sommartur – Adventure Sweden

juli 17, 2022juli 18, 2022

89 km löptur mellan Åhus och Ales stenar

Jag har alltid tyckt att kusten längs Skånes kust är väldigt fin. Kanske inte lika uttalat som en vis herr Ranelid, men på mitt eget sätt. Efter att ha gjort lite bilutflykter och småturer till små sultronställen längs Österlen började jag fundera på om det kunde vara fint att springa hela vägen från vårt sommarhus i Åhus till till exempel Ales stenar. Det visade sig bli en perfekt och lagom lång tur med mycket variation och fina vyer.

Förberedelser

Mina löpförberedelser inför utflykten var minst sagt undermåliga. Under juni sprang jag nästan ingenting, mest på grund av en USA-resa där vi inte hann med så mycket träning (vi gick visserligen mycket, men några löpsteg blev det knappast förutom till pannkaksmaskinen vid frukostbuffén när den var ledig!). Veckorna innan turen (som gick av stapeln 2022-07-15) fick jag fick ihop ungefär 10 träningspass varav hälften på ungefär en mil och en handfull av dem med ryggsäck. Just att vänja sig att springa med ryggsäck har jag lärt mig den hårda vägen och jag var i efterhand väldigt glad att jag kom ihåg min lärdom.

Gällande rutten tog jag inspiration från några olika ställen; skåneledens sträckning, GAX 100-loppet som går ungefär samma sträckning fast är mycket längre, samt mina egna idéer och efterforskningar. Banan jag plottade ut var 88,88 kilometer lång. Det sista jag gjorde var att markera ut ca 10 platser där det verkade finnas butiker och vatten om jag skulle behöva.

Jag använde Googles tjänst ”Mina kartor” för att ha med mig färdvägen på telefonen. Min klocka (Suunto Ambit Peak3) är inte så skarp när det gäller rutter så det fick bli telefonen. Förut var det en app men nu när de bytt till en webbsida märkte jag lite för sent hur otroligt usel den var: Den låste sig varje gång efter ca 10 sekunder så den får de jobba vidare med. Som tur var hade jag ju ialltid ett uppfång till vänster om mig i form av Östersjön så det var inte så svårt att hitta vägen.

Jag valde dag bara baserat på väder och skippade faktiskt den första planerade dagen då det skulle bli rätt varmt . Nu siktade jag in mig på en dag en vecka längre fram (15 juli) med dagstemperatur kring 20 grader och växlande molnighet.

Packlista

Jag försökte hålla mig till en minimal packning då jag visste att det skulle finnas mat och vatten typ överallt längs vägen.

Ett halvt paket Singoallakex
3 delicato-chokladbollar
1 paket dextrosol
1 Mars-choklad som visade sig vara för gammal
1 liter blåbärssoppa
en vattenflaska a 60 cl
en extra vattenflaska 5dl PET fylld med 1,5 dl vatten
Buff
Plåster, papper etc.
Ryggsäck 6 l Agile Salomon
På mig: skor Saucony Kinvara 10, t-shirt, shorts, underkläder
Klockladdare
powerbank 10 000 mah
telefon Samsung Galaxy S21
5 paket resorb sport (i pulver)
1 sport-gel kolhydratgucka

Morgonen

Jag gick motvilligt upp 5.20 men var rätt glad att vi bara drack en Gin & Tonic kvällen innan. Jag packade det sista i ryggsäcken och var igång ca 5.35. Frukost blev det ingen, jag kände inte för att äta så tidigt. Jag smorde in mig med lite solkräm och gav mig tyst iväg för att inte väcka familj eller hund. Det var inte kallt sä jag sprang i t-shirt och shorts redan från början. Hade det varit för kallt hade jag börjat med en extra tröja som jag lämnat längs vägen och hämtat upp på vägen hem eller någon annan dag.

Vägen ut genom Äspet lyckades jag förstås springa lite snett men jag var snart på god väg mot Yngsjö på en stig jag löpt och cyklat många gånger förut.

Färden gick rätt bra, jag tog någon avstickare in i skogen och hittade fina blåbär som jag roffade åt mig som kompensation för att jag skippat frukosten.

Fin strandskog med mjukt underlag men många vägval.

Jag var ganska ensam de första timmarna. Tyskarna och svenska hipstereliten i sina campingbilar och tält började vakna kring 8-tiden men innan dess var det bara någon förskrämd hundägare som blivit utlurad av sin jycke som såg mig.

Min näst intill obefintliga träning gjorde sig påmind när jag med lite ångest insåg att min kilometertid i början var kring 6 minuter eller däröver. Vanligen brukar jag kunna känna mig fram till vilken fart jag hålla och testa lite olika tempon för att kunna extrapolera ankomsttiden lite, men idag gick det inte fortare än 6 min/km. Jag förberedde mig på en lång dag. Överslaget innan jag började var på mellan 12 och 14 timmar och nu visste jag att det skulle bli i övre intervallet om jag ens skulle klara det…

Innan Friseboda fick jag en fin mjuk strandskogslöpning som jag kom att uppskatta mycket. Det var dock stigar överallt så jag fick chansa i många vägskäl.

