Inlägg

Publicerat

Mina reflektioner- Halv Ironman Jönköping 2019

Söndagen den 7 juli genomförde jag min första halva Ironman-tävling (70.3) och tänkte dela med mig av lite tankar och erfarenheter kring mina upplevelser i förhoppningen att fler kanske vågar ge sig på triathlon i allmänhet och lite längre sträckor i synnerhet!

För er som inte orkar läsa hela inlägget vill jag passa på att berömma alla funktionärer och arrangörer för ett utmärkt lopp! Tack!

Förberedelser och utrustning

Just den här anmälan var långt ifrån en spontangrej. Redan på hösten fick jag för mig att jag ville prova en halv Ironman, delvis för att jag på sommaren provat en hemmagjord hel Ironman. Den gav inte mersmak då det var 30 grader varmt och den tog verkligen på krafterna, men däremot tänkte jag så småningom att halva distansen kanske kunde vara en mer ”normal” utmaning. Vanligen tävlar jag inte men jag blev nyfiken på hur växlingar och annat går till, så det var bara att anmäla sig.

Biljettpriserna stiger enligt en slags skala på Ironman-namngivna tävlingar och jag rekommenderar att man blundar valda tillfällen när man köper sin biljett så ser man inte hur dyrt det är, alternativt lägger upp loppet så man får valuta för pengarna i form av sportdryck och energikakor. (Jag fick i mig 157 energikakor för lite under loppet, men ska träna mer till nästa år.)

Förberedelserna för löpningen var egentligen ett löfte till mig själv att fortsätta löpträna regelbundet samt prova några längre pass runt vår vik, Edsviken som är exakt 20 km. Det blev totalt 3 sådana långpass, något färre än jag hade tänkt mig… För att få upp farten och lämna mitt konstanta 5-5.30-tempo tänkte jag springa lite intervaller, men det hanns inte med, det får jag fundera på till nästa gång!

Vi har ett löpband hemma som kom till pass på de ruskigaste vinterkvällarna, men jag tror det varken gjorde till eller från i slutändan, då det mest var korta terapirundor.

Cyklingens grunder hade jag nog från början då jag sen massor av år cyklat 9 km + 9km varje dag, året runt (i lugnt tempo i och för sig) fram och tillbaka till jobbet. Jag blev med en ny fin racercykel på vintern och körde kanske åtta pass på vår cykeltrainer under vintern i tillägg till cykelpendlingen till jobbet. De träningspassen var en knapp timme långa men gjorde i alla fall inte konditionen sämre. Framåt våren gav jag mig ut på vägarna mot Täby/Vallentuna några gånger och de längsta passen jag fick ihop var två stycken 60 km-rundor. Ja, just det, en sak till- jag pallrade mig ner till Skåne från Stockholm en dag i maj också och fick ihop ytterligare ca 600 km som nog kom väl till pass.

För simningen anmälde jag mig till en fortsättningskurs i crawl à 10 tillfällen av vilka jag nog var på merparten. Det var väldigt nyttigt för tekniken men uthålligheten fick man träna på vid sidan av. Sagt och gjort, det blev typ tre pass i bassäng ytterligare och sen kom den varma våren som en välsignelse så Ösbysjön i Djursholm fick stå som värd för fem ytterligare träningssimningar, varav någon på 2 km. Kvarnparksbadet i Danderyd, världens kanske bästa mötesplats för kommunens barn och föräldrar, fick stå som värd för några pass till.

Logistik

Några veckor innan loppet läste jag på lite vad jag gett mig in på och insåg att man var ”tvungen” att vara med på ett tävlingsmöte redan på fredagen i Jönköping. Våra planer var först att åka över lördag till måndag, men vi fick styra om till fredag till måndag istället. Vi hamnade på ett utmärkt hotell i Växjö ca 30 minuter från Jönköping, Hotell Högland.

Det blev lite körande fram och tillbaka, då cykeln skulle lämnas på lördagen också men det funkade bra ändå.

Fredagen

Vi körde upp från Åhus och hann till det första pre-race-mötet i kulturhuset Spiran klockan 16. Det var inte så mycket nytt, men bra att få en repetition om hur växlingarna går till och vad man bör och inte bör göra vid cyklingen till exempel. Jag tror det var bra för mångas nervositet att se att man inte var ensam om frågorna och det var lite avväpnande och humoristiskt framställt och inte så gravallvarligt som man kanske kunde ha trott. Vädret skulle bli regn enligt prognosen och vattentemperaturen var estimerad till 17 grader. Det lät inte helt optimalt.

Efter mötet gick vi bort till en park och hämtade nummerlapps-kitet. Där stod en vän och visade ???våtdräkter och sen köpte jag ett nummerlappsbälte för att snabbt kunna vrida nummerlappen mellan bak och framsidan i växlingen mellan cykling och löpning. Under simningen har man ingen nummerlapp. Sen gav vi oss mot hotellet i Nässjö.

Efter en enorm kebabtallrik på ett lokalt hak hängde vi i hotellets spa-avdelning med bubbelpooler och massagefåtöljer. Jag packade ihop de olika påsarna och fick lite huvudbry för vädret när jag skulle packa kläder. Så småningom insåg jag att jag inte kunde veta hur mycket jag skulle frysa efter simningen (jag gillar verkligen inte kallt vatten) så jag packade en långärmad tröja utöver cykeltröjan för att vara på den säkra sidan. Handduk till cykelpåsen om man behövde torka sig lite glömde jag så den fick jag lägga dit innan loppet på söndagen, sen visade det sig att den knappt behövdes, men det var ytterligare en onödig grej som upptog mig. En annan fix idé jag fick var att man under cyklingen byter vätskeflaskor på kontrollerna. Jag gillade inte riktigt den idén då jag hade min favoritflaska med mig och bara ytterligare en. Detta var ytterligare ett exempel på att jag nog var lite spänd att jag lade tankekraft och energi på en sån liten detalj, men jag sörjde verkligen att bli av med min vattenflaska. Dock visste jag att jag inte behöver dricka så mycket om det är kallt ute och hade en hemlig plan att spara den flaskan och rotera en annan flaska, något som jag också gjorde och därigenom fick med mig flaskan hem igen!

Lördagen

Efter en fin hotellfrukost bar det av till Jönköping och cykelinlämning. Det var väldigt bra att gå igenom växlingsområdet innan loppet och allt blev med ens logiskt och självklart när man såg hur cyklar och påsar skulle hänga. Vi var där vid 11-tiden och det var knappt någon kö, det är oklart om det blev det någon gång på dagen, men nu gick det lätt och var gott om plats och rum att fixa med sina prylar. Jag hade pumpat cykeln redan vid bilen och hittade dess plats, sen var det påsarna för växlingarnas tur. Jag hade lite extra choklad (några mars-bars) och lite blåbärssoppa i påsarna men förutom den extra tröjan hade jag i stort sett det som var obligatoriskt.

Det fanns cykelpumpar vid varje cykelrad (ca 20 stycken). Nu kunde man se vilka cykeltyper som tävlingskompisarna hade. Jag skulle nog uppskatta att 75 % hade triathloncyklar och resten vanliga rackercyklar. Av de som hade vanliga racercyklar, jag inkluderat, hade nog 80 % av oss satt på tempopinnar för att få en bättre aeroposition. Relationen mellan hur många som hade triathlonhjälm och vanlig var svårare att uppskatta, men kanske 60 – 80 % som hade aerodynamisk hjälm eller något sådant. Jag körde med min vanliga.

