Ända sedan gymnasietiden har jag undrat hur det ser ut i nationalparken Lake District i mellersta England och nu i mars 2025 skulle det äntligen bli dags att se området med egna ögon. Jag hade bokat en ensamresa med två övernattningar till Manchester som ligger ungefär två timmar söder om Lake District. På en promenad med hunden hemma på gatan kom jag i samspråk med David som bor i närheten, och det slutade med att jag fick med mig sällskap på turen, något som visade sig väldigt lyckat.
Förberedelserna var relativt modesta. Vi sågs en kväll och ritade upp några rundor på en karta som vi kunde tänka oss att springa, bokade ett hotell mitt inne i området (New Dungeon Ghyll Hotel) och bokade en hyrbil till orimligt lågt pris. Detta även fast jag lade till både försäkring och automatlåda för att slippa för stora problem med vänstertrafiken. Träningsmässigt får jag återigen tacka vår jaktgolden Ida för sällskapet på i stort sett alla rundor innan avfärd. Dock sprang jag tre lite längre rundor på 20 kilometer och då fick hunden hoppa av efter 10, 14, respektive 15 kilometer till hennes stora missnöje.
Packningen höll jag också ganska basic, vantar, mössa, buff, pannlampa och annat fick följa med men kom hem igen helt oanvänd. Väderprognosen visade mer och mer värme ju närmare avresedagen kom och när vi åkte var det 15 grader och sol som utlovades, inte helt fel.
Onsdagen den 19 mars – mot Lake District
Resan till England skedde utan missöden. Vi kom till Manchester flygplats, åkte shuttlebus till biluthyrningen och satte oss att vänta. Det tog tyvärr nästan en timme att få bilen och vår biluthyrningsadministratör gjorde allt han kunde för att få oss att tro att han var den snällaste personen i hela Manchester. Som exempel frågade han om vi ville ha navigation i bilen. Vi sa nej. Då tittade han ner en stund och sa att det bjöd han minsann på alldeles gratis, självklart för att det redan fanns en navigator i bilen. Sedan skulle han noggrannt förklara att den extra full insurance-försäkringen vi köpt vid bokningen minsann inte alls fungerade och att vi gjorde bäst i att teckna en annan, mycket bättre försäkring av honom. Vi struntade förstås i det snart satt vi i vår lilla Citroen och irrade oss norrut på motorvägarna ut genom Manchester. Mina första timmar som vänstertrafikschafufför är ganska dimmiga, men det svåraste var att vara lagom långt ifrån vänsterkanten på vägen.
Vi tankade på väg in i Lake District och snart var vi ute på engelska landsbygden. Byarna blev finare och finare i takt med att vägen blev smalare och smalare. Efter Ambleside var det väldigt trångt men vi lyckades pressa oss ända till hotellet. Det var ett gammalt men funktionellt ställe med sedvanliga engelska detaljer, såsom en pågående vattenläcka i korridoren på väg in mot vårt rum. Inte ens när det runnit några tusen liter vatten över golvet och fortfarande droppade från taket är det en anledning att ta bort den bruna heltäckningsmattan från korridoren, bara så ni vet…
Vi gjorde oss hemmastadda och gav oss ut på en uppvärmingstur innan solen gick ner Det blev ca 9 kilometer i dalgången med många får, grindar och gräsfält. En fasan hann vi också skrämma upp innan solen började gå ner och vi återvände för middag.
Ja, det blev öl och fish and chips till middag. Dock inte på hotellet utan på en pub 800 meter in i dalgången. Alla vi träffade tittade konstig tpå oss när vi sa att vi funderade på att äta på hotellet, det tog vi som en varningssignal. Det var väldigt engelskt på puben också.
Torsdagen den 20 mars – långtur och bestigning av Scafell Pike
Morgonen började med en fantastisk engelsk frukost. Rostat bröd, juice och te fick bli min uppladdning för löpturen. Vi fick erfara på morgonen att Lake District var lekplats för engelska RAF- flera stridsflygplan övade att låta högt och svänga fort över vårt hotell på morgonen. Vi packade och gjorde oss i ordning och kom iväg lite senare än tänkt men framåt 10.20 var vi på språng.
