Att springa hela Höga kusten-leden, 130 km, i ett sträck, kan det vara något?

Slåttdalsskrevan i Skuleskogen i soluppgång, 03.25

Klockan 12.15 en dag mitt i juni 2020 stod jag vid norra brofästet vid Höga kusten-bron i värmen och undrade vad jag höll på med. Familjen hade just släppt av mig vid hotellparkeringen och jag hade krängt på mig ryggsäcken och hittat de första orange vägvisarna ner mot vattnet. Jag tappade vattenflaskan efter 10 meter (som en Deja vu från min första vätternrunda när jag tappade cykelpumpen i starten) och ångrade i den stunden att jag inte hittat mitt vätskesystem på grund av att vi byggde om köket hemma just då.

Planeringen för den här dagen började ungefär en månad tidigare, så jag tror vi startar där…

(Den här beskrivningen är ganska detaljerad, delvis för att jag själv inte hittat svar på mina mikrosopiska frågor inför turen, men också för att komma ihåg hur jag tänkte själv till en annan gång.)

Träningen inför

Min träning ändrades inte nämnvärt inför loppet förutom att jag på lördagen innan (6 dagar före) sprang ett tvåmilspass runt Edsviken och sedan vilade så mycket jag kunde. Under året (de första fem månaderna ca) hade jag sprungit 750 kilometer och simmat 46 km. Mestadels hade jag sprungit etapper om ca 7-9 kilometer, oftast i skogen. Back-mässigt hade jag fått ihop sammanlagt två pass, ett i Väsjöbacken och ett i Hammarbybacken. Längsta passet totalt var 20 kilometer. Jag tror jag sprang ca 20 km en handfull gånger under våren. Så här i efterhand kanske jag borde sprungit några längre pass till, men det är svårt att öva på timme 20-24 oavsett tycker jag. De sista fem passen sprang jag med ryggsäck vägande mellan tre och fyra kilo, och det var väldigt nyttigt. Jag kanske borde börjat tidigare med ryggsäckslöpningen så att jag blev mer bekväm i det.

Planeringen

Tankarna på Höga Kustenleden har funnits ganska länge men inte förrän vi bestämde ett datum när det passade hela familjen kunde planeringen börja på allvar. Planen var att locka med hotell (och hotellfrukost) för att utöver den fina naturen få med familjen. Egentligen hade jag tänkt att Jämtlandstriangeln skulle vara mer lagom men tankarna styrdes sakta över på Höga Kusten av oklar anledning.

Planeringen gick mestadels ut på att läsa race reports från Höga Kusten ultra som går samma väg vid ungefär samma årstid, att läsa in mig på kartor och den alldeles utmärkta sidan: https://hogakustenleden.com/ , samt https://naturkartan.se/sv/hogakustenleden där i stort sett allt man behövde veta fanns samlat. Utöver inläsningen var det lite jobb med att fixa i ordning utrustningen. Några exempel på val som jag gjorde:

Jag valde att köra med stavar. De vi hade sen tidigare resor vägde lite mycket, så den enda investeringen jag gjorde var ett par kolfiberstavar från Camp som visade sig väl värda investeringen på 615 kr. Jag behöll gummipluppen undertill för att få bättre grepp på stenar, men det hade jag kunnat skippa. Jag hade med cykelhandskar, men eftersom jag bara körde med stavarna i sammanlagt kanske två timmar var det onödigt.
Jag struntade i vätskesystem och körde bara med vattenflaskor på grund av att de brukar vara enklare att fylla på i djungeln. I efterhand visade det sig vara så torrt att det inte spelade någon roll, plus att jag inte hade någon tid att passa, däremot satt de på sidan av ryggsäcken lite för långt bak, jag borde väl haft minst en på framsidan för att kunna dricka lite enklare.
Jag hade två dropväskor som familjen lämnade vid 42 och vid 78 kilometer. Det var bra, men jag hade nog haft nytta av en väska till vid ca 100 km. Affären vid Köpmanholmen jag satte min tillit till var stängd när jag kom förbi så det gick inte enligt plan.
Skor var hela tiden en liten fundering. Jag köper sällan nya skor och har oftast bara ett par aktiva löpskor i taget eftersom jag springer ner skor jag gillar till molekyler innan jag byter. (jag slänger dem sällan, utan de förpassas till bra-att-ha-i-trädgården). Nuvarande par var Saucony Kinvara 10, ett par lätta skor med lågt drop och knappt någon slitstyrka eller sula med grepp alls. De fick de bli och sen ett par av de gamla Sauconyskorna i en av drop-väskorna. Om det inte hade varit bra väder hade jag troligen varit chanslös på hala stenar och klipphällar med dessa skor, men som det utvecklade sig gick det utmärkt med dessa!
Andra saker jag är lycklig att jag packade ner var keps, solkräm, powerbank med laddar, och elektrolytdricka (eftersom det var så varmt blev detta en viktig komponent).
Jag hade inte med mig någon vattenrening, vilket troligen hade varit en trygghet, så det kan man tänka på om man vill vara på den säkra sidan.
För er som har en Suunto Ambit Peak 3 Sapphire klockan kan jag meddela (eller mest som en note to self) att batteriet tappar ca 10 procent per timme och att man efter 24 timmars löpning har gjort av med 62 % av minnet (en sekunds uppdatering), eller något mindre då jag hade några aktiviteter kvar i klockan sedan tidigare.

Packningen i dropväska 2 (87 km)
Packingen på ryggen
Packningen i dropväska 1 (42 km)

Själva planen (som jag sen glömde hemma) visade var jag skulle kunna befinna mig vid olika klockslag. Den togs fram dels genom att kolla på resultatlistor på HCU men också på det smarta sättet att jag tog snittet mellan rekommenderad vandringstid / 2. Det visade sig stämma okej med tillägget att det gick 2 timmar snabbare och att första halvan tog 10:30 h och andra 13:30 h. (Värt att notera är att jag sprang mitt långsammaste mest hela tiden och att jag inte försökte mig på att springa fort överhuvudtaget, utan uppleva och ta det lugnt istället. Så- nu är det sagt för alla som tyckte det tog för lång tid.)

Eftermiddagen och kvällen dag 1 (fredagen)

Första timmarna gick väldigt bra. Jag fann mig i ett tempo kring 5.30/6 min/km första milen. Några missöden med insparkade tår i rötter och stenar fick mig att vakna till ibland och inse att det kunde ta slut med ett oförsiktigt snedsteg. Nu klarade jag mig med blåa tår, som förblev blåa även långt efter målgång. Nu pratar jag bort det ganska lättvindigt, men när det hände skrek jag högt rakt ut och insåg att det kunde innebära slutet på turen, eftersom jag lovat mig att inte plåga mig fram till vilket pris som helst. Tankarna gick också till den där fusk-hästen som hade nerv-snittat sig och jag klurade på hur många människor som provat samma saker…

Vattentillgången skulle visa sig bli den största faran för fortsatt/angenäm färd. I stort sett allt vatten i naturen var uttorkat och det var långa sträckor uppe i bergen där man inte hade tillgång till civilisation där man kunde be om vätska. Precis innan Lappudden där jag skulle få tillgång till min första väska tog jag den sista klunken vatten jag hade med mig (även om jag brukar tjata på barnen om att man aldrig ska dricka den sista klunken) och fick springa torr sista biten. Det var en härlig känsla att sladda in vid väskan, sätta sig på en stubbe och svepa en halvliter blåbärssoppa! Jag hade också lite förkokade tortellini med pesto och köttbullar som jag inte fick i mig många gram av på grund av värmen. Dricka gjorde jag desto mer.

Det var ganska glest med folk utefter vägen. Första dagen träffade jag ett tiotal människor och andra dagen något fler när jag började närma mig Ö-vik.

Timmarna flöt på ganska bra och jag hamnade ganska snart i någon slags meditativt tillstånd med fyra växlar. (Det här är förstås en efterkonstruktion för att kunna förklara mig lite):

Platt grusväg eller asfalt (ja, det var säkert 1,5 mil asfalt sammanlagt): Långsam löpning med några promenadsteg då och då för att dricka eller ta en bild, särskilt när det var varmt, då var det skönt att gå i skuggan för att samla kraft till nästa långa soliga sträcka. Tempo ca 5.30-7 min/km.
Skogsstig: Långsam jogg med ganska mycket fokus på att inte ramla på stenar och rötter. Tempo ca 6-9 min/km.
Uppför: När jag var pigg, dvs de första två etapperna, så sprang jag på lite även i de brantare uppförslöporna, men sen övergick jag till att alltid gå uppför, oftast utan stavar, men ibland även med. Raskt promenadtempo alltså. Tempo 10+ min/km. Det var ibland lite svårt att tvinga sig till att ta det lugnt. Det var trots allt en ganska lång sträcka och jag var lite osäker på hur det skulle vara i slutet och hur branta bergen var längs vägen.
Nedför: Under tidigare långpass har jag upplevt att det ”farligaste(mest riskfyllda)” har varit nedförslöporna så här var jag extra försiktig och jag tror man kan kalla det långsam jogg här också, även fast jag ibland med stavars hjälp mest gick nedför där det var brant. Tempo 10+ min/km.

