurerade jag enligt följande:
- Sadelväska: Cykelreparationsprylar (kedjebrytare och länk), 2 extra slangar och repsats för slangar, däckavtagare.
- triangelväska under ramen: Vind/regnjacka, 1 buff i merinoull, 1 vanlig buff, långa handskar (utan vaddering tyvärr), mössa, 2 mars-chokladkakor
- Ramväska: Telefon, powerbank, laddare till klocka (Suunto Ambit 3 Peak) och tele. 2 energi-gel, 3 energikakor, lite kex och ytterligare några mars-chokladkakor.
En liten pump och två vattenflaskor, en 700 ml (med vatten) och en 500 ml (fylld med elektrolyt-sportdryck) satt också på vid starten. Två baklampor och en påtejpad kraftig ficklampa där framme blev nattkonfigurationen.
Stockholm till Nyköping
Färden började vid 08.30 på tisdag morgon efter att barnen gett sig av till skolan. Vägen till och genom Stockholms city kan jag utan och innan så den gick fint. Vid Liljeholmen stötte jag på en sur dam som minsann upplyste mig om att jag cyklat mot rött, vilket jag inte gjort. En man som dök upp från ingenstans såg till att hon blev ordentligt tillrättavisad och jag fortsatte min färd söderut.
Jag gjorde tidigt i planeringen ett val att cykla via Södertälje istället för Skanssundet för att slippa stå och vänta på en färja. Nu i efterhand är jag inte säker på att det var så smart att cykla via Södertälje på grund av felcyklingar enligt nedan, men det är ju lätt att vara efterklok.
Första och största hindret kom vid Vårby/Kungens kurva. Jag har dålig koll på vilka förorter som ligger var och kunde därför inte riktigt orientera mig med hjälp av skyltar, utan fick förlita mig på kartan i telefonen. En riven cykelbro ställde till det å det grövsta och jag tror att jag cirklade runt i 30 minuter innan jag lyckades krångla mig förbi den platsen. Ner mot Södertälje hade jag tänkte cykla gamla landsvägen som jag känner till väl, men på något sätt kom jag på fel sida och var tvungen att återigen förlita mig på telefonen. Den visade in mig på skogsstigar och grusvägar, något jag inte alls uppskattade, förutom att naturen var fin.
Vädret var fint, vinden något kraftig men ändå lyckades himlen klämma ur sig en ordentlig störtskur precis när jag passerade Södertälje. Det kom ytterligare en skur en kvart senare, men efter det var resan helt torr.
Jag var ganska trött psykiskt efter alla felcyklingar men nu öppnade sig en fantastisk landsväg som tog mig mot Nyköping nästan utan kartkontroller eller felcyklingar. Nu var jag äntligen på rull! Första lite längre stoppet blev på Max söder om Nyköping där jag åt en sen lunch bestående av hamburgare och Coca Cola. Här är det väl dags att erkänna mitt hemliga trick för att hålla mig pigg också; jag dricker inte kaffe eller något annat med koffein i till vardags. Tack vare det och en rejäl dos placebo så inbillar jag mig att jag när jag väl får i mig koffein så blir jag väldigt pigg och i stort sett immun mot att bli sömning (i alla fall de första timmarna). Just på den här resan funkade det perfekt och jag kunde utan större problem hålla mig vaken över en natt.
Nyköping till Linköping
Färden mellan dessa städer passerade först Krokek och skogarna runt Kålmården. Här fick jag min längsta nedförsbacke hittills ner mot Bråviken, snacka om skön belöning att få glida på i över 45 knyck i mer än en kilometer! Norrköping var lite klurigt att hitta rätt igenom men här körde jag faktiskt efter skyltar och med minnet av min barndoms resor med bil till Skåne som faktiskt passerade genom Norrköping centrum så trixade jag mig ut på andra sidan med hedern i behåll.
Innan Linköping tog jag en kexchoklad och fyllde på lite mars-choklad på en , såg Göta Kanal, gjorde ett tafatt försök att hänga på en träningsgrupp med 30 cyklister som var ute på tur (jag stod still när de passerade och det var lönlöst att komma ikapp, men jag försökte i alla fall). Familjen kom ikapp i Linköping och min dotter såg mig på långt håll och de sladdade in på en parkering vid ytterligare en vägkrog och vi bytte några ord över en middag. Min usla men stora powerbank på 16000 mAh, tog nästan slut efter en telefonladdning, så jag bytte till uttagsladdare med familjen och fortsatte sedan mot Mjölby som var nästa anhalt.
