ultralöpning – Adventure Sweden

augusti 13, 2023december 6, 2023

Fjällöpning mellan Hemavan och Ammarnäs

I sviterna av stormen Hans i Augusti 2023 gav jag mig ut på en löptur mellan Hemavan och Ammarnäs. Här är min beskrivning av förberedelser och genomförande, som vanligt mest för min egen skull men jag hoppas också att den kan komma till nytta för någon annan som är sugen på en liknande tur!

Bakgrund

Under ett tag har jag varit nyfiken hur det skulle vara att springa på Kungsleden. Jag har en kompis som sprang hela sträckan från Abisko till Hemavan för ett par år sedan och det lät mycket lockande att prova något liknande.

Min plan var egentligen att springa längre men på grund av att planet från Arlanda blev inställt så tappade jag en hel dag i början, vilket ledde till att jag dels kom ur fas med var jag tänkte övernatta, men också att det kändes stressigt att försöka springa ikapp hela den dagen. I tillägg var det rätt kass väder och blött på stora delar så det kändes i Ammarnäs som att jag inte ville göra upplevelsen av Kungsleden till något tråkigt. Därför valde jag att stanna i Ammarnäs och ta upp planerna på att springa längre en annan gång!

Förberedelser

Jag läste en del skildringar på nätet om att vandra och springa på Kungsleden, det var den främsta källan till information. det gav en ganska bra bild. I tillägg till det läste jag in mig lite på Naturkartan, hittade en beskrivning av de olika delsträckorna samt ladda ner en gpx.-fil från någonstans. Jag hittade aldrig någon bra höjdprofil utöver den som låg i gpx-filen tyvärr. Hade gärna sett en per del-sträcka för att förstå lite mer om antalet höjdmeter upp och ner för att kunna planera lite bättre hur mycket tid varje sträcka kunde tänkas ta.

Väskan vägde ca 5 kg utan vattenflaskorna fyllda.

Utrustning

Jag tog i grunden en gammal packlista och fyllde på med lite specifika saker. En del grejer fick jag komplettera med men det mesta fanns i skåpen hemma som tur var. Några highlights:

Jag köpte ett andra SIM-kort till telefonen med Telia-abonnemang för att kunna kommunicera.
Jag hade med en PLB1 nödsändare för att kunna anropa efter hjälp via satellit om det skulle bli kaos.
Laddaren till telefonen var INTE en snabbladdare vilket var katastrof. Det gjorde att jag knappt vågade använda den pga av risken att inte kunna ladda. Dessutom blev det fukt i ladduttaget så jag kunde inte ladda med powerbank heller.
Klockan jag har är en Garmin Enduro 2. Jag kunde inte önska mig en bättre klocka. Kartan, ficklampan, batteritiden(!), displayerna, betalfunktionen, allt var perfekt!
Jag valde mellan två sittunderlag eller ett kortare liggunderlag (Exped XS på 120 cm) och liggunderlaget vann och fick följa med. Det var ett bra beslut att satsa på komfort.
Det blev en 100 grams bivy bag istället för tält. Hade jag haft tält hade jag varit mindre beroende av stugor och logistik men oklart om jag hade velat ha ett knappt kilo till. Det kanske hade varit bra om jag fortsatt upp mot Kvikkjokk, Jag får utvärdera lite senare.
Gaskök tog jag med, det var nog ett bra beslut. De väger inte så mycket och även om man kan äta chokladkakor är varm mat oslagbart i fjällen!
Jag valde mellan mina favorit Saucony Kinvara-skor och Saucony Peregrine med mer trail-sula och förstärkning. Det blev de senare pga vädret och det ångrar jag inte!

Här följer hela packlistan:

antal	grej	vikt	tot vikt
1	Sovsäck Haglöfs LIM 5	646	646
1	Långärmad joggingtröja SOC	315	315
1	löpstrumpor, falke trail RU 42-43	45	45
1	löpstrumpor, falke trail RU 42-43	45	45
1	tunna löpstrumpor	30	30
1	buff, ull	33	33
1	mössa, gore bikewear tunn	27	27
1	vantar/handskar inov-8 train elite	40	40
2	mars-choklad	55	110
14	resorb-pulver	9	126
1	tändstickor	10	10
2	frystorkad mat	150	300
1	stavar CAMP Backcountry carbon 2.0	394	394
1	ryggsäck, Salomon XA25	443	443
1	långa joggingbyxor, ASICS	224	224
1	kex, singoalla	200	200
1	telefon, Samsung Galaxy S21 med fodral	327	327
1	laddare 230v plus usb-kabel C+ adapter micro usb	46	46
1	PLB1 ocean signal	118	118
1	klockladdare Garmin USB	14	14
1	klocka garmin Enduro 2	89	89
1	Lite piller och tandborste och tandkräm	50	50
1	sked, spork	9	9
1	myggmedel	40	40
1	papper med karta	30	30
1	kalsonger extra, Newline	62	62
1	kalsonger, Newline	62	62
1	Skor Saucony Peregrine 12 stl 44	540	540
1	pannlampa med laddare Lumonite Vector	138	138
2	dextrosolpaket olika smaker	47	94
1	vadskydd x	44	44
2	vatten nästan fulla	450	900
1	joggingjacka Bonatti waterproof	158	158
2	chokladbollar	50	100
1	toapapper	10	10
1	värktabletter, dimor, alvedon, citodon, morfin	20	20
1	skavsårsplåster compeed 10 st	30	30
1	nagelsax liten	20	20
1	bad weather bag, byvy bag I påse	109	109
1	tandborste	5	5
1	tandkräm	15	15
2	softflask flaska, salomon soft flask 500 ml med sugrör	43	86
1	kompressionssäck till sovsäck	106	106
1	Liggunderlag Exped Flexmat XS 120×52 cm	225	225
1	tshirt	116	116
1	powerbank 5000 mAh	101	101
1	pengar kontanter, 5000 kr	10	10
1	leg, kreditkort	5	5
5	vanliga plåster 5st	1	5
1	joggingbyxa överdrag bonatti waterproof ytter	108	108
1	myggnät för ansiktet	15	15
1	gasbrännare FMS-300 titataium	45	45
1	gaspatron, köps på vägen	230	230
1	titankåsa, primus exquisite	43	43
1	påsar	10	10
1	tröja falke underställ	180	180
	VIKT TOTALT		7303
	VIKT MINUS KLÄDER PÅ MIG		5984
	VIKT MINUS VATTEN MINUS KLÄDER PÅ		5084

Träning

Tack vare vår hund Ida fick jag hjälp att komma ut och springa nästan varje dag, Jag bestämde mig för att åtminstone springa 10 st löppass på 20 km eller mer och det lyckades jag skrapa ihop. Jag tror det blev 11 st varav 1 var på 50 km och två av dem var på dagarna efter varandra. En hel del löpning med ryggsäck lyckades jag också genomföra även om vikten på ryggen snarare var 3-4 kilo än 5-6 som det sen slutade med att jag kånkade runt.

