Inlägg

Publicerat

Hur är det att åka till Svalbard med familjen?

Familjen vid adventfjorden

Efter att i olika konstellationer ha varit på Svalbard (både med respektive, med kompisar och med mina föräldrar) kom turen till att ta med familjen dit. Våren 2018 var barnen 7, 8 och 11 år gamla.

Förberedelser

För att hitta bra boende och flyg till Svalbard behöver man vara ute i ganska god tid. Jag har för mig att vi bokade ungefär 9 månader innan avresa, något som skulle varit helt otänkbart för några år sen när spontanitet var ledordet i semestrar och resor. Nåväl, tiderna förändras och vi hade grunderna till resan redan på plats till jul då vi fick en hundspannstur i julklapp av barnens farföräldrar, något som vi kommer tillbaka till senare.

Efter att ha bott på diverse vandrarhem/B&B samt i tält på Svalbard så kom turen nu till AirBnB. Vi bokade ett hus som låg nere i hamnen, ungefär en kvarts promenad från huvudgatan och affären.

Flygresan bjöd SAS på tack vare lite surt förvärvade bonuspoäng. Här kan det vara bra att lägga på minnet att det inte kostar så mycket poäng att resa till Svalbard då det anses ligga inom Skandinavien. Dock är vi inte de enda som vet det, därför är det bra att boka tidigt.

När ska man då resa? Inte vet jag, men vi har hittat ett vinnande koncept: Precis innan och efter 18 april, det är då som midnattssolen börjar kring Longyearbyen och det är nästan alltid snö kvar så man kan fortsätta åka skidor och snöskoter. Midvinter med norrsken eller sommar med båtturer har jag inte varit med om och kan inte jämföra, men det är troligen fint då också. Kring påsk har temperaturen börjat stiga och är att jämföra med svenska fjällen, möjligtvis något mer ombytligt väder och fem till tio grader kallare.

Vägen dit

Flygen från Stockholm går antingen via Oslo eller Tromsö så vi fick mellanlanda två gånger. När man vet att man ska till ett ställe där det är ljust i stort sett dygnet runt så spelar tiden inte så stor roll. (Man kommer ganska snabbt in i att inte ha så bråttom och bli förvånad över att affären är stängd när man kommer dit mitt i natten.)

Vi var framme på flygplatsen i Longyearbyen sent på kvällen och tog en taxi (som vi delade med några andra) till vårt boende. Det var en kall och klar natt men allt stämde med boendet trots lite strul med nyckelskåp och sånt som sig bör. Det visade sig att längan vi bodde i var byggd av ett antal baracksegment som monterats ihop till bostäder. Standarden var okej och vi installerade oss och gick till sängs.

Hamnen där vi bodde.

Fredag 2018-04-20

Den klassiska bilden vid flygplatsen

När vi vaknade blev det lite provianteringsrundor till Svalbardbutikken som har det mesta. Det var ungefär en kilometer dit och xc minus 10 grader och en lagom kylande vind. På vägen tillbaka gick vi via Skoteruthyrningen nere i hamnen och hämtade ut två gevär (30.06 mausergevär med tyska riksörnen kvar från andra världskriget) och kollade lite öppettider och sånt. Alla får hyra vapen och man får en packe jaktpatroner till som man sedan lämnar tillbaka efter sin hyra. Det är aldrig tänkt att man ska använda dem. Tidigare har vi köpt lite övningsammunition i byn och övat oss lite i en dalgång, men inte den här gången.

Lek i snön.

Vid 13 kom en taxi och körde oss till Todalen där vi åkte skidor någon kilomter in i dalen. Det var lite molnigt och blåsigt men fint annars. Vi såg renar och sjöfåglar. Barnen byggde en igloo och lekte i en snöskränt. Det är skönt att åka på skidtur uppför först så kan man bara glida ner till vägen sen.