Linköping till Mjölby
Linköping var lite klurig att komma ur då jag inte visste riktigt vad de olika förorterna hette, men till slut hade jag passerat flygvapenmuseet och var på väg mot Mjölby. Solen höll på att gå ner nu och ljuset mot naturen runt mig gjorde varje skogsdunge och allé till en tavla. I Mjölby skymde det och jag gjorde mig redo för att möta den småländska natten.
Mjölby till Vetlanda
Min vana trogen höll jag så länge som möjligt på att tända framlampan till cykeln fast jag visste att batteriet hade minst en natt på max ljusflöde ca 1000 kina-lumen (torde vara cirka hälften på riktigt). Först när det var riktigt mörkt satte jag på lampan. Den gav ett stabilt och starkt ljus som också utstrålade låtsasvärme så jag cyklade (nästan) och njöt i min ljustunnel. Glädjen blev tyvärr kortvarig. Bara någon timme senare började lampan att flacka och till slut gav den upp helt. Jag hade ingen reserv med mig och fick helt enkelt fortsätta genom natten i totalt mörker. Som tur var hade trafiken nästan upphört helt. Jag var före färden lite orolig för långtradare och galna bilister på just den här sträckan, men jag hade i stort sett vägen för mig själv.
Nu började vinden tillta och jag fick klä på mig allt jag hade i väskorna för att kunna cykla vidare. Temperaturen kröp långsamt ner mot en handfull plusgrader när natten sänkte sig över skogen och min väg.
Jag började närma mig Eksjö. Jag frös otroligt mycket nu och hade två val: Antingen cykla in i Eksjö till hotellet där familjen låg och sov och få lite värme (det skulle vara några kilometers omväg) eller också kunde jag cykla till en vägrestaurang i utkanten av byn och även där få lite värme innan jag fortsatte. Jag valde vägrestaurangen. Sagt och gjort cyklade jag ut till handelsplatsen där den låg bara för att upptäcka att den inte alls var nattöppen. Nu var jag ännu längre från hotellet och valet stod mellan en lång väg tillbaka eller ytterligare flera mil till Vetlanda. Jag cyklade vidare.
Det var nog den jobbigaste biten på hela turen jag gav mig in på. Vinden var stark och tog ifrån mig all värme jag hade i kroppen och ersatte med en stelhet som närmast kan liknas vid att vara gipsad. Jag fick knappt upp telefonen i Vetlanda och jag tror jag fick använda röststyrningen för att navigera mig fram till restaurangen. Som tur var var den öppen och jag stapplade in i värmen. Vid kassan fick jag en gratis äppelpaj för att få upp värmen och jag var tvungen att stanna tills solen gick upp för att ens kunna gå ut genom dörren och fram till cykeln. Jag gjorde något försök när det fortfarande var natt, men vände och gick in och köpte en varm choklad och väntade.
Vetlanda till Ryd via Växjö
Från Vetlanda valde jag vägen via Norrhult och kom tyvärr in på en guppig, rotfylld skogsväg några kilometer. Att jag fick träffa en älg på bara några meters håll var en klen tröst, men snart var jag ute på en landsväg igen. Tyvärr var den här biten som skulle komma mot Växjö en av de värsta sträckorna på hela resan. Vägrenen var smal och vägen var så smal att större fordon inte kunde röra sig utåt någonting. Vid flera tillfällen funderade jag på att byta väg och ta en rejäl omväg, men fortsatte ändå till slut mot Växjö.
Växjö är en väldigt fin cykelstad och jag fick en kort paus i en park på en bänk innan färden gick vidare. Nu började mer kuperat landskap med mindre vägar och små sjöar. Det var väldigt fint. Jag började snart längta till ”Banvallsleden”, en gammal tågsträckning som var omgjord till cykelbana som jag cyklat södra delen på en gång tidigare. Den var platt och asfalterad och rak så när jag väl kom fram på den skulle jag vara nästan framme tänkte jag.
Tyvärr var början på den leden rena skämtet för en racercyklist. Jag trängdes in på ca 20 kilometer sand/stig/grusväg utan möjlighet att ta mig därifrån på grund av alla sjöar. Jag cyklade på helspänn och hastigheten sjönk till knappa 20 km/h trots att jag la ner mycket kraft på cyklingen.
Jag överlevde den biten också och började närma mig samhället Ryd. Jag hade bestämt med familjen att jag troligen skulle kunna träffa dem i Olofström, men min hunger tvingade mig att parkera vid ett gatukök i Ryd istället. Följefamiljen var bara en kvart bort så jag gick in på en grill för att köpa lite lunch.