Då det var utlovat regn knöt jag ihop de två växlingspåsarna i toppen så inget vatten skulle regna in. Knutarna blev lite hårda och jag knöt om den säkert två gånger innan jag var nöjd.

Efter inlämningen fick man sitt chip och jag var nästan redo att starta. Min tålmodiga familj gick med mig bort till Munksön där simningen skulle gå av stapeln och väntade när jag tog en liten tur för att känna på temperaturen. Som jag skrev gillar jag inte kallt vatten och även om 17 grader är okej när man har lång våtdräkt var jag lite osäker på hur jag skulle återfå värmen efter simningen, särskilt i regn. Min cykelregnkappa hade jag dessutom lämnat hemma i Stockholm så den enkla lösningen fanns inte (och att köpa en ny hade jag inte en tanke på). För en gångs skull fick jag tacka Åhus för att det jämt är så kallt där- jämfört med 14 grader var Munksjön helt okej och jag bestämde mig för att inte ha någon neoprenmössa på mig under badmössan jag fått.

Jag simmade till bron och tillbaka (400 + 400 meter) och var nöjd med det. Eftermiddagen ägnades åt John Bauer-museum, skaparverkstad, fotboll, bubbelpool, pizza och annat. Jag gick och lade mig rätt tidigt.

Söndag- tävlingsdags!

Min fru Liselott körde mig till starten på morgonen. Jag hann passera växlingsområdet för att knyta upp knutarna på påsarna som jag stängt ordentligt för regnets skull. Jag knöt upp dem för att spara lite tid i växlingen (det skulle ju inte regna mer) och lägga i handduken som jag inte skulle behöva. Det var tid över till 8.30 så jag bytte om till våtdräkt här också.

Sen kom regnet. Det duggade lite först, sen öste det ner.

Jag gick i min våtdräkt med min påse genom Jönköping och funderade på vad jag gett mig in på. Folk hade gömt sig under alla tak som fanns för att slippa de blöta klumparna från skyn. Jag letade mig bort till simstarten och var där typ 8.40, när starten för eliten gick. Nu var det 20 minuter kvar till oss vanliga dödligas startsignal. Man fick självseeda sig för simningen, något som gick ut på att man ställde sig vid en markering där man trodde att ens likar skulle simma för att det inte skulle bli för ojämnt i vattnet. Jag siktade in mig på 40 minuters-linjen. Jag lämnade in min påse i en bil lite innan nio och gick och ställde mig i startkön. Redan innan starten gick hade jag börjat frysa lite smått och ångrade att jag inte hade neoprenmössan med mig. Starten gick och folket började röra sig framåt. Det gick JÄTTELÅNGSAMT. Jag tror jag föll bakåt lite i startlinjen också för det var inte så många efter mig när jag efter typ 40 minuters väntan kom fram till vattnet. Nu hade det hunnit bli lite sol! Man gick i fyra och fyra i vattnet på en given signal. (Nu hade jag alltså stått en timme och väntat.)

Simningen

Äntligen fick jag hoppa i vattnet och börja simma. Tyvärr hade jag inte riktigt räknat med farten som mina tävlingskompisar hade så jag kom inte in i något bra tempo. Jag kunde simma kanske tio simtag, sen fick jag stanna och simma bröstsim ett tag eller försöka simma runt någon. Det blev väldigt klurigt och det slutade med att jag simmade en hel del bröstsim, något jag inte alls hade kunnat föreställa mig ,bland annat för att se framåt, jag provade också crawl med att titta typ varje simtag men det funkade inte så bra. Jag blev lite resignerad och fann mig acceptera min plats i kön och ägnade mig åt att spara krafter istället. Jag frös inte så mycket, det var också en av mina stora farhågor i början att jag inte skulle kunna hålla värmen om jag inte fick paddla på. Jag tittade aldrig på klockan under simningen men den tog 48 minuter.

Upp ur vattnet och ca 500 meters löpning till växlingen. Här tog jag det lugnt och sansat och fick på mig både strumpor och skor på rätt fötter. Trots att jag knutit upp påsarna var det som var i dem ganska torrt. Eftersom jag inte frös så hemskt mycket (jag fryser alltid när jag simmat) så chansade jag och tog bara cykeltröjan. Prognosen var 14 grader, stigande till 17 och halvklart väder.

Cyklingen

Full fart till cykeln och ut genom Jönköping och innan jag visste ordet av hade jag cyklat fram till den stora uppförsbacken. Eftersom jag var så långt bak i leden så hade jag ett lite högre tempo än de flesta andra och hamnade ofta i omkörningsfilen. Det var inte svårt att hålla sig till reglerna utom vid en handfull tillfällen när man påbörjat en omkörning och den man tänkte köra om plötslig bestämde sig för att också köra om den framförvarande. Då blev det till att vänta in lite så att vi inte blev för många i bredd.

Uppförsbacken var rätt lång men jag tog den metodiskt och snart var vi uppe på platån. Naturen var ömsom skog och ömsom fält, ett fint svenskt sommarlandskap alltså. Vätskekontrollerna kom på lagom avstånd, jag tror det var tre eller fyra stycken på de 90 kilometerna, det kändes väldigt lyxigt att bara kunna kasta sin tomma flaska och få en ny påfylld, eller bara få en energikaka i handen och slippa tappa tempo.

Det fanns dock bara en toalett på varje kontroll, något som jag själv inte led av, men jag såg några stå och skruva på sig vid de sista kontrollerna.

Min hang-up på att inte bli av med min medtagna favvovattenflaska visade sig överdriven förstås. Jag hade vatten i den och de enda flaskorna jag roterade var sportdryck efter att jag offrat en gammal flaska i början. Jag drack nog totalt 3 halva flaskor sportdryck och en halv flaska vatten på de knappt 3 timmarna jag var ute. På mina turer hemma på kvällarna räcker en flaska vatten à 70 cl cirka 50 kilometer. På en av mittenkontrollerna fick jag väldigt starkt koncentrerad sur sportdryck som jag inte kunde få i mig, kanske hade jag druckit lite mer om den varit god, men i övrigt behövdes det inte mer i mitt tempo och i det vädret.

Gällande mat hade jag med mig en eller två mars-cohokladkakor i fickan på cykeltröjan som jag inte använde, däremot tog jag emot en energikaka på varje station av vilka jag åt halva av varje.

Efter 40 kilometer blev vi överraskade av en störtskur, men den höll sig bara några minuter. Det var några som stannade och satte på sig regnjackor, men jag tillhörde inte dem.

Kring 50 kilometer började jag bli lite trött i ryggen. Jag brukar bli det av att sitta i aeroposition, men också allmänt när jag cyklar fort. Rutinen för mig då blir att stå upp och cykla när tillfälle ges (typ alla uppförsbackar) samt att röra höften och ryggslutet mycket fram och tillbaka i till exempel flacka partier. Det höll i sig till sista vätskestationen där jag stannade en minut, sen var det inget jag tänkte på.

De sista fem kilometrarna gick genom stan och kändes mest som transportsträcka till löpningen. Då passade jag på att äta och dricka lite extra.

