vardagsäventyr – Adventure Sweden

juni 22, 2026juli 3, 2026

Sommarvandring i Lofoten 2026

Lofoten är en av de finaste platserna jag besökt hittills. Här kommer en beskrivning av vår femdagars resa med vandringar och äventyr veckan innan midsommar 2026.

Förberedelser och plan

Själva resan bokade vi redan i januari men det var inte förrän några veckor innan resan som vi började titta på hur man kunde lägga upp rutten. Vi flög mellan Stockholm och Kiruna från söndag 14 juni till torsdag 18 juni och hade en hyrbil hela tiden som vi hämtade och lämnade på Kiruna flygplats. Vi var fyra personer, varav två 17/18-åringar och tre av oss laddade upp med att cykla vätternrundan dagen innan resan. Det var kanske inte en perfekt uppladdning då vi cyklade hela natten mot lördagen. Som lök på laxen fick vi på fredagen reda på att planet mot Kiruna var tidigarelagt med en och en halv timme på grund av en NATO-flygövning.

Packning och annat

Visa av lärdom från resan till Stavanger året innan pckade vi ordentligt med regnkläder och varma underställ, mössor, vantar och varmare sovsäckar. vi var redo för nordisk sommar helt enkelt. På fyra persoer hade vi också tre tält med oss för att kunna lyxa till det lite, Ett Exped 2 UL, Ett Hilleberg Nammatj 3gt och ett mindre Hilleberg för en person. Vi hade två camping-gas-kök, ett nyrenoverat MSR och ett Jetboil då vi bara tänkte värma vatten och laga frystorkat. Totalt hade vi också med oss 32 REAL turmat av olika smaker och några frukostar som också var frystorkade.

Söndag 14 juni– mot Lofoten

Första dagen blev det en hel del bilåkande. Vi landade till slut i Kabelvång på Lofoten.

Avfärden hemifrån blev kring 04.00 på söndagen. Det enda positiva var att det inte var några köer på vägarna. Planet var i tid och allt gick bra även med biluthämtningen. Vi körde till Stora Coop i Kiruna och provianterade lite frukostmat och mellanmål och sen bar det av mot Abisko. Vi köpte också en svensk flagga som vi kunde vifta med om vi fick hemlängtan.

I Abisko gick vi en runda och köpte sen lite sommargas på fjällstationen och tittade runt lite kring starten på Kungsleden vid den fina forsen. Vädret var fint. Torne träsk var helt vindstilla och vi stannade och tog lite bilder då vi tyckte att det var bäst att passa på medan det var ok väder. Prognosen hade varnat för lite skurar under veckan så vi visste inte riktigt vad som väntade.

Snart fortsatte färden mot Riksgränsen och sen ner mot Narvik. Vi körde aldrig in i Narvik då vi ville komma en bit in på Lofoten redan första dagen. Utanför Svolvaer som är en av de större orterna på Lofoten ligger Kabelvång. Det var där vi hamnade första kvällen på en camping. Det var en ”vanlig” skandinavisk campingplats med okej faciliteter, men ingen 11-stjärnig sovplats som de andra i resesällskapet var vana vid från Frankrike. Här fanns toalett och möjlighet till laddning av mobiltelefon samt en bänk vid tältplatsen där vi kunde laga vår mat.

Det var dock inte dags att krypa in i tältet än, utan nu gav vi oss ut på en kvällsvandring till en topp som skulle ha fin utsikt över nejden- Tjeldbergtinden. Vi tog bilen till startplatsen som visade sig vara lite klurig att hitta då det fanns flera startplatser på just denna leden. Efter lite letande stannade vi framför berget och tog framsidan upp. Vi passerade en skjutbana på en grusväg och sen bar det uppför brant upp mot toppen.

Väl på toppen fick vi ett första smakprov av hur fint Lofoten är. Det var vindstilla, lugnt och ljust och berget bjöd på en superfin utsikt över fjord, berg och by. Vi packade upp och åt middag på toppen och sen var det dags att gå ner igen. Vi valde en lite annan rutt ner som var halare och den hade nog varit lerig och klurig om det just regnat, men nu var den någorlunda torr. Snart var vi tillbaka vid bilen och så körde vi till campingen och avslutade dagen där med lite kortspel. faciliteterna var lite lattjo, bland annat hade de i köket struntat i att installera vattenkranen som satt ovanför handfaten, men det kanske var på gång…

Måndag 15 juni– Stränder och fiskeby

Unstad beach är inte med på denna karta men annars stämmer den.

På morgonen fick vi nytta av campingbordet som frukostbord. Vi fick sällskap av lite knott och mygg, men det var inte så farligt. Tälten packades sedan ner och vi gav oss iväg längre ut på Lofoten. Faktum var att den här dagen blev det inte så mycket vandring, men desto mer ständer och fina vyer- det var en bra omväxling då vi nog var lite slitna efter vätternrundan.

Första stoppet var en lång promenad i Henningsvaer med den kända fotbollsplanen som låg inklämd i skärgården som en av höjdpunkterna. Det var en fin stad med långa bryggor och restauranger. Det kändes som att det var lite försäsong och att alla restauranger väntade lite på den stora tillströmningen av turister, men på vägarna började det bli tjockt med husbilar. Vädret var väldigt fint och vi njöt av att gå runt och se på de fina husen och bergen. Det var otroligt klart i vattnet också, man såg säkert tio meter ner och brännmaneterna imponerade med sin storlek.

Unstad beach var andra stoppet. En väldigt känd surfstrand med fina berg runtomkring. Vi satte oss i gräset vid stranden och spanade in surfarna och alla turister som kom förbi med sina husbilar. Sen tog vi en promenad upp på berget som reste sig väster om stranden. Vi stannade vid en fin sjö en bit upp och kastade lite macka och kollade runt lite.

Sen gick vi ner til stranden igen och tog vårt första och enda bad för veckan i vågorna. Det var rätt kallt men tack vare vågorna gick det lätt att doppa sig. Vi kom upp grusiga men nöjda.

Lunchen avnöjts på stranden och sen åkte vi bort till surfhotellet en bit inåt land för att prova de välkända kanelbullarna. De var verkligen värda en omväg- enorma bullar med grädde och tillbehör gjorde oss välidgt glada och imponerade. Vi förstår också att de tog betalt efteråt och att de inte berättade vad de kostade.

Efter en lång fikapaus på Arctic Surf åkte vi bort till Skagsanden strand där vi ställde upp tälten på campingen. Den var fin och välorganiserad och stranden var mycket fin, likaså bergen bakom som ramade in vykortsvyn fint. Vi tog en promenad runt stranden och sen fick vi en öl och spelade lite kort innan vi tog kväll igen. Det var en stor camping med bra faciliteter. Det var som vanligt mest husbilar och vi som hade tält var i minoritet, så även de som hade husvagn, det verkar inte så poppis längre.

Tisdag 16 juni– Nusfjord

Natten fortlöpte väl och snart var det dags att äta frukost och åka från stranden mot nya äventyr. Vi började med att åka till Nusfjord, som marknadsfördes som världens finaste återvändsgränd. Vi började se mer och mer torkställningar för Stockfisk nu. Det är stora träställningar för torkning av fisk som sen skickas till Nigeria (huvudena) och resten av världen (kropparna). Vi ser dem mest som lufisk hemma. Lukten var lite speciell men inte så farlig.

Fiskebyn var väldigt pittoresk och tillika ett känt motståndsnäste under ockupationen. Vi ställde bilen utanför byn som man var tvungen att göra och batalade inträde och gick in och tittade på byns fina hus och hamnen. Den var väldigt fin och är värd att se.

Nästa anhalt var stig-starten till Kvalvika beach och Ryken som vi spanat in som dagens utmaning. parkeringen var stor och hade både vatten, café och toalett.

Vandringen upp var ganska brant efter att man passerat en äng, men vi tog det lugnt och fint. Efter 45 minuter tog vi en matpaus och där delades också stigen, den ena vägen gick ner mot stränderna och den andra upp mot Ryken där utsiktsplatsen var.

Utsikten från Ryken var en av de finaste på hela veckan, särskilt ner mot de två stränderna. Vi fick nypa oss i armen några gånger och tacka vädergudarna för de soliga dagarna.