Innan jag började min runda hade jag 3 vilodagar, kanske borde jag haft en eller några till…

De sista veckornas löprundor med Ida (hunden)

Onsdag 10 augusti

Efter en resdag som jag inte tänkte trötta ut er med så stod jag 20.00 vid starten till Kungsleden en bit upp på backen vid Hemavan. Om ni vill veta ändå kommer här en kort sammanfattning:

Hemifrån vid 8, Amapola-planet till Hemavan ställdes in en minut innan boarding vid 9.15, blev omboakd till 14.25, men till Vilhelmina via Lycksele och sedan buss till Hemavan. Bussen tog några timmar så jag var rätt mör när jag kom fram lite innan 20 på kvällen. Planet ställdes in på grund av storm i Hemavan.

Tillbaka till Hemavan. Sikta på huset som ser ut som den gula bollen uppe på berget så kommer ni rätt.

Ja, man kan gena upp på cykel/skoter/skidvägen så man slipper slingra sig längs bilvägen. Är du orolig för att du inte hann köpa gas i Hemavan finns det en liten butik i första stugan. Stugvärden har officeillt öppet till 20. När jag var där fanns förresten bara 230 g-behållare (mittenstorleken), men det passade mig helt okej.

Leden som sådan är väldigt väl utmärkt så att jag hade med både kartan på klockan (vilket för övrigt fungerade superbra i min Garmin Enduro 2) och utskrivet på papper var lite overkill. Det var faktiskt bara på två platser jag fick ta fram kartan på klockan och kolla vart jag skulle ta vägen; den ena har jag glömt bort men den andra var vid Servestugan då jag inte riktigt fattade hur jag skulle fortsätta på bästa sätt. Lösningen visade sig vara att springa tillbaka över bron och fortsätta på leden.

Kvällen var väldigt fin och jag hade vinden i ryggen under hela stigningen upp på fjället. Det var en del folk på leden, jag tror jag mötte någon per halvtimme under hela kvällen. Jag var lite snabbare upp för berget än jag hade tänkt och fick tvinga mig att sakta in lite efter ett tag för att inte bli trött. Efter ett tag hittade jag en lagom lunk och det flöt på väldigt bra, kanske på grund av medvinden. Jag stannade någon gång ibland och tog några köttbullar och åt min smörgås som jag sparat hela dagen, men i övrigt blev det inte någon lagad mat.

Efter ca 8 kilometer började det dyka upp lite tält och vid 11 km låg Viterskalsstugan. Jag träffade den trevliga stugvärden och köpte gasen jag behövde i den lilla butiken (trots at klockan var över 22). Över ingången till butiken satt en höjdprofil av hela vägen till Ammarnäs som jag memorerade. Det kändes skönt att veta ungefär vad som väntade. Jag kände mig inte helt färdig med dagen ännu och fick tips om att det fanns ett vindskydd efter några kilometer som jag kunde stanna i. Det kändes lagom så jag fortsatte min tur. Det låg en handfull tält längs vägen och flera av vandrarna vinkade glatt när jag sprang förbi. Några skulle upp på Sytertoppen dagen efter, vilket verkade väldigt nice.

Framåt 23 började det bli lite mörkare och mer dunkelt och jag bestämde mig för att stanna så fort det fanns en chans. Jag hade inte tält med mig, utan bara en bivy-bag och liggunderlag- så helst hade jag sovit under skydd, så vindskyddet som skulle finnas lockade. När jag vänt österut började motvinden och det var en hel del vattensamlingar att passera, men jag lyckades hålla fötterna torra.

Efter en liten stund kom jag till en raststuga. Jag gissade att detta måste vara vindskyddet som det berättats om och jag stannade till. Raststugor är till för att rasta i men övernattning utan att det är kris är inte okej, så jag fick lite huvudbry hur jag skulle göra. Det slutade med att jag vilade en stund i stugan och sen gick jag ut och lade mig i vindskydd av huset. Det kändes bra. Jag satte klockan på 4.00 dagen efter ( tidigare än så skulle kännas lite väl pretto. ) och försökte vila lite.

Första dagens strapatser, ca 18 km, start 20.00.

Första dagen blev det ca 18 km löpning på 2:45. 650 höjdmeter, de allra flesta i början.

Höjdprofil första dagen. jag märkte knappt den andra stigningen, men den första var påtaglig.

Torsdag 11 augusti

04.00 ringde klockan och jag var på färd redan 4.20. Det var ju inte något att plocka undan. Jag hade en halv påse köttbullar som jag knaprade i mig de första timmarna.

Vädret var faktiskt helt okej och jag njöt av den relativt torra stigen, utsikten, alla renar och nedförslutet mot Syterstugan. Där var jag redan halv sex på morgonen så jag träffade inte någon när jag passerade. Efter stugan kom snart Tärnasjöarna med sina fina broar och små skogsdungar. Det fanns massor av svamp i skogen och jag åt en del blåbär till frukost. Efter en stund hittade jag de första hjortronen. Några var helt perfekt mogna och det smakade väldigt gott. Jag träffade också på några ripor som flög iväg när jag kom springande. Det var nästan ingen höjdskillnad och färden flöt på bra även om jag fick hoppa lite mellan vattensamlingarna.

Snart var jag framme vid Tärnsjöstugan och nu hade alla andra vandrare vaknat till. Jag köpte lite Singoalla-kex i butiken och värmde lite vatten till en frystorkad måltid som jag hade med mig. Jag träffade en amerikan som bodde i Stockholm som jag lärde ett bra svenskt ord: Dass och han berättade att det var blött i början på nästa etapp.