Löpningen

T2, som växlingen mellan cykling och löpning heter gick snabbt. Jag bytte faktiskt bort cykeltröjan mot en tunnare för att nu hade solen börjat lysa och jag vet att jag blir varmare när jag springer än vid cykling. Första biten genom stan var det kullersten och man kom snabbt ut på det första av de tre varven à 7 km. Här var det mycket publik och bra stämning.

Jag sprang med mina Saucony Kinavara 10 som jag köpt en knapp månad tidigare och sprungit med ca 5 gånger sedan dess. De kändes lätta och man hade bra kontakt med marken med dem.

Efter parken där målgången var kom några kilometer med lite glesare publik, en uppförsbacke och blandat underlag på grund av byggnationer. Efter det kom en vätskekontroll längs en typisk parkväg, därefter asfalterat och sen in i stan igen. Alla energistationer hade vattenduschar i inledningen som gjorde marken rätt blöt, men jag lyckades hålla mig torr om fötterna. Under mittenvarvet var det skönt att få lite svalka av vattnet, men under de andra varven höll jag mig på andra kanten.

Som jag tidigare skrivit hade jag rätt mycket respekt för löpningen och valde ett tempo kring 5.30 per kilometer för att vara säker på att inte behöva gå, något som jag inte tänkte göra. På en så här platt bana var det inte några bekymmer att hålla det. (Vanliga rundan hemma på 20 km som är rätt kuperad kan jag hålla 5-tempo per km på när jag kör ett lite snabbare varv)

Min familj hade kommit och hejade nu vid varje varv och det gav lite extra krydda till loppet och snart var det dags för sista varvet. Jag tänkte dra på lite mer på det och byta från att dricka en klunk vatten/cola/vad jag fick tag på till att ta en energi-gel på varje station de sista tre möjligheterna. Tyvärr fick jag precis på sista varvet känningar i en sena på utsidan av höger knä. Jag kunde springa i exakt samma tempo men så fort jag ökade farten ökade anspänningen och jag fick falla tillbaka. Det var mycket förvånande då jag brukar slippa sådana irriterande missöden, men kombinationen av alla sporter, inklusive en del bröstsim som jag var väldigt ovan vid tror jag gjorde sitt till att skapa oredan i benet.

Jag tappade inte så mycket fart, men att gå i mål med massor av sparad energi i kroppen var inte som jag hade tänkt mig. För i mål kom jag- efter 1.55 h på löpningen och totalt ca 5.55 hade jag klarat min första halva Ironman!

En dusch, en supergod hamburgare och några minuters vila gjorde susen och snart satt jag i bilen på väg mot Skåne igen. Ja, okej- vi hämtade cykel och påsarna vid växlingen också, men sen åkte vi!

Efterord

Det onda i senan var nästan över dagen efter och helt återställd var jag på tisdagen. På onsdagen tog jag en första joggingtur i skogen och då kändes det som vanligt!

Som sagt tidigare var detta ett väldigt fint arrangemang, all heder åt arrangörerna och de trevliga medtävlarna. Jag kan mycket väl rekommendera detta lopp till alla som vill prova på att göra en längre triathlontävling.

Min högst personliga tabell med träningsmängd och sluttid följer här. Den gäller män i min ålder (44 år). Bra grundkondition är alltid bra för att inte gå sönder men jag tror det är smart att träna ordentligt från 6-4 månader innan loppet för att kunna njuta istället för att bara plåga sig i mål.

Sluttid på halv-ironmanTräningsmängd från halvåret innan.Utrustningsförslag
under 5h 15 minOrdentlig grenspecifik träning samt fartträning på de olika granarna och en hel del längre pass. Brickpass för att spara tid på växlingarna. Att följa ett träningsprogram kan nog vara en bra idé här.Här underlättar det nog med tempocykel och tempohjälm och kanske en bättre våtdräkt, men vad vet jag?
5.15-6h Grundträning och en del längre pass. Normal träning av alla grenar, med fokus på cykling och löpningRacercykel med tempobågar eller bättre
6-7 hVanlig konditionsträning och några pass av varje av de tre typerna samt några lite längre träningspass.Vanlig racercykel går bra.
mer än 7 hHär räcker det nog att vara i lagom bra form samt ha en stark vilja att komma i mål!Anything goes!

Observera att det är min högst personliga lista och den behöver anpassas efter dig!

Publicerat

Hur bestiger man Galdhöpiggen med en 8-åring?

Efter att ensam ha ha gått upp på Norges högsta topp- Galdhöpiggen, en sommardag för några år sedan blev jag sugen på att visa vår äldsta dotter Alva, då 8 år, hur fint Jotunheimen är och beslöt mig för att åka dit med henne.

Ni norrmän kommer fnysa åt mig när ni läser detta. För det första är alla barns första bergsvandring i Jotunheimen alltid Besseggen, det vet alla! För det andra: Är inte Galdhöpiggen lite kjedelig? Troligen har ni rätt, men vi hade en väldigt trevlig och lärorik tur ändå!

Styggebreen- glaciären nedanför Galhöpiggen.

Planering och ditfärd

Planeringen var i stort sett färdig eftersom jag varit där året innan så jag känner väl till området. I stora drag var planen. Bil från Stockholm direkt til Juvashytta, där tält och sen vandring med en organiserad grupp över glaciären, upp för toppkammen och tillbaka samma väg. Enkelt på pappret, men lite klurigare i verkligheten.

Detta var några år sedan, närmare bestämt 2014 då filmen Frost just kommit ut på DVD, så de 11 timmarna mellan Stockholm och Juvashytta gick på ett kick, i alla fall för en i sällskapet som såg filmen på repeat hela vägen tills hon däckade.

Väl framme ösregnade det och jag var inte så sugen på att kl 01 på natten börja mecka med ett tält när vi skulle upp tidigt så vi köpte oss ur problemet och bodde inomhus den natten.

Till topps!

Alva i Jotunheimen

Det är i stort sett obegränsat med platser på de organiserade turerna till toppen från Juvashytta. Man rekommenderas att gå inbunden i replag över en glaciär som sägs vara full med sprickor. Det är en billig livförsäkring och vi följde med på den turen.

Vi började med en vandring på ca en timme i svagt lutande terräng. Väl framme vid glaciärens fot blev det en hel del väntan för att de skulle lägga ut repet och se till att alla selar satt som de skulle.

Vädret var fint och det var nästan ingen vind så det gick ingen nöd på oss, det blev snarare en välbehövlig paus innan vandringen över glaciären.

Selen är på och vi är redo för marsch.

Efter cirka en halvtimme var det dags att börja gå och nu märktes det att Alva var några huvuden kortare än de andra deltagarna. Hon fick nästan springa i snön för att hinna med och eftersom det var ca 30 personer inbundna i samma rep så var det inte helt lätt att justera tempot efter en minst snabba vandraren. Färden över glaciären tog trekvart och Alva klarade det galant men det märktes att det hade tagit på krafterna. Vi stannade och åt och drack lite innan vi började följa kammen upp mot toppen.

Full aktivitet i replaget.

Det är ganska stora block som ligger längs vägen och om man är liten får man verkligen använda hela kroppen för att häva sig uppåt. Efter en stund berättade jag för Alva att vi snart var uppe och hon satte en väldig fart uppför. Just då var vi inne i ett moln, så vi hade ingen kontakt med toppen. Efter några minuter sjunker Alva ihop och undrar var toppen är, jag hade ju sagt att vi snart var uppe.