Vägen ner mot stränderna var enklare. Det fanns en trappa som tog oss ner lugnt och säkert sista biten. Själva stranden var fin och vi såg där att det fanns andra vägar ner också men valde sen att gå upp samma håll för att slippa gå snett och få gå långt längs vägen mot bilen. Vi pratade med några svenskar på stranden som kört bil 20 timmar mot Lofoten och vi alla tänkte nog att det var skönt att vi flugit upp till Kiruna. De berättade om båten mot Bodö som verkade lockande att åka men den här resan struntade vi i den.

Efter lite fikapaus och vila gick vi upp för trapporna, rundade berget och vandrade ner till bilen igen. Totalt tog vandringen va 2 timmar men med pauser blev det mer än 3.

Från parkeringen åkte vi hela vägen till Moskenes (där färjan mot Bodö går). Campingen hade plats för tält, men var full för husbilar, och vi ställde oss mitt på gräset precis bredvid en uppställd trädgårdsbänk vår vana trogen. Här fanns bra faciliteter och också en liten pavilijong för tältare där man kunde ladda telefoner och övrigt.

Efter middagen åkte vi till vägs ände på Lofoten, till en plats som heter Å. Här tog vi en lång promenad och försökte se om v ikunde se lite havsvirvlar, men det var för lite tidvatten för det. Utsikten var dock väldigt fin och vi fick en fin vandring längs klipporna.

Det sista vi gjorde var att reka parkering för dagen efter när vi skulle gå upp på Reinebringen, en av de mest ikoniska vandringarna på Lofoten. Det fanns många alternativ men de närmaste var ganska små så vi bestämde oss för att sikta på en av de större med längre vandring längs vägen.

Tillbaka på tältplatsen gjorde jag ett strategiskt byte av position för tältet eftersom vi hörde en person snarka väldigt ljudligt i mitt granntält. 10 meter bort var ljudet svagare och jag bäddade för en bättre natt.

Onsdag 17 juni

Vi vaknade rätt tidigt allihopa på grund av massor av morgonpigga grannar och stor aktivitet av motorcyklar och stora fordon på campingen.

Efter frukost rev vi lägret och körde bort till parkeringen vi rekat. Vandringen började längs en väg men övergick efter nån kilometer i en lång trappa på ca 1700 trappsteg.

Det var många vandrare på väg både upp och ner och uppstigningen tog ca 45 minuter. Vi fortsatte ytterligare en bit förbi reinebringen och fick således en egen topp att beundra utsikten från. Efter ett tag bytte vi topp och gick upp på den som var närmast vattnet. Här fick vi en perfekt lunchplats i det fina vädret. Vi satte upp en svensk flagga på toppen som tydligen syntes lång väg eftersom många kommenterade den på vägen ner.

Nedstigningen tog lite kortare än 45 minuter men var ganska krävande för låren och knäna ändå- stavar rekommenderas.

När vi kommit till bilen körde vi till coop och provianterade lite (vi hade varit där dagen innan också) och sen åkte vi österut för att slippa åka 8 h på torsdagen. I bilen pratade vi mycket om hur vi skulle lägga upp sista dagen: Flugfiskekurs, golf eller klättring? Det slutade med att vi bokade en gruvtur i LKABs gruva i Kiruna.

Vi unnade oss en omväg till två fina stränder på vägen: haukland beach och Uttakleiv strand. man kunde gå emellan dem men vi valde att bara se på dem och stanna med bilen.

Vi körde vidare med bilen och framåt kvällen var vi framme i Gullfjord där det fanns en campingplats. Den var ganska sunkig men vi var lite trötta och hungriga så vi valde att stanna där. Innan vi checkade in åt vi fish and chips för att samla lite krafter.

Vi satte upp tälten och sen tog vi en promenad upp i skogen till en fin fors där vi riskerade liv och torra skor för att komma upp till mitten av forsen.

Gullfjord. Tre forsar ner i fjorden gör att den fryser på vintrarna till skillnad från andra fjorder.

Lite kortspel och chips avslutade kvällen. Ikväll var det lite kallare, cirka 10 grader, och molnigt. Vi fösökte få personalen att lära oss lite om flugfiske men de hade inga spön till handa.

Torsdag 18 juni

Vi vaknade i Gullfjords camping och ät vår sedvanliga frukost och gav oss sedan iväg mot Sverige. Det var lite molnigare den här morgonen och cirka 10 grader fortfarande så jackan fick vara på under frukost och tältnedtagning.

Vi satte kurs mot Riksgränsen för att äta lunch. Färden gick bra och framåt lunchtid var vi framme. Precis när vi börjat gå träffade vi några vänner som skulle fira midsommar i Riksgränsen. Tyvärr var det ganska lite snö och en lift var stängd så skidåkningen kunde nog varit bättre…

Vi gick några hundra meter upp i bergen och satte oss vid ett snöfält och värmde vår lunch.

Snögubbsbygge, snöbollskrig och de sista frystorkade måltiderna blev temat för lunchen.

På väg till Kiruna fick vi fina vyer mot Lapporten och Torneträsk (igen) och med 15 minuter till godo hittade vi fram till Kiruna gruvas besökscentrum i den nya staden.

Gruvturen var väldigt bra (som vanligt) och vi var mycket nöjda med guiderna. Efter turen tog vi lite gatumat (souvas såklart) och sen till flygplatsen där planet avgick i tid.

Kiruna gruvtur. 2-3 timmars underjordisk undersökning.

Avslutning

Bland annat tack vare det fantastiska vädret hade vi en superbra vecka i Lofoten. Om det varit regn och kallt hade vi nog inte haft lika fina vyer och inte kunnat bara kasta oss ner på marken för att äta lunch eller ta en paus.

En annan fördel var att vi hade tält med oss. Vi behövde inte ens fri-campa utan hittade tältplatser på campingplatser överallt. Det var också enklare med liten bil att hitta små parkeringsfickor än om vi haft husbil.

Ingen av vandringarna var svår eller exponerad på något sätt. På enstaka ställen fick man ta i med händerna när man gick men det var sällan riskfyllt så tillvida att man kunde ramla en längre sträcka om man tappade greppet. Stigarna var väl utmärkta eller uppgångna så att gå fel var inte att tänka på.

Till nästan alla måltider hade vi tagit med oss frystorkat. Även om det inte var så kulinariskt var det ganska skönt att alltid ha mat i närheten.

Att flyga till Kiruna för att spara biltimmar var också ett bra life hack, det blev en hel del bilåkande ändå.

Fast jag rest till många fina platser p åjorden, inklusive Island, Svalbard, Jotunheimen, svenska fjällen, Stavanger och andra liknande platser tar Lofoten nog ändå en topp-tre placering i naturupplevelse, och det få ju anses som ett bra betyg ändå, eller hur?

Vi ser fram emot att komma tillbaka och visa resten av familjen de fina byarna, fjorderna, stränderna och bergen!

april 3, 2026april 4, 2026

Löpning längs Kinnekulleleden våren 2026 med hund

Kinnekulle har alltid varit ett fint minne ända sedan jag var där när jag gick officershögskolan i Skövde för många år sedan. Någon gång förra året fick jag för mig att jag behövde prova att springa Kinnekulleleden. Sagt och gjort- jag bestämde att jag skulle göra det under våren 2026 men kom inte så långt i planeringen förrän sista veckan i mars.

Kinnekulleleden bjöd på natur, geologi och vårsol.

Inledning

Så, hur kom det sig då att jag och Ida (vår hund) stod på ett fält den 31 mars redo att springa de 48 kilometrarna? Jo:

Efter att ha sprungit på Island med vårt tvåmanstält i en liten ryggsäck som gjorde att jag var tvungen att prioritera bort liggunderlag (inte så smart när det är kring 0 grader och man sover på ett lavafält med blåst och regn= blöta kläder) började jag önska mig ett enmanstält osm var lätt att kånka runt. På min födelsedag fick jag så ett Mountain Hardwear Nimbus 1. När skulle jag få prova det? Jo, på Kinnekulle!

2. Vår jaktgolden Ida, som nu hunnit bli fem år, behövde gå till veterinären och fixa sina tänder. Djursjukvården i Stockholm har skenat totalt på grund av att riskkapitalbolagen satt tänderna i branschen (läs mer om roll-up-strategy om ni inte tror mig) så jag kollade efter tandvård för djur utanför stan och fann en klinik som var väsentligt billigare än den som var nära oss. Som av en händelse var det inte långt till Kinnekulle från den kliniken och resan började ta form.

