I klassikertider var vi ett gäng hemifrån som åkte öppet spår på måndagen under vasaloppsveckan. Det var en fin upplevelse, även om minus 27 grader helst ska upplevas från TV-soffan och inte live i starten. Loppet i sig gick utan missöden och vi tog oss i mål allihop i gruppen som hade kommit till start.
Det var mitt andra vasalopp, det första hade jag genomfört många år tidigare med 0 meters träning och bara 1 dags förvarning, men det är en annan historia.
Bakgrund
På vägen hem i bussen mot Sälen och starten överhörde jag en konversation med några som talade om ett annat lopp som gick lite senare i veckan- Nattvasan. Man åkte tydligen hela vasaloppssträckan, men istället för att starten gick klockan 8 på morgonen så gick den kl 8 på kvällen istället. Man åker i lag om två personer och det är tillåtet att skejta om man vill det. Jag lade informationen i minnet någonstans och slumrade vidare i bussens värme.
Eftersom vi hade boende hela veckan i Sälen stannade vi och åkte utförs resten av dagarna, både i Trysil, Hundfjället och Tandådalen. Jag undrar om vi inte också tog en dag i Lindvallen för att ha sett allt…
På torsdagen träffade vi en familj från Skåne och vi kom i samspråk om vasaloppet, något som inte är så svårt när det är i färskt minne hos alla inblandade. Roger, pappan i familjen, hade också åkt Öppet spår på måndagen och lyckats förfrysa en tå, så det var rätt synd om honom.
I något svagt ögonblick nämnde jag att det dagen efter skulle vara Nattvasan och berättade det lilla jag visste om loppet för en mer och mer intresserad potentiell lagkamrat. Rogers ömma tå samt att han åkte riktigt fort på måndagen och därför fortfarande var lite sliten till trots, så lovade vi att kolla upp överblivna biljetter och höras lite senare på dagen.
Sagt och gjort. Senare på kvällen hade vi fixat biljetter, jag hade lånat ihop en proffsig pannlampa från en i vårt klassikersällskap och ännu en gång lånat skidbyxor (mina låg hemma på sängen i Stockholm).
Jag gick ner till skiduthyrningen i Hundfjället och lämnade in skidorna på vallning på eftermiddagen och fick tillbaka dem blanka och snabba. Jag körde med ett par Rossignol R-skin-skidor som visat sig funka oväntat bra i de flesta fören och till det första loppet hade jag vallat själv utan vare sig fluor eller andra mediciner med gott resultat. När det var så kallt som minus 30 skrapade skidorna lite och det blev ganska strävt att åka, men det var många som hade det problemet så jag skyller inte specifikt på min vallning eller att jag hade skidor med skins under.
Fredag- race day
Fredagen kom och som uppvärmning åkte vi till Trysil och åkte skidor över dagen. Det var en fin dag, men fortfarande ganska kallt. Vi hörde på radion att de funderat på att ställa in Nattvasan på grund av kylan, men nu bestämt sig för att köra ändå, men med extra kontroller och med ditkörda bussar som man kunde värma sig i.
Roger var smart och åkte ner och hämtade ut våra nummerlappar på förmiddagen och våra vägar möttes inte förrän när det var någon timme kvar till start.
Vi blev förstås kvar alldeles för länge hemma i Rogers stuga så vi sladdade in på parkeringen när det var fem minuter kvar till start. Efter lite påfyllning av kaffe i termos och hopsamling av saker var det bara sekunder kvar när vi kom in i startfållan. Sista stunden innan klockan 20.00 gjordes en feature av att alla hade avstängda pannlampor, så vi fick göra våra sista förberedelser i mörker.
Starten
När väl ljuset sattes på och musiken började spela försvann all hets och vi kunde njuta av ett fantastiskt skådespel av alla ljus och stämningsfull musik.
Det var många som blivit avskräckta av allt prat om kylan, så många lag kom inte ens till start. Det kändes inte glest men det var inte heller trångt, förutom precis i den vanliga backen efter starten där det av tradition smalnar av ordentligt.
0- 45 km
Vi rörde oss ganska kvickt genom skogarna och man levde till stor del på den fina stämningen i spåret. Visst var det kallt, men det var mer väckert än kärvt. Att det också var nästan fullmåne gjorde inramningen ännu mer magisk.
Det var faktiskt så ljust att jag inte behövde använda min pannlampa på de första 20 kilometrarna, något som kändes bra då den var lånad och jag inte hade koll på batteritiden. Den visade sig räcka gott och väl de nio timmarna vi var på glid.
