Inlägg

Publicerat

Sommarjogg mellan Kalmar och Kosta (88 km)

Kalmar slott i morgonsolen.

Det här var kanske en lite otippad sträckning på löptur, men anledningen var att min kompis Jonas hade bestämt sig för att springa mellan Kalmar slott och Varbergs fästning under några dagar i juli och frågade om jag ville följa med en bit på vägen. (Egentligen skulle jag följt med till Växjö på grund av kommunikationerna, men mer om det sen.)

Innan turen

Jag hade tagit det riktigt lugnt på löpfronten några veckor efter min löptur på Roslagsleden och var inte riktigt i form när jag fick frågan om att vara medjoggare, så det fanns inte så himla mycket tid att träna upp sig. Veckan innan fick jag i alla fall till 6 enmilsturer (varav en med ryggsäck) och kände att jag trots att jag saknade både fart och långpass i benen skulle vara i ok skick.

Mina förberedelseturer.

Måndagen 12 juli började närma sig. Värmen hade slagit ett grepp om Sverige och temperaturerna hade varit över 25 grader så länge vi kunde minnas. Det gjorde packlistan relativt lätt, både till vikt och innehåll, men jag tänkte också att det kunde bli kärvt med all sol om det inte var skugga i skogen vi skulle springa i. En keps fick i alla fall följa med på färden. Solkräm och solglasögon glömde jag tyvärr. Så även pulsbältet som jag brukar ha med mig. Det var ingen större fara med det, men jag burkar ha det som måttstock på om jag är redo att ta mig an ett äventyr genom att titta på funktionen Fitness och Freshness i Strava som tar hänsyn till massa parametrar för att ge en bild av hur vältränad man är. Innan förra långturen hade jag varit uppe på 70 och nu var den kring 30.

Jonas och Jonas i startblocken.

Planen var att jag skulle ta mig till Kalmar via tåg från Åhus och möta upp Jonas där. Efter lite snack bokade Jonas in oss på Kalmar slottshotell nära starten och vi bestämde träff där dagen innan.

Angående mat så köpte jag lite blåbärssoppa, 4 marsbars och hade med mig 7 resorb sport samt en dubbelsmörgås med ost. tre delicatobollar fick också följa med i packningen.

Kvarvarande föda efter turen var 1Resorb sportpåse, 1 mars bar, 2 delicatobollar, frukostägget och en deciliter reserv-blåbärssoppa. Det kändes som att det var ganska bra planerat förutom konsistensen på chokladen som blev klurig. Jag hade några dexrosoltabletter också av vilka jag kanske åt 5 st. Tropical var inte den bästa smaken!

Söndag 11 juli

Färden från Kristianstad gick som förväntat eftersom jag åkte tåg- ca 45 minuters försening i Växjö på en drygt två timmar lång resa får väl anses godkänt. Väl framme i Kalmar var det bara några hundra meter att gå till hotellet. Vi satt ute en stund i den ljumma kvällen men gick snart och lade oss utan att följa hela EM-finalen till slutsignalen. Hotellet hade en snygg lapp för frukostbeställning och vi fyllde i önskelistan och bad om att den skulle vara klar klockan 5.45 morgonen efter.

Måndag 12 juli 2021

Starten går.

Vi var nog båda måna om att komma iväg tidigt för att lura värmen så 5.45 hade vi packat ner det godaste ur frukosten (vitamin-drinken dracks på plats) och vi var på väg genom ett tomt Kalmar mot slottet. Exakt klockan 06.00 petade vi på slottets vallgrav/bro och satte igång klockorna.

Första timmen gick genom Kalmar och lngs cykelbanor och gick väldigt fint i morgonsolen. Jonas hade rutten på klockan och jag hade den på telefonen som backup. Någon gång i halvtimmen fick vi stanna upp och tänka och välja väg men i övrigt gick det bra att hitta. Nu var det ju inte så att vi skulle bli diskade om vi rundade ett hörn på fel sätt, men det kändes skönt att vara nära den uttänkta vägen.

Kalmar sund lockade till bad men det hade vi inte tid med idag.

Framåt 9-tiden började mitt vatten ta slut. Jag hade inte hittat min andra flaska och min vattenreningsflaska hade jag nte brytt mig om att fylla på. Jag gick aldrig helt torr då jag under hela färden hade lite blåbärssoppa i reserv samt fram till eftermiddagen sparade frukostjuicen. Vi tiggde lite vatten hos en bonde med hästar och kunde fortsätta. Nästa gång det var dags att fylla på vatten var bara en stund senare, vilket gav en försmak av hur varmt det skulle bli på dagen. Nu hade vi jordbruksmark runt oss och ganska lite skugga som skydd mot solen.

Vi höll i tempot okej men jag märkte ganska snart att mitt standard springa-ensam-tempo var lite långsammare än Jonas så han fick hålla igen lite. Jag inbillade mig att det var rätt bra just idag på grund av hettan och vi pratade lite då och då om taktik och tempo för att vara överens. På några ställen till fyllde vi på vatten och snart började vi sikta på att komma fram till delmålet i Örsjö där vi såg framför oss ett bad och oändliga mängder dricksvatten och skugga.

Infinity-damm.

Först fick vi dock uppleva att landskapet förändrades och vi kom in mer och mer i skogen. Vi passerade några ordentliga kalhyggen och några vindkraftparker. På några platser gick leden genom svåra hyggen med några meter höga björkar. Det tog ordentligt på krafterna och någon gång sprang vi helt sonika en ordentlig omväg på stig för att slippa fastna i buskagen.

Vindkraftpark. Några skumma tyskregistrerade skåpbilar körde omkring på småvägarna och var mystiska.

En sak som vi lade märke till var hur välhållna alla hus och gårdar var. En del tomter och byggnader så ut som tagna ur en katalog, så snyggt underhållet var det. Faktum var att de flesta vi såg också höll på att måla på sina hus (förutom de som skrek på sina hundar att inte jaga och skälla efter oss förstås).

På djurkontot loggade vi efter hand rådjur, kanin, hare, örn och huggorm, men de stora djuren lyste med sin frånvaro, tamboskap borträknad (tack kalv nummer 019 för foto-tillfället)

Kalv 019.

Äntligen kom vi fram till Örsjö (7:27, 55 km ca). Tyvärr var bad- och idrottsplatsen inte så dricksvattenvänliga så vi skippade omvägen till sjön och siktade in oss på kyrkan mitt i byn. Den var väldigt fin och dessutom öppen och bemannad med en trevlig man som försåg oss med kaffe, bullar, saft, vatten och allt övrigt vi kunde önska. Här blev det ett rätt långt stopp till min glädje och när vi satte igång igen kändes det lite bättre.

Örsjö kyrka. Här blev det paus minsann.

Snart var vi lika varma igen och eftermiddagen mot Boda, som var nästa samhälle, gick också i värmens tecken. Vi hade mer vatten nu men i övrigt var både natur, taktik och känsla ganska lik slutet på förmiddagen; fler navigeringsutmaningar, några gå-sträckor i solen, mycket trevliga samtal och mycket vattendrickande. Den här sträckan blev väldigt långsam men vi var båda överens om att det var okej eftersom vi visste att vi skulle komma fram i god tid till Kosta hur sakta vi än rörde oss.

Tiden gick ganska fort trots allt och snart stod vi och valde mat i Boda (63 km, 10:15) på en restaurang med en Karaokesjungande tjej bakom oss. Köttbullar, Fanta citron, våfflor, Coca Cola gjorde att vi fick ny energi. Nu var det sen eftermiddag men fortfarande stekhett så vi kom fram till att bästa taktiken nu var att gå lite längre sträckor när det var sol och jogga i skog när det var skugga. Det funkade rätt bra och vi hade fart framåt i stort sett hela tiden. Jag lärde mig att salt-tabletter är en smart grej som jag ska försöka inhandla till nästa varma tur och vi båda lärde oss att man ska hlålla koll på vattenflaskorna. Jonas ena blev kvar i Boda och jag trodde jag lämnat min på en mur (men hittade den sedemera i ryggsäcken).

En småländsk skog.

Den största överraskningen om landskapet var avsaknaden av tjärnar och badsjöar. Jag hade förväntat mig fina skogssjöar var och varannan kilometer, men det fick jag inte se så mycket av. Om vi lagt upp rutten själv kanske man kunde ställt in den lite mer på det temat, men nu fick man längta efter svalka istället.

Under delar av dagen följde vi Dackeleden. Den var bra utmärkt och bra röjd men lite då och då avvek Coast2Coast oväntat från leden och orsakade oss mycket huvudbry. Vi förstod inte riktigt varför de skildes åt och ibland missade vi att den vek av med några hundra meters skogsorientering som följd bara för att en kvart senare sammanstråla igen med de orangea markeringarna. Ett mysterium som vi aldrig löste.

Mer småländsk skog.

I Boda ringde vi och tiggde till oss ett rum på Kosta Art hotel, det kändes bra att ha en viloplats inbokad. Vi försäkrade oss förstås om att det fanns löpband på gymet innan vi sa ja till rummet.

Gott om porlande vatten var det väldigt ont om…. Här är en bäck.

Min egentliga plan var att följa med till Växjö dagen efter också som sagt men lite senare på eftermiddagen gjorde jag en överslagsräkning och kom fram till att jag nog skulle lämna Jonas redan i Kosta, dels för att jag höll lite lägre tempo, men också för att spara mig lite i värmen. det var inte förrän på kvällen jag fattade det slutgiltiga beslutet, trots att Jonas påpekade att man alltid ville sluta på kvällen och att man alltid ville fortsätta när morgonen kom.

Sista kilometrarna mot Kosta gick genom ett joggingspår som såg helt oanvänt ut samt en lång raksträcka längs stora vägen i byn.

Världens bredaste stengärdesgård.

Vi stannade klockorna på 88,2 kilometer och lite mer än 14 timmar. Vi var nu på en höjd av 250 meter (starten var på 0).

Höjdkurvan pekade uppåt hela tiden men stigningen var blygsam.

Kosta art hotel var väldigt fint och vi unnade oss god middag med både öl och läsk. Det blev en tidig kväll (kring 22).

Tisdag 13 juli

Vi hade beställt frukostpaket till 4.45 på morgonen och jag följde Jonas ner till receptionen och vinkade farväl. Det var molnigt och duggregnade lite försiktigt så det kändes perfekt att börja så här tidigt.

Jag kände mig stel i kroppen men i övrigt var jag inte alls så påverkad av turen. Jag hade sparkat in tån i någon sten i skogen så den ömmade lite och så men inga skavsår eller blessyrer i övrigt, det var skönt.

Det gällde inte mig, jag ångrade mig lite som Jonas hade förutspått men ändrade inte mitt beslut utan gick upp och slumrade några timmar till. Därefter en fin frukost med papperstidning(!) och sen började jag hemresan: Buss till Lessebo, vänta, Tåg till Alvesta, vänta, tåg till Kristianstad, vänta, skjuts hem till Åhus!

Efterord

Eftersom jag inte brukar springa med någon annan på längre turer var det här en perfekt test på om jag tycker det är kul och jag fick nog lite mersmak. Man kan hjälpas åt och prata taktik på ett annat sätt än om man är själv. I den andra vågskålen ligger förstås att man måste ta hänsyn och anpassa tempot lite grann men det var inget som jag upplevde som något problem den här gången alls.

Salttabletter ska jag komma ihåg också samt att anpassa dagen efter vädret och göra som Jonas tänkte för dag två och framåt att man springer tidig morgon och kväll och tar en lång siesta mitt på dagen för att klara värmen.

Jag hade med en vattenreningsflaska men den var det ingen nytta med på grund av torkan och att det fanns hus med folk i, men den ska fortsätta få följa med som säkerhetsåtgärd. På en gård tog vi vatten utan att fråga då de inte var hemma, men i övrigt hittade vi husägarna och fick prata om allt från vaccinationer och vildsvin till travhästar och historia om byn vi var i.

Jag visste också att mars-choklad blir svåräten när den är rinnande, kanske får jag komma på någon annan föda, som en nötblandning som inte smälter eller så….

Översiktsbild över löpturen.

Själva leden och sträckningen var helt okej. Jag gillar ju svensk natur men det var egentligen bara två typer av landskap man passerade och jag är lite bortskämd med mer variation ärligt talat. Jonas hintade sen om att Stora mosse nationalpark var en höjdare, den skriver jag hellre upp på listan än att göra den här löpturen igen. Som jag skrev tidigare hade lite skogssjöar kunnat väga upp den. Det var oväntat lite samhällen också, något som jag inte hade trott. En mack och en korvkiosk till hade varit trevligt, inte bara för mig, utan troligen också för befolkningen!

En annan sak jag ska sno från Jonas är att, om jag springer flera dagar i sträck, ha en checklista till start och mål som jag följer, typ- ladda telefon, fyll vatten, stretcha, äta osv.

Här är länken till springturen på Strava: https://www.strava.com/activities/5631361081/overview

    Och slutligen ett stort tack till Jonas för att jag fick följa med en bit på vägen!

    Publicerat

    182 km löpning längs Roslagsleden

    Längs Roslagsleden en vårdag i maj.

    En fredag i början på maj 2021 stod jag som så många gånger förr vid starten på Roslagsleden. I vanliga fall är det starten eller målet på en kort löprunda, en cykeltur eller bara en kortare vandring, men just den här dagen var det början på ett längre äventyr i snö och sol och vått och torrt. Den här ”resebeskrivningen” är mest till för mig själv att komma ihåg hur det gick till för att spara på minnet men om det kommer även andra till nytta är det också trevligt förstås.