Det var bara fem dagar innan avresa som jag bestämde mig och vi var i Rom 4 av de dagarna så någon vidare packning eller specifik träning var det inte tal om. jag fick helt enkelt ta det jag hade hemma. Jag hann i alla fall ladda ner en karta till klockan och läsa på lite om ledens alla naturreservat och sånt, så jag var inte helt lost. En snabb fråga till en AI gav mig den tråkiga nyheten om att man minsann inte kunde räkna med att hitta ramslök så tidigt på våren, något jag gärna hade tagit med därifrån. (Som tur var visade sig LLM:en ha fel, men mer om det senare.)

Tidigare har jag som mest sprungit ca 20 kilometer med hunden så jag var lite orolig att tassar och trampdynor skulle fara illa om vi sprang längre, därför delade jag mentalt upp turen i två dagar och tänkte att jag tar det väldigt lugnt och kollar status ofta på hur hunden mår så att inget dåligt händer. I värsta fall tänkte jag att jag kunde lämna hunden hos någon och springa och hämta bilen, men det behövdes aldrig.

Träningsupplägget för turen var obefintligt. jag fick förlita mig på rutin och mina korta 4-kilometersturer på morgnarna med hunden. Det kändes faktiskt lite tyngre än vanligt när jag kom upp i 30 kilometer längs leden men det var helt okej ändå.

Tisdag 31 mars, 37 km löpning

Med mig hade jag:

Ryggsäck, koppel, karbinhake för att fästa koppel i ryggsäck,snöre för att förlänga koppel, telefon (utan laddare), några packremmar, två halvliters vattenflaskor.
salomon regnjacka och regnbyxor.
På mig: Saucony trailskor, strumpor, långärmad träja och långa byxor.
Tält, sovsäck (Haglöfs LIM 5), liggunderlag (ihopvikbart, kort), sittunderlag
Dunjacka, extra underställströja, vantar, mössa, buff
2 kakor kött till hunden
2 chokladbollar, ett halvt paket Ballerinakex, 2 mars, 1 kexchoklad, 3 brötchen med ost som jag bakat några dagar tidigare.

Jag hade även extra vatten i bilen samt en varm sovsäck, en fleece och ett uppblåsbart liggunderlag som dock aldrig blev använt. Jag hade också kastat in ett kök och lite frystorkat. Jag brukar också ha med mig ett vattenfilter för att kunna dricka ur bäckar och lerpölar men det glömde jag den här gången tyvärr.

Bilturen från Stockholm till Husaby tog ungeför 4 timmar. Det var ca 3 grader varmt men det utlovades sol och ca 9 grader varmt. En klar natt hade jag framför mig också, vilket inte var optimalt för min sovsäck har ”bara” +5 grader som komfort-temperatur, dessutom är dunet efter 30 år kanske inte lika fluffigt som när haglöfs tryckte in det i säcken.

När jag kom fram till leden valde jag att stanna ungeför vid ”Lasses grotta”, av den enkla anledningen att min .gpx-fil (klockans karta) startade ungefär där och det skulle vara bekvämt att veta hur mycket jag hade kvar på turen utan att tänka så mycket.

Redo för start strax norr om Lasses grotta.

Vi stannade bilen vid 12.45, det blåste snålt så jag tog på alla kläder jag hade direkt och så gav vi oss iväg medurs på leden. Ida var på alerten och ledde vägen precis som vanligt. Lasses grotta var inte mycket till grotta, mer ett souterrain-sten-hus. Första kvarten mötte vi tre ekipage med hundar och jag trodde att det skulle fortsätta så, men det gjorde det verkligen inte. Sammanlagt på hela turen mötte vi ca 6 personer. Det var kanske inte så konstigt då det var en vardag och inte precis högsäsong. Alla caféer och sånt var stängda.

Snart vände leden norrut mot Blomberg där vi för första gången kände doften av lök i skogen. Så fel AI:n hade när den sa att man inte hittade ramslök i slutet på mars, det fanns väligt mycket och jag plockade en påse och tryckte ner den i ryggsäcken. Man får inte plocka ramslök i naturreservaten så håll koll lite på var gränserna går om du ska ge dig dit!

Väldigt skönt underlag att jogga på för en hund.

Ett mellanspel om ramslök bara. Det är lätt att skilja från den giftiga liljekonvaljen- följ bara och lita på den milda lukten av lök. Och vad gör man med den då? Man kan göra ramslökssmör och ha till allt som man har vitlökssmör till, pesto (byt ut basilikan mot ramslök) eller till exempel soppa.

Några nyfikna dovhjprtar. Tranor, gäss, harar och hjortar var vanliga. Som tur var såg vi inga huggormar, det var perfekt vårsol för dem men de hade kanske inte fattat det än.

Färden fortsatte förbi Västerplana och solen kom fram som SMHI hade utlovat och jag kunde äntligen ta av mössa, jacka och vantar.

När vi passerade en skogsdunge fick Ida plötsligt vittring och började se sig om och rycka i kopplet. Det var vår första närkontakt med dovhjortarna. Under färden blev de ett stående spänningsmoment för ida som ständigt skulle följa spår, varna för dem och försöka följa efter. Totalt såg vi säkert 20 familjer med mellan fem och 20 hjortar i varje. De var väldigt fina och vänskapliga men lite skygga.

Skuggan och verkligeten stämmer inte riktigt överens.

Leden blandade skog, öppna ängar och stenformationer som var väldigt häftiga. Efter ca 16 kilometer kom vi fram till rundan kring Råbäcks hamn och stenhuggeri. Här kunde jag välja om jag ville springa den 5,5 km extra rundan eller fortsätta på leden.

Jag valde att springa rundan och det var väl värt besväret. Det fanns många lämningar efter stenhuggeri och kalk-industri och nere vid vattnet fick Ida ta årets första dopp (jag stod över). Snart kom vi upp till leden igen och fortsatte på rundan.

Fina klippformationer, här på väg ner mot Råbäcks hamn.

Ida fick ett bad till vid en camping där vi också fyllde på vatten (det var enda gången vi gjorde det) och sen sprang vi en lång bit längs stranden i en fin skog.

När man sprang längs vattnet mäktes det hur kallt havet var, det kylde bra i vinden.

En kurs i geologi för den som har bra ögon.

I norra änden av leden finns en affär i Hällekis som är 2 km omväg enkel resa som jag hade spanat in som reserv om jag blev för hungrig. jag behövde inte springa dit utan vi fortsatte upp på berget mot utkikstornet. Framåt kvällen kom vi fram till toppen där utkikstornet tornar upp sig. Utsikten mot Vänern är fin även om man inte går upp (det var stängt). En liten bit senare fick vi även fin utsikt österut in mot slätten.

Gott om tranor som återvänt till Sverige.

Vi tog sen en trappa ner för slalombacken. Här var enda gången jag fick dubbelkolla kartan för att slippa springa upp igen om jag kommit fel. Leden var i övrigt väldigt väl utmärkt.

Fin utsikt över Vänern. Ingen skugg-flotta så långt ögat kan nå.

Utkikstornet är stängt på vinter och vår.

Nu började jag leta efter tältplats och vi fann en väldigt fin äng som blev vår rastplats för natten. Samma sak gäller för tältning som för ramslök, ibland är det inte tillåtet så man får kolla kartan.

Nu var klockan 18.40 och jag satte upp tältet, åt en smörgås, Ida fick mat och sen vilade vi. Efter fem minuters vila var ida igång igen och sprang runt och ville busa. jag hade trott att 37 kilometers löpning skulle sätta sina spår, men det märktes tyvärr inte…

Ida var lite orolig under natten, det fanns mycket att lyssna på men hon kom till ro också under långa perioder. Tyvärr var det lite kallt (det var frost på marken när vi vaknade) och jag hade inte min bästa natt även om det är mysigt att sova i tält.

Förutom kylan var det en ytterligare en sak som inte var helt perfekt: när jag kom fram till tältplatsen hade jag bara 3 dl vatten kvar som skulle räcka till kvällen, natten, morgonen och de kvarvarande 13 kilometernas löpning till bilen. Jag var rätt törstig efter att ha sprungit nästan 37 kilometer (och då druckit ca en liter sammantaget) så det bar emot att inte bälga i sig allt på en gång. Jag brukar tjata på mina barn att aldrig dricka den sista klunken vatten och den regeln var jag trogen ven den här gången. Min dotter Linnea hävdar visserligen att man inte ska göra så då det tydligen är så att man inte sällan hittar uttorkade döda människor med vatten kvar eftersom de sparat för hårt på det. Så illa var det inte den här gången, men jag somnade lite törstig får jag väl erkänna.