Jag tog min måltidspåse och gick medan jag åt. Strax kom jag till en helt översvämmad del av stigen och jag insåg att jag från och med nu inte skulle kunna hålla mig torr. Tidigare hade jag lite halvt ambitiöst kramat ur strumporna två/tre gånger när jag blivit blöt men nu var det slut med det. På tidigare löpturer har jag insett att fötterna blir lite ömtåligare när de är blöta och liksom löses upp, så jag var inte helt nöjd med vad som väntade, men det var inte så mycket att göra. Maten smakade väldigt gott och jag fick massor av energi av den och vägen uppför berget gick ganska enkelt trots allt.

När jag kommit upp på fjället kom regnet. Det höll på några timmar. Ganska bra regnat med tanke på att stugvärden stolt meddelat att det minsann bara skulle komma 0.1 mm på hela dagen. Jag skrattade lite inombords när jag klädde ut mig i regnkläderna och sprang vidare.

Jag träffade en amerikansk tjej som hade en likadan nödsändare som jag fast placerad precis mitt på magen så att hon skulle kunna be om hjälp direkt. Hon sa att det var för att hennes föräldrar skulle bli glada. Fair enough.

Ombytligt väder. Imma på linsen ger lite sudd, det är inte (bara) du som ser dåligt.

Så småningom kom jag till Servestugan där jag hade tänkt vila lite, men det blev inte så utan jag fortsatte nästan direkt, när jag väl hittat hur jag skulle fortsätta. Kanske berodde det på att regnet öste ner och att jag inte skulle känna mig så sugen att gå ut förrän det slutat om jag väl tagit av mig skor och annat och gått in i värmen…

Nu började klättringen mot Aigertstugan. Hela etappen var 20 kilometer (från 36 till 56 på dagens logg). Efter ett tag kom ett fantastiskt fint vattenfall, Servvejuhka, som jag sprang över. Enligt beskrivningen finns en stig ner till bassängen nedanför men jag var inte på humör att ta den omvägen idag. Man kan klaga mycket på regn och att hela Sverige var vattensjukt efter stormen Hans, men faktum är att vattenfallen blev väldigt magnifika, så även detta.

Det var faktiskt en ganska lång klättring och jag knaprade på en chokladboll och lite choklad längs vägen för att ha något att göra. Regnet slutade så småningom och det blev väldigt växlande molnighet. Ett exempel på det var att jag träffade en engelsktalande man som frågade efter var en raststuga längs vägen låg. Det fanns två stycken med ca 5 kilometers mellanrum. Jag tittade åt sidan och pekade på stugan som tornade upp sig 30 meter bortanför oss. Han skrattade och skakade på huvudet, det var nog lite pinsamt att han inte sett den. Jag fortsatte förbi honom cirka 10 meter och tittade om han gått in mot stugan. Då hittade jag den inte längre bland molnen som blåst in senaste 10 sekunderna.

En stund senare träffade jag en annan engelsktalande dam som jag faktiskt tror var svensk, men hon ville inte tro att jag kunde svenska. Inte så konstigt faktiskt med tanke på att majoriteten av vandrarna inte kunde svenska. Det är lite lustigt i sig men det får vi prata om en annan gång. Anyway, hon hade fastnat vid en passage av ett vattendrag och ojade sig över att hon hade så dålig balans. Hon stod och tvekade med sina stavar om hon skulle kliva över några stenar som verkade lite hala och kluriga. Jag hoppade över och vi pratade lite på hennes sida. TIll slut tog hon mod till sig och gick över utan större problem. Det handlade nog bara om att våga. Dessutom var hon redan blöt om fötterna så det fanns inte så mycket att förlora. Hon fick en applåd som belöning och jag fortsatte.

På högre höjd blev det blockterräng vilket var lite svårare att hålla tempot i. Blåsten gjorde också att man kyldes ner en hel del när den kom rakt emot så det var inte så angenämt att stanna. Jag tog lite bilder åt fyra vandrare som stannat mitt i vinden, utöver det blev den enda vilan att jag mestadels gick i uppförsbackarna.

Sista biten mot Aigertstugan var väldigt fin, utan regn och med mindre vind. Stigen var blöt men nu hade jag vant mig så det gick inte att klaga så mycket. Stugan låg väldigt fint och syntes från långt håll. Stugvärden var väldigt trevlig och jag köpte både choklad och en matranson.

Mataffären i Ammarnäs skulle stänga kl 17 på torsdagar, så jag vågade inte chansa på att få tag på proviant där, det var därför som jag handlade i fjällstugan, som för övrigt tog kort, liksom både Tärnasjö och Syter.

Det var nästan inga gäster men de fyra jag hade fotograferat hade i alla fall bokat så hon skulle inte bli helt ensam.

Det var fortfarande bra väder när jag påbörjade nedstigningen mot Ammarnäs. Efter någon kilometer kom dock regnet och ledens vattendjup tog nog rekord här längs nedstigningen. Jag tog fram mina stavar för att inte dum-halka, vilket nog var smart, men det gjorde också att det tog lite längre tid. Av någon anledning rör jag mig långsammare med stavar, troligen för att jag inte är van. En av de största behållningarna var ett vattenfall ungeför halvvägs ner, Ruovdatjjuhkka, som störtade brant ner i full fart mellan enorma klippblock. Inget foto på grund av regnet så ni får åka dit själva och se.

Regnet intensifierades när jag närmade mig Ammarnäs och jag var rätt glad när jag kom innanför tak på första bästa ställe- Guide center precis efter bron vid busshållplatsen. Jag fattade inte riktigt hur leden skulle fortsätta men det visade sig att man kunde hoppa på den från byn också även fast det inte såg ut så från parkeringen där leden pausade.

STF Wärdshuset svarade inte när jag ringde och det fanns ingen där när jag gick förbi och frågade efter boende, Några andra ställen hade fullt också så efter ett tag bestämde jag mig för att avbryta vandringen som jag skrev i början. Det hade varit ca 5 timmar till till Rävfallets stuga och även om jag hade kunnat göra det ville jag som sagt tidigare inte hasta genom leden utan mer uppleva den som en fin tur. Väderprognosen framåt gjorde också att jag började tänka på om jag skulle vänta.