    När Roslagsleden förr i tiden gick till Norrtälje cyklade jag den på mountainbike, men då klarade jag/vi inte av den i ett sträck utan fick åka hem vid Wira bruk och så fick jag fortsätta några veckor senare. Jag visste alltså lite om vad jag gav mig in på, men löpning och cykling är väldigt olika, även om man följer samma sträcka.

    Förberedelser

    Eftersom starten på Roslagsleden ligger så nära vårt hus har jag länge tänkt att jag behöver prova att springa den, men det var några månader tidigare som jag på allvar började klura på hur det skulle vara. Jag läste på lite på nätet om de olika etapperna och några vandringsberättelser och började med den klassiska listan på etapper och sträckor (som jag faktiskt fann i stort sett färdig någonstans):

    Utrustningslistan tog jag från någon gammal tur och lade bara till lite extra mat. En del av det roliga med förberedelserna är att få leta upp nya onödiga prylar att handla men det resulterade faktiskt bara i två nya saker den här gången: En pannlampa Lumonite Vector 500 samt en vattenreningsflaska Katadyn BeFree 1 liters. Någon dag innan turen såg packlistan ut så här:

    Vikterna är lite random och kan tyckas nördiga men det är faktiskt rätt bra så man kan summera totalen och se om det verkar rimligt att kunna släpa med sig allt på ryggen. Jag hade ambitioner på att räkna kalorier också för att inte hamna helt fel, men det gav jag upp en bit in i planeringen och körde på känsla.
    Ögonblicksbild av packningen dagen innan turen. Allt gick ner i en Salomon Agilo 12 ryggsäck som vägde ca 4,5 kilo inklusive ca 1 liter vätska när jag gav mig av.
    Kläderna jag hade på mig. Temperaturen som väntades var 3 grader och duggregn på fredagen, minusgrader på natten mot lördag och ca 10 grader och sol på lördagen.

    Som vanligt måste man göra några val och för den här turen funderade jag mycket på följande:

    • Skor: Lätta vägskor eller mönstrade trailskor? Mina Hoka Speedgoat väger ca 100 gram mer per sko än Kinvara-skorna så efter mycket om och men valde jag de lätta skorna. det var väldigt kladdigt i skogen och det visste jag att det skulle bli men jag ville ha något lätt. Jag hade faktiskt ok fäste så jag tror jag valde rätt även om det blev blåsor och elände av allt vatten. Till saken hör också att jag taktiskt valde att springa runt vattenpölarna istället för igenom dem som hade varit naturligt om det bara varit några timmars löpning. Jag sprang alltså runt tusentals vattenpölar på kanten av stigen och uppe på tovor och sånt och det gjorde att jag sprang mycket snett och gick en hel del i skogen- något som troligen kostade 3-5 timmar.
    • Vatten: Jag brukar inte dricka vatten så ofta så ganska snart insåg jag att jag skulle lämna vätskesystemet (slang och påse) hemma. jag tog med mig min favoritflaska a 700 ml som var full med blåbärssoppa vid start samt vattenreningsflaskan fylld med ca 3 dl vatten vid start. Jag hade tänkt fixa ett sätt att ha flaskan fram men hann inte få till något så den fick sitta vid sidan på ryggsäcken som vanligt. Tyvärr sprack min gamla vattenflaska på natten i kylan när jag tryckte lite oförsiktigt på den så den är nu kastad. Totalt tror jag att jag fyllde vatten ca 5 gånger längs turen. Första var i Brottby och sista i starten av sista etappen.
    • Ström/el: Jag experimenterade med små powerbanks och sånt och funderade på att köra utan också men kom snart fram till att jag skulle ta med en stor powerbank på 20 000 mAh och laddare till både klocka och telefon. Det visade sig vara bra då batteriet gick ner till 1 % på telefonen så fort jag tog fram den när det var kallt på natten.
    • Mat: Den sista frågan handlade om att ta med mat eller köpa längs vägen. det slutade med att jag inte ville vara beroende av öppettider och sånt så jag packade med allt själv och det visade sig bra då jag till exempel passerade Norrtälje mitt i natten och att jag var väldigt osugen på omvägar när jag väl började jogga.

    En bronsåldersgrav i Täby längs Roslagsleden.

    Så, hur mycket hade jag då tränat inför turen? Jo, jag hade faktiskt fokuserat på att springa en del i skog (grön-vita i Enebyberg) samt med ryggsäck vägande mellan 3 och 4.5 kilo. Utöver det körde jag ca sex pass på 20 kilometer veckorna innan. jag unnade mig total vila i fyra dagar innan jag startade, vilket gjorde att jag kände mig pigg på fredagen när jag skulle starta. För övrigt var jag dålig på både cykling och simning den här våren men totalt lyckades jag skrapa ihop ca 800 kilometer löpning januari till april, alltså ca 200 km per månad, vilket är mer än jag brukar springa. Nedan är exempel på de sista veckornas löpturer. Till skillnad från innan jul 2020 när jag försökte springa så snabbt som möjligt uppför olika backa ändrade jag mig helt nu och lufsade mest runt kring 5-6 min per kilometer för att inte göra mig illa.

    Självklart borde jag kanske sprungit lite till, men det var inte praktiskt möjligt. Ryggsäckslöpningen var väldigt värdefull- jag kände knappt att jag hade den på mig till skillnad från andra turer jag gjort när den skavt och känts tung.

    Ca två veckor innan turen valde jag dagar och började följa väderprognosen. Tyvärr blev den sämre och sämre och jag började ställa in mig på en blöt resa. Ledsamt nog orkade jag inte skjuta fram löpturen även fast det kanske vore bäst på grund av vätan, men då var jag rädd att det aldrig skulle bli av då en del helger framöver redan var uppbokade med annat.

    Väderprognosen som ändrade sig från dag till dag men just denna visade sig stämma helt okej.

    Jag hade egentligen tänkt springa norrifrån och söderut för att inte ha så långt hem när jag var klar, men ändrade mig på grund av familjelogistik och bestämde mig för att börja söderifrån.

    Jag delade upp äventyret i tre större block a ca 60 km och inom varje block fanns delblock som var etapperna och inom dem mil och timmar, sen försökte jag tänka matåtgång och sådant utefter de blocken. Det gick okej, men under själva turens sista del föll jag mer och mer in på etapptänket vilket var kass för att de var för långa egentligen. Jag borde tänkt mil istället!

    Fredag den 7 maj

    För att inte offra någon onödig energi fick jag skjuts de två kilometrarna till starten av Liselott och snart stod jag vid träportalen i kylan och undrade vad jag höll på med.

    Starten. 8.33 på fredag morgon.

    Väderprognosen höll vad den lovade. Det var rätt tråkigt väder och lite snålblåst. Första timmen sprang jag 9 km. jag var väldigt stolt över att jag lyckades hålla ett så lågt tempo i början, något jag brukar ha problem med i vanliga fall. Ett stopp för att ta ut lite grus ur skon ganska tidigt var jag också stolt att jag tog mig tid till. Allt för att göra de sista milen mer behagliga.

    Efter Rösjön började det snöa och regna mer ihärdigt. Det märktes mest vid sjöar och på öppna ytor men jag fortsatte enträget min resa. För navigering hade jag läst in mig ganska ordentligt på etapperna, jag hade printat ut en översikt på en kvarts A4, jag hade gpx-filen i klockan och så hade jag appen Mina kartor där också leden var markerad. Vid felspringningar, som skedde ett tiotal gånger tog jag nästan alltid upp telefonen i första hand och den visade mig alltid på rätt väg. Klockan (en Suunto Ambit Peak 3) har visserligen stöd för rutten men jag var tryggare med en stor karta med satellitbild istället för en 70-tals svartvit bild.

    Den typiska utsikten var tyvärr allt detta vatten! Ofta gick det att springa runt, men någon gång gick det inte…

    Angarnsjön var en av de tidiga höjdpunkterna med ett enromt fågelliv av gäss och annat. Lite tidigare skrämde jag upp två örnar som satt och kalasade på något vid stigen. Jag mötte en trevlig fågelskådare med världens största objektiv som sett två Brushanar, men även om jag såg dem kan jag inte vittna om hur de såg ut…

    Vid Brottby kom en stor regnskur med snö. Turligt nog var jag precis vid en idrottsplats då och jag kunde ställa mig under skydd några minuter. Här i Brottby ca 35 kilometer in i leden fyllde jag på vatten för första gången.

    Sen följde faktiskt en sträcka som var rätt tråkig, den gick långa sträckor längs vägen och sista kilometrarna mot Domarudden gick oändligt långsamt. jag kom fram till Domarudden 16.25 och fyllde på vatten för andra gången.

    Här satte jag mig en stund och kom i samspråk med två trevliga löpare som skulle till Wira bruk. Vi gjorde följe en bit och det var väldigt energigivande. Av rädsla för tempot släppte jag dem efter någon timme och lät de fortsätta själva mot bastu och öl. Nu hade äntligen solen börjat komma fram och jag fick en fin tur mot Wira bruk. För säkerhet skull tog jag med lite vatten från ån där också. Det vågade jag tack vare min nyinköpta vattenreningsflaska!

    Wirk bruk.

    En en? Nej, en ek.

    Så småningom passerade jag Penningby slott och började röra mig norrut mot Norrtälje. Här följde jag skyltningen och hamnade på en tråkig väg längs den ”nya” sträckningen av leden istället för att ta en väg där det är någon slags markdiskussioner om ledens dragning. Jag hade egentligen tänkt ta originalvägen men eftersom jag redan kommit någon kilometer när jag upptäckte det var det bara att springa vidare. 90 procent av alla bilar som kom förbi var epa-traktorer- nu var Norrtälje nära.

    Natten mot lördag

    Det var blött även på natten.

    Väl inne i stan möttes jag av något av en spökstad, inte så konstigt kanske då klockan var kring 02 på morgonen. Troligen var det just tidpunkten som gjorde att den här biten inte var så himla kul. Norrtälje är fint men också väldigt tomt på natten!

    Norrtälje centrum.

    Snart lämnade jag stan och sprang in i skogen igen. Det var många jägare ute och jag hörde nog fem skott och såg några gröna lampor kring åtlar. En gång sprang jag nästan ihop med ett vildsvin som sprang iväg framför mig. Två gäddor skrämde jag också vid en bro över ett vattendrag.

    Det var rejält kallt på natten och vattenpölarna fick en ishinna över sig. Jag hade dragit på min extra tröja men av någon anledning struntade jag i mössa och vantar, oklart varför, det hade nog varit skönt. Framåt 03-tiden dimmade plötsligt pannlampan ner på lägsta ljus och en stund senare var den helt död. jag måste glömt att ladda den eller så hade den legat och lyst i ryggsäcken, jag kommer nog aldrig få reda på varför, men som tur var hade det redan börjat ljusna och jag klarade mig bra utan extra ljus.

    Precis i gryningen såg jag en mink som sprang över vägen. Om vi fortsätter djur-temat stötte jag snart på en flock gäss som plötsligt blev anfallna av en rovfågel (kanske en örn) och de ställde till med ett himla kacklande som till slut skrämde bort örnen.

    Vad tänker jag på när jag springer?

    När det är okänd mark jag är ute på så handlar en stor del av tankarna om tempo/kartan/mat/värme och annat grundläggande men det går i vågor under tiden som jag springer. Ibland är det lite jobbigt att jag har klockan med mig som markerar tempo och plats hela tiden för något som är viktigt för mig är att springa i mitt eget tempo utan att någon ska komma och tycka att det till exempel gått för långsamt. De tankarna försvinner ofta ganska kvickt som tur är. Jag brukar nästan aldrig lyssna på någonting på radio eller så under mina löpturer. Jag inbillar mig att jag mer behöver ägna mig åt mig själv och mina tankar än lyssna på någon annan under de få tillfällen som jag är för mig själv även om jag tror att jag- om jag gör något passande mycket väl kan tänka mig lite podcastsällskap på något annat äventyr någon gång.

    Om det gör ont är det ibland fel att tänka bort det och det är ju bra att kunna göra något åt det om man kan, som stenar i skor och sånt. Däremot har jag blivit väldigt duktig på att känna av vilken typ av ondhet jag känner och om det är något jag känner igen och vet att det hör till en långtur kan jag bara ganska snabbt registrera det och strunta i det.

    Det är alltså en helt annan sak att springa som jag gör i det här fallet än om det är en tävling då det mest handlar om att komma fram så snabbt som möjligt- nu är jag själv ansvarig för hur mysigt jag ska ha det utöver de pauser man måste ha. Den balansgången, att till exempel välja att sitta ner tio minuter bara för att det är fint eller så och därigenom inte komma närmare målet på en stund, bara för att det är fint eller för att jag vill, är något man ”slipper” under ett lopp. (På ett sätt gör det saken lite svårare och jag behöver motivera mig på andra sätt.) Jag brukar också förstås köra de enkla sakerna med att säga till mig själv typ: ”Om du springer till nästa skog får du stanna och äta en bit.” Sånt brukar funka rätt bra.

    Utöver ovanstående brukar det också gå lite tid till att räkna på hur många timmar det är till slutmålet med nuvarande tempo, hur många procent jag sprungit, vad ryggsäcken borde väga nu och sen, vad turen kostat per kilometer och i stort sett allt man kan räkna på.

    En efterlängdad soluppgång över ett fält.

    Lördag 8 maj 2021

    Nu när solen äntligen hade börjat värma unnade jag mig att sätta mig ner på en sten och titta på mina ömmande fötter. Under trampdynan fram på vänster fot hade det bildats en stor blåsa efter allt konstigt springande. Jag satte på ett compeedplåster och bytte strumpa. Det blev aldrig riktigt bra och efter det här stoppet fick jag lägga om löpstilen till att landa mer på bakfoten, något som jag var rädd skulle slita mer på ryggen, men det gick faktiskt bra hela vägen!