Ravlunda skjutfält i lite annan tappning än under värnplikten för 100 år sedan.

Snart kom jag ner till vattnet och kunde springa en lång sträcka längs stigen som gick precis innan stranden. Här flöt det på bra och var väldigt fint.

Första gången jag medvetet bröt min planerade rutt var när jag kom in på Ravlunda skjutfält. Jag hade kontrollerat att det inte var någon skjutning i förväg för att slippa springa runt hela alltet (alternativ ducka för nedregnande granater). Inget av alternativen hade varit så kul.

Gällande vägvalet chansade jag lite nu och lämnade planerade rutten och sprang nära vattnet istället för upp i land och fick betala med ett kallt men uppfriskande vad. Med sandiga fötter och barfota fick jag jogga 500 meter innan fötterna var så torra att jag kunde torka av sanden lite hjälpligt och snöra på skorna igen.

Snart övergår grusvägen till väg ner mot Havängs vandrarhem.

Skjutfältet var lika fint som vanligt. Det är lyxigt att kunna springa var som helst på en gräshed omgiven av får och belyst av en lagom het sommarsol. Jag följde lite stigar och kom snart längre och längre in mot vägen till Havängs vandrarhem som jag till slut landade vid.

Här och längs alla andra platser som det fanns en mer lättillgänglig anslutning till havet var det en del folk. På nästan alla andra platser var det tomt eller möjligtvis en och annan lokalbo som var ute och gick med hund eller barn.

I samband med löpturen längs stranden (i den mjuka sanden som gjorde det lite tungt bitvis) kom den första regnskuren. Det gjorde inte så mycket då den snabbt var över men det fick mig ändå att skatta mig lycklig att jag valt en dag utan ihållande regn. Jag hade inte kläder med mig för att klara det nämligen.

Snart kom jag in i första pittoreska samhället med glasskiosk, vitkalkade hus och en liten hamn. Vitemölla följdes av Kivik och ett tiotal andra liknande orter som var som tagna ur en reklambroschyr över Österlen. Jag stannade i hamnen (= centrum) på flera av dessa orter och andades ut, tog en bit överprocessad matsäck att äta och fyllde på vatten + kollade kartan på mobilen var nästa hållpunkt var och hur jag skulle komma dit.

Efter Kivik hamnade jag på Äpplets hus där jag inbillade mig att jag skulle vara sugen på en exotisk äppelmust eller någon annan trollbrygd. Det visade sig vara fel och jag fortsatte med mina Resorb Sport genom hela dagen. Här hörde jag också av mig till min kontrollcentral hemma i Åhus och berättade att jag levde.

Förmiddag

Nu hade det hunnit bli förmiddag och lite varmare. Då var det skönt att leta sig in under skuggorna på Stenshuvuds nationalpark. Här hade jag redan på förhand valt att springa runt berget, dels för att jag varit uppe tidigare men också för att spara på krafterna och slippa de extra höjdmetrarna. Det var inte så smart då jag snart fann mig i en labyrint av stenar som utgjorde stigen runt berget. Det var tungrott och lite tråkigt. En klen tröst var Jätteporten efter halva vägen som visade en fin vy över havet.

Omysigt löpunderlag i Stenshuvud nationalpark.

Nästa regnskur kom på stranden efter Stenshuvud men jag pinnade oförtrutet på och gick upp för branten vid Knäbäckshusen där vägen rundade Viks golfklubb (eller Wijkhs gulfklubb som den borde heta för att verka riktigt anrik) och sen fortsatte ned via en suktande handelsträdgård med jordgubbar och bigarråer till Viks samhälle.

Nu passerade jag de fina byarna som låg som ett pärlband längs kusten. Stranden innan Simrishamn var väldigt fin, likaså Brantevik och Skillinge (vad de nu ska med de stora industribyggnaderna som skymmer min dotters kompis utsikt vid havet där förstår jag dock inte).

En dötråkig sträcka var tyvärr de 6 kilometrarna längs en rak, nyasfalterad cykelväg in mot Skillinge, här kanske man kunde sprungit närmare havet men jag chansade inte. Det var bara att bita ihop och tänka på nästa etapp.

Jag litar inte riktigt på batteritiden på min klocka så här någonstans satte jag i laddaren i 45 minuter för att slippa bli utan logg och tidtagning.

Ibland sprang man genom kohagar och jag fick en gång finna mig i att sänka tempot då en stor ko gick framför mig på en smal stig och vägrade släppa förbi mig. Bra att ha något att skylla det låga tempot på!

Playa del Nånting med regntunga skyar i bakgrunden.