- Hej, skulle jag kunna få en kebab?
- Nej, det får du inte.
- Nehä, kan jag få en Pizza då?
- Nej.
- Okej, kan jag få en hamburgare då?
- Nej…
- Men det står ju på en skylt där ute att ni säljer mat!
- Nej nej, det är en annan restaurang där borta. Du får gå dit.
- Okej. Hej då.
- Men du ska inte vara här, du ska vara i Olofström. Din familj väntar där.
- … öh, va?
- Ja, det är du som cyklar till Åhus va? Du ska träffa dem i Olofström.
- Okej, ja det skulle jag men nu har jag bytt till Ryd. Hur kan du veta det?
- Ja, de sa de på radion. Din fru ringde in och berättade att du cyklade till Skåne från Stockholm!
Det visade sig alltså att Liselott hade ringt in och vunnit nån slags tävling i P4 och berättat hela historien för dem. Hon hade fått barnen att lova att inte säga något om hennes inslag för att inte sätta mig i någon press då jag bett henne att inte skylta med min cykeltur. Detta för att jag själv ville bestämma om jag ville bryta eller ändra turen utan att någon skulle ha något med det att göra. Familjen vann ett sadelskydd med texten: ”här sitter en vinnare” som kom hem till oss någon vecka senare.
Familjen kom senare och jag skickade in dem i gatuköket för att hälsa innan jag fortsatte färden mot Skåne.
Ryd till Åhus
Vägen till Olofström visade sig bli en av de finaste sträckorna, men också ganska utmanande med snabba branta stigningar och vindlande vägar genom blockterräng och skog. Det var mycket djurliv och jag såg tranor, harar, rådjur och allehanda kul villebråd längs vägen.
Längs en cykelbana lyckades jag med konststycket att köra över en överraskad huggorm. Den kastade sig efter mig för att förgifta min fot, men cykelskon var i vägen och den kom inte att nå så högt då bakdelen var fastnaglad i marken av mitt framhjul. Vi överlevde båda två och vi fortsatte våra respektive liv på olika håll. Det tillsammans med ett grodkill var den närmaste djurupplevelsen jag hade. En rådjursfot som låg och såg malplacé ut längs en väg vid Nyköping räknar jag inte.
Vid det här laget började jag få slut på krafter i benen och det tog längre och längre tid att accelerera efter korsningar och backar. Jag hade skavsår mot sadeln som kändes, och nedre delen av ett knä började kännas ansträngt.
Från Eksjö och fram till Bromölla hade jag haft motvind, men som genom ett trollslag fick jag nu en efterlängtad och ordentlig medvind. Tack vare den kunde jag hålla lite fart över slätterna bort mot Rinkaby och sen till Åhus också. Jag försökte hålla jämna steg med några tjejer på väg till en cykelträning, men orkade bara hänga på några minuter innan jag fick lämna dem framför mig.
Nu var jag snart framme! Jag drack en kolhydratgel (en av de två jag hade med mig) för att bli gladare sista halvtimmen. När jag kom in i Åhus stannade jag vid ån och tog en vinnarbild innan jag cyklade den sista kilometern mot vårt sommarhus på Äspet.
Det var förstås väldigt skönt att vara framme och jag sov gott på natten.
Dagen efter var jag stel i benen, men inte alls så tom på energi som jag trodde jag skulle vara. Det onda knät kändes knappt och jag var oförskämt pigg hela dagen.
Efterord
Jag rekommenderar verkligen alla som har möjlighet att testa på att cykla riktigt långt med lätt packning någon dag. Frihetskänslan är svårslagen och man expanderar sin egen uppfattning om vad som är möjligt. Dessutom får man en möjlighet att tänka igenom många saker. Jag kom till exempel fram till att jag har det ganska bra!
Cykeln funkade perfekt, nu vet jag att det stämmer att Di2-växlar håller batteriet länge! Inga punkteringar fick jag vara med om heller.
Det är en stor fördel att vara kompis med sig själv på en sån här tur eftersom man är med sig själv så länge. För att minimera risken att tröttna på mig hade jag laddat upp med många podcasts och mycket musik, men jag satte aldrig i hörlurarna ens en sekund på hela färden.
Total tid blev ca 31 timmar, varav ca 26 på cykeln. Jag snittade mellan 22 och 24 km/h beroende på om man kollar på klockan eller cykeldatorn. Klockan pausade tyvärr ofrivilligt några mil kring Linköping.