    Så småningom började etapp 9. Det är en 25-kilometers sträcka som kändes som 100 mil. Jag tror att mitt problem egentligen var att det mest var skogsvägar som ledde rakt fram i några hundra meter, sedan svängde några grader och fortsatte igen. Med lite trick för att lura hjärnan lyckades jag till slut övervinna etappen och satte mig och flämtade vid bagghusbron inför etapp 10 med Väddö kanal.

    Väddö kanal

    Etapp 10 var i motsats till nr 9 väldigt pittoresk och fin. Strandpromenaden var jättefin och sen följde en ekhage som också var fantastisk. Att jag kom på fel sida om ett stängsel och fick åla under det i leran var bara en minimal olägenhet.

    Snart närmade jag mig kusten och kunde känna den kalla vinden från havet. På campingen vid etapp 11:s början fyllde jag på lite mer vatten och tog en kort paus. Nu kände jag att det var nära, trots att det var 20 km kvar.

    Gällande maten jag hade med mig så vet man inte riktigt vad som funkar vid vilket tillfälle men på just den här turen var det följande betyg som jag delar ut. (Och ja, jag vet att ni struntar i om jag åt ägg eller inte men som sagt är det lite för mig också vad jag ska undvika till nästa gång!)

    • Gruyereost. Inte bra alls. Det brukar vara favoritmatsäcken på vandringar men inte alls nu…
    • Mars-choklad och en Twix. Bra som snacks men man tröttnar efter några stycken.
    • Naturgodis. Ingen hit. Man hade ingen aning om vad det skulle smaka och det var mest en besvikelse. Dålig choklad var det också.
    • Delicatobollar. De två jag hade med mig var resans höjdpunk. Det var så himla gott att jag delade upp dem i fyra delar så jag kunde njuta mer.
    • Mjölkchokladrulle. sådär. Det märks att det är lite sämre choklad när man bara tänker på margarin när man äter det…
    • Blåbärssoppa. Hade med en flaska full från början och det är alltid väldigt gott!
    • Dextrosol- druvsocker med citronsmak och äpplesmak. Den med äpplesmak var helt okej, påminde om misslyckat godis från 80-talet.
    • Ballerinakex. Alltid bra! Bättre än Singoalla som fastnar mer i tänderna.
    • Smörgåsar. Nja, det blev lite torrt.
    • Små delikatessköttbullar. Väldigt gott! Jag åt typ 5 stycken lite då och då och det funkade toppen. Jag hade stekt dem innan jag gav mig ut.
    • Ägg. Åt inte. Var inte sugen på det.

    Östersjökusten söder om Grisslehamn.

    Sista etappen var väldigt fin. Jag visste innan att den skulle vara krävande men vissa partier, särskilt på sista halvan/fjärdedelen av etappen var skrattretande långsamma. Inte bara klapperstensfälten, utan branterna ner mot havet var riktigt trixiga och en del partier dessutom också blöta.

    Jag stannade upp på en sten när jag hade ca 10 kilometer kvar och ringde efter familjen så de skulle vara på plats när jag var framme.

    Inte helt enkelt underlag att hålla upp farten på…

    Sista vyn innan ankomst var Albert Engströms ateljé i Grisslehamn. Den låg fint mot havet och var värd omvägen nu i efterhand även om den kändes onödig där och då.

    Albert Engströms stuga vid Grisslehamn.

    Liselott mötte mig vi joggade tillsammans till kapellet där bilen stod och jag äntligen fick sätta mig till rätta och vila. 90 minuter senare var vi hemma.

    Efter löpturen

    Det finns många online-kartor att tillgå över leden, exempelvis: https://naturkartan.se/sv/roslagsleden
    Här är mitt spår.

    Energigel i all ära, men de brukar innehålla koffein och eftersom jag inte dricker kaffe så blir jag väldigt pigg av dem. Jag är glad att jag höll mig undan min reservgel jag hade med. Det gjorde att jag kunde sova bra natten efter! Söndagen var fötterna och benen lite trötta och ömma. Jag kunde bara stå upp korta stunder innan det började bränna i trampdynorna. På måndagen var det mycket bättre och jag gick omkring utan stavar hemma!

    Blev det någon mat över då? Jo, ett tiotal köttbullar. En dubbelsmörgås, två mars, några kex, energi-gel, 8 resorb sport samt några ballerinakex. Så på det hela taget tyckte jag att jag planerade ganska väl.

    Efterord

    Kan jag rekommendera någon att göra samma tur? frågar ni er kanske. Svaret är lite tudelat- ja, självklart var det ett spännande äventyr som lärde mig mycket som jag inte vill ha ogjort, men jag valde som sagt lite fel väder och jag tror man borde vänta in några torra dagar för att maximera upplevelsen lite mer än jag gjorde. Jag tror det krävs åtminstone fyra dagar uppehåll för att det mesta ska ha torkat upp, och mer än så om man vill ha en helt torr tur. Naturens höjdpunkter i form av fågelliv och djur kan man ju inte garantera men det var en verklig behållning som bara delvis berodde på årstiden. Jag gillar också Roslagens natur med de lite flackare kullarna och det odlade landskapet, men det är ju inte lika spektakulärt som till exempel Sörmland eller Höga kusten, det ska man vara medveten om. För att sammanfatta höjpunkterna var det Angarnsjön, Väddö kanal och sista sträckan upp mot Grisslehamn.

    Jag brukar funka så att jag glömmer bort det jobbiga och bara har de positiva minnena kvar efter ett tag så jag tror att jag senare kommer vara mer angelägen om att hitta på något mer äventyr av liknande kaliber, eventuellt något kortare då.

    Lite statistik från Strava. Turen tog ca 31 timmar. Jag startade 8.33 på morgonen på fredagen.

    Sammanfattning av etapperna

    Min upplevelse färgades förstås av väder och hur trött jag var, men här kommer en kort kommentar till varje deletapp från syd-norr:

    1. Mest promenadspår i skogen, inget speciellt men det kan bero på att jag är där och rör mig så mycket.
    2. Ganska sliten led. Några fina partier och lite runstenar.
    3. Angarn var höjdpunkten här. Mycket fint. Rudningen norrut gick ganska nära vägen och kändes lite meningslös.
    4. Mellanfin. Sista biten mot Domarudden kändes väldigt lång.
    5. Fin roslagsterräng, helt okej.
    6. Helt okej, ganska fin natur
    7. Rätt mycket väg, bland annat på grund av nya dragningen som jag råkade ta. Väldigt meningslös dragning österut i Norrtälje. Försök om möjligt skippa Norrtälje på natten, tror den är roligare med lite folkliv.
    8. Fin i börja, passerar bland annat fin 4H Gård, Färsna.
    9. fin i början. Kändes meningslöst lång sista halvan. Mycket skogsväg då.
    10. Vädigt fin sträcka. Väddö kanal fin.
    11. Jobbig men väldigt fin natur. En del riktiga stök-partier ner mot havet.

    Hoppas läsningen var givande!

    Publicerat

    Hela Jämtlandstriangeln på en dag!

    Sylarna i fjärran

    I många år har jag klurat på hur det skulle vara att springa Jämtlandstriangeln. Jag har varit där flera gånger på vintern men aldrig utan snö så jag vet lite om området, men först nu har jag svaret på hur det är att ta sig den 47 km långa sträckan till fots på en dag.

    Jag och Liselott (min fru, red. anm) bokade resan i somras för att ha något att se fram emot när hösten börjat. Andra helgen i september bokades in med flyg, hyrbil och boende på Storulvåns fjällstation.

    (En parallellhistoria till min joggingtur är att Liselott fick ont i ryggen och inte följde med på själva löpning, men det är en annan saga.)

    Packning

    Vi följde väderleksprognosen slaviskt dagarna innan avresa och vädret skiftade mellan ösregn och uppehåll, mellan snö och sol, men de sista dagarna stabiliserades prognosen kring 5 grader och på sin höjd lite duggregn. En perfekt löpdag helt enkelt.

    Jag körde med min 12 liters Salomonryggsäck med ungefär följande innehåll:

    • 4 mars-choklad (jag åt 2,5)
    • Nästan ett paket Singollakex (hälften gick åt)
    • 6 resorb sport påsar (Två gick åt men jag startade med två i vattenflaskan.
    • Min favoritvattenflaska a 7 dl (full från början och fylldes på en gång bara vid Blåhammaren)
    • Telefon
    • Karta. (kollade en gång) .Kompass hade jag i telefonen och på klockan
    • extra t-shirt (oanvänd)
    • fingervantar (oanvända, men de kunde nog varit bra i blåsten om jag orkat ta på dem)
    • tunn mössa (jag körde med en tjockare istället som jag tog av och satte på i takt med att det blev lä eller vind.
    • tunn regnjacka gjord för cykling (låg oanvänd)
    • extra strumpor (användes inte men jag borde nog bytt i Blåhammaren)
    • Två compeed plåster och två vanliga (låg oanvända) Jag hade med första förband, men glömde lägga ner i löpryggsäcken.

    (Varför jag är så pretto-noga med att skriva upp varje liten skruv jag har med mig? Jo: För att komma ihåg själv, men också för att jag saknar sånt här på andra resebeskrivningar för att ha något att utgå ifrån.)

    Utöver detta hade jag en buff på mig hela tiden och långa byxor, lång tröja samt vadskydd och mina sönderfallande Saucony Kinvara 10. Skorna var lite hala på spängerna och i leran men jag var rätt försiktig och ramlade inte någon gång.

    Bilvägen från Östersund flygplats var ca 2 timmar med en paus i Åre för lite proviantering. Vi var framme vid fjällstationen vid 21 och då hade receptionen stängt så de lämnade nyckeln i ett kuvert. I kuvertet fanns även en parkeringsbiljett.

    Etapp 1- Storulvån till Sylarna 16 km

    Just startat och kommit ut ur skogen.

    Jag gav mig av rätt tidigt på morgonen, ca 06.20. Frukosten öppnade 7.30 så det var inte en optimal start att leva på gårdagens hamburgare i Åre, men jag ville komma tillbaka tidigt för att hänga med Liselott.

    Det var redan ljust 6.20 eftersom solen gick upp 06.25. Det var alltså inte tal om att ha pannlampa, även om den var med i stora packningen. Första kilometrarna var väldigt sköna och jag sprang helt själv i lä bland träden. Leden är väldigt väl utmärkt och det enda man riskerar om man springer bredvid är att bli blöt. Vinterleden och sommarleden går ofta ganska nära varandra men följ sommarstenarna, det är enklast.

    Det var gott om spänger längs leden.

    Efter ett tag började det dyka upp en del tält och människor som just vaknat men jag var i stort sett själv hela vägen upp till Sylarna, där det för övrigt blåste rätt rejält. Det var kul att återse fjällstationen igen. Sylarna var redan snöklädda och var en väldigt fin kuliss mot höstfärgerna i dalarna. Jag hamnade mitt i frukosten på fjällstationen men valde att äta lite kex och fortsätta istället. Tiden stod nu på ca 2 timmar. Jag hade räknat med ca 7:15 h så det gick i lite högre tempo än planerat.

    Man kan gå bredvid spången men det kostar…

    Till saken hör att jag inte brukar springa så fort på sådana här äventyr så jag brukar ta i ordentligt i planeringen.

    Etapp 2- Sylarna till Blåhammaren. 19 km.

    Jag sprang ned till en bro vid en bäck igen (ca 30 min) och vände upp mot Blåhammaren. Den här sträckan var lite sämre spångad än den förra. Eller tanken var väl god, men plankorna var mycket äldre, så efter 2:51 h var det kört med skorna och strumporna. jag tycker det brukar vara ganska skönt egentligen när det händer för efter det kan man bara springa på utan att hoppa mellan tovor eller vara så försiktig. Det enda som händer är att det blir kallt två minuter tills kroppen värmt upp vattnet så det är ingen fara om man springer så kort som jag gjorde. Är det flera dagar är det förstås större risk för skoskav och sånt (och att man fryser mer) men inte den här gången.

    Fina höstfärger.

    Det var ett vad ca 30 minuter innan Blåhammaren där jag utnyttjade att jag redan var blöt så jag kunde bara springa rakt genom vattnet- till en vandrare som fastnat på en stens stora förtret.

    Det var en hel del renar ute och gick längs hela löpturen. Det är fina inslag i landskapet som gör att man känner att man verkligen är i fjällen!

    En nyfiken ung ren.

    I slutet på den här etappen brantade det på en hel del men det var inte alls så farligt som jag hade föreställt mig. Blåhammaren var typ helt tom när jag kom dit, alla hade nog börjat gå redan. Sträckan tog 2 h 30 minuter vilket var jämförbart med första sträckan.

    Etapp 3. Blåhammaren till Storulvån. 12 km.

    Röset vid Blåhammaren.

    Den här etappen var enligt utsago den enklaste med mest utförslöpning och inte så lång som de andra (12 km) Så jag pallrade mig iväg ganska snart utan speciellt mycket vila eller proviantering. Första halvtimmen gick jättebra. Sen började jag av någon oförklarlig anledning att blöda lite näsblod. Jag tvättade mig i en bäck vilket fick till följd att jag fick blod i hela ansiktet och en förbipasserande trodde att jag trillat och behövde hjälp.

    Här såg jag också några cyklister som sladdade omkring. Jag trodde (sen mina miljarders timmar mtb-cykling på vandringsleder förr i tiden) att det var allmänt accepterat att man inte cyklar i gegga för att det gör så djupa spår (att man alltså mest cyklar när det är torrt och låter bli om det är dålig bärighet), men så är det tydligen inte längre. Jag får lära om helt enkelt:)

    Andra halvtimmen var rätt lugn, man kunde tydligen gena och ta vinterleden och spara 2 kilometer vid ett ställe men jag valde omvägen på 6 km.