En av de stora fördelarna med att springa mitt i juni var ljuset. Det blev aldrig mörkt och eftersom kvällen fortsatte natten igenom blev jag inte heller så trött. Jag tror att det var det som det berodde på i alla fall, eller att jag vid något tillfälle tryckte i mig en halv gel som innehöll koffein. Jag dricker inte kaffe så min kropp blir verkligen starkt påverkad av koffein, så även en liten mängd inbillar jag mig håller mig pigg länge. Att jag hade med fem geltuber var inte nödvändigt då jag uträttade sträckan i makligt tempo, men jag tog med dem för säkerhets skull, då jag vet att man förutom att bli pigg även kan bli glad av dem.

Jag måste också passa på att ge en stor eloge till ledmarkörerna längs leden. På bara ett fåtal ställen kände jag mig osäker och jag sprang bara fel typ tre gånger, och då bara några hundra meter. Överallt där leden svänger eller tar av från en väg finns det skyltar och de orange markeringarna är både väl målade och i hög frekvens.

Dropväska 2 hade familjen gömt bakom en trädstam vid naturum Skuluberget. här bytte jag till en varmare tröja och åt inte heller nu nämnvärt av min pasta med pesto och köttbullar. Tyvärr. Jag lyckades däremot dra till höger arm lite på något sätt så varje gång jag började springa efter denna paus fick jag linka som en halt hund för att komma igång. Det gick inte över under resten av turen och en vecka senare har jag fortfarande känningar, om än inte lika mycket.

Vid flera tillfällen passerade jag sjöar eller stränder där jag ville stanna och bada, men tyvärr hade jag inte packning för det, men det skulle jag nog kunna tänka mig nästa gång.

Skuleskogen natten mellan fredag och lördag

Så kom jag då till Skuleskogen som jag längtat efter hela kvällen. Jag kom in från Entré Syd och vägen upp var ganska väl spångad med bara några partier där klappersten och branter omöjliggjorde träspänger. Backen upp till Slåttdalsskrevan var ganska brant och den tycktes aldrig ta slut. Jag kan tänka mig att den i dagsljus och piggt tillstånd inte alls är så lång, men för mig blev den den längsta delen på hela dygnet. Så kom jag upp till toppen söderifrån.

Skueskogen, södra delen av Slåttdalsskrevan.

Första anblicken av den skreva man kommer till var inte så imponerande, men jag höll god min och fotograferade lite plikktroget. När jag sedan kom över ett krön och fick se den riktiga slåttdalsskrevan var all trötthet som bortblåst. Till råga på allt kom jag dit precis i soluppgången och ena väggen badade i varmt rödgult ljus. Det var helt vindstilla och jag var helt ensam kl 03.20 så upplevelsen blev magisk.

Jag stannade en stund och sprang sedan ner på hällarna norr om skrevan och mötte den uppgående solen än mer. Vägen ner till Entré Nord gick lite långsamt men det var en fin backe där man tidvis sprang bredvid en ravin med ett vattendrag i botten.

Vid Entré Nord glömde jag min keps vid rastplatsen och jag fick springa tillbaka och hämta den, något som tog lite på krafterna, trots att det bara var några hundra meter. Jag funderade på om jag skulle lämna den, men insåg att den behövdes under de soliga timmarna.

Förmiddagen dag 2 (lördagen)

Redan 06.30 var det för varmt för att ha på sig den varma kvällströjan, något som siade om hur varm dagen skulle bli. Jag bar på rätt mycket extra vatten för säkerhets skull och fyllde på var jag än hittade nytt.

Affären vid Köpmanholmen hade tyvärr inte öppnat när jag kom dit, så min frukostplan gick åt fanders. Färden fick fortsätta med en mars-chokladkaka i magen istället.

En väldigt fin sträcka var att springa längs vattnet och alla stränder innan Balesudden.

Berget innan Balesudden var däremot inte alls angenämt för en trött löpare. Skogen var visserligen väldigt fin, men det var upp och ner, och upp och ner, något som jag inte hade föreställt mig. Kanske var det just att det var oväntat som var det som gjorde att jag tror detta kändes som en av de tyngsta delarna utöver Skuleskogen uppför.

De mest krävande delarna förutom berget vid Balesudden och Skuleskogen var faktiskt de till synes oändliga grusvägarna som band ihop de fina skogsvägarna. I värmen fann jag mig leta efter skugga för att inte spendera för mycket energi. Men med idogt gnetande kunde jag snart se det sista berget torna upp sig framför mig i Ö-viks utkanter. Jag tog en sista paus och ringde efter familjen och bad dem möta mig med något kallt att dricka. En titt på klockan och en överslagsräkning gav att jag skulle komma en bra bit under ett dygn. Jag fick lite beslutsångest nu när jag var så nära att ha hållit igång löpningen så länge och beslutade mig faktiskt för att sakta in lite. Jag tog fram stavarna eftersom jag hade märkt att farten sjönk betydligt när jag hade dem framme. På väg uppför berget mötte jag en tjej med stora rosa glasögon och en stor hatt. Jag funderade på om jag hallucinerade, men det visade sig vara ett kollo eller något vid tjärnen där uppe. Jag mötte fler utklädda människor senare.

Så fick jag äntligen se Örnsköldsviks skyline från ovan. Jag rundade stationen precis vid hoppbacken och följde markeringarna ända fram till pidestalen som utgjorde målet för min 24 timmar, 4 minuter och 7 sekunder långa löptur.

Jag lade mig på marken och tittade upp på trädkronorna som gav skugga och var ganska nöjd med livet just då. Familjen kom med dricka och hotellet de bodde på låg bara två hundra meter bort. Jag fick åka bil dit.

Väl på hotellet låg jag och vilade hela eftermiddagen och slumrade till några gånger. Men det var inte förrän framåt natten som jag somnade på riktigt. Kanske var det även nu koffeinet som spökade?

Efterord

Det korta svaret på frågan om jag rekommenderar alla att ta en liknande tur är ett stort JA! Om man inte känner för att springa hela vägen kan man starta vid Skuleberget och får då med sig det gottaste på väg upp mot Örnsköldsvik, då blir det en mer överkomlig dagsetapp.

Jag tror att dropväskorna låg på ungefär rätt ställen, men för att vara mer oberoende av butiker borde jag nog bett om en också vid Köpmansholmen någonstans. Att starta kring lunch och vara framme förmiddagen efter var också lämpligt tycker jag.

Vilken tid man ska räkna med är svårt, men jag tror att 20-26 timmar är ganska sannolikt om man inte gör illa sig förstås, då kan det dra iväg ordentligt.

november 17, 2019

Ett perfekt miniäventyr från Stockholm- Klövbergets grottor på Tyresö.

Klövbergets grottor passar nästan alla åldrar.

Strax söder om Stockholm finns ett stort grottsystem (en förkastningsbrant) som är lättillgängligt och spännande för alla åldrar. Man bör inte åka dit när det regnat eller regnar då det kan vara halt och blött, men i övrigt är det en rolig aktivitet som passar hela sommarhalvåret. Att det ligger precis vid vattnet vid Kalvfjärden och nära en cool klätterklippa gör inte saken sämre!

Faktum är att det finns en grottsal som rymmer 10- 15 personer och man kan faktiskt ha företagsmöte därinne. Tro mig, vi har provat!

Var ligger det och hur kommer man dit?

Klövberget ligger rätt långt ut på Tyresö. Man kan komma till grottorna och klätterklippan både norr- och söderifrån. Av någon anledning brukar vi alltid ta oss dit söderifrån och gå över båtklubbens bryggor. Här är en länk till en kartnål där grottsystemet syns:

https://goo.gl/maps/u6bYCqs74eCya4qw5

Det finns bussar som går ända dit ut, men bil är smidigast. På åtminstone södra sidan finns det parkering.

Utrustning

Benskydd, varma kläder, ficklampa och skridskohjälm blev den här dagens klädkod.

Det är väldigt tråkigt att hamna i situationen att ljuskällan man har med sig slocknar, därför tycker jag det är nödvändigt att ha två lampor med sig, hur liten reservlampan än är. Det är det näst viktigaste. Minst en av dem bör vara pannlampor, det är skönt att ha händerna fria när man krälar runt.

Den viktigaste utrustningsdetaljen är din kompis. Kryp aldrig in i grottan själv!

Utöver dessa två saker brukar vi ha hjälmar, cykelhjälm eller klätterhjälm eller till och med bygghjälm går bra.

Overall eller väldigt oömma kläder är också bra. En del har knä- och armbågsskydd på sig, det är också smart. Det är lite svalt inne i grottan även om det är en fin sommardag utomhus så klä dig lite varmare om du är frusen av dig.

Man kan ta med sig ett rep också om man vill kunna hitta tillbaka till utgången, men så stor är inte grottan att man går vilse. Det beror i och för sig på lokalsinnet man begåvats med…

Matsäck, badkläder och kamera är också något man har nytta av.

Själva grottan

Ibland kan det vara lite klurigt att hitta en ingång, men när man väl klättrat runt lite och provat sig fram kommer man in i ett system av gångar och rum som sträcker sig en bra bit in i förkastningen. Det finns många in- och utgångar och jag tänker inte avslöja var och hur man kan göra för att hitta in och ut, det blir en del av ditt äventyr!

november 17, 2019

Bestiga Kebnekaises sydtopp med 9-åring, hur är det?

Jag hade länge tänkt på i vilken ålder man utan större besvär kan ta med sin dotter till Kebnekaises sydtopp, då den högsta punkten i Sverige. I augusti 2015, efter en månads roadtrip i Kalifornien med minimalt med uppladdning var det dags att testa.