Eftermiddag

Vid Skillinge fyllde jag på vatten och räknade ut att jag hade kommit ca 67 kilometer utan att få ont någonstans! Jag hade sprungit så lugnt att inget var trasigt, inte ens en nagel eller vaderna som ibland brukar bli lite trötta. Ryggen, axlarna, trampdynorna, allt mådde oförtjänt bra så jag berömde mig själv och åt lite extra chokladboll.

Efter Skillinge följde ytterligare en fin bit nära stranden med fina hus och bra utsikt mot Bornholm. Därefter kom jag ner på stranden på riktigt vid Spraggehusen. Jag trodde att det bara skulle vara en liten bits löpning på stranden här men det visade sig bli rätt långt. Som tur var var sanden packad på de flesta ställen så det gick okej att springa. Jag tog sikte på en roddbåt som låg upplagd nån kilometer längre fram, sen på ett vindskydd någon Robinson-wannanbe byggt, sen på ditten och datten tills jag till slut hittade framme där jag skulle upp. Det blev sammanlagt ungefär 10 kilometer längs stranden tills fyren Sandhammaren uppenbarade sig i skogen.

Nu var jag klar med sandstrand och jag ringde till familjen för att meddela att jag var ”nära” Ales stenar. I praktiken var det ca 7 km kvar. Det var nu sista gången jag fyllde på vatten (bakom glasskiosken) och jag sprang in en bit och sen vänster genom skogen. Skogsstigen hade relativt mycket sand på sig men i slutet övergick den till fin hedmark som steg upp och sedan ner mot Löderups strandbad. Här trodde jag att jag var framme i stort sett eftersom det bara var typ 4 kilometer kvar.

Men tji fick jag! Snart pekade stigen ut på klapperstensstranden mot Kåseberga och det var bara att börja springa. Detta var en jobbig bit och jag fick tröstäta några druvsockertabletter för att inte tröttna.

Slutligen kom så trappan upp mot Kåsebergavägen. Jag sprang fel inne i byn men såg snart stigen slingra sig upp mot Ales stenar. Solen bröt igenom och samtidigt som jag passerade den sista infromationstavlan såg jag familjen stå och vänta på mig vid stenarna.

det var skönt att vara framme och jag firade med en kall läsk och att ligga i gräset några minuter. Vi tog lite fina bilder i kvällsljuset och sedan bar det sakta av ned till hamnen där bilen väntade för färd hemåt!

Efterord

Totalt tog turen ca 13 timmar och 40 minuter, varav 12:40 var i rörelse. Totala sträckan blev 89,4 kilometer, vilket bara var ca 600 meter mer än planerat. Jag tror det berodde på lite felspringningar i början och att jag valde lite andra stigar.

Vad blev då kvar och vad var oanvänt? Jo, en resorb sport, en halv chokladboll, hela mars-chokladen (för den var för gammal) fick följa med hem. Min gel hade jag också kvar som vanligt, likaså några dextrosol. 3 dl blåbärssoppa belv också kvar. Buffen använde jag inte. I övrigt kom allt i packningen till användning.

Dagen efter var jag lite trött i benen men kom igång redan på eftermiddagen och på söndagen kände jag mig nästan helt återställd om än lite trött. Men en padelmatch orkade jag med:)

Som tidigare skrivet så kan jag verkligen rekommendera denna turen då det är stor variation i natur och underlag, inte så mycket höjdskillnad, mycket möjligheter till proviantering och ganska ofarligt att springa fel. Har man ingen bil borde man nog fortsätta springa till Ystad där det är bättre kommunikationer men för mig som hade tillgång till skjuts var Ales stenar en bra slutpunkt.

Just när jag sprang var vattnet rätt kallt (bara ca 8 grader i Åhus) så jag planerade inte in några badstopp men ett vanligt år hade det nog varit på sin plats.

Hade jag inte sprungit helt själv hade jag nog också köpt glass och annat längs vägen, nu höll jag mig till min egen matsäck och köpte ingenting på hela dagen.

augusti 9, 2021augusti 9, 2021

Åhus till Halmstad (150 km) på cykel med 12-åring

Ända sedan sommaren 2020 hade Malte (som nu blivit 12 år) pratat om att en dag cykla mellan Åhus där vi har sommarhus och Laxvik utanför Halmstad (där familjens tidigare och min brors nuvarande) sommarhus befinner sig.

Då vi tidigare cyklat 100 km kändes det överlag genomförbart efter att ha mätt upp sträckan till ca 150 kilometer på kartan. Vi kom fram till att det nog var bäst att träningscykla lite, bland annat för att Malte envisades med att cykla med sin Mountainbike med rätt breda däck. Jag själv körde på min racercykel och kände inte lika stort behov av träning.

Snart sätter vi igång. Malte med sin Scott Aspect 760 som nu är stulen (fy!) och Jonas med Merida Reacto. Orättvist? Ja, troligen….