    Gott vatten.

    Allra sista biten i fjällskogen när man såg fjällstationen gick oändligt långsamt, men med lite självövertalning stod jag snart vid ledens start igen och pustade ut. Totalt tog turen ca 6 timmar och 10 minuter (exkl. 2 pauser a tio minuter) med ca 1200 höjdmeter. Jag kände mig bara lite stel i benen efteråt, inte alls så farligt, men det förklaras förstås delvis av min låga fart.

    Inga kroppsliga blessyrer även om jag sparkade in stortån i en sten några gånger av misstag.

    Fina vidder.

    Epilog

    Det här var en perfekt tur för en dag med lite inslag av äventyr, men också ganska safe. Vill man kan man korta ned turen med ca fem kilometer om man inte springer ända upp till Sylarna och ytterligare tio om man viker av efter halva etapp 2 och springer de tio tillbaka till Storulvån redan då. Jag träffade en tjej som sa att man kunde spara 2 km i slutet om man tog vinterleden när det var ca 6 km kvar, med mer risk att bli blöt, men det återstår att bevisa. Det var perfekt som en hösttur också, men några veckor till och man får nog räkna med snö.

    En stor eloge till alla som hjälper till att hålla ledens spänger i skick, det underlättar verkligen för oss vandrare/joggare.

    Publicerat

    Att springa hela Höga kusten-leden, 130 km, i ett sträck, kan det vara något?

    slåttdalsskrevan
    Slåttdalsskrevan i Skuleskogen i soluppgång, 03.25

    Klockan 12.15 en dag mitt i juni 2020 stod jag vid norra brofästet vid Höga kusten-bron i värmen och undrade vad jag höll på med. Familjen hade just släppt av mig vid hotellparkeringen och jag hade krängt på mig ryggsäcken och hittat de första orange vägvisarna ner mot vattnet. Jag tappade vattenflaskan efter 10 meter (som en Deja vu från min första vätternrunda när jag tappade cykelpumpen i starten) och ångrade i den stunden att jag inte hittat mitt vätskesystem på grund av att vi byggde om köket hemma just då.

    Planeringen för den här dagen började ungefär en månad tidigare, så jag tror vi startar där…

    (Den här beskrivningen är ganska detaljerad, delvis för att jag själv inte hittat svar på mina mikrosopiska frågor inför turen, men också för att komma ihåg hur jag tänkte själv till en annan gång.)

    Träningen inför

    Min träning ändrades inte nämnvärt inför loppet förutom att jag på lördagen innan (6 dagar före) sprang ett tvåmilspass runt Edsviken och sedan vilade så mycket jag kunde. Under året (de första fem månaderna ca) hade jag sprungit 750 kilometer och simmat 46 km. Mestadels hade jag sprungit etapper om ca 7-9 kilometer, oftast i skogen. Back-mässigt hade jag fått ihop sammanlagt två pass, ett i Väsjöbacken och ett i Hammarbybacken. Längsta passet totalt var 20 kilometer. Jag tror jag sprang ca 20 km en handfull gånger under våren. Så här i efterhand kanske jag borde sprungit några längre pass till, men det är svårt att öva på timme 20-24 oavsett tycker jag. De sista fem passen sprang jag med ryggsäck vägande mellan tre och fyra kilo, och det var väldigt nyttigt. Jag kanske borde börjat tidigare med ryggsäckslöpningen så att jag blev mer bekväm i det.

    Planeringen

    Tankarna på Höga Kustenleden har funnits ganska länge men inte förrän vi bestämde ett datum när det passade hela familjen kunde planeringen börja på allvar. Planen var att locka med hotell (och hotellfrukost) för att utöver den fina naturen få med familjen. Egentligen hade jag tänkt att Jämtlandstriangeln skulle vara mer lagom men tankarna styrdes sakta över på Höga Kusten av oklar anledning.

    Planeringen gick mestadels ut på att läsa race reports från Höga Kusten ultra som går samma väg vid ungefär samma årstid, att läsa in mig på kartor och den alldeles utmärkta sidan: https://hogakustenleden.com/ , samt https://naturkartan.se/sv/hogakustenleden där i stort sett allt man behövde veta fanns samlat. Utöver inläsningen var det lite jobb med att fixa i ordning utrustningen. Några exempel på val som jag gjorde:

    • Jag valde att köra med stavar. De vi hade sen tidigare resor vägde lite mycket, så den enda investeringen jag gjorde var ett par kolfiberstavar från Camp som visade sig väl värda investeringen på 615 kr. Jag behöll gummipluppen undertill för att få bättre grepp på stenar, men det hade jag kunnat skippa. Jag hade med cykelhandskar, men eftersom jag bara körde med stavarna i sammanlagt kanske två timmar var det onödigt.
    • Jag struntade i vätskesystem och körde bara med vattenflaskor på grund av att de brukar vara enklare att fylla på i djungeln. I efterhand visade det sig vara så torrt att det inte spelade någon roll, plus att jag inte hade någon tid att passa, däremot satt de på sidan av ryggsäcken lite för långt bak, jag borde väl haft minst en på framsidan för att kunna dricka lite enklare.
    • Jag hade två dropväskor som familjen lämnade vid 42 och vid 78 kilometer. Det var bra, men jag hade nog haft nytta av en väska till vid ca 100 km. Affären vid Köpmanholmen jag satte min tillit till var stängd när jag kom förbi så det gick inte enligt plan.
    • Skor var hela tiden en liten fundering. Jag köper sällan nya skor och har oftast bara ett par aktiva löpskor i taget eftersom jag springer ner skor jag gillar till molekyler innan jag byter. (jag slänger dem sällan, utan de förpassas till bra-att-ha-i-trädgården). Nuvarande par var Saucony Kinvara 10, ett par lätta skor med lågt drop och knappt någon slitstyrka eller sula med grepp alls. De fick de bli och sen ett par av de gamla Sauconyskorna i en av drop-väskorna. Om det inte hade varit bra väder hade jag troligen varit chanslös på hala stenar och klipphällar med dessa skor, men som det utvecklade sig gick det utmärkt med dessa!
    • Andra saker jag är lycklig att jag packade ner var keps, solkräm, powerbank med laddar, och elektrolytdricka (eftersom det var så varmt blev detta en viktig komponent).
    • Jag hade inte med mig någon vattenrening, vilket troligen hade varit en trygghet, så det kan man tänka på om man vill vara på den säkra sidan.
    • För er som har en Suunto Ambit Peak 3 Sapphire klockan kan jag meddela (eller mest som en note to self) att batteriet tappar ca 10 procent per timme och att man efter 24 timmars löpning har gjort av med 62 % av minnet (en sekunds uppdatering), eller något mindre då jag hade några aktiviteter kvar i klockan sedan tidigare.
    • Packningen i dropväska 2 (87 km)
    • Packingen på ryggen
    • Packningen i dropväska 1 (42 km)
    Själva planen (som jag sen glömde hemma) visade var jag skulle kunna befinna mig vid olika klockslag. Den togs fram dels genom att kolla på resultatlistor på HCU men också på det smarta sättet att jag tog snittet mellan rekommenderad vandringstid / 2. Det visade sig stämma okej med tillägget att det gick 2 timmar snabbare och att första halvan tog 10:30 h och andra 13:30 h. (Värt att notera är att jag sprang mitt långsammaste mest hela tiden och att jag inte försökte mig på att springa fort överhuvudtaget, utan uppleva och ta det lugnt istället. Så- nu är det sagt för alla som tyckte det tog för lång tid.)

    Eftermiddagen och kvällen dag 1 (fredagen)

    Första timmarna gick väldigt bra. Jag fann mig i ett tempo kring 5.30/6 min/km första milen. Några missöden med insparkade tår i rötter och stenar fick mig att vakna till ibland och inse att det kunde ta slut med ett oförsiktigt snedsteg. Nu klarade jag mig med blåa tår, som förblev blåa även långt efter målgång. Nu pratar jag bort det ganska lättvindigt, men när det hände skrek jag högt rakt ut och insåg att det kunde innebära slutet på turen, eftersom jag lovat mig att inte plåga mig fram till vilket pris som helst. Tankarna gick också till den där fusk-hästen som hade nerv-snittat sig och jag klurade på hur många människor som provat samma saker…

    Höga Kustenbron i starten

    Vattentillgången skulle visa sig bli den största faran för fortsatt/angenäm färd. I stort sett allt vatten i naturen var uttorkat och det var långa sträckor uppe i bergen där man inte hade tillgång till civilisation där man kunde be om vätska. Precis innan Lappudden där jag skulle få tillgång till min första väska tog jag den sista klunken vatten jag hade med mig (även om jag brukar tjata på barnen om att man aldrig ska dricka den sista klunken) och fick springa torr sista biten. Det var en härlig känsla att sladda in vid väskan, sätta sig på en stubbe och svepa en halvliter blåbärssoppa! Jag hade också lite förkokade tortellini med pesto och köttbullar som jag inte fick i mig många gram av på grund av värmen. Dricka gjorde jag desto mer.

    Det var ganska glest med folk utefter vägen. Första dagen träffade jag ett tiotal människor och andra dagen något fler när jag började närma mig Ö-vik.

    Timmarna flöt på ganska bra och jag hamnade ganska snart i någon slags meditativt tillstånd med fyra växlar. (Det här är förstås en efterkonstruktion för att kunna förklara mig lite):

    • Platt grusväg eller asfalt (ja, det var säkert 1,5 mil asfalt sammanlagt): Långsam löpning med några promenadsteg då och då för att dricka eller ta en bild, särskilt när det var varmt, då var det skönt att gå i skuggan för att samla kraft till nästa långa soliga sträcka. Tempo ca 5.30-7 min/km.
    • Skogsstig: Långsam jogg med ganska mycket fokus på att inte ramla på stenar och rötter. Tempo ca 6-9 min/km.
    • Uppför: När jag var pigg, dvs de första två etapperna, så sprang jag på lite även i de brantare uppförslöporna, men sen övergick jag till att alltid gå uppför, oftast utan stavar, men ibland även med. Raskt promenadtempo alltså. Tempo 10+ min/km. Det var ibland lite svårt att tvinga sig till att ta det lugnt. Det var trots allt en ganska lång sträcka och jag var lite osäker på hur det skulle vara i slutet och hur branta bergen var längs vägen.
    • Nedför: Under tidigare långpass har jag upplevt att det ”farligaste(mest riskfyllda)” har varit nedförslöporna så här var jag extra försiktig och jag tror man kan kalla det långsam jogg här också, även fast jag ibland med stavars hjälp mest gick nedför där det var brant. Tempo 10+ min/km.

    En av de stora fördelarna med att springa mitt i juni var ljuset. Det blev aldrig mörkt och eftersom kvällen fortsatte natten igenom blev jag inte heller så trött. Jag tror att det var det som det berodde på i alla fall, eller att jag vid något tillfälle tryckte i mig en halv gel som innehöll koffein. Jag dricker inte kaffe så min kropp blir verkligen starkt påverkad av koffein, så även en liten mängd inbillar jag mig håller mig pigg länge. Att jag hade med fem geltuber var inte nödvändigt då jag uträttade sträckan i makligt tempo, men jag tog med dem för säkerhets skull, då jag vet att man förutom att bli pigg även kan bli glad av dem.

    Jag måste också passa på att ge en stor eloge till ledmarkörerna längs leden. På bara ett fåtal ställen kände jag mig osäker och jag sprang bara fel typ tre gånger, och då bara några hundra meter. Överallt där leden svänger eller tar av från en väg finns det skyltar och de orange markeringarna är både väl målade och i hög frekvens.

    Dropväska 2 hade familjen gömt bakom en trädstam vid naturum Skuluberget. här bytte jag till en varmare tröja och åt inte heller nu nämnvärt av min pasta med pesto och köttbullar. Tyvärr. Jag lyckades däremot dra till höger arm lite på något sätt så varje gång jag började springa efter denna paus fick jag linka som en halt hund för att komma igång. Det gick inte över under resten av turen och en vecka senare har jag fortfarande känningar, om än inte lika mycket.

    Vid flera tillfällen passerade jag sjöar eller stränder där jag ville stanna och bada, men tyvärr hade jag inte packning för det, men det skulle jag nog kunna tänka mig nästa gång.

    Skuleskogen natten mellan fredag och lördag

    Skuleskogens rullstenar

    Så kom jag då till Skuleskogen som jag längtat efter hela kvällen. Jag kom in från Entré Syd och vägen upp var ganska väl spångad med bara några partier där klappersten och branter omöjliggjorde träspänger. Backen upp till Slåttdalsskrevan var ganska brant och den tycktes aldrig ta slut. Jag kan tänka mig att den i dagsljus och piggt tillstånd inte alls är så lång, men för mig blev den den längsta delen på hela dygnet. Så kom jag upp till toppen söderifrån.

    Skueskogen, södra delen av Slåttdalsskrevan.

    Första anblicken av den skreva man kommer till var inte så imponerande, men jag höll god min och fotograferade lite plikktroget. När jag sedan kom över ett krön och fick se den riktiga slåttdalsskrevan var all trötthet som bortblåst. Till råga på allt kom jag dit precis i soluppgången och ena väggen badade i varmt rödgult ljus. Det var helt vindstilla och jag var helt ensam kl 03.20 så upplevelsen blev magisk.

