Kategori: Vardagsäventyr

Publicerat

Åhus till Halmstad (150 km) på cykel med 12-åring

Cykeltur genom ett somrigt Sverige.

Ända sedan sommaren 2020 hade Malte (som nu blivit 12 år) pratat om att en dag cykla mellan Åhus där vi har sommarhus och Laxvik utanför Halmstad (där familjens tidigare och min brors nuvarande) sommarhus befinner sig.

Då vi tidigare cyklat 100 km kändes det överlag genomförbart efter att ha mätt upp sträckan till ca 150 kilometer på kartan. Vi kom fram till att det nog var bäst att träningscykla lite, bland annat för att Malte envisades med att cykla med sin Mountainbike med rätt breda däck. Jag själv körde på min racercykel och kände inte lika stort behov av träning.

Snart sätter vi igång. Malte med sin Scott Aspect 760 som nu är stulen (fy!) och Jonas med Merida Reacto. Orättvist? Ja, troligen….

Förberedelser

Förutom allt lekcyklande under våren och sommaren så blev det en dedikerad 30 kilometerstur (med mamma Liselott till Bromölla) och en på 10 kilometer innan den stora dagen. Tyvärr hade Malte lite ont i ryggen efter turen på 30 kilometer så det var lite spänt innan vi gav oss av. Dagen innan besökte vi en cykelbutik och kittade upp oss med extra slang till Maltes cykel och ett par cykelhandskar. Turen till mataffären resulterade i dextrosoltabletter, mars-choklad, delicato-chokladbollar, toblerone och Twix.

Den största utmaningen planeringsmässigt var hur vi skulle ta oss till Halmstad utan att behöva cykla på stora vägar med mycket trafik. Det gick en del tid åt att skapa en preliminär rutt som sen ändrades lite efter hand.

Den planerade rutten som blev ca 150 kilometer med 10-20 kilometer grusväg.

Vädret sommaren 2021 var det knappast något fel på men vi siktade in oss på en dag när kusinerna var på plats på västkusten och när det var lite medvind enligt väderprognosen. Planen var också att cykla dit en dag så kunde resten av familjen komma dagen efter och bada lite saltvatten och hämta upp cyklisterna.

Kvällen innan avfärd gjorde vi misstaget att beställa take-away pizza och kebab vilket gjorde att uppladdningen blev lite konstig. Vi hade nämligen inte ätit så mycket fet mat innan under sommaren…

Vi packade cyklarna med choklad, reparationssats och som grädde på moset tejpade jag fast två par badbyxor på sadelstolpen som kunde komma väl till pass när vi kom fram till Laxvik/Halmstad. Även tandborstar unnade vi oss att ta med.

Packlista (ungefärlig) i ramväska, fickor och sadelväska. Malte hade inte något på sin cykel.

  • Cykelreparationssats med extra slangar och pump
  • 3 vattenflaskor totalt
  • 4 mars, en twix, en toblerone, en kexchoklad
  • 2 delicatobollar
  • några Resorb sport-pulver
  • Badbyxor och tandborstar till ankomsten
  • 2x telefon och liten powerbank med laddare.
  • Inga extra kläder eller strumpor hade vi med oss.

Måndag 25 juli 2021

Vi hade egentligen tänkt starta klockan 06, men efter lite strul på kvällen och natten valde vi att ge oss sovmorgon till 07.00. Vi åt lite smörgås och blåbärssoppa och kom ganska snabbt iväg från Åhus. Redan under första milen som vi cyklat många gånger förut fick vi känna på att vi hade medvind, men också att Malte inte riktigt hade vaknat än. Det långsamma tempot (ca 15 km/h) fortsatte faktiskt ända förbi Kristianstad i ungefär en och en halv timme. Då tog vi en lite längre bensträckare och åt en mars-choklad. Efter det började krafterna sakta infinna sig i benen och vi började flyta på lite bättre. Det var ganska lätt att hitta vår väg och vi slapp bilar på de flesta sträckor. Vi hade valt att cykla norr om Kristianstad eftersom vi inte visste om det fanns cykelväg mellan Kristianstad och Hässleholm, men sen visade det sig att det faktiskt visst är en cykelbana/mindre väg mellan de två städerna. Vi hoppade på cykelbanan i Vinslöv och fick se den stora flocken dovhjortar i hägnet precis därefter.

50-kilometerspausen.

Snart hade vi cyklat 50 kilometer och tog en kort paus och ringde hem till familjen och sade god morgon. Snart var vi inne i Hässleholm. Cykelvägarna i Hässleholm var fina men i övrigt var det mest transportsträcka. Vi passerade norra utfarten och tog den lilla vägen mot Vankiva. Där stannade vi en kortis vid kyrkan och tittade på familjegraven som var väldigt välräfsad och fin.

Vi bestämde oss tidigt att varje mil ta en stretchpaus och vrida på händer, armar och rygg och vi lyckades nog hålla det ungefär som planerat med resultatet att ingen av oss fick några större problem. Malte hade lite svårare att variera greppet med händerna men gjorde så gott han kunde.

Resans största katastrof inträffade när Malte råkade pausa sin klocka vid 50 km och inte satte på den igen förrän några kilometer senare så han fick svårt att hålla koll på hur långt vi cyklat (plus att han inte skulle kunna visa sina kompisar om sina bedrifter…)

Här någonstans såg vi en helt platt groda som såg väldigt tvådimensionell ut. En ökta roadkill.

Vid det här laget hade det börjat bli väldigt varmt och vattnet började tryta. Vi hade tre flaskor med oss varav en av dem hade Resorb sportpulver i sig. Vi siktade in oss på Vittsjö lokalbutik och trampade på. Landsbygden var väldigt fin men relativt tom på människor.

Vittsjö, en kort paus för att gömma oss för solen.

Rätt vad det var hade vi cyklat 75 kilometer och vi stannade vid en lyktstolpe och firade med varm Toblerone-choklad. Nu hade vi kommit ut längs stora vägen norrut och som tur var fanns det cykelbana, annars hade det varit kärvt.

Vi stannade som sagt på ICA Vittsjö och fyllde på med lite choklad och vatten. Jag hade lovat Malte en läsk att dricka men det var inte så viktigt när vi väl kom fram. Tre wienerbröd fick vi med oss också.

På väg mot Halland. Vi kyrkan i Hishult.

Efter Vittsjö började en lite osäker väg som jag bara rekat på karta. Vi lämnade vägen mot Markaryd och hamnade på en fin liten asfaltsväg (efter 1 km grusväg som slutade i en loppis) som tog oss en bra bit västerut. Uppe kring Hannabad var det dock slut på asfalten och vi fick kämpa oss igenom ca en mil plus några kilometer grusväg. Det funkade relativt bra och ingen av oss fick punktering (det var mest jag som var rädd för det). Det var riktigt varmt nu och vi stannade lite då och då och tittade på kartan och tittade på den fina naturen.

Alla gårdar vi passerade såg oväntat välhållna ut men det är lite synd om de som bor där eftersom det enda som finns i form av service är deras egna loppmarknader…

Angående kartan så hade jag en liten papperslapp med de viktigaste byarna men det som vi använde mest var funktionen ”Mina kartor” i Google maps. Jag laddade över .gpx-filen från Strava (som jag använt för planeringen) och sen funkade det bara. Jag kanske borde laddat över kartan till klockan också men med Suuntos senaste uppdateringar får jag inte riktigt till det med de olika apparna så det fick vara.

Det var lätt att hitta vägen och snart cyklade vi under E4 söder om Markaryd. Det var förstås kö och alla bilarna stod stilla på bron.

En fin gårdsbutik. Vi hade tankar på att handla lite men tyvärr fanns det nte plats för något i våra väskor.

Vi stannade vid en fin kurva och firade 100 kilometer med ytterligare ett samtal till familjen och sen rullade vi vidare. Ganska snart blev det ytterligare ett stopp i skuggan och vi slukade glupskt alla kvarvarande Wienerbröd. Nästa mål var Hishult där vi skulle få dricka i affären.

Vi passerade några fina cafeer, gårdsbutiker och en alpacka-farm. Hishult var en fin by med en fin kyrka. ICA var det däremot inte mycket med då de hade stängt en halvtimme tidigare (15.00) så det var bara att bita ihop och trampa vidare. Nu var Laholm nästa chans.

Värmen hade verkligen slagit ett grepp om Halland och det var en utmattad Malte som svängde ner på torget i Laholm och fick sin efterlängtade läsk på ett café.

Paus i Laholm. Fullt med folk på torget. Vi gick aldrig in i mataffären utan hamnade på ett café. Här fick vi tipset av en engagerad innehavare att man ska dricka varmt vatten i värmen.

Nu var det bara 18 kilometer kvar och efter en lite längre paus gav vi oss iväg ut via vattenkraftverket och sedan mot kusten. Vi passerade en enorm häck och snart började vi känna igen oss. Malte var övertygad om att han sett kusinernas bil och det gav extra energi i slutet. Likaså några dextrosoltabletter som vi glatt tuggade i oss.

Framme på västkusten!

När vi svängde in under bron till Laxvik stod klockan på 148 km så vi fick ta ett extra varv runt samhället för att nå målet om 150 km.

150 kilometer!

Det kändes skönt att vara framme och att vi inte fick så ont i kropparna. Vi firade ankomsten med ett bad på stranden och så fick vi mat och husrum. Tack så mycket för det!

Totala sträckan, tiden och höjdskillnader

Alla saker fungerade perfekt på turen, inget gick sönder och maten tog inte slut, så vi får nog konstatera att det gick rätt bra!

Sverige är tjockt på mitten, precis som Monty Python’s brontosaurus-theory.
Publicerat

Sommarjogg mellan Kalmar och Kosta (88 km)

Kalmar slott i morgonsolen.

Det här var kanske en lite otippad sträckning på löptur, men anledningen var att min kompis Jonas hade bestämt sig för att springa mellan Kalmar slott och Varbergs fästning under några dagar i juli och frågade om jag ville följa med en bit på vägen. (Egentligen skulle jag följt med till Växjö på grund av kommunikationerna, men mer om det sen.)

Innan turen

Jag hade tagit det riktigt lugnt på löpfronten några veckor efter min löptur på Roslagsleden och var inte riktigt i form när jag fick frågan om att vara medjoggare, så det fanns inte så himla mycket tid att träna upp sig. Veckan innan fick jag i alla fall till 6 enmilsturer (varav en med ryggsäck) och kände att jag trots att jag saknade både fart och långpass i benen skulle vara i ok skick.

Mina förberedelseturer.

Måndagen 12 juli började närma sig. Värmen hade slagit ett grepp om Sverige och temperaturerna hade varit över 25 grader så länge vi kunde minnas. Det gjorde packlistan relativt lätt, både till vikt och innehåll, men jag tänkte också att det kunde bli kärvt med all sol om det inte var skugga i skogen vi skulle springa i. En keps fick i alla fall följa med på färden. Solkräm och solglasögon glömde jag tyvärr. Så även pulsbältet som jag brukar ha med mig. Det var ingen större fara med det, men jag burkar ha det som måttstock på om jag är redo att ta mig an ett äventyr genom att titta på funktionen Fitness och Freshness i Strava som tar hänsyn till massa parametrar för att ge en bild av hur vältränad man är. Innan förra långturen hade jag varit uppe på 70 och nu var den kring 30.