Den efterlängtade toppen.

Efter det misstaget tog det nästan en halvtimme att få upp energin och humöret igen. Vi gick sakta sista biten mot toppstugan och toppmonumentet och krafterna kom tillbaka när vi stod och kramade om varandra på toppen.

På toppen av Norge, 2469 meter.

Det var molnigt och lite kyligt när vi var precis vid toppen men i övrigt bra väder även här uppe. Total tid från att vi började vid fjällstationen Juvashytta till toppen blev 3:45.

6 juni, några blommor hade letat sig upp ur jorden.

Så småningom tog vi oss ner till repen igen och väntade in alla så vi kunde passera glaciären tillsammans. I nedförsbacken var det en glad och entusiastisk tjej som skuttade ner längs spåret, det fanns inga spår av trötthet. Det fortsatte även efter glaciären och sista biten ner var som en söndagspromenad i vilken natur som helst. Alva letade blommor och stenar och jag gick och funderade på om Alva skulle orka en vandring dagen efter också.

Nästan tillbaka vid Juvashytta och civilisationen

När vi kom fram fick vi ett märke som belöning av några som vi gått med och sen packade vi ihop och drog oss neråt mot dalgången. Total tid tur och retur blev cirka 7 timmar. En alldeles lagom dagsetapp alltså!

Vädret skulle bli eländigt så istället för att testa ytterligare en eller två vandringar (inkl Besseggen som faktiskt stod på schemat som nr 2) valde vi att ge oss hemåt. Under nedfärden från Juvashytta i strålande sol gjorde sig vårt bilval rättvisa. Att köra med en öppen bil i det landskapet var helt enkelt oslagbart.

Regnet kom ungefär vid Lillehammer där vi hittade en plätt att sätta upp tältet och få lite välbehövd vila. Det regnade hela natten och dagen efter. Nederbörden slutade inte förrän i Örebro så beslutet att dra oss hemåt och låta de positiva intrycken rama in resan kändes bra.

Jag kommer sent glömma Alvas stolthet när vi körde upp på uppfarten hemma och resten av familjen mötte oss och hon fick visa sin pin från toppen av Galdhöpiggen, 2469 meter över havet!

Även om det inte är en så lång vandring tror jag att man inte ska vara yngre än 8 år för att fullt uppskatta turen. Eventuellt kan man vara något år yngre om man fixar ett replag själv och går i egen takt. Min uppfattning är att man inte behöver ha med sig kök eller lagad mat upp, smörgåsar räcker gott, man är ju i Norge, eller hur? Därför krävs inte så tung packning utan man kan gå med bara förstärkningsplagg och tilltugg i väskan.

Tack Norge för ännu en trevlig utflykt!

Publicerat

Vad hinner man se på en helgtur i Jotunheimen i Norge?

2010 bodde jag och familjen i Oslo i Norge. Av en händelse blev det en helg över för mig på sommaren i början på juli som jag använde till att hyra en bil och åka upp och vandra i de noska bergen, närmare bestämt i Jotunheimen, en nationalpark några timmar från Oslo som bland annat inrymmer Galdhöpiggen, Norges högsta berg.

Jag minns det som en fin tur med lagom mycket äventyr och rekommenderar alla att ge sig ut och se den norska naturen så ofta som möjligt!

Förberedelser

På den här tiden var det DNT, Den Norske Turistforening och utprintade kartor som gällde för att känna sig trygg, så det blev några lunchbesök till deras kontor och butik på Storgata. Där hittade jag bland annat en ypperlig beskrivning av vandringsleder och hur många timmar varje etapp beräknades ta. Nu är det nätet som gäller och har ni inte varit inne på vistitnorway.se är det dags nu. Där finns ypperliga beskrivningar av vandringarna i det här inlägget.

Jag bokade en liten bil, köpte ett tält och liggunderlag (det mesta av min utustning var nämligen hemma i Sverige) på nån billighetsbutik i Oslo och frågade mina norska kollegor om lite tips. Tipsen var så varierande att jag inte kunde ta till mig så mycket från dem, men Galdhöpiggen var definitivt överskattat, den kunde man strunta i, så den skrev jag högst på listan.

Fredag- avfärd

Jag hämtade bilen på uthyrningen efter jobbet och gav mig av norrut. Bilresor i Norge jämfört med i Sverige är att i Sverige kan man räkna med att hinna 100 km på en timme, medan man i Norge får gå ner till 60-80 km, något som kan kännas lite knäckande i början, men man får förståelse för det när man kommer upp i bergen.

Det var lite kö, men snart hade jag kommit upp till Beitostölen och här var det dags att välja väg. Skulle jag runda Jotunheimen med- eller moturs? Jag valde moturs och styrde kosan mot Gjendesheim, en fjällstation som är utgångspunkt för en av de mest berömda vandringarna i Jotunheimen- Besseggen.

Besseggen

Man åker vanligtvis båt ena vägen längs sjön Gjende till Memurubu , och sen är det en fin vandring på bland annat en kam som går mellan Gjende och Bessvatnet där färgen på de olika vattnen är väldigt olika. Turen sägs ta 6-8 timmar i vanliga fall.

Tyvärr hade jag missat alla båtar, men ville ändå se lite av det fina, så jag parkerade bilen och kastade på ryggsäcken och började gå. Ganska snabbt blev det brand och till att klättra på alla fyra men snart var jag uppe till en fantastisk utsikt. Det var lite blåsigt och började regna när jag kommit upp. Snart visade det sig dock att regnet var väldigt lokalt, så det var smältvatten från ett snöfält som blåste mot mig. Tio meter åt sidan var jag torr igen.

Det var nu ganska sent och jag ville komma förbi kammen vid Bessvattnet innan jag vände så jag ökade farten ordentligt.

Snart bar det nedför mot kamvandringen och jag fick ta det ganska försiktigt då det var lite halt och brant. Efter en stund insåg jag varför detta är en populär vandring, det var en fantastisk syn med de två vattnen och Jotunheimen runtomkring.

Så småningom kom jag ner för branten och tog en kort paus efter den smala passagen mot Bessvattnet. Tyvärr kom jag inte längre och fick vända tillbaka för att inte fastna i mörkret, det hade inte varit så kul i den terrängen.

Som vanligt hade jag missbedömt tiden det skulle ta att gå uppför och det var en riktig pärs att klättra upp igen. Nu var det tur att det var i juli, så riktigt mörkt blev det inte, annars hade jag nog haft svårt att hitta hem. Till slut hade jag bilen i sikte och packade in mig, trött och lycklig.

Jag fortsatte min färd mot Juvashytta, som ligger vid foten av Galdhöpiggen. På vägen hade jag utkik efter en plats att sätta upp tältet på.

Tyvärr hittade jag inte någon utan fortsatte hela vägen upp till Juvashytta, förbi betalspärren och ända upp till turistanläggningen. Här parkerade jag och satte upp tältet ganska nära parkeringen. Det tog inte många sekunder att somna.