Sen tog vi en taxi tillbaka till huset och sen bar det av till Svalbard museum. Det var fint med många uppstoppade djur och en gruvgång man kunde krypa i. Efter det gick vi till butiken igen och sen hem och åt middag.

Lördag 2018-04-21

Idag var det skoterhyradags. Vi gick bort med väskorna till uthyrningsstället (Hurtigruten Svalbard) och fick ett bra pris på att hyra overaller, skor och hjälmar så det var skönt att vara varma. Sen bar det av till Todalen igen och upp hela vägen till hyttorna. Det blev molnigare på toppen så vi stannade där istället för att åka vidare och drack varm choklad och lekte. Då kom jag på att jag hade glömt handla gas så vi kunde inte äta lunch… inte så smart. Jaghade inte med flaskan till köket heller, annars hade vi kunnat elda bensin.

Paus vid passhytta

Det var en skidtävling mellan Todalen och svea gruva som vi såg vinnarna från när vi åkte tilbaka. Det var ganska svårkört i dalgången pga dålig sikt men annars var det gott om snö och fint.

Vi åkte sen tillbaka till Longyearbyen och förbi hela stan. Sen letade vi oss upp genom Longyearbreen och frågade några som var ute och gick om de visste var glaciärgrottan var. Till saken hör att jag letat efter den några år tidigare men aldrig riktigt hittat rätt. De berättade att den var till höger om en trasig scooter och vi åkte uppåt. Det var långt att åka men till slut fann vi den.

Runt glaciärgrottan var det en hel del skotrar parkerade och vi samlades runt den. Det var bara en stege som gick ner i ett djupt hål. utan pannlampa var det lite svårt att utforska hela, men ca 15-20 meter gick bra och det var kul och fanns rep längs väggen.

Söndag 2018-04-22

Skoterutflyktsdag igen. Vi kom iväg kring 10 och drog igenom Adventdalen, den stora dalen som går österut från Longyearbyen i klart och fint väder. Det var bra sikt och höga moln.

Vi kom till passhytta och allt gick bra, så även vid Sassendalen efter några hundra meters felkörning österut. Det var bitande kallt i vinden så det var bra att vi hade skoterkläder på oss. Det var också många andra sällskap ute så det kändes tryggt.

Väl framme i Fredheim träffade vi en Sysselmann som berättade att halva tempelfjorden var avstängd och att det varit isbjörnar som jagat skotrar där. Vi fick historien om stugan berättad och att de just flyttat upp stugorna en bit pga klimatförändringarna. Vi fick också gå in i stugan och se hur de hade det och han sa att vi kunde äta i sidohuset om vi ville.

Man fick inte stanna på isen i Tempelfjorden men man kunde åka några kilometer til in mot glaciären så det gjorde vi. Linnea blev rädd när vi stannade till vid en säl som låg och vilade vid ett isblock. Men vi åkte över till andra sidan i alla fall. Där tog vi en kort paus och sen på väg tillbaka fastnade Liselott och Linneas skoter (Jonas, Malte och Linnea åkte alltid på samma) på isen men den fick vi snabbt upp igen. Vi såg några sälar till men inga isbjörnar.

Väl tillbaka på Fredheimsidan kokade vi ”Lapskaus” på gasköket vid en husvägg och åt. Linnea sa att det var det godaste hon ätit någon gång, men jag tror ärligt talat att hon aldrig skulle tagit en tugga om vi varit hemma. Vid ca 15.30 började vi ge oss tillbaka men då kom vi på att man kunde åka upp och få fina yer över tempelfjorden om man åkte upp på ett berg som låg bredvid. Uppfarten var bara 300 meter bort och där uppe var det fin utsikt och en del renar.

Tempelfjorden.

Tur att det var fint väder, annars hade vi nog fått köra sakta med kompass. Vi tog en tur in i en dalgång och hittade ett fruset vattenfall men enorma istappar som låg inne skyddat i en dal.

Så småningom åkte vi hemåt och återfärden gick bra, vi såg många skoterutflyktsgrupper, hittade en bit renskinn och stannade och övningskörde och fotograferade lite då och då.