Jonas och Jonas i startblocken.

Planen var att jag skulle ta mig till Kalmar via tåg från Åhus och möta upp Jonas där. Efter lite snack bokade Jonas in oss på Kalmar slottshotell nära starten och vi bestämde träff där dagen innan.

Angående mat så köpte jag lite blåbärssoppa, 4 marsbars och hade med mig 7 resorb sport samt en dubbelsmörgås med ost. tre delicatobollar fick också följa med i packningen.

Kvarvarande föda efter turen var 1Resorb sportpåse, 1 mars bar, 2 delicatobollar, frukostägget och en deciliter reserv-blåbärssoppa. Det kändes som att det var ganska bra planerat förutom konsistensen på chokladen som blev klurig. Jag hade några dexrosoltabletter också av vilka jag kanske åt 5 st. Tropical var inte den bästa smaken!

Söndag 11 juli

Färden från Kristianstad gick som förväntat eftersom jag åkte tåg- ca 45 minuters försening i Växjö på en drygt två timmar lång resa får väl anses godkänt. Väl framme i Kalmar var det bara några hundra meter att gå till hotellet. Vi satt ute en stund i den ljumma kvällen men gick snart och lade oss utan att följa hela EM-finalen till slutsignalen. Hotellet hade en snygg lapp för frukostbeställning och vi fyllde i önskelistan och bad om att den skulle vara klar klockan 5.45 morgonen efter.

Måndag 12 juli 2021

Starten går.

Vi var nog båda måna om att komma iväg tidigt för att lura värmen så 5.45 hade vi packat ner det godaste ur frukosten (vitamin-drinken dracks på plats) och vi var på väg genom ett tomt Kalmar mot slottet. Exakt klockan 06.00 petade vi på slottets vallgrav/bro och satte igång klockorna.

Första timmen gick genom Kalmar och lngs cykelbanor och gick väldigt fint i morgonsolen. Jonas hade rutten på klockan och jag hade den på telefonen som backup. Någon gång i halvtimmen fick vi stanna upp och tänka och välja väg men i övrigt gick det bra att hitta. Nu var det ju inte så att vi skulle bli diskade om vi rundade ett hörn på fel sätt, men det kändes skönt att vara nära den uttänkta vägen.

Kalmar sund lockade till bad men det hade vi inte tid med idag.

Framåt 9-tiden började mitt vatten ta slut. Jag hade inte hittat min andra flaska och min vattenreningsflaska hade jag nte brytt mig om att fylla på. Jag gick aldrig helt torr då jag under hela färden hade lite blåbärssoppa i reserv samt fram till eftermiddagen sparade frukostjuicen. Vi tiggde lite vatten hos en bonde med hästar och kunde fortsätta. Nästa gång det var dags att fylla på vatten var bara en stund senare, vilket gav en försmak av hur varmt det skulle bli på dagen. Nu hade vi jordbruksmark runt oss och ganska lite skugga som skydd mot solen.

Vi höll i tempot okej men jag märkte ganska snart att mitt standard springa-ensam-tempo var lite långsammare än Jonas så han fick hålla igen lite. Jag inbillade mig att det var rätt bra just idag på grund av hettan och vi pratade lite då och då om taktik och tempo för att vara överens. På några ställen till fyllde vi på vatten och snart började vi sikta på att komma fram till delmålet i Örsjö där vi såg framför oss ett bad och oändliga mängder dricksvatten och skugga.

Infinity-damm.

Först fick vi dock uppleva att landskapet förändrades och vi kom in mer och mer i skogen. Vi passerade några ordentliga kalhyggen och några vindkraftparker. På några platser gick leden genom svåra hyggen med några meter höga björkar. Det tog ordentligt på krafterna och någon gång sprang vi helt sonika en ordentlig omväg på stig för att slippa fastna i buskagen.

Vindkraftpark. Några skumma tyskregistrerade skåpbilar körde omkring på småvägarna och var mystiska.

En sak som vi lade märke till var hur välhållna alla hus och gårdar var. En del tomter och byggnader så ut som tagna ur en katalog, så snyggt underhållet var det. Faktum var att de flesta vi såg också höll på att måla på sina hus (förutom de som skrek på sina hundar att inte jaga och skälla efter oss förstås).

På djurkontot loggade vi efter hand rådjur, kanin, hare, örn och huggorm, men de stora djuren lyste med sin frånvaro, tamboskap borträknad (tack kalv nummer 019 för foto-tillfället)

Kalv 019.

Äntligen kom vi fram till Örsjö (7:27, 55 km ca). Tyvärr var bad- och idrottsplatsen inte så dricksvattenvänliga så vi skippade omvägen till sjön och siktade in oss på kyrkan mitt i byn. Den var väldigt fin och dessutom öppen och bemannad med en trevlig man som försåg oss med kaffe, bullar, saft, vatten och allt övrigt vi kunde önska. Här blev det ett rätt långt stopp till min glädje och när vi satte igång igen kändes det lite bättre.

Örsjö kyrka. Här blev det paus minsann.

Snart var vi lika varma igen och eftermiddagen mot Boda, som var nästa samhälle, gick också i värmens tecken. Vi hade mer vatten nu men i övrigt var både natur, taktik och känsla ganska lik slutet på förmiddagen; fler navigeringsutmaningar, några gå-sträckor i solen, mycket trevliga samtal och mycket vattendrickande. Den här sträckan blev väldigt långsam men vi var båda överens om att det var okej eftersom vi visste att vi skulle komma fram i god tid till Kosta hur sakta vi än rörde oss.

Tiden gick ganska fort trots allt och snart stod vi och valde mat i Boda (63 km, 10:15) på en restaurang med en Karaokesjungande tjej bakom oss. Köttbullar, Fanta citron, våfflor, Coca Cola gjorde att vi fick ny energi. Nu var det sen eftermiddag men fortfarande stekhett så vi kom fram till att bästa taktiken nu var att gå lite längre sträckor när det var sol och jogga i skog när det var skugga. Det funkade rätt bra och vi hade fart framåt i stort sett hela tiden. Jag lärde mig att salt-tabletter är en smart grej som jag ska försöka inhandla till nästa varma tur och vi båda lärde oss att man ska hlålla koll på vattenflaskorna. Jonas ena blev kvar i Boda och jag trodde jag lämnat min på en mur (men hittade den sedemera i ryggsäcken).

En småländsk skog.

Den största överraskningen om landskapet var avsaknaden av tjärnar och badsjöar. Jag hade förväntat mig fina skogssjöar var och varannan kilometer, men det fick jag inte se så mycket av. Om vi lagt upp rutten själv kanske man kunde ställt in den lite mer på det temat, men nu fick man längta efter svalka istället.

Under delar av dagen följde vi Dackeleden. Den var bra utmärkt och bra röjd men lite då och då avvek Coast2Coast oväntat från leden och orsakade oss mycket huvudbry. Vi förstod inte riktigt varför de skildes åt och ibland missade vi att den vek av med några hundra meters skogsorientering som följd bara för att en kvart senare sammanstråla igen med de orangea markeringarna. Ett mysterium som vi aldrig löste.

Mer småländsk skog.

I Boda ringde vi och tiggde till oss ett rum på Kosta Art hotel, det kändes bra att ha en viloplats inbokad. Vi försäkrade oss förstås om att det fanns löpband på gymet innan vi sa ja till rummet.

Gott om porlande vatten var det väldigt ont om…. Här är en bäck.

Min egentliga plan var att följa med till Växjö dagen efter också som sagt men lite senare på eftermiddagen gjorde jag en överslagsräkning och kom fram till att jag nog skulle lämna Jonas redan i Kosta, dels för att jag höll lite lägre tempo, men också för att spara mig lite i värmen. det var inte förrän på kvällen jag fattade det slutgiltiga beslutet, trots att Jonas påpekade att man alltid ville sluta på kvällen och att man alltid ville fortsätta när morgonen kom.

Sista kilometrarna mot Kosta gick genom ett joggingspår som såg helt oanvänt ut samt en lång raksträcka längs stora vägen i byn.

Världens bredaste stengärdesgård.

Vi stannade klockorna på 88,2 kilometer och lite mer än 14 timmar. Vi var nu på en höjd av 250 meter (starten var på 0).

Höjdkurvan pekade uppåt hela tiden men stigningen var blygsam.

Kosta art hotel var väldigt fint och vi unnade oss god middag med både öl och läsk. Det blev en tidig kväll (kring 22).

Tisdag 13 juli

Vi hade beställt frukostpaket till 4.45 på morgonen och jag följde Jonas ner till receptionen och vinkade farväl. Det var molnigt och duggregnade lite försiktigt så det kändes perfekt att börja så här tidigt.

Jag kände mig stel i kroppen men i övrigt var jag inte alls så påverkad av turen. Jag hade sparkat in tån i någon sten i skogen så den ömmade lite och så men inga skavsår eller blessyrer i övrigt, det var skönt.

Det gällde inte mig, jag ångrade mig lite som Jonas hade förutspått men ändrade inte mitt beslut utan gick upp och slumrade några timmar till. Därefter en fin frukost med papperstidning(!) och sen började jag hemresan: Buss till Lessebo, vänta, Tåg till Alvesta, vänta, tåg till Kristianstad, vänta, skjuts hem till Åhus!

Efterord

Eftersom jag inte brukar springa med någon annan på längre turer var det här en perfekt test på om jag tycker det är kul och jag fick nog lite mersmak. Man kan hjälpas åt och prata taktik på ett annat sätt än om man är själv. I den andra vågskålen ligger förstås att man måste ta hänsyn och anpassa tempot lite grann men det var inget som jag upplevde som något problem den här gången alls.

Salttabletter ska jag komma ihåg också samt att anpassa dagen efter vädret och göra som Jonas tänkte för dag två och framåt att man springer tidig morgon och kväll och tar en lång siesta mitt på dagen för att klara värmen.

Jag hade med en vattenreningsflaska men den var det ingen nytta med på grund av torkan och att det fanns hus med folk i, men den ska fortsätta få följa med som säkerhetsåtgärd. På en gård tog vi vatten utan att fråga då de inte var hemma, men i övrigt hittade vi husägarna och fick prata om allt från vaccinationer och vildsvin till travhästar och historia om byn vi var i.

Jag visste också att mars-choklad blir svåräten när den är rinnande, kanske får jag komma på någon annan föda, som en nötblandning som inte smälter eller så….

Översiktsbild över löpturen.

