Jag stannar till lite på stigen vid det äldre paret när damen kommer fram och vill fråga något. Hon har sportiga kläder på sig och ser bestämd ut. Hennes man står med en lite för stor kikare och stirrar in i ett träd i skogen och verkar tycka det är lite pinsamt att hans fru försöker fråga mig något.

Hon frågar på engelska med sydeuropeisk dialekt om jag vet var de kan se lite höga berg, en sjö, lite renar och lite annan fin natur. En väldigt relevant fråga tycker jag. Vi befinner oss trots allt i Norrland, närmare bestämt ca en kilometer norr om Kvikkjokk. Det enda som finns här är natur. Jag kan bara gissa vilka strapatser de måste tagit sig genom för att hamna på den här stigen just idag. Dessvärre är det bara skog precis här och klockan börjar närma sig fem på eftermiddagen. Jag har visserligen sett allt som hon frågar om under dagen, men för dem skulle det ta minst tio timmar att komma upp till kalfjället och ytterligare några timmar för att få den riktigt fina utsikten. Jag hade visserligen passerat en sjö någon timme tidigare, men problemet där var att stigen inte riktigt var en stig som i Boulongerskogen i Paris där borta, utan mer lik en hinderbana under tre decimeter vatten.

Jag hade gärna glatt dem kortvarigt med en vit lögn men jag kunde inte svara något annat än att de inte kunde se något av det hon önskade idag utan att de fick gå tillbaka och se på en karta för att försöka planera in något imorgon och att det troligen skulle bli många timmars vandring. Mannen hade tagit ner kikaren och lyssnade på mitt svar och när damen vände sig mot honom såg man hur han blev till en våt fläck av laserblicken han fick av sin fru. Jag hoppas att de till slut fick se lite fjäll och renar. Kanske fick han hyra dem en helikopter? Det finns alltid lösningar för den som vill…

Jag tror att få personer som bor i södra Europa inser vilka enorma avstånd det är och vilka vidder vi har här uppe i Sverige. Det är roligt att många kommer upp och får se det med egna ögon!

Inledning

Den här resebeskrivningen är som vanligt mest för mig själv, men jag hoppas också att den kan komma till nytta om någon annan är intresserad att läsa eller kanske också prova samma äventyr som jag just gjort. Jag gör inget anspråk på att beskriva varje etapp i detalj. För det hänvisar jag till exempelvis Naturkartan, en bok eller en karta. Hur jobbig varje etapp är beror väldigt mycket på underlaget, hur pigg man är, vädret och dagsformen, så det får ni också ha i beaktande när ni läser. Bara för att jag tycker något är lätt eller jobbigt betyder inte att ni har samma uppfattning!

Värt att tillägga är att jag hade stor respekt för den totala sträckan och att jag därför tog det väldigt lugnt på hela turen. Jag tror det gjorde att jag fick en angenäm upplevelse av Kungsleden men det är klart att det tog någon eller några dagar mer än det kunde tagit om jag bara satsat på att komma fram snabbt.

Sammanfattning

Om du inte orkar läsa hela den här texten så kan jag berätta att jag på 8 dygn och några timmar under början på augusti 2024 joggade Kungsleden, från Abisko till Hemavan. Jag hade lätt packning och sov varje natt i stugor. Jag hade både regn och sol men på det hela var det en fantastisk upplevelse som jag hoppas att fler vill ge sig på att testa!

Förberedelser och planering

Min vardagsmotion består till största delen av cykling till och från jobbet, 8-9 km, i makligt tempo varje dag året runt. Utöver det är vår hund Ida en viktig del då hon och jag springer mellan 5 och 8 km nästan varje dag när jag kommer hem från jobbet. Det blir oftast i löpspår men också i terräng.

Den här våren gjorde jag något så ovanligt som att vara med i ett lite längre löplopp. I maj 2024 deltog jag i Peters Trail, 104 km löpning kring Jönköping. Inför det loppet sprang jag 10 gånger kring 20 kilometer för att få upp förmågan att springa lite längre också. Efter det blev det en kortare vila innan jag var igång igen och under sommaren sprang jag 5 st löppass på över 20 km inför min fjälltur. Jag sprang inga intervaller eller i backar, det var lite svårt att hitta en brant som var mer än 15 höjdmeter i Åhus så jag fick chansa på att jag skulle orka. Att springa med ryggsäck var dock något jag vande mig vid under sommaren. Nästan alla löpturer jag gjorde var med ryggsäck. Även om den bara vägde kanske 2-3 kilo var det bra att vänja sig.

Planeringen i övrigt gick mest ut på att förädla min tabell med olika sträckor, längd, sovplatser, båtöverfarter samt öppettider för serviceställen (läs: ICA Jäckvik). Jag fyllde den med alternativa dagsetapper, hemreseplaner, solens upp- och nedgång och massor av annat junk innan jag insåg att det fick vara nog.

Det finns en handfull bra löpbeskrivningar online också och jag läste dem översiktligt för att få ett hum om hur många dagar det kunde tänkas ta. Min vän Jonas som sprang samma sträcka för ett par år sedan var också en bra kunskapskälla även om jag inte använde honom så mycket.

Det här kanske låter lite pretentiöst, men jag hade faktiskt det mesta packat redan innan vi reste till Skåne på sommarsemester så när jag kom hem var det bara att trycka ner det sista i ryggsäcken och så var det klart.

Kvällen innan flyget köpte jag lite snacks (Chokladboll, choklad, gruyèreost och annat livsnödvändigt), packade det sista och kom på att jag inte hade laddat ned kartan till klockan, vilket fick ske lite i panik i sista stund. Tur att jag kom ihåg det. Dock laddade jag bara ned hela filen. en sak jag gärna hade haft hade varit varje etapp för sig då min klocka (Garmin Enduro 2) är fantastisk på att visa information kring en bana (estimerad tid till mål, antal kilometer kvar, höjdkurvor och annat) och när sträckan var så lång kunde jag inte utnyttja den funktionen för ”dagsuppföljning” förutom den allra sista dagen.

Det sista jag gjorde kvällen innan var att på ett A3-papper skriva ”Abisko” med stora bokstäver. Efter utfästelser på nätet om att bussar och flyg var synkade visade det sig förstås att så inte alls var fallet dagen efter och att jag skulle bli stående i Kiruna ca 8 timmar om jag inte tog saken i egna händer. Mer om det strax.