    Jag stannade en stund och sprang sedan ner på hällarna norr om skrevan och mötte den uppgående solen än mer. Vägen ner till Entré Nord gick lite långsamt men det var en fin backe där man tidvis sprang bredvid en ravin med ett vattendrag i botten.

    Vid Entré Nord glömde jag min keps vid rastplatsen och jag fick springa tillbaka och hämta den, något som tog lite på krafterna, trots att det bara var några hundra meter. Jag funderade på om jag skulle lämna den, men insåg att den behövdes under de soliga timmarna.

    Förmiddagen dag 2 (lördagen)

    Redan 06.30 var det för varmt för att ha på sig den varma kvällströjan, något som siade om hur varm dagen skulle bli. Jag bar på rätt mycket extra vatten för säkerhets skull och fyllde på var jag än hittade nytt.

    Affären vid Köpmanholmen hade tyvärr inte öppnat när jag kom dit, så min frukostplan gick åt fanders. Färden fick fortsätta med en mars-chokladkaka i magen istället.

    En väldigt fin sträcka var att springa längs vattnet och alla stränder innan Balesudden.

    Berget innan Balesudden var däremot inte alls angenämt för en trött löpare. Skogen var visserligen väldigt fin, men det var upp och ner, och upp och ner, något som jag inte hade föreställt mig. Kanske var det just att det var oväntat som var det som gjorde att jag tror detta kändes som en av de tyngsta delarna utöver Skuleskogen uppför.

    De mest krävande delarna förutom berget vid Balesudden och Skuleskogen var faktiskt de till synes oändliga grusvägarna som band ihop de fina skogsvägarna. I värmen fann jag mig leta efter skugga för att inte spendera för mycket energi. Men med idogt gnetande kunde jag snart se det sista berget torna upp sig framför mig i Ö-viks utkanter. Jag tog en sista paus och ringde efter familjen och bad dem möta mig med något kallt att dricka. En titt på klockan och en överslagsräkning gav att jag skulle komma en bra bit under ett dygn. Jag fick lite beslutsångest nu när jag var så nära att ha hållit igång löpningen så länge och beslutade mig faktiskt för att sakta in lite. Jag tog fram stavarna eftersom jag hade märkt att farten sjönk betydligt när jag hade dem framme. På väg uppför berget mötte jag en tjej med stora rosa glasögon och en stor hatt. Jag funderade på om jag hallucinerade, men det visade sig vara ett kollo eller något vid tjärnen där uppe. Jag mötte fler utklädda människor senare.

    Så fick jag äntligen se Örnsköldsviks skyline från ovan. Jag rundade stationen precis vid hoppbacken och följde markeringarna ända fram till pidestalen som utgjorde målet för min 24 timmar, 4 minuter och 7 sekunder långa löptur.

    Jag lade mig på marken och tittade upp på trädkronorna som gav skugga och var ganska nöjd med livet just då. Familjen kom med dricka och hotellet de bodde på låg bara två hundra meter bort. Jag fick åka bil dit.

    Väl på hotellet låg jag och vilade hela eftermiddagen och slumrade till några gånger. Men det var inte förrän framåt natten som jag somnade på riktigt. Kanske var det även nu koffeinet som spökade?

    Efterord

    Det korta svaret på frågan om jag rekommenderar alla att ta en liknande tur är ett stort JA! Om man inte känner för att springa hela vägen kan man starta vid Skuleberget och får då med sig det gottaste på väg upp mot Örnsköldsvik, då blir det en mer överkomlig dagsetapp.

    Jag tror att dropväskorna låg på ungefär rätt ställen, men för att vara mer oberoende av butiker borde jag nog bett om en också vid Köpmansholmen någonstans. Att starta kring lunch och vara framme förmiddagen efter var också lämpligt tycker jag.

    Vilken tid man ska räkna med är svårt, men jag tror att 20-26 timmar är ganska sannolikt om man inte gör illa sig förstås, då kan det dra iväg ordentligt.

    Publicerat

    Ett perfekt miniäventyr från Stockholm- Klövbergets grottor på Tyresö.

    Klövbergets grottor passar nästan alla åldrar.

    Strax söder om Stockholm finns ett stort grottsystem (en förkastningsbrant) som är lättillgängligt och spännande för alla åldrar. Man bör inte åka dit när det regnat eller regnar då det kan vara halt och blött, men i övrigt är det en rolig aktivitet som passar hela sommarhalvåret. Att det ligger precis vid vattnet vid Kalvfjärden och nära en cool klätterklippa gör inte saken sämre!

    Faktum är att det finns en grottsal som rymmer 10- 15 personer och man kan faktiskt ha företagsmöte därinne. Tro mig, vi har provat!

    Var ligger det och hur kommer man dit?

    Klövberget ligger rätt långt ut på Tyresö. Man kan komma till grottorna och klätterklippan både norr- och söderifrån. Av någon anledning brukar vi alltid ta oss dit söderifrån och gå över båtklubbens bryggor. Här är en länk till en kartnål där grottsystemet syns:

    https://goo.gl/maps/u6bYCqs74eCya4qw5

    Det finns bussar som går ända dit ut, men bil är smidigast. På åtminstone södra sidan finns det parkering.

    Utrustning

    Benskydd, varma kläder, ficklampa och skridskohjälm blev den här dagens klädkod.

    Det är väldigt tråkigt att hamna i situationen att ljuskällan man har med sig slocknar, därför tycker jag det är nödvändigt att ha två lampor med sig, hur liten reservlampan än är. Det är det näst viktigaste. Minst en av dem bör vara pannlampor, det är skönt att ha händerna fria när man krälar runt.

    Den viktigaste utrustningsdetaljen är din kompis. Kryp aldrig in i grottan själv!

    Utöver dessa två saker brukar vi ha hjälmar, cykelhjälm eller klätterhjälm eller till och med bygghjälm går bra.

    Overall eller väldigt oömma kläder är också bra. En del har knä- och armbågsskydd på sig, det är också smart. Det är lite svalt inne i grottan även om det är en fin sommardag utomhus så klä dig lite varmare om du är frusen av dig.

    Man kan ta med sig ett rep också om man vill kunna hitta tillbaka till utgången, men så stor är inte grottan att man går vilse. Det beror i och för sig på lokalsinnet man begåvats med…

    Matsäck, badkläder och kamera är också något man har nytta av.

    Själva grottan

    Ibland kan det vara lite klurigt att hitta en ingång, men när man väl klättrat runt lite och provat sig fram kommer man in i ett system av gångar och rum som sträcker sig en bra bit in i förkastningen. Det finns många in- och utgångar och jag tänker inte avslöja var och hur man kan göra för att hitta in och ut, det blir en del av ditt äventyr!

    Publicerat

    Hur är det att åka två Vasalopp samma vecka?

    I klassikertider var vi ett gäng hemifrån som åkte öppet spår på måndagen under vasaloppsveckan. Det var en fin upplevelse, även om minus 27 grader helst ska upplevas från TV-soffan och inte live i starten. Loppet i sig gick utan missöden och vi tog oss i mål allihop i gruppen som hade kommit till start.

    Det var mitt andra vasalopp, det första hade jag genomfört många år tidigare med 0 meters träning och bara 1 dags förvarning, men det är en annan historia.

    Bakgrund

    Det här trädet åkte jag förbi två gånger på en vecka.

    På vägen hem i bussen mot Sälen och starten överhörde jag en konversation med några som talade om ett annat lopp som gick lite senare i veckan- Nattvasan. Man åkte tydligen hela vasaloppssträckan, men istället för att starten gick klockan 8 på morgonen så gick den kl 8 på kvällen istället. Man åker i lag om två personer och det är tillåtet att skejta om man vill det. Jag lade informationen i minnet någonstans och slumrade vidare i bussens värme.

    Eftersom vi hade boende hela veckan i Sälen stannade vi och åkte utförs resten av dagarna, både i Trysil, Hundfjället och Tandådalen. Jag undrar om vi inte också tog en dag i Lindvallen för att ha sett allt…

    På torsdagen träffade vi en familj från Skåne och vi kom i samspråk om vasaloppet, något som inte är så svårt när det är i färskt minne hos alla inblandade. Roger, pappan i familjen, hade också åkt Öppet spår på måndagen och lyckats förfrysa en tå, så det var rätt synd om honom.

    I något svagt ögonblick nämnde jag att det dagen efter skulle vara Nattvasan och berättade det lilla jag visste om loppet för en mer och mer intresserad potentiell lagkamrat. Rogers ömma tå samt att han åkte riktigt fort på måndagen och därför fortfarande var lite sliten till trots, så lovade vi att kolla upp överblivna biljetter och höras lite senare på dagen.

    Sagt och gjort. Senare på kvällen hade vi fixat biljetter, jag hade lånat ihop en proffsig pannlampa från en i vårt klassikersällskap och ännu en gång lånat skidbyxor (mina låg hemma på sängen i Stockholm).

    Jag gick ner till skiduthyrningen i Hundfjället och lämnade in skidorna på vallning på eftermiddagen och fick tillbaka dem blanka och snabba. Jag körde med ett par Rossignol R-skin-skidor som visat sig funka oväntat bra i de flesta fören och till det första loppet hade jag vallat själv utan vare sig fluor eller andra mediciner med gott resultat. När det var så kallt som minus 30 skrapade skidorna lite och det blev ganska strävt att åka, men det var många som hade det problemet så jag skyller inte specifikt på min vallning eller att jag hade skidor med skins under.

    Fredag- race day

    Fredagen kom och som uppvärmning åkte vi till Trysil och åkte skidor över dagen. Det var en fin dag, men fortfarande ganska kallt. Vi hörde på radion att de funderat på att ställa in Nattvasan på grund av kylan, men nu bestämt sig för att köra ändå, men med extra kontroller och med ditkörda bussar som man kunde värma sig i.

    Roger var smart och åkte ner och hämtade ut våra nummerlappar på förmiddagen och våra vägar möttes inte förrän när det var någon timme kvar till start.

    Vi blev förstås kvar alldeles för länge hemma i Rogers stuga så vi sladdade in på parkeringen när det var fem minuter kvar till start. Efter lite påfyllning av kaffe i termos och hopsamling av saker var det bara sekunder kvar när vi kom in i startfållan. Sista stunden innan klockan 20.00 gjordes en feature av att alla hade avstängda pannlampor, så vi fick göra våra sista förberedelser i mörker.

    Starten

    När väl ljuset sattes på och musiken började spela försvann all hets och vi kunde njuta av ett fantastiskt skådespel av alla ljus och stämningsfull musik.

    Det var många som blivit avskräckta av allt prat om kylan, så många lag kom inte ens till start. Det kändes inte glest men det var inte heller trångt, förutom precis i den vanliga backen efter starten där det av tradition smalnar av ordentligt.

    En Strava-karta över loppet.

    0- 45 km

    Vi rörde oss ganska kvickt genom skogarna och man levde till stor del på den fina stämningen i spåret. Visst var det kallt, men det var mer väckert än kärvt. Att det också var nästan fullmåne gjorde inramningen ännu mer magisk.

    Det var faktiskt så ljust att jag inte behövde använda min pannlampa på de första 20 kilometrarna, något som kändes bra då den var lånad och jag inte hade koll på batteritiden. Den visade sig räcka gott och väl de nio timmarna vi var på glid.

    Efter ca 30 kilometer försvann Roger bakom mig och jag stannade upp en stund. Han kom ikapp efter någon minut och berättade att han gjort en riktig vurpa. Det gick bra och vi fortsatte. En stund senare åkte vi väldigt nära varandra i en snabb, svängande utförslöpa och min stav (min fina Oneway-julklappsstav) blev plötsligt 110 cm istället för 165.

    Det var överraskande jobbigt att hanka sig fram på en stav men bara efter ungefär en kilometer stod en skoter med extra stavar och jag kastade mig dit och fick låna en ersättningsstav. Utan den proffsiga servicen hade resten av loppet blivit en påga. Några mil senare bytte jag upp mig i en kontroll och fick en skönare handrem som gjorde lånestaven än mer bekväm!

    45- 90 km

    När jag åker skidor på natten med pannlampa kan jag bli lurad av ljuset mot spåren; det ser nästan ut som att spåret är parallellförflyttad någon decimeter åt sidan för att skuggan mot groparna gör nån slags optisk illusion. Nu ska jag inte skylla på det, men snart var det i alla fall min tur att står för en praktfull faceplant. I en nedförslöpa med svängande spår ramlade jag och landade snyggt på ansiktet. Jag fick som tur var ingen bakomvarande skidlöpare över mig utan kunde samla ihop mig och fortsätta relativt oförstörd. Efter vurpan var jag dock lite försiktigare i nedförslöporna en stund framöver.

    När det gått cirka 60 kilometer var det betydligt tunnare i spåret. Vi åkte klassisk stil och höll oss till cirka en timme per mil. Vi blev väl försedda med varm dryck och trevliga tillrop i kontrollerna och ingen av oss kände av kylan så mycket. Våra depåstopp var ganska korta, men vi tog oss tid att stanna upp och ta lite dricka och fylla på om vi saknade något. Man åker Nattvasan med ryggsäck och har med sig varsin liter dryck längs banan, men jag använde inget av min dricka alls. Roger däremot drack en del av sitt kaffe. För övrigt klarade vi oss med det som vi fick på de bemannade kontrollerna.

    När det bara var en mil kvar såg vi hur en strimma ljus började synas i riktning mot Mora och vi fick ny energi av att det inte var så långt kvar.

    Upploppet var lite mindre spektakulärt än riktiga Vasaloppet (eller Öppet spår för den delen) men inte desto mindre var synen av målet en välkommen syn. Vi åkte i mål bredvid varandra och fick våra efterlängtade medaljer.