Förberedelser och utrustning

Boendefrågan var det första stora vägvalet efter att vi bestämt oss för att flyga från Stockholm till Kiruna, samt ta västra leden som är den längre men lättare vandringen jämfört med östra leden. Några flygpoäng som låg och skräpade gjorde det valet enkelt. Tyvärr blev boendevalet lika lätt då trycket i augusti på Kebs fjällstation verkar vara riktigt högt, så det blev till att packa ned favorittältet, vår trotjänare Hilleberg Nammatj.

För övrigt var det idel vanliga saker i packlistan, gåstavar, gruyereost och kex för att sammanfatta det viktigaste. Jo, och så lite frystorkat och ett kök. Jag chansade och tog bara med mig ett kök som kokar vatten, ett JetBoil som visade sig funka mycket bra. Enda förbättringspunkten med det skulle varit att jag skaffat ett med inbyggd piezotändare, men man kan inte få allt.

Träningen inför resan bestod av att jag och Alva åkte till Väsjöbacken i Sollentuna med imponerande 82 fallhöjdsmeter och gick upp en gång och tränade oss på att äta kopiösa mängder kex.

Nikkaluokta- Kebs fjällstation

Flyg och matchande buss till Nikkaluokta gick bra. Där inhandlades gas till köket och vi tog farväl av civilisationen efter att ha vägt ryggsäckarna (jag skulle ljuga om jag minns vad de vägde men jag gissar på 22 respektive 5 kg). Vill man snåla ska man förrresten fråga om gas från hemvändande vandrare och ärligt talat brukar det också ligga högar med gasbehållare där, men vi köpte en ny.

Jag försökte så gott det gick att packa det tunga i min ryggsäck men Alva fick ändå några kilo på vägen upp mot fjällstationen.

Vädret var okej, lite blåsigt och molnigt men ingenting som störde vår vandring.

Vi tog båten över sjön för att slippa några kilometers vandring. Efter båtturen fick vi sällskap med en man med hans dotter som var ungefär jämnårig med Alva. När vi kom upp lite i terräng och började närma oss fjällstationen friskade vinden i ordentligt och i slutet var det svårt att hålla sig på träspången utan att trilla av. Alva tyckte det var lite läskigt och med en fyratimmarsvandring i bagaget blev sista halvtimmen ganska ansträngande.

Vi kom tryggt fram till stationen och satte upp tältet i skogen, sen väntade middag i servicehuset. Där var fullt med folk och vi träffade på en bekant som hade försökt gå upp mot toppen under dagen men fått vända på grund av vinden. Prognosen såg osäker ut så vi valde med tanke på det samt på Alvas ganska trötta kropp att ta en vilodag och satsa på dagen efter istället.

Vi sov gott och tog en dag nära fjällstationen med korta utflykter för att ladda för toppdagen dagen efter. En lärdom vi drog vid tältet var att man ska hänga upp maten för att få behålla den. Gnagarna är hungriga i fjällen.

Häng upp maten, annars tar någon den för dig!

Topptursdags

Vädret kändes sådär när vi gick upp vid 5-tiden på morgonen, men SMHI hade utlovat klart väder från lunchtid. Jag bestämde att vi skulle göra ett försök eftersom både vind och temperatur var på vår sida. Vi började gå och Alva var starkare än på länge, troligen för att hon inte visste hur lång vandringen var. Ett gäng renar längs vägen hjälpte upp moralen.

Vandringen upp till Kittelbäckens bro gick väldigt bra, men ungefär där började sikten bli riktigt dålig och vi mötte en handfull personer som hade bestämt sig för att vända. Det var fortfarande någon timme tills det skulle börja lätta och vi chansade på att det skulle stämma, därför gömde vi oss bakom en sten och åt lite matsäck och berättade gåtor för varandra.

Stenrösen. Molnen håller på att skingras.

Efter en stund lättade den värsta dimman och vi kunde gå vidare. Vi gick ganska sakta och med lugna steg så rätt som det var hade vi passerat Kaffedalen (gropen som man måste gå ner i och sen upp på andra sidan för och förlora ca 200 höjdmeter i jämförelse med de som går östra leden.) Någonstans där klarnade himlen helt och visade Lappland från dess allra bästa sida. Sista timmen mot toppen blev mycket angenäm och så fort vi såg sockertoppen var all eventuell trötthet som bortblåst och vi kunde bestiga sydtoppen efter ca 7 timmars vandring.

På toppen med utsikt över toppkammen mot nordtoppen.

Inte ens den oänddligt långa nedstigningen orsakade så mycket bekymmer. Hade jag skrivit denna text medan vi gick hade jag troligen beskrivit det på ett annat sätt, så vandringen ner verkligen inte är något att ta lätt på. Det är stenigt, långt och lätt att ta ett felsteg och skada sig. Taktiken här var långsamt och metodiskt och steg för steg tog vi oss ner mot tryggheten i dalgången.

Vi var tillbaka vid fjällstationen kring 17/18 på kvällen och kunde summera turen till cirka 12 timmar tur och retur, något fortare än jag hade planerat för. Tyvärr gav min klocka med höjdmätare upp på vägen ner, något som jag grämde mig lite för då jag tycker att det är skönt att se vilken höjd man är på vid bergsvandringar- men det gjorde att jag senare fick uppgradera mig till en ny klocka, så besvikelsen blev kortvarig.

Nu tog tröttheten ut sin rätt på Alva och tältet och sovsäcken var mycket efterlängtade den kvällen.

Dagen efter minglade vi på fjällstationen med våra nyfunna vänner och så tog vi en tur ner till Elsas bro och lekte vid stenblocken och tittade på några flugfiskare för att sedan ta helikopter tillbaka till Nikkaluokta efter en underbar vistelse i svenska fjällen.

Efterord

För att summera några lärdomar så är det för riskfyllt att planera utan reservdagar om man verkligen vill nå toppen av Kebnekaise. En nioåring klarar massor och med rätt motivation blir en sån här tur ett oförglömligt minne, dock tror jag att i alla fall jag skulle vara försiktig med att ta med mindre barn upp, även om det kanske skulle funka. Detta av både fysiska och mentala anledningar, både för mig och för barnet! (Med detta sagt var det en sjuåring uppe på toppen samma dag som vi, så visst går det.)

juli 28, 2019

598 km solocykling mellan Stockholm och Skåne

Cykeln kittad för avfärd. Merida Reacto 7000 med Ultegra Di2 växlar.

Vi har sedan några år haft ett sommarhus i Åhus, Skåne och när jag fick möjlighet att köpa loss en fin, bättre begagnad racercykel (Merida Reacto 7000 med Di2-elektroniska växlar) föddes en idé om att testa att cykla sträckan mellan norra Stockholm och Åhus i ett sträck. Skälet till att jag fick för mig att göra det på en gång var att jag inte trodde jag skulle känna mig sugen på att cykla vidare dag två efter att ha vaknat upp efter en vätternrunda några gånger som ju är omkring halva avståndet.

Förberedelser

Jag cyklar varje dag, året runt till och från jobbet i centrala Stockholm, ca 9,5 kilometer. Det är och har varit min grund till träningen de senaste 20 åren. Jag har under den tiden också utvecklat en bra förmåga att cykla i lagom tempo utan att bli särdeles anfådd eller svettig, något som jag återkommande har nytta av i olika situationer.

Rekognoceringen av vägen gjordes främst via Internet och det var faktiskt inte helt lätt. Google maps valde jag av gammal vana men jag stötte ganska snabbt på begränsningar i informationsdetaljerna. Bland annat kan man ju inte se vilket underlag man kommer att cykla på, något som för mig var viktigt då jag hade smala däck på cykeln. Jag insåg snart att jag kunde rita upp en översiktlig väg, men fick förlita mig på att leta mig fram och ändra mig på plats om det skulle bli nödvändigt.

De personer jag frågade om råd inför turen avrådde och tyckte mest att det var en onödig idé, något som fick mig att bli än mer nyfiken på hur det skulle vara. Jag läste lite om Randonnécykling och konceptet Audax-cykling blev bekant inom vilken man cyklar en förutbestämd sträcka på en viss tid. Där fick jag lite tips på vilken hastighet man kunde förväntas hålla och lite sånt.

Inför turen gjorde jag också en lista på restauranger, mackar, cykel- och sportbutiker samt deras öppettider för att ha det förberett om det skulle behövas. I tillägg räknade jag ut avstånd till mål och till nästa stad från ett antal olika ställen för att ha någorlunda koll på var jag var och hur lång tid jag hade till nästa potentiella depå. Exempelvis:

” 340 Eksjö: Pizzeria Via venetto 11-21 mitt i stan, OKQ8, öppet dygnet runt. Vid rondellen. Willys precis innan, Gulf bensinstation också precis innan, 30 km till Vetlanda härifrån, 105 till VÄXJÖ”

Eftersom familjen ändå skulle åka ner mot Skåne kom vi fram till att de skulle åka med bilen på kvällen och stanna över i Eksjö på vägen ner. På så sätt skulle jag ha lite närmare till hjälp om det skulle behövas.

Packning

Packningen på cykeln konfigurerade jag enligt följande:

Sadelväska: Cykelreparationsprylar (kedjebrytare och länk), 2 extra slangar och repsats för slangar, däckavtagare.
triangelväska under ramen: Vind/regnjacka, 1 buff i merinoull, 1 vanlig buff, långa handskar (utan vaddering tyvärr), mössa, 2 mars-chokladkakor
Ramväska: Telefon, powerbank, laddare till klocka (Suunto Ambit 3 Peak) och tele. 2 energi-gel, 3 energikakor, lite kex och ytterligare några mars-chokladkakor.