Lördag förmiddag- Galdhöpiggen

För tryggt kunna passera glaciären från Juvashytta mot Galdhöpiggen är det rekommenderat att gå med i ett replag (inbunden med massa andra ovetande turister), så eftersom jag inte hade levt klart riktigt blev det valet även för mig. Man kunde köpa sig en plats på morgonen trots att det var högsäsong. Allt började med en kort genomgång, utprovning av selar och sen gick vi i tekvart till glaciärens början.

Själva toppturen var ganska odramatisk och den tog ungefär 5 timmar tur och retur, varav en stor del gick ut på att vänta på de andra som gick i samma replag som mig på både upp- och nervägen. Toppen var okej, utsikten fantastisk och vandringen över glaciären var fin. Sista biten upp mot toppen var kanske lite dryg, men utsikten belönade mångfalt all svett det kostat. Det fanns till och med en liten stuga nästan vid toppen där de sålde souvenirer och något att äta

När jag kommit ner hade klockan bara slagit 14 så jag funderade på om jag skulle hinna någon mer vandring den dagen. Jag frågade några norska vandrare som såg väl bevandrade ut och de sa alla tre i mun på varandra att jag skulle åka til Turtagrö och gå upp till Fannaråk-hyttan. Där skulle det vara väldigt fint.

Jag kände just då att jag var stark i benen så det skulle nog funka. Jag packade ihop tältet och gav mig av med bilen nedför berget.

Bilturen mellan Juvashytta och Turtagrö är oändligt fin. De är svårt att beskriva hur vacker Jotunheimen egentligen är. Så fort man lagt ner kameran efter att ha fotograferat en fin vy med berg och någon sjö så kommer en ännu vackrare syn, gärna med något vattenfall eller en pittoresk byggnad mitt i alltihopa. När de sen slänger in ett får och kanske en fjällko är synen fulländad.

Jag var framme vid Turtagrö sent på eftermiddagen. Färden dit hade tagit mycket längre tid än jag planerat på grund av alla stopp vid utsiktsplatser, men det var det förstås värt- vägen var ju allt, målet visste jag inte så mycket om (förutom Galdhöpiggen som redan var avklarad).

Turtagrö

Hotellet vid Turtagrö var väldigt fint och spektakulärt. Jag fick okej på att sätta upp mitt blåa tält bakom hotellet och när det var klart gick jag in och förhörde mig om hur lång tid det skulle ta att besöka Fannaråk-hyttan. Det enda jag visste då var att där fanns Norges högst belägna biograf eller något sånt.

Tjejen i receptionen upplyste mig om att det även är Norges högst belägna fjällstation, 2068 meter över havet. Turtagrö hotell ligger på ca 880 meter. Vi kom fram till att det var rätt sent att börja gå då klockan redan hade passerat 18 och hon sa att det var några timmar upp. Jag gav upp tankarna på att gå en tur till samma dag och gick ett kort varv i hotellet. Det fanns ett fint bilbliotek och själva huset var väldigt roligt byggt.

På väg förbi receptionen kallade tjejen som stod där på mig igen:

”Kan du ta med dig det här kuveret upp när du går till Fannaråkhyttan ikväll? Det är lite post och sånt som de behöver där uppe.”

”Öhhh, okej. Jag går nu då.”

Lördag kväll- Fannaråki

Vad hade jag gett mig in på? Jag skyndade mig till tältet och tog med mig vatten och den lilla mat jag hade och började gå. Första biten var ganska platt längs med en flodbädd, men sen började det branta på och gick mer och mer i zick zack. Jag har lärt mig att en normal vandringstakt för mig är ungefär 300 höjdmeter per timme om man går någorlunda brant och att det är ett mycket bättre mått än att räkna kilometer, så jag hade alltså lite mer än 3 timmar framför mig på vägen upp och kanske lite mindre till för att komma ner. Hur jag än räknade skulle jag få gå den sista timmen i mörker, något jag inte var sugen på, särskilt inte som jag var själv och hade lovat mig att gå säkert.

Nåväl, jag hade också lovat att leverera posten så jag skyndade så gott jag kunde. Det var en fin sommarkväll och jag stannade ofta och tog fram kameran. Utsikten var magnifik och varje gång jag tittade ut över landskapet trodde jag inte att det kunde bli finare, bara för att bli överbevisad av mig själv nästa gång jag tittade ut över en ännu högre utsiktsplats.

På uppvägen mötte jag en handfull människor, alla hälsade vänligt. Jag drog mig för att fråga hur långt jag hade kvar. Jag hade ju stenkoll på höjden på klockan och visste att det inte skulle bli bättre för att jag frågade hur långt det var kvar.

Sista halvtimmen var jag rejält trött och när jag stapplade in i Fannaråkhyttan efter att ha sett utsikten på andra sidan väntade jag mig en stor välkomskommitté och jubel från alla som var där.

Riktigt så blev det inte. Alla hade fullt upp med sitt och de såg knappt åt mig där det gick runt och mös i sina underställ.

Jag hittade till slut en som jobbade på hyttan och lämnade stolt fram det stora kuvertet frpån Turtagrö och väntade än en gång på publikens jubel.

Än en gång uteblev det, men hon tog i alla fall emot försändelsen och lade den på receptionsdisken. Jag kanske fick ett ”tack” också men jag minns inte.

Jag satte mig en stund på en pall och funderade på vad jag skulle göra. Nu var det skymning ute och jag hade inte några övernattningsprylar med mig. Min morgontur upp på Galdhöpiggen gjorde sig påmind när jag satt mig ner. Man ska alltid ge en färdrapport när man ger sig ut på fjället och det var egentligen det som fällde avgörandet att gå ner igen. Jag hade lämnat en lapp i Turtagrö att jag skulle gå tur och retur Fannaråkhyttan samma kväll. Jag kom fram till att jag inte hade något val- jag måste ner igen nu på kvällen till tältet som hägrade nere i dalen.

Sagt och gjort- jag fyllde min vattenflaska och gav mig nedåt i full fart. det gick bra den första timmen men sen hade energin tagit slut och jag snubblade mer och mer när jag försökte ta mig nedåt. En gång var det nära att gå rätt illa när jag gled till på en sten som jag trodde var stabil och den släppte. Som tur var fick jag snabbt tillbaka balansen och jag kunde sätta mig ner och ta det lugnt en stund. Den epioden fick mig att ta det lugnare i den värsta branten och snart var jag nere i dalgången igen. Nu var det skymning men vägen här var mycket lättare och snart kunde jag kliva in på hotellet för att rapportera att det viktiga postuppdraget var slutfört. Hon som gett mig uppdraget stod kvar i receptionen och hon frågade faktiskt om jag redan varit där uppe. När jag berättade att jag fullföljt min livsuppgift blev hon faktiskt lite impad över hur fort det gått. Kanske inte lika imponerad som jag själv var, men jag inbillade mig att de som jobbade på fjällstationer sett ganska många galningar och höll inne med beröm om det inte var absolut nödvändigt, vilket detta tydligen var!

Jag gjorde en tidig sorti från hotellet och jag somnade direkt när jag kom innanför tältduken.

Årdal

Jag tror inte jag sovit så länge i ett tält som efter den där gången då vi cyklade vätternrundan med 0 kilometers träning och 0 dagars förberedelser. Minst 11 timmars sammanhängande koma räknade jag ihop när jag vaknade på söndagen. Jag var väldigt mör i kroppen och tänkte först ligga kvar hela dagen.

