Inlägg

Publicerat

Att springa hela Höga kusten-leden, 130 km, i ett sträck, kan det vara något?

slåttdalsskrevan
Slåttdalsskrevan i Skuleskogen i soluppgång, 03.25

Klockan 12.15 en dag mitt i juni 2020 stod jag vid norra brofästet vid Höga kusten-bron i värmen och undrade vad jag höll på med. Familjen hade just släppt av mig vid hotellparkeringen och jag hade krängt på mig ryggsäcken och hittat de första orange vägvisarna ner mot vattnet. Jag tappade vattenflaskan efter 10 meter (som en Deja vu från min första vätternrunda när jag tappade cykelpumpen i starten) och ångrade i den stunden att jag inte hittat mitt vätskesystem på grund av att vi byggde om köket hemma just då.

Planeringen för den här dagen började ungefär en månad tidigare, så jag tror vi startar där…

(Den här beskrivningen är ganska detaljerad, delvis för att jag själv inte hittat svar på mina mikrosopiska frågor inför turen, men också för att komma ihåg hur jag tänkte själv till en annan gång.)

Träningen inför

Min träning ändrades inte nämnvärt inför loppet förutom att jag på lördagen innan (6 dagar före) sprang ett tvåmilspass runt Edsviken och sedan vilade så mycket jag kunde. Under året (de första fem månaderna ca) hade jag sprungit 750 kilometer och simmat 46 km. Mestadels hade jag sprungit etapper om ca 7-9 kilometer, oftast i skogen. Back-mässigt hade jag fått ihop sammanlagt två pass, ett i Väsjöbacken och ett i Hammarbybacken. Längsta passet totalt var 20 kilometer. Jag tror jag sprang ca 20 km en handfull gånger under våren. Så här i efterhand kanske jag borde sprungit några längre pass till, men det är svårt att öva på timme 20-24 oavsett tycker jag. De sista fem passen sprang jag med ryggsäck vägande mellan tre och fyra kilo, och det var väldigt nyttigt. Jag kanske borde börjat tidigare med ryggsäckslöpningen så att jag blev mer bekväm i det.

Planeringen

Tankarna på Höga Kustenleden har funnits ganska länge men inte förrän vi bestämde ett datum när det passade hela familjen kunde planeringen börja på allvar. Planen var att locka med hotell (och hotellfrukost) för att utöver den fina naturen få med familjen. Egentligen hade jag tänkt att Jämtlandstriangeln skulle vara mer lagom men tankarna styrdes sakta över på Höga Kusten av oklar anledning.

Planeringen gick mestadels ut på att läsa race reports från Höga Kusten ultra som går samma väg vid ungefär samma årstid, att läsa in mig på kartor och den alldeles utmärkta sidan: https://hogakustenleden.com/ , samt https://naturkartan.se/sv/hogakustenleden där i stort sett allt man behövde veta fanns samlat. Utöver inläsningen var det lite jobb med att fixa i ordning utrustningen. Några exempel på val som jag gjorde:

  • Jag valde att köra med stavar. De vi hade sen tidigare resor vägde lite mycket, så den enda investeringen jag gjorde var ett par kolfiberstavar från Camp som visade sig väl värda investeringen på 615 kr. Jag behöll gummipluppen undertill för att få bättre grepp på stenar, men det hade jag kunnat skippa. Jag hade med cykelhandskar, men eftersom jag bara körde med stavarna i sammanlagt kanske två timmar var det onödigt.
  • Jag struntade i vätskesystem och körde bara med vattenflaskor på grund av att de brukar vara enklare att fylla på i djungeln. I efterhand visade det sig vara så torrt att det inte spelade någon roll, plus att jag inte hade någon tid att passa, däremot satt de på sidan av ryggsäcken lite för långt bak, jag borde väl haft minst en på framsidan för att kunna dricka lite enklare.
  • Jag hade två dropväskor som familjen lämnade vid 42 och vid 78 kilometer. Det var bra, men jag hade nog haft nytta av en väska till vid ca 100 km. Affären vid Köpmanholmen jag satte min tillit till var stängd när jag kom förbi så det gick inte enligt plan.
  • Skor var hela tiden en liten fundering. Jag köper sällan nya skor och har oftast bara ett par aktiva löpskor i taget eftersom jag springer ner skor jag gillar till molekyler innan jag byter. (jag slänger dem sällan, utan de förpassas till bra-att-ha-i-trädgården). Nuvarande par var Saucony Kinvara 10, ett par lätta skor med lågt drop och knappt någon slitstyrka eller sula med grepp alls. De fick de bli och sen ett par av de gamla Sauconyskorna i en av drop-väskorna. Om det inte hade varit bra väder hade jag troligen varit chanslös på hala stenar och klipphällar med dessa skor, men som det utvecklade sig gick det utmärkt med dessa!
  • Andra saker jag är lycklig att jag packade ner var keps, solkräm, powerbank med laddar, och elektrolytdricka (eftersom det var så varmt blev detta en viktig komponent).
  • Jag hade inte med mig någon vattenrening, vilket troligen hade varit en trygghet, så det kan man tänka på om man vill vara på den säkra sidan.
  • För er som har en Suunto Ambit Peak 3 Sapphire klockan kan jag meddela (eller mest som en note to self) att batteriet tappar ca 10 procent per timme och att man efter 24 timmars löpning har gjort av med 62 % av minnet (en sekunds uppdatering), eller något mindre då jag hade några aktiviteter kvar i klockan sedan tidigare.
  • Packningen i dropväska 2 (87 km)
  • Packingen på ryggen
  • Packningen i dropväska 1 (42 km)
Själva planen (som jag sen glömde hemma) visade var jag skulle kunna befinna mig vid olika klockslag. Den togs fram dels genom att kolla på resultatlistor på HCU men också på det smarta sättet att jag tog snittet mellan rekommenderad vandringstid / 2. Det visade sig stämma okej med tillägget att det gick 2 timmar snabbare och att första halvan tog 10:30 h och andra 13:30 h. (Värt att notera är att jag sprang mitt långsammaste mest hela tiden och att jag inte försökte mig på att springa fort överhuvudtaget, utan uppleva och ta det lugnt istället. Så- nu är det sagt för alla som tyckte det tog för lång tid.)

Eftermiddagen och kvällen dag 1 (fredagen)

Första timmarna gick väldigt bra. Jag fann mig i ett tempo kring 5.30/6 min/km första milen. Några missöden med insparkade tår i rötter och stenar fick mig att vakna till ibland och inse att det kunde ta slut med ett oförsiktigt snedsteg. Nu klarade jag mig med blåa tår, som förblev blåa även långt efter målgång. Nu pratar jag bort det ganska lättvindigt, men när det hände skrek jag högt rakt ut och insåg att det kunde innebära slutet på turen, eftersom jag lovat mig att inte plåga mig fram till vilket pris som helst. Tankarna gick också till den där fusk-hästen som hade nerv-snittat sig och jag klurade på hur många människor som provat samma saker…

Höga Kustenbron i starten

Vattentillgången skulle visa sig bli den största faran för fortsatt/angenäm färd. I stort sett allt vatten i naturen var uttorkat och det var långa sträckor uppe i bergen där man inte hade tillgång till civilisation där man kunde be om vätska. Precis innan Lappudden där jag skulle få tillgång till min första väska tog jag den sista klunken vatten jag hade med mig (även om jag brukar tjata på barnen om att man aldrig ska dricka den sista klunken) och fick springa torr sista biten. Det var en härlig känsla att sladda in vid väskan, sätta sig på en stubbe och svepa en halvliter blåbärssoppa! Jag hade också lite förkokade tortellini med pesto och köttbullar som jag inte fick i mig många gram av på grund av värmen. Dricka gjorde jag desto mer.

Det var ganska glest med folk utefter vägen. Första dagen träffade jag ett tiotal människor och andra dagen något fler när jag började närma mig Ö-vik.

Timmarna flöt på ganska bra och jag hamnade ganska snart i någon slags meditativt tillstånd med fyra växlar. (Det här är förstås en efterkonstruktion för att kunna förklara mig lite):

  • Platt grusväg eller asfalt (ja, det var säkert 1,5 mil asfalt sammanlagt): Långsam löpning med några promenadsteg då och då för att dricka eller ta en bild, särskilt när det var varmt, då var det skönt att gå i skuggan för att samla kraft till nästa långa soliga sträcka. Tempo ca 5.30-7 min/km.
  • Skogsstig: Långsam jogg med ganska mycket fokus på att inte ramla på stenar och rötter. Tempo ca 6-9 min/km.
  • Uppför: När jag var pigg, dvs de första två etapperna, så sprang jag på lite även i de brantare uppförslöporna, men sen övergick jag till att alltid gå uppför, oftast utan stavar, men ibland även med. Raskt promenadtempo alltså. Tempo 10+ min/km. Det var ibland lite svårt att tvinga sig till att ta det lugnt. Det var trots allt en ganska lång sträcka och jag var lite osäker på hur det skulle vara i slutet och hur branta bergen var längs vägen.
  • Nedför: Under tidigare långpass har jag upplevt att det ”farligaste(mest riskfyllda)” har varit nedförslöporna så här var jag extra försiktig och jag tror man kan kalla det långsam jogg här också, även fast jag ibland med stavars hjälp mest gick nedför där det var brant. Tempo 10+ min/km.

En av de stora fördelarna med att springa mitt i juni var ljuset. Det blev aldrig mörkt och eftersom kvällen fortsatte natten igenom blev jag inte heller så trött. Jag tror att det var det som det berodde på i alla fall, eller att jag vid något tillfälle tryckte i mig en halv gel som innehöll koffein. Jag dricker inte kaffe så min kropp blir verkligen starkt påverkad av koffein, så även en liten mängd inbillar jag mig håller mig pigg länge. Att jag hade med fem geltuber var inte nödvändigt då jag uträttade sträckan i makligt tempo, men jag tog med dem för säkerhets skull, då jag vet att man förutom att bli pigg även kan bli glad av dem.

Jag måste också passa på att ge en stor eloge till ledmarkörerna längs leden. På bara ett fåtal ställen kände jag mig osäker och jag sprang bara fel typ tre gånger, och då bara några hundra meter. Överallt där leden svänger eller tar av från en väg finns det skyltar och de orange markeringarna är både väl målade och i hög frekvens.

Dropväska 2 hade familjen gömt bakom en trädstam vid naturum Skuluberget. här bytte jag till en varmare tröja och åt inte heller nu nämnvärt av min pasta med pesto och köttbullar. Tyvärr. Jag lyckades däremot dra till höger arm lite på något sätt så varje gång jag började springa efter denna paus fick jag linka som en halt hund för att komma igång. Det gick inte över under resten av turen och en vecka senare har jag fortfarande känningar, om än inte lika mycket.

Vid flera tillfällen passerade jag sjöar eller stränder där jag ville stanna och bada, men tyvärr hade jag inte packning för det, men det skulle jag nog kunna tänka mig nästa gång.

Skuleskogen natten mellan fredag och lördag

Skuleskogens rullstenar

Så kom jag då till Skuleskogen som jag längtat efter hela kvällen. Jag kom in från Entré Syd och vägen upp var ganska väl spångad med bara några partier där klappersten och branter omöjliggjorde träspänger. Backen upp till Slåttdalsskrevan var ganska brant och den tycktes aldrig ta slut. Jag kan tänka mig att den i dagsljus och piggt tillstånd inte alls är så lång, men för mig blev den den längsta delen på hela dygnet. Så kom jag upp till toppen söderifrån.

Skueskogen, södra delen av Slåttdalsskrevan.

Första anblicken av den skreva man kommer till var inte så imponerande, men jag höll god min och fotograferade lite plikktroget. När jag sedan kom över ett krön och fick se den riktiga slåttdalsskrevan var all trötthet som bortblåst. Till råga på allt kom jag dit precis i soluppgången och ena väggen badade i varmt rödgult ljus. Det var helt vindstilla och jag var helt ensam kl 03.20 så upplevelsen blev magisk.

Jag stannade en stund och sprang sedan ner på hällarna norr om skrevan och mötte den uppgående solen än mer. Vägen ner till Entré Nord gick lite långsamt men det var en fin backe där man tidvis sprang bredvid en ravin med ett vattendrag i botten.

Vid Entré Nord glömde jag min keps vid rastplatsen och jag fick springa tillbaka och hämta den, något som tog lite på krafterna, trots att det bara var några hundra meter. Jag funderade på om jag skulle lämna den, men insåg att den behövdes under de soliga timmarna.

Förmiddagen dag 2 (lördagen)

Redan 06.30 var det för varmt för att ha på sig den varma kvällströjan, något som siade om hur varm dagen skulle bli. Jag bar på rätt mycket extra vatten för säkerhets skull och fyllde på var jag än hittade nytt.

Affären vid Köpmanholmen hade tyvärr inte öppnat när jag kom dit, så min frukostplan gick åt fanders. Färden fick fortsätta med en mars-chokladkaka i magen istället.

En väldigt fin sträcka var att springa längs vattnet och alla stränder innan Balesudden.