Jag köpte en flygbiljett från Arvidsjaur till Arlanda och hittade faktiskt till slut ett boende i närheten.

Jag sov gott, tog bussen på fredagen till Sorsele kl 07.00, väntade där 5 timmar, åkte buss till Arvidsjaur, planet var inställt mot Arlanda så vi fick åka buss till Luleå och åka hem därifrån. Jag blev hämtad på Arlanda och var äntligen hemma precis innan midnatt.

Efterord

Kungsleden är väldig fin och jag hoppas att jag snart har möjlighet att komma tillbaka! Jag hade inte så farligt ont i benen eller fötterna efter turen, men en och annan tå var ömma efter att jag sparkat in den i en sten. Jag var också lite öm/stel i nacken, troligen eftersom ryggsäcken var lite tyngre än jag övat med, men jag tänkte aldrig på att den var tung när jag sprang.

Det var helt rätt val att ta de mer mönstrade skorna, det var lite stenhällar och träspänger som var hala.

Till nästa runda ska jag fundera på följande, mest för min egen skull så jag inte glömmer bort det.

Tält eller tarp eller något annat skydd för att bli mer oberoende av sovplatser. I så fall kanske man kan använda möjligheten att skicka gods till fjällstationer längs vägen, till exempel Kvikkjokk.
Snabbare laddare till telefonen för att kunna nyttja de möjligheter till laddning som finns. Alternativt en liten kamera och bara använda telefonen till samtal.
Jag tror att ca 50 kilometer per dag är en lagom sträcka för mig själv om jag ska springa hela leden någon gång.
En tunn dunjacka är alltid skönt men det måste nog vägas mot totalvikten på packningen och vädret/säsongen.
Jag hade ingen användning för pannlampan, delvis tack vare att klockan hade så bra lampa. Det beror förstås på vilken säsong det är om man ska skippa den eller inte. Senare än mitten av augusti tror jag man måste ha extra ljus med sig.

juli 17, 2022juli 18, 2022

89 km löptur mellan Åhus och Ales stenar

Jag har alltid tyckt att kusten längs Skånes kust är väldigt fin. Kanske inte lika uttalat som en vis herr Ranelid, men på mitt eget sätt. Efter att ha gjort lite bilutflykter och småturer till små sultronställen längs Österlen började jag fundera på om det kunde vara fint att springa hela vägen från vårt sommarhus i Åhus till till exempel Ales stenar. Det visade sig bli en perfekt och lagom lång tur med mycket variation och fina vyer.

Förberedelser

Mina löpförberedelser inför utflykten var minst sagt undermåliga. Under juni sprang jag nästan ingenting, mest på grund av en USA-resa där vi inte hann med så mycket träning (vi gick visserligen mycket, men några löpsteg blev det knappast förutom till pannkaksmaskinen vid frukostbuffén när den var ledig!). Veckorna innan turen (som gick av stapeln 2022-07-15) fick jag fick ihop ungefär 10 träningspass varav hälften på ungefär en mil och en handfull av dem med ryggsäck. Just att vänja sig att springa med ryggsäck har jag lärt mig den hårda vägen och jag var i efterhand väldigt glad att jag kom ihåg min lärdom.

Gällande rutten tog jag inspiration från några olika ställen; skåneledens sträckning, GAX 100-loppet som går ungefär samma sträckning fast är mycket längre, samt mina egna idéer och efterforskningar. Banan jag plottade ut var 88,88 kilometer lång. Det sista jag gjorde var att markera ut ca 10 platser där det verkade finnas butiker och vatten om jag skulle behöva.

Jag använde Googles tjänst ”Mina kartor” för att ha med mig färdvägen på telefonen. Min klocka (Suunto Ambit Peak3) är inte så skarp när det gäller rutter så det fick bli telefonen. Förut var det en app men nu när de bytt till en webbsida märkte jag lite för sent hur otroligt usel den var: Den låste sig varje gång efter ca 10 sekunder så den får de jobba vidare med. Som tur var hade jag ju ialltid ett uppfång till vänster om mig i form av Östersjön så det var inte så svårt att hitta vägen.

Jag valde dag bara baserat på väder och skippade faktiskt den första planerade dagen då det skulle bli rätt varmt . Nu siktade jag in mig på en dag en vecka längre fram (15 juli) med dagstemperatur kring 20 grader och växlande molnighet.

Packlista

Jag försökte hålla mig till en minimal packning då jag visste att det skulle finnas mat och vatten typ överallt längs vägen.

Ett halvt paket Singoallakex
3 delicato-chokladbollar
1 paket dextrosol
1 Mars-choklad som visade sig vara för gammal
1 liter blåbärssoppa
en vattenflaska a 60 cl
en extra vattenflaska 5dl PET fylld med 1,5 dl vatten
Buff
Plåster, papper etc.
Ryggsäck 6 l Agile Salomon
På mig: skor Saucony Kinvara 10, t-shirt, shorts, underkläder
Klockladdare
powerbank 10 000 mah
telefon Samsung Galaxy S21
5 paket resorb sport (i pulver)
1 sport-gel kolhydratgucka

Morgonen

Jag gick motvilligt upp 5.20 men var rätt glad att vi bara drack en Gin & Tonic kvällen innan. Jag packade det sista i ryggsäcken och var igång ca 5.35. Frukost blev det ingen, jag kände inte för att äta så tidigt. Jag smorde in mig med lite solkräm och gav mig tyst iväg för att inte väcka familj eller hund. Det var inte kallt sä jag sprang i t-shirt och shorts redan från början. Hade det varit för kallt hade jag börjat med en extra tröja som jag lämnat längs vägen och hämtat upp på vägen hem eller någon annan dag.

Vägen ut genom Äspet lyckades jag förstås springa lite snett men jag var snart på god väg mot Yngsjö på en stig jag löpt och cyklat många gånger förut.

Färden gick rätt bra, jag tog någon avstickare in i skogen och hittade fina blåbär som jag roffade åt mig som kompensation för att jag skippat frukosten.

Fin strandskog med mjukt underlag men många vägval.

Jag var ganska ensam de första timmarna. Tyskarna och svenska hipstereliten i sina campingbilar och tält började vakna kring 8-tiden men innan dess var det bara någon förskrämd hundägare som blivit utlurad av sin jycke som såg mig.