Fredag 9 augusti- Stockholm- Kiruna – Abisko-Tjäktja

Jag fick skjuts till flygplatsen tidigt på morgonen. Frukosten gick åt till att paniksy axlarna på min tröja som jag först då märkte hade hål på båda sidor precis där ryggsäcken hade skavt.

Flyget var i tid och redan 9.30 stod jag i ankomsthallen i Kiruna. Busschauffören mot Kiruna ville köra mig till Kiruna station där jag skulle få vänta hela dagen, men jag ville inte ge upp så lätt. Efter två försök träffade jag ett gäng som skulle till Abisko dagen efter som körde mig i deras minibuss ut till stora vägen där jag trodde att fler bilar skulle mot Abisko. 9:50 stod jag så vid vägen och tog fram min fina skylt. Det kom mycket riktigt många fordon men ingen hade den minsta tanke på att köra mig. Jag fick vänta ungefär 20 minuter innan en väldigt trevlig turist stannade som var i Norrland för att se en staty av Charlotte Kalla. Vi kom båda överens om att det var smart om han körde mig till andra sidan stan där i stort sett alla bilar som passerade skulle mot Abisko.

En kvart senare stod jag i en annan vägkorsning. Där blev jag kvar ca 20 minuter innan Anders plockade upp mig och var så vänlig att han körde lite längre än han egentligen skulle så att jag skulle komma till starten av Kungsleden. Det var en väldigt givande resa med samtal om gruvor, fiske, samer och älgjakt. Stort tack för liften! Och tack till mig själv att jag gjort en så fin skylt!

Väl på fjällstationen i Abisko handlade jag en liten gasbehållare, laddade telefonen i fem minuter och sen fanns det ingen ursäkt längre:

Kvart över tolv påbörjade jag så min resa på riktigt genom att vandra igenom träportalen nedanför fjällstationen i Abisko.

Det första jag tänkte på när jag passerat tunneln under vägen var att jag glömt byta till expeditionsarmbandet till klockan. Ibland får jag skavsår av det vanliga plastarmbandet och det i tyg är både lättare och enklare att justera. Jag suckade lite inombords men det försvann när jag såg det kristallklara vattnet i forsen jag följde i solskenet upp genom dalgången.

Första etappen var verkligen lättvandrad och strax var jag uppe vid första stugan. Jag passerade utan att gå in och fortsatte upp mot det riktiga kalfjället. Det var ganska gott om vandrare och snart kom jag fram till en väntplats där man kunde åka båt till nästa stuga, Alesjaurestugan. Det var ca 30 minuter tills båten gick och jag valde att inte nyttja den genvägen. Istället fick jag en fin, ganska platt löptur bort till stugan och jag kom fram precis när båten också anlände. Jag tog en kort paus och fortsatte sedan mot nästa etapp. Nu hade vädret övergått från sol till moln till regnskurar och jag fick börja ta på och av regnjacka och regnbyxor i takt med väderskiftet. Min regnjacka är väldigt tunn och andas bra, men det är en övermänsklig uppgift att inte lämna lite fukt innanför jackan när det regnar och man springer så jag försökte ha den på så lite som möjligt, särskilt eftersom det var så varmt ute också. Jag tror temperaturen var strax under 20 grader de första tre till fyra dagarna, även i regnskurarna.

Det började bli kväll nu och jag ställde in siktet på att stanna över natten i Tjäktjastugan. En kilometer innan jag var framme mötte jag ytterligare en grupp funktionärer från Fjällräven Classic som satt upp sitt läger och väntade in de första deltagarna. Där var även stugvärdarna och jag blev tilldelad en sängplats i det stora rummet i huset. När jag kom fram var rummet fullt och jag fick smyga mig in och lägga ut mina saker på tork innan jag satte mig och åt min första frystorkade middag för turen. Alla besökare var tyska och till och med stugvärden talade engelska med mig för att hon förutsatte att jag inte var svensk.

Stugan hade förtjänstfullt laddat upp med massor av tofflor som man kunde använda när man gick ut, något som en del andra stugor saknade.

Lördag 10 augusti – Tjäktja- Vakkotavare

Jag gick upp redan halv sex på morgonen och gjorde mig i ordning. Eftersom alla andra sov fick jag vara tyst som en mus och smyga fram och tillbaka med mina prylar till matsalen där jag gjorde mig i ordning. Egentligen hade jag tänkt komma en stuga till redan dagen innan men det fick bli idag som jag passerade Sälkastugan istället. Vädret var okej och jag var helt ensam på fjället de första timmarna. Snart passerade jag Kungsledens högsta punkt, Tjäktjapasset. Efter det kom ett lite brantare parti nedför och jag tog det väldigt lugnt för att checka hur ben och knän skulle må av belastningen. Det gick bra men jag bestämde mig för att testa med stavar på när jag kom till nästa långa utförslöpa.

Jag sprang förbi en rolig skylt som pekade mot Mordor precis när mörka moln tornade upp sig i väster och snart var jag vid Singistugorna. Det var en hel dal full med små hus, men jag insåg snart att STF-stugorna var de som var längst österut. Här var det lagom att värma lite mat och trots att jag hade kök med mig så köpte jag en dagsbiljett och värmde mat inne i stugan. Jag tog med mig maten och åt medan jag gick vidare. Det funkade ganska bra. Nästa etapp var helt okej den också, sakta övergick den i skog och nästa stuga, Kaitumjarestugan, låg inbäddad i grönska. Ett tyskt par som jag sprang förbi var ledsna för att de lämnade de höga fjällen och jag förstår dem. Skog är mer normalt och man har inte jättebra utsikt.

Jag mötte en stor scoutgrupp och sen kom regnet smygande. Mittersta delen av etappen var ganska klurig. Det var mycket sten och stökig terräng. Lägg därtill ett strilande regn så blev det inte min favoritsträcka precis. Jag blev rätt stel i axlarna också av ryggsäcken på den här sträckan, men det gick över när andra saker blev värre. På det hela taget var jag väldigt glad att jag sprungit så mycket med ryggsäck. Det var väldigt sällan som den ställde till något elände.

Teusajaurestugan låg nedanför en brant precis vid en sjö. Det var full kommers i butiken och jag hade en god stund tillgodo för båtturen över sjön, så jag väntade i regnet. Det fanns även roddbåtar men jag hade behövt ro tre gånger för att få till det med rätt antal ekor på varje sida, så jag kom rätt fort fram till att det inte var värt besväret att ro.