Själva leden och sträckningen var helt okej. Jag gillar ju svensk natur men det var egentligen bara två typer av landskap man passerade och jag är lite bortskämd med mer variation ärligt talat. Jonas hintade sen om att Stora mosse nationalpark var en höjdare, den skriver jag hellre upp på listan än att göra den här löpturen igen. Som jag skrev tidigare hade lite skogssjöar kunnat väga upp den. Det var oväntat lite samhällen också, något som jag inte hade trott. En mack och en korvkiosk till hade varit trevligt, inte bara för mig, utan troligen också för befolkningen!

En annan sak jag ska sno från Jonas är att, om jag springer flera dagar i sträck, ha en checklista till start och mål som jag följer, typ- ladda telefon, fyll vatten, stretcha, äta osv.

Här är länken till springturen på Strava: https://www.strava.com/activities/5631361081/overview

    Och slutligen ett stort tack till Jonas för att jag fick följa med en bit på vägen!

    Publicerat

    Hela Jämtlandstriangeln på en dag!

    Sylarna i fjärran

    I många år har jag klurat på hur det skulle vara att springa Jämtlandstriangeln. Jag har varit där flera gånger på vintern men aldrig utan snö så jag vet lite om området, men först nu har jag svaret på hur det är att ta sig den 47 km långa sträckan till fots på en dag.

    Jag och Liselott (min fru, red. anm) bokade resan i somras för att ha något att se fram emot när hösten börjat. Andra helgen i september bokades in med flyg, hyrbil och boende på Storulvåns fjällstation.

    (En parallellhistoria till min joggingtur är att Liselott fick ont i ryggen och inte följde med på själva löpning, men det är en annan saga.)

    Packning

    Vi följde väderleksprognosen slaviskt dagarna innan avresa och vädret skiftade mellan ösregn och uppehåll, mellan snö och sol, men de sista dagarna stabiliserades prognosen kring 5 grader och på sin höjd lite duggregn. En perfekt löpdag helt enkelt.

    Jag körde med min 12 liters Salomonryggsäck med ungefär följande innehåll:

    • 4 mars-choklad (jag åt 2,5)
    • Nästan ett paket Singollakex (hälften gick åt)
    • 6 resorb sport påsar (Två gick åt men jag startade med två i vattenflaskan.
    • Min favoritvattenflaska a 7 dl (full från början och fylldes på en gång bara vid Blåhammaren)
    • Telefon
    • Karta. (kollade en gång) .Kompass hade jag i telefonen och på klockan
    • extra t-shirt (oanvänd)
    • fingervantar (oanvända, men de kunde nog varit bra i blåsten om jag orkat ta på dem)
    • tunn mössa (jag körde med en tjockare istället som jag tog av och satte på i takt med att det blev lä eller vind.
    • tunn regnjacka gjord för cykling (låg oanvänd)
    • extra strumpor (användes inte men jag borde nog bytt i Blåhammaren)
    • Två compeed plåster och två vanliga (låg oanvända) Jag hade med första förband, men glömde lägga ner i löpryggsäcken.

    (Varför jag är så pretto-noga med att skriva upp varje liten skruv jag har med mig? Jo: För att komma ihåg själv, men också för att jag saknar sånt här på andra resebeskrivningar för att ha något att utgå ifrån.)

    Utöver detta hade jag en buff på mig hela tiden och långa byxor, lång tröja samt vadskydd och mina sönderfallande Saucony Kinvara 10. Skorna var lite hala på spängerna och i leran men jag var rätt försiktig och ramlade inte någon gång.

    Bilvägen från Östersund flygplats var ca 2 timmar med en paus i Åre för lite proviantering. Vi var framme vid fjällstationen vid 21 och då hade receptionen stängt så de lämnade nyckeln i ett kuvert. I kuvertet fanns även en parkeringsbiljett.

    Etapp 1- Storulvån till Sylarna 16 km

    Just startat och kommit ut ur skogen.

    Jag gav mig av rätt tidigt på morgonen, ca 06.20. Frukosten öppnade 7.30 så det var inte en optimal start att leva på gårdagens hamburgare i Åre, men jag ville komma tillbaka tidigt för att hänga med Liselott.

    Det var redan ljust 6.20 eftersom solen gick upp 06.25. Det var alltså inte tal om att ha pannlampa, även om den var med i stora packningen. Första kilometrarna var väldigt sköna och jag sprang helt själv i lä bland träden. Leden är väldigt väl utmärkt och det enda man riskerar om man springer bredvid är att bli blöt. Vinterleden och sommarleden går ofta ganska nära varandra men följ sommarstenarna, det är enklast.

    Det var gott om spänger längs leden.

    Efter ett tag började det dyka upp en del tält och människor som just vaknat men jag var i stort sett själv hela vägen upp till Sylarna, där det för övrigt blåste rätt rejält. Det var kul att återse fjällstationen igen. Sylarna var redan snöklädda och var en väldigt fin kuliss mot höstfärgerna i dalarna. Jag hamnade mitt i frukosten på fjällstationen men valde att äta lite kex och fortsätta istället. Tiden stod nu på ca 2 timmar. Jag hade räknat med ca 7:15 h så det gick i lite högre tempo än planerat.

    Man kan gå bredvid spången men det kostar…

    Till saken hör att jag inte brukar springa så fort på sådana här äventyr så jag brukar ta i ordentligt i planeringen.

    Etapp 2- Sylarna till Blåhammaren. 19 km.

    Jag sprang ned till en bro vid en bäck igen (ca 30 min) och vände upp mot Blåhammaren. Den här sträckan var lite sämre spångad än den förra. Eller tanken var väl god, men plankorna var mycket äldre, så efter 2:51 h var det kört med skorna och strumporna. jag tycker det brukar vara ganska skönt egentligen när det händer för efter det kan man bara springa på utan att hoppa mellan tovor eller vara så försiktig. Det enda som händer är att det blir kallt två minuter tills kroppen värmt upp vattnet så det är ingen fara om man springer så kort som jag gjorde. Är det flera dagar är det förstås större risk för skoskav och sånt (och att man fryser mer) men inte den här gången.

    Fina höstfärger.

    Det var ett vad ca 30 minuter innan Blåhammaren där jag utnyttjade att jag redan var blöt så jag kunde bara springa rakt genom vattnet- till en vandrare som fastnat på en stens stora förtret.

    Det var en hel del renar ute och gick längs hela löpturen. Det är fina inslag i landskapet som gör att man känner att man verkligen är i fjällen!

    En nyfiken ung ren.

    I slutet på den här etappen brantade det på en hel del men det var inte alls så farligt som jag hade föreställt mig. Blåhammaren var typ helt tom när jag kom dit, alla hade nog börjat gå redan. Sträckan tog 2 h 30 minuter vilket var jämförbart med första sträckan.

    Etapp 3. Blåhammaren till Storulvån. 12 km.

    Röset vid Blåhammaren.

    Den här etappen var enligt utsago den enklaste med mest utförslöpning och inte så lång som de andra (12 km) Så jag pallrade mig iväg ganska snart utan speciellt mycket vila eller proviantering. Första halvtimmen gick jättebra. Sen började jag av någon oförklarlig anledning att blöda lite näsblod. Jag tvättade mig i en bäck vilket fick till följd att jag fick blod i hela ansiktet och en förbipasserande trodde att jag trillat och behövde hjälp.

    Här såg jag också några cyklister som sladdade omkring. Jag trodde (sen mina miljarders timmar mtb-cykling på vandringsleder förr i tiden) att det var allmänt accepterat att man inte cyklar i gegga för att det gör så djupa spår (att man alltså mest cyklar när det är torrt och låter bli om det är dålig bärighet), men så är det tydligen inte längre. Jag får lära om helt enkelt:)

    Andra halvtimmen var rätt lugn, man kunde tydligen gena och ta vinterleden och spara 2 kilometer vid ett ställe men jag valde omvägen på 6 km.

    Gott vatten.

    Allra sista biten i fjällskogen när man såg fjällstationen gick oändligt långsamt, men med lite självövertalning stod jag snart vid ledens start igen och pustade ut. Totalt tog turen ca 6 timmar och 10 minuter (exkl. 2 pauser a tio minuter) med ca 1200 höjdmeter. Jag kände mig bara lite stel i benen efteråt, inte alls så farligt, men det förklaras förstås delvis av min låga fart.

    Inga kroppsliga blessyrer även om jag sparkade in stortån i en sten några gånger av misstag.

    Fina vidder.

    Epilog

    Det här var en perfekt tur för en dag med lite inslag av äventyr, men också ganska safe. Vill man kan man korta ned turen med ca fem kilometer om man inte springer ända upp till Sylarna och ytterligare tio om man viker av efter halva etapp 2 och springer de tio tillbaka till Storulvån redan då. Jag träffade en tjej som sa att man kunde spara 2 km i slutet om man tog vinterleden när det var ca 6 km kvar, med mer risk att bli blöt, men det återstår att bevisa. Det var perfekt som en hösttur också, men några veckor till och man får nog räkna med snö.

    En stor eloge till alla som hjälper till att hålla ledens spänger i skick, det underlättar verkligen för oss vandrare/joggare.

    Publicerat

    Att springa hela Höga kusten-leden, 130 km, i ett sträck, kan det vara något?

    slåttdalsskrevan
    Slåttdalsskrevan i Skuleskogen i soluppgång, 03.25

    Klockan 12.15 en dag mitt i juni 2020 stod jag vid norra brofästet vid Höga kusten-bron i värmen och undrade vad jag höll på med. Familjen hade just släppt av mig vid hotellparkeringen och jag hade krängt på mig ryggsäcken och hittat de första orange vägvisarna ner mot vattnet. Jag tappade vattenflaskan efter 10 meter (som en Deja vu från min första vätternrunda när jag tappade cykelpumpen i starten) och ångrade i den stunden att jag inte hittat mitt vätskesystem på grund av att vi byggde om köket hemma just då.

    Planeringen för den här dagen började ungefär en månad tidigare, så jag tror vi startar där…

    (Den här beskrivningen är ganska detaljerad, delvis för att jag själv inte hittat svar på mina mikrosopiska frågor inför turen, men också för att komma ihåg hur jag tänkte själv till en annan gång.)

    Träningen inför

    Min träning ändrades inte nämnvärt inför loppet förutom att jag på lördagen innan (6 dagar före) sprang ett tvåmilspass runt Edsviken och sedan vilade så mycket jag kunde. Under året (de första fem månaderna ca) hade jag sprungit 750 kilometer och simmat 46 km. Mestadels hade jag sprungit etapper om ca 7-9 kilometer, oftast i skogen. Back-mässigt hade jag fått ihop sammanlagt två pass, ett i Väsjöbacken och ett i Hammarbybacken. Längsta passet totalt var 20 kilometer. Jag tror jag sprang ca 20 km en handfull gånger under våren. Så här i efterhand kanske jag borde sprungit några längre pass till, men det är svårt att öva på timme 20-24 oavsett tycker jag. De sista fem passen sprang jag med ryggsäck vägande mellan tre och fyra kilo, och det var väldigt nyttigt. Jag kanske borde börjat tidigare med ryggsäckslöpningen så att jag blev mer bekväm i det.