Måndag 2018-04-23

Idag var det hundspann på schemat. 09.30 kom en bil och hämtade oss och tog oss till svalbard Huskys stadskontor där vi fick byta om till varma kläder igen. Vi var 8 personer inklusive oss som skulle åka.

Vi bytte om och fick åka ut till hundgården precis efter Todalen. Det var fantastiskt fint väder med klarblå himmel och nästan ingen vind.

Man fick först leka lite med hundarna (de hade 104 st) och sen spände vi för fem var på varje släde.

Sen bar det av och det som man gjorde som förare var mest att luta sig åt sidorna och bromsa när man kom ikapp.

Vi åkte ca 18 km in i Bolterdalen och tillbaka på en jättefin tur. Nedför gick det riktigt fort och vi ramlade aldrig av även om det lutade ordentligt ibland.

Efter hundturen som överträffade alla våra förväntningar gick vi in till byn. Vi promenerade sen till kyrkan och inspekterade den. Det var fint och de hade en uppstoppad isbjörn. Sen gick Jonas och Malte på topptursutflykt upp på platåberget och resten gick och köpte mat och sen ner till huset.

Platåberget över Longyearbyen.

Toppturen var ca 400 höjdmeter och den gick väldigt bra. det var brant uppför på sina ställen men lä mesta delen så det var inga problem. På toppen (brant kant ned mot byn!)  var det många fåglar och väldigt fin utsikt.

Tisdag 2018-04-24

Hemresedag. Vi hann knappt gå upp och äta frukost förrän vi skulle ut ur huset och vi gick ner till vattnet och kastade macka, sen förbi SAS-hotellet (Radisson Blu heter det nu. De har byggt ut stan massor sen vi var här sist)) och titta på isbjörnen som står i receptionen.

Sammanfattning

En resa till Svalbard är ett minne för livet. Vi hade fint väder och tack vare midnattssolen behövde man aldrig tänka på att åka hem en viss tid. Att åka utan guide är helt okej om man håller sig längs de större lederna. Att ta med barn kräver att de förstår att det kan bli allvar och att de är försiktiga om det behövs.

Publicerat

Att bestiga Kebnekaise med 3 barn, hur kan det gå det till?

Efter att ha bestigt Kebnekaises sydtopp både själv för hundra år sen och med vår dotter Alva då hon var 9 år blir man nyfiken på om det går att genomföra samma äventyr med hela familjen (barnen var i åldrarna 8, 9 och 12 år). Enklaste sättet var helt enkelt att prova! I början av augusti 2018 gick turen av stapeln.

Förberedelser

På väg från Nikkaluokta

När vi väl hade bestämt oss var förberedelserna egentligen inte så kluriga. Vi bokade bonusflyg med SAS (tack för det) och rekade lite transport och boende men kom ganska snart fram till att vi var så sent ute att tält var det bästa boendealternativet.

Planen i stort var att flyga till Kiruna ( vi valde en vecka innan skolstart i augusti 2018), ta bussen till Nikkaluokta, flyga helikopter till fjällstationen för att ha så många dagar som möjligt till toppförsök och inte bränna barnens ork på vandringen till fjällstationen. Det var en lärdom som jag och dottern gjorde på förra turen att det behövdes en vilodag innan toppdagen om man gått från Nikkaluokta (även om vi tog båten en bit). Vi valde att rikta in oss på västra leden, trots att den är längre och jobbigare för att slippa klättringen på östra leden och för att vi kan den utan och innan.

Träning

När det kom till träning fick vi inte ihop några specifika träningspass, men en tre timmars vandring längs stranden mellan Åhus och Yngsjö fick duga som genrep även om det nog kändes lite oklart med orken när vi satt där på flygplatsen och skulle ge oss av. Som tur är barnen aktiva och var entusiastiska och sammanfattningen av hela den här skriften är att barnen klarar allt fysiskt men att det är deras intresse för äventyret som kan göra trippen till en utmaning.