Snart gick båten och vi blev avsläppta på andra sidan. Stugvärden berättade att avståndet till nästa stuga var inklusive båtfärden, något som överraskade mig men faktiskt visade sig stämma ganska bra och dessutom också gälla några andra av etapperna också. En spanjor och jag tog täten upp på berget på jakt efter värmen i Teusajaurestugan på andra sidan fjället. Trots att han gick var vi nästan lika snabba uppför då jag bestämt mig för att gå så mycket som möjligt i uppförsbackar, särskilt då det inte fanns någon tid att passa förrän dagen efter kl 10.35 när bussen gick österut från nästa stuga. Det var lika bra att spara lite på krafterna. Jag gjorde faktiskt samma sak två andra dagar när jag ändå visste att jag skulle bli fast på ena sidan av en sjö till morgonen efter. Det var ganska smart tyckte jag då det sparar ganska mycket på krafterna att inte springa på så snabbt.

Leden tog en ganska lång omväg via en bro efter ca 5 kilometer. När vi undersökte saken närmare på andra sidan hade det nog funnits ställen att hoppa över forsen och därigenom spara mer än en kilometer, men det var redan överspelat eftersom vi kommit förbi redan.

Sista delen av etappen var rent ut sagt tråkig på grund av vädret. Utsikten var obefintlig och när vi väl kom till den branta nedstigningen mot stugan var den lite för brant för mig för att springa så jag gick mesta delen. Jag provade om stavarna skulle avlasta knän och ben och det gjorde de förstås men inte så mycket som jag hoppades så jag packade på dem på ryggsäcken igen. Där fick de vara fram till näst sista dagen då jag provade dem igen med samma resultat. Troligen måste man träna sig lite mer än jag gjort för att då ut bästa nyttan av dem.

Inläggets sista referens till Sagan om ringen blir när jag såg spanjoren på håll med sin fladdrande poncho och stavar i den regntunga terrängen var en exakt kopia av hur trollkarlen Gandalf såg ut när han sprang runt i naturen och räddade än den ena och än den andra hobbiten.

Gandalf-spanjoren kom fram lite före mig till fjällstationen och vi tog oss båda in i den lilla Vakkotavarestugan och fixade mat och sängplats. Regnet öste ner hela natten, så det var skönt att ha tak över huvudet. Stugvärden var nästan döv så vi fick hjälpa honom att förstå utrikiska. Jag mötte en trevlig kille från Ronneby som jag hängde med kommande dygn också. Precis när jag lagt mig i min koj som jag trodde vette mot en yttervägg så hör jag väldigt starka snarkningar från andra sidan väggen. Det visade sig inte alls vara en yttervägg, utan ytterligare ett rum där det låg en dittills okänd vandrare och sov. Tur att det finns öronproppar!

Dagen summerades till cirka 14 timmars löpning och lite mer än 62 kilometer tillryggalagda.

Söndag 11 augusti – Vakkotavare – Aktse

Den här morgonen var verkligen inte stressig. Bussen mot Stora Sjöfallet och vidare till båten mot Saltoloukta gick först 10.35 på förmiddagen. I varje fjällstuga finns en hylla med kvarlämnad mat som man antingen kan fylla på eller tömma beroende på dagsform, Jag insåg den här morgonen att jag inte riktigt tänkt på frukostar så mycket utan körde lite överbliven mat och Singoallakex och sånt. Den här morgonen blev det tack vare en tidigare vandrare frukost bestående av flingor och några vätskeersättningstabletter. Det funkade bra och räckte faktiskt till frukost dagen efter också.

Regnet öste ner nästan hela förmiddagen så det var inte många som längtade ut i naturen utan vi satt och pratade lite i stugan och promenerade sedan ut till busshållplatsen som låg på andra sidan vägen.

Själva bussturen var väldigt kort men av någon anledning blev det 40 minuters paus vid Stora Sjöfallet. Jag passade på att köpa en pizzabit och äta lunch samt fylla på lite proviant till kommande dagar. Det fanns nämligen ingen butik i förra stugan.

Bussen stannade sedan direkt vid båtbryggan och båten avgick strax därefter. Det var en stor båt och färden tog ca 10 minuter.

All denna logistik gjorde att jag inte kom igång med löpningen den här dagen förrän efter kl 12. Det positiva då var att regnet faktiskt hade slutat. Jag hade ställt in siktet på Aktsestugan som bara låg 30 kilometer bort inklusive en båtfärd över Sitojauresjön efter 20 kilometer. Det var ytterligare en fin etapp som visserligen slutade i regn men också avslutades på tomten till en familjebostad som skötte en båtöverfart. Jag fick vänta 20 minuter på båten i regnet men det var överkomligt. Det fanns ett litet skjul (kiosk) jag kunde gömma mig bakom som skydd mot det värsta regnet. Det fanns också en fjällstuga (Sitojaure) några hundra meter bort men jag hann faktiskt aldrig bort till den då båten skulle gå ganska snart. Överfarten, tillsammans med en handfull tyskar, var fin genom det ljusblå glaciärvattnet och snart var vi på väg över nästa berg och mot dagens slutstation: Aktsestugan. Lite innan branten ner mot stugan som även den lång mot en sjö fanns en avstickare på några kilometer mot Skjerfe-berget som skulle bjuda på magnifik utsikt. Dock inte idag då det hade fortsatt att regna så det var inte aktuellt att ta sig upp på den toppen också, även fast det troligen hade varit värt en omväg. Jag läste i en bok när jag kom hem att utsikten från just Skjerfe var något speciellt. Hur mycket det regnade den här dagen bevisas delvis av att jag inte tog en enda utomhusbild på hela dagen…

Redan vid sextiden var vi (jag gjorde sällskap med J från Ronneby) framme vid den fina Aktsestugan. Vi fick varsin bädd och gjorde oss hemmastadda i gäststugan. Den var välbebodd av roliga människor, bland annat två tyskar, varav en var väldigt beskyddande över kaminen. I tillägg till det så hatade hon snarkare, så vi blev grundligt förhörda innan vi blev insläppta i ”hennes” stuga. Vi satt och småpratade med alla vandrare på kvällen medan vi åt vår mat och torkade våra kläder. Båten över Aktsesjön skulle gå kl 9 dagen efter, så det blev en lång och lugn natt.