    Planeringen

    Tankarna på Höga Kustenleden har funnits ganska länge men inte förrän vi bestämde ett datum när det passade hela familjen kunde planeringen börja på allvar. Planen var att locka med hotell (och hotellfrukost) för att utöver den fina naturen få med familjen. Egentligen hade jag tänkt att Jämtlandstriangeln skulle vara mer lagom men tankarna styrdes sakta över på Höga Kusten av oklar anledning.

    Planeringen gick mestadels ut på att läsa race reports från Höga Kusten ultra som går samma väg vid ungefär samma årstid, att läsa in mig på kartor och den alldeles utmärkta sidan: https://hogakustenleden.com/ , samt https://naturkartan.se/sv/hogakustenleden där i stort sett allt man behövde veta fanns samlat. Utöver inläsningen var det lite jobb med att fixa i ordning utrustningen. Några exempel på val som jag gjorde:

    • Jag valde att köra med stavar. De vi hade sen tidigare resor vägde lite mycket, så den enda investeringen jag gjorde var ett par kolfiberstavar från Camp som visade sig väl värda investeringen på 615 kr. Jag behöll gummipluppen undertill för att få bättre grepp på stenar, men det hade jag kunnat skippa. Jag hade med cykelhandskar, men eftersom jag bara körde med stavarna i sammanlagt kanske två timmar var det onödigt.
    • Jag struntade i vätskesystem och körde bara med vattenflaskor på grund av att de brukar vara enklare att fylla på i djungeln. I efterhand visade det sig vara så torrt att det inte spelade någon roll, plus att jag inte hade någon tid att passa, däremot satt de på sidan av ryggsäcken lite för långt bak, jag borde väl haft minst en på framsidan för att kunna dricka lite enklare.
    • Jag hade två dropväskor som familjen lämnade vid 42 och vid 78 kilometer. Det var bra, men jag hade nog haft nytta av en väska till vid ca 100 km. Affären vid Köpmanholmen jag satte min tillit till var stängd när jag kom förbi så det gick inte enligt plan.
    • Skor var hela tiden en liten fundering. Jag köper sällan nya skor och har oftast bara ett par aktiva löpskor i taget eftersom jag springer ner skor jag gillar till molekyler innan jag byter. (jag slänger dem sällan, utan de förpassas till bra-att-ha-i-trädgården). Nuvarande par var Saucony Kinvara 10, ett par lätta skor med lågt drop och knappt någon slitstyrka eller sula med grepp alls. De fick de bli och sen ett par av de gamla Sauconyskorna i en av drop-väskorna. Om det inte hade varit bra väder hade jag troligen varit chanslös på hala stenar och klipphällar med dessa skor, men som det utvecklade sig gick det utmärkt med dessa!
    • Andra saker jag är lycklig att jag packade ner var keps, solkräm, powerbank med laddar, och elektrolytdricka (eftersom det var så varmt blev detta en viktig komponent).
    • Jag hade inte med mig någon vattenrening, vilket troligen hade varit en trygghet, så det kan man tänka på om man vill vara på den säkra sidan.
    • För er som har en Suunto Ambit Peak 3 Sapphire klockan kan jag meddela (eller mest som en note to self) att batteriet tappar ca 10 procent per timme och att man efter 24 timmars löpning har gjort av med 62 % av minnet (en sekunds uppdatering), eller något mindre då jag hade några aktiviteter kvar i klockan sedan tidigare.
    • Packningen i dropväska 2 (87 km)
    • Packingen på ryggen
    • Packningen i dropväska 1 (42 km)
    Själva planen (som jag sen glömde hemma) visade var jag skulle kunna befinna mig vid olika klockslag. Den togs fram dels genom att kolla på resultatlistor på HCU men också på det smarta sättet att jag tog snittet mellan rekommenderad vandringstid / 2. Det visade sig stämma okej med tillägget att det gick 2 timmar snabbare och att första halvan tog 10:30 h och andra 13:30 h. (Värt att notera är att jag sprang mitt långsammaste mest hela tiden och att jag inte försökte mig på att springa fort överhuvudtaget, utan uppleva och ta det lugnt istället. Så- nu är det sagt för alla som tyckte det tog för lång tid.)

    Eftermiddagen och kvällen dag 1 (fredagen)

    Första timmarna gick väldigt bra. Jag fann mig i ett tempo kring 5.30/6 min/km första milen. Några missöden med insparkade tår i rötter och stenar fick mig att vakna till ibland och inse att det kunde ta slut med ett oförsiktigt snedsteg. Nu klarade jag mig med blåa tår, som förblev blåa även långt efter målgång. Nu pratar jag bort det ganska lättvindigt, men när det hände skrek jag högt rakt ut och insåg att det kunde innebära slutet på turen, eftersom jag lovat mig att inte plåga mig fram till vilket pris som helst. Tankarna gick också till den där fusk-hästen som hade nerv-snittat sig och jag klurade på hur många människor som provat samma saker…

    Höga Kustenbron i starten

    Vattentillgången skulle visa sig bli den största faran för fortsatt/angenäm färd. I stort sett allt vatten i naturen var uttorkat och det var långa sträckor uppe i bergen där man inte hade tillgång till civilisation där man kunde be om vätska. Precis innan Lappudden där jag skulle få tillgång till min första väska tog jag den sista klunken vatten jag hade med mig (även om jag brukar tjata på barnen om att man aldrig ska dricka den sista klunken) och fick springa torr sista biten. Det var en härlig känsla att sladda in vid väskan, sätta sig på en stubbe och svepa en halvliter blåbärssoppa! Jag hade också lite förkokade tortellini med pesto och köttbullar som jag inte fick i mig många gram av på grund av värmen. Dricka gjorde jag desto mer.

    Det var ganska glest med folk utefter vägen. Första dagen träffade jag ett tiotal människor och andra dagen något fler när jag började närma mig Ö-vik.

    Timmarna flöt på ganska bra och jag hamnade ganska snart i någon slags meditativt tillstånd med fyra växlar. (Det här är förstås en efterkonstruktion för att kunna förklara mig lite):

    • Platt grusväg eller asfalt (ja, det var säkert 1,5 mil asfalt sammanlagt): Långsam löpning med några promenadsteg då och då för att dricka eller ta en bild, särskilt när det var varmt, då var det skönt att gå i skuggan för att samla kraft till nästa långa soliga sträcka. Tempo ca 5.30-7 min/km.
    • Skogsstig: Långsam jogg med ganska mycket fokus på att inte ramla på stenar och rötter. Tempo ca 6-9 min/km.
    • Uppför: När jag var pigg, dvs de första två etapperna, så sprang jag på lite även i de brantare uppförslöporna, men sen övergick jag till att alltid gå uppför, oftast utan stavar, men ibland även med. Raskt promenadtempo alltså. Tempo 10+ min/km. Det var ibland lite svårt att tvinga sig till att ta det lugnt. Det var trots allt en ganska lång sträcka och jag var lite osäker på hur det skulle vara i slutet och hur branta bergen var längs vägen.
    • Nedför: Under tidigare långpass har jag upplevt att det ”farligaste(mest riskfyllda)” har varit nedförslöporna så här var jag extra försiktig och jag tror man kan kalla det långsam jogg här också, även fast jag ibland med stavars hjälp mest gick nedför där det var brant. Tempo 10+ min/km.

    En av de stora fördelarna med att springa mitt i juni var ljuset. Det blev aldrig mörkt och eftersom kvällen fortsatte natten igenom blev jag inte heller så trött. Jag tror att det var det som det berodde på i alla fall, eller att jag vid något tillfälle tryckte i mig en halv gel som innehöll koffein. Jag dricker inte kaffe så min kropp blir verkligen starkt påverkad av koffein, så även en liten mängd inbillar jag mig håller mig pigg länge. Att jag hade med fem geltuber var inte nödvändigt då jag uträttade sträckan i makligt tempo, men jag tog med dem för säkerhets skull, då jag vet att man förutom att bli pigg även kan bli glad av dem.

    Jag måste också passa på att ge en stor eloge till ledmarkörerna längs leden. På bara ett fåtal ställen kände jag mig osäker och jag sprang bara fel typ tre gånger, och då bara några hundra meter. Överallt där leden svänger eller tar av från en väg finns det skyltar och de orange markeringarna är både väl målade och i hög frekvens.

    Dropväska 2 hade familjen gömt bakom en trädstam vid naturum Skuluberget. här bytte jag till en varmare tröja och åt inte heller nu nämnvärt av min pasta med pesto och köttbullar. Tyvärr. Jag lyckades däremot dra till höger arm lite på något sätt så varje gång jag började springa efter denna paus fick jag linka som en halt hund för att komma igång. Det gick inte över under resten av turen och en vecka senare har jag fortfarande känningar, om än inte lika mycket.

    Vid flera tillfällen passerade jag sjöar eller stränder där jag ville stanna och bada, men tyvärr hade jag inte packning för det, men det skulle jag nog kunna tänka mig nästa gång.

    Skuleskogen natten mellan fredag och lördag

    Skuleskogens rullstenar

    Så kom jag då till Skuleskogen som jag längtat efter hela kvällen. Jag kom in från Entré Syd och vägen upp var ganska väl spångad med bara några partier där klappersten och branter omöjliggjorde träspänger. Backen upp till Slåttdalsskrevan var ganska brant och den tycktes aldrig ta slut. Jag kan tänka mig att den i dagsljus och piggt tillstånd inte alls är så lång, men för mig blev den den längsta delen på hela dygnet. Så kom jag upp till toppen söderifrån.

    Skueskogen, södra delen av Slåttdalsskrevan.

    Första anblicken av den skreva man kommer till var inte så imponerande, men jag höll god min och fotograferade lite plikktroget. När jag sedan kom över ett krön och fick se den riktiga slåttdalsskrevan var all trötthet som bortblåst. Till råga på allt kom jag dit precis i soluppgången och ena väggen badade i varmt rödgult ljus. Det var helt vindstilla och jag var helt ensam kl 03.20 så upplevelsen blev magisk.

    Jag stannade en stund och sprang sedan ner på hällarna norr om skrevan och mötte den uppgående solen än mer. Vägen ner till Entré Nord gick lite långsamt men det var en fin backe där man tidvis sprang bredvid en ravin med ett vattendrag i botten.

    Vid Entré Nord glömde jag min keps vid rastplatsen och jag fick springa tillbaka och hämta den, något som tog lite på krafterna, trots att det bara var några hundra meter. Jag funderade på om jag skulle lämna den, men insåg att den behövdes under de soliga timmarna.

    Förmiddagen dag 2 (lördagen)

    Redan 06.30 var det för varmt för att ha på sig den varma kvällströjan, något som siade om hur varm dagen skulle bli. Jag bar på rätt mycket extra vatten för säkerhets skull och fyllde på var jag än hittade nytt.

    Affären vid Köpmanholmen hade tyvärr inte öppnat när jag kom dit, så min frukostplan gick åt fanders. Färden fick fortsätta med en mars-chokladkaka i magen istället.