Packning

Ett tips på vägen om ni funderar på samma tur är att ladda ner en ypperlig broschyr från Länsstyrelsen i Norrbotten / Svenska Turistföreningen https://www.svenskaturistforeningen.se/uploads/2015/11/Kebnekaise_sve.pdf. Här finns exempel på packlista och massor av bra och relevanta tips kring turen.

Några specialare vi tog med oss:

Myggnät för ansiktet. Runt Nikkaluokta är myggorna stora som sparvar och svärmarna är tätare än någon annan stans så myggnät är en klen tröst, men det gav lite skydd i alla fall. Uppe vid fjällstationen är det mer blåst och färre mygg, så det är främst på uppmarchen det behövs.

Tält. Vi hade med oss ett Hilleberg Nammatj, det ultimata 4-säsongstältet och ett lättvikts Exped Lite-tält som funkade okej, men de som sov i Hillebergtältet fick en mer behaglig upplevelse. (Inte bara för att ett uppblåsbart liggunderlag bestämde sig för att ge upp första natten.)

Mat. Vi packade mest mat som kunde lagas i köket på servicehuset på fjällstationen. Den enda matbiten vi inte ger oss av utan är Gruyereost, och den fanns som tur med i packningen även denna gång. Den är bra både som snacks, smaksättare och som lockbete.

Vindsäck. En fyra personers stormsäck för dåligt väder är en billig och ganska lätt försäkring. Det är ganska exponerat på vissa sträckor och det kändes bra att ha med sig en vindsäck som snabbt kunde ge lite skydd mot blåsten.

Transporter

De flesta transporterna är synkade med varandra och informationen nu för tiden är väldigt bra på respektive hemsida så vi hade inga problem med att hitta och planera resans olika delmoment.

Mot toppen!

Nu skippar vi all logistik och transport och ger oss direkt in på toppdagen, det är väl därför ni är här, och inte att höra om trasiga uppblåsbara liggunderlag och att vi av en slump stötte på några av våra bästa vänner på vägen upp som vi sen fick sällskap med på vägen tillbaka till Nikkaluokta.

Packningen för toppdagen fick plats i två dagsryggsäckar och bestod mest av smörgåsar/kex/snacks, kök och frystorkat, vatten och förstärkningsplagg (överdragsbyxor, mössa, vantar etc.). Vindsäcken var med, liksom två par gåstavar som tidigare visat sig användbara. Vi hade inte med några sandaler för vadning, vattnet i bäckarna var ganska lågt.

Vi visste att vädret var på väg att bli dåligt, så vi valde att försöka oss på berget redan dagen efter att vi kommit fram till fjällstationen. Tälten hade vi satt upp hitom stora huset och vi satte klockan på 04.30 och somnade in.

När klockan ringde var barnen förvånansvärt snabbt på benen och vi åt en ordentlig frukost i servicehuset. vid 05.00 var vi klara och började vandringen mot Kitteldalen där man viker av uppåt längs västra leden. Vi var bland de första som gav oss av. Våra vänner hade gått ända upp i Kitteldalen och tältat där så de hade några timmars försprång.

Entusiasmen går inte att ta miste på.

Vägen upp förbi Kittelbäcken och uppför branten (som ett par sherpas höll på att bygga en trappa i) gick väldigt bra.

I fjärran syns bron över Kittelbäcken.

Vattendragen var mycket fascinerande och det hoppades över, balanserades på stenar och provsmakades vatten i nästan alla rännilar som fanns. Efter kittelbäcken blir det lite ont om vatten fram till Kaffedalen så se till att fylla på senast vid bron.

Moln och dimma kan komma snabbt.

Vi gick genom några moln och på toppen av det första berget som man går över, Vierranvarri, var det riktigt kyligt och dålig sikt. Sikten blev bättre när vi kom ner i kaffedalen, sen var det klarblå himmel sista biten förbi gamla toppstugan ända upp till nya toppstugan.