Berget innan Balesudden var däremot inte alls angenämt för en trött löpare. Skogen var visserligen väldigt fin, men det var upp och ner, och upp och ner, något som jag inte hade föreställt mig. Kanske var det just att det var oväntat som var det som gjorde att jag tror detta kändes som en av de tyngsta delarna utöver Skuleskogen uppför.

De mest krävande delarna förutom berget vid Balesudden och Skuleskogen var faktiskt de till synes oändliga grusvägarna som band ihop de fina skogsvägarna. I värmen fann jag mig leta efter skugga för att inte spendera för mycket energi. Men med idogt gnetande kunde jag snart se det sista berget torna upp sig framför mig i Ö-viks utkanter. Jag tog en sista paus och ringde efter familjen och bad dem möta mig med något kallt att dricka. En titt på klockan och en överslagsräkning gav att jag skulle komma en bra bit under ett dygn. Jag fick lite beslutsångest nu när jag var så nära att ha hållit igång löpningen så länge och beslutade mig faktiskt för att sakta in lite. Jag tog fram stavarna eftersom jag hade märkt att farten sjönk betydligt när jag hade dem framme. På väg uppför berget mötte jag en tjej med stora rosa glasögon och en stor hatt. Jag funderade på om jag hallucinerade, men det visade sig vara ett kollo eller något vid tjärnen där uppe. Jag mötte fler utklädda människor senare.

Så fick jag äntligen se Örnsköldsviks skyline från ovan. Jag rundade stationen precis vid hoppbacken och följde markeringarna ända fram till pidestalen som utgjorde målet för min 24 timmar, 4 minuter och 7 sekunder långa löptur.

Jag lade mig på marken och tittade upp på trädkronorna som gav skugga och var ganska nöjd med livet just då. Familjen kom med dricka och hotellet de bodde på låg bara två hundra meter bort. Jag fick åka bil dit.

Väl på hotellet låg jag och vilade hela eftermiddagen och slumrade till några gånger. Men det var inte förrän framåt natten som jag somnade på riktigt. Kanske var det även nu koffeinet som spökade?

Efterord

Det korta svaret på frågan om jag rekommenderar alla att ta en liknande tur är ett stort JA! Om man inte känner för att springa hela vägen kan man starta vid Skuleberget och får då med sig det gottaste på väg upp mot Örnsköldsvik, då blir det en mer överkomlig dagsetapp.

Jag tror att dropväskorna låg på ungefär rätt ställen, men för att vara mer oberoende av butiker borde jag nog bett om en också vid Köpmansholmen någonstans. Att starta kring lunch och vara framme förmiddagen efter var också lämpligt tycker jag.

Vilken tid man ska räkna med är svårt, men jag tror att 20-26 timmar är ganska sannolikt om man inte gör illa sig förstås, då kan det dra iväg ordentligt.

Publicerat

Ett perfekt miniäventyr från Stockholm- Klövbergets grottor på Tyresö.

Klövbergets grottor passar nästan alla åldrar.

Strax söder om Stockholm finns ett stort grottsystem (en förkastningsbrant) som är lättillgängligt och spännande för alla åldrar. Man bör inte åka dit när det regnat eller regnar då det kan vara halt och blött, men i övrigt är det en rolig aktivitet som passar hela sommarhalvåret. Att det ligger precis vid vattnet vid Kalvfjärden och nära en cool klätterklippa gör inte saken sämre!

Faktum är att det finns en grottsal som rymmer 10- 15 personer och man kan faktiskt ha företagsmöte därinne. Tro mig, vi har provat!

Var ligger det och hur kommer man dit?

Klövberget ligger rätt långt ut på Tyresö. Man kan komma till grottorna och klätterklippan både norr- och söderifrån. Av någon anledning brukar vi alltid ta oss dit söderifrån och gå över båtklubbens bryggor. Här är en länk till en kartnål där grottsystemet syns:

https://goo.gl/maps/u6bYCqs74eCya4qw5

Det finns bussar som går ända dit ut, men bil är smidigast. På åtminstone södra sidan finns det parkering.

Utrustning

Benskydd, varma kläder, ficklampa och skridskohjälm blev den här dagens klädkod.

Det är väldigt tråkigt att hamna i situationen att ljuskällan man har med sig slocknar, därför tycker jag det är nödvändigt att ha två lampor med sig, hur liten reservlampan än är. Det är det näst viktigaste. Minst en av dem bör vara pannlampor, det är skönt att ha händerna fria när man krälar runt.

Den viktigaste utrustningsdetaljen är din kompis. Kryp aldrig in i grottan själv!

Utöver dessa två saker brukar vi ha hjälmar, cykelhjälm eller klätterhjälm eller till och med bygghjälm går bra.

Overall eller väldigt oömma kläder är också bra. En del har knä- och armbågsskydd på sig, det är också smart. Det är lite svalt inne i grottan även om det är en fin sommardag utomhus så klä dig lite varmare om du är frusen av dig.

Man kan ta med sig ett rep också om man vill kunna hitta tillbaka till utgången, men så stor är inte grottan att man går vilse. Det beror i och för sig på lokalsinnet man begåvats med…

Matsäck, badkläder och kamera är också något man har nytta av.

Själva grottan

Ibland kan det vara lite klurigt att hitta en ingång, men när man väl klättrat runt lite och provat sig fram kommer man in i ett system av gångar och rum som sträcker sig en bra bit in i förkastningen. Det finns många in- och utgångar och jag tänker inte avslöja var och hur man kan göra för att hitta in och ut, det blir en del av ditt äventyr!

Publicerat

Hur är det att åka två Vasalopp samma vecka?

I klassikertider var vi ett gäng hemifrån som åkte öppet spår på måndagen under vasaloppsveckan. Det var en fin upplevelse, även om minus 27 grader helst ska upplevas från TV-soffan och inte live i starten. Loppet i sig gick utan missöden och vi tog oss i mål allihop i gruppen som hade kommit till start.

Det var mitt andra vasalopp, det första hade jag genomfört många år tidigare med 0 meters träning och bara 1 dags förvarning, men det är en annan historia.

Bakgrund

Det här trädet åkte jag förbi två gånger på en vecka.

På vägen hem i bussen mot Sälen och starten överhörde jag en konversation med några som talade om ett annat lopp som gick lite senare i veckan- Nattvasan. Man åkte tydligen hela vasaloppssträckan, men istället för att starten gick klockan 8 på morgonen så gick den kl 8 på kvällen istället. Man åker i lag om två personer och det är tillåtet att skejta om man vill det. Jag lade informationen i minnet någonstans och slumrade vidare i bussens värme.

Eftersom vi hade boende hela veckan i Sälen stannade vi och åkte utförs resten av dagarna, både i Trysil, Hundfjället och Tandådalen. Jag undrar om vi inte också tog en dag i Lindvallen för att ha sett allt…

På torsdagen träffade vi en familj från Skåne och vi kom i samspråk om vasaloppet, något som inte är så svårt när det är i färskt minne hos alla inblandade. Roger, pappan i familjen, hade också åkt Öppet spår på måndagen och lyckats förfrysa en tå, så det var rätt synd om honom.

I något svagt ögonblick nämnde jag att det dagen efter skulle vara Nattvasan och berättade det lilla jag visste om loppet för en mer och mer intresserad potentiell lagkamrat. Rogers ömma tå samt att han åkte riktigt fort på måndagen och därför fortfarande var lite sliten till trots, så lovade vi att kolla upp överblivna biljetter och höras lite senare på dagen.

Sagt och gjort. Senare på kvällen hade vi fixat biljetter, jag hade lånat ihop en proffsig pannlampa från en i vårt klassikersällskap och ännu en gång lånat skidbyxor (mina låg hemma på sängen i Stockholm).

Jag gick ner till skiduthyrningen i Hundfjället och lämnade in skidorna på vallning på eftermiddagen och fick tillbaka dem blanka och snabba. Jag körde med ett par Rossignol R-skin-skidor som visat sig funka oväntat bra i de flesta fören och till det första loppet hade jag vallat själv utan vare sig fluor eller andra mediciner med gott resultat. När det var så kallt som minus 30 skrapade skidorna lite och det blev ganska strävt att åka, men det var många som hade det problemet så jag skyller inte specifikt på min vallning eller att jag hade skidor med skins under.

Fredag- race day

Fredagen kom och som uppvärmning åkte vi till Trysil och åkte skidor över dagen. Det var en fin dag, men fortfarande ganska kallt. Vi hörde på radion att de funderat på att ställa in Nattvasan på grund av kylan, men nu bestämt sig för att köra ändå, men med extra kontroller och med ditkörda bussar som man kunde värma sig i.

Roger var smart och åkte ner och hämtade ut våra nummerlappar på förmiddagen och våra vägar möttes inte förrän när det var någon timme kvar till start.

Vi blev förstås kvar alldeles för länge hemma i Rogers stuga så vi sladdade in på parkeringen när det var fem minuter kvar till start. Efter lite påfyllning av kaffe i termos och hopsamling av saker var det bara sekunder kvar när vi kom in i startfållan. Sista stunden innan klockan 20.00 gjordes en feature av att alla hade avstängda pannlampor, så vi fick göra våra sista förberedelser i mörker.

Starten

När väl ljuset sattes på och musiken började spela försvann all hets och vi kunde njuta av ett fantastiskt skådespel av alla ljus och stämningsfull musik.

Det var många som blivit avskräckta av allt prat om kylan, så många lag kom inte ens till start. Det kändes inte glest men det var inte heller trångt, förutom precis i den vanliga backen efter starten där det av tradition smalnar av ordentligt.

En Strava-karta över loppet.

0- 45 km

Vi rörde oss ganska kvickt genom skogarna och man levde till stor del på den fina stämningen i spåret. Visst var det kallt, men det var mer väckert än kärvt. Att det också var nästan fullmåne gjorde inramningen ännu mer magisk.

Det var faktiskt så ljust att jag inte behövde använda min pannlampa på de första 20 kilometrarna, något som kändes bra då den var lånad och jag inte hade koll på batteritiden. Den visade sig räcka gott och väl de nio timmarna vi var på glid.

Efter ca 30 kilometer försvann Roger bakom mig och jag stannade upp en stund. Han kom ikapp efter någon minut och berättade att han gjort en riktig vurpa. Det gick bra och vi fortsatte. En stund senare åkte vi väldigt nära varandra i en snabb, svängande utförslöpa och min stav (min fina Oneway-julklappsstav) blev plötsligt 110 cm istället för 165.

Det var överraskande jobbigt att hanka sig fram på en stav men bara efter ungefär en kilometer stod en skoter med extra stavar och jag kastade mig dit och fick låna en ersättningsstav. Utan den proffsiga servicen hade resten av loppet blivit en påga. Några mil senare bytte jag upp mig i en kontroll och fick en skönare handrem som gjorde lånestaven än mer bekväm!

45- 90 km

När jag åker skidor på natten med pannlampa kan jag bli lurad av ljuset mot spåren; det ser nästan ut som att spåret är parallellförflyttad någon decimeter åt sidan för att skuggan mot groparna gör nån slags optisk illusion. Nu ska jag inte skylla på det, men snart var det i alla fall min tur att står för en praktfull faceplant. I en nedförslöpa med svängande spår ramlade jag och landade snyggt på ansiktet. Jag fick som tur var ingen bakomvarande skidlöpare över mig utan kunde samla ihop mig och fortsätta relativt oförstörd. Efter vurpan var jag dock lite försiktigare i nedförslöporna en stund framöver.

När det gått cirka 60 kilometer var det betydligt tunnare i spåret. Vi åkte klassisk stil och höll oss till cirka en timme per mil. Vi blev väl försedda med varm dryck och trevliga tillrop i kontrollerna och ingen av oss kände av kylan så mycket. Våra depåstopp var ganska korta, men vi tog oss tid att stanna upp och ta lite dricka och fylla på om vi saknade något. Man åker Nattvasan med ryggsäck och har med sig varsin liter dryck längs banan, men jag använde inget av min dricka alls. Roger däremot drack en del av sitt kaffe. För övrigt klarade vi oss med det som vi fick på de bemannade kontrollerna.

När det bara var en mil kvar såg vi hur en strimma ljus började synas i riktning mot Mora och vi fick ny energi av att det inte var så långt kvar.

Upploppet var lite mindre spektakulärt än riktiga Vasaloppet (eller Öppet spår för den delen) men inte desto mindre var synen av målet en välkommen syn. Vi åkte i mål bredvid varandra och fick våra efterlängtade medaljer.

Rutinerna efteråt var ganska lika ett vanligt Vasalopp med dusch och ombyte, lokalbuss fram och tillbaka samt skidinlämning vid målgången.

Bussen tillbaka till Sälen och starten var ganska vältajmad för oss men den gick lite för sällan, särskilt med tanke på hur kallt det var när man var slut på energi och stod still och väntade.

Slutligen kom vi tillbaka till Sälen i alla fall och efter lite arbete med att få fram bilen som vi råkat parkera där någon inte gillade det (och hade stängt för parkeringen med snöblock) så körde vi hemåt, trötta men belåtna.