Första biten var platt och lättsprungen, men efter några kilometer började den första kullen. Vi konstaderade både jag och David att vår backträning mest bestått i att springa upp och ner för backarna runt där vi bor, vilket betyder max 40 höjdmeter i taget. Det märktes och vi höll ett ganska lågt tempo i uppförsbackarna med många pauser med ursäkt att de var foto-pauser i den fina naturen.
Förmiddagen ägnades åt fina berg och dalgångar. Det var varmt, ungeför 15 grader, och vårdagjämning. Naturen bestod mest av kort gräs, troligen betat av får eller så hade det inte kommit igång efter vintern. Blommorna och trädens blad lös fortfarande med sin frånvaro, förutom påskliljor lite här och var, så faktum var att när man var i högterräng där det inte fanns träd så kunde man lika gärna varit i svenska fjällen. Hade man bytt fåren mot renar hade inte ens Jockmocks-Jocke märkt nån skillnad.
Framåt 12-tiden kom vi till Seatoller, en liten pittoresk by där vi satte oss i uterummet på en restaurang och åt bruchetta- den perfekta vildmarkslunchen. På väg in mötte vi en skolklass med regnrockar och hjälmar komma gående nedför berget. De hade troligen varit i Honnister Slate Mine som vi skulle komma till sedan. De såg väldigt hurtiga ut. Klättring är för övrigt en stor sport i Lake District.
Vi stannade en stund på restaurangen, men efter en halvtimme började det bli pinsamt. VI gick ut och sedan bar det uppför ordentligt. Stigningen pågick från kilometer 15 och ungefär 8 kilometer framåt så det blev ganska mycket till att gå. Vi mötte en khakiklädd herre med elcykel som inte var rädd för döden där han susade ner för backen i full fart utan hjälm.
Honnister-slate mine var fin men en liten missräkning var att man inte kunde fylla på vatten där, det var inte renat. Jag tvingade David att köpa en extra flaska då vi inte visste hur lång tid vi skulle vara ute. Min klockas beräknade ankomsttid steg för varje timme vi var ute på grund av de branta stigningarna.
Gällande vattnet hade jag med mig en filterflaska (BeFree) så jag var inte så orolig att vi skulle springa oss torra men det är skönt att slippa dricka ur bäckar när man inte känner till området. Min dotter Linnea hade förklarat för mig en vecka tidigare att det minsann var så att de döda som hittades i öknen ofta hade vatten kvar och att de dött för att de sparat vatten, så vi drack friskt med hennes visdomsord färska i minnet.
När vi tog ut rutten för turen hade vi använd heatmaps från Strava så det var inte helt perfekta stigar vi sprang på, en del felnavigeringar fick vi acceptera men det rörde sig oftast bara om något hundratal meter och så sprang vi ibland parallellt med en bättre väg av någon anledning.
När vi kommit upp på en av de högre topparna i området och hälsat på radioamatörerna som satt och pratade radio började vi leta efter Scafell Pike som var nästa berg på listan. En liten sänka framför oss med ett enormt berg efter signalerade att vi kanske kunde springa en bättre väg och slippa en brant nedförslöpa som vi sedan behövde ta igen direkt. Tyvärr var det för positivit och vi fick springa ner ca 500 höjdmeter innan vi kunde påbörja den riktiga stigningen upp på Englands högsta berg (kulle). Vi var lite småslitna men kämpade på och snart såg vi lite korpar och en stenformation (formad som en cirkel) som jag kände igen. Det var toppen att komma upp på toppen. Det var lite blåsigt men fin utsikt och inte så kallt. Vi firade med varsitt chokladkex och sen började vi ta oss ner igen på andra sidan.
Våra klockors kartor visade oss ner för en brant efter ett tag som visade sig vara fel stig så vi fick klättra upp igen, det var tur att vi märkte det innan vi kommit för långt.
Här uppe var det en hel del vandrare och vi träffade på nya människor minst en gång i kvarten. Ett gäng gamla damer med funktionskläder stod och balanserade på varsin sten på ett ställe. jag blev lite orolig att de inte skulle komma ner innan solen gick ner men de såg välutrustade ut plus att de var tillsammans, så vi skuttade vidare.