    En väldigt fin sträcka var att springa längs vattnet och alla stränder innan Balesudden.

    Berget innan Balesudden var däremot inte alls angenämt för en trött löpare. Skogen var visserligen väldigt fin, men det var upp och ner, och upp och ner, något som jag inte hade föreställt mig. Kanske var det just att det var oväntat som var det som gjorde att jag tror detta kändes som en av de tyngsta delarna utöver Skuleskogen uppför.

    De mest krävande delarna förutom berget vid Balesudden och Skuleskogen var faktiskt de till synes oändliga grusvägarna som band ihop de fina skogsvägarna. I värmen fann jag mig leta efter skugga för att inte spendera för mycket energi. Men med idogt gnetande kunde jag snart se det sista berget torna upp sig framför mig i Ö-viks utkanter. Jag tog en sista paus och ringde efter familjen och bad dem möta mig med något kallt att dricka. En titt på klockan och en överslagsräkning gav att jag skulle komma en bra bit under ett dygn. Jag fick lite beslutsångest nu när jag var så nära att ha hållit igång löpningen så länge och beslutade mig faktiskt för att sakta in lite. Jag tog fram stavarna eftersom jag hade märkt att farten sjönk betydligt när jag hade dem framme. På väg uppför berget mötte jag en tjej med stora rosa glasögon och en stor hatt. Jag funderade på om jag hallucinerade, men det visade sig vara ett kollo eller något vid tjärnen där uppe. Jag mötte fler utklädda människor senare.

    Så fick jag äntligen se Örnsköldsviks skyline från ovan. Jag rundade stationen precis vid hoppbacken och följde markeringarna ända fram till pidestalen som utgjorde målet för min 24 timmar, 4 minuter och 7 sekunder långa löptur.

    Jag lade mig på marken och tittade upp på trädkronorna som gav skugga och var ganska nöjd med livet just då. Familjen kom med dricka och hotellet de bodde på låg bara två hundra meter bort. Jag fick åka bil dit.

    Väl på hotellet låg jag och vilade hela eftermiddagen och slumrade till några gånger. Men det var inte förrän framåt natten som jag somnade på riktigt. Kanske var det även nu koffeinet som spökade?

    Efterord

    Det korta svaret på frågan om jag rekommenderar alla att ta en liknande tur är ett stort JA! Om man inte känner för att springa hela vägen kan man starta vid Skuleberget och får då med sig det gottaste på väg upp mot Örnsköldsvik, då blir det en mer överkomlig dagsetapp.

    Jag tror att dropväskorna låg på ungefär rätt ställen, men för att vara mer oberoende av butiker borde jag nog bett om en också vid Köpmansholmen någonstans. Att starta kring lunch och vara framme förmiddagen efter var också lämpligt tycker jag.

    Vilken tid man ska räkna med är svårt, men jag tror att 20-26 timmar är ganska sannolikt om man inte gör illa sig förstås, då kan det dra iväg ordentligt.

    Publicerat

    598 km solocykling mellan Stockholm och Skåne

    Cykeln kittad för avfärd. Merida Reacto 7000 med Ultegra Di2 växlar.

    Vi har sedan några år haft ett sommarhus i Åhus, Skåne och när jag fick möjlighet att köpa loss en fin, bättre begagnad racercykel (Merida Reacto 7000 med Di2-elektroniska växlar) föddes en idé om att testa att cykla sträckan mellan norra Stockholm och Åhus i ett sträck. Skälet till att jag fick för mig att göra det på en gång var att jag inte trodde jag skulle känna mig sugen på att cykla vidare dag två efter att ha vaknat upp efter en vätternrunda några gånger som ju är omkring halva avståndet.

    Rapsfält utanför Södertälje.

    Förberedelser

    Jag cyklar varje dag, året runt till och från jobbet i centrala Stockholm, ca 9,5 kilometer. Det är och har varit min grund till träningen de senaste 20 åren. Jag har under den tiden också utvecklat en bra förmåga att cykla i lagom tempo utan att bli särdeles anfådd eller svettig, något som jag återkommande har nytta av i olika situationer.

    Rekognoceringen av vägen gjordes främst via Internet och det var faktiskt inte helt lätt. Google maps valde jag av gammal vana men jag stötte ganska snabbt på begränsningar i informationsdetaljerna. Bland annat kan man ju inte se vilket underlag man kommer att cykla på, något som för mig var viktigt då jag hade smala däck på cykeln. Jag insåg snart att jag kunde rita upp en översiktlig väg, men fick förlita mig på att leta mig fram och ändra mig på plats om det skulle bli nödvändigt.

    De personer jag frågade om råd inför turen avrådde och tyckte mest att det var en onödig idé, något som fick mig att bli än mer nyfiken på hur det skulle vara. Jag läste lite om Randonnécykling och konceptet Audax-cykling blev bekant inom vilken man cyklar en förutbestämd sträcka på en viss tid. Där fick jag lite tips på vilken hastighet man kunde förväntas hålla och lite sånt.

    Inför turen gjorde jag också en lista på restauranger, mackar, cykel- och sportbutiker samt deras öppettider för att ha det förberett om det skulle behövas. I tillägg räknade jag ut avstånd till mål och till nästa stad från ett antal olika ställen för att ha någorlunda koll på var jag var och hur lång tid jag hade till nästa potentiella depå. Exempelvis:

    ” 340 Eksjö: Pizzeria Via venetto 11-21 mitt i stan, OKQ8, öppet dygnet runt. Vid rondellen. Willys precis innan, Gulf bensinstation också precis innan, 30 km till Vetlanda härifrån, 105 till VÄXJÖ”

    Eftersom familjen ändå skulle åka ner mot Skåne kom vi fram till att de skulle åka med bilen på kvällen och stanna över i Eksjö på vägen ner. På så sätt skulle jag ha lite närmare till hjälp om det skulle behövas.

    Packning

    Packningen på cykeln konfigurerade jag enligt följande:

    • Sadelväska: Cykelreparationsprylar (kedjebrytare och länk), 2 extra slangar och repsats för slangar, däckavtagare.
    • triangelväska under ramen: Vind/regnjacka, 1 buff i merinoull, 1 vanlig buff, långa handskar (utan vaddering tyvärr), mössa, 2 mars-chokladkakor
    • Ramväska: Telefon, powerbank, laddare till klocka (Suunto Ambit 3 Peak) och tele. 2 energi-gel, 3 energikakor, lite kex och ytterligare några mars-chokladkakor.

    En liten pump och två vattenflaskor, en 700 ml (med vatten) och en 500 ml (fylld med elektrolyt-sportdryck) satt också på vid starten. Två baklampor och en påtejpad kraftig ficklampa där framme blev nattkonfigurationen.

    Stockholm till Nyköping

    Färden började vid 08.30 på tisdag morgon efter att barnen gett sig av till skolan. Vägen till och genom Stockholms city kan jag utan och innan så den gick fint. Vid Liljeholmen stötte jag på en sur dam som minsann upplyste mig om att jag cyklat mot rött, vilket jag inte gjort. En man som dök upp från ingenstans såg till att hon blev ordentligt tillrättavisad och jag fortsatte min färd söderut.

    Jag gjorde tidigt i planeringen ett val att cykla via Södertälje istället för Skanssundet för att slippa stå och vänta på en färja. Nu i efterhand är jag inte säker på att det var så smart att cykla via Södertälje på grund av felcyklingar enligt nedan, men det är ju lätt att vara efterklok.

    Första och största hindret kom vid Vårby/Kungens kurva. Jag har dålig koll på vilka förorter som ligger var och kunde därför inte riktigt orientera mig med hjälp av skyltar, utan fick förlita mig på kartan i telefonen. En riven cykelbro ställde till det å det grövsta och jag tror att jag cirklade runt i 30 minuter innan jag lyckades krångla mig förbi den platsen. Ner mot Södertälje hade jag tänkte cykla gamla landsvägen som jag känner till väl, men på något sätt kom jag på fel sida och var tvungen att återigen förlita mig på telefonen. Den visade in mig på skogsstigar och grusvägar, något jag inte alls uppskattade, förutom att naturen var fin.

    Vädret var fint, vinden något kraftig men ändå lyckades himlen klämma ur sig en ordentlig störtskur precis när jag passerade Södertälje. Det kom ytterligare en skur en kvart senare, men efter det var resan helt torr.

    Jag var ganska trött psykiskt efter alla felcyklingar men nu öppnade sig en fantastisk landsväg som tog mig mot Nyköping nästan utan kartkontroller eller felcyklingar. Nu var jag äntligen på rull! Första lite längre stoppet blev på Max söder om Nyköping där jag åt en sen lunch bestående av hamburgare och Coca Cola. Här är det väl dags att erkänna mitt hemliga trick för att hålla mig pigg också; jag dricker inte kaffe eller något annat med koffein i till vardags. Tack vare det och en rejäl dos placebo så inbillar jag mig att jag när jag väl får i mig koffein så blir jag väldigt pigg och i stort sett immun mot att bli sömning (i alla fall de första timmarna). Just på den här resan funkade det perfekt och jag kunde utan större problem hålla mig vaken över en natt.

    Nyköping till Linköping

    Cykelpendlare i Norrköping blir uppmuntrade på vägen.

    Färden mellan dessa städer passerade först Krokek och skogarna runt Kålmården. Här fick jag min längsta nedförsbacke hittills ner mot Bråviken, snacka om skön belöning att få glida på i över 45 knyck i mer än en kilometer! Norrköping var lite klurigt att hitta rätt igenom men här körde jag faktiskt efter skyltar och med minnet av min barndoms resor med bil till Skåne som faktiskt passerade genom Norrköping centrum så trixade jag mig ut på andra sidan med hedern i behåll.

    Innan Linköping tog jag en kexchoklad och fyllde på lite mars-choklad på en , såg Göta Kanal, gjorde ett tafatt försök att hänga på en träningsgrupp med 30 cyklister som var ute på tur (jag stod still när de passerade och det var lönlöst att komma ikapp, men jag försökte i alla fall). Familjen kom ikapp i Linköping och min dotter såg mig på långt håll och de sladdade in på en parkering vid ytterligare en vägkrog och vi bytte några ord över en middag. Min usla men stora powerbank på 16000 mAh, tog nästan slut efter en telefonladdning, så jag bytte till uttagsladdare med familjen och fortsatte sedan mot Mjölby som var nästa anhalt.

    Linköping till Mjölby

    Sista timmen med sol på väg mot Mjölby.

    Linköping var lite klurig att komma ur då jag inte visste riktigt vad de olika förorterna hette, men till slut hade jag passerat flygvapenmuseet och var på väg mot Mjölby. Solen höll på att gå ner nu och ljuset mot naturen runt mig gjorde varje skogsdunge och allé till en tavla. I Mjölby skymde det och jag gjorde mig redo för att möta den småländska natten.