Jag hade inte de orange.a skorna, de är rätt trasiga sen Kungsleden, men väl ett par gröna av samma märke och modell.

Onsdagen den 1 april 2026, 13 km löpning

Vi vaknade vid 06.30 och precis lika jobbigt som att doppa sig i kallt vatten är det att gå ur sovsäcken och möta dagen. På med alla kläder, ut och röra på sig, ta ner tältet, äta lite smörgås, mata Ida, glömma resten av smörgåsen på marken så Ida åt upp den, ta ner tältet, börja jogga.

Första timmen präglades av dovhjortar, en fin nedförslöpa i ett skogsspår, några harar, soluppgång och sedan kom man ut på något som mest liknade alvaret på Öland. Fina hagar, platt mark och halvlåga träd.

Kanske inte som på island, men ett vattenfall är alltid ett vattenfall.

Vi sprang i lugnt tempo och såg när Kinnekulle vaknade samtidigt som vi sakta närmade oss bilen. Gårdagens löpning kändes knappt alls förutom att jag fått lite skav i svanken av att ryggsäcken studsat lite för mycket upp och ned. Jag hade Ida kopplad i midjebältet och det gjorde att jag inte kunde ha det så tight som jag ville och det glappet gjorde att det skavde lite. Fötterna och kroppen i övrigt var fräsch, inklusive Idas trampdynor och flås- hon orkade fortfarande busa och försöka jaga dovhjortar och harar.

Rikt djurliv. det fanns många jakttorn på Kinnekulle. Jag förstår varför…

Sista biten värmde solen ordentligt och när vi såg bilen efter ca två och en halv timme kändes det som att dagen precis hade börjat.

Vi packade in oss, drack vatten och drog iväg och tog ytterligare en promenad för att hämta lite mer ramslök på ett ställe vi sett där det var okej att plocka och sen bar det av på en 40 minuters biltur genom Lidköping mot Läckö slott för en promenad till, därefter bort till fiskehamnen Spiken i närheten. Sen lunch, veterinär coh sen fyra timmar i bil tillbaka till Stockholm.

Nedför i stort sett hela vägen- lyxig avslutning.

Östra sidan av Kinnekulle söderut blev etapp 2.

En lugn morgontur men en hel del njutning istället för fart.

Avslutning

Det här var en perfekt vår-tur att göra på lagom helg-avstånd från Stockholm. det var rätt torrt i spåret, fina skogsstigar och bra uppmärkt led. där det var sankt och blött var det ofta spång. tack vare att cykelleden inte alltid gick på samma sträckning som vandringsleden kändes leden inte så sliten som den ibland kan göra när man får cykla och springa på samma sträckor. Så värst mycket backar var det inte heller. Den enda egentliga stigningen var ca 300 höjdmeter utspritt på ca 5 kilometer på väg upp mot utkikstornet. Att springa ca 50 km med ida på två dagar var piece of cake, mest tack vare vårt låga tempo och att stigen var ”snäll”.

Det är inte konstigt att leden är utsedd till en av STF:s signaturleder, jag kan varmt rekommendera en vandring, löpning eller cyklingstur här!

december 11, 2025december 11, 2025

Tryffeljakt i Serbien

Hösten 2025 var jag och en kompis i Belgrad i Serbien för att bland annat testa på att leta tryffel. Den här beskrivning sammanfattar lite hur det går till och våra lärdomar och tankar kring det. Vi har själva en hund hemma som jag länge varit sugen på att testa att leta tryffel med. Äventyret gav verkligen mersmak.

Fin skog men tyvärr var det jägare i närheten och det störde hunden.

Planering

För det första är det inte så många firmor eller personer som ordnar så man kan följa med på tryffeljakt, i alla fall inte runt Belgrad. Vi hade bokat en tur via en samlings-site (GetYourGuide tror jag att det var) men den turen avbokades med bara någon dags varsel så vi fick ge oss ut på nätet och leta efter nya kontakter. Vi slängde iväg ett mail till en guide och fick ganska snabbt svar. Det visade sig att det var samma guide som bokat av oss tidigare av tekniska anledningar och nu fick vi möjlighet att boka om till bara en dag senare. Först trodde vi att vi hade väldigt tur som fick tag på samma, men så småningom lärde vi oss att det nästan bara är hon som har guidade turer för tryffeljakt runt Belgrad, så det var kanske inte så konstigt ändå. Före tryffeljakten passade vi på att se Belgrad, både på egen hand och med guider. Det är en fin stad med mycket historia och väldigt god mat. Människorna är trevliga och korrumptionen är väl utbredd (enligt de lokala förmågorna vi pratade med). Det var stora studenprotester på gång i staden och kravallstaket uppsatta utanför parlamentet. Enligt studenterna hade regeringen hyrt in kriminella som vakter utanför parlamentet som sov i tältläger utanför i parken. de hade svarta kläder och ansiktsmasker. När vi var där var det dock inga protester och vi kände oss trygga. Vi blev dock stoppade av en polisbil på vägen hem en kväll som undrade vad vi var för några när vi gick nära kravallstängslet.

Lördag 6 december 2025

Vi bodde ganska centralt i Belgrad och blev upplockade kl 9 på morgonen. Guiden berättade att det var vanligt att man åkte ut redan när det var mörkt för att få de bästa platserna för sig själv men vi var tacksamma att vi startade på förmiddagen.

I Belgrads förorter. En kvart från centrum.

Vi åkte ut till en skog i Belgrads absoluta förort. Tryffelsäsongens höjdpunkt är i maj, juni och juli och nu var det december så det är tydligen lite andra ställen som gäller i lågsäsong. Några timmar från Belgrad fanns tydligen stora områden med god tillgång tidigare, men på grund av överplockning var det mindre svamp nu för tiden. Det var tydligen så att många plockade omogna svampar och drog med sig tryffelns mycelium då vilket leder till att det inte kommer nya. Det man enligt usago ska göra om man får tag på en omogen svamp är att trycka ner den i marken och låta den ligga. Den smakar ändå inget gott.

Skogen var gles och öppen. Hunden vi hade med oss var en Lagotto Romagnolo, den vanligaste hunden för tryffeljakt. Dock trodde vi att det bara var den rasen som funkade men det var tydligen fel. Jaktlabrador och jaktgolden sägs också vara bra till exempel. Guidens nästa hund skulle defintivt vara en jaktlabrador berättade hon. Hon var dock väldigt nöjd med sin nuvarande hund som var ca 8 år gammal. hon hade haft den sen den var fyra.

Nästan direkt fick hunden upp vittringen och kastade sig mot en plats på marken. Hundens jobb är att hitta, gräva och hämta tryffeln till sin ägare. De allra minsta bitarna visste hunden att hon fick äta direkt som belöning men de största kom hon gående med efter att hon grävt upp dem.

Första platsen

På första platsen hittade vi på kort tid flera bitar som var värda att spara på av mörk tryffel- hösttryffel. (Vit tryffel är den finaste och mest värdefulla typen men den fann vi inte den här dagen. Guiden hade dock hittat dagen innan så vi åt lite senare. )Tyvärr var det några jägare som jagade fasan i skogen vi kommit till så hunden blev störd och vi var tvugna att ge oss till en annan skog. Det var synd för att vi hittade ganska mycket på kort tid på den här första platsen.

Plats nummer två låg inte så långt bort. På väg dit mötte vi en annan plockare så vi förstod att det var en ganska stor konkurrens om att komma till de bästa ställena och att man absolut inte avslöjar sina bästa platser för någon. Särskilt inte om det handlar om vit tryffel.

För att få plocka tryffel i Serbien behövs en licens som man köper per år. På vissa andra ställen på balkan är det tydligen så att man köper licens för ett visst område, men det var tydligen lite klurigt då man inte vet var tryffel finns från säsong till säsong.

Näsan i marken. Sen gäller det att vara fort framme och ta tryffeln från hunden.