Måndag 12 augusti- Aktse – Kvikkjokk

På morgonen hade ytterligare några tältare gett upp och flyttat in i stugan så det var fullt i köket i vår del. Två tjejer som var på sin första vandring satt bland sina necessärer och produkter och planerade packningen samtidigt som de ondgjorde sig över att alla sa att de hade för mycket packning med sig. Vi lugnade dem genom att berätta att de var fantastiska som ens var där och att man kan packa mindre nästa gång.

Innan vi gick fick vi lite kex och sånt av tyskarna vi blivit kompisar med då de skulle vara i mål strax. Det var väldigt vänligt av dem.

Eftersom det var så blött kring fötterna fick jag lägga lite tid varje morgon att tejpa om mina förebyggande förband mot skavsår. jag hade ganska dålig tejp för ändamålet och hade redan räknat ut att den extra tejp jag hade med snart skulle ta slut så jag behövde trolla fram lite ny vid tillfälle. För övrigt var det väldigt enkla morgonbestyr- packa väskan och borsta tänderna typ. Det var skönt att inte ha med sig så mycket packning. Dock var jag väldigt glad att jag fick med tre par strumpor då det tog två nätter för varje par att torka.

Målet för den här dagen var Kvikkjokk, där min Mor en gång arbetat en sommar. Jag hade länge längtat efter att se den platsen så jag såg mycket fram emot det.

Båtöverfärden över Aktsesjön sköttes av stugvärden. Det var ungefär en kilometer att vandra till bryggan och båten tog kring 7 personer. Jag kom med första turen över sjön, det var en fin tur och man såg utflyktsberget Skjerfe från båten. Båtfärden tog en kvart och sen var det bara att börja jogga. Regnet som legat tungt över oss under lång tid lättade och efter några timmar var det varmt och skönt. Vid Pårtestugan efter ca 21 kilometer/5 timmar var det väldigt varmt och skönt. Jag träffade en stackars vandrare vars tält gått sönder (det var gammalt och solblekt) och vi värmde lite vatten tillsammans och pratade lite. Jag tog min måltid med mig och åt gåendes för att spara lite tid. Det var tur att jag hade fått energi för 26 kilometer in på dagen kom jag till en sjö med en riktigt klurig stig. Det var stora block blandat med lera och vatten att ta sig över. Detta fortsatte en bra bit efter sjön också och det kostade på humöret att aldrig kunna hålla farten längre än någon minut i taget.

Det var lite efter den här platsen som som jag träffade paret som jag skrev om i början som letade efter fin natur och berg.

Någon kilometer innan Kvikkjokk när jag passerade över ytterligare några hundra meter där stigen var en bäck med några decimeter djupt vatten hade de lokala företagarna lägligt placerat en skylt där det stod att de minsann sponsrade lederna runt Kvikkjokk. Skylten var väldigt malplacé just den här dagen.

Dagen i övrigt flöt på bra men på grund av värmen och stigkvalitén var jag ändå rätt sliten när jag kom till Kvikkjokk. Forsen var spektakulär och fjällstationen var väldigt fin så jag förstår att min Mor trivdes där.

Jag lyckades få ett eget rum, köpte en hel del mat och snacks då jag visste att det skulle bli mycket ont om fjällstugor från och med nu. Personalen på fjällstationen var väldigt tillmötesgående, nästan som att de läst en detaljerad manual om hur man beter sig i turistbranschen och bestämt sig för att hålla sig till den till 100 %. Okej då, det var trevligt, men lite överdrivet att man varje gång en betalning lyckades på kortterminalen så fick man ett svar som liknade ”Tack för detta, ditt stöd är mycket viktigt för oss, och kom ihåg att vi finns här för dig och tveka inte att säga till om vi kan göra något mer för dig.” Middagssittningen var full så jag fick köpa lite mat i kiosken. Rostbiff med sallad. Kanske inte exakt vad jag hoppades äta, men så blev det i alla fall. Jag fick en dusch och sen laddade jag telefon och klocka. Det kändes skönt att nollställa både mat och ladda mina elprylar. Jag hade telefonen på flygplansläge nästan hela tiden och det gjorde att batteriet räckte väldigt länge. Jag hade förresten köpt ett Telia kontantkort för en månad för att garantera täckning i fjällen i tillägg till mitt Tele-2-abonnemang. Det funkade perfekt med 2 SIM-kort i telefonen och det var lätt att byta när det behövdes.

Det fanns massor av skyltar om båtöverfarter och jag ringde en av firmorna som lovade att köra mig kl sex morgonen efter för en femtiolapp extra. För säkerhets skull ringde jag också nästa båt som jag kanske skulle hinna till dagen efter om jag hade tur. Mannen vid Vuonatjviken som sjön hette var inte alls lika lättflirtad. han ville ha 2 000 kronor för en enskilt tur. Det var tur att jag ringde för då insåg jag att jag skulle sikta på att resa morgonen ytterligare en dag efter istället för att åka när jag ville.

Tisdag 13 augusti- Kvikkjokk- Vuojnatsviken

Alla stugvärdar som jag mötte i stugorna var väldigt vänliga under hela min tur. Jag är väldigt tacksam att det finns människor som ställer upp och gör det möjligt att besöka fjällen så här. Beroende på ålder och stil skapade varje värd en speciell stämning på varje stuga jag besökte, det var roligt att se skillnaden mellan erfarna lite äldre värdar som hade en bild av hur allt skulle vara och de yngre som mer gjorde värdskapet tillsammans med gästerna. Båda sätten funkade bra och gav en stor variation till besökarna.

Kvart i sex på morgonen var jag vid båtplatsen som var kanske 10 minuters promenad från fjällstationen i Kvikkjokk. Jag fick en fantastisk privat båttur i morgonsolen.

Det var helt vindstilla och vi såg många fina fåglar och till och med en liten bäver. Jag blev förvarnad att det var lite lerigt första kilometrarna på andra sidan men det visade sig inte alls vara så farligt. Tvärtom var det en av de torraste dagarna. Det blev också en av de längsta med 15 timmars löpning och ca 66 kilometer tillryggalagda.