    Mjölby till Vetlanda

    Min vana trogen höll jag så länge som möjligt på att tända framlampan till cykeln fast jag visste att batteriet hade minst en natt på max ljusflöde ca 1000 kina-lumen (torde vara cirka hälften på riktigt). Först när det var riktigt mörkt satte jag på lampan. Den gav ett stabilt och starkt ljus som också utstrålade låtsasvärme så jag cyklade (nästan) och njöt i min ljustunnel. Glädjen blev tyvärr kortvarig. Bara någon timme senare började lampan att flacka och till slut gav den upp helt. Jag hade ingen reserv med mig och fick helt enkelt fortsätta genom natten i totalt mörker. Som tur var hade trafiken nästan upphört helt. Jag var före färden lite orolig för långtradare och galna bilister på just den här sträckan, men jag hade i stort sett vägen för mig själv.

    Nu började vinden tillta och jag fick klä på mig allt jag hade i väskorna för att kunna cykla vidare. Temperaturen kröp långsamt ner mot en handfull plusgrader när natten sänkte sig över skogen och min väg.

    Jag började närma mig Eksjö. Jag frös otroligt mycket nu och hade två val: Antingen cykla in i Eksjö till hotellet där familjen låg och sov och få lite värme (det skulle vara några kilometers omväg) eller också kunde jag cykla till en vägrestaurang i utkanten av byn och även där få lite värme innan jag fortsatte. Jag valde vägrestaurangen. Sagt och gjort cyklade jag ut till handelsplatsen där den låg bara för att upptäcka att den inte alls var nattöppen. Nu var jag ännu längre från hotellet och valet stod mellan en lång väg tillbaka eller ytterligare flera mil till Vetlanda. Jag cyklade vidare.

    Det var nog den jobbigaste biten på hela turen jag gav mig in på. Vinden var stark och tog ifrån mig all värme jag hade i kroppen och ersatte med en stelhet som närmast kan liknas vid att vara gipsad. Jag fick knappt upp telefonen i Vetlanda och jag tror jag fick använda röststyrningen för att navigera mig fram till restaurangen. Som tur var var den öppen och jag stapplade in i värmen. Vid kassan fick jag en gratis äppelpaj för att få upp värmen och jag var tvungen att stanna tills solen gick upp för att ens kunna gå ut genom dörren och fram till cykeln. Jag gjorde något försök när det fortfarande var natt, men vände och gick in och köpte en varm choklad och väntade.

    Vetlanda till Ryd via Växjö

    En välkänd syn på Bukowskis.

    Från Vetlanda valde jag vägen via Norrhult och kom tyvärr in på en guppig, rotfylld skogsväg några kilometer. Att jag fick träffa en älg på bara några meters håll var en klen tröst, men snart var jag ute på en landsväg igen. Tyvärr var den här biten som skulle komma mot Växjö en av de värsta sträckorna på hela resan. Vägrenen var smal och vägen var så smal att större fordon inte kunde röra sig utåt någonting. Vid flera tillfällen funderade jag på att byta väg och ta en rejäl omväg, men fortsatte ändå till slut mot Växjö.

    Växjö är en väldigt fin cykelstad och jag fick en kort paus i en park på en bänk innan färden gick vidare. Nu började mer kuperat landskap med mindre vägar och små sjöar. Det var väldigt fint. Jag började snart längta till ”Banvallsleden”, en gammal tågsträckning som var omgjord till cykelbana som jag cyklat södra delen på en gång tidigare. Den var platt och asfalterad och rak så när jag väl kom fram på den skulle jag vara nästan framme tänkte jag.

    Utsikt från Banvallsleden.

    Tyvärr var början på den leden rena skämtet för en racercyklist. Jag trängdes in på ca 20 kilometer sand/stig/grusväg utan möjlighet att ta mig därifrån på grund av alla sjöar. Jag cyklade på helspänn och hastigheten sjönk till knappa 20 km/h trots att jag la ner mycket kraft på cyklingen.

    Jag överlevde den biten också och började närma mig samhället Ryd. Jag hade bestämt med familjen att jag troligen skulle kunna träffa dem i Olofström, men min hunger tvingade mig att parkera vid ett gatukök i Ryd istället. Följefamiljen var bara en kvart bort så jag gick in på en grill för att köpa lite lunch.

    • Hej, skulle jag kunna få en kebab?
    • Nej, det får du inte.
    • Nehä, kan jag få en Pizza då?
    • Nej.
    • Okej, kan jag få en hamburgare då?
    • Nej…
    • Men det står ju på en skylt där ute att ni säljer mat!
    • Nej nej, det är en annan restaurang där borta. Du får gå dit.
    • Okej. Hej då.
    • Men du ska inte vara här, du ska vara i Olofström. Din familj väntar där.
    • … öh, va?
    • Ja, det är du som cyklar till Åhus va? Du ska träffa dem i Olofström.
    • Okej, ja det skulle jag men nu har jag bytt till Ryd. Hur kan du veta det?
    • Ja, de sa de på radion. Din fru ringde in och berättade att du cyklade till Skåne från Stockholm!

    Det visade sig alltså att Liselott hade ringt in och vunnit nån slags tävling i P4 och berättat hela historien för dem. Hon hade fått barnen att lova att inte säga något om hennes inslag för att inte sätta mig i någon press då jag bett henne att inte skylta med min cykeltur. Detta för att jag själv ville bestämma om jag ville bryta eller ändra turen utan att någon skulle ha något med det att göra. Familjen vann ett sadelskydd med texten: ”här sitter en vinnare” som kom hem till oss någon vecka senare.

    Familjen kom senare och jag skickade in dem i gatuköket för att hälsa innan jag fortsatte färden mot Skåne.

    Ryd till Åhus

    Blekinge är fullt av fina sjöar och vattendrag.

    Vägen till Olofström visade sig bli en av de finaste sträckorna, men också ganska utmanande med snabba branta stigningar och vindlande vägar genom blockterräng och skog. Det var mycket djurliv och jag såg tranor, harar, rådjur och allehanda kul villebråd längs vägen.

    Längs en cykelbana lyckades jag med konststycket att köra över en överraskad huggorm. Den kastade sig efter mig för att förgifta min fot, men cykelskon var i vägen och den kom inte att nå så högt då bakdelen var fastnaglad i marken av mitt framhjul. Vi överlevde båda två och vi fortsatte våra respektive liv på olika håll. Det tillsammans med ett grodkill var den närmaste djurupplevelsen jag hade. En rådjursfot som låg och såg malplacé ut längs en väg vid Nyköping räknar jag inte.

    Vid det här laget började jag få slut på krafter i benen och det tog längre och längre tid att accelerera efter korsningar och backar. Jag hade skavsår mot sadeln som kändes, och nedre delen av ett knä började kännas ansträngt.

    Från Eksjö och fram till Bromölla hade jag haft motvind, men som genom ett trollslag fick jag nu en efterlängtad och ordentlig medvind. Tack vare den kunde jag hålla lite fart över slätterna bort mot Rinkaby och sen till Åhus också. Jag försökte hålla jämna steg med några tjejer på väg till en cykelträning, men orkade bara hänga på några minuter innan jag fick lämna dem framför mig.

    Nu var jag snart framme! Jag drack en kolhydratgel (en av de två jag hade med mig) för att bli gladare sista halvtimmen. När jag kom in i Åhus stannade jag vid ån och tog en vinnarbild innan jag cyklade den sista kilometern mot vårt sommarhus på Äspet.

    Framme i Åhus. Precis innan bron där bilden togs cyklade jag fel på en sträcka jag cyklat 100 gånger förut bara för att jag trodde jag kunde gena och spara 50 meter. Jag cyklade in på en tomt och fick vända om…

    Det var förstås väldigt skönt att vara framme och jag sov gott på natten.

    Lättad och trött.

    Dagen efter var jag stel i benen, men inte alls så tom på energi som jag trodde jag skulle vara. Det onda knät kändes knappt och jag var oförskämt pigg hela dagen.

    Äntligen framme!

    Efterord

    Jag rekommenderar verkligen alla som har möjlighet att testa på att cykla riktigt långt med lätt packning någon dag. Frihetskänslan är svårslagen och man expanderar sin egen uppfattning om vad som är möjligt. Dessutom får man en möjlighet att tänka igenom många saker. Jag kom till exempel fram till att jag har det ganska bra!

    Cykeln funkade perfekt, nu vet jag att det stämmer att Di2-växlar håller batteriet länge! Inga punkteringar fick jag vara med om heller.

    Det är en stor fördel att vara kompis med sig själv på en sån här tur eftersom man är med sig själv så länge. För att minimera risken att tröttna på mig hade jag laddat upp med många podcasts och mycket musik, men jag satte aldrig i hörlurarna ens en sekund på hela färden.

    Total tid blev ca 31 timmar, varav ca 26 på cykeln. Jag snittade mellan 22 och 24 km/h beroende på om man kollar på klockan eller cykeldatorn. Klockan pausade tyvärr ofrivilligt några mil kring Linköping.

    Publicerat

    Vad hinner man se på en helgtur i Jotunheimen i Norge?

    2010 bodde jag och familjen i Oslo i Norge. Av en händelse blev det en helg över för mig på sommaren i början på juli som jag använde till att hyra en bil och åka upp och vandra i de noska bergen, närmare bestämt i Jotunheimen, en nationalpark några timmar från Oslo som bland annat inrymmer Galdhöpiggen, Norges högsta berg.

    Jag minns det som en fin tur med lagom mycket äventyr och rekommenderar alla att ge sig ut och se den norska naturen så ofta som möjligt!

    Förberedelser

    På den här tiden var det DNT, Den Norske Turistforening och utprintade kartor som gällde för att känna sig trygg, så det blev några lunchbesök till deras kontor och butik på Storgata. Där hittade jag bland annat en ypperlig beskrivning av vandringsleder och hur många timmar varje etapp beräknades ta. Nu är det nätet som gäller och har ni inte varit inne på vistitnorway.se är det dags nu. Där finns ypperliga beskrivningar av vandringarna i det här inlägget.

    Jag bokade en liten bil, köpte ett tält och liggunderlag (det mesta av min utustning var nämligen hemma i Sverige) på nån billighetsbutik i Oslo och frågade mina norska kollegor om lite tips. Tipsen var så varierande att jag inte kunde ta till mig så mycket från dem, men Galdhöpiggen var definitivt överskattat, den kunde man strunta i, så den skrev jag högst på listan.

    Fredag- avfärd

    Jag hämtade bilen på uthyrningen efter jobbet och gav mig av norrut. Bilresor i Norge jämfört med i Sverige är att i Sverige kan man räkna med att hinna 100 km på en timme, medan man i Norge får gå ner till 60-80 km, något som kan kännas lite knäckande i början, men man får förståelse för det när man kommer upp i bergen.

    Det var lite kö, men snart hade jag kommit upp till Beitostölen och här var det dags att välja väg. Skulle jag runda Jotunheimen med- eller moturs? Jag valde moturs och styrde kosan mot Gjendesheim, en fjällstation som är utgångspunkt för en av de mest berömda vandringarna i Jotunheimen- Besseggen.