Förberedelser

Förutom allt lekcyklande under våren och sommaren så blev det en dedikerad 30 kilometerstur (med mamma Liselott till Bromölla) och en på 10 kilometer innan den stora dagen. Tyvärr hade Malte lite ont i ryggen efter turen på 30 kilometer så det var lite spänt innan vi gav oss av. Dagen innan besökte vi en cykelbutik och kittade upp oss med extra slang till Maltes cykel och ett par cykelhandskar. Turen till mataffären resulterade i dextrosoltabletter, mars-choklad, delicato-chokladbollar, toblerone och Twix.

Den största utmaningen planeringsmässigt var hur vi skulle ta oss till Halmstad utan att behöva cykla på stora vägar med mycket trafik. Det gick en del tid åt att skapa en preliminär rutt som sen ändrades lite efter hand.

Den planerade rutten som blev ca 150 kilometer med 10-20 kilometer grusväg.

Vädret sommaren 2021 var det knappast något fel på men vi siktade in oss på en dag när kusinerna var på plats på västkusten och när det var lite medvind enligt väderprognosen. Planen var också att cykla dit en dag så kunde resten av familjen komma dagen efter och bada lite saltvatten och hämta upp cyklisterna.

Kvällen innan avfärd gjorde vi misstaget att beställa take-away pizza och kebab vilket gjorde att uppladdningen blev lite konstig. Vi hade nämligen inte ätit så mycket fet mat innan under sommaren…

Vi packade cyklarna med choklad, reparationssats och som grädde på moset tejpade jag fast två par badbyxor på sadelstolpen som kunde komma väl till pass när vi kom fram till Laxvik/Halmstad. Även tandborstar unnade vi oss att ta med.

Packlista (ungefärlig) i ramväska, fickor och sadelväska. Malte hade inte något på sin cykel.

Cykelreparationssats med extra slangar och pump
3 vattenflaskor totalt
4 mars, en twix, en toblerone, en kexchoklad
2 delicatobollar
några Resorb sport-pulver
Badbyxor och tandborstar till ankomsten
2x telefon och liten powerbank med laddare.
Inga extra kläder eller strumpor hade vi med oss.

Måndag 25 juli 2021

Vi hade egentligen tänkt starta klockan 06, men efter lite strul på kvällen och natten valde vi att ge oss sovmorgon till 07.00. Vi åt lite smörgås och blåbärssoppa och kom ganska snabbt iväg från Åhus. Redan under första milen som vi cyklat många gånger förut fick vi känna på att vi hade medvind, men också att Malte inte riktigt hade vaknat än. Det långsamma tempot (ca 15 km/h) fortsatte faktiskt ända förbi Kristianstad i ungefär en och en halv timme. Då tog vi en lite längre bensträckare och åt en mars-choklad. Efter det började krafterna sakta infinna sig i benen och vi började flyta på lite bättre. Det var ganska lätt att hitta vår väg och vi slapp bilar på de flesta sträckor. Vi hade valt att cykla norr om Kristianstad eftersom vi inte visste om det fanns cykelväg mellan Kristianstad och Hässleholm, men sen visade det sig att det faktiskt visst är en cykelbana/mindre väg mellan de två städerna. Vi hoppade på cykelbanan i Vinslöv och fick se den stora flocken dovhjortar i hägnet precis därefter.

Snart hade vi cyklat 50 kilometer och tog en kort paus och ringde hem till familjen och sade god morgon. Snart var vi inne i Hässleholm. Cykelvägarna i Hässleholm var fina men i övrigt var det mest transportsträcka. Vi passerade norra utfarten och tog den lilla vägen mot Vankiva. Där stannade vi en kortis vid kyrkan och tittade på familjegraven som var väldigt välräfsad och fin.

Vi bestämde oss tidigt att varje mil ta en stretchpaus och vrida på händer, armar och rygg och vi lyckades nog hålla det ungefär som planerat med resultatet att ingen av oss fick några större problem. Malte hade lite svårare att variera greppet med händerna men gjorde så gott han kunde.

Resans största katastrof inträffade när Malte råkade pausa sin klocka vid 50 km och inte satte på den igen förrän några kilometer senare så han fick svårt att hålla koll på hur långt vi cyklat (plus att han inte skulle kunna visa sina kompisar om sina bedrifter…)

Här någonstans såg vi en helt platt groda som såg väldigt tvådimensionell ut. En ökta roadkill.

Vid det här laget hade det börjat bli väldigt varmt och vattnet började tryta. Vi hade tre flaskor med oss varav en av dem hade Resorb sportpulver i sig. Vi siktade in oss på Vittsjö lokalbutik och trampade på. Landsbygden var väldigt fin men relativt tom på människor.

Vittsjö, en kort paus för att gömma oss för solen.

Rätt vad det var hade vi cyklat 75 kilometer och vi stannade vid en lyktstolpe och firade med varm Toblerone-choklad. Nu hade vi kommit ut längs stora vägen norrut och som tur var fanns det cykelbana, annars hade det varit kärvt.