Min näst intill obefintliga träning gjorde sig påmind när jag med lite ångest insåg att min kilometertid i början var kring 6 minuter eller däröver. Vanligen brukar jag kunna känna mig fram till vilken fart jag hålla och testa lite olika tempon för att kunna extrapolera ankomsttiden lite, men idag gick det inte fortare än 6 min/km. Jag förberedde mig på en lång dag. Överslaget innan jag började var på mellan 12 och 14 timmar och nu visste jag att det skulle bli i övre intervallet om jag ens skulle klara det…

Innan Friseboda fick jag en fin mjuk strandskogslöpning som jag kom att uppskatta mycket. Det var dock stigar överallt så jag fick chansa i många vägskäl.

Ravlunda skjutfält i lite annan tappning än under värnplikten för 100 år sedan.

Snart kom jag ner till vattnet och kunde springa en lång sträcka längs stigen som gick precis innan stranden. Här flöt det på bra och var väldigt fint.

Första gången jag medvetet bröt min planerade rutt var när jag kom in på Ravlunda skjutfält. Jag hade kontrollerat att det inte var någon skjutning i förväg för att slippa springa runt hela alltet (alternativ ducka för nedregnande granater). Inget av alternativen hade varit så kul.

Gällande vägvalet chansade jag lite nu och lämnade planerade rutten och sprang nära vattnet istället för upp i land och fick betala med ett kallt men uppfriskande vad. Med sandiga fötter och barfota fick jag jogga 500 meter innan fötterna var så torra att jag kunde torka av sanden lite hjälpligt och snöra på skorna igen.

Snart övergår grusvägen till väg ner mot Havängs vandrarhem.

Skjutfältet var lika fint som vanligt. Det är lyxigt att kunna springa var som helst på en gräshed omgiven av får och belyst av en lagom het sommarsol. Jag följde lite stigar och kom snart längre och längre in mot vägen till Havängs vandrarhem som jag till slut landade vid.

Här och längs alla andra platser som det fanns en mer lättillgänglig anslutning till havet var det en del folk. På nästan alla andra platser var det tomt eller möjligtvis en och annan lokalbo som var ute och gick med hund eller barn.

I samband med löpturen längs stranden (i den mjuka sanden som gjorde det lite tungt bitvis) kom den första regnskuren. Det gjorde inte så mycket då den snabbt var över men det fick mig ändå att skatta mig lycklig att jag valt en dag utan ihållande regn. Jag hade inte kläder med mig för att klara det nämligen.

Snart kom jag in i första pittoreska samhället med glasskiosk, vitkalkade hus och en liten hamn. Vitemölla följdes av Kivik och ett tiotal andra liknande orter som var som tagna ur en reklambroschyr över Österlen. Jag stannade i hamnen (= centrum) på flera av dessa orter och andades ut, tog en bit överprocessad matsäck att äta och fyllde på vatten + kollade kartan på mobilen var nästa hållpunkt var och hur jag skulle komma dit.

Efter Kivik hamnade jag på Äpplets hus där jag inbillade mig att jag skulle vara sugen på en exotisk äppelmust eller någon annan trollbrygd. Det visade sig vara fel och jag fortsatte med mina Resorb Sport genom hela dagen. Här hörde jag också av mig till min kontrollcentral hemma i Åhus och berättade att jag levde.

Förmiddag

Nu hade det hunnit bli förmiddag och lite varmare. Då var det skönt att leta sig in under skuggorna på Stenshuvuds nationalpark. Här hade jag redan på förhand valt att springa runt berget, dels för att jag varit uppe tidigare men också för att spara på krafterna och slippa de extra höjdmetrarna. Det var inte så smart då jag snart fann mig i en labyrint av stenar som utgjorde stigen runt berget. Det var tungrott och lite tråkigt. En klen tröst var Jätteporten efter halva vägen som visade en fin vy över havet.

Omysigt löpunderlag i Stenshuvud nationalpark.

Nästa regnskur kom på stranden efter Stenshuvud men jag pinnade oförtrutet på och gick upp för branten vid Knäbäckshusen där vägen rundade Viks golfklubb (eller Wijkhs gulfklubb som den borde heta för att verka riktigt anrik) och sen fortsatte ned via en suktande handelsträdgård med jordgubbar och bigarråer till Viks samhälle.

Nu passerade jag de fina byarna som låg som ett pärlband längs kusten. Stranden innan Simrishamn var väldigt fin, likaså Brantevik och Skillinge (vad de nu ska med de stora industribyggnaderna som skymmer min dotters kompis utsikt vid havet där förstår jag dock inte).

En dötråkig sträcka var tyvärr de 6 kilometrarna längs en rak, nyasfalterad cykelväg in mot Skillinge, här kanske man kunde sprungit närmare havet men jag chansade inte. Det var bara att bita ihop och tänka på nästa etapp.

Jag litar inte riktigt på batteritiden på min klocka så här någonstans satte jag i laddaren i 45 minuter för att slippa bli utan logg och tidtagning.

Ibland sprang man genom kohagar och jag fick en gång finna mig i att sänka tempot då en stor ko gick framför mig på en smal stig och vägrade släppa förbi mig. Bra att ha något att skylla det låga tempot på!

Playa del Nånting med regntunga skyar i bakgrunden.

Eftermiddag

Vid Skillinge fyllde jag på vatten och räknade ut att jag hade kommit ca 67 kilometer utan att få ont någonstans! Jag hade sprungit så lugnt att inget var trasigt, inte ens en nagel eller vaderna som ibland brukar bli lite trötta. Ryggen, axlarna, trampdynorna, allt mådde oförtjänt bra så jag berömde mig själv och åt lite extra chokladboll.

Efter Skillinge följde ytterligare en fin bit nära stranden med fina hus och bra utsikt mot Bornholm. Därefter kom jag ner på stranden på riktigt vid Spraggehusen. Jag trodde att det bara skulle vara en liten bits löpning på stranden här men det visade sig bli rätt långt. Som tur var var sanden packad på de flesta ställen så det gick okej att springa. Jag tog sikte på en roddbåt som låg upplagd nån kilometer längre fram, sen på ett vindskydd någon Robinson-wannanbe byggt, sen på ditten och datten tills jag till slut hittade framme där jag skulle upp. Det blev sammanlagt ungefär 10 kilometer längs stranden tills fyren Sandhammaren uppenbarade sig i skogen.

