Klockan 12.15 en dag mitt i juni 2020 stod jag vid norra brofästet vid Höga kusten-bron i värmen och undrade vad jag höll på med. Familjen hade just släppt av mig vid hotellparkeringen och jag hade krängt på mig ryggsäcken och hittat de första orange vägvisarna ner mot vattnet. Jag tappade vattenflaskan efter 10 meter (som en Deja vu från min första vätternrunda när jag tappade cykelpumpen i starten) och ångrade i den stunden att jag inte hittat mitt vätskesystem på grund av att vi byggde om köket hemma just då.
Planeringen för den här dagen började ungefär en månad tidigare, så jag tror vi startar där…
(Den här beskrivningen är ganska detaljerad, delvis för att jag själv inte hittat svar på mina mikrosopiska frågor inför turen, men också för att komma ihåg hur jag tänkte själv till en annan gång.)
Träningen inför
Min träning ändrades inte nämnvärt inför loppet förutom att jag på lördagen innan (6 dagar före) sprang ett tvåmilspass runt Edsviken och sedan vilade så mycket jag kunde. Under året (de första fem månaderna ca) hade jag sprungit 750 kilometer och simmat 46 km. Mestadels hade jag sprungit etapper om ca 7-9 kilometer, oftast i skogen. Back-mässigt hade jag fått ihop sammanlagt två pass, ett i Väsjöbacken och ett i Hammarbybacken. Längsta passet totalt var 20 kilometer. Jag tror jag sprang ca 20 km en handfull gånger under våren. Så här i efterhand kanske jag borde sprungit några längre pass till, men det är svårt att öva på timme 20-24 oavsett tycker jag. De sista fem passen sprang jag med ryggsäck vägande mellan tre och fyra kilo, och det var väldigt nyttigt. Jag kanske borde börjat tidigare med ryggsäckslöpningen så att jag blev mer bekväm i det.
Planeringen
Tankarna på Höga Kustenleden har funnits ganska länge men inte förrän vi bestämde ett datum när det passade hela familjen kunde planeringen börja på allvar. Planen var att locka med hotell (och hotellfrukost) för att utöver den fina naturen få med familjen. Egentligen hade jag tänkt att Jämtlandstriangeln skulle vara mer lagom men tankarna styrdes sakta över på Höga Kusten av oklar anledning.
Planeringen gick mestadels ut på att läsa race reports från Höga Kusten ultra som går samma väg vid ungefär samma årstid, att läsa in mig på kartor och den alldeles utmärkta sidan: https://hogakustenleden.com/ , samt https://naturkartan.se/sv/hogakustenleden där i stort sett allt man behövde veta fanns samlat. Utöver inläsningen var det lite jobb med att fixa i ordning utrustningen. Några exempel på val som jag gjorde:
- Jag valde att köra med stavar. De vi hade sen tidigare resor vägde lite mycket, så den enda investeringen jag gjorde var ett par kolfiberstavar från Camp som visade sig väl värda investeringen på 615 kr. Jag behöll gummipluppen undertill för att få bättre grepp på stenar, men det hade jag kunnat skippa. Jag hade med cykelhandskar, men eftersom jag bara körde med stavarna i sammanlagt kanske två timmar var det onödigt.
- Jag struntade i vätskesystem och körde bara med vattenflaskor på grund av att de brukar vara enklare att fylla på i djungeln. I efterhand visade det sig vara så torrt att det inte spelade någon roll, plus att jag inte hade någon tid att passa, däremot satt de på sidan av ryggsäcken lite för långt bak, jag borde väl haft minst en på framsidan för att kunna dricka lite enklare.
- Jag hade två dropväskor som familjen lämnade vid 42 och vid 78 kilometer. Det var bra, men jag hade nog haft nytta av en väska till vid ca 100 km. Affären vid Köpmanholmen jag satte min tillit till var stängd när jag kom förbi så det gick inte enligt plan.
- Skor var hela tiden en liten fundering. Jag köper sällan nya skor och har oftast bara ett par aktiva löpskor i taget eftersom jag springer ner skor jag gillar till molekyler innan jag byter. (jag slänger dem sällan, utan de förpassas till bra-att-ha-i-trädgården). Nuvarande par var Saucony Kinvara 10, ett par lätta skor med lågt drop och knappt någon slitstyrka eller sula med grepp alls. De fick de bli och sen ett par av de gamla Sauconyskorna i en av drop-väskorna. Om det inte hade varit bra väder hade jag troligen varit chanslös på hala stenar och klipphällar med dessa skor, men som det utvecklade sig gick det utmärkt med dessa!
- Andra saker jag är lycklig att jag packade ner var keps, solkräm, powerbank med laddar, och elektrolytdricka (eftersom det var så varmt blev detta en viktig komponent).
- Jag hade inte med mig någon vattenrening, vilket troligen hade varit en trygghet, så det kan man tänka på om man vill vara på den säkra sidan.