En liten pump och två vattenflaskor, en 700 ml (med vatten) och en 500 ml (fylld med elektrolyt-sportdryck) satt också på vid starten. Två baklampor och en påtejpad kraftig ficklampa där framme blev nattkonfigurationen.

Stockholm till Nyköping

Färden började vid 08.30 på tisdag morgon efter att barnen gett sig av till skolan. Vägen till och genom Stockholms city kan jag utan och innan så den gick fint. Vid Liljeholmen stötte jag på en sur dam som minsann upplyste mig om att jag cyklat mot rött, vilket jag inte gjort. En man som dök upp från ingenstans såg till att hon blev ordentligt tillrättavisad och jag fortsatte min färd söderut.

Jag gjorde tidigt i planeringen ett val att cykla via Södertälje istället för Skanssundet för att slippa stå och vänta på en färja. Nu i efterhand är jag inte säker på att det var så smart att cykla via Södertälje på grund av felcyklingar enligt nedan, men det är ju lätt att vara efterklok.

Första och största hindret kom vid Vårby/Kungens kurva. Jag har dålig koll på vilka förorter som ligger var och kunde därför inte riktigt orientera mig med hjälp av skyltar, utan fick förlita mig på kartan i telefonen. En riven cykelbro ställde till det å det grövsta och jag tror att jag cirklade runt i 30 minuter innan jag lyckades krångla mig förbi den platsen. Ner mot Södertälje hade jag tänkte cykla gamla landsvägen som jag känner till väl, men på något sätt kom jag på fel sida och var tvungen att återigen förlita mig på telefonen. Den visade in mig på skogsstigar och grusvägar, något jag inte alls uppskattade, förutom att naturen var fin.

Vädret var fint, vinden något kraftig men ändå lyckades himlen klämma ur sig en ordentlig störtskur precis när jag passerade Södertälje. Det kom ytterligare en skur en kvart senare, men efter det var resan helt torr.

Jag var ganska trött psykiskt efter alla felcyklingar men nu öppnade sig en fantastisk landsväg som tog mig mot Nyköping nästan utan kartkontroller eller felcyklingar. Nu var jag äntligen på rull! Första lite längre stoppet blev på Max söder om Nyköping där jag åt en sen lunch bestående av hamburgare och Coca Cola. Här är det väl dags att erkänna mitt hemliga trick för att hålla mig pigg också; jag dricker inte kaffe eller något annat med koffein i till vardags. Tack vare det och en rejäl dos placebo så inbillar jag mig att jag när jag väl får i mig koffein så blir jag väldigt pigg och i stort sett immun mot att bli sömning (i alla fall de första timmarna). Just på den här resan funkade det perfekt och jag kunde utan större problem hålla mig vaken över en natt.

Nyköping till Linköping

Cykelpendlare i Norrköping blir uppmuntrade på vägen.

Färden mellan dessa städer passerade först Krokek och skogarna runt Kålmården. Här fick jag min längsta nedförsbacke hittills ner mot Bråviken, snacka om skön belöning att få glida på i över 45 knyck i mer än en kilometer! Norrköping var lite klurigt att hitta rätt igenom men här körde jag faktiskt efter skyltar och med minnet av min barndoms resor med bil till Skåne som faktiskt passerade genom Norrköping centrum så trixade jag mig ut på andra sidan med hedern i behåll.

Innan Linköping tog jag en kexchoklad och fyllde på lite mars-choklad på en , såg Göta Kanal, gjorde ett tafatt försök att hänga på en träningsgrupp med 30 cyklister som var ute på tur (jag stod still när de passerade och det var lönlöst att komma ikapp, men jag försökte i alla fall). Familjen kom ikapp i Linköping och min dotter såg mig på långt håll och de sladdade in på en parkering vid ytterligare en vägkrog och vi bytte några ord över en middag. Min usla men stora powerbank på 16000 mAh, tog nästan slut efter en telefonladdning, så jag bytte till uttagsladdare med familjen och fortsatte sedan mot Mjölby som var nästa anhalt.

Linköping till Mjölby

Linköping var lite klurig att komma ur då jag inte visste riktigt vad de olika förorterna hette, men till slut hade jag passerat flygvapenmuseet och var på väg mot Mjölby. Solen höll på att gå ner nu och ljuset mot naturen runt mig gjorde varje skogsdunge och allé till en tavla. I Mjölby skymde det och jag gjorde mig redo för att möta den småländska natten.

Mjölby till Vetlanda

Min vana trogen höll jag så länge som möjligt på att tända framlampan till cykeln fast jag visste att batteriet hade minst en natt på max ljusflöde ca 1000 kina-lumen (torde vara cirka hälften på riktigt). Först när det var riktigt mörkt satte jag på lampan. Den gav ett stabilt och starkt ljus som också utstrålade låtsasvärme så jag cyklade (nästan) och njöt i min ljustunnel. Glädjen blev tyvärr kortvarig. Bara någon timme senare började lampan att flacka och till slut gav den upp helt. Jag hade ingen reserv med mig och fick helt enkelt fortsätta genom natten i totalt mörker. Som tur var hade trafiken nästan upphört helt. Jag var före färden lite orolig för långtradare och galna bilister på just den här sträckan, men jag hade i stort sett vägen för mig själv.

Nu började vinden tillta och jag fick klä på mig allt jag hade i väskorna för att kunna cykla vidare. Temperaturen kröp långsamt ner mot en handfull plusgrader när natten sänkte sig över skogen och min väg.

Jag började närma mig Eksjö. Jag frös otroligt mycket nu och hade två val: Antingen cykla in i Eksjö till hotellet där familjen låg och sov och få lite värme (det skulle vara några kilometers omväg) eller också kunde jag cykla till en vägrestaurang i utkanten av byn och även där få lite värme innan jag fortsatte. Jag valde vägrestaurangen. Sagt och gjort cyklade jag ut till handelsplatsen där den låg bara för att upptäcka att den inte alls var nattöppen. Nu var jag ännu längre från hotellet och valet stod mellan en lång väg tillbaka eller ytterligare flera mil till Vetlanda. Jag cyklade vidare.

Det var nog den jobbigaste biten på hela turen jag gav mig in på. Vinden var stark och tog ifrån mig all värme jag hade i kroppen och ersatte med en stelhet som närmast kan liknas vid att vara gipsad. Jag fick knappt upp telefonen i Vetlanda och jag tror jag fick använda röststyrningen för att navigera mig fram till restaurangen. Som tur var var den öppen och jag stapplade in i värmen. Vid kassan fick jag en gratis äppelpaj för att få upp värmen och jag var tvungen att stanna tills solen gick upp för att ens kunna gå ut genom dörren och fram till cykeln. Jag gjorde något försök när det fortfarande var natt, men vände och gick in och köpte en varm choklad och väntade.

Vetlanda till Ryd via Växjö

Från Vetlanda valde jag vägen via Norrhult och kom tyvärr in på en guppig, rotfylld skogsväg några kilometer. Att jag fick träffa en älg på bara några meters håll var en klen tröst, men snart var jag ute på en landsväg igen. Tyvärr var den här biten som skulle komma mot Växjö en av de värsta sträckorna på hela resan. Vägrenen var smal och vägen var så smal att större fordon inte kunde röra sig utåt någonting. Vid flera tillfällen funderade jag på att byta väg och ta en rejäl omväg, men fortsatte ändå till slut mot Växjö.

Växjö är en väldigt fin cykelstad och jag fick en kort paus i en park på en bänk innan färden gick vidare. Nu började mer kuperat landskap med mindre vägar och små sjöar. Det var väldigt fint. Jag började snart längta till ”Banvallsleden”, en gammal tågsträckning som var omgjord till cykelbana som jag cyklat södra delen på en gång tidigare. Den var platt och asfalterad och rak så när jag väl kom fram på den skulle jag vara nästan framme tänkte jag.

Tyvärr var början på den leden rena skämtet för en racercyklist. Jag trängdes in på ca 20 kilometer sand/stig/grusväg utan möjlighet att ta mig därifrån på grund av alla sjöar. Jag cyklade på helspänn och hastigheten sjönk till knappa 20 km/h trots att jag la ner mycket kraft på cyklingen.

Jag överlevde den biten också och började närma mig samhället Ryd. Jag hade bestämt med familjen att jag troligen skulle kunna träffa dem i Olofström, men min hunger tvingade mig att parkera vid ett gatukök i Ryd istället. Följefamiljen var bara en kvart bort så jag gick in på en grill för att köpa lite lunch.

Hej, skulle jag kunna få en kebab?
Nej, det får du inte.
Nehä, kan jag få en Pizza då?
Nej.
Okej, kan jag få en hamburgare då?
Nej…
Men det står ju på en skylt där ute att ni säljer mat!
Nej nej, det är en annan restaurang där borta. Du får gå dit.
Okej. Hej då.
Men du ska inte vara här, du ska vara i Olofström. Din familj väntar där.
… öh, va?
Ja, det är du som cyklar till Åhus va? Du ska träffa dem i Olofström.
Okej, ja det skulle jag men nu har jag bytt till Ryd. Hur kan du veta det?
Ja, de sa de på radion. Din fru ringde in och berättade att du cyklade till Skåne från Stockholm!