    Rutinerna efteråt var ganska lika ett vanligt Vasalopp med dusch och ombyte, lokalbuss fram och tillbaka samt skidinlämning vid målgången.

    Bussen tillbaka till Sälen och starten var ganska vältajmad för oss men den gick lite för sällan, särskilt med tanke på hur kallt det var när man var slut på energi och stod still och väntade.

    Slutligen kom vi tillbaka till Sälen i alla fall och efter lite arbete med att få fram bilen som vi råkat parkera där någon inte gillade det (och hade stängt för parkeringen med snöblock) så körde vi hemåt, trötta men belåtna.

    Efterord

    En efterlängtad medalj.

    Starten och de första milen av nattvasan är något jag kommer minnas länge. Det var ett fint skådespel som jag rekommenderar alla att försöka vara med om. Man kan klä på sig hur mycket lampor och lysstavar som helst, ju mer desto bättre!

    Året efter, 2019 körde jag och min fru halva Nattvasan, också den var ett fint arrangemang med härlig stämning och bra uppstyrt. Det kostade heller inte hela natten att vara med, så den kan vara ett alternativ för de som inte är helt övertygande om att en natt i skogen är det bästa sättet att spendera sin tid.

    Det är ganska svårt att klä sig till Nattvasan, mitt enda tips där är att ge sig ut någon eller några kvällar innan och prova lite kläder samt också hur det är att åka i en tunnel av ljus som pannlampan ger. Det är inte alls svårt när man väl provat.

    Det här med att åka två Vasalopp efter varandra är inte så farligt om det är lite vila emellan, särskilt inte om man tar det lite lugnt. Roger hade som sagt lite tyngre i slutet på grund av att han genomförde det första av loppen i snabbt tempo.

    Jag beklagar att det inte finns så mycket bilder. Dels hade vi bråttom, och dels är det svårt att få till snygga foton i mörker!

    Publicerat

    Hur är det att genomföra en hemmagjord triathlon på Ironmandistans?

    Efter att ha genomfört vasaloppet, vansbrosimmet och vätternrundan i början av 2018 kändes kroppen så bra att jag började fundera på nästa utmaning i väntan på Lidingöloppet i september. Jag kom ganska snabbt fram till att det vore kul att prova ett triathlon. Nyfikenheten väcktes när jag kom i diskussion med en vän om vilket som var jobbigast: Att springa 100 km eller göra en Ironman. Eftersom jag bara provat det förstnämnda förstår ni att jag blev nyfiken!

    Förberedelser

    Jag valde en lämplig torsdag mitt i sommaren och siktade in mig på att göra mitt försök då. Det är alltid lättare att välja en dag, det blir mer konkret och man har svårare att backa ur då tycker jag. Vi var i Åhus vid vårt sommarhus så det blev naturligt att reka sträckorna däromkring. Barnen var på golfläger på dagen så jag skulle inte missa någon tid med dem, också en viktig aspekt!

    Åhus är välkänt för sitt kalla vatten och även om 2018 var en rekordsommar var vattentemperaturen alldeles för låg i början på sommaren, dessutom var prognosen ganska blåsig och jag hade inte lust att simma i meterhöga vågot vid stranden vid Äspet, utan valde ganska tidigt med min frus inspel att simma i Ivösjön vid Bromölla istället.

    Cykelsträckan ritade jag upp på ett ungefär på Strava med ett varv runt Ivösjön på 50 km som en av huvudsträckorna, resten blev lite fram och tillbaka på slätterna nedanför Kristianstad. Löpningen tänkte jag ta på känn men börja med ett varv ner mot Yngsjö på 10 + 10 km.

    Kvällen innan loppet fixade jag ihop en påse med lite kex och hemgjord sportdryck gjort på blandsaft, dextrosolpulver och salt. Den släppte jag i ett vägskäl nära Trolle Ljungby slott eftersom jag hoppades komma förbi där några gånger under cykelturen.

    En sista titt på väderleksprognosen utlovade starka vindar och ca 30 grader. Det kändes bra att ha valt att simma i en sjö.

    Materiellt var jag kittad sådär, den gamla Nishikicykeln jag fått köpa för 1000 kronor (inklusive skor) var min enda racer så den fick det bli. jag hade inte några tempopinnar, det hade nog underlättat i vinden. Däremot hade jag en ganska ny HEAD- våtdräkt som jag är mycket nöjd med.

    Simningen

    Min fru var snäll nog att gå upp tidigt på morgonen och köra mig till Ivösjön och badvakta mig under min simtur. Vattnet var cirka 20 grader varmt och den utlovade blåsten hade lyckats piska upp ganska bra vågor på sjön, det här skulle bli spännande. Ivrig att komma igång kastade jag mig i vattnet och började simma norrut i motvinden.

    Vattenståndet var rätt lågt och ganska snart kom jag in i några stora ängar med långa sjöväxter som kände för att trassla in sig i mina armar. Som tur var saktade de bara ner farten, det var inte farligt på något sätt. Vågorna var lite kluriga men man vande sig efter ett tag och jag simmade en kilometer åt vardera hållet som start.

    Precis när jag passerade udden där min fru satt och ugglade tog det plötsligt tvärstopp! Jag hade simmat in i en grov stock eller ett gammalt avhugget sjömärke som satt gömt en decimeter under vattenytan. Som tur var kom den i magpartiet och inte i ansiktet, det hade varit en showstopper. Jag stannade och hämtade andan en stund, men kunde sen fortsätta.

    Simturen slutade väl, jag var lite yr när jag kom upp som man kan vara efter att ha simmat. Jag tog några tuggor av en smörgås och satte mig sen på cykeln för att ge mig av.

    Cyklingen

    Det första som händer när jag kljippt in mig i pedalerna är att gör ett klassiskt nybörjarfall med cykeln. Jag välter åt sidan med båda pedalerna fast. Till mitt försvar så hade jag en tung växel i och stod i sand när jag startade men inbillade mig att jag skulle orka komma igång. Big mistake.

    Efter det missödet kom jag i alla fall igång med cyklingen. De första milen var ganska svala och sköna men sen fick jag en försmak av vad vinden och värmen skulle bjuda på under dagen. Det var mer ansträngande än jag trodde att hålla farten uppe och tyvärr var sportdrycken jag lämnat alldeles för salt och odrickbar, så jag fick hålla mig till vatten. Som vanligt var den mentala biten en minst lika intressant lärdom som den fysiska. Det mest påtagliga var att jag missbedömde sträckan tillbaka till Åhus och sommarhuset där jag skulle lämna cykeln så när jag var tillbaka hade jag ungefär 30 kilometer kvar. Då skulle man kunna tänka sig att man cyklar någon mil tillbaka och vänder, men icke! Jag började cykla en tvåkilometersväg fram och tillbaka tills jag nått upp i rätt sträcka. Det var jättetråkigt men jag trodde att det var enda sättet att skrapa ihop mina kilometer. Inte så smart så här i efterhand.

    Utan att gå in på för mycket detaljer kämpade jag mig igenom de 180 kilometrarna på något över 7 timmar.

    Jag hade tyvärr inte tillgång till nycklarna till huset så jag kunde inte gå in och raida köket på dricka och mat innan löpningen tog vid så T2 blev utanför förrådet på tomten. Jag hade faktiskt lagt en påse vatten och energi en kilometer upp vid en bro som jag såg mycket fram emot att besöka.

    Löpningen

    Nu var eftermiddagen stekhet och jag valde att springa i skuggan av skogens träd söderut. Trodde jag. På något sätt var skogsstigen jag kom in på så gles att det var nästan som att springa ute i det fria till mitt stora förtret. Jag hade nu börjat känna av värmen och att jag druckit på tok för lite under cyklingen. De första 8 kilometrarna av löpningen gick förvånansvärt lätt men i samband med att jag kom ut i ett villaområde blev min törst akut.

    Jag mållåste på ett hus där några höll på att lägga trädgårdsplattor och gick in och bad att få lite vatten. De hade inte tillgång till huset men jag fick syn på en vattenslang och fick dem att ge mig lite från den. Den hade legat i solen hela dagen och jag ville varken störa dem för länge eller vänta på kallt vatten så det blev några klunkar hett slangvatten. – Bättre än något! tänkte jag.

    Jag insåg nu att jag var tvungen att vara nära civilisationen för att klara av hela sträckan så jag vände upp mot Åhus och min mat- och vattenkasse vid bron igen. Sträckan upp dit gick okej, men när jag kom fram var jag tvungen att lägga mig raklång på marken och vila en liten stund. Jag reste mig strax igen och med en energigel i handen gav jag mig ut på en loop som skulle bli ungefär fyra kilometer.

    Ungefär nu började jag undra lite om jag hade tagit för lätt på förberedelserna och kom dessvärre fram till att skidåkning, cykling och simning tagit den mesta tiden i anspråk och att det gjort att mitt längsta löppass sen i höstas var ca 8 kilometer. Det var inte optimalt, men jag kunde inte göra så mycket åt det just då…

    Vid det här laget hade familjen kommit hem och jag sprang dit i brist på andra idéer. När jag kom dit satte jag mig i en stol, berättade kort om min dag och tyckte väldigt synd om mig själv. Jag fick några resorb och lite att äta och sakta återvände lite av krafterna. Jag funderade ett tag på om jag skulle strunta i alltihop men fick inget medlidande från någon i familjen. De pysslade med sitt, så till slut stapplade jag mig ur stolen och gav mig ut på en testrunda på några kilometer i grannskapet. Det gick oändligt långsamt, men jag var igång igen.

    Jag satte mig i stolen ytterligare några gånger, men pauserna blev kortare och kortare och löpvarven blev längre och längre. Under en av pauserna kommer min dotter Linnea, 8 år, fram till mig och frågar: – Har du roligt? Jag minns inte vad jag svarade men fick senare tips om att det enda man ska svara då är: – Inte än!

    I slutet började barnen tröttna på mig och bad att få cykla bredvid och hålla tempot, men jag klarade inte riktigt sånt sällskap. – Sista kilometern får ni följa med sa jag och sprang iväg själv. Tro det eller ej, men till sist kom den 42:a kilometern och när jag kom i mål mötte min son mig med låten ”Daddy Cool” från sin telefons högtalare.

    Efterord

    Jag var ganska sliten dagen efter och min fru hyrde en golfbil till mig för att jag skulle kunna följa med och titta på barnens golfspelande, det kändes lyxigt med sådan support!

    På kvällen efteråt var vi bjudna till grannarna och när deras föräldrar kom förbi för att säga hej utbrister pappan på chans när han ser mig: – Hej Jonas, har du varit ute och gjort en Ironman eller?

    Simningen tog 1:30, cyklingen 7:04 och löpningen 5:46, total tid 14 timmar och 20 minuter.

    Och för er som orkat läsa ända hit: Vädret gjorde att jag hade en tuffare Ironman än den gången jag sprang 100 kilometer. Det är en ganska orättvis jämförelse då jag tog det väldigt lugnt på löpturen, men om jag jämför rakt av så var triathlonet kämpigare.

    Publicerat

    Är det kul att springa 100 km på väg hem från jobbet?

    En Runkeeper-logg på rutten jag tog.

    En sommardag år 2017 fick jag för mig att ta en omväg hem från jobbet. Helt oplanerat att ta en längre tur var det inte, jag hade klurat några veckor på hur det skulle vara att springa riktigt långt. I bekantskapskretsen finns diverse ultralöpare som talat sig varma vid många tillfällen om långlöpningens fördelar före korta snabba distanser. Tio år tidigare läste jag Born to Run och den hade kanske också legat och gnagt lite i bakhuvudet. Min längsta dagsetapp innan denna var 50 kilometer, också ett infall en eftermiddag efter jobbet. Den turen gick riktigt bra och avskräckte inte alls från att pröva att jogga riktigt långt.

    Förberedelser

    Mina förberedelser sträckte sig mest till att jag köpte en löparryggsäck med vätskesystem, att jag satt några timmar och ritade ut några loopar som var ca 20-30 kilometer på en karta och att jag gick runt och klurade på hur länge jag skulle behöva hålla på.

    Kilometer 0-50

    Jag valde en fantastiskt fin fredag i början på juni 2017 för mitt äventyr. Solen lyste varm och hela Stockholm visade sig från sin bästa sida. Turen började efter jobbet på eftermiddagen med ett varv ut på Skeppsholmen/Kastellholmen. Därifrån joggade jag genom Södermalm och ut till Hällasgården i Nacka och valde ett 12-kilometersspår där.

    Oplatt stig vid Hällasgården som jag råkade hamna på

    Naturen där ute är väldigt fin, men ju längre ut i skogen jag kom desto sämre blev spåret och desto mer kuperad terräng fick jag under fötterna. Ett tag var det nästan skrattretande när jag fann mig klättra upp för en brant på alla fyra- jag som letat efter en så platt bana som möjligt för att ens klara av att springa 100 km.

    Utsikt från Södermalm mot Gamla stan.

    Jag hittade tillbaka till Hällasgården och sen bar det inåt stan igen via Björkhagen och sen till Kungsholmen. Nu var det sen eftermiddag och fullt med folk överallt, så man sprang verkligen inte ensam. På varvet runt Kungsholmen passerade jag 42 kilometer. Klockan stod då på cirka fem timmar. Jag visste att jag skulle bli tvungen att sakta ner ordentligt senare, men just då kändes farten helt okej. Vid 50 kilometer tog jag min första paus och köpte en korv på macken vid Rålambshovsparken. Efter det bestämde jag att jag varje milskifte skulle stanna och sitta ner och vila en stund.

    50-100 km

    Kvällen började sänka sig över Stockshom och jag rörde mig in mot Djurgården där jag tänkte ta ett varv. Egentligen var planen att springa ut på Ekerö, men jag kände inte för att springa dit utan ville hålla mig i närheten av kollektivtrafik och rätt håll hemåt sista biten.