Efterord

En efterlängtad medalj.

Starten och de första milen av nattvasan är något jag kommer minnas länge. Det var ett fint skådespel som jag rekommenderar alla att försöka vara med om. Man kan klä på sig hur mycket lampor och lysstavar som helst, ju mer desto bättre!

Året efter, 2019 körde jag och min fru halva Nattvasan, också den var ett fint arrangemang med härlig stämning och bra uppstyrt. Det kostade heller inte hela natten att vara med, så den kan vara ett alternativ för de som inte är helt övertygande om att en natt i skogen är det bästa sättet att spendera sin tid.

Det är ganska svårt att klä sig till Nattvasan, mitt enda tips där är att ge sig ut någon eller några kvällar innan och prova lite kläder samt också hur det är att åka i en tunnel av ljus som pannlampan ger. Det är inte alls svårt när man väl provat.

Det här med att åka två Vasalopp efter varandra är inte så farligt om det är lite vila emellan, särskilt inte om man tar det lite lugnt. Roger hade som sagt lite tyngre i slutet på grund av att han genomförde det första av loppen i snabbt tempo.

Jag beklagar att det inte finns så mycket bilder. Dels hade vi bråttom, och dels är det svårt att få till snygga foton i mörker!

Publicerat

Hur är det att genomföra en hemmagjord triathlon på Ironmandistans?

Efter att ha genomfört vasaloppet, vansbrosimmet och vätternrundan i början av 2018 kändes kroppen så bra att jag började fundera på nästa utmaning i väntan på Lidingöloppet i september. Jag kom ganska snabbt fram till att det vore kul att prova ett triathlon. Nyfikenheten väcktes när jag kom i diskussion med en vän om vilket som var jobbigast: Att springa 100 km eller göra en Ironman. Eftersom jag bara provat det förstnämnda förstår ni att jag blev nyfiken!

Förberedelser

Jag valde en lämplig torsdag mitt i sommaren och siktade in mig på att göra mitt försök då. Det är alltid lättare att välja en dag, det blir mer konkret och man har svårare att backa ur då tycker jag. Vi var i Åhus vid vårt sommarhus så det blev naturligt att reka sträckorna däromkring. Barnen var på golfläger på dagen så jag skulle inte missa någon tid med dem, också en viktig aspekt!

Åhus är välkänt för sitt kalla vatten och även om 2018 var en rekordsommar var vattentemperaturen alldeles för låg i början på sommaren, dessutom var prognosen ganska blåsig och jag hade inte lust att simma i meterhöga vågot vid stranden vid Äspet, utan valde ganska tidigt med min frus inspel att simma i Ivösjön vid Bromölla istället.

Cykelsträckan ritade jag upp på ett ungefär på Strava med ett varv runt Ivösjön på 50 km som en av huvudsträckorna, resten blev lite fram och tillbaka på slätterna nedanför Kristianstad. Löpningen tänkte jag ta på känn men börja med ett varv ner mot Yngsjö på 10 + 10 km.

Kvällen innan loppet fixade jag ihop en påse med lite kex och hemgjord sportdryck gjort på blandsaft, dextrosolpulver och salt. Den släppte jag i ett vägskäl nära Trolle Ljungby slott eftersom jag hoppades komma förbi där några gånger under cykelturen.

En sista titt på väderleksprognosen utlovade starka vindar och ca 30 grader. Det kändes bra att ha valt att simma i en sjö.

Materiellt var jag kittad sådär, den gamla Nishikicykeln jag fått köpa för 1000 kronor (inklusive skor) var min enda racer så den fick det bli. jag hade inte några tempopinnar, det hade nog underlättat i vinden. Däremot hade jag en ganska ny HEAD- våtdräkt som jag är mycket nöjd med.

Simningen

Min fru var snäll nog att gå upp tidigt på morgonen och köra mig till Ivösjön och badvakta mig under min simtur. Vattnet var cirka 20 grader varmt och den utlovade blåsten hade lyckats piska upp ganska bra vågor på sjön, det här skulle bli spännande. Ivrig att komma igång kastade jag mig i vattnet och började simma norrut i motvinden.

Vattenståndet var rätt lågt och ganska snart kom jag in i några stora ängar med långa sjöväxter som kände för att trassla in sig i mina armar. Som tur var saktade de bara ner farten, det var inte farligt på något sätt. Vågorna var lite kluriga men man vande sig efter ett tag och jag simmade en kilometer åt vardera hållet som start.

Precis när jag passerade udden där min fru satt och ugglade tog det plötsligt tvärstopp! Jag hade simmat in i en grov stock eller ett gammalt avhugget sjömärke som satt gömt en decimeter under vattenytan. Som tur var kom den i magpartiet och inte i ansiktet, det hade varit en showstopper. Jag stannade och hämtade andan en stund, men kunde sen fortsätta.

Simturen slutade väl, jag var lite yr när jag kom upp som man kan vara efter att ha simmat. Jag tog några tuggor av en smörgås och satte mig sen på cykeln för att ge mig av.

Cyklingen

Det första som händer när jag kljippt in mig i pedalerna är att gör ett klassiskt nybörjarfall med cykeln. Jag välter åt sidan med båda pedalerna fast. Till mitt försvar så hade jag en tung växel i och stod i sand när jag startade men inbillade mig att jag skulle orka komma igång. Big mistake.

Efter det missödet kom jag i alla fall igång med cyklingen. De första milen var ganska svala och sköna men sen fick jag en försmak av vad vinden och värmen skulle bjuda på under dagen. Det var mer ansträngande än jag trodde att hålla farten uppe och tyvärr var sportdrycken jag lämnat alldeles för salt och odrickbar, så jag fick hålla mig till vatten. Som vanligt var den mentala biten en minst lika intressant lärdom som den fysiska. Det mest påtagliga var att jag missbedömde sträckan tillbaka till Åhus och sommarhuset där jag skulle lämna cykeln så när jag var tillbaka hade jag ungefär 30 kilometer kvar. Då skulle man kunna tänka sig att man cyklar någon mil tillbaka och vänder, men icke! Jag började cykla en tvåkilometersväg fram och tillbaka tills jag nått upp i rätt sträcka. Det var jättetråkigt men jag trodde att det var enda sättet att skrapa ihop mina kilometer. Inte så smart så här i efterhand.

Utan att gå in på för mycket detaljer kämpade jag mig igenom de 180 kilometrarna på något över 7 timmar.

Jag hade tyvärr inte tillgång till nycklarna till huset så jag kunde inte gå in och raida köket på dricka och mat innan löpningen tog vid så T2 blev utanför förrådet på tomten. Jag hade faktiskt lagt en påse vatten och energi en kilometer upp vid en bro som jag såg mycket fram emot att besöka.

Löpningen

Nu var eftermiddagen stekhet och jag valde att springa i skuggan av skogens träd söderut. Trodde jag. På något sätt var skogsstigen jag kom in på så gles att det var nästan som att springa ute i det fria till mitt stora förtret. Jag hade nu börjat känna av värmen och att jag druckit på tok för lite under cyklingen. De första 8 kilometrarna av löpningen gick förvånansvärt lätt men i samband med att jag kom ut i ett villaområde blev min törst akut.

Jag mållåste på ett hus där några höll på att lägga trädgårdsplattor och gick in och bad att få lite vatten. De hade inte tillgång till huset men jag fick syn på en vattenslang och fick dem att ge mig lite från den. Den hade legat i solen hela dagen och jag ville varken störa dem för länge eller vänta på kallt vatten så det blev några klunkar hett slangvatten. – Bättre än något! tänkte jag.

Jag insåg nu att jag var tvungen att vara nära civilisationen för att klara av hela sträckan så jag vände upp mot Åhus och min mat- och vattenkasse vid bron igen. Sträckan upp dit gick okej, men när jag kom fram var jag tvungen att lägga mig raklång på marken och vila en liten stund. Jag reste mig strax igen och med en energigel i handen gav jag mig ut på en loop som skulle bli ungefär fyra kilometer.

Ungefär nu började jag undra lite om jag hade tagit för lätt på förberedelserna och kom dessvärre fram till att skidåkning, cykling och simning tagit den mesta tiden i anspråk och att det gjort att mitt längsta löppass sen i höstas var ca 8 kilometer. Det var inte optimalt, men jag kunde inte göra så mycket åt det just då…

Vid det här laget hade familjen kommit hem och jag sprang dit i brist på andra idéer. När jag kom dit satte jag mig i en stol, berättade kort om min dag och tyckte väldigt synd om mig själv. Jag fick några resorb och lite att äta och sakta återvände lite av krafterna. Jag funderade ett tag på om jag skulle strunta i alltihop men fick inget medlidande från någon i familjen. De pysslade med sitt, så till slut stapplade jag mig ur stolen och gav mig ut på en testrunda på några kilometer i grannskapet. Det gick oändligt långsamt, men jag var igång igen.

Jag satte mig i stolen ytterligare några gånger, men pauserna blev kortare och kortare och löpvarven blev längre och längre. Under en av pauserna kommer min dotter Linnea, 8 år, fram till mig och frågar: – Har du roligt? Jag minns inte vad jag svarade men fick senare tips om att det enda man ska svara då är: – Inte än!

I slutet började barnen tröttna på mig och bad att få cykla bredvid och hålla tempot, men jag klarade inte riktigt sånt sällskap. – Sista kilometern får ni följa med sa jag och sprang iväg själv. Tro det eller ej, men till sist kom den 42:a kilometern och när jag kom i mål mötte min son mig med låten ”Daddy Cool” från sin telefons högtalare.

Efterord

Jag var ganska sliten dagen efter och min fru hyrde en golfbil till mig för att jag skulle kunna följa med och titta på barnens golfspelande, det kändes lyxigt med sådan support!

På kvällen efteråt var vi bjudna till grannarna och när deras föräldrar kom förbi för att säga hej utbrister pappan på chans när han ser mig: – Hej Jonas, har du varit ute och gjort en Ironman eller?

Simningen tog 1:30, cyklingen 7:04 och löpningen 5:46, total tid 14 timmar och 20 minuter.

Och för er som orkat läsa ända hit: Vädret gjorde att jag hade en tuffare Ironman än den gången jag sprang 100 kilometer. Det är en ganska orättvis jämförelse då jag tog det väldigt lugnt på löpturen, men om jag jämför rakt av så var triathlonet kämpigare.

Publicerat

Är det kul att springa 100 km på väg hem från jobbet?

En Runkeeper-logg på rutten jag tog.

En sommardag år 2017 fick jag för mig att ta en omväg hem från jobbet. Helt oplanerat att ta en längre tur var det inte, jag hade klurat några veckor på hur det skulle vara att springa riktigt långt. I bekantskapskretsen finns diverse ultralöpare som talat sig varma vid många tillfällen om långlöpningens fördelar före korta snabba distanser. Tio år tidigare läste jag Born to Run och den hade kanske också legat och gnagt lite i bakhuvudet. Min längsta dagsetapp innan denna var 50 kilometer, också ett infall en eftermiddag efter jobbet. Den turen gick riktigt bra och avskräckte inte alls från att pröva att jogga riktigt långt.

Förberedelser

Mina förberedelser sträckte sig mest till att jag köpte en löparryggsäck med vätskesystem, att jag satt några timmar och ritade ut några loopar som var ca 20-30 kilometer på en karta och att jag gick runt och klurade på hur länge jag skulle behöva hålla på.

Kilometer 0-50

Jag valde en fantastiskt fin fredag i början på juni 2017 för mitt äventyr. Solen lyste varm och hela Stockholm visade sig från sin bästa sida. Turen började efter jobbet på eftermiddagen med ett varv ut på Skeppsholmen/Kastellholmen. Därifrån joggade jag genom Södermalm och ut till Hällasgården i Nacka och valde ett 12-kilometersspår där.

Oplatt stig vid Hällasgården som jag råkade hamna på

Naturen där ute är väldigt fin, men ju längre ut i skogen jag kom desto sämre blev spåret och desto mer kuperad terräng fick jag under fötterna. Ett tag var det nästan skrattretande när jag fann mig klättra upp för en brant på alla fyra- jag som letat efter en så platt bana som möjligt för att ens klara av att springa 100 km.

Utsikt från Södermalm mot Gamla stan.

Jag hittade tillbaka till Hällasgården och sen bar det inåt stan igen via Björkhagen och sen till Kungsholmen. Nu var det sen eftermiddag och fullt med folk överallt, så man sprang verkligen inte ensam. På varvet runt Kungsholmen passerade jag 42 kilometer. Klockan stod då på cirka fem timmar. Jag visste att jag skulle bli tvungen att sakta ner ordentligt senare, men just då kändes farten helt okej. Vid 50 kilometer tog jag min första paus och köpte en korv på macken vid Rålambshovsparken. Efter det bestämde jag att jag varje milskifte skulle stanna och sitta ner och vila en stund.

50-100 km

Kvällen började sänka sig över Stockshom och jag rörde mig in mot Djurgården där jag tänkte ta ett varv. Egentligen var planen att springa ut på Ekerö, men jag kände inte för att springa dit utan ville hålla mig i närheten av kollektivtrafik och rätt håll hemåt sista biten.