Det visade sig alltså att Liselott hade ringt in och vunnit nån slags tävling i P4 och berättat hela historien för dem. Hon hade fått barnen att lova att inte säga något om hennes inslag för att inte sätta mig i någon press då jag bett henne att inte skylta med min cykeltur. Detta för att jag själv ville bestämma om jag ville bryta eller ändra turen utan att någon skulle ha något med det att göra. Familjen vann ett sadelskydd med texten: ”här sitter en vinnare” som kom hem till oss någon vecka senare.

Familjen kom senare och jag skickade in dem i gatuköket för att hälsa innan jag fortsatte färden mot Skåne.

Ryd till Åhus

Blekinge är fullt av fina sjöar och vattendrag.

Vägen till Olofström visade sig bli en av de finaste sträckorna, men också ganska utmanande med snabba branta stigningar och vindlande vägar genom blockterräng och skog. Det var mycket djurliv och jag såg tranor, harar, rådjur och allehanda kul villebråd längs vägen.

Längs en cykelbana lyckades jag med konststycket att köra över en överraskad huggorm. Den kastade sig efter mig för att förgifta min fot, men cykelskon var i vägen och den kom inte att nå så högt då bakdelen var fastnaglad i marken av mitt framhjul. Vi överlevde båda två och vi fortsatte våra respektive liv på olika håll. Det tillsammans med ett grodkill var den närmaste djurupplevelsen jag hade. En rådjursfot som låg och såg malplacé ut längs en väg vid Nyköping räknar jag inte.

Vid det här laget började jag få slut på krafter i benen och det tog längre och längre tid att accelerera efter korsningar och backar. Jag hade skavsår mot sadeln som kändes, och nedre delen av ett knä började kännas ansträngt.

Från Eksjö och fram till Bromölla hade jag haft motvind, men som genom ett trollslag fick jag nu en efterlängtad och ordentlig medvind. Tack vare den kunde jag hålla lite fart över slätterna bort mot Rinkaby och sen till Åhus också. Jag försökte hålla jämna steg med några tjejer på väg till en cykelträning, men orkade bara hänga på några minuter innan jag fick lämna dem framför mig.

Nu var jag snart framme! Jag drack en kolhydratgel (en av de två jag hade med mig) för att bli gladare sista halvtimmen. När jag kom in i Åhus stannade jag vid ån och tog en vinnarbild innan jag cyklade den sista kilometern mot vårt sommarhus på Äspet.

Framme i Åhus. Precis innan bron där bilden togs cyklade jag fel på en sträcka jag cyklat 100 gånger förut bara för att jag trodde jag kunde gena och spara 50 meter. Jag cyklade in på en tomt och fick vända om…

Det var förstås väldigt skönt att vara framme och jag sov gott på natten.

Dagen efter var jag stel i benen, men inte alls så tom på energi som jag trodde jag skulle vara. Det onda knät kändes knappt och jag var oförskämt pigg hela dagen.

Efterord

Jag rekommenderar verkligen alla som har möjlighet att testa på att cykla riktigt långt med lätt packning någon dag. Frihetskänslan är svårslagen och man expanderar sin egen uppfattning om vad som är möjligt. Dessutom får man en möjlighet att tänka igenom många saker. Jag kom till exempel fram till att jag har det ganska bra!

Cykeln funkade perfekt, nu vet jag att det stämmer att Di2-växlar håller batteriet länge! Inga punkteringar fick jag vara med om heller.

Det är en stor fördel att vara kompis med sig själv på en sån här tur eftersom man är med sig själv så länge. För att minimera risken att tröttna på mig hade jag laddat upp med många podcasts och mycket musik, men jag satte aldrig i hörlurarna ens en sekund på hela färden.

Total tid blev ca 31 timmar, varav ca 26 på cykeln. Jag snittade mellan 22 och 24 km/h beroende på om man kollar på klockan eller cykeldatorn. Klockan pausade tyvärr ofrivilligt några mil kring Linköping.

juli 2, 2019

Hur bestiger man Galdhöpiggen med en 8-åring?

Efter att ensam ha ha gått upp på Norges högsta topp- Galdhöpiggen, en sommardag för några år sedan blev jag sugen på att visa vår äldsta dotter Alva, då 8 år, hur fint Jotunheimen är och beslöt mig för att åka dit med henne.

Ni norrmän kommer fnysa åt mig när ni läser detta. För det första är alla barns första bergsvandring i Jotunheimen alltid Besseggen, det vet alla! För det andra: Är inte Galdhöpiggen lite kjedelig? Troligen har ni rätt, men vi hade en väldigt trevlig och lärorik tur ändå!

Styggebreen- glaciären nedanför Galhöpiggen.

Planering och ditfärd

Planeringen var i stort sett färdig eftersom jag varit där året innan så jag känner väl till området. I stora drag var planen. Bil från Stockholm direkt til Juvashytta, där tält och sen vandring med en organiserad grupp över glaciären, upp för toppkammen och tillbaka samma väg. Enkelt på pappret, men lite klurigare i verkligheten.

Detta var några år sedan, närmare bestämt 2014 då filmen Frost just kommit ut på DVD, så de 11 timmarna mellan Stockholm och Juvashytta gick på ett kick, i alla fall för en i sällskapet som såg filmen på repeat hela vägen tills hon däckade.

Väl framme ösregnade det och jag var inte så sugen på att kl 01 på natten börja mecka med ett tält när vi skulle upp tidigt så vi köpte oss ur problemet och bodde inomhus den natten.

Till topps!

Det är i stort sett obegränsat med platser på de organiserade turerna till toppen från Juvashytta. Man rekommenderas att gå inbunden i replag över en glaciär som sägs vara full med sprickor. Det är en billig livförsäkring och vi följde med på den turen.

Vi började med en vandring på ca en timme i svagt lutande terräng. Väl framme vid glaciärens fot blev det en hel del väntan för att de skulle lägga ut repet och se till att alla selar satt som de skulle.

Vädret var fint och det var nästan ingen vind så det gick ingen nöd på oss, det blev snarare en välbehövlig paus innan vandringen över glaciären.

Efter cirka en halvtimme var det dags att börja gå och nu märktes det att Alva var några huvuden kortare än de andra deltagarna. Hon fick nästan springa i snön för att hinna med och eftersom det var ca 30 personer inbundna i samma rep så var det inte helt lätt att justera tempot efter en minst snabba vandraren. Färden över glaciären tog trekvart och Alva klarade det galant men det märktes att det hade tagit på krafterna. Vi stannade och åt och drack lite innan vi började följa kammen upp mot toppen.

Det är ganska stora block som ligger längs vägen och om man är liten får man verkligen använda hela kroppen för att häva sig uppåt. Efter en stund berättade jag för Alva att vi snart var uppe och hon satte en väldig fart uppför. Just då var vi inne i ett moln, så vi hade ingen kontakt med toppen. Efter några minuter sjunker Alva ihop och undrar var toppen är, jag hade ju sagt att vi snart var uppe.

Efter det misstaget tog det nästan en halvtimme att få upp energin och humöret igen. Vi gick sakta sista biten mot toppstugan och toppmonumentet och krafterna kom tillbaka när vi stod och kramade om varandra på toppen.

Det var molnigt och lite kyligt när vi var precis vid toppen men i övrigt bra väder även här uppe. Total tid från att vi började vid fjällstationen Juvashytta till toppen blev 3:45.

6 juni, några blommor hade letat sig upp ur jorden.

Så småningom tog vi oss ner till repen igen och väntade in alla så vi kunde passera glaciären tillsammans. I nedförsbacken var det en glad och entusiastisk tjej som skuttade ner längs spåret, det fanns inga spår av trötthet. Det fortsatte även efter glaciären och sista biten ner var som en söndagspromenad i vilken natur som helst. Alva letade blommor och stenar och jag gick och funderade på om Alva skulle orka en vandring dagen efter också.

Nästan tillbaka vid Juvashytta och civilisationen

När vi kom fram fick vi ett märke som belöning av några som vi gått med och sen packade vi ihop och drog oss neråt mot dalgången. Total tid tur och retur blev cirka 7 timmar. En alldeles lagom dagsetapp alltså!

Vädret skulle bli eländigt så istället för att testa ytterligare en eller två vandringar (inkl Besseggen som faktiskt stod på schemat som nr 2) valde vi att ge oss hemåt. Under nedfärden från Juvashytta i strålande sol gjorde sig vårt bilval rättvisa. Att köra med en öppen bil i det landskapet var helt enkelt oslagbart.

Regnet kom ungefär vid Lillehammer där vi hittade en plätt att sätta upp tältet och få lite välbehövd vila. Det regnade hela natten och dagen efter. Nederbörden slutade inte förrän i Örebro så beslutet att dra oss hemåt och låta de positiva intrycken rama in resan kändes bra.

Jag kommer sent glömma Alvas stolthet när vi körde upp på uppfarten hemma och resten av familjen mötte oss och hon fick visa sin pin från toppen av Galdhöpiggen, 2469 meter över havet!

Även om det inte är en så lång vandring tror jag att man inte ska vara yngre än 8 år för att fullt uppskatta turen. Eventuellt kan man vara något år yngre om man fixar ett replag själv och går i egen takt. Min uppfattning är att man inte behöver ha med sig kök eller lagad mat upp, smörgåsar räcker gott, man är ju i Norge, eller hur? Därför krävs inte så tung packning utan man kan gå med bara förstärkningsplagg och tilltugg i väskan.

juli 2, 2019september 14, 2020

Vad hinner man se på en helgtur i Jotunheimen i Norge?