    Utanför Gröna Lund mötte jag 1000-tals människor som just varit på konsert och kontrasten blev stor när jag satte mig helt ensam på en bänk ute vid inloppet till Stockholm efter 70 km och vilade .

    80 kilometerspausen tog jag på en bänk på Stureplan mitt i vimlet när alla var på väg ut till krogen. Det var lite konstigt, men också kul att sitta där och studera alla festsugna människor.

    Nu höll jag ett riktigt långsamt tempo, men det var nog också det som gjorde att jag inte alls kände mig sliten än. Jag var nu relativt säker på att jag skulle klara av utmaningen men det var ju fortfarande 2 mil kvar, ungefär lika långt som det längsta jag brukar springa.

    Jag joggade ut genom Hagaparken där jag mötte några poliser på utryckning som tyckte det var roligare att prata med mig om vad jag höll på med än att städa upp i den undre världen.

    Min sista paus blev vid en mack vid Järva krog. Trots att, eller kanske på grund av att det var kring 2 på morgonen var det lång kö av hemvändande korvsugna ungdomar och taxichaufförer som försökte ladda inför nästa tur in till stan och hämta folk. TIll slut fick jag tag på lite mat och kunde fortsätta.

    Mörkaste stunden på natten (2 juni 2017) nära Ulriksdals slott.

    När planeringen började hade jag nästan bestämt att inte springa på Sollentunasidan av Edsviken. Det är mörkt på natten och en hel del tråkiga backar. Trots det så hamnade jag där ändå av gammal vana. Tack vare våra breddgrader var det inget problem med mörkret trots att jag saknade pannlampa. Inte heller uppförsbackarna var så kluriga. Det som däremot saktade ner mig var nedförsbackarna! Jag hade inte riktigt ork att bromsa ordentligt och fick nästan gå nedför för att inte bli för ivrig.

    Snart hade jag rundat Edsberg och var verkligen på hemmaplan. Jag sprang in på min väg och insåg att jag hade två kilometer kvar! Det var ganska knäckande att vid 4 på morgonen vända sig om och springa iväg igen, men det var inte mycket att göra. Klockan stannade så småningom på 100,7 km. Jag hade Runkeeper igång i reserv på telefonen om klockan skulle ge upp och den visade 100,4 km när jag stapplade in genom dörren.

    Jag tror klockan var 04.30 när jag var hemma. Min ultrakompis Johan hade berättat att man ibland börjar skaka och darra efter att man är framme och jag fick lite sådana känningar men det gick över bara efter några sekunder. Så just det är inget att längta efter…. Krafterna räckte faktiskt till en dusch också och så länsade jag kylen på lite lättsmält mat innan jag somnade gott.

    Det tog ungefär två dagar innan jag var igång igen, att gå i trappor nedför var inte så kul men i övrigt var kroppen hel. jag hade en nagel som skavt hål på granntåns sida men inga skavsår eller andra krämpor kunde jag hitta.

    Efterord

    Jag har mycket stor respekt nu för de som springer så här långa distanser med tidsambitioner. Marginalerna är små och en liten miss eller felplanering i början kan bli mångfalt dålig efter några timmar.

    Som vanligt brukar jag efter ett tag glömma bort det jobbiga och nu minns jag mest det som var roligt men det är väl egentligen inget fel med det. Och bara det att jag nu vet att jag kan springa 10 mil om jag behöver det gjorde min utflykt värd besväret!

    Angående prylar så räckte faktiskt batteriet på min Suunto Ambit 3 Peak hela vägen och den klarade också att synka efteråt, något den inte lyckades med på en Vätternrundan något år senare. För säkerhets skull tycker jag man ska synka till dator och inte via appen, i alla fall inte i Android.

    Publicerat

    Bestiga Kebnekaises sydtopp med 9-åring, hur är det?

    Jag hade länge tänkt på i vilken ålder man utan större besvär kan ta med sin dotter till Kebnekaises sydtopp, då den högsta punkten i Sverige. I augusti 2015, efter en månads roadtrip i Kalifornien med minimalt med uppladdning var det dags att testa.

    Förberedelser och utrustning

    Boendefrågan var det första stora vägvalet efter att vi bestämt oss för att flyga från Stockholm till Kiruna, samt ta västra leden som är den längre men lättare vandringen jämfört med östra leden. Några flygpoäng som låg och skräpade gjorde det valet enkelt. Tyvärr blev boendevalet lika lätt då trycket i augusti på Kebs fjällstation verkar vara riktigt högt, så det blev till att packa ned favorittältet, vår trotjänare Hilleberg Nammatj.

    För övrigt var det idel vanliga saker i packlistan, gåstavar, gruyereost och kex för att sammanfatta det viktigaste. Jo, och så lite frystorkat och ett kök. Jag chansade och tog bara med mig ett kök som kokar vatten, ett JetBoil som visade sig funka mycket bra. Enda förbättringspunkten med det skulle varit att jag skaffat ett med inbyggd piezotändare, men man kan inte få allt.

    Träningen inför resan bestod av att jag och Alva åkte till Väsjöbacken i Sollentuna med imponerande 82 fallhöjdsmeter och gick upp en gång och tränade oss på att äta kopiösa mängder kex.

    Nikkaluokta- Kebs fjällstation

    Flyg och matchande buss till Nikkaluokta gick bra. Där inhandlades gas till köket och vi tog farväl av civilisationen efter att ha vägt ryggsäckarna (jag skulle ljuga om jag minns vad de vägde men jag gissar på 22 respektive 5 kg). Vill man snåla ska man förrresten fråga om gas från hemvändande vandrare och ärligt talat brukar det också ligga högar med gasbehållare där, men vi köpte en ny.

    Jag försökte så gott det gick att packa det tunga i min ryggsäck men Alva fick ändå några kilo på vägen upp mot fjällstationen.

    Vädret var okej, lite blåsigt och molnigt men ingenting som störde vår vandring.

    Vi tog båten över sjön för att slippa några kilometers vandring. Efter båtturen fick vi sällskap med en man med hans dotter som var ungefär jämnårig med Alva. När vi kom upp lite i terräng och började närma oss fjällstationen friskade vinden i ordentligt och i slutet var det svårt att hålla sig på träspången utan att trilla av. Alva tyckte det var lite läskigt och med en fyratimmarsvandring i bagaget blev sista halvtimmen ganska ansträngande.

    Vi kom tryggt fram till stationen och satte upp tältet i skogen, sen väntade middag i servicehuset. Där var fullt med folk och vi träffade på en bekant som hade försökt gå upp mot toppen under dagen men fått vända på grund av vinden. Prognosen såg osäker ut så vi valde med tanke på det samt på Alvas ganska trötta kropp att ta en vilodag och satsa på dagen efter istället.

    Vi sov gott och tog en dag nära fjällstationen med korta utflykter för att ladda för toppdagen dagen efter. En lärdom vi drog vid tältet var att man ska hänga upp maten för att få behålla den. Gnagarna är hungriga i fjällen.

    Häng upp maten, annars tar någon den för dig!

    Topptursdags

    Vädret kändes sådär när vi gick upp vid 5-tiden på morgonen, men SMHI hade utlovat klart väder från lunchtid. Jag bestämde att vi skulle göra ett försök eftersom både vind och temperatur var på vår sida. Vi började gå och Alva var starkare än på länge, troligen för att hon inte visste hur lång vandringen var. Ett gäng renar längs vägen hjälpte upp moralen.

    Fina renar.

    Vandringen upp till Kittelbäckens bro gick väldigt bra, men ungefär där började sikten bli riktigt dålig och vi mötte en handfull personer som hade bestämt sig för att vända. Det var fortfarande någon timme tills det skulle börja lätta och vi chansade på att det skulle stämma, därför gömde vi oss bakom en sten och åt lite matsäck och berättade gåtor för varandra.

    Stenrösen. Molnen håller på att skingras.

    Efter en stund lättade den värsta dimman och vi kunde gå vidare. Vi gick ganska sakta och med lugna steg så rätt som det var hade vi passerat Kaffedalen (gropen som man måste gå ner i och sen upp på andra sidan för och förlora ca 200 höjdmeter i jämförelse med de som går östra leden.) Någonstans där klarnade himlen helt och visade Lappland från dess allra bästa sida. Sista timmen mot toppen blev mycket angenäm och så fort vi såg sockertoppen var all eventuell trötthet som bortblåst och vi kunde bestiga sydtoppen efter ca 7 timmars vandring.

    Sydtoppen i strålande sol.
    På toppen med utsikt över toppkammen mot nordtoppen.

    Inte ens den oänddligt långa nedstigningen orsakade så mycket bekymmer. Hade jag skrivit denna text medan vi gick hade jag troligen beskrivit det på ett annat sätt, så vandringen ner verkligen inte är något att ta lätt på. Det är stenigt, långt och lätt att ta ett felsteg och skada sig. Taktiken här var långsamt och metodiskt och steg för steg tog vi oss ner mot tryggheten i dalgången.

    Vi var tillbaka vid fjällstationen kring 17/18 på kvällen och kunde summera turen till cirka 12 timmar tur och retur, något fortare än jag hade planerat för. Tyvärr gav min klocka med höjdmätare upp på vägen ner, något som jag grämde mig lite för då jag tycker att det är skönt att se vilken höjd man är på vid bergsvandringar- men det gjorde att jag senare fick uppgradera mig till en ny klocka, så besvikelsen blev kortvarig.

    Nu tog tröttheten ut sin rätt på Alva och tältet och sovsäcken var mycket efterlängtade den kvällen.

    Lunch vid Elsas bro.

    Dagen efter minglade vi på fjällstationen med våra nyfunna vänner och så tog vi en tur ner till Elsas bro och lekte vid stenblocken och tittade på några flugfiskare för att sedan ta helikopter tillbaka till Nikkaluokta efter en underbar vistelse i svenska fjällen.

    Efterord

    För att summera några lärdomar så är det för riskfyllt att planera utan reservdagar om man verkligen vill nå toppen av Kebnekaise. En nioåring klarar massor och med rätt motivation blir en sån här tur ett oförglömligt minne, dock tror jag att i alla fall jag skulle vara försiktig med att ta med mindre barn upp, även om det kanske skulle funka. Detta av både fysiska och mentala anledningar, både för mig och för barnet! (Med detta sagt var det en sjuåring uppe på toppen samma dag som vi, så visst går det.)

    Publicerat

    598 km solocykling mellan Stockholm och Skåne

    Cykeln kittad för avfärd. Merida Reacto 7000 med Ultegra Di2 växlar.

    Vi har sedan några år haft ett sommarhus i Åhus, Skåne och när jag fick möjlighet att köpa loss en fin, bättre begagnad racercykel (Merida Reacto 7000 med Di2-elektroniska växlar) föddes en idé om att testa att cykla sträckan mellan norra Stockholm och Åhus i ett sträck. Skälet till att jag fick för mig att göra det på en gång var att jag inte trodde jag skulle känna mig sugen på att cykla vidare dag två efter att ha vaknat upp efter en vätternrunda några gånger som ju är omkring halva avståndet.

    Rapsfält utanför Södertälje.

    Förberedelser

    Jag cyklar varje dag, året runt till och från jobbet i centrala Stockholm, ca 9,5 kilometer. Det är och har varit min grund till träningen de senaste 20 åren. Jag har under den tiden också utvecklat en bra förmåga att cykla i lagom tempo utan att bli särdeles anfådd eller svettig, något som jag återkommande har nytta av i olika situationer.

    Rekognoceringen av vägen gjordes främst via Internet och det var faktiskt inte helt lätt. Google maps valde jag av gammal vana men jag stötte ganska snabbt på begränsningar i informationsdetaljerna. Bland annat kan man ju inte se vilket underlag man kommer att cykla på, något som för mig var viktigt då jag hade smala däck på cykeln. Jag insåg snart att jag kunde rita upp en översiktlig väg, men fick förlita mig på att leta mig fram och ändra mig på plats om det skulle bli nödvändigt.

    De personer jag frågade om råd inför turen avrådde och tyckte mest att det var en onödig idé, något som fick mig att bli än mer nyfiken på hur det skulle vara. Jag läste lite om Randonnécykling och konceptet Audax-cykling blev bekant inom vilken man cyklar en förutbestämd sträcka på en viss tid. Där fick jag lite tips på vilken hastighet man kunde förväntas hålla och lite sånt.

    Inför turen gjorde jag också en lista på restauranger, mackar, cykel- och sportbutiker samt deras öppettider för att ha det förberett om det skulle behövas. I tillägg räknade jag ut avstånd till mål och till nästa stad från ett antal olika ställen för att ha någorlunda koll på var jag var och hur lång tid jag hade till nästa potentiella depå. Exempelvis:

    ” 340 Eksjö: Pizzeria Via venetto 11-21 mitt i stan, OKQ8, öppet dygnet runt. Vid rondellen. Willys precis innan, Gulf bensinstation också precis innan, 30 km till Vetlanda härifrån, 105 till VÄXJÖ”

    Eftersom familjen ändå skulle åka ner mot Skåne kom vi fram till att de skulle åka med bilen på kvällen och stanna över i Eksjö på vägen ner. På så sätt skulle jag ha lite närmare till hjälp om det skulle behövas.

    Packning

    Packningen på cykeln konfigurerade jag enligt följande:

    • Sadelväska: Cykelreparationsprylar (kedjebrytare och länk), 2 extra slangar och repsats för slangar, däckavtagare.
    • triangelväska under ramen: Vind/regnjacka, 1 buff i merinoull, 1 vanlig buff, långa handskar (utan vaddering tyvärr), mössa, 2 mars-chokladkakor
    • Ramväska: Telefon, powerbank, laddare till klocka (Suunto Ambit 3 Peak) och tele. 2 energi-gel, 3 energikakor, lite kex och ytterligare några mars-chokladkakor.