Utanför Gröna Lund mötte jag 1000-tals människor som just varit på konsert och kontrasten blev stor när jag satte mig helt ensam på en bänk ute vid inloppet till Stockholm efter 70 km och vilade .

80 kilometerspausen tog jag på en bänk på Stureplan mitt i vimlet när alla var på väg ut till krogen. Det var lite konstigt, men också kul att sitta där och studera alla festsugna människor.

Nu höll jag ett riktigt långsamt tempo, men det var nog också det som gjorde att jag inte alls kände mig sliten än. Jag var nu relativt säker på att jag skulle klara av utmaningen men det var ju fortfarande 2 mil kvar, ungefär lika långt som det längsta jag brukar springa.

Jag joggade ut genom Hagaparken där jag mötte några poliser på utryckning som tyckte det var roligare att prata med mig om vad jag höll på med än att städa upp i den undre världen.

Min sista paus blev vid en mack vid Järva krog. Trots att, eller kanske på grund av att det var kring 2 på morgonen var det lång kö av hemvändande korvsugna ungdomar och taxichaufförer som försökte ladda inför nästa tur in till stan och hämta folk. TIll slut fick jag tag på lite mat och kunde fortsätta.

Mörkaste stunden på natten (2 juni 2017) nära Ulriksdals slott.

När planeringen började hade jag nästan bestämt att inte springa på Sollentunasidan av Edsviken. Det är mörkt på natten och en hel del tråkiga backar. Trots det så hamnade jag där ändå av gammal vana. Tack vare våra breddgrader var det inget problem med mörkret trots att jag saknade pannlampa. Inte heller uppförsbackarna var så kluriga. Det som däremot saktade ner mig var nedförsbackarna! Jag hade inte riktigt ork att bromsa ordentligt och fick nästan gå nedför för att inte bli för ivrig.

Snart hade jag rundat Edsberg och var verkligen på hemmaplan. Jag sprang in på min väg och insåg att jag hade två kilometer kvar! Det var ganska knäckande att vid 4 på morgonen vända sig om och springa iväg igen, men det var inte mycket att göra. Klockan stannade så småningom på 100,7 km. Jag hade Runkeeper igång i reserv på telefonen om klockan skulle ge upp och den visade 100,4 km när jag stapplade in genom dörren.

Jag tror klockan var 04.30 när jag var hemma. Min ultrakompis Johan hade berättat att man ibland börjar skaka och darra efter att man är framme och jag fick lite sådana känningar men det gick över bara efter några sekunder. Så just det är inget att längta efter…. Krafterna räckte faktiskt till en dusch också och så länsade jag kylen på lite lättsmält mat innan jag somnade gott.

Det tog ungefär två dagar innan jag var igång igen, att gå i trappor nedför var inte så kul men i övrigt var kroppen hel. jag hade en nagel som skavt hål på granntåns sida men inga skavsår eller andra krämpor kunde jag hitta.

Efterord

Jag har mycket stor respekt nu för de som springer så här långa distanser med tidsambitioner. Marginalerna är små och en liten miss eller felplanering i början kan bli mångfalt dålig efter några timmar.

Som vanligt brukar jag efter ett tag glömma bort det jobbiga och nu minns jag mest det som var roligt men det är väl egentligen inget fel med det. Och bara det att jag nu vet att jag kan springa 10 mil om jag behöver det gjorde min utflykt värd besväret!

Angående prylar så räckte faktiskt batteriet på min Suunto Ambit 3 Peak hela vägen och den klarade också att synka efteråt, något den inte lyckades med på en Vätternrundan något år senare. För säkerhets skull tycker jag man ska synka till dator och inte via appen, i alla fall inte i Android.

Publicerat

Bestiga Kebnekaises sydtopp med 9-åring, hur är det?

Jag hade länge tänkt på i vilken ålder man utan större besvär kan ta med sin dotter till Kebnekaises sydtopp, då den högsta punkten i Sverige. I augusti 2015, efter en månads roadtrip i Kalifornien med minimalt med uppladdning var det dags att testa.

Förberedelser och utrustning

Boendefrågan var det första stora vägvalet efter att vi bestämt oss för att flyga från Stockholm till Kiruna, samt ta västra leden som är den längre men lättare vandringen jämfört med östra leden. Några flygpoäng som låg och skräpade gjorde det valet enkelt. Tyvärr blev boendevalet lika lätt då trycket i augusti på Kebs fjällstation verkar vara riktigt högt, så det blev till att packa ned favorittältet, vår trotjänare Hilleberg Nammatj.

För övrigt var det idel vanliga saker i packlistan, gåstavar, gruyereost och kex för att sammanfatta det viktigaste. Jo, och så lite frystorkat och ett kök. Jag chansade och tog bara med mig ett kök som kokar vatten, ett JetBoil som visade sig funka mycket bra. Enda förbättringspunkten med det skulle varit att jag skaffat ett med inbyggd piezotändare, men man kan inte få allt.

Träningen inför resan bestod av att jag och Alva åkte till Väsjöbacken i Sollentuna med imponerande 82 fallhöjdsmeter och gick upp en gång och tränade oss på att äta kopiösa mängder kex.

Nikkaluokta- Kebs fjällstation

Flyg och matchande buss till Nikkaluokta gick bra. Där inhandlades gas till köket och vi tog farväl av civilisationen efter att ha vägt ryggsäckarna (jag skulle ljuga om jag minns vad de vägde men jag gissar på 22 respektive 5 kg). Vill man snåla ska man förrresten fråga om gas från hemvändande vandrare och ärligt talat brukar det också ligga högar med gasbehållare där, men vi köpte en ny.

Jag försökte så gott det gick att packa det tunga i min ryggsäck men Alva fick ändå några kilo på vägen upp mot fjällstationen.

Vädret var okej, lite blåsigt och molnigt men ingenting som störde vår vandring.

Vi tog båten över sjön för att slippa några kilometers vandring. Efter båtturen fick vi sällskap med en man med hans dotter som var ungefär jämnårig med Alva. När vi kom upp lite i terräng och började närma oss fjällstationen friskade vinden i ordentligt och i slutet var det svårt att hålla sig på träspången utan att trilla av. Alva tyckte det var lite läskigt och med en fyratimmarsvandring i bagaget blev sista halvtimmen ganska ansträngande.

Vi kom tryggt fram till stationen och satte upp tältet i skogen, sen väntade middag i servicehuset. Där var fullt med folk och vi träffade på en bekant som hade försökt gå upp mot toppen under dagen men fått vända på grund av vinden. Prognosen såg osäker ut så vi valde med tanke på det samt på Alvas ganska trötta kropp att ta en vilodag och satsa på dagen efter istället.

Vi sov gott och tog en dag nära fjällstationen med korta utflykter för att ladda för toppdagen dagen efter. En lärdom vi drog vid tältet var att man ska hänga upp maten för att få behålla den. Gnagarna är hungriga i fjällen.

Häng upp maten, annars tar någon den för dig!

Topptursdags

Vädret kändes sådär när vi gick upp vid 5-tiden på morgonen, men SMHI hade utlovat klart väder från lunchtid. Jag bestämde att vi skulle göra ett försök eftersom både vind och temperatur var på vår sida. Vi började gå och Alva var starkare än på länge, troligen för att hon inte visste hur lång vandringen var. Ett gäng renar längs vägen hjälpte upp moralen.

Fina renar.

Vandringen upp till Kittelbäckens bro gick väldigt bra, men ungefär där började sikten bli riktigt dålig och vi mötte en handfull personer som hade bestämt sig för att vända. Det var fortfarande någon timme tills det skulle börja lätta och vi chansade på att det skulle stämma, därför gömde vi oss bakom en sten och åt lite matsäck och berättade gåtor för varandra.

Stenrösen. Molnen håller på att skingras.

Efter en stund lättade den värsta dimman och vi kunde gå vidare. Vi gick ganska sakta och med lugna steg så rätt som det var hade vi passerat Kaffedalen (gropen som man måste gå ner i och sen upp på andra sidan för och förlora ca 200 höjdmeter i jämförelse med de som går östra leden.) Någonstans där klarnade himlen helt och visade Lappland från dess allra bästa sida. Sista timmen mot toppen blev mycket angenäm och så fort vi såg sockertoppen var all eventuell trötthet som bortblåst och vi kunde bestiga sydtoppen efter ca 7 timmars vandring.

Sydtoppen i strålande sol.
På toppen med utsikt över toppkammen mot nordtoppen.

Inte ens den oänddligt långa nedstigningen orsakade så mycket bekymmer. Hade jag skrivit denna text medan vi gick hade jag troligen beskrivit det på ett annat sätt, så vandringen ner verkligen inte är något att ta lätt på. Det är stenigt, långt och lätt att ta ett felsteg och skada sig. Taktiken här var långsamt och metodiskt och steg för steg tog vi oss ner mot tryggheten i dalgången.

Vi var tillbaka vid fjällstationen kring 17/18 på kvällen och kunde summera turen till cirka 12 timmar tur och retur, något fortare än jag hade planerat för. Tyvärr gav min klocka med höjdmätare upp på vägen ner, något som jag grämde mig lite för då jag tycker att det är skönt att se vilken höjd man är på vid bergsvandringar- men det gjorde att jag senare fick uppgradera mig till en ny klocka, så besvikelsen blev kortvarig.

Nu tog tröttheten ut sin rätt på Alva och tältet och sovsäcken var mycket efterlängtade den kvällen.

Lunch vid Elsas bro.

Dagen efter minglade vi på fjällstationen med våra nyfunna vänner och så tog vi en tur ner till Elsas bro och lekte vid stenblocken och tittade på några flugfiskare för att sedan ta helikopter tillbaka till Nikkaluokta efter en underbar vistelse i svenska fjällen.

Efterord

För att summera några lärdomar så är det för riskfyllt att planera utan reservdagar om man verkligen vill nå toppen av Kebnekaise. En nioåring klarar massor och med rätt motivation blir en sån här tur ett oförglömligt minne, dock tror jag att i alla fall jag skulle vara försiktig med att ta med mindre barn upp, även om det kanske skulle funka. Detta av både fysiska och mentala anledningar, både för mig och för barnet! (Med detta sagt var det en sjuåring uppe på toppen samma dag som vi, så visst går det.)

Publicerat

598 km solocykling mellan Stockholm och Skåne

Cykeln kittad för avfärd. Merida Reacto 7000 med Ultegra Di2 växlar.

Vi har sedan några år haft ett sommarhus i Åhus, Skåne och när jag fick möjlighet att köpa loss en fin, bättre begagnad racercykel (Merida Reacto 7000 med Di2-elektroniska växlar) föddes en idé om att testa att cykla sträckan mellan norra Stockholm och Åhus i ett sträck. Skälet till att jag fick för mig att göra det på en gång var att jag inte trodde jag skulle känna mig sugen på att cykla vidare dag två efter att ha vaknat upp efter en vätternrunda några gånger som ju är omkring halva avståndet.

Rapsfält utanför Södertälje.

Förberedelser

Jag cyklar varje dag, året runt till och från jobbet i centrala Stockholm, ca 9,5 kilometer. Det är och har varit min grund till träningen de senaste 20 åren. Jag har under den tiden också utvecklat en bra förmåga att cykla i lagom tempo utan att bli särdeles anfådd eller svettig, något som jag återkommande har nytta av i olika situationer.

Rekognoceringen av vägen gjordes främst via Internet och det var faktiskt inte helt lätt. Google maps valde jag av gammal vana men jag stötte ganska snabbt på begränsningar i informationsdetaljerna. Bland annat kan man ju inte se vilket underlag man kommer att cykla på, något som för mig var viktigt då jag hade smala däck på cykeln. Jag insåg snart att jag kunde rita upp en översiktlig väg, men fick förlita mig på att leta mig fram och ändra mig på plats om det skulle bli nödvändigt.

De personer jag frågade om råd inför turen avrådde och tyckte mest att det var en onödig idé, något som fick mig att bli än mer nyfiken på hur det skulle vara. Jag läste lite om Randonnécykling och konceptet Audax-cykling blev bekant inom vilken man cyklar en förutbestämd sträcka på en viss tid. Där fick jag lite tips på vilken hastighet man kunde förväntas hålla och lite sånt.

Inför turen gjorde jag också en lista på restauranger, mackar, cykel- och sportbutiker samt deras öppettider för att ha det förberett om det skulle behövas. I tillägg räknade jag ut avstånd till mål och till nästa stad från ett antal olika ställen för att ha någorlunda koll på var jag var och hur lång tid jag hade till nästa potentiella depå. Exempelvis:

” 340 Eksjö: Pizzeria Via venetto 11-21 mitt i stan, OKQ8, öppet dygnet runt. Vid rondellen. Willys precis innan, Gulf bensinstation också precis innan, 30 km till Vetlanda härifrån, 105 till VÄXJÖ”

Eftersom familjen ändå skulle åka ner mot Skåne kom vi fram till att de skulle åka med bilen på kvällen och stanna över i Eksjö på vägen ner. På så sätt skulle jag ha lite närmare till hjälp om det skulle behövas.