Den viktigaste aspekten med terrängen verkar vara att det ska vara god tillgång till vatten. Trädarten visar också mycket om vilken typ av tryffel som kan finnas. Poppel, ek, hassel och asp sägs vara bra. marken ska också helst vara netural eller lite basisk, med pH kring 7 eller lite mer.

Andra platsen

Den andra skogen hade nog varit fin tidigare men nu var den insprängd bland lite bostadshus och det var många som hade fått för sig att använda den som soptipp. När man gick runt kunde man plötsligt se en stor hög med sopor, det var inte så kul, men som tur var fanns det en del tryffel i alla fall. Och inga jägare som störde oss. Vi gick runt från ställe till ställe som guiden redan hade rekat och visste att det fanns chans till svamp och ibland stämde det och ibland var det tomt. På en del ställen hade någon annan hunnit före, det syntes på nygrävda gropar i marken. (Man fyller igen gropen när man grävt, men det syns ändå:). Vi gick runt en hel del här och det fanns inte lika mycket som på första stället även om hunden då och då grävde upp något. Vanligtvis var det dock lite för små bitar så hunden fick äta väldigt mycket den här dagen.

Totalt var vi ute cirka 2,5 timmar, det var rätt lagom. Sen bar det av till en restaurang i stadens utkant där vi fick äta en fin lunch (pasta, ost, ajvar etc.) med vin och enorma mängder tryffel samt efterrätt i form av vanlijkräm med tryffel.

Vi köpte med oss mycket tryffel hem 8en del fick vi på plats men vi sågs dagen efter och köpte med lite till) och till vår stora glädje gillade många vad vi hade med oss hem!

Arter i Serbien

Det här är förstås ingen komplett lista men dessa arter kom vi i kontakt med på vår tur.

Tuber magnatum, vit tryffel, den mest exklusiva. Kallas också albatryffel. Otroligt len smak och god. till och med mina barn som inte tycker om svamp frossade i vit tryffel när jag kom hem och bjöd på tryffelpasta. Enligt uppgift kostar denna mellan 45 och 100 kr per gram här hemma.
Tuber uncinatum, svart hösttryffel, vanligast när vi plockade, God och fin. Denna kallas ibland också Bourgone-tryffel.
Tuber melanosporum. Nästan i klass med vit tryffel, den har en mycket angenäm doft och smak. Vi fann bara en men den var lite dålig så den åt vi inte upp.
Tuber brumale, inte lika angenäm smak som de andra. guiden tyckte inte om den alls, men det var definitivt tryffel ändå.

Andra saker vi lärde oss

Tryffel i Serbien, och andra delar av världen för den delen, verkar vara lite av magi. Guiden berättade att de ofta följer månens faser för att ta reda på när det är bäst att hitta tryffel. Lufttrycket och om det var regn i luften sades också vara viktigt. Vår tolkning av detta var att det hela tidne fanns tryffel men att den inte alltid gav ifrån sig sin arom och att hundarna inte kunde känna så mycket beroende på lufttryck och fuktighet i luften. Innan regn var tydligen bra, när lufttrycket sjunker.

Temperatur och om det var snö eller inte verkade inte spela så stor roll för plockningen , men snöfattiga vintrar var katastrof för säsongen efter på grund av att det då inte var tillräckligt fuktigt i marken.

Hemma igen

Väl hemma hade jag fått lite extra tryffelbitar av guiden för att testa om vår fyraåriga jaktgolden hade anlag för att bli en tryffelhund.

Läroprocessen ska tydligen vara:

kasta och apportera tryffel i en liten burk med hål så att hunden lär sig att hålla tryffel i munnen som luktar tryffel.
Gömma tryffel i burk inomhus och hämta den när hon hittat den
Gömma tryffel i burk utomhus
Gömma nedgrävd tryffel i burk utomhus. Här kan det vara bra att vänta en stund så att man inte avslöjar platsen med doften från en själv eller från tryffeln när den transporteras.
Gömma hel tryffel i marken. (den här har jag inte vågat av rädsla för att den ska bli uppäten, men det kostar att ligga på toppl så vi får nog prova detta snart.)

Och för att träna familjen gav vi oss på en tryffelpasta gjord på grädde, parmesan, smör och grädde och så massor av tryffel såklart. Och så vitt vin till det. Det blev väldigt lyckat.

april 29, 2025april 30, 2025

Svalbard och en 2-dagars skotertur -Longyearbyen till Pyramiden tur och retur

Fina vintervyer är det gott om på Svalbard.

Inledning

I april 2025 åkte jag och min vän Johan till Svalbard för en fem nätters tur. Det var min femte gång på ögruppen och jag tycker väldigt mycket om platsen och ville gärna visa den för fler av mina bekanta. På en födelsedagsfest året innan hade jag ett lotteri där vinnaren fick äran att följa med på resan, det var därför den blev av. Upplägget var enkelt; dag 1, skotertur runt byn, dag två och tre långtur med skoter, dag fyra deltog vi i Svalbard ski marathon och dag fem packade vi ihop och åkte hemåt.

Midnattsolen börjar kring 20 april (och varar i ca 124 dagar) och efter det datumet är vårvintern som bäst. Det är högsäsong då och skotrar och hotellrum är ofta uppbokade så det gäller att vara ute i god tid. Vi funderade på att ta en båttur och boka den på plats, men 150 indier på konferensresa hade bokat allt man kunde då så vi fick hålla oss på land.

Skälet att vi valde Pyramiden som resmål för den lite längre skoterturen var många, men framföralllt drevs jag av nyfikenhet hur det såg ut och det var också lite spännande att ge sig längre bort än vanligt från civilisationen.

Pyramiden ligger norr om Longyearbyen och en skotertur dit är ca 110-120 kilometer om man åker den närmsta vägen. Beroende på väder och annat kan den bli betydligt längre så vi hade rekat en annan tur som var ca 30 km längre, men vi tog nästan samma väg både fram- och tillbaka.

Svalbardrenen är mindre och rundare än den Skandinaviska renen.

Om man inte varit ute och härjat själv så mycket på Svalbard förut så tror jag det är smart att ha en guide med sig på en tur som denna, ha det gärna med i bakhuvudet när du läser så du inte får hybris och ger dig ut på något som kan sluta illa. Vädret, särskilt vinden och sikten, kan göra att man blir fast länge på en plats eller att man måste vända hem. Det krävs en del erfarenhet för att känna när det är dags att kasta in handduken och det är inte lätt i början. Vi hade vapen och signalpistol med oss på grund av isbjörnsfaran och det starkaste skälet till att vi körde två skotrar var att vi skulle kunna åka vidare på en av dem om något blev knas. Vi hade också vindsäck, extra bensin, kök, papperskarta och kompass och annat för att öka chanserna att klara oss själva om något skulle ske. Den sista utvägen skulle vara att kalla på hjälp, till det hade vi en nödsändare som man kan skicka en satellitsignal med om det skulle bli nödvändigt.

Förberedelser

Svalbardripan har tjocka fötter men i övrigt beter den sig lika dumt som svenska ripor.

Förberedelserna inför turen innefattade kartstudier, att samla ihop alla prylar- både sånt vi tog med hemifrån och sånt vi fick hyra på plats. Det var till exempel ingen idé att ta med våra egna vapen när det fanns att hyra. Skoterkläder för värmen var också något vi hyrde, samt signalpistol och extra bensindunkar till skotrarna.

Gällande kartor var toposvalbard den bästa resursen, de har en fantatisk onlinekarta. Den funkar tyvärr bara när man är online men den är bra för prepp och planering.

Under mellanlandingen i Oslo på väg till Longyerabyen slötittade vi lite på facebook för att se om något nytt var på gång i Longyerbyen. jag hade tidigare gått med i en skotergrupp och nu hade en annan gruppmedlem lagt upp att hans skoter var ledig och undrade om någon ville hyra den. Vi fick kontakt och gjorde upp om att hyra den till en bråkdel av priset för en ”vanlig” hyrskoter på en av firmorna.