Efter en stund blev det lite långtråkigt i tältet och jag bestämde mig för att fortsätta min resa. Jag var inte vandringssugen, men jag hade ju en bil så dagen kändes ändå hoppfull.

Jag fortsatte snart vägen söderut mot Årdal och åkte längs en fantastisk slingrande bergsväg ner mot fjordarna. Jag hade inte varit vid de norska fjordarna sen jag var liten och synen med de branta bergen och det turkosa vattnet var verkligen imponerande. Inte konstigt att Slartibartfast i Liftarens Guide till galaxen fick pris för sin design av norska kusten!

Övre Årdal var den perfekta platsen att ta en kort paus och njuta av utsikten.

Tyin

På min karta som jag hade som hade tidsangivelser för vandringar i Norge fanns det bara en eller två sträckor som var under två timmar långa och en av dem utgick från sjön Tyin som jag skulle passera på vägen tillbaka mot Oslo. Min vintersovsäck bär namn efter sjön så på något sätt drogs jag dit och fann mig stå bredvid den parkerade bilen med ryggsäcken på ryggen trots att benen knappt ville bära mig.

Jag hittade starten på leden utan problem. Terrängen och klimatet var här helt annorlunda än i Jotunheimen. DEt var lägre kullar och blommor och gräs överallt, lite som ett hedlandskap. Jag gick upp för den första kullen och fick en fin vy över Tyin. I ytterligare 45 minuter gick jag längs stigen men sen var mina krafter slut än en gång och jag fick vända tillbaka till bilen.

Det var skönt att röra på sig lite och det gjorde faktiskt hemresan till Oslo bättre då jag piggnade till lite och fick variation till bilkörandet.

Efterord

Det finns hundratals berg och leder att vandra i Norge och det här var bara ett exempel på hur man kan göra. Mitt budskap är kanske inte att kopiera denna tur, men snarare att naturen i Norge är lätt tillgänglig från städerna, att man kan se väldigt mycket på en helg och att saker och ting löser sig även om man kanske inte har allt detaljplanerat från början.

Jag hade försökt få med mig sällskap på resan men av olika skäl föll det bort. Säkerheten och att ha någon att dela upplevelsen med gör förstås att det är oslagbart att vara flera, men utöver det tycker jag att man är man mer lättrörlig och snabbare om man är ensam (om man inte går med någon som man är väldigt van att vandra med förstås.)

Publicerat

Hur är det att åka till Svalbard med familjen?

Familjen vid adventfjorden

Efter att i olika konstellationer ha varit på Svalbard (både med respektive, med kompisar och med mina föräldrar) kom turen till att ta med familjen dit. Våren 2018 var barnen 7, 8 och 11 år gamla.

Förberedelser

För att hitta bra boende och flyg till Svalbard behöver man vara ute i ganska god tid. Jag har för mig att vi bokade ungefär 9 månader innan avresa, något som skulle varit helt otänkbart för några år sen när spontanitet var ledordet i semestrar och resor. Nåväl, tiderna förändras och vi hade grunderna till resan redan på plats till jul då vi fick en hundspannstur i julklapp av barnens farföräldrar, något som vi kommer tillbaka till senare.

Efter att ha bott på diverse vandrarhem/B&B samt i tält på Svalbard så kom turen nu till AirBnB. Vi bokade ett hus som låg nere i hamnen, ungefär en kvarts promenad från huvudgatan och affären.

Flygresan bjöd SAS på tack vare lite surt förvärvade bonuspoäng. Här kan det vara bra att lägga på minnet att det inte kostar så mycket poäng att resa till Svalbard då det anses ligga inom Skandinavien. Dock är vi inte de enda som vet det, därför är det bra att boka tidigt.

När ska man då resa? Inte vet jag, men vi har hittat ett vinnande koncept: Precis innan och efter 18 april, det är då som midnattssolen börjar kring Longyearbyen och det är nästan alltid snö kvar så man kan fortsätta åka skidor och snöskoter. Midvinter med norrsken eller sommar med båtturer har jag inte varit med om och kan inte jämföra, men det är troligen fint då också. Kring påsk har temperaturen börjat stiga och är att jämföra med svenska fjällen, möjligtvis något mer ombytligt väder och fem till tio grader kallare.

Vägen dit

Flygen från Stockholm går antingen via Oslo eller Tromsö så vi fick mellanlanda två gånger. När man vet att man ska till ett ställe där det är ljust i stort sett dygnet runt så spelar tiden inte så stor roll. (Man kommer ganska snabbt in i att inte ha så bråttom och bli förvånad över att affären är stängd när man kommer dit mitt i natten.)

Vi var framme på flygplatsen i Longyearbyen sent på kvällen och tog en taxi (som vi delade med några andra) till vårt boende. Det var en kall och klar natt men allt stämde med boendet trots lite strul med nyckelskåp och sånt som sig bör. Det visade sig att längan vi bodde i var byggd av ett antal baracksegment som monterats ihop till bostäder. Standarden var okej och vi installerade oss och gick till sängs.

Hamnen där vi bodde.

Fredag 2018-04-20

Den klassiska bilden vid flygplatsen

När vi vaknade blev det lite provianteringsrundor till Svalbardbutikken som har det mesta. Det var ungefär en kilometer dit och xc minus 10 grader och en lagom kylande vind. På vägen tillbaka gick vi via Skoteruthyrningen nere i hamnen och hämtade ut två gevär (30.06 mausergevär med tyska riksörnen kvar från andra världskriget) och kollade lite öppettider och sånt. Alla får hyra vapen och man får en packe jaktpatroner till som man sedan lämnar tillbaka efter sin hyra. Det är aldrig tänkt att man ska använda dem. Tidigare har vi köpt lite övningsammunition i byn och övat oss lite i en dalgång, men inte den här gången.

Lek i snön.

Vid 13 kom en taxi och körde oss till Todalen där vi åkte skidor någon kilomter in i dalen. Det var lite molnigt och blåsigt men fint annars. Vi såg renar och sjöfåglar. Barnen byggde en igloo och lekte i en snöskränt. Det är skönt att åka på skidtur uppför först så kan man bara glida ner till vägen sen.

Sen tog vi en taxi tillbaka till huset och sen bar det av till Svalbard museum. Det var fint med många uppstoppade djur och en gruvgång man kunde krypa i. Efter det gick vi till butiken igen och sen hem och åt middag.

Lördag 2018-04-21

Idag var det skoterhyradags. Vi gick bort med väskorna till uthyrningsstället (Hurtigruten Svalbard) och fick ett bra pris på att hyra overaller, skor och hjälmar så det var skönt att vara varma. Sen bar det av till Todalen igen och upp hela vägen till hyttorna. Det blev molnigare på toppen så vi stannade där istället för att åka vidare och drack varm choklad och lekte. Då kom jag på att jag hade glömt handla gas så vi kunde inte äta lunch… inte så smart. Jaghade inte med flaskan till köket heller, annars hade vi kunnat elda bensin.

Paus vid passhytta

Det var en skidtävling mellan Todalen och svea gruva som vi såg vinnarna från när vi åkte tilbaka. Det var ganska svårkört i dalgången pga dålig sikt men annars var det gott om snö och fint.