Packning

Packningen på cykeln konfigurerade jag enligt följande:

  • Sadelväska: Cykelreparationsprylar (kedjebrytare och länk), 2 extra slangar och repsats för slangar, däckavtagare.
  • triangelväska under ramen: Vind/regnjacka, 1 buff i merinoull, 1 vanlig buff, långa handskar (utan vaddering tyvärr), mössa, 2 mars-chokladkakor
  • Ramväska: Telefon, powerbank, laddare till klocka (Suunto Ambit 3 Peak) och tele. 2 energi-gel, 3 energikakor, lite kex och ytterligare några mars-chokladkakor.

En liten pump och två vattenflaskor, en 700 ml (med vatten) och en 500 ml (fylld med elektrolyt-sportdryck) satt också på vid starten. Två baklampor och en påtejpad kraftig ficklampa där framme blev nattkonfigurationen.

Stockholm till Nyköping

Färden började vid 08.30 på tisdag morgon efter att barnen gett sig av till skolan. Vägen till och genom Stockholms city kan jag utan och innan så den gick fint. Vid Liljeholmen stötte jag på en sur dam som minsann upplyste mig om att jag cyklat mot rött, vilket jag inte gjort. En man som dök upp från ingenstans såg till att hon blev ordentligt tillrättavisad och jag fortsatte min färd söderut.

Jag gjorde tidigt i planeringen ett val att cykla via Södertälje istället för Skanssundet för att slippa stå och vänta på en färja. Nu i efterhand är jag inte säker på att det var så smart att cykla via Södertälje på grund av felcyklingar enligt nedan, men det är ju lätt att vara efterklok.

Första och största hindret kom vid Vårby/Kungens kurva. Jag har dålig koll på vilka förorter som ligger var och kunde därför inte riktigt orientera mig med hjälp av skyltar, utan fick förlita mig på kartan i telefonen. En riven cykelbro ställde till det å det grövsta och jag tror att jag cirklade runt i 30 minuter innan jag lyckades krångla mig förbi den platsen. Ner mot Södertälje hade jag tänkte cykla gamla landsvägen som jag känner till väl, men på något sätt kom jag på fel sida och var tvungen att återigen förlita mig på telefonen. Den visade in mig på skogsstigar och grusvägar, något jag inte alls uppskattade, förutom att naturen var fin.

Vädret var fint, vinden något kraftig men ändå lyckades himlen klämma ur sig en ordentlig störtskur precis när jag passerade Södertälje. Det kom ytterligare en skur en kvart senare, men efter det var resan helt torr.

Jag var ganska trött psykiskt efter alla felcyklingar men nu öppnade sig en fantastisk landsväg som tog mig mot Nyköping nästan utan kartkontroller eller felcyklingar. Nu var jag äntligen på rull! Första lite längre stoppet blev på Max söder om Nyköping där jag åt en sen lunch bestående av hamburgare och Coca Cola. Här är det väl dags att erkänna mitt hemliga trick för att hålla mig pigg också; jag dricker inte kaffe eller något annat med koffein i till vardags. Tack vare det och en rejäl dos placebo så inbillar jag mig att jag när jag väl får i mig koffein så blir jag väldigt pigg och i stort sett immun mot att bli sömning (i alla fall de första timmarna). Just på den här resan funkade det perfekt och jag kunde utan större problem hålla mig vaken över en natt.

Nyköping till Linköping

Cykelpendlare i Norrköping blir uppmuntrade på vägen.

Färden mellan dessa städer passerade först Krokek och skogarna runt Kålmården. Här fick jag min längsta nedförsbacke hittills ner mot Bråviken, snacka om skön belöning att få glida på i över 45 knyck i mer än en kilometer! Norrköping var lite klurigt att hitta rätt igenom men här körde jag faktiskt efter skyltar och med minnet av min barndoms resor med bil till Skåne som faktiskt passerade genom Norrköping centrum så trixade jag mig ut på andra sidan med hedern i behåll.

Innan Linköping tog jag en kexchoklad och fyllde på lite mars-choklad på en , såg Göta Kanal, gjorde ett tafatt försök att hänga på en träningsgrupp med 30 cyklister som var ute på tur (jag stod still när de passerade och det var lönlöst att komma ikapp, men jag försökte i alla fall). Familjen kom ikapp i Linköping och min dotter såg mig på långt håll och de sladdade in på en parkering vid ytterligare en vägkrog och vi bytte några ord över en middag. Min usla men stora powerbank på 16000 mAh, tog nästan slut efter en telefonladdning, så jag bytte till uttagsladdare med familjen och fortsatte sedan mot Mjölby som var nästa anhalt.

Linköping till Mjölby

Sista timmen med sol på väg mot Mjölby.

Linköping var lite klurig att komma ur då jag inte visste riktigt vad de olika förorterna hette, men till slut hade jag passerat flygvapenmuseet och var på väg mot Mjölby. Solen höll på att gå ner nu och ljuset mot naturen runt mig gjorde varje skogsdunge och allé till en tavla. I Mjölby skymde det och jag gjorde mig redo för att möta den småländska natten.

Mjölby till Vetlanda

Min vana trogen höll jag så länge som möjligt på att tända framlampan till cykeln fast jag visste att batteriet hade minst en natt på max ljusflöde ca 1000 kina-lumen (torde vara cirka hälften på riktigt). Först när det var riktigt mörkt satte jag på lampan. Den gav ett stabilt och starkt ljus som också utstrålade låtsasvärme så jag cyklade (nästan) och njöt i min ljustunnel. Glädjen blev tyvärr kortvarig. Bara någon timme senare började lampan att flacka och till slut gav den upp helt. Jag hade ingen reserv med mig och fick helt enkelt fortsätta genom natten i totalt mörker. Som tur var hade trafiken nästan upphört helt. Jag var före färden lite orolig för långtradare och galna bilister på just den här sträckan, men jag hade i stort sett vägen för mig själv.

Nu började vinden tillta och jag fick klä på mig allt jag hade i väskorna för att kunna cykla vidare. Temperaturen kröp långsamt ner mot en handfull plusgrader när natten sänkte sig över skogen och min väg.

Jag började närma mig Eksjö. Jag frös otroligt mycket nu och hade två val: Antingen cykla in i Eksjö till hotellet där familjen låg och sov och få lite värme (det skulle vara några kilometers omväg) eller också kunde jag cykla till en vägrestaurang i utkanten av byn och även där få lite värme innan jag fortsatte. Jag valde vägrestaurangen. Sagt och gjort cyklade jag ut till handelsplatsen där den låg bara för att upptäcka att den inte alls var nattöppen. Nu var jag ännu längre från hotellet och valet stod mellan en lång väg tillbaka eller ytterligare flera mil till Vetlanda. Jag cyklade vidare.

Det var nog den jobbigaste biten på hela turen jag gav mig in på. Vinden var stark och tog ifrån mig all värme jag hade i kroppen och ersatte med en stelhet som närmast kan liknas vid att vara gipsad. Jag fick knappt upp telefonen i Vetlanda och jag tror jag fick använda röststyrningen för att navigera mig fram till restaurangen. Som tur var var den öppen och jag stapplade in i värmen. Vid kassan fick jag en gratis äppelpaj för att få upp värmen och jag var tvungen att stanna tills solen gick upp för att ens kunna gå ut genom dörren och fram till cykeln. Jag gjorde något försök när det fortfarande var natt, men vände och gick in och köpte en varm choklad och väntade.

Vetlanda till Ryd via Växjö

En välkänd syn på Bukowskis.

Från Vetlanda valde jag vägen via Norrhult och kom tyvärr in på en guppig, rotfylld skogsväg några kilometer. Att jag fick träffa en älg på bara några meters håll var en klen tröst, men snart var jag ute på en landsväg igen. Tyvärr var den här biten som skulle komma mot Växjö en av de värsta sträckorna på hela resan. Vägrenen var smal och vägen var så smal att större fordon inte kunde röra sig utåt någonting. Vid flera tillfällen funderade jag på att byta väg och ta en rejäl omväg, men fortsatte ändå till slut mot Växjö.

Växjö är en väldigt fin cykelstad och jag fick en kort paus i en park på en bänk innan färden gick vidare. Nu började mer kuperat landskap med mindre vägar och små sjöar. Det var väldigt fint. Jag började snart längta till ”Banvallsleden”, en gammal tågsträckning som var omgjord till cykelbana som jag cyklat södra delen på en gång tidigare. Den var platt och asfalterad och rak så när jag väl kom fram på den skulle jag vara nästan framme tänkte jag.

Utsikt från Banvallsleden.

Tyvärr var början på den leden rena skämtet för en racercyklist. Jag trängdes in på ca 20 kilometer sand/stig/grusväg utan möjlighet att ta mig därifrån på grund av alla sjöar. Jag cyklade på helspänn och hastigheten sjönk till knappa 20 km/h trots att jag la ner mycket kraft på cyklingen.

Jag överlevde den biten också och började närma mig samhället Ryd. Jag hade bestämt med familjen att jag troligen skulle kunna träffa dem i Olofström, men min hunger tvingade mig att parkera vid ett gatukök i Ryd istället. Följefamiljen var bara en kvart bort så jag gick in på en grill för att köpa lite lunch.

  • Hej, skulle jag kunna få en kebab?
  • Nej, det får du inte.
  • Nehä, kan jag få en Pizza då?
  • Nej.
  • Okej, kan jag få en hamburgare då?
  • Nej…
  • Men det står ju på en skylt där ute att ni säljer mat!
  • Nej nej, det är en annan restaurang där borta. Du får gå dit.
  • Okej. Hej då.
  • Men du ska inte vara här, du ska vara i Olofström. Din familj väntar där.
  • … öh, va?
  • Ja, det är du som cyklar till Åhus va? Du ska träffa dem i Olofström.
  • Okej, ja det skulle jag men nu har jag bytt till Ryd. Hur kan du veta det?
  • Ja, de sa de på radion. Din fru ringde in och berättade att du cyklade till Skåne från Stockholm!

Det visade sig alltså att Liselott hade ringt in och vunnit nån slags tävling i P4 och berättat hela historien för dem. Hon hade fått barnen att lova att inte säga något om hennes inslag för att inte sätta mig i någon press då jag bett henne att inte skylta med min cykeltur. Detta för att jag själv ville bestämma om jag ville bryta eller ändra turen utan att någon skulle ha något med det att göra. Familjen vann ett sadelskydd med texten: ”här sitter en vinnare” som kom hem till oss någon vecka senare.

Familjen kom senare och jag skickade in dem i gatuköket för att hälsa innan jag fortsatte färden mot Skåne.

Ryd till Åhus

Blekinge är fullt av fina sjöar och vattendrag.

Vägen till Olofström visade sig bli en av de finaste sträckorna, men också ganska utmanande med snabba branta stigningar och vindlande vägar genom blockterräng och skog. Det var mycket djurliv och jag såg tranor, harar, rådjur och allehanda kul villebråd längs vägen.

Längs en cykelbana lyckades jag med konststycket att köra över en överraskad huggorm. Den kastade sig efter mig för att förgifta min fot, men cykelskon var i vägen och den kom inte att nå så högt då bakdelen var fastnaglad i marken av mitt framhjul. Vi överlevde båda två och vi fortsatte våra respektive liv på olika håll. Det tillsammans med ett grodkill var den närmaste djurupplevelsen jag hade. En rådjursfot som låg och såg malplacé ut längs en väg vid Nyköping räknar jag inte.

Vid det här laget började jag få slut på krafter i benen och det tog längre och längre tid att accelerera efter korsningar och backar. Jag hade skavsår mot sadeln som kändes, och nedre delen av ett knä började kännas ansträngt.

Från Eksjö och fram till Bromölla hade jag haft motvind, men som genom ett trollslag fick jag nu en efterlängtad och ordentlig medvind. Tack vare den kunde jag hålla lite fart över slätterna bort mot Rinkaby och sen till Åhus också. Jag försökte hålla jämna steg med några tjejer på väg till en cykelträning, men orkade bara hänga på några minuter innan jag fick lämna dem framför mig.

Nu var jag snart framme! Jag drack en kolhydratgel (en av de två jag hade med mig) för att bli gladare sista halvtimmen. När jag kom in i Åhus stannade jag vid ån och tog en vinnarbild innan jag cyklade den sista kilometern mot vårt sommarhus på Äspet.

Framme i Åhus. Precis innan bron där bilden togs cyklade jag fel på en sträcka jag cyklat 100 gånger förut bara för att jag trodde jag kunde gena och spara 50 meter. Jag cyklade in på en tomt och fick vända om…

Det var förstås väldigt skönt att vara framme och jag sov gott på natten.

Lättad och trött.

Dagen efter var jag stel i benen, men inte alls så tom på energi som jag trodde jag skulle vara. Det onda knät kändes knappt och jag var oförskämt pigg hela dagen.

Äntligen framme!