Vi stannade som sagt på ICA Vittsjö och fyllde på med lite choklad och vatten. Jag hade lovat Malte en läsk att dricka men det var inte så viktigt när vi väl kom fram. Tre wienerbröd fick vi med oss också.

På väg mot Halland. Vi kyrkan i Hishult.

Efter Vittsjö började en lite osäker väg som jag bara rekat på karta. Vi lämnade vägen mot Markaryd och hamnade på en fin liten asfaltsväg (efter 1 km grusväg som slutade i en loppis) som tog oss en bra bit västerut. Uppe kring Hannabad var det dock slut på asfalten och vi fick kämpa oss igenom ca en mil plus några kilometer grusväg. Det funkade relativt bra och ingen av oss fick punktering (det var mest jag som var rädd för det). Det var riktigt varmt nu och vi stannade lite då och då och tittade på kartan och tittade på den fina naturen.

Alla gårdar vi passerade såg oväntat välhållna ut men det är lite synd om de som bor där eftersom det enda som finns i form av service är deras egna loppmarknader…

Angående kartan så hade jag en liten papperslapp med de viktigaste byarna men det som vi använde mest var funktionen ”Mina kartor” i Google maps. Jag laddade över .gpx-filen från Strava (som jag använt för planeringen) och sen funkade det bara. Jag kanske borde laddat över kartan till klockan också men med Suuntos senaste uppdateringar får jag inte riktigt till det med de olika apparna så det fick vara.

Det var lätt att hitta vägen och snart cyklade vi under E4 söder om Markaryd. Det var förstås kö och alla bilarna stod stilla på bron.

En fin gårdsbutik. Vi hade tankar på att handla lite men tyvärr fanns det nte plats för något i våra väskor.

Vi stannade vid en fin kurva och firade 100 kilometer med ytterligare ett samtal till familjen och sen rullade vi vidare. Ganska snart blev det ytterligare ett stopp i skuggan och vi slukade glupskt alla kvarvarande Wienerbröd. Nästa mål var Hishult där vi skulle få dricka i affären.

Vi passerade några fina cafeer, gårdsbutiker och en alpacka-farm. Hishult var en fin by med en fin kyrka. ICA var det däremot inte mycket med då de hade stängt en halvtimme tidigare (15.00) så det var bara att bita ihop och trampa vidare. Nu var Laholm nästa chans.

Värmen hade verkligen slagit ett grepp om Halland och det var en utmattad Malte som svängde ner på torget i Laholm och fick sin efterlängtade läsk på ett café.

Paus i Laholm. Fullt med folk på torget. Vi gick aldrig in i mataffären utan hamnade på ett café. Här fick vi tipset av en engagerad innehavare att man ska dricka varmt vatten i värmen.

Nu var det bara 18 kilometer kvar och efter en lite längre paus gav vi oss iväg ut via vattenkraftverket och sedan mot kusten. Vi passerade en enorm häck och snart började vi känna igen oss. Malte var övertygad om att han sett kusinernas bil och det gav extra energi i slutet. Likaså några dextrosoltabletter som vi glatt tuggade i oss.

När vi svängde in under bron till Laxvik stod klockan på 148 km så vi fick ta ett extra varv runt samhället för att nå målet om 150 km.

Det kändes skönt att vara framme och att vi inte fick så ont i kropparna. Vi firade ankomsten med ett bad på stranden och så fick vi mat och husrum. Tack så mycket för det!

Totala sträckan, tiden och höjdskillnader

Alla saker fungerade perfekt på turen, inget gick sönder och maten tog inte slut, så vi får nog konstatera att det gick rätt bra!

Sverige är tjockt på mitten, precis som Monty Python’s brontosaurus-theory.

september 12, 2020

Att springa hela Höga kusten-leden, 130 km, i ett sträck, kan det vara något?

Slåttdalsskrevan i Skuleskogen i soluppgång, 03.25

Klockan 12.15 en dag mitt i juni 2020 stod jag vid norra brofästet vid Höga kusten-bron i värmen och undrade vad jag höll på med. Familjen hade just släppt av mig vid hotellparkeringen och jag hade krängt på mig ryggsäcken och hittat de första orange vägvisarna ner mot vattnet. Jag tappade vattenflaskan efter 10 meter (som en Deja vu från min första vätternrunda när jag tappade cykelpumpen i starten) och ångrade i den stunden att jag inte hittat mitt vätskesystem på grund av att vi byggde om köket hemma just då.

Planeringen för den här dagen började ungefär en månad tidigare, så jag tror vi startar där…

(Den här beskrivningen är ganska detaljerad, delvis för att jag själv inte hittat svar på mina mikrosopiska frågor inför turen, men också för att komma ihåg hur jag tänkte själv till en annan gång.)