2010 bodde jag och familjen i Oslo i Norge. Av en händelse blev det en helg över för mig på sommaren i början på juli som jag använde till att hyra en bil och åka upp och vandra i de noska bergen, närmare bestämt i Jotunheimen, en nationalpark några timmar från Oslo som bland annat inrymmer Galdhöpiggen, Norges högsta berg.

Jag minns det som en fin tur med lagom mycket äventyr och rekommenderar alla att ge sig ut och se den norska naturen så ofta som möjligt!

Förberedelser

På den här tiden var det DNT, Den Norske Turistforening och utprintade kartor som gällde för att känna sig trygg, så det blev några lunchbesök till deras kontor och butik på Storgata. Där hittade jag bland annat en ypperlig beskrivning av vandringsleder och hur många timmar varje etapp beräknades ta. Nu är det nätet som gäller och har ni inte varit inne på vistitnorway.se är det dags nu. Där finns ypperliga beskrivningar av vandringarna i det här inlägget.

Jag bokade en liten bil, köpte ett tält och liggunderlag (det mesta av min utustning var nämligen hemma i Sverige) på nån billighetsbutik i Oslo och frågade mina norska kollegor om lite tips. Tipsen var så varierande att jag inte kunde ta till mig så mycket från dem, men Galdhöpiggen var definitivt överskattat, den kunde man strunta i, så den skrev jag högst på listan.

Fredag- avfärd

Jag hämtade bilen på uthyrningen efter jobbet och gav mig av norrut. Bilresor i Norge jämfört med i Sverige är att i Sverige kan man räkna med att hinna 100 km på en timme, medan man i Norge får gå ner till 60-80 km, något som kan kännas lite knäckande i början, men man får förståelse för det när man kommer upp i bergen.

Det var lite kö, men snart hade jag kommit upp till Beitostölen och här var det dags att välja väg. Skulle jag runda Jotunheimen med- eller moturs? Jag valde moturs och styrde kosan mot Gjendesheim, en fjällstation som är utgångspunkt för en av de mest berömda vandringarna i Jotunheimen- Besseggen.

Besseggen

Man åker vanligtvis båt ena vägen längs sjön Gjende till Memurubu , och sen är det en fin vandring på bland annat en kam som går mellan Gjende och Bessvatnet där färgen på de olika vattnen är väldigt olika. Turen sägs ta 6-8 timmar i vanliga fall.

Tyvärr hade jag missat alla båtar, men ville ändå se lite av det fina, så jag parkerade bilen och kastade på ryggsäcken och började gå. Ganska snabbt blev det brand och till att klättra på alla fyra men snart var jag uppe till en fantastisk utsikt. Det var lite blåsigt och började regna när jag kommit upp. Snart visade det sig dock att regnet var väldigt lokalt, så det var smältvatten från ett snöfält som blåste mot mig. Tio meter åt sidan var jag torr igen.

Det var nu ganska sent och jag ville komma förbi kammen vid Bessvattnet innan jag vände så jag ökade farten ordentligt.

Snart bar det nedför mot kamvandringen och jag fick ta det ganska försiktigt då det var lite halt och brant. Efter en stund insåg jag varför detta är en populär vandring, det var en fantastisk syn med de två vattnen och Jotunheimen runtomkring.

Så småningom kom jag ner för branten och tog en kort paus efter den smala passagen mot Bessvattnet. Tyvärr kom jag inte längre och fick vända tillbaka för att inte fastna i mörkret, det hade inte varit så kul i den terrängen.

Som vanligt hade jag missbedömt tiden det skulle ta att gå uppför och det var en riktig pärs att klättra upp igen. Nu var det tur att det var i juli, så riktigt mörkt blev det inte, annars hade jag nog haft svårt att hitta hem. Till slut hade jag bilen i sikte och packade in mig, trött och lycklig.

Jag fortsatte min färd mot Juvashytta, som ligger vid foten av Galdhöpiggen. På vägen hade jag utkik efter en plats att sätta upp tältet på.

Tyvärr hittade jag inte någon utan fortsatte hela vägen upp till Juvashytta, förbi betalspärren och ända upp till turistanläggningen. Här parkerade jag och satte upp tältet ganska nära parkeringen. Det tog inte många sekunder att somna.

Lördag förmiddag- Galdhöpiggen

För tryggt kunna passera glaciären från Juvashytta mot Galdhöpiggen är det rekommenderat att gå med i ett replag (inbunden med massa andra ovetande turister), så eftersom jag inte hade levt klart riktigt blev det valet även för mig. Man kunde köpa sig en plats på morgonen trots att det var högsäsong. Allt började med en kort genomgång, utprovning av selar och sen gick vi i tekvart till glaciärens början.

Själva toppturen var ganska odramatisk och den tog ungefär 5 timmar tur och retur, varav en stor del gick ut på att vänta på de andra som gick i samma replag som mig på både upp- och nervägen. Toppen var okej, utsikten fantastisk och vandringen över glaciären var fin. Sista biten upp mot toppen var kanske lite dryg, men utsikten belönade mångfalt all svett det kostat. Det fanns till och med en liten stuga nästan vid toppen där de sålde souvenirer och något att äta

När jag kommit ner hade klockan bara slagit 14 så jag funderade på om jag skulle hinna någon mer vandring den dagen. Jag frågade några norska vandrare som såg väl bevandrade ut och de sa alla tre i mun på varandra att jag skulle åka til Turtagrö och gå upp till Fannaråk-hyttan. Där skulle det vara väldigt fint.

Jag kände just då att jag var stark i benen så det skulle nog funka. Jag packade ihop tältet och gav mig av med bilen nedför berget.

Bilturen mellan Juvashytta och Turtagrö är oändligt fin. De är svårt att beskriva hur vacker Jotunheimen egentligen är. Så fort man lagt ner kameran efter att ha fotograferat en fin vy med berg och någon sjö så kommer en ännu vackrare syn, gärna med något vattenfall eller en pittoresk byggnad mitt i alltihopa. När de sen slänger in ett får och kanske en fjällko är synen fulländad.

Jag var framme vid Turtagrö sent på eftermiddagen. Färden dit hade tagit mycket längre tid än jag planerat på grund av alla stopp vid utsiktsplatser, men det var det förstås värt- vägen var ju allt, målet visste jag inte så mycket om (förutom Galdhöpiggen som redan var avklarad).

Turtagrö

Hotellet vid Turtagrö var väldigt fint och spektakulärt. Jag fick okej på att sätta upp mitt blåa tält bakom hotellet och när det var klart gick jag in och förhörde mig om hur lång tid det skulle ta att besöka Fannaråk-hyttan. Det enda jag visste då var att där fanns Norges högst belägna biograf eller något sånt.

Tjejen i receptionen upplyste mig om att det även är Norges högst belägna fjällstation, 2068 meter över havet. Turtagrö hotell ligger på ca 880 meter. Vi kom fram till att det var rätt sent att börja gå då klockan redan hade passerat 18 och hon sa att det var några timmar upp. Jag gav upp tankarna på att gå en tur till samma dag och gick ett kort varv i hotellet. Det fanns ett fint bilbliotek och själva huset var väldigt roligt byggt.

På väg förbi receptionen kallade tjejen som stod där på mig igen:

”Kan du ta med dig det här kuveret upp när du går till Fannaråkhyttan ikväll? Det är lite post och sånt som de behöver där uppe.”

”Öhhh, okej. Jag går nu då.”

Lördag kväll- Fannaråki

Vad hade jag gett mig in på? Jag skyndade mig till tältet och tog med mig vatten och den lilla mat jag hade och började gå. Första biten var ganska platt längs med en flodbädd, men sen började det branta på och gick mer och mer i zick zack. Jag har lärt mig att en normal vandringstakt för mig är ungefär 300 höjdmeter per timme om man går någorlunda brant och att det är ett mycket bättre mått än att räkna kilometer, så jag hade alltså lite mer än 3 timmar framför mig på vägen upp och kanske lite mindre till för att komma ner. Hur jag än räknade skulle jag få gå den sista timmen i mörker, något jag inte var sugen på, särskilt inte som jag var själv och hade lovat mig att gå säkert.

Nåväl, jag hade också lovat att leverera posten så jag skyndade så gott jag kunde. Det var en fin sommarkväll och jag stannade ofta och tog fram kameran. Utsikten var magnifik och varje gång jag tittade ut över landskapet trodde jag inte att det kunde bli finare, bara för att bli överbevisad av mig själv nästa gång jag tittade ut över en ännu högre utsiktsplats.

På uppvägen mötte jag en handfull människor, alla hälsade vänligt. Jag drog mig för att fråga hur långt jag hade kvar. Jag hade ju stenkoll på höjden på klockan och visste att det inte skulle bli bättre för att jag frågade hur långt det var kvar.

Sista halvtimmen var jag rejält trött och när jag stapplade in i Fannaråkhyttan efter att ha sett utsikten på andra sidan väntade jag mig en stor välkomskommitté och jubel från alla som var där.

Riktigt så blev det inte. Alla hade fullt upp med sitt och de såg knappt åt mig där det gick runt och mös i sina underställ.