En viktig sak att tänka på med vapenhyra på Svalbard är att man måste ha tillgång till en norsk vapenlicens, ett europeiskt skjutvapenpass eller ett tillstånd från sysselmannen (typ myndigheten) på Svalbard för att få hyra vapen,. Den sistnämnda processen kan ta flera månader och dessutom måste man räkna med att man behöver skicka in ett utdrag från polisregistret i Sverige som också kan ta en stund att få. Dessutom behöver man kunna bevisa att man är duglig att ta hand om ett vapen. Om man läser reglerna noga räcker det med att kunna skrämma isbjörn med till exempel signalpistol/flare gun men exempelvis skoterfirmorna krävde att man hade vapen med sig om man skulle hyra skoter så i praktiken är det bra att vara beväpnad utanför byn. En random bybo får inte heller låna ut sitt vapen då dennes licens då är i farozonen. Med detta sagt fick vi reda på av vår kompis dagen innan vi reste allt detta och att vi skulle vara rökta så det är tur att vi är street-smarta.

Tisdag 22 april 2025– mot Svalbard

Eftersom vi hade köpt biljetter till Svalbard skimarathon på lördagen och en av oss (jag nämner inga namn) hade glömt skidorna hemma så fick vi gå runt och försöka hyra skidor också, något som vi inte rekommenderar eftersom alla skidor redan var uthyrda. Även här krävdes det list och en stund senare hade vi lånat ihop utrustning av en väldig vänlig person.

Vi hade lyxat till tillvaron och bokat boende på Radisson-hotellet nere i byn 2+2 nätter med en natt i Pyramiden i mitten.

Vi blev frekventa användare av hotellets utespa och bastu under vår resa och det visade sig vara det bästa sättet att lära känna medresenärer i form av över-rika indiska entreprenörer, italienska ingenjörer, en österrikisk pilot som vi umgicks mycket med och så vidare.

Onsdag 23 april 2025– dagstur på skoter med glaciärgrotta

Efter en utsökt frukost letade vi upp skotern vi skulle låna, åkte och fixade lite hjälmar och vapen och ammunition och gav oss ut på en dagstur för att spana in omgivningen. Första stoppet blev glaciärgrottan som ligger en bit upp på snöfältet över Longyearbreen (Breen= glaciär på norska), ca 500 meter innan passet över till andra sidan.

Courtesy of Norwegian Polar Institute,.Glaciärgrottan på Longyearbreen.

Glaciärgrottan är otroligt fin och man kan gå flera hundra meter in i glaciären. Man går på stegar ner i djupet. Pannlampa behövs men inte stegjärn eller rep. I början finns fasta rep och stegar men sedan är det mest platt.

En glaciärgrotta. Ingen hade hört oss skrika om den fallit ihop…

Även hit kan man ta en guidad tur om man vill. Det går att gå, åka skoter eller bandvagn.

Efter detta tog vi skotern runt vanliga rundan via fardalen och hem via Todalen med lunchpaus i hyttan vid Fritham. Dessvärre hade vi fått med oss en gammal frystorkad så det var inte succé. Den var bara 3 år efter bäst-föredatum, kass kvalitet säger jag 🙂

Vi passade också på att testskjuta vårt vapen med resultatet att vi fick åka tillbaka och byta det. 2 av 50 försök slutade i att ett skott brann av.

Hyrfirman gav oss ett nytt och förklarade sen att vi haft fel ammunition även fast vi visade att slagstiftet inte gått in tillräckligt långt. Att vi sen köpt ammunitionen av hyrfirmans butik i byn och de hade rekommenderat just den typen spelade tydligen inte heller in i ekvationen. Jag tyckte faktiskt att hyrfirman gett oss fel ammunition men de propsade på att det räckte med helmantlat, så jag gjorde en mental anteckning om att det inte var läge att slösikta på kroppen om det skulle bli skarpt läge. Anyway, vi var väldigt glada att vi provskjutit och att vi nu fått ett nytt fräscht skydd mot isbjörn. Låneskotern vi hade hade också ett perfekt fodral bak på så vi kunde ha vapnet skyddat men samtidigt lätt tillgängligt.

På eftermiddagen hämtade vi overaller och skoter nr 2 och packade i ordning för långturen dagen efter.

Gruvarbetaren i byn som vi såg norske kungen inviga när vi var här en gång för länge sedan.

Innan middagen gick vi upp och försökte skaffa en karta över sista biten till Pyramiden som jag var lite osäker på. Enda stället den fanns på (B9) var i en butik som saknade Internet och möjlighet att ta kort, så vi fick tjata på dem att ta emot kontanter. När de gått med på det var nästa problem att ta reda på vad den kostade. Vi kom efter lång förhandling överens om ett pris och fick springa över till mataffären och ta ut pengar eftersom hela Svalbard är utan uttagsautomater nu för tiden. Det var enda gången vi använde kontanter. Våra 200 USD vi hade med för säkerhets skull behövdes aldrig.

Skoterturen på onsdagen. Svårighetsgrad 1 av 5.

Torsdag 24 April 2025 – mot Pyramiden

Vi gav oss av strax efter 9 på morgonen. Det känns skönt att aldrig behöva tänka på att solen ska gå ner så man har oändligt med tid på sig den här årstiden. Annars hade vi nog försökt sticka betydligt tidigare.

Vägen mot Pyramiden som vi valt går via den stora skoterleden i Adventdalen som är döpt efter ett valfångstfartyg som hette Adventure, lite som att vår våffeldag egentligen är Vårfru-dagen. Vädret var fint och vi hade en bra fart mot Tempelfjorden som var första stoppet. Vi stannade vid ett fruset vattenfall på vägen men annars inte så många stopp förutom den obligatoriska testa-vapnet-pausen när vi kommit ut en bit på obygden.

Vid Tempelfjorden som vi nådde efter ca 2 timmar var det helt tomt på folk. Vid hyttan vid Fredheim fanns inte en enda annan skoter, det hade jag aldrig varit med om förut. VI stannade en stund och åkte sen ut på isen och över fjorden. Några sälar låg och solade, men i övrigt var det lugnt och sansat. I diset kunde man i fjärran se kanten på den stora glaciären men vi åkte inte fram till den. Den ena skotern hade börjat bränna lite för mycket bensin så vi kände att vi inte ville ta för stora omvägar förrän vi fått klarhet i orsaken.

Nu var vi halvvägs och vi började klättringen upp på Burn Murdoch-glaciären. Det var lätt att se var vi skulle ta oss upp men lite nervöst första biten då det var många tvära svängar i dalgången och det kunde komma fram saker med lite förvarning. Inget hände och snart var vi uppe på ett av de finaste snöfälten.

Snart vände vi vänster på Boltonbreen och ut i Gipsdalen där vi åkte höger. I början kunde vi hålla bra fart men sen blev det lite trixigare upp emot Nordensköldbreen. Det här året var det ovanligt mycket snö och på vissa ställen hade den samlats i drivor.

Ingen av oss frös på vägen tack vare våra hyrda skoteroveraller och stora kängor.

När vi var på väg upp för en halvbrant backe släppte plötsligt snön under högersidan på en av skotrarna som körde längst fram och den fick slagsida åt höger. Jag kunde inte kompensera med kroppen utan fick kliva av, ta hjälp av Johan som fick agera motvikt när jag stod bredvid och gasade upp skotern för backen. Det var lite svettigt men allt gick bra. Nästa skoter var vi väldigt försiktiga med förbi platsen och för att undvika att falla ner kördes den fär långt till vänster, vilket gjorde att den kom upp på en snövall med ena skidan och välte åt höger. Allt gick bra utom för ett av de bakre handtagen som trillade av. Tur att vi körde långsamt så den inte slog runt!

Snart kom vi till en av de finaste vyerna på hela turen- nedre delen av Nordensköldbreen mot vattnet var fylld av ljusblåa istorn som tornade upp sig i en mäktig vägg ut mot fjorden.

Nu var det bara 10 kilometer kvar till Pyramiden över isen och snart närmade vi oss den nedlagda gruvstaden. Pyramiden-berget till höger var en fin bakgrund till staden. Det var ett femtiotal hus, varav de flesta var obebodda. Hotellet låg centralt och vi parkerade skotrarna.

Vi pratade med några som varit nattens enda gäster som skulle vidare och se på isbjörnsungar vid Dicksonfjorden. De hann berätta att maten var hemsk och att de elektroniska bensinmätarna ofta hade fel och att vi inte skulle lita på dem. Regeln alla gick efter var att med touring-skoter (som vi hade), särsklit de med 600 ACE-motor (som vi hade) klarade sig fram och tillbaka till Pyramiden på en tank och de stora skotrarna klarade sig till Pyramiden och tillbaka till en plats som kallades Stålsängen.