Efter ca 30 kilometer försvann Roger bakom mig och jag stannade upp en stund. Han kom ikapp efter någon minut och berättade att han gjort en riktig vurpa. Det gick bra och vi fortsatte. En stund senare åkte vi väldigt nära varandra i en snabb, svängande utförslöpa och min stav (min fina Oneway-julklappsstav) blev plötsligt 110 cm istället för 165.
Det var överraskande jobbigt att hanka sig fram på en stav men bara efter ungefär en kilometer stod en skoter med extra stavar och jag kastade mig dit och fick låna en ersättningsstav. Utan den proffsiga servicen hade resten av loppet blivit en påga. Några mil senare bytte jag upp mig i en kontroll och fick en skönare handrem som gjorde lånestaven än mer bekväm!
45- 90 km
När jag åker skidor på natten med pannlampa kan jag bli lurad av ljuset mot spåren; det ser nästan ut som att spåret är parallellförflyttad någon decimeter åt sidan för att skuggan mot groparna gör nån slags optisk illusion. Nu ska jag inte skylla på det, men snart var det i alla fall min tur att står för en praktfull faceplant. I en nedförslöpa med svängande spår ramlade jag och landade snyggt på ansiktet. Jag fick som tur var ingen bakomvarande skidlöpare över mig utan kunde samla ihop mig och fortsätta relativt oförstörd. Efter vurpan var jag dock lite försiktigare i nedförslöporna en stund framöver.
När det gått cirka 60 kilometer var det betydligt tunnare i spåret. Vi åkte klassisk stil och höll oss till cirka en timme per mil. Vi blev väl försedda med varm dryck och trevliga tillrop i kontrollerna och ingen av oss kände av kylan så mycket. Våra depåstopp var ganska korta, men vi tog oss tid att stanna upp och ta lite dricka och fylla på om vi saknade något. Man åker Nattvasan med ryggsäck och har med sig varsin liter dryck längs banan, men jag använde inget av min dricka alls. Roger däremot drack en del av sitt kaffe. För övrigt klarade vi oss med det som vi fick på de bemannade kontrollerna.
När det bara var en mil kvar såg vi hur en strimma ljus började synas i riktning mot Mora och vi fick ny energi av att det inte var så långt kvar.
Upploppet var lite mindre spektakulärt än riktiga Vasaloppet (eller Öppet spår för den delen) men inte desto mindre var synen av målet en välkommen syn. Vi åkte i mål bredvid varandra och fick våra efterlängtade medaljer.
Rutinerna efteråt var ganska lika ett vanligt Vasalopp med dusch och ombyte, lokalbuss fram och tillbaka samt skidinlämning vid målgången.
Bussen tillbaka till Sälen och starten var ganska vältajmad för oss men den gick lite för sällan, särskilt med tanke på hur kallt det var när man var slut på energi och stod still och väntade.
Slutligen kom vi tillbaka till Sälen i alla fall och efter lite arbete med att få fram bilen som vi råkat parkera där någon inte gillade det (och hade stängt för parkeringen med snöblock) så körde vi hemåt, trötta men belåtna.
Efterord
Starten och de första milen av nattvasan är något jag kommer minnas länge. Det var ett fint skådespel som jag rekommenderar alla att försöka vara med om. Man kan klä på sig hur mycket lampor och lysstavar som helst, ju mer desto bättre!
Året efter, 2019 körde jag och min fru halva Nattvasan, också den var ett fint arrangemang med härlig stämning och bra uppstyrt. Det kostade heller inte hela natten att vara med, så den kan vara ett alternativ för de som inte är helt övertygande om att en natt i skogen är det bästa sättet att spendera sin tid.
Det är ganska svårt att klä sig till Nattvasan, mitt enda tips där är att ge sig ut någon eller några kvällar innan och prova lite kläder samt också hur det är att åka i en tunnel av ljus som pannlampan ger. Det är inte alls svårt när man väl provat.
Det här med att åka två Vasalopp efter varandra är inte så farligt om det är lite vila emellan, särskilt inte om man tar det lite lugnt. Roger hade som sagt lite tyngre i slutet på grund av att han genomförde det första av loppen i snabbt tempo.
Jag beklagar att det inte finns så mycket bilder. Dels hade vi bråttom, och dels är det svårt att få till snygga foton i mörker!