På väg upp för fjället gjorde jag min längsta felspringning. Jag följde en fors på höger sida och missade att leden passerade över ett vadställe. Jag fortsatte upp åt höger och eftersom det var fler som gjort det så märkte jag inte förrän efter ett bra tag att spåren tog slut. Eftersom jag stod ganska nära rätt stig (med en fors emellan) så visade klockan inte tydligt att jag var fel. Det tog ett tag att inse att jag var tvungen att springa ner igen, men snart var jag på rätt stig. Tur att det var på morgonen när jag fortfarande var pigg!

Det fanns en del raststugor längs vägen man kunde rasta i om man ville men mitt enda lite längre stopp var när jag kokade mat vid Piteälven. Jag åt under tiden som jag gick enligt min vana, vilket funkade väldigt bra. Tyvärr var den här måltiden inte så himla god, men jag visste hur mycket energi jag fick hela eftermiddagen om jag åt en hel måltid till lunch så jag tvingade i mig hela alltet. (STF hade börjat med en för mig ny sorts frystorkad mat, Expeditionsmat. Jag alternerade mellan Pasta Carbonara och någon slags lax efter det här tillfället för att slippa vara med om o-goda måltider.)

Direkt därefter lunch fann jag de enda kantarellerna jag såg på hela turen, men jag kom mig inte för att plocka dem då jag inte visste hur jag skulle ta hand om dem.

För övrigt var det mycket lingon och blåbär i skogarna så mellanmål i form av en näve blåbär blev i det närmaste tradition varje dag. Några enstaka hjortron fick jag också i mig men det var mer ont om sådana än om de andra bären.

På den här etappen började det också dyka upp stora högar med brädor som i framtiden antagligen skulle läggas ut som spänger. Än så länge låg de inte på rätt plats, förutom där företagsamma vandrare spritt ut plankorna så att de i alla fall skulle bringa lite nytta. det var lite klurigt eftersom de inte satt fast, men bättre än inget.

I den här delen av fjällen var det påtagligt mycket ripor. Stora familjer sprang runt som yra höns och försökte hävda sig, med blandad framgång. De var väldigt roliga att titta på.

Det var något färre vandrare på den här sträckan än tidigare men trots det mötte jag säkert 10 personer under dagen, så det var långt ifrån tomt. Flera av dem var på väg att vandra Gröna bandet, en längre vandring där Kungsleden ingår som en del. Några av dem hade hund med sig, vilket såg trevligt ut. De berättade att hundarna orkade ca 8 dagar innan de behövde en vilodag samt att de klarade värmen sämre än människor, i övrigt var de riktigt uthålliga.

Dagens sista kilometrar mot viken var lite mindre roliga då leden gick i en skog ganska nära vatten, men ändå inte direkt inpå. En tjej som sprang Gröna bandet och jag sprang lite parallellt sista timmen innan vi var framme vid etappmålet.

Det visade sig vara en gård som låg precis vid vattnet där etappen tog slut. man kunde tälta på tomten eller hyra en stuga. Jag hyrde en stuga, köpte en båtbiljett till 9 dagen efter samt köpte en fryspizza som jag värmde i stugan när jag kommit dit. Lyx! Toalett och dusch fanns i servicehuset en bit bort, men det var fint och fräscht. En skum sak var att de hade tagit bort alla kuddar från stugan för att de tyckte att de blev smutsiga. När jag påpekade att det inte var så vanligt fick jag ett konstigt svar till ursäkt och så gav jag upp.

En av de viktigaste kvällsrutinerna var at försöka torka skor och strumpor. Jag vet att det finns perforerade sulor som kanske hade varit bra för att dränera skorna snabbare längs vägen, men det hade jag inga, det kan kanske vara värt för framtiden. Skorna torkade aldrig, men sulorna blev ofta torra så det kändes rätt okej att sticka ner fötterna i skorna på morgonen.

Onsdag 14 augusti- Vuojnatsviken- Bäverholmen

Natten gick fort. Snart hade jag checkat ut och stod och väntade på 9-turen med båten. Det var en stor och fin båt. Dessvärre var båtföraren hemsk och gjorde allt han kunde för att göra livet surt för sina gäster. Det är lustigt att brist på konkurrens kan göra att sådana element kan klara sig och jag kan bara beklaga. Nog om detta. Båtturen gick bra och upp- och nedstigningen från berget på andra sidan flöt också på riktigt fint. Det var fint väder och mycket att se på. Efter fjället kom en sträcka i skogen som också var helt okej. Det sprang runt en del renar och det fanns väldigt mycket svamp. Inga kantareller här, men björksopp och riskor i överflöd.

Efter ungefär 2:30 och 12 kilometer kom den sista båtöverfarten- en roddled.

Reglerna är som sagt att om det bara ligger en båt så måste man ro tillbaka en båt från andra sidan och alltså behövs 3 överfarter.

Som tur var låg det två båtar på min sida när jag kom fram. Ett par vandrare hade precis kommit i land och de gratulerade mig till vinsten. Jag fattade inte riktigt hur det gått till men en av vandrarna höll precis på att byta om för hon hade inte klarat att ro i vinden och enligt henne själv varit tvungen att hoppa i vattnet och simma med roddbåten istället för att ro. Roddleden var bara några hundra meter och jag såg att det var lite strömt och blåsigt men jag undrade ändå hur hon lyckats med den bedriften.

Jag tog två flytvästar ur lådan på land och väntade in en kille som jag sprungit om några minuter tidigare. Han hade aldrig rott förut så han blev rätt glad att jag väntade. Han tyckte vi skulle ro halva vägen var, men jag berättade att de förra hade ramlat i och att han gärna fick ro när vi var på andra sidan och han såg ut att köpa det.

Jag började ro över viken. Det var inte så klurigt förutom att klykorna var lösa och att årorna inte passade så bra. Efter halva vägen ser jag tjejen som sprang med mig tidigare som kommer fram till strandkanten. En snabb överslagsräkning gav att det var värt att vända och hämta upp henne för att hon skulle slippa ro tre gånger. Hon blev väldigt glad när vi kom tillbaka. Efter halva vägen andra gången slinter jag i ett årtag och för att rädda vänster åra är jag tvungen att släppa höger åra. Den hamnar i vattnet och som tur är får tysken tag i den. Det räddade hela turen, det hade varit svårt att paddla med en åra.

När vi kommit över till andra sidan lämande vi båten till tysken så han fick ro runt lite och jag sprang vidare mot Jäckvik där det skulle finnas en affär. Gröna-bandet-tjejen stannade och vilade lite.