Jag hittade till slut en som jobbade på hyttan och lämnade stolt fram det stora kuvertet frpån Turtagrö och väntade än en gång på publikens jubel.

Än en gång uteblev det, men hon tog i alla fall emot försändelsen och lade den på receptionsdisken. Jag kanske fick ett ”tack” också men jag minns inte.

Jag satte mig en stund på en pall och funderade på vad jag skulle göra. Nu var det skymning ute och jag hade inte några övernattningsprylar med mig. Min morgontur upp på Galdhöpiggen gjorde sig påmind när jag satt mig ner. Man ska alltid ge en färdrapport när man ger sig ut på fjället och det var egentligen det som fällde avgörandet att gå ner igen. Jag hade lämnat en lapp i Turtagrö att jag skulle gå tur och retur Fannaråkhyttan samma kväll. Jag kom fram till att jag inte hade något val- jag måste ner igen nu på kvällen till tältet som hägrade nere i dalen.

Sagt och gjort- jag fyllde min vattenflaska och gav mig nedåt i full fart. det gick bra den första timmen men sen hade energin tagit slut och jag snubblade mer och mer när jag försökte ta mig nedåt. En gång var det nära att gå rätt illa när jag gled till på en sten som jag trodde var stabil och den släppte. Som tur var fick jag snabbt tillbaka balansen och jag kunde sätta mig ner och ta det lugnt en stund. Den epioden fick mig att ta det lugnare i den värsta branten och snart var jag nere i dalgången igen. Nu var det skymning men vägen här var mycket lättare och snart kunde jag kliva in på hotellet för att rapportera att det viktiga postuppdraget var slutfört. Hon som gett mig uppdraget stod kvar i receptionen och hon frågade faktiskt om jag redan varit där uppe. När jag berättade att jag fullföljt min livsuppgift blev hon faktiskt lite impad över hur fort det gått. Kanske inte lika imponerad som jag själv var, men jag inbillade mig att de som jobbade på fjällstationer sett ganska många galningar och höll inne med beröm om det inte var absolut nödvändigt, vilket detta tydligen var!

Jag gjorde en tidig sorti från hotellet och jag somnade direkt när jag kom innanför tältduken.

Årdal

Jag tror inte jag sovit så länge i ett tält som efter den där gången då vi cyklade vätternrundan med 0 kilometers träning och 0 dagars förberedelser. Minst 11 timmars sammanhängande koma räknade jag ihop när jag vaknade på söndagen. Jag var väldigt mör i kroppen och tänkte först ligga kvar hela dagen.

Efter en stund blev det lite långtråkigt i tältet och jag bestämde mig för att fortsätta min resa. Jag var inte vandringssugen, men jag hade ju en bil så dagen kändes ändå hoppfull.

Jag fortsatte snart vägen söderut mot Årdal och åkte längs en fantastisk slingrande bergsväg ner mot fjordarna. Jag hade inte varit vid de norska fjordarna sen jag var liten och synen med de branta bergen och det turkosa vattnet var verkligen imponerande. Inte konstigt att Slartibartfast i Liftarens Guide till galaxen fick pris för sin design av norska kusten!

Övre Årdal var den perfekta platsen att ta en kort paus och njuta av utsikten.

Tyin

På min karta som jag hade som hade tidsangivelser för vandringar i Norge fanns det bara en eller två sträckor som var under två timmar långa och en av dem utgick från sjön Tyin som jag skulle passera på vägen tillbaka mot Oslo. Min vintersovsäck bär namn efter sjön så på något sätt drogs jag dit och fann mig stå bredvid den parkerade bilen med ryggsäcken på ryggen trots att benen knappt ville bära mig.

Jag hittade starten på leden utan problem. Terrängen och klimatet var här helt annorlunda än i Jotunheimen. DEt var lägre kullar och blommor och gräs överallt, lite som ett hedlandskap. Jag gick upp för den första kullen och fick en fin vy över Tyin. I ytterligare 45 minuter gick jag längs stigen men sen var mina krafter slut än en gång och jag fick vända tillbaka till bilen.

Det var skönt att röra på sig lite och det gjorde faktiskt hemresan till Oslo bättre då jag piggnade till lite och fick variation till bilkörandet.

Efterord

Det finns hundratals berg och leder att vandra i Norge och det här var bara ett exempel på hur man kan göra. Mitt budskap är kanske inte att kopiera denna tur, men snarare att naturen i Norge är lätt tillgänglig från städerna, att man kan se väldigt mycket på en helg och att saker och ting löser sig även om man kanske inte har allt detaljplanerat från början.

Jag hade försökt få med mig sällskap på resan men av olika skäl föll det bort. Säkerheten och att ha någon att dela upplevelsen med gör förstås att det är oslagbart att vara flera, men utöver det tycker jag att man är man mer lättrörlig och snabbare om man är ensam (om man inte går med någon som man är väldigt van att vandra med förstås.)

juni 28, 2019september 14, 2020

Hur är det att åka till Svalbard med familjen?

Efter att i olika konstellationer ha varit på Svalbard (både med respektive, med kompisar och med mina föräldrar) kom turen till att ta med familjen dit. Våren 2018 var barnen 7, 8 och 11 år gamla.

Förberedelser

För att hitta bra boende och flyg till Svalbard behöver man vara ute i ganska god tid. Jag har för mig att vi bokade ungefär 9 månader innan avresa, något som skulle varit helt otänkbart för några år sen när spontanitet var ledordet i semestrar och resor. Nåväl, tiderna förändras och vi hade grunderna till resan redan på plats till jul då vi fick en hundspannstur i julklapp av barnens farföräldrar, något som vi kommer tillbaka till senare.

Efter att ha bott på diverse vandrarhem/B&B samt i tält på Svalbard så kom turen nu till AirBnB. Vi bokade ett hus som låg nere i hamnen, ungefär en kvarts promenad från huvudgatan och affären.

Flygresan bjöd SAS på tack vare lite surt förvärvade bonuspoäng. Här kan det vara bra att lägga på minnet att det inte kostar så mycket poäng att resa till Svalbard då det anses ligga inom Skandinavien. Dock är vi inte de enda som vet det, därför är det bra att boka tidigt.

När ska man då resa? Inte vet jag, men vi har hittat ett vinnande koncept: Precis innan och efter 18 april, det är då som midnattssolen börjar kring Longyearbyen och det är nästan alltid snö kvar så man kan fortsätta åka skidor och snöskoter. Midvinter med norrsken eller sommar med båtturer har jag inte varit med om och kan inte jämföra, men det är troligen fint då också. Kring påsk har temperaturen börjat stiga och är att jämföra med svenska fjällen, möjligtvis något mer ombytligt väder och fem till tio grader kallare.

Vägen dit

Flygen från Stockholm går antingen via Oslo eller Tromsö så vi fick mellanlanda två gånger. När man vet att man ska till ett ställe där det är ljust i stort sett dygnet runt så spelar tiden inte så stor roll. (Man kommer ganska snabbt in i att inte ha så bråttom och bli förvånad över att affären är stängd när man kommer dit mitt i natten.)

Vi var framme på flygplatsen i Longyearbyen sent på kvällen och tog en taxi (som vi delade med några andra) till vårt boende. Det var en kall och klar natt men allt stämde med boendet trots lite strul med nyckelskåp och sånt som sig bör. Det visade sig att längan vi bodde i var byggd av ett antal baracksegment som monterats ihop till bostäder. Standarden var okej och vi installerade oss och gick till sängs.

Fredag 2018-04-20

När vi vaknade blev det lite provianteringsrundor till Svalbardbutikken som har det mesta. Det var ungefär en kilometer dit och xc minus 10 grader och en lagom kylande vind. På vägen tillbaka gick vi via Skoteruthyrningen nere i hamnen och hämtade ut två gevär (30.06 mausergevär med tyska riksörnen kvar från andra världskriget) och kollade lite öppettider och sånt. Alla får hyra vapen och man får en packe jaktpatroner till som man sedan lämnar tillbaka efter sin hyra. Det är aldrig tänkt att man ska använda dem. Tidigare har vi köpt lite övningsammunition i byn och övat oss lite i en dalgång, men inte den här gången.

Vid 13 kom en taxi och körde oss till Todalen där vi åkte skidor någon kilomter in i dalen. Det var lite molnigt och blåsigt men fint annars. Vi såg renar och sjöfåglar. Barnen byggde en igloo och lekte i en snöskränt. Det är skönt att åka på skidtur uppför först så kan man bara glida ner till vägen sen.

Sen tog vi en taxi tillbaka till huset och sen bar det av till Svalbard museum. Det var fint med många uppstoppade djur och en gruvgång man kunde krypa i. Efter det gick vi till butiken igen och sen hem och åt middag.

Lördag 2018-04-21

Idag var det skoterhyradags. Vi gick bort med väskorna till uthyrningsstället (Hurtigruten Svalbard) och fick ett bra pris på att hyra overaller, skor och hjälmar så det var skönt att vara varma. Sen bar det av till Todalen igen och upp hela vägen till hyttorna. Det blev molnigare på toppen så vi stannade där istället för att åka vidare och drack varm choklad och lekte. Då kom jag på att jag hade glömt handla gas så vi kunde inte äta lunch… inte så smart. Jaghade inte med flaskan till köket heller, annars hade vi kunnat elda bensin.

Det var en skidtävling mellan Todalen och svea gruva som vi såg vinnarna från när vi åkte tilbaka. Det var ganska svårkört i dalgången pga dålig sikt men annars var det gott om snö och fint.