    Besseggen

    Man åker vanligtvis båt ena vägen längs sjön Gjende till Memurubu , och sen är det en fin vandring på bland annat en kam som går mellan Gjende och Bessvatnet där färgen på de olika vattnen är väldigt olika. Turen sägs ta 6-8 timmar i vanliga fall.

    Tyvärr hade jag missat alla båtar, men ville ändå se lite av det fina, så jag parkerade bilen och kastade på ryggsäcken och började gå. Ganska snabbt blev det brand och till att klättra på alla fyra men snart var jag uppe till en fantastisk utsikt. Det var lite blåsigt och började regna när jag kommit upp. Snart visade det sig dock att regnet var väldigt lokalt, så det var smältvatten från ett snöfält som blåste mot mig. Tio meter åt sidan var jag torr igen.

    Det var nu ganska sent och jag ville komma förbi kammen vid Bessvattnet innan jag vände så jag ökade farten ordentligt.

    Snart bar det nedför mot kamvandringen och jag fick ta det ganska försiktigt då det var lite halt och brant. Efter en stund insåg jag varför detta är en populär vandring, det var en fantastisk syn med de två vattnen och Jotunheimen runtomkring.

    Så småningom kom jag ner för branten och tog en kort paus efter den smala passagen mot Bessvattnet. Tyvärr kom jag inte längre och fick vända tillbaka för att inte fastna i mörkret, det hade inte varit så kul i den terrängen.

    Som vanligt hade jag missbedömt tiden det skulle ta att gå uppför och det var en riktig pärs att klättra upp igen. Nu var det tur att det var i juli, så riktigt mörkt blev det inte, annars hade jag nog haft svårt att hitta hem. Till slut hade jag bilen i sikte och packade in mig, trött och lycklig.

    Jag fortsatte min färd mot Juvashytta, som ligger vid foten av Galdhöpiggen. På vägen hade jag utkik efter en plats att sätta upp tältet på.

    Tyvärr hittade jag inte någon utan fortsatte hela vägen upp till Juvashytta, förbi betalspärren och ända upp till turistanläggningen. Här parkerade jag och satte upp tältet ganska nära parkeringen. Det tog inte många sekunder att somna.

    Lördag förmiddag- Galdhöpiggen

    För tryggt kunna passera glaciären från Juvashytta mot Galdhöpiggen är det rekommenderat att gå med i ett replag (inbunden med massa andra ovetande turister), så eftersom jag inte hade levt klart riktigt blev det valet även för mig. Man kunde köpa sig en plats på morgonen trots att det var högsäsong. Allt började med en kort genomgång, utprovning av selar och sen gick vi i tekvart till glaciärens början.

    Själva toppturen var ganska odramatisk och den tog ungefär 5 timmar tur och retur, varav en stor del gick ut på att vänta på de andra som gick i samma replag som mig på både upp- och nervägen. Toppen var okej, utsikten fantastisk och vandringen över glaciären var fin. Sista biten upp mot toppen var kanske lite dryg, men utsikten belönade mångfalt all svett det kostat. Det fanns till och med en liten stuga nästan vid toppen där de sålde souvenirer och något att äta

    När jag kommit ner hade klockan bara slagit 14 så jag funderade på om jag skulle hinna någon mer vandring den dagen. Jag frågade några norska vandrare som såg väl bevandrade ut och de sa alla tre i mun på varandra att jag skulle åka til Turtagrö och gå upp till Fannaråk-hyttan. Där skulle det vara väldigt fint.

    Jag kände just då att jag var stark i benen så det skulle nog funka. Jag packade ihop tältet och gav mig av med bilen nedför berget.

    Bilturen mellan Juvashytta och Turtagrö är oändligt fin. De är svårt att beskriva hur vacker Jotunheimen egentligen är. Så fort man lagt ner kameran efter att ha fotograferat en fin vy med berg och någon sjö så kommer en ännu vackrare syn, gärna med något vattenfall eller en pittoresk byggnad mitt i alltihopa. När de sen slänger in ett får och kanske en fjällko är synen fulländad.

    Jag var framme vid Turtagrö sent på eftermiddagen. Färden dit hade tagit mycket längre tid än jag planerat på grund av alla stopp vid utsiktsplatser, men det var det förstås värt- vägen var ju allt, målet visste jag inte så mycket om (förutom Galdhöpiggen som redan var avklarad).

    Turtagrö

    Hotellet vid Turtagrö var väldigt fint och spektakulärt. Jag fick okej på att sätta upp mitt blåa tält bakom hotellet och när det var klart gick jag in och förhörde mig om hur lång tid det skulle ta att besöka Fannaråk-hyttan. Det enda jag visste då var att där fanns Norges högst belägna biograf eller något sånt.

    Tjejen i receptionen upplyste mig om att det även är Norges högst belägna fjällstation, 2068 meter över havet. Turtagrö hotell ligger på ca 880 meter. Vi kom fram till att det var rätt sent att börja gå då klockan redan hade passerat 18 och hon sa att det var några timmar upp. Jag gav upp tankarna på att gå en tur till samma dag och gick ett kort varv i hotellet. Det fanns ett fint bilbliotek och själva huset var väldigt roligt byggt.

    På väg förbi receptionen kallade tjejen som stod där på mig igen:

    ”Kan du ta med dig det här kuveret upp när du går till Fannaråkhyttan ikväll? Det är lite post och sånt som de behöver där uppe.”

    ”Öhhh, okej. Jag går nu då.”

    Lördag kväll- Fannaråki

    Vad hade jag gett mig in på? Jag skyndade mig till tältet och tog med mig vatten och den lilla mat jag hade och började gå. Första biten var ganska platt längs med en flodbädd, men sen började det branta på och gick mer och mer i zick zack. Jag har lärt mig att en normal vandringstakt för mig är ungefär 300 höjdmeter per timme om man går någorlunda brant och att det är ett mycket bättre mått än att räkna kilometer, så jag hade alltså lite mer än 3 timmar framför mig på vägen upp och kanske lite mindre till för att komma ner. Hur jag än räknade skulle jag få gå den sista timmen i mörker, något jag inte var sugen på, särskilt inte som jag var själv och hade lovat mig att gå säkert.

    Nåväl, jag hade också lovat att leverera posten så jag skyndade så gott jag kunde. Det var en fin sommarkväll och jag stannade ofta och tog fram kameran. Utsikten var magnifik och varje gång jag tittade ut över landskapet trodde jag inte att det kunde bli finare, bara för att bli överbevisad av mig själv nästa gång jag tittade ut över en ännu högre utsiktsplats.

    På uppvägen mötte jag en handfull människor, alla hälsade vänligt. Jag drog mig för att fråga hur långt jag hade kvar. Jag hade ju stenkoll på höjden på klockan och visste att det inte skulle bli bättre för att jag frågade hur långt det var kvar.

    Sista halvtimmen var jag rejält trött och när jag stapplade in i Fannaråkhyttan efter att ha sett utsikten på andra sidan väntade jag mig en stor välkomskommitté och jubel från alla som var där.

    Riktigt så blev det inte. Alla hade fullt upp med sitt och de såg knappt åt mig där det gick runt och mös i sina underställ.

    Jag hittade till slut en som jobbade på hyttan och lämnade stolt fram det stora kuvertet frpån Turtagrö och väntade än en gång på publikens jubel.

    Än en gång uteblev det, men hon tog i alla fall emot försändelsen och lade den på receptionsdisken. Jag kanske fick ett ”tack” också men jag minns inte.

    Jag satte mig en stund på en pall och funderade på vad jag skulle göra. Nu var det skymning ute och jag hade inte några övernattningsprylar med mig. Min morgontur upp på Galdhöpiggen gjorde sig påmind när jag satt mig ner. Man ska alltid ge en färdrapport när man ger sig ut på fjället och det var egentligen det som fällde avgörandet att gå ner igen. Jag hade lämnat en lapp i Turtagrö att jag skulle gå tur och retur Fannaråkhyttan samma kväll. Jag kom fram till att jag inte hade något val- jag måste ner igen nu på kvällen till tältet som hägrade nere i dalen.

    Sagt och gjort- jag fyllde min vattenflaska och gav mig nedåt i full fart. det gick bra den första timmen men sen hade energin tagit slut och jag snubblade mer och mer när jag försökte ta mig nedåt. En gång var det nära att gå rätt illa när jag gled till på en sten som jag trodde var stabil och den släppte. Som tur var fick jag snabbt tillbaka balansen och jag kunde sätta mig ner och ta det lugnt en stund. Den epioden fick mig att ta det lugnare i den värsta branten och snart var jag nere i dalgången igen. Nu var det skymning men vägen här var mycket lättare och snart kunde jag kliva in på hotellet för att rapportera att det viktiga postuppdraget var slutfört. Hon som gett mig uppdraget stod kvar i receptionen och hon frågade faktiskt om jag redan varit där uppe. När jag berättade att jag fullföljt min livsuppgift blev hon faktiskt lite impad över hur fort det gått. Kanske inte lika imponerad som jag själv var, men jag inbillade mig att de som jobbade på fjällstationer sett ganska många galningar och höll inne med beröm om det inte var absolut nödvändigt, vilket detta tydligen var!

    Jag gjorde en tidig sorti från hotellet och jag somnade direkt när jag kom innanför tältduken.

    Årdal

    Jag tror inte jag sovit så länge i ett tält som efter den där gången då vi cyklade vätternrundan med 0 kilometers träning och 0 dagars förberedelser. Minst 11 timmars sammanhängande koma räknade jag ihop när jag vaknade på söndagen. Jag var väldigt mör i kroppen och tänkte först ligga kvar hela dagen.

    Efter en stund blev det lite långtråkigt i tältet och jag bestämde mig för att fortsätta min resa. Jag var inte vandringssugen, men jag hade ju en bil så dagen kändes ändå hoppfull.

    Jag fortsatte snart vägen söderut mot Årdal och åkte längs en fantastisk slingrande bergsväg ner mot fjordarna. Jag hade inte varit vid de norska fjordarna sen jag var liten och synen med de branta bergen och det turkosa vattnet var verkligen imponerande. Inte konstigt att Slartibartfast i Liftarens Guide till galaxen fick pris för sin design av norska kusten!

    Övre Årdal var den perfekta platsen att ta en kort paus och njuta av utsikten.

    Tyin

    På min karta som jag hade som hade tidsangivelser för vandringar i Norge fanns det bara en eller två sträckor som var under två timmar långa och en av dem utgick från sjön Tyin som jag skulle passera på vägen tillbaka mot Oslo. Min vintersovsäck bär namn efter sjön så på något sätt drogs jag dit och fann mig stå bredvid den parkerade bilen med ryggsäcken på ryggen trots att benen knappt ville bära mig.

    Jag hittade starten på leden utan problem. Terrängen och klimatet var här helt annorlunda än i Jotunheimen. DEt var lägre kullar och blommor och gräs överallt, lite som ett hedlandskap. Jag gick upp för den första kullen och fick en fin vy över Tyin. I ytterligare 45 minuter gick jag längs stigen men sen var mina krafter slut än en gång och jag fick vända tillbaka till bilen.