För första gången kom nu en kilometer grusväg. Det kändes konstigt och enformigt men var rena drömmen att springa på. Det varade inte länge, jag hann med lite mer skog innan Jäckvik och den efterlängtade mataffären.

I Jäckvik fanns utöver mataffären bara några få hus, lite möjligheter till övernattning och ICA-affären. Den i sin tur var mest fylld med läsk, något som man verkar storkonsumera uppe i norr. Självklart köpte jag en Fanta till lunchen för att hålla på lokala traditioner. Utöver Fantan blev det chokladmuffins, kycklingbaguette och en del annat nyttigt, inklusive en rulle skavsårsplåster. Nu skulle jag inte behöva snåla längre!

Jag åt lunchen utanför butiken. Vädret var fint och det blåste bara en lätt bris. Efter lunch fann jag fortsättningen på leden (efter lite strul) och så fortsatte jag upp på berget. Efter en stund kom jag till Jäckviks raststuga. Här var första gången på alla dagar dittills som jag på riktigt kände mig riktigt trött och sliten. Jag fick sätta mig och flämtade lite och tyckte synd om mig en stund. Värmen i kombination med stigningen var nog grundorsaken.

Efter några minuter var jag tillräckligt pigg för att ställa mig upp och fortsätta. Ett huvudbry hade jag kvar: Jag visste inte riktigt hur långt jag skulle kunna ta mig den här dagen. Jag hade läst in mig på att Adolfström hade flera boenden men allra helst ville jag komma til Bäverholmen som låg 8 kilometer längre bort. Jag kom på mig med att älta det lite för mycket så jag tvingade mig att tänka på något annat och ta det när det närmade sig senare på kvällen.

Adolfström kom förvånansvärt tidigt tyckte jag, kanske på grund av några kilometer grusväg som gjorde att det gick fortare än att bröta sig igenom sten och lera. Det var en fantastisk kväll med sol och utan vind så beslutet var enkelt att fortsätta de ytterligare 8 kilometrarna mot Bäverholmen.

Vid 21-tiden svänger Kungsleden in mot en å och en fin gräsmatta med Bäverholmens värdshus. På dörren stod ett telefonnummer och bara en kvart senare hade jag installerat mig i ett väldigt fint rum bakom värdshuset. Jag åt lite och gick sedan till sängs, fullt medveten om att dagen efter skulle bli en av de längsta dagsetapperna på grund av bristen på övernattningsstugor innan Ammarnäs.

Torsdag 14 augusti- Bäverholmen- Ammarnäs

Det regnade på morgonen när jag gick upp och regnet fortsatte de första timmarna in på förmiddagen. Vid det här laget hade jag vant mig vid regn så det var ingen fara egentligen, förutom att utsikten ofta blev sämre och att det blev fuktigt innanför regnjackan. En fördel med att vara ute tidigt var att man fick en första skymt av djurlivet längs leden, så jag fick se många ripfamiljer och först idag fick jag se en älg. Jag skrämde en älgko som stod och mumsade på en buske på bara 15 meters håll. Den ville inte stanna och vara med på bild utan stack iväg när jag kom. Konstigt.

En störande sak den här dagen var att alla avståndsmarkeringar till Ammarnäs visade en annan väg än Kungsleden. Kungsleden gick runt Rävfallet och ett extra varv runt ett berg, medan ”raka” vägen var mycket kortare. Även fast jag visste detta var det väldigt knäckande varje gång jag såg en skylt och det var svårt att tänka bort det.

Branten ner på eftermiddagen och stigen i dalgången mot Rävfallsstugan var lite seg tyckte jag.

Rävfallet var fint och stugan likaså och där fick jag också några minuter att äta lite lunch. Man kan tydligen hämta ut en nyckel till stugan om man vill ha den som övernattningsplats. Efter lunch (jag åt förstås på vägen upp) började klättringen upp på nästa berg som sedan skulle ta mig ner mot Ammarnäs. Det skulle vara en stor milstolpe att komma till just Ammarnäs då jag tidigare sett Kungsleden därifrån till Hemavan.

Nu kanske det är på sin plats med en beskrivning av hur jag orkade med mig själv under turen och vad jag gick och tänkte på. Dels upptogs jag förstås av navigation och planering av energi. Varje kilometer plingade klockan till och visade hur långt jag kommit, men i övrigt hade jag den bara på att visa tiden för att slippa bli stressad av tempot. Jag delade ofta upp maten jag hade under dagen i kilometerransoner och belönade mig själv med jämna mellanrum med olika sorters käk. Jag vet, jag är lättlurad. Utöver att tänka på här och nu försökte jag ge mig själv lite tankeuppgifter längs vägen. Några exempel på det var att klura på hur det skulle vara att införa roddbåtar över vissa vikar i vår hemkommun Danderyd, eller om det var lagom mycket folk i fjällen och vad som skulle behövas om man ville tiodubbla antalet av någon anledning. Ett annat exempel var att jag skulle designa ett sätt att räkna ut hur mycket av resenärers packning som användes på resor och skapa ett system kring utnyttjandegraden. Bara det sistnämnda tog nästan en halv dag att gå till botten med. Sånt här och massor av andra nödvändiga och onödvändiga tankar gjorde att tiden gick. Ok, jag tror ni fattar; tillbaka till min joggingtur nu!

Uppe på sista fjället började det bli dålig sikt och uppförslutet ville aldrig någonsin ta slut. Jag kom på mig att dela upp stigningen i 12 ledmarkeringar i taget (då det var så långt jag kunde se i början plus att jag trodde att det max kunde vara typ 24 stycken). Jag tror det slutade att jag sprungit förbiflera hundra stycken till slut innan jag kom in i lite mer skog.

Det finns en oskriven regel att man hälsar på varandra på fjället och kanske ger lite tips om vad man just gjort eller sett eller när man möter någon. Under hela min tur hälsade alla vandrare glatt på mig. Utom en. Det var en dryg kille som passerade mig här uppe på fjället som gick med hörlurar och han tittade inte ens mot mig. Lite störigt var det men det var också väldigt bra att han var den enda. För övrigt var det ganska många som lyssnade på poddar och musik medan de gick. Jag gjorde det inte, en del av syftet med resan var att tänka lite och få vara i fred och det hade blivit knas om jag hade någon annans åsikter i öronen dagarna i ända.