Nu var jag klar med sandstrand och jag ringde till familjen för att meddela att jag var ”nära” Ales stenar. I praktiken var det ca 7 km kvar. Det var nu sista gången jag fyllde på vatten (bakom glasskiosken) och jag sprang in en bit och sen vänster genom skogen. Skogsstigen hade relativt mycket sand på sig men i slutet övergick den till fin hedmark som steg upp och sedan ner mot Löderups strandbad. Här trodde jag att jag var framme i stort sett eftersom det bara var typ 4 kilometer kvar.

Men tji fick jag! Snart pekade stigen ut på klapperstensstranden mot Kåseberga och det var bara att börja springa. Detta var en jobbig bit och jag fick tröstäta några druvsockertabletter för att inte tröttna.

Slutligen kom så trappan upp mot Kåsebergavägen. Jag sprang fel inne i byn men såg snart stigen slingra sig upp mot Ales stenar. Solen bröt igenom och samtidigt som jag passerade den sista infromationstavlan såg jag familjen stå och vänta på mig vid stenarna.

det var skönt att vara framme och jag firade med en kall läsk och att ligga i gräset några minuter. Vi tog lite fina bilder i kvällsljuset och sedan bar det sakta av ned till hamnen där bilen väntade för färd hemåt!

Efterord

Totalt tog turen ca 13 timmar och 40 minuter, varav 12:40 var i rörelse. Totala sträckan blev 89,4 kilometer, vilket bara var ca 600 meter mer än planerat. Jag tror det berodde på lite felspringningar i början och att jag valde lite andra stigar.

Vad blev då kvar och vad var oanvänt? Jo, en resorb sport, en halv chokladboll, hela mars-chokladen (för den var för gammal) fick följa med hem. Min gel hade jag också kvar som vanligt, likaså några dextrosol. 3 dl blåbärssoppa belv också kvar. Buffen använde jag inte. I övrigt kom allt i packningen till användning.

Dagen efter var jag lite trött i benen men kom igång redan på eftermiddagen och på söndagen kände jag mig nästan helt återställd om än lite trött. Men en padelmatch orkade jag med:)

Som tidigare skrivet så kan jag verkligen rekommendera denna turen då det är stor variation i natur och underlag, inte så mycket höjdskillnad, mycket möjligheter till proviantering och ganska ofarligt att springa fel. Har man ingen bil borde man nog fortsätta springa till Ystad där det är bättre kommunikationer men för mig som hade tillgång till skjuts var Ales stenar en bra slutpunkt.

Just när jag sprang var vattnet rätt kallt (bara ca 8 grader i Åhus) så jag planerade inte in några badstopp men ett vanligt år hade det nog varit på sin plats.

Hade jag inte sprungit helt själv hade jag nog också köpt glass och annat längs vägen, nu höll jag mig till min egen matsäck och köpte ingenting på hela dagen.

september 12, 2020

Att springa hela Höga kusten-leden, 130 km, i ett sträck, kan det vara något?

Slåttdalsskrevan i Skuleskogen i soluppgång, 03.25

Klockan 12.15 en dag mitt i juni 2020 stod jag vid norra brofästet vid Höga kusten-bron i värmen och undrade vad jag höll på med. Familjen hade just släppt av mig vid hotellparkeringen och jag hade krängt på mig ryggsäcken och hittat de första orange vägvisarna ner mot vattnet. Jag tappade vattenflaskan efter 10 meter (som en Deja vu från min första vätternrunda när jag tappade cykelpumpen i starten) och ångrade i den stunden att jag inte hittat mitt vätskesystem på grund av att vi byggde om köket hemma just då.

Planeringen för den här dagen började ungefär en månad tidigare, så jag tror vi startar där…

(Den här beskrivningen är ganska detaljerad, delvis för att jag själv inte hittat svar på mina mikrosopiska frågor inför turen, men också för att komma ihåg hur jag tänkte själv till en annan gång.)

Träningen inför

Min träning ändrades inte nämnvärt inför loppet förutom att jag på lördagen innan (6 dagar före) sprang ett tvåmilspass runt Edsviken och sedan vilade så mycket jag kunde. Under året (de första fem månaderna ca) hade jag sprungit 750 kilometer och simmat 46 km. Mestadels hade jag sprungit etapper om ca 7-9 kilometer, oftast i skogen. Back-mässigt hade jag fått ihop sammanlagt två pass, ett i Väsjöbacken och ett i Hammarbybacken. Längsta passet totalt var 20 kilometer. Jag tror jag sprang ca 20 km en handfull gånger under våren. Så här i efterhand kanske jag borde sprungit några längre pass till, men det är svårt att öva på timme 20-24 oavsett tycker jag. De sista fem passen sprang jag med ryggsäck vägande mellan tre och fyra kilo, och det var väldigt nyttigt. Jag kanske borde börjat tidigare med ryggsäckslöpningen så att jag blev mer bekväm i det.

Planeringen

Tankarna på Höga Kustenleden har funnits ganska länge men inte förrän vi bestämde ett datum när det passade hela familjen kunde planeringen börja på allvar. Planen var att locka med hotell (och hotellfrukost) för att utöver den fina naturen få med familjen. Egentligen hade jag tänkt att Jämtlandstriangeln skulle vara mer lagom men tankarna styrdes sakta över på Höga Kusten av oklar anledning.