Efter kaffedalen är det ungefär två timmars vandring kvar.

Vi hade lånat ut ett par stegjärn innan avresa till våra vänner och lämpligt nog mötte vi dem när de varit uppe och kunde låna deras för att få en enklare bestigning, det var nämligen lite halt på glaciären de sista 100 metrarna mot toppen. Några guider hade satt upp ett fast rep som vi fick låna så jag klarade toppbestigningen utan stegjärn, men det hade nog varit skönt att ha. Tyvärr kom ett moln precis när vi var på toppen, så de obligatoriska toppbilderna kunde lika gärna tagits en dimmig dag i Stockholm.

Toppen i bakgrunden.

Uppfärden tog ca 7 timmar och vi hade en till två kvartspauser med smörgåsar och varm dryck, i övrigt gick vi i stort sett hela tiden.

Nedfärden blev lite annorlunda än den ganska uppstyrda och kontrollerade bestigningen. Eftersom vädret var så bra efter vändningen vid toppen slutade vi föräldrar vara måna om farten utan vi lät turen ta den tid som behövdes. Vi tog en lång paus med ordentligt med lunch och varm dryck vid gamla toppstugan för att samla krafter för nedstigningen. Ända till branten över Kittelbäcken var humöret på topp. Vi strösslade med mycket godsaker på nervägen och det var lätt att hålla humöret på topp.

Man kan vila nästan var som helst, bara man är tillräckligt trött.

Efter ungefär 12 timmars vandring var dock krafterna på väg att ta slut och pauserna blev längre och länge och lite osynkroniserade, så det var alltid något barn som satt och vilade. Något misslyckat hopp över en bäck med blöta fötter som resultat (som inte kom fram förrän dagen efter) gjorde saken lite sämre. Den svåraste biten rent psykiskt blev faktiskt de sista kilometrarna när man hela tiden såg fjällstationen men det kändes inte som man kom närmare. Närmare kom vi dock hela tiden och till slut, efter 15 timmars vandring kunde en trött men lycklig familj slå sig ner och vila på Kebnekaise fjällstation.

Oändliga vidder med stenar.

Dagen efter var det regn och blåst och ingen som vi vet klarade att bestiga berget då, så vi hittade än en gång ett fönster i vädret som gjorde det möjligt att nå toppen.

Den dagen ägnade vi oss åt att äta gott och mysa inomhus. Väderleksprognosen visade på flera dagar till med regn så vi fattade beslutet att åka in till Kiruna och se gruvan och staden innan färden gick söderut igen. Det var ett beslut vi inte ångrar. Gruvturen till LKABs gruva rekommenderas varmt!

Den största skillnaden mellan att ha med ett och tre barn var dels att de kunde ha roligt med varandra längs vägen och uppleva saker tillsammans, men det mest påtagliga var att varje barns rytm och vilocykel behövde tas hänsyn till vilket gjorde att pauserna blev fler, särskilt när de blev trötta och omotiverade. Det funkade tyvärr inte för oss att ha planerade pauser i det läget, för då var något barn piggt och sprang runt tills pausen var slut och då var det förstås dags för denne att vara trött.

Ett av barnens gossedjur som lämnats hemma hade spelat in några peppfilmer som också kom väl till pass vid de svåra stunderna.

Vid de tillfällen man kunde gå och hålla ett barn i handen (när det var lite flackare) var det uppenbart att man kunde vara nära och på något sätt överföra lite styrka mellan varandra. I brist på det var det också ett vinnande koncept att gå väldigt nära och prata om allt mellan himmel och jord.

Sammanfattningsvis skulle jag nog säga att barn över tio år har mycket behållning av en tur längs västra leden till toppen, men man kan nog skrämma upp i stort sett vem som helst över 7/8 år, frågan är hur kul det är för dem… Sen kan ju vädret bli stökigt också och det är viktigt att tänka igenom det ordentligt så man inte blir fast med en trött och kall son eller dotter på fel plats.