    En liten pump och två vattenflaskor, en 700 ml (med vatten) och en 500 ml (fylld med elektrolyt-sportdryck) satt också på vid starten. Två baklampor och en påtejpad kraftig ficklampa där framme blev nattkonfigurationen.

    Stockholm till Nyköping

    Färden började vid 08.30 på tisdag morgon efter att barnen gett sig av till skolan. Vägen till och genom Stockholms city kan jag utan och innan så den gick fint. Vid Liljeholmen stötte jag på en sur dam som minsann upplyste mig om att jag cyklat mot rött, vilket jag inte gjort. En man som dök upp från ingenstans såg till att hon blev ordentligt tillrättavisad och jag fortsatte min färd söderut.

    Jag gjorde tidigt i planeringen ett val att cykla via Södertälje istället för Skanssundet för att slippa stå och vänta på en färja. Nu i efterhand är jag inte säker på att det var så smart att cykla via Södertälje på grund av felcyklingar enligt nedan, men det är ju lätt att vara efterklok.

    Första och största hindret kom vid Vårby/Kungens kurva. Jag har dålig koll på vilka förorter som ligger var och kunde därför inte riktigt orientera mig med hjälp av skyltar, utan fick förlita mig på kartan i telefonen. En riven cykelbro ställde till det å det grövsta och jag tror att jag cirklade runt i 30 minuter innan jag lyckades krångla mig förbi den platsen. Ner mot Södertälje hade jag tänkte cykla gamla landsvägen som jag känner till väl, men på något sätt kom jag på fel sida och var tvungen att återigen förlita mig på telefonen. Den visade in mig på skogsstigar och grusvägar, något jag inte alls uppskattade, förutom att naturen var fin.

    Vädret var fint, vinden något kraftig men ändå lyckades himlen klämma ur sig en ordentlig störtskur precis när jag passerade Södertälje. Det kom ytterligare en skur en kvart senare, men efter det var resan helt torr.

    Jag var ganska trött psykiskt efter alla felcyklingar men nu öppnade sig en fantastisk landsväg som tog mig mot Nyköping nästan utan kartkontroller eller felcyklingar. Nu var jag äntligen på rull! Första lite längre stoppet blev på Max söder om Nyköping där jag åt en sen lunch bestående av hamburgare och Coca Cola. Här är det väl dags att erkänna mitt hemliga trick för att hålla mig pigg också; jag dricker inte kaffe eller något annat med koffein i till vardags. Tack vare det och en rejäl dos placebo så inbillar jag mig att jag när jag väl får i mig koffein så blir jag väldigt pigg och i stort sett immun mot att bli sömning (i alla fall de första timmarna). Just på den här resan funkade det perfekt och jag kunde utan större problem hålla mig vaken över en natt.

    Nyköping till Linköping

    Cykelpendlare i Norrköping blir uppmuntrade på vägen.

    Färden mellan dessa städer passerade först Krokek och skogarna runt Kålmården. Här fick jag min längsta nedförsbacke hittills ner mot Bråviken, snacka om skön belöning att få glida på i över 45 knyck i mer än en kilometer! Norrköping var lite klurigt att hitta rätt igenom men här körde jag faktiskt efter skyltar och med minnet av min barndoms resor med bil till Skåne som faktiskt passerade genom Norrköping centrum så trixade jag mig ut på andra sidan med hedern i behåll.

    Innan Linköping tog jag en kexchoklad och fyllde på lite mars-choklad på en , såg Göta Kanal, gjorde ett tafatt försök att hänga på en träningsgrupp med 30 cyklister som var ute på tur (jag stod still när de passerade och det var lönlöst att komma ikapp, men jag försökte i alla fall). Familjen kom ikapp i Linköping och min dotter såg mig på långt håll och de sladdade in på en parkering vid ytterligare en vägkrog och vi bytte några ord över en middag. Min usla men stora powerbank på 16000 mAh, tog nästan slut efter en telefonladdning, så jag bytte till uttagsladdare med familjen och fortsatte sedan mot Mjölby som var nästa anhalt.

    Linköping till Mjölby

    Sista timmen med sol på väg mot Mjölby.

    Linköping var lite klurig att komma ur då jag inte visste riktigt vad de olika förorterna hette, men till slut hade jag passerat flygvapenmuseet och var på väg mot Mjölby. Solen höll på att gå ner nu och ljuset mot naturen runt mig gjorde varje skogsdunge och allé till en tavla. I Mjölby skymde det och jag gjorde mig redo för att möta den småländska natten.

    Mjölby till Vetlanda

    Min vana trogen höll jag så länge som möjligt på att tända framlampan till cykeln fast jag visste att batteriet hade minst en natt på max ljusflöde ca 1000 kina-lumen (torde vara cirka hälften på riktigt). Först när det var riktigt mörkt satte jag på lampan. Den gav ett stabilt och starkt ljus som också utstrålade låtsasvärme så jag cyklade (nästan) och njöt i min ljustunnel. Glädjen blev tyvärr kortvarig. Bara någon timme senare började lampan att flacka och till slut gav den upp helt. Jag hade ingen reserv med mig och fick helt enkelt fortsätta genom natten i totalt mörker. Som tur var hade trafiken nästan upphört helt. Jag var före färden lite orolig för långtradare och galna bilister på just den här sträckan, men jag hade i stort sett vägen för mig själv.

    Nu började vinden tillta och jag fick klä på mig allt jag hade i väskorna för att kunna cykla vidare. Temperaturen kröp långsamt ner mot en handfull plusgrader när natten sänkte sig över skogen och min väg.

    Jag började närma mig Eksjö. Jag frös otroligt mycket nu och hade två val: Antingen cykla in i Eksjö till hotellet där familjen låg och sov och få lite värme (det skulle vara några kilometers omväg) eller också kunde jag cykla till en vägrestaurang i utkanten av byn och även där få lite värme innan jag fortsatte. Jag valde vägrestaurangen. Sagt och gjort cyklade jag ut till handelsplatsen där den låg bara för att upptäcka att den inte alls var nattöppen. Nu var jag ännu längre från hotellet och valet stod mellan en lång väg tillbaka eller ytterligare flera mil till Vetlanda. Jag cyklade vidare.

    Det var nog den jobbigaste biten på hela turen jag gav mig in på. Vinden var stark och tog ifrån mig all värme jag hade i kroppen och ersatte med en stelhet som närmast kan liknas vid att vara gipsad. Jag fick knappt upp telefonen i Vetlanda och jag tror jag fick använda röststyrningen för att navigera mig fram till restaurangen. Som tur var var den öppen och jag stapplade in i värmen. Vid kassan fick jag en gratis äppelpaj för att få upp värmen och jag var tvungen att stanna tills solen gick upp för att ens kunna gå ut genom dörren och fram till cykeln. Jag gjorde något försök när det fortfarande var natt, men vände och gick in och köpte en varm choklad och väntade.

    Vetlanda till Ryd via Växjö

    En välkänd syn på Bukowskis.

    Från Vetlanda valde jag vägen via Norrhult och kom tyvärr in på en guppig, rotfylld skogsväg några kilometer. Att jag fick träffa en älg på bara några meters håll var en klen tröst, men snart var jag ute på en landsväg igen. Tyvärr var den här biten som skulle komma mot Växjö en av de värsta sträckorna på hela resan. Vägrenen var smal och vägen var så smal att större fordon inte kunde röra sig utåt någonting. Vid flera tillfällen funderade jag på att byta väg och ta en rejäl omväg, men fortsatte ändå till slut mot Växjö.

    Växjö är en väldigt fin cykelstad och jag fick en kort paus i en park på en bänk innan färden gick vidare. Nu började mer kuperat landskap med mindre vägar och små sjöar. Det var väldigt fint. Jag började snart längta till ”Banvallsleden”, en gammal tågsträckning som var omgjord till cykelbana som jag cyklat södra delen på en gång tidigare. Den var platt och asfalterad och rak så när jag väl kom fram på den skulle jag vara nästan framme tänkte jag.

    Utsikt från Banvallsleden.

    Tyvärr var början på den leden rena skämtet för en racercyklist. Jag trängdes in på ca 20 kilometer sand/stig/grusväg utan möjlighet att ta mig därifrån på grund av alla sjöar. Jag cyklade på helspänn och hastigheten sjönk till knappa 20 km/h trots att jag la ner mycket kraft på cyklingen.

    Jag överlevde den biten också och började närma mig samhället Ryd. Jag hade bestämt med familjen att jag troligen skulle kunna träffa dem i Olofström, men min hunger tvingade mig att parkera vid ett gatukök i Ryd istället. Följefamiljen var bara en kvart bort så jag gick in på en grill för att köpa lite lunch.

    • Hej, skulle jag kunna få en kebab?
    • Nej, det får du inte.
    • Nehä, kan jag få en Pizza då?
    • Nej.
    • Okej, kan jag få en hamburgare då?
    • Nej…
    • Men det står ju på en skylt där ute att ni säljer mat!
    • Nej nej, det är en annan restaurang där borta. Du får gå dit.
    • Okej. Hej då.
    • Men du ska inte vara här, du ska vara i Olofström. Din familj väntar där.
    • … öh, va?
    • Ja, det är du som cyklar till Åhus va? Du ska träffa dem i Olofström.
    • Okej, ja det skulle jag men nu har jag bytt till Ryd. Hur kan du veta det?
    • Ja, de sa de på radion. Din fru ringde in och berättade att du cyklade till Skåne från Stockholm!

    Det visade sig alltså att Liselott hade ringt in och vunnit nån slags tävling i P4 och berättat hela historien för dem. Hon hade fått barnen att lova att inte säga något om hennes inslag för att inte sätta mig i någon press då jag bett henne att inte skylta med min cykeltur. Detta för att jag själv ville bestämma om jag ville bryta eller ändra turen utan att någon skulle ha något med det att göra. Familjen vann ett sadelskydd med texten: ”här sitter en vinnare” som kom hem till oss någon vecka senare.

    Familjen kom senare och jag skickade in dem i gatuköket för att hälsa innan jag fortsatte färden mot Skåne.

    Ryd till Åhus

    Blekinge är fullt av fina sjöar och vattendrag.

    Vägen till Olofström visade sig bli en av de finaste sträckorna, men också ganska utmanande med snabba branta stigningar och vindlande vägar genom blockterräng och skog. Det var mycket djurliv och jag såg tranor, harar, rådjur och allehanda kul villebråd längs vägen.

    Längs en cykelbana lyckades jag med konststycket att köra över en överraskad huggorm. Den kastade sig efter mig för att förgifta min fot, men cykelskon var i vägen och den kom inte att nå så högt då bakdelen var fastnaglad i marken av mitt framhjul. Vi överlevde båda två och vi fortsatte våra respektive liv på olika håll. Det tillsammans med ett grodkill var den närmaste djurupplevelsen jag hade. En rådjursfot som låg och såg malplacé ut längs en väg vid Nyköping räknar jag inte.

    Vid det här laget började jag få slut på krafter i benen och det tog längre och längre tid att accelerera efter korsningar och backar. Jag hade skavsår mot sadeln som kändes, och nedre delen av ett knä började kännas ansträngt.

    Från Eksjö och fram till Bromölla hade jag haft motvind, men som genom ett trollslag fick jag nu en efterlängtad och ordentlig medvind. Tack vare den kunde jag hålla lite fart över slätterna bort mot Rinkaby och sen till Åhus också. Jag försökte hålla jämna steg med några tjejer på väg till en cykelträning, men orkade bara hänga på några minuter innan jag fick lämna dem framför mig.

    Nu var jag snart framme! Jag drack en kolhydratgel (en av de två jag hade med mig) för att bli gladare sista halvtimmen. När jag kom in i Åhus stannade jag vid ån och tog en vinnarbild innan jag cyklade den sista kilometern mot vårt sommarhus på Äspet.

    Framme i Åhus. Precis innan bron där bilden togs cyklade jag fel på en sträcka jag cyklat 100 gånger förut bara för att jag trodde jag kunde gena och spara 50 meter. Jag cyklade in på en tomt och fick vända om…

    Det var förstås väldigt skönt att vara framme och jag sov gott på natten.

    Lättad och trött.

    Dagen efter var jag stel i benen, men inte alls så tom på energi som jag trodde jag skulle vara. Det onda knät kändes knappt och jag var oförskämt pigg hela dagen.

    Äntligen framme!

    Efterord

    Jag rekommenderar verkligen alla som har möjlighet att testa på att cykla riktigt långt med lätt packning någon dag. Frihetskänslan är svårslagen och man expanderar sin egen uppfattning om vad som är möjligt. Dessutom får man en möjlighet att tänka igenom många saker. Jag kom till exempel fram till att jag har det ganska bra!

    Cykeln funkade perfekt, nu vet jag att det stämmer att Di2-växlar håller batteriet länge! Inga punkteringar fick jag vara med om heller.

    Det är en stor fördel att vara kompis med sig själv på en sån här tur eftersom man är med sig själv så länge. För att minimera risken att tröttna på mig hade jag laddat upp med många podcasts och mycket musik, men jag satte aldrig i hörlurarna ens en sekund på hela färden.

    Total tid blev ca 31 timmar, varav ca 26 på cykeln. Jag snittade mellan 22 och 24 km/h beroende på om man kollar på klockan eller cykeldatorn. Klockan pausade tyvärr ofrivilligt några mil kring Linköping.