Träningen inför

Min träning ändrades inte nämnvärt inför loppet förutom att jag på lördagen innan (6 dagar före) sprang ett tvåmilspass runt Edsviken och sedan vilade så mycket jag kunde. Under året (de första fem månaderna ca) hade jag sprungit 750 kilometer och simmat 46 km. Mestadels hade jag sprungit etapper om ca 7-9 kilometer, oftast i skogen. Back-mässigt hade jag fått ihop sammanlagt två pass, ett i Väsjöbacken och ett i Hammarbybacken. Längsta passet totalt var 20 kilometer. Jag tror jag sprang ca 20 km en handfull gånger under våren. Så här i efterhand kanske jag borde sprungit några längre pass till, men det är svårt att öva på timme 20-24 oavsett tycker jag. De sista fem passen sprang jag med ryggsäck vägande mellan tre och fyra kilo, och det var väldigt nyttigt. Jag kanske borde börjat tidigare med ryggsäckslöpningen så att jag blev mer bekväm i det.

Planeringen

Tankarna på Höga Kustenleden har funnits ganska länge men inte förrän vi bestämde ett datum när det passade hela familjen kunde planeringen börja på allvar. Planen var att locka med hotell (och hotellfrukost) för att utöver den fina naturen få med familjen. Egentligen hade jag tänkt att Jämtlandstriangeln skulle vara mer lagom men tankarna styrdes sakta över på Höga Kusten av oklar anledning.

Planeringen gick mestadels ut på att läsa race reports från Höga Kusten ultra som går samma väg vid ungefär samma årstid, att läsa in mig på kartor och den alldeles utmärkta sidan: https://hogakustenleden.com/ , samt https://naturkartan.se/sv/hogakustenleden där i stort sett allt man behövde veta fanns samlat. Utöver inläsningen var det lite jobb med att fixa i ordning utrustningen. Några exempel på val som jag gjorde:

Jag valde att köra med stavar. De vi hade sen tidigare resor vägde lite mycket, så den enda investeringen jag gjorde var ett par kolfiberstavar från Camp som visade sig väl värda investeringen på 615 kr. Jag behöll gummipluppen undertill för att få bättre grepp på stenar, men det hade jag kunnat skippa. Jag hade med cykelhandskar, men eftersom jag bara körde med stavarna i sammanlagt kanske två timmar var det onödigt.
Jag struntade i vätskesystem och körde bara med vattenflaskor på grund av att de brukar vara enklare att fylla på i djungeln. I efterhand visade det sig vara så torrt att det inte spelade någon roll, plus att jag inte hade någon tid att passa, däremot satt de på sidan av ryggsäcken lite för långt bak, jag borde väl haft minst en på framsidan för att kunna dricka lite enklare.
Jag hade två dropväskor som familjen lämnade vid 42 och vid 78 kilometer. Det var bra, men jag hade nog haft nytta av en väska till vid ca 100 km. Affären vid Köpmanholmen jag satte min tillit till var stängd när jag kom förbi så det gick inte enligt plan.
Skor var hela tiden en liten fundering. Jag köper sällan nya skor och har oftast bara ett par aktiva löpskor i taget eftersom jag springer ner skor jag gillar till molekyler innan jag byter. (jag slänger dem sällan, utan de förpassas till bra-att-ha-i-trädgården). Nuvarande par var Saucony Kinvara 10, ett par lätta skor med lågt drop och knappt någon slitstyrka eller sula med grepp alls. De fick de bli och sen ett par av de gamla Sauconyskorna i en av drop-väskorna. Om det inte hade varit bra väder hade jag troligen varit chanslös på hala stenar och klipphällar med dessa skor, men som det utvecklade sig gick det utmärkt med dessa!
Andra saker jag är lycklig att jag packade ner var keps, solkräm, powerbank med laddar, och elektrolytdricka (eftersom det var så varmt blev detta en viktig komponent).
Jag hade inte med mig någon vattenrening, vilket troligen hade varit en trygghet, så det kan man tänka på om man vill vara på den säkra sidan.
För er som har en Suunto Ambit Peak 3 Sapphire klockan kan jag meddela (eller mest som en note to self) att batteriet tappar ca 10 procent per timme och att man efter 24 timmars löpning har gjort av med 62 % av minnet (en sekunds uppdatering), eller något mindre då jag hade några aktiviteter kvar i klockan sedan tidigare.

Packningen i dropväska 2 (87 km)
Packingen på ryggen
Packningen i dropväska 1 (42 km)

Själva planen (som jag sen glömde hemma) visade var jag skulle kunna befinna mig vid olika klockslag. Den togs fram dels genom att kolla på resultatlistor på HCU men också på det smarta sättet att jag tog snittet mellan rekommenderad vandringstid / 2. Det visade sig stämma okej med tillägget att det gick 2 timmar snabbare och att första halvan tog 10:30 h och andra 13:30 h. (Värt att notera är att jag sprang mitt långsammaste mest hela tiden och att jag inte försökte mig på att springa fort överhuvudtaget, utan uppleva och ta det lugnt istället. Så- nu är det sagt för alla som tyckte det tog för lång tid.)