- För er som har en Suunto Ambit Peak 3 Sapphire klockan kan jag meddela (eller mest som en note to self) att batteriet tappar ca 10 procent per timme och att man efter 24 timmars löpning har gjort av med 62 % av minnet (en sekunds uppdatering), eller något mindre då jag hade några aktiviteter kvar i klockan sedan tidigare.
Packningen i dropväska 2 (87 km) 
Packingen på ryggen 
Packningen i dropväska 1 (42 km)
Eftermiddagen och kvällen dag 1 (fredagen)
Första timmarna gick väldigt bra. Jag fann mig i ett tempo kring 5.30/6 min/km första milen. Några missöden med insparkade tår i rötter och stenar fick mig att vakna till ibland och inse att det kunde ta slut med ett oförsiktigt snedsteg. Nu klarade jag mig med blåa tår, som förblev blåa även långt efter målgång. Nu pratar jag bort det ganska lättvindigt, men när det hände skrek jag högt rakt ut och insåg att det kunde innebära slutet på turen, eftersom jag lovat mig att inte plåga mig fram till vilket pris som helst. Tankarna gick också till den där fusk-hästen som hade nerv-snittat sig och jag klurade på hur många människor som provat samma saker…
Vattentillgången skulle visa sig bli den största faran för fortsatt/angenäm färd. I stort sett allt vatten i naturen var uttorkat och det var långa sträckor uppe i bergen där man inte hade tillgång till civilisation där man kunde be om vätska. Precis innan Lappudden där jag skulle få tillgång till min första väska tog jag den sista klunken vatten jag hade med mig (även om jag brukar tjata på barnen om att man aldrig ska dricka den sista klunken) och fick springa torr sista biten. Det var en härlig känsla att sladda in vid väskan, sätta sig på en stubbe och svepa en halvliter blåbärssoppa! Jag hade också lite förkokade tortellini med pesto och köttbullar som jag inte fick i mig många gram av på grund av värmen. Dricka gjorde jag desto mer.
Det var ganska glest med folk utefter vägen. Första dagen träffade jag ett tiotal människor och andra dagen något fler när jag började närma mig Ö-vik.
Timmarna flöt på ganska bra och jag hamnade ganska snart i någon slags meditativt tillstånd med fyra växlar. (Det här är förstås en efterkonstruktion för att kunna förklara mig lite):
- Platt grusväg eller asfalt (ja, det var säkert 1,5 mil asfalt sammanlagt): Långsam löpning med några promenadsteg då och då för att dricka eller ta en bild, särskilt när det var varmt, då var det skönt att gå i skuggan för att samla kraft till nästa långa soliga sträcka. Tempo ca 5.30-7 min/km.
- Skogsstig: Långsam jogg med ganska mycket fokus på att inte ramla på stenar och rötter. Tempo ca 6-9 min/km.
- Uppför: När jag var pigg, dvs de första två etapperna, så sprang jag på lite även i de brantare uppförslöporna, men sen övergick jag till att alltid gå uppför, oftast utan stavar, men ibland även med. Raskt promenadtempo alltså. Tempo 10+ min/km. Det var ibland lite svårt att tvinga sig till att ta det lugnt. Det var trots allt en ganska lång sträcka och jag var lite osäker på hur det skulle vara i slutet och hur branta bergen var längs vägen.
- Nedför: Under tidigare långpass har jag upplevt att det ”farligaste(mest riskfyllda)” har varit nedförslöporna så här var jag extra försiktig och jag tror man kan kalla det långsam jogg här också, även fast jag ibland med stavars hjälp mest gick nedför där det var brant. Tempo 10+ min/km.
En av de stora fördelarna med att springa mitt i juni var ljuset. Det blev aldrig mörkt och eftersom kvällen fortsatte natten igenom blev jag inte heller så trött. Jag tror att det var det som det berodde på i alla fall, eller att jag vid något tillfälle tryckte i mig en halv gel som innehöll koffein. Jag dricker inte kaffe så min kropp blir verkligen starkt påverkad av koffein, så även en liten mängd inbillar jag mig håller mig pigg länge. Att jag hade med fem geltuber var inte nödvändigt då jag uträttade sträckan i makligt tempo, men jag tog med dem för säkerhets skull, då jag vet att man förutom att bli pigg även kan bli glad av dem.
Jag måste också passa på att ge en stor eloge till ledmarkörerna längs leden. På bara ett fåtal ställen kände jag mig osäker och jag sprang bara fel typ tre gånger, och då bara några hundra meter. Överallt där leden svänger eller tar av från en väg finns det skyltar och de orange markeringarna är både väl målade och i hög frekvens.
Dropväska 2 hade familjen gömt bakom en trädstam vid naturum Skuluberget. här bytte jag till en varmare tröja och åt inte heller nu nämnvärt av min pasta med pesto och köttbullar. Tyvärr. Jag lyckades däremot dra till höger arm lite på något sätt så varje gång jag började springa efter denna paus fick jag linka som en halt hund för att komma igång. Det gick inte över under resten av turen och en vecka senare har jag fortfarande känningar, om än inte lika mycket.