Jag började här få lite känningar i vänster fot. Det var lite konstiga symptom, som stickningar och att den inte riktigt ville göra allt jag sa till den. Jag trodde ett tag att jag hade stukat den, vilket i och för sig stämde då jag stukade till båda fötterna ett tiotal gånger per dag. Min senare analys tror jag pekade mer på att jag knutit skon lite för hårt och sabbat cirkulationen lite. Jag hade nämligen i våras fått skavsår med samma skor runt hälen efter att jag knutit skon för löst och det ville jag till varje pris undvika den här turen.

Trots skavankerna såg jag snart Ammarnäs från toppen på slalombacken. Det kändes som en oändligt lång sträcka ner men ett steg i taget tog jag mig genom backen och sen sprang jag faktiskt raka vägen till Ammarnäsgården där jag bott tidigare. Det fanns ett rum till mig och jag prutade till mig en middagsportion precis innan de skulle stänga (21). Jag blev också utlovad att få ta så mycket frukost jag ville dagen efter lite innan 08:00, så det kändes bra.

Rummet var helt okej och det fanns ett bra torkrum också. Jag ställde klockan på 7 och gick och lade mig vid 22.

Fredag 16 augusti 2024- Ammarnäs- Tärnasjöstugorna

Jag skuttade upp ur sängen klockan 7 och var redo för att plocka på mig så mycket frukost som möjligt lite innan 8. När de öppnade kastade jag mig över smörgåsarna och bredde oändligt många dubbelsmörgåsar med ost och skinka och roliga korvar. Jag kastade också i mig äggröra och bacon och sen var jag redo att springa igen.

Stigningen mot första stugan hade jag tyckt var väldigt jobbig i motsatt riktning tidigare men den visade sig enkel i jämförelse med andra branter jag bestigit under veckan som gått. Jag mindes från förra gången att jag blev sur för att jag var tvungen att korsa en sjö av vatten en bit upp, men den kunde jag inte se skymten av den här gången. Troligen hade det inte alls regnat lika mycket den här sommaren.

Jag passerade fina vattenfall och hade bra utsikt över Ammarnäs från den här sidan också på väg upp mot Aigertstugan.

På vägen upp åt jag den första av smörgåsarna som jag brett på morgonen. Då insåg jag att brett alla smörgåsar med margarin från där man smorde våffeljärnen istället för smör. Det var oändligt smaklöst men som tur var hade jag maximerat med skinka och ost, så det gick bra ändå.

När jag kom fram till stugan besökte jag toaletten. Jag lade ryggsäcken vid en sten utanför. På de cirka fem minuter jag var inne på toaletten hann det dra in ett sjukt regnväder. När jag kom ut blåste det och regnade helt otroligt, så jag fick skynda mig att stormsäkra kroppen innan jag fortsatte. Jag hade precis innan läst på att nästa etapp var väldigt väderutsatt och att man skulle vara försiktig. Det fick jag verkligen uppleva live. I flera timmar fick jag stappla fram mot vinden i hällande regn. Jag blev inte så nedkyld tack vare att jag hela tiden rörde på mig och den minimala paus jag tog fick bli i lä bakom en klippa. Det här blev min resas jobbigaste etapp rent vädermässigt. Man glömmer rätt fort bort det ändå. Så fort jag kom ner några hundra höjdmeter och in i skogen förbi nästa stuga, Servestugan så var det ett helt annat klimat och jag kunde både stanna och plocka dagens blåbär och gräva fram kex ur ryggsäcken utan att någon däruppe hade några åsikter.

På väg ner för branten mot Servestugan kände jag plötsligt en söt doft av kryddor och insåg att jag läst att det fanns en del kryddängar häromkring. Efter bara några sekunder insåg jag att det luktade mer som på gatorna i New York och bara hundra meter senare fick jag lösningen på gåtan: En tjej satt på sin ryggsäck och tog igen sig lite. Hon skrattade när hon såg mig och såg väldigt nöjd ut.

Jag hade inte riktigt bestämt mig var jag skulle stanna för natten men när jag närmade mig Tärnasjöstugorna blev det uppenbart att det passade bra att pausa där för natten då jag nästan var säker på att jag skulle hinna fram dagen efter till Hemavan. Jag hade då en dag i reserv, men den ville jag ogärna utnyttja eftersom det skulle betyda att jag skulle vara uppe i bergen samma dag som flyget skulle gå. Det skulle inte kännas helt bra.

I Tärnsjöstugorna var det fem andra gäster, både erfarna och nya vandrare. Jag fick en gasbinda att linda om min vänsterfot av en i matsalen, tack så mycket för det! De pratades mycket om fjällhistorier, fiske och krämpor innan det var dags att lägga sig. Även här fick jag ett eget rum. Dagen innan hade en löpargrupp varit där och fyllt upp hela stugan ända ut i köket, så det var skönt att vara ensam. Även här fanns ett fint torkrum.

Jag lärde mig också att det går nån slags helikoptertransport några gånger per vecka mellan fjällstugorna. En transport mellan Tärnasjöstugorna och Hemavan kostade ungefär 1 500 kr och bokas via stugvärden någon dag i förväg. Det var en vandrare som behövde transport när jag var där och det löstes väldigt smidigt.

Lördag 17 augusti 2024- Tärnasjöstugorna – Hemavan

Den här sista dagen började redan vid 05:00. jag hade nog hemlängtan och ville bli klar.

Det var påtagligt hur mycket mörkare det blivit på nätterna sedan jag började min löptur. Fösta nätterna blev det knappt mörkt och nu var det kolsvart i flera timmar mitt i natten. Vid 5 var det förstås ljust och jag använde bara pannlampan när jag letade upp mina prylar i rummet.

Första 10 kilometrarna gick nästan platt längs vattnet och sen var det inte långt kvar till Syterstugan.

Det fanns en skylt i Tärnsjöstugan att man skulle fylla vatten innan man lämnade sjöarna så det gjorde jag. Helt i onödan. Det fanns säkert tio ställen mellan sjöarna och Syterstugan där det fanns vatten.

I Syterstugan fick jag en pratstund med stugvärden som längtade hem och sen fortsatte jag upp för den enda riktiga branten som var kvar innan målet. Jag kände mig lite småstressad för att stugvärden hade sagt att det var massor av joggare som höll på att göra sig i ordning och jag kände inte för att få dem runt mig. jag oroade mig i onödan, jag såg aldrig skymten av dem.