Efterord

Jag rekommenderar verkligen alla som har möjlighet att testa på att cykla riktigt långt med lätt packning någon dag. Frihetskänslan är svårslagen och man expanderar sin egen uppfattning om vad som är möjligt. Dessutom får man en möjlighet att tänka igenom många saker. Jag kom till exempel fram till att jag har det ganska bra!

Cykeln funkade perfekt, nu vet jag att det stämmer att Di2-växlar håller batteriet länge! Inga punkteringar fick jag vara med om heller.

Det är en stor fördel att vara kompis med sig själv på en sån här tur eftersom man är med sig själv så länge. För att minimera risken att tröttna på mig hade jag laddat upp med många podcasts och mycket musik, men jag satte aldrig i hörlurarna ens en sekund på hela färden.

Total tid blev ca 31 timmar, varav ca 26 på cykeln. Jag snittade mellan 22 och 24 km/h beroende på om man kollar på klockan eller cykeldatorn. Klockan pausade tyvärr ofrivilligt några mil kring Linköping.

Publicerat

Mina reflektioner- Halv Ironman Jönköping 2019

Söndagen den 7 juli genomförde jag min första halva Ironman-tävling (70.3) och tänkte dela med mig av lite tankar och erfarenheter kring mina upplevelser i förhoppningen att fler kanske vågar ge sig på triathlon i allmänhet och lite längre sträckor i synnerhet!

För er som inte orkar läsa hela inlägget vill jag passa på att berömma alla funktionärer och arrangörer för ett utmärkt lopp! Tack!

Förberedelser och utrustning

Just den här anmälan var långt ifrån en spontangrej. Redan på hösten fick jag för mig att jag ville prova en halv Ironman, delvis för att jag på sommaren provat en hemmagjord hel Ironman. Den gav inte mersmak då det var 30 grader varmt och den tog verkligen på krafterna, men däremot tänkte jag så småningom att halva distansen kanske kunde vara en mer ”normal” utmaning. Vanligen tävlar jag inte men jag blev nyfiken på hur växlingar och annat går till, så det var bara att anmäla sig.

Biljettpriserna stiger enligt en slags skala på Ironman-namngivna tävlingar och jag rekommenderar att man blundar valda tillfällen när man köper sin biljett så ser man inte hur dyrt det är, alternativt lägger upp loppet så man får valuta för pengarna i form av sportdryck och energikakor. (Jag fick i mig 157 energikakor för lite under loppet, men ska träna mer till nästa år.)

Förberedelserna för löpningen var egentligen ett löfte till mig själv att fortsätta löpträna regelbundet samt prova några längre pass runt vår vik, Edsviken som är exakt 20 km. Det blev totalt 3 sådana långpass, något färre än jag hade tänkt mig… För att få upp farten och lämna mitt konstanta 5-5.30-tempo tänkte jag springa lite intervaller, men det hanns inte med, det får jag fundera på till nästa gång!

Vi har ett löpband hemma som kom till pass på de ruskigaste vinterkvällarna, men jag tror det varken gjorde till eller från i slutändan, då det mest var korta terapirundor.

Cyklingens grunder hade jag nog från början då jag sen massor av år cyklat 9 km + 9km varje dag, året runt (i lugnt tempo i och för sig) fram och tillbaka till jobbet. Jag blev med en ny fin racercykel på vintern och körde kanske åtta pass på vår cykeltrainer under vintern i tillägg till cykelpendlingen till jobbet. De träningspassen var en knapp timme långa men gjorde i alla fall inte konditionen sämre. Framåt våren gav jag mig ut på vägarna mot Täby/Vallentuna några gånger och de längsta passen jag fick ihop var två stycken 60 km-rundor. Ja, just det, en sak till- jag pallrade mig ner till Skåne från Stockholm en dag i maj också och fick ihop ytterligare ca 600 km som nog kom väl till pass.

För simningen anmälde jag mig till en fortsättningskurs i crawl à 10 tillfällen av vilka jag nog var på merparten. Det var väldigt nyttigt för tekniken men uthålligheten fick man träna på vid sidan av. Sagt och gjort, det blev typ tre pass i bassäng ytterligare och sen kom den varma våren som en välsignelse så Ösbysjön i Djursholm fick stå som värd för fem ytterligare träningssimningar, varav någon på 2 km. Kvarnparksbadet i Danderyd, världens kanske bästa mötesplats för kommunens barn och föräldrar, fick stå som värd för några pass till.

Logistik

Några veckor innan loppet läste jag på lite vad jag gett mig in på och insåg att man var ”tvungen” att vara med på ett tävlingsmöte redan på fredagen i Jönköping. Våra planer var först att åka över lördag till måndag, men vi fick styra om till fredag till måndag istället. Vi hamnade på ett utmärkt hotell i Växjö ca 30 minuter från Jönköping, Hotell Högland.

Det blev lite körande fram och tillbaka, då cykeln skulle lämnas på lördagen också men det funkade bra ändå.

Fredagen

Vi körde upp från Åhus och hann till det första pre-race-mötet i kulturhuset Spiran klockan 16. Det var inte så mycket nytt, men bra att få en repetition om hur växlingarna går till och vad man bör och inte bör göra vid cyklingen till exempel. Jag tror det var bra för mångas nervositet att se att man inte var ensam om frågorna och det var lite avväpnande och humoristiskt framställt och inte så gravallvarligt som man kanske kunde ha trott. Vädret skulle bli regn enligt prognosen och vattentemperaturen var estimerad till 17 grader. Det lät inte helt optimalt.

Efter mötet gick vi bort till en park och hämtade nummerlapps-kitet. Där stod en vän och visade ???våtdräkter och sen köpte jag ett nummerlappsbälte för att snabbt kunna vrida nummerlappen mellan bak och framsidan i växlingen mellan cykling och löpning. Under simningen har man ingen nummerlapp. Sen gav vi oss mot hotellet i Nässjö.

Efter en enorm kebabtallrik på ett lokalt hak hängde vi i hotellets spa-avdelning med bubbelpooler och massagefåtöljer. Jag packade ihop de olika påsarna och fick lite huvudbry för vädret när jag skulle packa kläder. Så småningom insåg jag att jag inte kunde veta hur mycket jag skulle frysa efter simningen (jag gillar verkligen inte kallt vatten) så jag packade en långärmad tröja utöver cykeltröjan för att vara på den säkra sidan. Handduk till cykelpåsen om man behövde torka sig lite glömde jag så den fick jag lägga dit innan loppet på söndagen, sen visade det sig att den knappt behövdes, men det var ytterligare en onödig grej som upptog mig. En annan fix idé jag fick var att man under cyklingen byter vätskeflaskor på kontrollerna. Jag gillade inte riktigt den idén då jag hade min favoritflaska med mig och bara ytterligare en. Detta var ytterligare ett exempel på att jag nog var lite spänd att jag lade tankekraft och energi på en sån liten detalj, men jag sörjde verkligen att bli av med min vattenflaska. Dock visste jag att jag inte behöver dricka så mycket om det är kallt ute och hade en hemlig plan att spara den flaskan och rotera en annan flaska, något som jag också gjorde och därigenom fick med mig flaskan hem igen!

Lördagen

Efter en fin hotellfrukost bar det av till Jönköping och cykelinlämning. Det var väldigt bra att gå igenom växlingsområdet innan loppet och allt blev med ens logiskt och självklart när man såg hur cyklar och påsar skulle hänga. Vi var där vid 11-tiden och det var knappt någon kö, det är oklart om det blev det någon gång på dagen, men nu gick det lätt och var gott om plats och rum att fixa med sina prylar. Jag hade pumpat cykeln redan vid bilen och hittade dess plats, sen var det påsarna för växlingarnas tur. Jag hade lite extra choklad (några mars-bars) och lite blåbärssoppa i påsarna men förutom den extra tröjan hade jag i stort sett det som var obligatoriskt.

Det fanns cykelpumpar vid varje cykelrad (ca 20 stycken). Nu kunde man se vilka cykeltyper som tävlingskompisarna hade. Jag skulle nog uppskatta att 75 % hade triathloncyklar och resten vanliga rackercyklar. Av de som hade vanliga racercyklar, jag inkluderat, hade nog 80 % av oss satt på tempopinnar för att få en bättre aeroposition. Relationen mellan hur många som hade triathlonhjälm och vanlig var svårare att uppskatta, men kanske 60 – 80 % som hade aerodynamisk hjälm eller något sådant. Jag körde med min vanliga.

Då det var utlovat regn knöt jag ihop de två växlingspåsarna i toppen så inget vatten skulle regna in. Knutarna blev lite hårda och jag knöt om den säkert två gånger innan jag var nöjd.

Efter inlämningen fick man sitt chip och jag var nästan redo att starta. Min tålmodiga familj gick med mig bort till Munksön där simningen skulle gå av stapeln och väntade när jag tog en liten tur för att känna på temperaturen. Som jag skrev gillar jag inte kallt vatten och även om 17 grader är okej när man har lång våtdräkt var jag lite osäker på hur jag skulle återfå värmen efter simningen, särskilt i regn. Min cykelregnkappa hade jag dessutom lämnat hemma i Stockholm så den enkla lösningen fanns inte (och att köpa en ny hade jag inte en tanke på). För en gångs skull fick jag tacka Åhus för att det jämt är så kallt där- jämfört med 14 grader var Munksjön helt okej och jag bestämde mig för att inte ha någon neoprenmössa på mig under badmössan jag fått.

Jag simmade till bron och tillbaka (400 + 400 meter) och var nöjd med det. Eftermiddagen ägnades åt John Bauer-museum, skaparverkstad, fotboll, bubbelpool, pizza och annat. Jag gick och lade mig rätt tidigt.

Söndag- tävlingsdags!

Min fru Liselott körde mig till starten på morgonen. Jag hann passera växlingsområdet för att knyta upp knutarna på påsarna som jag stängt ordentligt för regnets skull. Jag knöt upp dem för att spara lite tid i växlingen (det skulle ju inte regna mer) och lägga i handduken som jag inte skulle behöva. Det var tid över till 8.30 så jag bytte om till våtdräkt här också.

Sen kom regnet. Det duggade lite först, sen öste det ner.

Jag gick i min våtdräkt med min påse genom Jönköping och funderade på vad jag gett mig in på. Folk hade gömt sig under alla tak som fanns för att slippa de blöta klumparna från skyn. Jag letade mig bort till simstarten och var där typ 8.40, när starten för eliten gick. Nu var det 20 minuter kvar till oss vanliga dödligas startsignal. Man fick självseeda sig för simningen, något som gick ut på att man ställde sig vid en markering där man trodde att ens likar skulle simma för att det inte skulle bli för ojämnt i vattnet. Jag siktade in mig på 40 minuters-linjen. Jag lämnade in min påse i en bil lite innan nio och gick och ställde mig i startkön. Redan innan starten gick hade jag börjat frysa lite smått och ångrade att jag inte hade neoprenmössan med mig. Starten gick och folket började röra sig framåt. Det gick JÄTTELÅNGSAMT. Jag tror jag föll bakåt lite i startlinjen också för det var inte så många efter mig när jag efter typ 40 minuters väntan kom fram till vattnet. Nu hade det hunnit bli lite sol! Man gick i fyra och fyra i vattnet på en given signal. (Nu hade jag alltså stått en timme och väntat.)

Simningen

Äntligen fick jag hoppa i vattnet och börja simma. Tyvärr hade jag inte riktigt räknat med farten som mina tävlingskompisar hade så jag kom inte in i något bra tempo. Jag kunde simma kanske tio simtag, sen fick jag stanna och simma bröstsim ett tag eller försöka simma runt någon. Det blev väldigt klurigt och det slutade med att jag simmade en hel del bröstsim, något jag inte alls hade kunnat föreställa mig ,bland annat för att se framåt, jag provade också crawl med att titta typ varje simtag men det funkade inte så bra. Jag blev lite resignerad och fann mig acceptera min plats i kön och ägnade mig åt att spara krafter istället. Jag frös inte så mycket, det var också en av mina stora farhågor i början att jag inte skulle kunna hålla värmen om jag inte fick paddla på. Jag tittade aldrig på klockan under simningen men den tog 48 minuter.

Upp ur vattnet och ca 500 meters löpning till växlingen. Här tog jag det lugnt och sansat och fick på mig både strumpor och skor på rätt fötter. Trots att jag knutit upp påsarna var det som var i dem ganska torrt. Eftersom jag inte frös så hemskt mycket (jag fryser alltid när jag simmat) så chansade jag och tog bara cykeltröjan. Prognosen var 14 grader, stigande till 17 och halvklart väder.

Cyklingen

Full fart till cykeln och ut genom Jönköping och innan jag visste ordet av hade jag cyklat fram till den stora uppförsbacken. Eftersom jag var så långt bak i leden så hade jag ett lite högre tempo än de flesta andra och hamnade ofta i omkörningsfilen. Det var inte svårt att hålla sig till reglerna utom vid en handfull tillfällen när man påbörjat en omkörning och den man tänkte köra om plötslig bestämde sig för att också köra om den framförvarande. Då blev det till att vänta in lite så att vi inte blev för många i bredd.