Vid flera tillfällen passerade jag sjöar eller stränder där jag ville stanna och bada, men tyvärr hade jag inte packning för det, men det skulle jag nog kunna tänka mig nästa gång.
Skuleskogen natten mellan fredag och lördag
Så kom jag då till Skuleskogen som jag längtat efter hela kvällen. Jag kom in från Entré Syd och vägen upp var ganska väl spångad med bara några partier där klappersten och branter omöjliggjorde träspänger. Backen upp till Slåttdalsskrevan var ganska brant och den tycktes aldrig ta slut. Jag kan tänka mig att den i dagsljus och piggt tillstånd inte alls är så lång, men för mig blev den den längsta delen på hela dygnet. Så kom jag upp till toppen söderifrån.
Första anblicken av den skreva man kommer till var inte så imponerande, men jag höll god min och fotograferade lite plikktroget. När jag sedan kom över ett krön och fick se den riktiga slåttdalsskrevan var all trötthet som bortblåst. Till råga på allt kom jag dit precis i soluppgången och ena väggen badade i varmt rödgult ljus. Det var helt vindstilla och jag var helt ensam kl 03.20 så upplevelsen blev magisk.
Jag stannade en stund och sprang sedan ner på hällarna norr om skrevan och mötte den uppgående solen än mer. Vägen ner till Entré Nord gick lite långsamt men det var en fin backe där man tidvis sprang bredvid en ravin med ett vattendrag i botten.
Vid Entré Nord glömde jag min keps vid rastplatsen och jag fick springa tillbaka och hämta den, något som tog lite på krafterna, trots att det bara var några hundra meter. Jag funderade på om jag skulle lämna den, men insåg att den behövdes under de soliga timmarna.
Förmiddagen dag 2 (lördagen)
Redan 06.30 var det för varmt för att ha på sig den varma kvällströjan, något som siade om hur varm dagen skulle bli. Jag bar på rätt mycket extra vatten för säkerhets skull och fyllde på var jag än hittade nytt.
Affären vid Köpmanholmen hade tyvärr inte öppnat när jag kom dit, så min frukostplan gick åt fanders. Färden fick fortsätta med en mars-chokladkaka i magen istället.
En väldigt fin sträcka var att springa längs vattnet och alla stränder innan Balesudden.
Berget innan Balesudden var däremot inte alls angenämt för en trött löpare. Skogen var visserligen väldigt fin, men det var upp och ner, och upp och ner, något som jag inte hade föreställt mig. Kanske var det just att det var oväntat som var det som gjorde att jag tror detta kändes som en av de tyngsta delarna utöver Skuleskogen uppför.
De mest krävande delarna förutom berget vid Balesudden och Skuleskogen var faktiskt de till synes oändliga grusvägarna som band ihop de fina skogsvägarna. I värmen fann jag mig leta efter skugga för att inte spendera för mycket energi. Men med idogt gnetande kunde jag snart se det sista berget torna upp sig framför mig i Ö-viks utkanter. Jag tog en sista paus och ringde efter familjen och bad dem möta mig med något kallt att dricka. En titt på klockan och en överslagsräkning gav att jag skulle komma en bra bit under ett dygn. Jag fick lite beslutsångest nu när jag var så nära att ha hållit igång löpningen så länge och beslutade mig faktiskt för att sakta in lite. Jag tog fram stavarna eftersom jag hade märkt att farten sjönk betydligt när jag hade dem framme. På väg uppför berget mötte jag en tjej med stora rosa glasögon och en stor hatt. Jag funderade på om jag hallucinerade, men det visade sig vara ett kollo eller något vid tjärnen där uppe. Jag mötte fler utklädda människor senare.
Så fick jag äntligen se Örnsköldsviks skyline från ovan. Jag rundade stationen precis vid hoppbacken och följde markeringarna ända fram till pidestalen som utgjorde målet för min 24 timmar, 4 minuter och 7 sekunder långa löptur.
Jag lade mig på marken och tittade upp på trädkronorna som gav skugga och var ganska nöjd med livet just då. Familjen kom med dricka och hotellet de bodde på låg bara två hundra meter bort. Jag fick åka bil dit.
Väl på hotellet låg jag och vilade hela eftermiddagen och slumrade till några gånger. Men det var inte förrän framåt natten som jag somnade på riktigt. Kanske var det även nu koffeinet som spökade?
Efterord
Det korta svaret på frågan om jag rekommenderar alla att ta en liknande tur är ett stort JA! Om man inte känner för att springa hela vägen kan man starta vid Skuleberget och får då med sig det gottaste på väg upp mot Örnsköldsvik, då blir det en mer överkomlig dagsetapp.
Jag tror att dropväskorna låg på ungefär rätt ställen, men för att vara mer oberoende av butiker borde jag nog bett om en också vid Köpmansholmen någonstans. Att starta kring lunch och vara framme förmiddagen efter var också lämpligt tycker jag.
Vilken tid man ska räkna med är svårt, men jag tror att 20-26 timmar är ganska sannolikt om man inte gör illa sig förstås, då kan det dra iväg ordentligt.