Eftermiddagen och kvällen dag 1 (fredagen)

Första timmarna gick väldigt bra. Jag fann mig i ett tempo kring 5.30/6 min/km första milen. Några missöden med insparkade tår i rötter och stenar fick mig att vakna till ibland och inse att det kunde ta slut med ett oförsiktigt snedsteg. Nu klarade jag mig med blåa tår, som förblev blåa även långt efter målgång. Nu pratar jag bort det ganska lättvindigt, men när det hände skrek jag högt rakt ut och insåg att det kunde innebära slutet på turen, eftersom jag lovat mig att inte plåga mig fram till vilket pris som helst. Tankarna gick också till den där fusk-hästen som hade nerv-snittat sig och jag klurade på hur många människor som provat samma saker…

Vattentillgången skulle visa sig bli den största faran för fortsatt/angenäm färd. I stort sett allt vatten i naturen var uttorkat och det var långa sträckor uppe i bergen där man inte hade tillgång till civilisation där man kunde be om vätska. Precis innan Lappudden där jag skulle få tillgång till min första väska tog jag den sista klunken vatten jag hade med mig (även om jag brukar tjata på barnen om att man aldrig ska dricka den sista klunken) och fick springa torr sista biten. Det var en härlig känsla att sladda in vid väskan, sätta sig på en stubbe och svepa en halvliter blåbärssoppa! Jag hade också lite förkokade tortellini med pesto och köttbullar som jag inte fick i mig många gram av på grund av värmen. Dricka gjorde jag desto mer.

Det var ganska glest med folk utefter vägen. Första dagen träffade jag ett tiotal människor och andra dagen något fler när jag började närma mig Ö-vik.

Timmarna flöt på ganska bra och jag hamnade ganska snart i någon slags meditativt tillstånd med fyra växlar. (Det här är förstås en efterkonstruktion för att kunna förklara mig lite):

Platt grusväg eller asfalt (ja, det var säkert 1,5 mil asfalt sammanlagt): Långsam löpning med några promenadsteg då och då för att dricka eller ta en bild, särskilt när det var varmt, då var det skönt att gå i skuggan för att samla kraft till nästa långa soliga sträcka. Tempo ca 5.30-7 min/km.
Skogsstig: Långsam jogg med ganska mycket fokus på att inte ramla på stenar och rötter. Tempo ca 6-9 min/km.
Uppför: När jag var pigg, dvs de första två etapperna, så sprang jag på lite även i de brantare uppförslöporna, men sen övergick jag till att alltid gå uppför, oftast utan stavar, men ibland även med. Raskt promenadtempo alltså. Tempo 10+ min/km. Det var ibland lite svårt att tvinga sig till att ta det lugnt. Det var trots allt en ganska lång sträcka och jag var lite osäker på hur det skulle vara i slutet och hur branta bergen var längs vägen.
Nedför: Under tidigare långpass har jag upplevt att det ”farligaste(mest riskfyllda)” har varit nedförslöporna så här var jag extra försiktig och jag tror man kan kalla det långsam jogg här också, även fast jag ibland med stavars hjälp mest gick nedför där det var brant. Tempo 10+ min/km.

En av de stora fördelarna med att springa mitt i juni var ljuset. Det blev aldrig mörkt och eftersom kvällen fortsatte natten igenom blev jag inte heller så trött. Jag tror att det var det som det berodde på i alla fall, eller att jag vid något tillfälle tryckte i mig en halv gel som innehöll koffein. Jag dricker inte kaffe så min kropp blir verkligen starkt påverkad av koffein, så även en liten mängd inbillar jag mig håller mig pigg länge. Att jag hade med fem geltuber var inte nödvändigt då jag uträttade sträckan i makligt tempo, men jag tog med dem för säkerhets skull, då jag vet att man förutom att bli pigg även kan bli glad av dem.

Jag måste också passa på att ge en stor eloge till ledmarkörerna längs leden. På bara ett fåtal ställen kände jag mig osäker och jag sprang bara fel typ tre gånger, och då bara några hundra meter. Överallt där leden svänger eller tar av från en väg finns det skyltar och de orange markeringarna är både väl målade och i hög frekvens.

Dropväska 2 hade familjen gömt bakom en trädstam vid naturum Skuluberget. här bytte jag till en varmare tröja och åt inte heller nu nämnvärt av min pasta med pesto och köttbullar. Tyvärr. Jag lyckades däremot dra till höger arm lite på något sätt så varje gång jag började springa efter denna paus fick jag linka som en halt hund för att komma igång. Det gick inte över under resten av turen och en vecka senare har jag fortfarande känningar, om än inte lika mycket.

Vid flera tillfällen passerade jag sjöar eller stränder där jag ville stanna och bada, men tyvärr hade jag inte packning för det, men det skulle jag nog kunna tänka mig nästa gång.