Det kändes tryggare men vi bestämde oss ändå för att köpa en dunk bensin på hotellet, något som ingen sa var möjligt men det gick utmärkt. När vi fyllde på märkte vi att det bara gick i 12 resp 9 liter i dem så vi fyllde tillbaka från våra reservdunkar och lämnade tillbaka dunken igen. hade vi kört på Eco-mode helt i onödan? Nej, det hade gått bra ändå. Hela turen var 110 km och hade tagit ca 5 timmar.

Hotellet hade rabatt för ”locals” som vi fick ta del av för att vi var snälla. Tack för det. Hotellet som blivit utnämnt som ett av de 50 finaste i Ryssland var verkligen fint på insidan. Rummen var helt nyrenoverade och de gemensamma lokalerna var fräscha men gamla.

Eftersom vi blivit varnade för maten käkade vi lite frystorkat på rummet innan vi åkte på sightseeing med skoter. Det fanns många monument och djurlivet var mer framträdande än mänsklig aktivitet. Renar betade på torgen, ripor gick omkring och en fjällräv sprang runt och lekte (Blue arctic fox).

När vi kom hem visade en bekant en video från nätet från någon dag efter att vi rest ifrån Pyramiden. Den visade en isbjörn som jagade en person precis vid hotellet där vi parkerat våra skotrar. Han klarade sig genom att kasta sig på en skoter och köra iväg, men som närmast var jörnen bara någon meter bort. Vi hade gått runt där utan vapen en lång stund när vi tankade. Det är lätt att tro att man är i säkerhet när man har hus omkring sig…

Väl tillbaka på hotellet provade vi lite av dryckerna och spelade schack, precis som sig bör när man vill smälta in med de lokala förmågorna. Vid 19 fick vi middag och vi tvekade länge innan vi valde köttbullarna. Det funkade men var lite ovanliga smaker.

Det hade kommit några andra gäster som vi småpratade lite med innan vi gick upp på rummet, som för övrigt låg bredvid deras lilla museum.

Spåret till Pyramiden från Garmin Connect.

Fredag 25 april 2025 – tillbaka till Longyearbyen

Vi hade bokat frukost till 8:37, något de tyckte var jätteroligt i receptionen. Vi ändrade oss sen och gick ner lite tidigare till en måltid vi faktiskt nästan kunde varit utan. Antagligen var vi ovana eller bortskämda med Longyearbyens utbud, så vi satt inte och frossade så länge bland bönorna och korven.

Redan 9 var vi på väg tillbaka igen. Vi hade bestämt oss för att ta nästan samma väg tillbaka och inte den långa vägen på 130 km som de vi pratat med dagen innan åkt. Den verkade lite lam. Idag var vädret om möjligt ännu bättre än dagen innan.

Halvvägs över fjorden ser plötsligt Johan stora isbjörnsspår som går längs spåret. Vi följer dem i flera kilometer ända fram till andra sidan där de vänder och går ut mot öppna havet igen. Det var väldigt spännande men kändes tryggt då sikten var perfekt och vi åkte på snabb sjöis.

Som sagt så tog vi samma väg upp i bergen som vi kom dagen innan. På en plats kom vi lite fel då spåren blåst igen så vi fick sick-sacka över ett snöfält för att välja en smart väg ner för en brant, men det gick bra. Nedfarten där vi vält dagen innan tog vi extremt försiktigt och det gick bra!

Spåret hem från Pyramiden inklusive den extra vägen där vi letade snögrotta utan resultat. 130 km totalt.

Vi mötte två ekipage på väg mot Tempelfjorden, några som skulle till Newtontoppen och några på väg mot Pyramiden, men i övrigt var vi helt själva.

Det kändes skönt att komma till Tempelfjorden igen och se sälarna som låg och solade. Det var dock inte lika många som vanligt. Vid Fredheim-stugan där man kan ta en paus var det flera grupper och därifrån mötte vi säkert tio skotergrupper på väg tillbaka mot Longyearbyen. Inga isbjörnar i sikte men historier på byn berättade att en turistgrupp blivit överraskad av en björn precis där några veckor tidigare. En kvinna hade blivit rädd och sprungit iväg och björnen hade sprungit ikapp henne och lagt ramen över henne och rivit henne medan alla gudier hade skjutit i luften av rädsla för att träffa turisten. Björnen hade blivit rädd och gått iväg och allt slutade lyckligt med lite skrapmärken bara.

Efter Sassendalen tog vi en annan väg till höger om där vi åkt dagen innan och för en stund var vi lite desorienterade men snart kände vi igen oss igen och kunde öka farten.

Våra kompisar i byn hade rekommenderat oss att besöka en isgrotta uppe på en glaciär och de hade pekat ut den lite slarvigt på en karta. Vi tänkte att det skulle vara lätt att finna och att vi bara skulle kunna följa spåren dit men tji fick vi. Vi åkte fram och tillbaka och långt in i en dalgång utan att hitta rätt. Till slut gav vi upp och tänkte att nu har vi en anledning att återvända en dag. Vi sköt upp vår ammunition och signalskotten och åkte hemåt. Man fick nämligen inte lämna tillbaka något av det.

Vi var tillbaka redan vid 14.30 (turen tog ca 5.30 hem inklusive pauser) och vi hade gott om tid att lämna skotrarna och hämta skidor till morgondagens lopp. Låneskotern lämnade vi vid 17 när vi hämtat nummerlapparna coh facinerats över norrmännens vallnings-frenesi. Backen strulade lite på låneskotern när vi skulle lämna den så vi fick skriva lite med uthyraren. Senare på kvällen hörde vi att det krävdes lite justering på en skruv för att få i den.

Sen blev det pasta och hamburgare på Svalbar.

Lördag 26 april 2025 – Svalbard Skimarathon

Vi vaknade till det bästa vädret för ett skidlopp man kan tänka sig: Strålande sol, minus 10 grader och nästan vindstilla. Efter frukost gick bussarna ut mot Todalen där starten skulle gå. Vi skulle bara åka 21 km så vår start var 9.30 så vi hade gott om tid att se starten för den riktiga distansen och insupa atmosfären. Spåren såg väldigt hårda och bra ut och de var det också. Helikoptrarna scannade av dalgången efter isbjörnar och sen gick starten.

Ca 200 personer åkte korta banan. Första 10 km gick uppför varav de två sista var ganska branta, därefter 1 km på platten och sen 10 km nedförsbacke. Allt gick bra och det var väldigt fint och välordnat. Drickastoppen var välsorterade och i målet fanns allt man kunde tänkas vilja ha.

Efter loppet åkte vi tillbaka till byn, handlade lite, badade i hotellets jacuzzi och sen var det dags för banketten efter ski marathon i Svalbardhallen en kvarts promenad in i dalen. Maten var god och vi hade roligt sällskap från olika nationaliteter.

Efter middagen gick vi ner på byn och träffade några locals som vi hängde med till långt in på natten för att få uppleva äkta midnattsol.

Söndag 27 april 2025 – Utflykt och hemresa

Hemresedagen började med sovmorgon, sedan en taxiresa förbi flygplatsen eftersom vi ville försöka hitta Lunnefågel. Det var tyvärr lite för tidigt på säsongen och vi kom inte hela vägen fram till häckningsberget så det blev renar, ripor och alkor istället.

Lite fusk, men enda Lunnefågeln vi såg. 8Puffin på engelska lärde vi oss i receptionen på hotellet)

Taxichauffören var väldigt kunnig och vi pratade exempelvis om varför isbjörnarna börjat äta renar och att det var svårt att sälja valross-resor när alla valrossar låg i byns hamn till allas beskådan helt gratis.

Här häckas det på sommaren… men inte i april.

Sen bar det av hemåt via Oslo. Utsikten från planet var magnifik på vägen hem över Spetsbergen (den största ön i Svalbards skärgård) och jag längtar redan tillbaka.

Efterord och lärdomar

Det är lätt att glömma det man just lärt sig eftersom man tycker det är självklart, så här kommer en lista, delvis till mig själv inför nästa tripp.

Man kan köpa bensin i Pyramiden men den kostar dubbelt så mycket som i longyearbyen.

Bränsleförbrukningen på en vanlig 600-ACE skoter var för oss ca 52 liter på två skotrar för 250 kilometer, alltså ungefär en liter per mil. 80 % av förden körde vi på ECO-mode.