Vädret var helt okej, det hade blivit några grader kallare så jag sprang med jackan på men öppen för att inte bli nedkyld i vinden. För en gångs skull hade jag vinden i ryggen under stora delar av dagen, det kändes skönt att få lite hjälp.

Jag passerade en raststuga (som jag tidigare haft som hem några timmar, så det kändes nostalgiskt), sedan Viterskalsstugan och nu började jag få vittring på Hemavan. Jag delade mentalt upp alla kex och all choklad jag hade kvar på de kilometrar jag hade kvar för att ge mig en morot och kämpade mig framåt.

Tyvärr gick sista milen lite sakta då jag begränsades av min onda fot. Jag kunde fortfarande jogga men nästan helt utan fart och kraft. Fem kilometer innan Hemavan började det bli riktigt mycket folk och jag mötte till och med ett par på cykel.

Nu när jag började se målet tog jag mig tid att sammanfatta mina upplevelser. Listan blev ungfär så här:

• Leden var väldigt välmarkerad. jag sprang bara fel tre gånger och varje gång kunde jag rätta till det med hjälp av klockans kartfunktion.
• Det var väldigt varierande terräng och alla typer hade sin charm. Jag är glad att jag sprang hela leden för att få se allt.
• Alla var väldigt vänliga och tillmötesgående!
• Det fanns trots alla varningar stugor att sova i varje natt, vilket var skönt.

Jag kämpade mig vidare och snart var jag i sista branten.

Här gick det oändligt långsamt men jag stannade aldrig utan gå-sprang sakta hela vägen till naturum och träväggen där skylten med Kungsleden satt. Äntligen var jag i mål! Jag hade startat 8 dygn och cirka 2 timmar tidigare. Allting hade gått oförskämt bra och jag var så stolt över att jag hade klarat det. Speciellt glad var jag att jag inte skadat mig (foten räknades knappt) och att jag haft en angenäm tur till allra största delen. Jag konstaterade dock att det var en eller två dagar längre än optimalt men likväl hade jag lyckats ta mig i mål!

I packningen hade jag rafsat ner en hel del smärtstillande tabletter innan jag reste. Nivån på mina krämpor kanske är lite svår att uttolka, men jag kände aldrig att det var läge att ta några piller, inte ens en Voltaren eller Alvedon tryckte jag i mig på hela turen.

Jag stapplade vidare förbi Naturum och ner til byn där STF Fjällstationen låg. Jag hyrde in mig på ett rum och lade mig att vila lite. Sen blev det affären och lite mat som jag värmde i det gemensamma köket. Jag träffade tre vandrare som varit ute ca 30 dagar som precis köpt glass och satt som små barn i en soffa och fnittrade och åt sig mätta. Vi gratulerade varandra och pratade lite om våra upplevelser under veckorna som gått.

När jag tog av tejpen från fötterna märkte jag att alla stenar jag sparkat in tårna i lämnat sina spår i form av fin färg på tårna. Sånt gör ju inte ont så många minuter, men den blå färgen är kvar desto längre, så det får jag nog leva med som minne ett bra tag framöver. Ingen bild utlovas på det.

Söndag 18 augusti 2024

Jag åt en enkel frukost på fjällstationen, städade rummet och checkade ut.

Skorna var fortfarande i ett bedrövligt skick när jag tog dem från torkrummet, men det var åtminstone torra. Sen läste jag lite i en bok jag fann och gick sedan mot flygplatsen som låg ungefär 20 minuters promenad bort..

Det var massor av folk där som hade plockat enorma mängder kantareller som de försökte få med sig på flighten. Det var roligt att se. Jag fick också lite tips på recept på picklade kantareller, hjortronlikör och blåbärsdito.

Planet gick i tid och på Arlanda mötte Liselott och Ida mig. Det var väldigt skönt att komma hem efter så många dagar på resande fot!

Lite statistik

Efterord och lärdomar

Här är några saker jag ska tänka på inför nästa långa tur (om jag nu gör någon):

• Knyt inte skorna för hårt. Varje liten grej som blir knas multipliceras i elände när det är en så lång tur.
• Lite bättre skavsårstejp hade varit bra så jag inte behövde tejpa om varje kväll/morgon. Den jag hade funkade okej, men det finns troligen bättre.
• Det var rätt smart att ha med sig Resorb sport för de varma dagarna. Jag drack ganska mycket vatten då. I snitt fyllde jag nog på flaskorna (jag hade 2×50 cl) 3-4 gånger per dag men kanske dubbelt så ofta de varma och jobbiga dagarna.
• Det var bra med 3 par strumpor så jag kunde alternera och alltid ha nästan torra strumpor när dagarna började. Det sket sig ofta bara en stund in på dagen men mentalt var det skönt
• Stavar kanske inte är nödvändigt även om jag ville ha dem med om jag skulle skadat mig och behövde dem som kryckor.
• Tält eller inte är fortfarande oklart för mig. Jag hade ju möjlighet att sova i skogen om det hade behövts men ett lättviktstält i Dyneema hade kanske varit bra om jag haft något.
• Dela upp turen i klockan i flera gpx-filer hade varit smart så jag kunde använda alla funktioner.
• Det funkade väldigt bra att laga mat med en liten kåsa. Att koka två gånger var inte några problem. En dag var det lite mycket vind dock och då hade jag lite utmaningar med att gömma köket mot blåsten, då tog det lite längre tid.

Vi avslutar med några ord om pengar. Båtresornas biljetter styrdes av tillgång och efterfrågan så det vara bara att blunda och betala, oavsett vad man tyckte. De låg prismässigt på mellan 250 och 440 kronor styck. Butikerna i fjällstugorna var inte heller så billiga, varorna fraktades ju dit med skoter på våren: En frystorkad mat kostade 130 kr förutom i Kvikkjokk där de tog ca 90 kr. Ett paket kex gick på 50 kr. Övernattning utan förbokning i de enklaste stugorna kostade 500 kr. De flesta tog faktiskt betalkort och jag använde kanske sammanlagt 1 000 kr kontant till vissa av båtturerna och något annat ställe.

Stort tack för att ni läst så här långt, återkom gärna med frågor eller kommentarer!