Uppförsbacken var rätt lång men jag tog den metodiskt och snart var vi uppe på platån. Naturen var ömsom skog och ömsom fält, ett fint svenskt sommarlandskap alltså. Vätskekontrollerna kom på lagom avstånd, jag tror det var tre eller fyra stycken på de 90 kilometerna, det kändes väldigt lyxigt att bara kunna kasta sin tomma flaska och få en ny påfylld, eller bara få en energikaka i handen och slippa tappa tempo.

Det fanns dock bara en toalett på varje kontroll, något som jag själv inte led av, men jag såg några stå och skruva på sig vid de sista kontrollerna.

Min hang-up på att inte bli av med min medtagna favvovattenflaska visade sig överdriven förstås. Jag hade vatten i den och de enda flaskorna jag roterade var sportdryck efter att jag offrat en gammal flaska i början. Jag drack nog totalt 3 halva flaskor sportdryck och en halv flaska vatten på de knappt 3 timmarna jag var ute. På mina turer hemma på kvällarna räcker en flaska vatten à 70 cl cirka 50 kilometer. På en av mittenkontrollerna fick jag väldigt starkt koncentrerad sur sportdryck som jag inte kunde få i mig, kanske hade jag druckit lite mer om den varit god, men i övrigt behövdes det inte mer i mitt tempo och i det vädret.

Gällande mat hade jag med mig en eller två mars-cohokladkakor i fickan på cykeltröjan som jag inte använde, däremot tog jag emot en energikaka på varje station av vilka jag åt halva av varje.

Efter 40 kilometer blev vi överraskade av en störtskur, men den höll sig bara några minuter. Det var några som stannade och satte på sig regnjackor, men jag tillhörde inte dem.

Kring 50 kilometer började jag bli lite trött i ryggen. Jag brukar bli det av att sitta i aeroposition, men också allmänt när jag cyklar fort. Rutinen för mig då blir att stå upp och cykla när tillfälle ges (typ alla uppförsbackar) samt att röra höften och ryggslutet mycket fram och tillbaka i till exempel flacka partier. Det höll i sig till sista vätskestationen där jag stannade en minut, sen var det inget jag tänkte på.

De sista fem kilometrarna gick genom stan och kändes mest som transportsträcka till löpningen. Då passade jag på att äta och dricka lite extra.

Löpningen

T2, som växlingen mellan cykling och löpning heter gick snabbt. Jag bytte faktiskt bort cykeltröjan mot en tunnare för att nu hade solen börjat lysa och jag vet att jag blir varmare när jag springer än vid cykling. Första biten genom stan var det kullersten och man kom snabbt ut på det första av de tre varven à 7 km. Här var det mycket publik och bra stämning.

Jag sprang med mina Saucony Kinavara 10 som jag köpt en knapp månad tidigare och sprungit med ca 5 gånger sedan dess. De kändes lätta och man hade bra kontakt med marken med dem.

Efter parken där målgången var kom några kilometer med lite glesare publik, en uppförsbacke och blandat underlag på grund av byggnationer. Efter det kom en vätskekontroll längs en typisk parkväg, därefter asfalterat och sen in i stan igen. Alla energistationer hade vattenduschar i inledningen som gjorde marken rätt blöt, men jag lyckades hålla mig torr om fötterna. Under mittenvarvet var det skönt att få lite svalka av vattnet, men under de andra varven höll jag mig på andra kanten.

Som jag tidigare skrivit hade jag rätt mycket respekt för löpningen och valde ett tempo kring 5.30 per kilometer för att vara säker på att inte behöva gå, något som jag inte tänkte göra. På en så här platt bana var det inte några bekymmer att hålla det. (Vanliga rundan hemma på 20 km som är rätt kuperad kan jag hålla 5-tempo per km på när jag kör ett lite snabbare varv)

Min familj hade kommit och hejade nu vid varje varv och det gav lite extra krydda till loppet och snart var det dags för sista varvet. Jag tänkte dra på lite mer på det och byta från att dricka en klunk vatten/cola/vad jag fick tag på till att ta en energi-gel på varje station de sista tre möjligheterna. Tyvärr fick jag precis på sista varvet känningar i en sena på utsidan av höger knä. Jag kunde springa i exakt samma tempo men så fort jag ökade farten ökade anspänningen och jag fick falla tillbaka. Det var mycket förvånande då jag brukar slippa sådana irriterande missöden, men kombinationen av alla sporter, inklusive en del bröstsim som jag var väldigt ovan vid tror jag gjorde sitt till att skapa oredan i benet.

Jag tappade inte så mycket fart, men att gå i mål med massor av sparad energi i kroppen var inte som jag hade tänkt mig. För i mål kom jag- efter 1.55 h på löpningen och totalt ca 5.55 hade jag klarat min första halva Ironman!

En dusch, en supergod hamburgare och några minuters vila gjorde susen och snart satt jag i bilen på väg mot Skåne igen. Ja, okej- vi hämtade cykel och påsarna vid växlingen också, men sen åkte vi!

Efterord

Det onda i senan var nästan över dagen efter och helt återställd var jag på tisdagen. På onsdagen tog jag en första joggingtur i skogen och då kändes det som vanligt!

Som sagt tidigare var detta ett väldigt fint arrangemang, all heder åt arrangörerna och de trevliga medtävlarna. Jag kan mycket väl rekommendera detta lopp till alla som vill prova på att göra en längre triathlontävling.

Min högst personliga tabell med träningsmängd och sluttid följer här. Den gäller män i min ålder (44 år). Bra grundkondition är alltid bra för att inte gå sönder men jag tror det är smart att träna ordentligt från 6-4 månader innan loppet för att kunna njuta istället för att bara plåga sig i mål.

Sluttid på halv-ironmanTräningsmängd från halvåret innan.Utrustningsförslag
under 5h 15 minOrdentlig grenspecifik träning samt fartträning på de olika granarna och en hel del längre pass. Brickpass för att spara tid på växlingarna. Att följa ett träningsprogram kan nog vara en bra idé här.Här underlättar det nog med tempocykel och tempohjälm och kanske en bättre våtdräkt, men vad vet jag?
5.15-6h Grundträning och en del längre pass. Normal träning av alla grenar, med fokus på cykling och löpningRacercykel med tempobågar eller bättre
6-7 hVanlig konditionsträning och några pass av varje av de tre typerna samt några lite längre träningspass.Vanlig racercykel går bra.
mer än 7 hHär räcker det nog att vara i lagom bra form samt ha en stark vilja att komma i mål!Anything goes!

Observera att det är min högst personliga lista och den behöver anpassas efter dig!

Publicerat

Hur bestiger man Galdhöpiggen med en 8-åring?

Efter att ensam ha ha gått upp på Norges högsta topp- Galdhöpiggen, en sommardag för några år sedan blev jag sugen på att visa vår äldsta dotter Alva, då 8 år, hur fint Jotunheimen är och beslöt mig för att åka dit med henne.

Ni norrmän kommer fnysa åt mig när ni läser detta. För det första är alla barns första bergsvandring i Jotunheimen alltid Besseggen, det vet alla! För det andra: Är inte Galdhöpiggen lite kjedelig? Troligen har ni rätt, men vi hade en väldigt trevlig och lärorik tur ändå!

Styggebreen- glaciären nedanför Galhöpiggen.

Planering och ditfärd

Planeringen var i stort sett färdig eftersom jag varit där året innan så jag känner väl till området. I stora drag var planen. Bil från Stockholm direkt til Juvashytta, där tält och sen vandring med en organiserad grupp över glaciären, upp för toppkammen och tillbaka samma väg. Enkelt på pappret, men lite klurigare i verkligheten.

Detta var några år sedan, närmare bestämt 2014 då filmen Frost just kommit ut på DVD, så de 11 timmarna mellan Stockholm och Juvashytta gick på ett kick, i alla fall för en i sällskapet som såg filmen på repeat hela vägen tills hon däckade.

Väl framme ösregnade det och jag var inte så sugen på att kl 01 på natten börja mecka med ett tält när vi skulle upp tidigt så vi köpte oss ur problemet och bodde inomhus den natten.

Till topps!

Alva i Jotunheimen

Det är i stort sett obegränsat med platser på de organiserade turerna till toppen från Juvashytta. Man rekommenderas att gå inbunden i replag över en glaciär som sägs vara full med sprickor. Det är en billig livförsäkring och vi följde med på den turen.

Vi började med en vandring på ca en timme i svagt lutande terräng. Väl framme vid glaciärens fot blev det en hel del väntan för att de skulle lägga ut repet och se till att alla selar satt som de skulle.

Vädret var fint och det var nästan ingen vind så det gick ingen nöd på oss, det blev snarare en välbehövlig paus innan vandringen över glaciären.

Selen är på och vi är redo för marsch.

Efter cirka en halvtimme var det dags att börja gå och nu märktes det att Alva var några huvuden kortare än de andra deltagarna. Hon fick nästan springa i snön för att hinna med och eftersom det var ca 30 personer inbundna i samma rep så var det inte helt lätt att justera tempot efter en minst snabba vandraren. Färden över glaciären tog trekvart och Alva klarade det galant men det märktes att det hade tagit på krafterna. Vi stannade och åt och drack lite innan vi började följa kammen upp mot toppen.

Full aktivitet i replaget.

Det är ganska stora block som ligger längs vägen och om man är liten får man verkligen använda hela kroppen för att häva sig uppåt. Efter en stund berättade jag för Alva att vi snart var uppe och hon satte en väldig fart uppför. Just då var vi inne i ett moln, så vi hade ingen kontakt med toppen. Efter några minuter sjunker Alva ihop och undrar var toppen är, jag hade ju sagt att vi snart var uppe.

Den efterlängtade toppen.

Efter det misstaget tog det nästan en halvtimme att få upp energin och humöret igen. Vi gick sakta sista biten mot toppstugan och toppmonumentet och krafterna kom tillbaka när vi stod och kramade om varandra på toppen.

På toppen av Norge, 2469 meter.

Det var molnigt och lite kyligt när vi var precis vid toppen men i övrigt bra väder även här uppe. Total tid från att vi började vid fjällstationen Juvashytta till toppen blev 3:45.

6 juni, några blommor hade letat sig upp ur jorden.

Så småningom tog vi oss ner till repen igen och väntade in alla så vi kunde passera glaciären tillsammans. I nedförsbacken var det en glad och entusiastisk tjej som skuttade ner längs spåret, det fanns inga spår av trötthet. Det fortsatte även efter glaciären och sista biten ner var som en söndagspromenad i vilken natur som helst. Alva letade blommor och stenar och jag gick och funderade på om Alva skulle orka en vandring dagen efter också.

Nästan tillbaka vid Juvashytta och civilisationen

När vi kom fram fick vi ett märke som belöning av några som vi gått med och sen packade vi ihop och drog oss neråt mot dalgången. Total tid tur och retur blev cirka 7 timmar. En alldeles lagom dagsetapp alltså!

Vädret skulle bli eländigt så istället för att testa ytterligare en eller två vandringar (inkl Besseggen som faktiskt stod på schemat som nr 2) valde vi att ge oss hemåt. Under nedfärden från Juvashytta i strålande sol gjorde sig vårt bilval rättvisa. Att köra med en öppen bil i det landskapet var helt enkelt oslagbart.

Regnet kom ungefär vid Lillehammer där vi hittade en plätt att sätta upp tältet och få lite välbehövd vila. Det regnade hela natten och dagen efter. Nederbörden slutade inte förrän i Örebro så beslutet att dra oss hemåt och låta de positiva intrycken rama in resan kändes bra.

Jag kommer sent glömma Alvas stolthet när vi körde upp på uppfarten hemma och resten av familjen mötte oss och hon fick visa sin pin från toppen av Galdhöpiggen, 2469 meter över havet!

Även om det inte är en så lång vandring tror jag att man inte ska vara yngre än 8 år för att fullt uppskatta turen. Eventuellt kan man vara något år yngre om man fixar ett replag själv och går i egen takt. Min uppfattning är att man inte behöver ha med sig kök eller lagad mat upp, smörgåsar räcker gott, man är ju i Norge, eller hur? Därför krävs inte så tung packning utan man kan gå med bara förstärkningsplagg och tilltugg i väskan.

Tack Norge för ännu en trevlig utflykt!

Publicerat

Vad hinner man se på en helgtur i Jotunheimen i Norge?

2010 bodde jag och familjen i Oslo i Norge. Av en händelse blev det en helg över för mig på sommaren i början på juli som jag använde till att hyra en bil och åka upp och vandra i de noska bergen, närmare bestämt i Jotunheimen, en nationalpark några timmar från Oslo som bland annat inrymmer Galdhöpiggen, Norges högsta berg.

Jag minns det som en fin tur med lagom mycket äventyr och rekommenderar alla att ge sig ut och se den norska naturen så ofta som möjligt!

Förberedelser

På den här tiden var det DNT, Den Norske Turistforening och utprintade kartor som gällde för att känna sig trygg, så det blev några lunchbesök till deras kontor och butik på Storgata. Där hittade jag bland annat en ypperlig beskrivning av vandringsleder och hur många timmar varje etapp beräknades ta. Nu är det nätet som gäller och har ni inte varit inne på vistitnorway.se är det dags nu. Där finns ypperliga beskrivningar av vandringarna i det här inlägget.