Planeringen gick mestadels ut på att läsa race reports från Höga Kusten ultra som går samma väg vid ungefär samma årstid, att läsa in mig på kartor och den alldeles utmärkta sidan: https://hogakustenleden.com/ , samt https://naturkartan.se/sv/hogakustenleden där i stort sett allt man behövde veta fanns samlat. Utöver inläsningen var det lite jobb med att fixa i ordning utrustningen. Några exempel på val som jag gjorde:

Jag valde att köra med stavar. De vi hade sen tidigare resor vägde lite mycket, så den enda investeringen jag gjorde var ett par kolfiberstavar från Camp som visade sig väl värda investeringen på 615 kr. Jag behöll gummipluppen undertill för att få bättre grepp på stenar, men det hade jag kunnat skippa. Jag hade med cykelhandskar, men eftersom jag bara körde med stavarna i sammanlagt kanske två timmar var det onödigt.
Jag struntade i vätskesystem och körde bara med vattenflaskor på grund av att de brukar vara enklare att fylla på i djungeln. I efterhand visade det sig vara så torrt att det inte spelade någon roll, plus att jag inte hade någon tid att passa, däremot satt de på sidan av ryggsäcken lite för långt bak, jag borde väl haft minst en på framsidan för att kunna dricka lite enklare.
Jag hade två dropväskor som familjen lämnade vid 42 och vid 78 kilometer. Det var bra, men jag hade nog haft nytta av en väska till vid ca 100 km. Affären vid Köpmanholmen jag satte min tillit till var stängd när jag kom förbi så det gick inte enligt plan.
Skor var hela tiden en liten fundering. Jag köper sällan nya skor och har oftast bara ett par aktiva löpskor i taget eftersom jag springer ner skor jag gillar till molekyler innan jag byter. (jag slänger dem sällan, utan de förpassas till bra-att-ha-i-trädgården). Nuvarande par var Saucony Kinvara 10, ett par lätta skor med lågt drop och knappt någon slitstyrka eller sula med grepp alls. De fick de bli och sen ett par av de gamla Sauconyskorna i en av drop-väskorna. Om det inte hade varit bra väder hade jag troligen varit chanslös på hala stenar och klipphällar med dessa skor, men som det utvecklade sig gick det utmärkt med dessa!
Andra saker jag är lycklig att jag packade ner var keps, solkräm, powerbank med laddar, och elektrolytdricka (eftersom det var så varmt blev detta en viktig komponent).
Jag hade inte med mig någon vattenrening, vilket troligen hade varit en trygghet, så det kan man tänka på om man vill vara på den säkra sidan.
För er som har en Suunto Ambit Peak 3 Sapphire klockan kan jag meddela (eller mest som en note to self) att batteriet tappar ca 10 procent per timme och att man efter 24 timmars löpning har gjort av med 62 % av minnet (en sekunds uppdatering), eller något mindre då jag hade några aktiviteter kvar i klockan sedan tidigare.

Packningen i dropväska 2 (87 km)
Packingen på ryggen
Packningen i dropväska 1 (42 km)

Själva planen (som jag sen glömde hemma) visade var jag skulle kunna befinna mig vid olika klockslag. Den togs fram dels genom att kolla på resultatlistor på HCU men också på det smarta sättet att jag tog snittet mellan rekommenderad vandringstid / 2. Det visade sig stämma okej med tillägget att det gick 2 timmar snabbare och att första halvan tog 10:30 h och andra 13:30 h. (Värt att notera är att jag sprang mitt långsammaste mest hela tiden och att jag inte försökte mig på att springa fort överhuvudtaget, utan uppleva och ta det lugnt istället. Så- nu är det sagt för alla som tyckte det tog för lång tid.)

Eftermiddagen och kvällen dag 1 (fredagen)

Första timmarna gick väldigt bra. Jag fann mig i ett tempo kring 5.30/6 min/km första milen. Några missöden med insparkade tår i rötter och stenar fick mig att vakna till ibland och inse att det kunde ta slut med ett oförsiktigt snedsteg. Nu klarade jag mig med blåa tår, som förblev blåa även långt efter målgång. Nu pratar jag bort det ganska lättvindigt, men när det hände skrek jag högt rakt ut och insåg att det kunde innebära slutet på turen, eftersom jag lovat mig att inte plåga mig fram till vilket pris som helst. Tankarna gick också till den där fusk-hästen som hade nerv-snittat sig och jag klurade på hur många människor som provat samma saker…

Vattentillgången skulle visa sig bli den största faran för fortsatt/angenäm färd. I stort sett allt vatten i naturen var uttorkat och det var långa sträckor uppe i bergen där man inte hade tillgång till civilisation där man kunde be om vätska. Precis innan Lappudden där jag skulle få tillgång till min första väska tog jag den sista klunken vatten jag hade med mig (även om jag brukar tjata på barnen om att man aldrig ska dricka den sista klunken) och fick springa torr sista biten. Det var en härlig känsla att sladda in vid väskan, sätta sig på en stubbe och svepa en halvliter blåbärssoppa! Jag hade också lite förkokade tortellini med pesto och köttbullar som jag inte fick i mig många gram av på grund av värmen. Dricka gjorde jag desto mer.

Det var ganska glest med folk utefter vägen. Första dagen träffade jag ett tiotal människor och andra dagen något fler när jag började närma mig Ö-vik.

Timmarna flöt på ganska bra och jag hamnade ganska snart i någon slags meditativt tillstånd med fyra växlar. (Det här är förstås en efterkonstruktion för att kunna förklara mig lite):

Platt grusväg eller asfalt (ja, det var säkert 1,5 mil asfalt sammanlagt): Långsam löpning med några promenadsteg då och då för att dricka eller ta en bild, särskilt när det var varmt, då var det skönt att gå i skuggan för att samla kraft till nästa långa soliga sträcka. Tempo ca 5.30-7 min/km.
Skogsstig: Långsam jogg med ganska mycket fokus på att inte ramla på stenar och rötter. Tempo ca 6-9 min/km.
Uppför: När jag var pigg, dvs de första två etapperna, så sprang jag på lite även i de brantare uppförslöporna, men sen övergick jag till att alltid gå uppför, oftast utan stavar, men ibland även med. Raskt promenadtempo alltså. Tempo 10+ min/km. Det var ibland lite svårt att tvinga sig till att ta det lugnt. Det var trots allt en ganska lång sträcka och jag var lite osäker på hur det skulle vara i slutet och hur branta bergen var längs vägen.
Nedför: Under tidigare långpass har jag upplevt att det ”farligaste(mest riskfyllda)” har varit nedförslöporna så här var jag extra försiktig och jag tror man kan kalla det långsam jogg här också, även fast jag ibland med stavars hjälp mest gick nedför där det var brant. Tempo 10+ min/km.