    Det var skönt att röra på sig lite och det gjorde faktiskt hemresan till Oslo bättre då jag piggnade till lite och fick variation till bilkörandet.

    Efterord

    Det finns hundratals berg och leder att vandra i Norge och det här var bara ett exempel på hur man kan göra. Mitt budskap är kanske inte att kopiera denna tur, men snarare att naturen i Norge är lätt tillgänglig från städerna, att man kan se väldigt mycket på en helg och att saker och ting löser sig även om man kanske inte har allt detaljplanerat från början.

    Jag hade försökt få med mig sällskap på resan men av olika skäl föll det bort. Säkerheten och att ha någon att dela upplevelsen med gör förstås att det är oslagbart att vara flera, men utöver det tycker jag att man är man mer lättrörlig och snabbare om man är ensam (om man inte går med någon som man är väldigt van att vandra med förstås.)

    Publicerat

    Hur är det att åka till Svalbard med familjen?

    Familjen vid adventfjorden

    Efter att i olika konstellationer ha varit på Svalbard (både med respektive, med kompisar och med mina föräldrar) kom turen till att ta med familjen dit. Våren 2018 var barnen 7, 8 och 11 år gamla.

    Förberedelser

    För att hitta bra boende och flyg till Svalbard behöver man vara ute i ganska god tid. Jag har för mig att vi bokade ungefär 9 månader innan avresa, något som skulle varit helt otänkbart för några år sen när spontanitet var ledordet i semestrar och resor. Nåväl, tiderna förändras och vi hade grunderna till resan redan på plats till jul då vi fick en hundspannstur i julklapp av barnens farföräldrar, något som vi kommer tillbaka till senare.

    Efter att ha bott på diverse vandrarhem/B&B samt i tält på Svalbard så kom turen nu till AirBnB. Vi bokade ett hus som låg nere i hamnen, ungefär en kvarts promenad från huvudgatan och affären.

    Flygresan bjöd SAS på tack vare lite surt förvärvade bonuspoäng. Här kan det vara bra att lägga på minnet att det inte kostar så mycket poäng att resa till Svalbard då det anses ligga inom Skandinavien. Dock är vi inte de enda som vet det, därför är det bra att boka tidigt.

    När ska man då resa? Inte vet jag, men vi har hittat ett vinnande koncept: Precis innan och efter 18 april, det är då som midnattssolen börjar kring Longyearbyen och det är nästan alltid snö kvar så man kan fortsätta åka skidor och snöskoter. Midvinter med norrsken eller sommar med båtturer har jag inte varit med om och kan inte jämföra, men det är troligen fint då också. Kring påsk har temperaturen börjat stiga och är att jämföra med svenska fjällen, möjligtvis något mer ombytligt väder och fem till tio grader kallare.

    Vägen dit

    Flygen från Stockholm går antingen via Oslo eller Tromsö så vi fick mellanlanda två gånger. När man vet att man ska till ett ställe där det är ljust i stort sett dygnet runt så spelar tiden inte så stor roll. (Man kommer ganska snabbt in i att inte ha så bråttom och bli förvånad över att affären är stängd när man kommer dit mitt i natten.)

    Vi var framme på flygplatsen i Longyearbyen sent på kvällen och tog en taxi (som vi delade med några andra) till vårt boende. Det var en kall och klar natt men allt stämde med boendet trots lite strul med nyckelskåp och sånt som sig bör. Det visade sig att längan vi bodde i var byggd av ett antal baracksegment som monterats ihop till bostäder. Standarden var okej och vi installerade oss och gick till sängs.

    Hamnen där vi bodde.

    Fredag 2018-04-20

    Den klassiska bilden vid flygplatsen

    När vi vaknade blev det lite provianteringsrundor till Svalbardbutikken som har det mesta. Det var ungefär en kilometer dit och xc minus 10 grader och en lagom kylande vind. På vägen tillbaka gick vi via Skoteruthyrningen nere i hamnen och hämtade ut två gevär (30.06 mausergevär med tyska riksörnen kvar från andra världskriget) och kollade lite öppettider och sånt. Alla får hyra vapen och man får en packe jaktpatroner till som man sedan lämnar tillbaka efter sin hyra. Det är aldrig tänkt att man ska använda dem. Tidigare har vi köpt lite övningsammunition i byn och övat oss lite i en dalgång, men inte den här gången.

    Lek i snön.

    Vid 13 kom en taxi och körde oss till Todalen där vi åkte skidor någon kilomter in i dalen. Det var lite molnigt och blåsigt men fint annars. Vi såg renar och sjöfåglar. Barnen byggde en igloo och lekte i en snöskränt. Det är skönt att åka på skidtur uppför först så kan man bara glida ner till vägen sen.

    Sen tog vi en taxi tillbaka till huset och sen bar det av till Svalbard museum. Det var fint med många uppstoppade djur och en gruvgång man kunde krypa i. Efter det gick vi till butiken igen och sen hem och åt middag.

    Lördag 2018-04-21

    Idag var det skoterhyradags. Vi gick bort med väskorna till uthyrningsstället (Hurtigruten Svalbard) och fick ett bra pris på att hyra overaller, skor och hjälmar så det var skönt att vara varma. Sen bar det av till Todalen igen och upp hela vägen till hyttorna. Det blev molnigare på toppen så vi stannade där istället för att åka vidare och drack varm choklad och lekte. Då kom jag på att jag hade glömt handla gas så vi kunde inte äta lunch… inte så smart. Jaghade inte med flaskan till köket heller, annars hade vi kunnat elda bensin.

    Paus vid passhytta

    Det var en skidtävling mellan Todalen och svea gruva som vi såg vinnarna från när vi åkte tilbaka. Det var ganska svårkört i dalgången pga dålig sikt men annars var det gott om snö och fint.

    Vi åkte sen tillbaka till Longyearbyen och förbi hela stan. Sen letade vi oss upp genom Longyearbreen och frågade några som var ute och gick om de visste var glaciärgrottan var. Till saken hör att jag letat efter den några år tidigare men aldrig riktigt hittat rätt. De berättade att den var till höger om en trasig scooter och vi åkte uppåt. Det var långt att åka men till slut fann vi den.

    Runt glaciärgrottan var det en hel del skotrar parkerade och vi samlades runt den. Det var bara en stege som gick ner i ett djupt hål. utan pannlampa var det lite svårt att utforska hela, men ca 15-20 meter gick bra och det var kul och fanns rep längs väggen.

    Söndag 2018-04-22

    Skoterutflyktsdag igen. Vi kom iväg kring 10 och drog igenom Adventdalen, den stora dalen som går österut från Longyearbyen i klart och fint väder. Det var bra sikt och höga moln.

    Vi kom till passhytta och allt gick bra, så även vid Sassendalen efter några hundra meters felkörning österut. Det var bitande kallt i vinden så det var bra att vi hade skoterkläder på oss. Det var också många andra sällskap ute så det kändes tryggt.

    Väl framme i Fredheim träffade vi en Sysselmann som berättade att halva tempelfjorden var avstängd och att det varit isbjörnar som jagat skotrar där. Vi fick historien om stugan berättad och att de just flyttat upp stugorna en bit pga klimatförändringarna. Vi fick också gå in i stugan och se hur de hade det och han sa att vi kunde äta i sidohuset om vi ville.

    Man fick inte stanna på isen i Tempelfjorden men man kunde åka några kilometer til in mot glaciären så det gjorde vi. Linnea blev rädd när vi stannade till vid en säl som låg och vilade vid ett isblock. Men vi åkte över till andra sidan i alla fall. Där tog vi en kort paus och sen på väg tillbaka fastnade Liselott och Linneas skoter (Jonas, Malte och Linnea åkte alltid på samma) på isen men den fick vi snabbt upp igen. Vi såg några sälar till men inga isbjörnar.

    Väl tillbaka på Fredheimsidan kokade vi ”Lapskaus” på gasköket vid en husvägg och åt. Linnea sa att det var det godaste hon ätit någon gång, men jag tror ärligt talat att hon aldrig skulle tagit en tugga om vi varit hemma. Vid ca 15.30 började vi ge oss tillbaka men då kom vi på att man kunde åka upp och få fina yer över tempelfjorden om man åkte upp på ett berg som låg bredvid. Uppfarten var bara 300 meter bort och där uppe var det fin utsikt och en del renar.

    Tempelfjorden.

    Tur att det var fint väder, annars hade vi nog fått köra sakta med kompass. Vi tog en tur in i en dalgång och hittade ett fruset vattenfall men enorma istappar som låg inne skyddat i en dal.

    Så småningom åkte vi hemåt och återfärden gick bra, vi såg många skoterutflyktsgrupper, hittade en bit renskinn och stannade och övningskörde och fotograferade lite då och då.

    Måndag 2018-04-23

    Idag var det hundspann på schemat. 09.30 kom en bil och hämtade oss och tog oss till svalbard Huskys stadskontor där vi fick byta om till varma kläder igen. Vi var 8 personer inklusive oss som skulle åka.

    Vi bytte om och fick åka ut till hundgården precis efter Todalen. Det var fantastiskt fint väder med klarblå himmel och nästan ingen vind.

    Man fick först leka lite med hundarna (de hade 104 st) och sen spände vi för fem var på varje släde.

    Sen bar det av och det som man gjorde som förare var mest att luta sig åt sidorna och bromsa när man kom ikapp.

    Vi åkte ca 18 km in i Bolterdalen och tillbaka på en jättefin tur. Nedför gick det riktigt fort och vi ramlade aldrig av även om det lutade ordentligt ibland.

    Efter hundturen som överträffade alla våra förväntningar gick vi in till byn. Vi promenerade sen till kyrkan och inspekterade den. Det var fint och de hade en uppstoppad isbjörn. Sen gick Jonas och Malte på topptursutflykt upp på platåberget och resten gick och köpte mat och sen ner till huset.

    Platåberget över Longyearbyen.

    Toppturen var ca 400 höjdmeter och den gick väldigt bra. det var brant uppför på sina ställen men lä mesta delen så det var inga problem. På toppen (brant kant ned mot byn!)  var det många fåglar och väldigt fin utsikt.

    Tisdag 2018-04-24

    Hemresedag. Vi hann knappt gå upp och äta frukost förrän vi skulle ut ur huset och vi gick ner till vattnet och kastade macka, sen förbi SAS-hotellet (Radisson Blu heter det nu. De har byggt ut stan massor sen vi var här sist)) och titta på isbjörnen som står i receptionen.

    Sammanfattning

    En resa till Svalbard är ett minne för livet. Vi hade fint väder och tack vare midnattssolen behövde man aldrig tänka på att åka hem en viss tid. Att åka utan guide är helt okej om man håller sig längs de större lederna. Att ta med barn kräver att de förstår att det kan bli allvar och att de är försiktiga om det behövs.