Jag bokade en liten bil, köpte ett tält och liggunderlag (det mesta av min utustning var nämligen hemma i Sverige) på nån billighetsbutik i Oslo och frågade mina norska kollegor om lite tips. Tipsen var så varierande att jag inte kunde ta till mig så mycket från dem, men Galdhöpiggen var definitivt överskattat, den kunde man strunta i, så den skrev jag högst på listan.

Fredag- avfärd

Jag hämtade bilen på uthyrningen efter jobbet och gav mig av norrut. Bilresor i Norge jämfört med i Sverige är att i Sverige kan man räkna med att hinna 100 km på en timme, medan man i Norge får gå ner till 60-80 km, något som kan kännas lite knäckande i början, men man får förståelse för det när man kommer upp i bergen.

Det var lite kö, men snart hade jag kommit upp till Beitostölen och här var det dags att välja väg. Skulle jag runda Jotunheimen med- eller moturs? Jag valde moturs och styrde kosan mot Gjendesheim, en fjällstation som är utgångspunkt för en av de mest berömda vandringarna i Jotunheimen- Besseggen.

Besseggen

Man åker vanligtvis båt ena vägen längs sjön Gjende till Memurubu , och sen är det en fin vandring på bland annat en kam som går mellan Gjende och Bessvatnet där färgen på de olika vattnen är väldigt olika. Turen sägs ta 6-8 timmar i vanliga fall.

Tyvärr hade jag missat alla båtar, men ville ändå se lite av det fina, så jag parkerade bilen och kastade på ryggsäcken och började gå. Ganska snabbt blev det brand och till att klättra på alla fyra men snart var jag uppe till en fantastisk utsikt. Det var lite blåsigt och började regna när jag kommit upp. Snart visade det sig dock att regnet var väldigt lokalt, så det var smältvatten från ett snöfält som blåste mot mig. Tio meter åt sidan var jag torr igen.

Det var nu ganska sent och jag ville komma förbi kammen vid Bessvattnet innan jag vände så jag ökade farten ordentligt.

Snart bar det nedför mot kamvandringen och jag fick ta det ganska försiktigt då det var lite halt och brant. Efter en stund insåg jag varför detta är en populär vandring, det var en fantastisk syn med de två vattnen och Jotunheimen runtomkring.

Så småningom kom jag ner för branten och tog en kort paus efter den smala passagen mot Bessvattnet. Tyvärr kom jag inte längre och fick vända tillbaka för att inte fastna i mörkret, det hade inte varit så kul i den terrängen.

Som vanligt hade jag missbedömt tiden det skulle ta att gå uppför och det var en riktig pärs att klättra upp igen. Nu var det tur att det var i juli, så riktigt mörkt blev det inte, annars hade jag nog haft svårt att hitta hem. Till slut hade jag bilen i sikte och packade in mig, trött och lycklig.

Jag fortsatte min färd mot Juvashytta, som ligger vid foten av Galdhöpiggen. På vägen hade jag utkik efter en plats att sätta upp tältet på.

Tyvärr hittade jag inte någon utan fortsatte hela vägen upp till Juvashytta, förbi betalspärren och ända upp till turistanläggningen. Här parkerade jag och satte upp tältet ganska nära parkeringen. Det tog inte många sekunder att somna.

Lördag förmiddag- Galdhöpiggen

För tryggt kunna passera glaciären från Juvashytta mot Galdhöpiggen är det rekommenderat att gå med i ett replag (inbunden med massa andra ovetande turister), så eftersom jag inte hade levt klart riktigt blev det valet även för mig. Man kunde köpa sig en plats på morgonen trots att det var högsäsong. Allt började med en kort genomgång, utprovning av selar och sen gick vi i tekvart till glaciärens början.

Själva toppturen var ganska odramatisk och den tog ungefär 5 timmar tur och retur, varav en stor del gick ut på att vänta på de andra som gick i samma replag som mig på både upp- och nervägen. Toppen var okej, utsikten fantastisk och vandringen över glaciären var fin. Sista biten upp mot toppen var kanske lite dryg, men utsikten belönade mångfalt all svett det kostat. Det fanns till och med en liten stuga nästan vid toppen där de sålde souvenirer och något att äta

När jag kommit ner hade klockan bara slagit 14 så jag funderade på om jag skulle hinna någon mer vandring den dagen. Jag frågade några norska vandrare som såg väl bevandrade ut och de sa alla tre i mun på varandra att jag skulle åka til Turtagrö och gå upp till Fannaråk-hyttan. Där skulle det vara väldigt fint.

Jag kände just då att jag var stark i benen så det skulle nog funka. Jag packade ihop tältet och gav mig av med bilen nedför berget.

Bilturen mellan Juvashytta och Turtagrö är oändligt fin. De är svårt att beskriva hur vacker Jotunheimen egentligen är. Så fort man lagt ner kameran efter att ha fotograferat en fin vy med berg och någon sjö så kommer en ännu vackrare syn, gärna med något vattenfall eller en pittoresk byggnad mitt i alltihopa. När de sen slänger in ett får och kanske en fjällko är synen fulländad.

Jag var framme vid Turtagrö sent på eftermiddagen. Färden dit hade tagit mycket längre tid än jag planerat på grund av alla stopp vid utsiktsplatser, men det var det förstås värt- vägen var ju allt, målet visste jag inte så mycket om (förutom Galdhöpiggen som redan var avklarad).

Turtagrö

Hotellet vid Turtagrö var väldigt fint och spektakulärt. Jag fick okej på att sätta upp mitt blåa tält bakom hotellet och när det var klart gick jag in och förhörde mig om hur lång tid det skulle ta att besöka Fannaråk-hyttan. Det enda jag visste då var att där fanns Norges högst belägna biograf eller något sånt.

Tjejen i receptionen upplyste mig om att det även är Norges högst belägna fjällstation, 2068 meter över havet. Turtagrö hotell ligger på ca 880 meter. Vi kom fram till att det var rätt sent att börja gå då klockan redan hade passerat 18 och hon sa att det var några timmar upp. Jag gav upp tankarna på att gå en tur till samma dag och gick ett kort varv i hotellet. Det fanns ett fint bilbliotek och själva huset var väldigt roligt byggt.

På väg förbi receptionen kallade tjejen som stod där på mig igen:

”Kan du ta med dig det här kuveret upp när du går till Fannaråkhyttan ikväll? Det är lite post och sånt som de behöver där uppe.”

”Öhhh, okej. Jag går nu då.”

Lördag kväll- Fannaråki

Vad hade jag gett mig in på? Jag skyndade mig till tältet och tog med mig vatten och den lilla mat jag hade och började gå. Första biten var ganska platt längs med en flodbädd, men sen började det branta på och gick mer och mer i zick zack. Jag har lärt mig att en normal vandringstakt för mig är ungefär 300 höjdmeter per timme om man går någorlunda brant och att det är ett mycket bättre mått än att räkna kilometer, så jag hade alltså lite mer än 3 timmar framför mig på vägen upp och kanske lite mindre till för att komma ner. Hur jag än räknade skulle jag få gå den sista timmen i mörker, något jag inte var sugen på, särskilt inte som jag var själv och hade lovat mig att gå säkert.

Nåväl, jag hade också lovat att leverera posten så jag skyndade så gott jag kunde. Det var en fin sommarkväll och jag stannade ofta och tog fram kameran. Utsikten var magnifik och varje gång jag tittade ut över landskapet trodde jag inte att det kunde bli finare, bara för att bli överbevisad av mig själv nästa gång jag tittade ut över en ännu högre utsiktsplats.

På uppvägen mötte jag en handfull människor, alla hälsade vänligt. Jag drog mig för att fråga hur långt jag hade kvar. Jag hade ju stenkoll på höjden på klockan och visste att det inte skulle bli bättre för att jag frågade hur långt det var kvar.

Sista halvtimmen var jag rejält trött och när jag stapplade in i Fannaråkhyttan efter att ha sett utsikten på andra sidan väntade jag mig en stor välkomskommitté och jubel från alla som var där.

Riktigt så blev det inte. Alla hade fullt upp med sitt och de såg knappt åt mig där det gick runt och mös i sina underställ.

Jag hittade till slut en som jobbade på hyttan och lämnade stolt fram det stora kuvertet frpån Turtagrö och väntade än en gång på publikens jubel.

Än en gång uteblev det, men hon tog i alla fall emot försändelsen och lade den på receptionsdisken. Jag kanske fick ett ”tack” också men jag minns inte.

Jag satte mig en stund på en pall och funderade på vad jag skulle göra. Nu var det skymning ute och jag hade inte några övernattningsprylar med mig. Min morgontur upp på Galdhöpiggen gjorde sig påmind när jag satt mig ner. Man ska alltid ge en färdrapport när man ger sig ut på fjället och det var egentligen det som fällde avgörandet att gå ner igen. Jag hade lämnat en lapp i Turtagrö att jag skulle gå tur och retur Fannaråkhyttan samma kväll. Jag kom fram till att jag inte hade något val- jag måste ner igen nu på kvällen till tältet som hägrade nere i dalen.

Sagt och gjort- jag fyllde min vattenflaska och gav mig nedåt i full fart. det gick bra den första timmen men sen hade energin tagit slut och jag snubblade mer och mer när jag försökte ta mig nedåt. En gång var det nära att gå rätt illa när jag gled till på en sten som jag trodde var stabil och den släppte. Som tur var fick jag snabbt tillbaka balansen och jag kunde sätta mig ner och ta det lugnt en stund. Den epioden fick mig att ta det lugnare i den värsta branten och snart var jag nere i dalgången igen. Nu var det skymning men vägen här var mycket lättare och snart kunde jag kliva in på hotellet för att rapportera att det viktiga postuppdraget var slutfört. Hon som gett mig uppdraget stod kvar i receptionen och hon frågade faktiskt om jag redan varit där uppe. När jag berättade att jag fullföljt min livsuppgift blev hon faktiskt lite impad över hur fort det gått. Kanske inte lika imponerad som jag själv var, men jag inbillade mig att de som jobbade på fjällstationer sett ganska många galningar och höll inne med beröm om det inte var absolut nödvändigt, vilket detta tydligen var!

Jag gjorde en tidig sorti från hotellet och jag somnade direkt när jag kom innanför tältduken.

Årdal

Jag tror inte jag sovit så länge i ett tält som efter den där gången då vi cyklade vätternrundan med 0 kilometers träning och 0 dagars förberedelser. Minst 11 timmars sammanhängande koma räknade jag ihop när jag vaknade på söndagen. Jag var väldigt mör i kroppen och tänkte först ligga kvar hela dagen.

Efter en stund blev det lite långtråkigt i tältet och jag bestämde mig för att fortsätta min resa. Jag var inte vandringssugen, men jag hade ju en bil så dagen kändes ändå hoppfull.

Jag fortsatte snart vägen söderut mot Årdal och åkte längs en fantastisk slingrande bergsväg ner mot fjordarna. Jag hade inte varit vid de norska fjordarna sen jag var liten och synen med de branta bergen och det turkosa vattnet var verkligen imponerande. Inte konstigt att Slartibartfast i Liftarens Guide till galaxen fick pris för sin design av norska kusten!

Övre Årdal var den perfekta platsen att ta en kort paus och njuta av utsikten.

Tyin

På min karta som jag hade som hade tidsangivelser för vandringar i Norge fanns det bara en eller två sträckor som var under två timmar långa och en av dem utgick från sjön Tyin som jag skulle passera på vägen tillbaka mot Oslo. Min vintersovsäck bär namn efter sjön så på något sätt drogs jag dit och fann mig stå bredvid den parkerade bilen med ryggsäcken på ryggen trots att benen knappt ville bära mig.

Jag hittade starten på leden utan problem. Terrängen och klimatet var här helt annorlunda än i Jotunheimen. DEt var lägre kullar och blommor och gräs överallt, lite som ett hedlandskap. Jag gick upp för den första kullen och fick en fin vy över Tyin. I ytterligare 45 minuter gick jag längs stigen men sen var mina krafter slut än en gång och jag fick vända tillbaka till bilen.

Det var skönt att röra på sig lite och det gjorde faktiskt hemresan till Oslo bättre då jag piggnade till lite och fick variation till bilkörandet.

Efterord

Det finns hundratals berg och leder att vandra i Norge och det här var bara ett exempel på hur man kan göra. Mitt budskap är kanske inte att kopiera denna tur, men snarare att naturen i Norge är lätt tillgänglig från städerna, att man kan se väldigt mycket på en helg och att saker och ting löser sig även om man kanske inte har allt detaljplanerat från början.

Jag hade försökt få med mig sällskap på resan men av olika skäl föll det bort. Säkerheten och att ha någon att dela upplevelsen med gör förstås att det är oslagbart att vara flera, men utöver det tycker jag att man är man mer lättrörlig och snabbare om man är ensam (om man inte går med någon som man är väldigt van att vandra med förstås.)