En av de stora fördelarna med att springa mitt i juni var ljuset. Det blev aldrig mörkt och eftersom kvällen fortsatte natten igenom blev jag inte heller så trött. Jag tror att det var det som det berodde på i alla fall, eller att jag vid något tillfälle tryckte i mig en halv gel som innehöll koffein. Jag dricker inte kaffe så min kropp blir verkligen starkt påverkad av koffein, så även en liten mängd inbillar jag mig håller mig pigg länge. Att jag hade med fem geltuber var inte nödvändigt då jag uträttade sträckan i makligt tempo, men jag tog med dem för säkerhets skull, då jag vet att man förutom att bli pigg även kan bli glad av dem.

Jag måste också passa på att ge en stor eloge till ledmarkörerna längs leden. På bara ett fåtal ställen kände jag mig osäker och jag sprang bara fel typ tre gånger, och då bara några hundra meter. Överallt där leden svänger eller tar av från en väg finns det skyltar och de orange markeringarna är både väl målade och i hög frekvens.

Dropväska 2 hade familjen gömt bakom en trädstam vid naturum Skuluberget. här bytte jag till en varmare tröja och åt inte heller nu nämnvärt av min pasta med pesto och köttbullar. Tyvärr. Jag lyckades däremot dra till höger arm lite på något sätt så varje gång jag började springa efter denna paus fick jag linka som en halt hund för att komma igång. Det gick inte över under resten av turen och en vecka senare har jag fortfarande känningar, om än inte lika mycket.

Vid flera tillfällen passerade jag sjöar eller stränder där jag ville stanna och bada, men tyvärr hade jag inte packning för det, men det skulle jag nog kunna tänka mig nästa gång.

Skuleskogen natten mellan fredag och lördag

Så kom jag då till Skuleskogen som jag längtat efter hela kvällen. Jag kom in från Entré Syd och vägen upp var ganska väl spångad med bara några partier där klappersten och branter omöjliggjorde träspänger. Backen upp till Slåttdalsskrevan var ganska brant och den tycktes aldrig ta slut. Jag kan tänka mig att den i dagsljus och piggt tillstånd inte alls är så lång, men för mig blev den den längsta delen på hela dygnet. Så kom jag upp till toppen söderifrån.

Skueskogen, södra delen av Slåttdalsskrevan.

Första anblicken av den skreva man kommer till var inte så imponerande, men jag höll god min och fotograferade lite plikktroget. När jag sedan kom över ett krön och fick se den riktiga slåttdalsskrevan var all trötthet som bortblåst. Till råga på allt kom jag dit precis i soluppgången och ena väggen badade i varmt rödgult ljus. Det var helt vindstilla och jag var helt ensam kl 03.20 så upplevelsen blev magisk.

Jag stannade en stund och sprang sedan ner på hällarna norr om skrevan och mötte den uppgående solen än mer. Vägen ner till Entré Nord gick lite långsamt men det var en fin backe där man tidvis sprang bredvid en ravin med ett vattendrag i botten.

Vid Entré Nord glömde jag min keps vid rastplatsen och jag fick springa tillbaka och hämta den, något som tog lite på krafterna, trots att det bara var några hundra meter. Jag funderade på om jag skulle lämna den, men insåg att den behövdes under de soliga timmarna.

Förmiddagen dag 2 (lördagen)

Redan 06.30 var det för varmt för att ha på sig den varma kvällströjan, något som siade om hur varm dagen skulle bli. Jag bar på rätt mycket extra vatten för säkerhets skull och fyllde på var jag än hittade nytt.

Affären vid Köpmanholmen hade tyvärr inte öppnat när jag kom dit, så min frukostplan gick åt fanders. Färden fick fortsätta med en mars-chokladkaka i magen istället.

En väldigt fin sträcka var att springa längs vattnet och alla stränder innan Balesudden.

Berget innan Balesudden var däremot inte alls angenämt för en trött löpare. Skogen var visserligen väldigt fin, men det var upp och ner, och upp och ner, något som jag inte hade föreställt mig. Kanske var det just att det var oväntat som var det som gjorde att jag tror detta kändes som en av de tyngsta delarna utöver Skuleskogen uppför.

De mest krävande delarna förutom berget vid Balesudden och Skuleskogen var faktiskt de till synes oändliga grusvägarna som band ihop de fina skogsvägarna. I värmen fann jag mig leta efter skugga för att inte spendera för mycket energi. Men med idogt gnetande kunde jag snart se det sista berget torna upp sig framför mig i Ö-viks utkanter. Jag tog en sista paus och ringde efter familjen och bad dem möta mig med något kallt att dricka. En titt på klockan och en överslagsräkning gav att jag skulle komma en bra bit under ett dygn. Jag fick lite beslutsångest nu när jag var så nära att ha hållit igång löpningen så länge och beslutade mig faktiskt för att sakta in lite. Jag tog fram stavarna eftersom jag hade märkt att farten sjönk betydligt när jag hade dem framme. På väg uppför berget mötte jag en tjej med stora rosa glasögon och en stor hatt. Jag funderade på om jag hallucinerade, men det visade sig vara ett kollo eller något vid tjärnen där uppe. Jag mötte fler utklädda människor senare.

Så fick jag äntligen se Örnsköldsviks skyline från ovan. Jag rundade stationen precis vid hoppbacken och följde markeringarna ända fram till pidestalen som utgjorde målet för min 24 timmar, 4 minuter och 7 sekunder långa löptur.

Jag lade mig på marken och tittade upp på trädkronorna som gav skugga och var ganska nöjd med livet just då. Familjen kom med dricka och hotellet de bodde på låg bara två hundra meter bort. Jag fick åka bil dit.

Väl på hotellet låg jag och vilade hela eftermiddagen och slumrade till några gånger. Men det var inte förrän framåt natten som jag somnade på riktigt. Kanske var det även nu koffeinet som spökade?

Efterord

Det korta svaret på frågan om jag rekommenderar alla att ta en liknande tur är ett stort JA! Om man inte känner för att springa hela vägen kan man starta vid Skuleberget och får då med sig det gottaste på väg upp mot Örnsköldsvik, då blir det en mer överkomlig dagsetapp.

Jag tror att dropväskorna låg på ungefär rätt ställen, men för att vara mer oberoende av butiker borde jag nog bett om en också vid Köpmansholmen någonstans. Att starta kring lunch och vara framme förmiddagen efter var också lämpligt tycker jag.

Vilken tid man ska räkna med är svårt, men jag tror att 20-26 timmar är ganska sannolikt om man inte gör illa sig förstås, då kan det dra iväg ordentligt.