Skuleskogen natten mellan fredag och lördag

Så kom jag då till Skuleskogen som jag längtat efter hela kvällen. Jag kom in från Entré Syd och vägen upp var ganska väl spångad med bara några partier där klappersten och branter omöjliggjorde träspänger. Backen upp till Slåttdalsskrevan var ganska brant och den tycktes aldrig ta slut. Jag kan tänka mig att den i dagsljus och piggt tillstånd inte alls är så lång, men för mig blev den den längsta delen på hela dygnet. Så kom jag upp till toppen söderifrån.

Skueskogen, södra delen av Slåttdalsskrevan.

Första anblicken av den skreva man kommer till var inte så imponerande, men jag höll god min och fotograferade lite plikktroget. När jag sedan kom över ett krön och fick se den riktiga slåttdalsskrevan var all trötthet som bortblåst. Till råga på allt kom jag dit precis i soluppgången och ena väggen badade i varmt rödgult ljus. Det var helt vindstilla och jag var helt ensam kl 03.20 så upplevelsen blev magisk.

Jag stannade en stund och sprang sedan ner på hällarna norr om skrevan och mötte den uppgående solen än mer. Vägen ner till Entré Nord gick lite långsamt men det var en fin backe där man tidvis sprang bredvid en ravin med ett vattendrag i botten.

Vid Entré Nord glömde jag min keps vid rastplatsen och jag fick springa tillbaka och hämta den, något som tog lite på krafterna, trots att det bara var några hundra meter. Jag funderade på om jag skulle lämna den, men insåg att den behövdes under de soliga timmarna.

Förmiddagen dag 2 (lördagen)

Redan 06.30 var det för varmt för att ha på sig den varma kvällströjan, något som siade om hur varm dagen skulle bli. Jag bar på rätt mycket extra vatten för säkerhets skull och fyllde på var jag än hittade nytt.

Affären vid Köpmanholmen hade tyvärr inte öppnat när jag kom dit, så min frukostplan gick åt fanders. Färden fick fortsätta med en mars-chokladkaka i magen istället.

En väldigt fin sträcka var att springa längs vattnet och alla stränder innan Balesudden.

Berget innan Balesudden var däremot inte alls angenämt för en trött löpare. Skogen var visserligen väldigt fin, men det var upp och ner, och upp och ner, något som jag inte hade föreställt mig. Kanske var det just att det var oväntat som var det som gjorde att jag tror detta kändes som en av de tyngsta delarna utöver Skuleskogen uppför.

De mest krävande delarna förutom berget vid Balesudden och Skuleskogen var faktiskt de till synes oändliga grusvägarna som band ihop de fina skogsvägarna. I värmen fann jag mig leta efter skugga för att inte spendera för mycket energi. Men med idogt gnetande kunde jag snart se det sista berget torna upp sig framför mig i Ö-viks utkanter. Jag tog en sista paus och ringde efter familjen och bad dem möta mig med något kallt att dricka. En titt på klockan och en överslagsräkning gav att jag skulle komma en bra bit under ett dygn. Jag fick lite beslutsångest nu när jag var så nära att ha hållit igång löpningen så länge och beslutade mig faktiskt för att sakta in lite. Jag tog fram stavarna eftersom jag hade märkt att farten sjönk betydligt när jag hade dem framme. På väg uppför berget mötte jag en tjej med stora rosa glasögon och en stor hatt. Jag funderade på om jag hallucinerade, men det visade sig vara ett kollo eller något vid tjärnen där uppe. Jag mötte fler utklädda människor senare.

Så fick jag äntligen se Örnsköldsviks skyline från ovan. Jag rundade stationen precis vid hoppbacken och följde markeringarna ända fram till pidestalen som utgjorde målet för min 24 timmar, 4 minuter och 7 sekunder långa löptur.

Jag lade mig på marken och tittade upp på trädkronorna som gav skugga och var ganska nöjd med livet just då. Familjen kom med dricka och hotellet de bodde på låg bara två hundra meter bort. Jag fick åka bil dit.

Väl på hotellet låg jag och vilade hela eftermiddagen och slumrade till några gånger. Men det var inte förrän framåt natten som jag somnade på riktigt. Kanske var det även nu koffeinet som spökade?

Efterord

Det korta svaret på frågan om jag rekommenderar alla att ta en liknande tur är ett stort JA! Om man inte känner för att springa hela vägen kan man starta vid Skuleberget och får då med sig det gottaste på väg upp mot Örnsköldsvik, då blir det en mer överkomlig dagsetapp.

Jag tror att dropväskorna låg på ungefär rätt ställen, men för att vara mer oberoende av butiker borde jag nog bett om en också vid Köpmansholmen någonstans. Att starta kring lunch och vara framme förmiddagen efter var också lämpligt tycker jag.

Vilken tid man ska räkna med är svårt, men jag tror att 20-26 timmar är ganska sannolikt om man inte gör illa sig förstås, då kan det dra iväg ordentligt.