Nedstigningen var lång men den gick bra. Någon gång halkade vi till men i övrigt var det torrt och bra stigar.
Sista fyra kilometrarna hade vi avverkat på morgonen och det var väldigt skönt att sträcka ut på platt gräs en stund innan vi kom hem.
Vi stannade vid hotellets entré och drack upp vårt vatten, trötta men lyckliga efter en härlig dag ute i naturen.
Kvällen ägnades åt en fin avsmakningsmeny (tack vare David) i Ambleside med pistageglass, världens godaste lax, munkfisk och andra läckerheter. Vi drack också enorma mängder vatten.
Fredagen den 21 mars – Keswick plus hemresa
Frukost på hotellet som kryddades med ytterligare en vattenläcka, den här gången i taket på frukostmatsalen. Vad gör man då? Jo, man ställer dit en hink och låter det vara. De hade också glömt att dra ut en plåtbit bakom brödrosten så alla bröd försvann för att senare hittas bakom elementet.
Dagens stora nyhet var att en brand slagit ut hela Heathrow flygplats och mer än tusen flygningar var inställda. Det var skönt att vi flög från en annan flygplats!
Vi checkade ut och åkte till Keswick i norra delen, ca 45 minuter bort. Första anhalten var castlerigg stone circle som var en mini-kopia av Stonehenge eller Ales stenar i Skåne. Det var fint men inte värt en egen resa enligt mig.
Vi körde in i byn och tog en lugn joggingtur söderut ner längs sjön. Keswick var pittoresk och välmående.
Stigen och sjön var fin men det var lite blåsigt. På ett ställe fann vi massor av ramslök som jag ivrigt plockade för att bjuda på ramslössmör till älgsteken på lördagen. Ramslök ser lite ut som liljekonvaljblad som sticker upp ur marken men det luktar svag av vitlök. Ramslöken har gäckat mig många gånger hemma i Sverige, typiskt att jag fann ett ställe här i Storbrittanien.
Lunchen avnjöts på ett fancy café i Grassmere efter att jag nästan krockat efter att ha tittat åt fel håll i en högersväng.
Vi körde fel några gånger i den intensiva trafiken i Manchester men kunde till slut sladda in bilen hos uthyrningsfirman och få skjuts till flygplatsen.
Hemresan gick förvånansvärt bra och vi somnade gott i våra hem efter en väldigt rolig och spännande tur i Lake District.
Packning, lärdomar och annat smått och gott
Solen gick ner vid 17.30 på dagarna och vid 18.50 var det så mörkt att man behövde pannlampa. Vi rörde oss betydlig långsammare än vi planerat på grund av underlaget och stigningen så att packa ner en pannlampa är ingen dum idé.
Trailskor funkar utmärkt. Jag hade inte vattenskyddade skor eftersom det var och varit så torrt, men på flera ställen sprang man över små bäckar och sankmark och jag tror det kan vara betydligt blötare om naturen bestämmer sig för det. Det är inga vadställen så skor med lite vattensresistens räcker långt.
Om vi varit på plats en månad senare, alltså i april och framåt hade nog naturen hunnit slå ut mer och det hade formodligen varit en större blomsterprakt, nu fick vi som sagt nöja oss med påskliljor.
Det var många som hade hund med sig i Lake District. Det hade varit mysigt, men lite omständligt för oss, samma sak med mountainbike-cyklar, vi såg en hel del som cyklade. Det är dock oklart om man fick cykla överallt. Och upp till Scafell Pike var det inte så bra underlag för cykel.
Det var enkelt att komma in i nationalparken från Manchester, men tänk på att vägarna är smala i slutet och jag tror inte att de kan svälja så mycket trafik. Det skulle vara en mardröm att ha bråttom till flyget en söndageftermiddag med fint väder när alla vill hem till Manchester.
I matväg hade jag med mig 2 Mars-chokladkakor, 5 chokladkex och några druvsockertabletter (Dextrosol). Inklusive en smörgås till lunch räckte det på den långa löpturen (på torsdgaen upp till Scafell Pike).
Vill man bara gå upp på Scafell Pike finns det en tur- och retur vandringsled som tar betydligt kortare tid. Vi sprang runt några andra berg och upp på ytterligare två, därav den lite längre sträckan för oss.