Vi åkte sen tillbaka till Longyearbyen och förbi hela stan. Sen letade vi oss upp genom Longyearbreen och frågade några som var ute och gick om de visste var glaciärgrottan var. Till saken hör att jag letat efter den några år tidigare men aldrig riktigt hittat rätt. De berättade att den var till höger om en trasig scooter och vi åkte uppåt. Det var långt att åka men till slut fann vi den.

Runt glaciärgrottan var det en hel del skotrar parkerade och vi samlades runt den. Det var bara en stege som gick ner i ett djupt hål. utan pannlampa var det lite svårt att utforska hela, men ca 15-20 meter gick bra och det var kul och fanns rep längs väggen.

Söndag 2018-04-22

Skoterutflyktsdag igen. Vi kom iväg kring 10 och drog igenom Adventdalen, den stora dalen som går österut från Longyearbyen i klart och fint väder. Det var bra sikt och höga moln.

Vi kom till passhytta och allt gick bra, så även vid Sassendalen efter några hundra meters felkörning österut. Det var bitande kallt i vinden så det var bra att vi hade skoterkläder på oss. Det var också många andra sällskap ute så det kändes tryggt.

Väl framme i Fredheim träffade vi en Sysselmann som berättade att halva tempelfjorden var avstängd och att det varit isbjörnar som jagat skotrar där. Vi fick historien om stugan berättad och att de just flyttat upp stugorna en bit pga klimatförändringarna. Vi fick också gå in i stugan och se hur de hade det och han sa att vi kunde äta i sidohuset om vi ville.

Man fick inte stanna på isen i Tempelfjorden men man kunde åka några kilometer til in mot glaciären så det gjorde vi. Linnea blev rädd när vi stannade till vid en säl som låg och vilade vid ett isblock. Men vi åkte över till andra sidan i alla fall. Där tog vi en kort paus och sen på väg tillbaka fastnade Liselott och Linneas skoter (Jonas, Malte och Linnea åkte alltid på samma) på isen men den fick vi snabbt upp igen. Vi såg några sälar till men inga isbjörnar.

Väl tillbaka på Fredheimsidan kokade vi ”Lapskaus” på gasköket vid en husvägg och åt. Linnea sa att det var det godaste hon ätit någon gång, men jag tror ärligt talat att hon aldrig skulle tagit en tugga om vi varit hemma. Vid ca 15.30 började vi ge oss tillbaka men då kom vi på att man kunde åka upp och få fina yer över tempelfjorden om man åkte upp på ett berg som låg bredvid. Uppfarten var bara 300 meter bort och där uppe var det fin utsikt och en del renar.

Tempelfjorden.

Tur att det var fint väder, annars hade vi nog fått köra sakta med kompass. Vi tog en tur in i en dalgång och hittade ett fruset vattenfall men enorma istappar som låg inne skyddat i en dal.

Så småningom åkte vi hemåt och återfärden gick bra, vi såg många skoterutflyktsgrupper, hittade en bit renskinn och stannade och övningskörde och fotograferade lite då och då.

Måndag 2018-04-23

Idag var det hundspann på schemat. 09.30 kom en bil och hämtade oss och tog oss till svalbard Huskys stadskontor där vi fick byta om till varma kläder igen. Vi var 8 personer inklusive oss som skulle åka.

Vi bytte om och fick åka ut till hundgården precis efter Todalen. Det var fantastiskt fint väder med klarblå himmel och nästan ingen vind.

Man fick först leka lite med hundarna (de hade 104 st) och sen spände vi för fem var på varje släde.

Sen bar det av och det som man gjorde som förare var mest att luta sig åt sidorna och bromsa när man kom ikapp.

Vi åkte ca 18 km in i Bolterdalen och tillbaka på en jättefin tur. Nedför gick det riktigt fort och vi ramlade aldrig av även om det lutade ordentligt ibland.

Efter hundturen som överträffade alla våra förväntningar gick vi in till byn. Vi promenerade sen till kyrkan och inspekterade den. Det var fint och de hade en uppstoppad isbjörn. Sen gick Jonas och Malte på topptursutflykt upp på platåberget och resten gick och köpte mat och sen ner till huset.

Platåberget över Longyearbyen.

Toppturen var ca 400 höjdmeter och den gick väldigt bra. det var brant uppför på sina ställen men lä mesta delen så det var inga problem. På toppen (brant kant ned mot byn!)  var det många fåglar och väldigt fin utsikt.

Tisdag 2018-04-24

Hemresedag. Vi hann knappt gå upp och äta frukost förrän vi skulle ut ur huset och vi gick ner till vattnet och kastade macka, sen förbi SAS-hotellet (Radisson Blu heter det nu. De har byggt ut stan massor sen vi var här sist)) och titta på isbjörnen som står i receptionen.

Sammanfattning

En resa till Svalbard är ett minne för livet. Vi hade fint väder och tack vare midnattssolen behövde man aldrig tänka på att åka hem en viss tid. Att åka utan guide är helt okej om man håller sig längs de större lederna. Att ta med barn kräver att de förstår att det kan bli allvar och att de är försiktiga om det behövs.

Publicerat

Att bestiga Kebnekaise med 3 barn, hur kan det gå det till?

Efter att ha bestigt Kebnekaises sydtopp både själv för hundra år sen och med vår dotter Alva då hon var 9 år blir man nyfiken på om det går att genomföra samma äventyr med hela familjen (barnen var i åldrarna 8, 9 och 12 år). Enklaste sättet var helt enkelt att prova! I början av augusti 2018 gick turen av stapeln.

Förberedelser

På väg från Nikkaluokta

När vi väl hade bestämt oss var förberedelserna egentligen inte så kluriga. Vi bokade bonusflyg med SAS (tack för det) och rekade lite transport och boende men kom ganska snart fram till att vi var så sent ute att tält var det bästa boendealternativet.

Planen i stort var att flyga till Kiruna ( vi valde en vecka innan skolstart i augusti 2018), ta bussen till Nikkaluokta, flyga helikopter till fjällstationen för att ha så många dagar som möjligt till toppförsök och inte bränna barnens ork på vandringen till fjällstationen. Det var en lärdom som jag och dottern gjorde på förra turen att det behövdes en vilodag innan toppdagen om man gått från Nikkaluokta (även om vi tog båten en bit). Vi valde att rikta in oss på västra leden, trots att den är längre och jobbigare för att slippa klättringen på östra leden och för att vi kan den utan och innan.

Träning

När det kom till träning fick vi inte ihop några specifika träningspass, men en tre timmars vandring längs stranden mellan Åhus och Yngsjö fick duga som genrep även om det nog kändes lite oklart med orken när vi satt där på flygplatsen och skulle ge oss av. Som tur är barnen aktiva och var entusiastiska och sammanfattningen av hela den här skriften är att barnen klarar allt fysiskt men att det är deras intresse för äventyret som kan göra trippen till en utmaning.

Packning

Ett tips på vägen om ni funderar på samma tur är att ladda ner en ypperlig broschyr från Länsstyrelsen i Norrbotten / Svenska Turistföreningen https://www.svenskaturistforeningen.se/uploads/2015/11/Kebnekaise_sve.pdf. Här finns exempel på packlista och massor av bra och relevanta tips kring turen.