Choklad och skräpmat är väldigt dyrt på Svalbard. Kläder ungefär samma som Sverige och mat i övrigt bara dyrt.

Be om exakta koordinater på en karta om ni får rekommendationer, det är svårt att hitta rätt när allt ser likadant ut.

Isbjörnsrisken är på riktigt, träna på att komma iväg fort och att skrämma med kort varsel.

Lunnefåglar och valrossar kommer senare än när vi var där (april).

Det enda om inte gick att få tag på på plats var en båtresa, försök boka den lite i förväg eller i alla fall kolla bokningsläget.

Det enklaste sättet att dra ner på budgeten är att åka utan guide men det krävs en del kunskap, så det är inte bara att ge sig ut i vildmarken. Näst på tur om man vill spara pengar är förstås att hyra skoter privat. Det finns en del som hyr ut men men behöver ha rätt kontakter i förväg. Priset ligger på 1/3 -> 1/2 priset mot en hyrfirma. (Exempelvis betalade vi 700 NOK per dag för en 600-skoter när hyrfirmorna tog 1890-2500 NOK. En större skoter privat (900 cc) låg på det dubbla men betydligt lägre än officiella priser. ”Livet börjar vid 900 kubik” är det en del som tycker men det låter jag er själva avgöra.

Frågan om man ska ta med eller hyra vapen är också lite klurig. Vi betalade 600 NOK per dag i tre dagar för en Ruger .308 i bruksskick och trasnport av eget vapen kostar 690 SEK /enkel resa plus skjutvapenpass som kostar 990 kr. Ska man vara ute i en vecka eller mer kan det nog löna sig att ta med eget även fast det är meckigt.

Den sista kommentaren, mest till oss själva, är att det var en bra vinter för skidåkning. Det var mycket fin snö och vi skulle lätt kunnat få många fina åk med skoter och skidor, så kolla in vädret till nästa resa och packa därefter.

Courtesy Norsk Polarinsititut. En utmärkt karttjänst finns på toposvalbard-siten på nätet men den funkar bara online.

november 17, 2019

Är det kul att springa 100 km på väg hem från jobbet?

En sommardag år 2017 fick jag för mig att ta en omväg hem från jobbet. Helt oplanerat att ta en längre tur var det inte, jag hade klurat några veckor på hur det skulle vara att springa riktigt långt. I bekantskapskretsen finns diverse ultralöpare som talat sig varma vid många tillfällen om långlöpningens fördelar före korta snabba distanser. Tio år tidigare läste jag Born to Run och den hade kanske också legat och gnagt lite i bakhuvudet. Min längsta dagsetapp innan denna var 50 kilometer, också ett infall en eftermiddag efter jobbet. Den turen gick riktigt bra och avskräckte inte alls från att pröva att jogga riktigt långt.

Förberedelser

Mina förberedelser sträckte sig mest till att jag köpte en löparryggsäck med vätskesystem, att jag satt några timmar och ritade ut några loopar som var ca 20-30 kilometer på en karta och att jag gick runt och klurade på hur länge jag skulle behöva hålla på.

Kilometer 0-50

Jag valde en fantastiskt fin fredag i början på juni 2017 för mitt äventyr. Solen lyste varm och hela Stockholm visade sig från sin bästa sida. Turen började efter jobbet på eftermiddagen med ett varv ut på Skeppsholmen/Kastellholmen. Därifrån joggade jag genom Södermalm och ut till Hällasgården i Nacka och valde ett 12-kilometersspår där.

Oplatt stig vid Hällasgården som jag råkade hamna på

Naturen där ute är väldigt fin, men ju längre ut i skogen jag kom desto sämre blev spåret och desto mer kuperad terräng fick jag under fötterna. Ett tag var det nästan skrattretande när jag fann mig klättra upp för en brant på alla fyra- jag som letat efter en så platt bana som möjligt för att ens klara av att springa 100 km.

Jag hittade tillbaka till Hällasgården och sen bar det inåt stan igen via Björkhagen och sen till Kungsholmen. Nu var det sen eftermiddag och fullt med folk överallt, så man sprang verkligen inte ensam. På varvet runt Kungsholmen passerade jag 42 kilometer. Klockan stod då på cirka fem timmar. Jag visste att jag skulle bli tvungen att sakta ner ordentligt senare, men just då kändes farten helt okej. Vid 50 kilometer tog jag min första paus och köpte en korv på macken vid Rålambshovsparken. Efter det bestämde jag att jag varje milskifte skulle stanna och sitta ner och vila en stund.

50-100 km

Kvällen började sänka sig över Stockshom och jag rörde mig in mot Djurgården där jag tänkte ta ett varv. Egentligen var planen att springa ut på Ekerö, men jag kände inte för att springa dit utan ville hålla mig i närheten av kollektivtrafik och rätt håll hemåt sista biten.

Utanför Gröna Lund mötte jag 1000-tals människor som just varit på konsert och kontrasten blev stor när jag satte mig helt ensam på en bänk ute vid inloppet till Stockholm efter 70 km och vilade .

80 kilometerspausen tog jag på en bänk på Stureplan mitt i vimlet när alla var på väg ut till krogen. Det var lite konstigt, men också kul att sitta där och studera alla festsugna människor.

Nu höll jag ett riktigt långsamt tempo, men det var nog också det som gjorde att jag inte alls kände mig sliten än. Jag var nu relativt säker på att jag skulle klara av utmaningen men det var ju fortfarande 2 mil kvar, ungefär lika långt som det längsta jag brukar springa.

Jag joggade ut genom Hagaparken där jag mötte några poliser på utryckning som tyckte det var roligare att prata med mig om vad jag höll på med än att städa upp i den undre världen.

Min sista paus blev vid en mack vid Järva krog. Trots att, eller kanske på grund av att det var kring 2 på morgonen var det lång kö av hemvändande korvsugna ungdomar och taxichaufförer som försökte ladda inför nästa tur in till stan och hämta folk. TIll slut fick jag tag på lite mat och kunde fortsätta.

Mörkaste stunden på natten (2 juni 2017) nära Ulriksdals slott.

När planeringen började hade jag nästan bestämt att inte springa på Sollentunasidan av Edsviken. Det är mörkt på natten och en hel del tråkiga backar. Trots det så hamnade jag där ändå av gammal vana. Tack vare våra breddgrader var det inget problem med mörkret trots att jag saknade pannlampa. Inte heller uppförsbackarna var så kluriga. Det som däremot saktade ner mig var nedförsbackarna! Jag hade inte riktigt ork att bromsa ordentligt och fick nästan gå nedför för att inte bli för ivrig.

Snart hade jag rundat Edsberg och var verkligen på hemmaplan. Jag sprang in på min väg och insåg att jag hade två kilometer kvar! Det var ganska knäckande att vid 4 på morgonen vända sig om och springa iväg igen, men det var inte mycket att göra. Klockan stannade så småningom på 100,7 km. Jag hade Runkeeper igång i reserv på telefonen om klockan skulle ge upp och den visade 100,4 km när jag stapplade in genom dörren.

Jag tror klockan var 04.30 när jag var hemma. Min ultrakompis Johan hade berättat att man ibland börjar skaka och darra efter att man är framme och jag fick lite sådana känningar men det gick över bara efter några sekunder. Så just det är inget att längta efter…. Krafterna räckte faktiskt till en dusch också och så länsade jag kylen på lite lättsmält mat innan jag somnade gott.

Det tog ungefär två dagar innan jag var igång igen, att gå i trappor nedför var inte så kul men i övrigt var kroppen hel. jag hade en nagel som skavt hål på granntåns sida men inga skavsår eller andra krämpor kunde jag hitta.

Efterord

Jag har mycket stor respekt nu för de som springer så här långa distanser med tidsambitioner. Marginalerna är små och en liten miss eller felplanering i början kan bli mångfalt dålig efter några timmar.

Som vanligt brukar jag efter ett tag glömma bort det jobbiga och nu minns jag mest det som var roligt men det är väl egentligen inget fel med det. Och bara det att jag nu vet att jag kan springa 10 mil om jag behöver det gjorde min utflykt värd besväret!

Angående prylar så räckte faktiskt batteriet på min Suunto Ambit 3 Peak hela vägen och den klarade också att synka efteråt, något den inte lyckades med på en Vätternrundan något år senare. För säkerhets skull tycker jag man ska synka till dator och inte via appen, i alla fall inte i Android.