Några specialare vi tog med oss:

Myggnät för ansiktet. Runt Nikkaluokta är myggorna stora som sparvar och svärmarna är tätare än någon annan stans så myggnät är en klen tröst, men det gav lite skydd i alla fall. Uppe vid fjällstationen är det mer blåst och färre mygg, så det är främst på uppmarchen det behövs.

Tält. Vi hade med oss ett Hilleberg Nammatj, det ultimata 4-säsongstältet och ett lättvikts Exped Lite-tält som funkade okej, men de som sov i Hillebergtältet fick en mer behaglig upplevelse. (Inte bara för att ett uppblåsbart liggunderlag bestämde sig för att ge upp första natten.)

Mat. Vi packade mest mat som kunde lagas i köket på servicehuset på fjällstationen. Den enda matbiten vi inte ger oss av utan är Gruyereost, och den fanns som tur med i packningen även denna gång. Den är bra både som snacks, smaksättare och som lockbete.

Vindsäck. En fyra personers stormsäck för dåligt väder är en billig och ganska lätt försäkring. Det är ganska exponerat på vissa sträckor och det kändes bra att ha med sig en vindsäck som snabbt kunde ge lite skydd mot blåsten.

Transporter

De flesta transporterna är synkade med varandra och informationen nu för tiden är väldigt bra på respektive hemsida så vi hade inga problem med att hitta och planera resans olika delmoment.

Mot toppen!

Nu skippar vi all logistik och transport och ger oss direkt in på toppdagen, det är väl därför ni är här, och inte att höra om trasiga uppblåsbara liggunderlag och att vi av en slump stötte på några av våra bästa vänner på vägen upp som vi sen fick sällskap med på vägen tillbaka till Nikkaluokta.

Packningen för toppdagen fick plats i två dagsryggsäckar och bestod mest av smörgåsar/kex/snacks, kök och frystorkat, vatten och förstärkningsplagg (överdragsbyxor, mössa, vantar etc.). Vindsäcken var med, liksom två par gåstavar som tidigare visat sig användbara. Vi hade inte med några sandaler för vadning, vattnet i bäckarna var ganska lågt.

Vi visste att vädret var på väg att bli dåligt, så vi valde att försöka oss på berget redan dagen efter att vi kommit fram till fjällstationen. Tälten hade vi satt upp hitom stora huset och vi satte klockan på 04.30 och somnade in.

När klockan ringde var barnen förvånansvärt snabbt på benen och vi åt en ordentlig frukost i servicehuset. vid 05.00 var vi klara och började vandringen mot Kitteldalen där man viker av uppåt längs västra leden. Vi var bland de första som gav oss av. Våra vänner hade gått ända upp i Kitteldalen och tältat där så de hade några timmars försprång.

Entusiasmen går inte att ta miste på.

Vägen upp förbi Kittelbäcken och uppför branten (som ett par sherpas höll på att bygga en trappa i) gick väldigt bra.

I fjärran syns bron över Kittelbäcken.

Vattendragen var mycket fascinerande och det hoppades över, balanserades på stenar och provsmakades vatten i nästan alla rännilar som fanns. Efter kittelbäcken blir det lite ont om vatten fram till Kaffedalen så se till att fylla på senast vid bron.

Moln och dimma kan komma snabbt.

Vi gick genom några moln och på toppen av det första berget som man går över, Vierranvarri, var det riktigt kyligt och dålig sikt. Sikten blev bättre när vi kom ner i kaffedalen, sen var det klarblå himmel sista biten förbi gamla toppstugan ända upp till nya toppstugan.

Efter kaffedalen är det ungefär två timmars vandring kvar.

Vi hade lånat ut ett par stegjärn innan avresa till våra vänner och lämpligt nog mötte vi dem när de varit uppe och kunde låna deras för att få en enklare bestigning, det var nämligen lite halt på glaciären de sista 100 metrarna mot toppen. Några guider hade satt upp ett fast rep som vi fick låna så jag klarade toppbestigningen utan stegjärn, men det hade nog varit skönt att ha. Tyvärr kom ett moln precis när vi var på toppen, så de obligatoriska toppbilderna kunde lika gärna tagits en dimmig dag i Stockholm.

Toppen i bakgrunden.

Uppfärden tog ca 7 timmar och vi hade en till två kvartspauser med smörgåsar och varm dryck, i övrigt gick vi i stort sett hela tiden.

Nedfärden blev lite annorlunda än den ganska uppstyrda och kontrollerade bestigningen. Eftersom vädret var så bra efter vändningen vid toppen slutade vi föräldrar vara måna om farten utan vi lät turen ta den tid som behövdes. Vi tog en lång paus med ordentligt med lunch och varm dryck vid gamla toppstugan för att samla krafter för nedstigningen. Ända till branten över Kittelbäcken var humöret på topp. Vi strösslade med mycket godsaker på nervägen och det var lätt att hålla humöret på topp.

Man kan vila nästan var som helst, bara man är tillräckligt trött.

Efter ungefär 12 timmars vandring var dock krafterna på väg att ta slut och pauserna blev längre och länge och lite osynkroniserade, så det var alltid något barn som satt och vilade. Något misslyckat hopp över en bäck med blöta fötter som resultat (som inte kom fram förrän dagen efter) gjorde saken lite sämre. Den svåraste biten rent psykiskt blev faktiskt de sista kilometrarna när man hela tiden såg fjällstationen men det kändes inte som man kom närmare. Närmare kom vi dock hela tiden och till slut, efter 15 timmars vandring kunde en trött men lycklig familj slå sig ner och vila på Kebnekaise fjällstation.

Oändliga vidder med stenar.

Dagen efter var det regn och blåst och ingen som vi vet klarade att bestiga berget då, så vi hittade än en gång ett fönster i vädret som gjorde det möjligt att nå toppen.

Den dagen ägnade vi oss åt att äta gott och mysa inomhus. Väderleksprognosen visade på flera dagar till med regn så vi fattade beslutet att åka in till Kiruna och se gruvan och staden innan färden gick söderut igen. Det var ett beslut vi inte ångrar. Gruvturen till LKABs gruva rekommenderas varmt!

Den största skillnaden mellan att ha med ett och tre barn var dels att de kunde ha roligt med varandra längs vägen och uppleva saker tillsammans, men det mest påtagliga var att varje barns rytm och vilocykel behövde tas hänsyn till vilket gjorde att pauserna blev fler, särskilt när de blev trötta och omotiverade. Det funkade tyvärr inte för oss att ha planerade pauser i det läget, för då var något barn piggt och sprang runt tills pausen var slut och då var det förstås dags för denne att vara trött.

Ett av barnens gossedjur som lämnats hemma hade spelat in några peppfilmer som också kom väl till pass vid de svåra stunderna.

Vid de tillfällen man kunde gå och hålla ett barn i handen (när det var lite flackare) var det uppenbart att man kunde vara nära och på något sätt överföra lite styrka mellan varandra. I brist på det var det också ett vinnande koncept att gå väldigt nära och prata om allt mellan himmel och jord.

Sammanfattningsvis skulle jag nog säga att barn över tio år har mycket behållning av en tur längs västra leden till toppen, men man kan nog skrämma upp i stort sett vem som helst över 7/8 år, frågan är hur kul det är för dem… Sen kan ju vädret bli stökigt också och det är viktigt att tänka igenom det ordentligt så man inte blir fast med en trött och kall son eller dotter på fel plats.