Vi åkte sen tillbaka till Longyearbyen och förbi hela stan. Sen letade vi oss upp genom Longyearbreen och frågade några som var ute och gick om de visste var glaciärgrottan var. Till saken hör att jag letat efter den några år tidigare men aldrig riktigt hittat rätt. De berättade att den var till höger om en trasig scooter och vi åkte uppåt. Det var långt att åka men till slut fann vi den.

Runt glaciärgrottan var det en hel del skotrar parkerade och vi samlades runt den. Det var bara en stege som gick ner i ett djupt hål. utan pannlampa var det lite svårt att utforska hela, men ca 15-20 meter gick bra och det var kul och fanns rep längs väggen.

Söndag 2018-04-22

Skoterutflyktsdag igen. Vi kom iväg kring 10 och drog igenom Adventdalen, den stora dalen som går österut från Longyearbyen i klart och fint väder. Det var bra sikt och höga moln.

Vi kom till passhytta och allt gick bra, så även vid Sassendalen efter några hundra meters felkörning österut. Det var bitande kallt i vinden så det var bra att vi hade skoterkläder på oss. Det var också många andra sällskap ute så det kändes tryggt.

Väl framme i Fredheim träffade vi en Sysselmann som berättade att halva tempelfjorden var avstängd och att det varit isbjörnar som jagat skotrar där. Vi fick historien om stugan berättad och att de just flyttat upp stugorna en bit pga klimatförändringarna. Vi fick också gå in i stugan och se hur de hade det och han sa att vi kunde äta i sidohuset om vi ville.

Man fick inte stanna på isen i Tempelfjorden men man kunde åka några kilometer til in mot glaciären så det gjorde vi. Linnea blev rädd när vi stannade till vid en säl som låg och vilade vid ett isblock. Men vi åkte över till andra sidan i alla fall. Där tog vi en kort paus och sen på väg tillbaka fastnade Liselott och Linneas skoter (Jonas, Malte och Linnea åkte alltid på samma) på isen men den fick vi snabbt upp igen. Vi såg några sälar till men inga isbjörnar.

Väl tillbaka på Fredheimsidan kokade vi ”Lapskaus” på gasköket vid en husvägg och åt. Linnea sa att det var det godaste hon ätit någon gång, men jag tror ärligt talat att hon aldrig skulle tagit en tugga om vi varit hemma. Vid ca 15.30 började vi ge oss tillbaka men då kom vi på att man kunde åka upp och få fina yer över tempelfjorden om man åkte upp på ett berg som låg bredvid. Uppfarten var bara 300 meter bort och där uppe var det fin utsikt och en del renar.

Tur att det var fint väder, annars hade vi nog fått köra sakta med kompass. Vi tog en tur in i en dalgång och hittade ett fruset vattenfall men enorma istappar som låg inne skyddat i en dal.

Så småningom åkte vi hemåt och återfärden gick bra, vi såg många skoterutflyktsgrupper, hittade en bit renskinn och stannade och övningskörde och fotograferade lite då och då.

Måndag 2018-04-23

Idag var det hundspann på schemat. 09.30 kom en bil och hämtade oss och tog oss till svalbard Huskys stadskontor där vi fick byta om till varma kläder igen. Vi var 8 personer inklusive oss som skulle åka.

Vi bytte om och fick åka ut till hundgården precis efter Todalen. Det var fantastiskt fint väder med klarblå himmel och nästan ingen vind.

Man fick först leka lite med hundarna (de hade 104 st) och sen spände vi för fem var på varje släde.

Sen bar det av och det som man gjorde som förare var mest att luta sig åt sidorna och bromsa när man kom ikapp.

Vi åkte ca 18 km in i Bolterdalen och tillbaka på en jättefin tur. Nedför gick det riktigt fort och vi ramlade aldrig av även om det lutade ordentligt ibland.

Efter hundturen som överträffade alla våra förväntningar gick vi in till byn. Vi promenerade sen till kyrkan och inspekterade den. Det var fint och de hade en uppstoppad isbjörn. Sen gick Jonas och Malte på topptursutflykt upp på platåberget och resten gick och köpte mat och sen ner till huset.

Toppturen var ca 400 höjdmeter och den gick väldigt bra. det var brant uppför på sina ställen men lä mesta delen så det var inga problem. På toppen (brant kant ned mot byn!) var det många fåglar och väldigt fin utsikt.

Tisdag 2018-04-24

Hemresedag. Vi hann knappt gå upp och äta frukost förrän vi skulle ut ur huset och vi gick ner till vattnet och kastade macka, sen förbi SAS-hotellet (Radisson Blu heter det nu. De har byggt ut stan massor sen vi var här sist)) och titta på isbjörnen som står i receptionen.

Sammanfattning

En resa till Svalbard är ett minne för livet. Vi hade fint väder och tack vare midnattssolen behövde man aldrig tänka på att åka hem en viss tid. Att åka utan guide är helt okej om man håller sig längs de större lederna. Att ta med barn kräver att de förstår att det kan bli allvar och att de är försiktiga om det behövs.

juni 23, 2019juni 25, 2019

Att bestiga Kebnekaise med 3 barn, hur kan det gå det till?

Efter att ha bestigt Kebnekaises sydtopp både själv för hundra år sen och med vår dotter Alva då hon var 9 år blir man nyfiken på om det går att genomföra samma äventyr med hela familjen (barnen var i åldrarna 8, 9 och 12 år). Enklaste sättet var helt enkelt att prova! I början av augusti 2018 gick turen av stapeln.

Förberedelser

När vi väl hade bestämt oss var förberedelserna egentligen inte så kluriga. Vi bokade bonusflyg med SAS (tack för det) och rekade lite transport och boende men kom ganska snart fram till att vi var så sent ute att tält var det bästa boendealternativet.

Planen i stort var att flyga till Kiruna ( vi valde en vecka innan skolstart i augusti 2018), ta bussen till Nikkaluokta, flyga helikopter till fjällstationen för att ha så många dagar som möjligt till toppförsök och inte bränna barnens ork på vandringen till fjällstationen. Det var en lärdom som jag och dottern gjorde på förra turen att det behövdes en vilodag innan toppdagen om man gått från Nikkaluokta (även om vi tog båten en bit). Vi valde att rikta in oss på västra leden, trots att den är längre och jobbigare för att slippa klättringen på östra leden och för att vi kan den utan och innan.

Träning

När det kom till träning fick vi inte ihop några specifika träningspass, men en tre timmars vandring längs stranden mellan Åhus och Yngsjö fick duga som genrep även om det nog kändes lite oklart med orken när vi satt där på flygplatsen och skulle ge oss av. Som tur är barnen aktiva och var entusiastiska och sammanfattningen av hela den här skriften är att barnen klarar allt fysiskt men att det är deras intresse för äventyret som kan göra trippen till en utmaning.

Packning

Ett tips på vägen om ni funderar på samma tur är att ladda ner en ypperlig broschyr från Länsstyrelsen i Norrbotten / Svenska Turistföreningen https://www.svenskaturistforeningen.se/uploads/2015/11/Kebnekaise_sve.pdf. Här finns exempel på packlista och massor av bra och relevanta tips kring turen.

Några specialare vi tog med oss:

Myggnät för ansiktet. Runt Nikkaluokta är myggorna stora som sparvar och svärmarna är tätare än någon annan stans så myggnät är en klen tröst, men det gav lite skydd i alla fall. Uppe vid fjällstationen är det mer blåst och färre mygg, så det är främst på uppmarchen det behövs.

Tält. Vi hade med oss ett Hilleberg Nammatj, det ultimata 4-säsongstältet och ett lättvikts Exped Lite-tält som funkade okej, men de som sov i Hillebergtältet fick en mer behaglig upplevelse. (Inte bara för att ett uppblåsbart liggunderlag bestämde sig för att ge upp första natten.)

Mat. Vi packade mest mat som kunde lagas i köket på servicehuset på fjällstationen. Den enda matbiten vi inte ger oss av utan är Gruyereost, och den fanns som tur med i packningen även denna gång. Den är bra både som snacks, smaksättare och som lockbete.

Vindsäck. En fyra personers stormsäck för dåligt väder är en billig och ganska lätt försäkring. Det är ganska exponerat på vissa sträckor och det kändes bra att ha med sig en vindsäck som snabbt kunde ge lite skydd mot blåsten.

Transporter

De flesta transporterna är synkade med varandra och informationen nu för tiden är väldigt bra på respektive hemsida så vi hade inga problem med att hitta och planera resans olika delmoment.

Mot toppen!

Nu skippar vi all logistik och transport och ger oss direkt in på toppdagen, det är väl därför ni är här, och inte att höra om trasiga uppblåsbara liggunderlag och att vi av en slump stötte på några av våra bästa vänner på vägen upp som vi sen fick sällskap med på vägen tillbaka till Nikkaluokta.

Packningen för toppdagen fick plats i två dagsryggsäckar och bestod mest av smörgåsar/kex/snacks, kök och frystorkat, vatten och förstärkningsplagg (överdragsbyxor, mössa, vantar etc.). Vindsäcken var med, liksom två par gåstavar som tidigare visat sig användbara. Vi hade inte med några sandaler för vadning, vattnet i bäckarna var ganska lågt.

Vi visste att vädret var på väg att bli dåligt, så vi valde att försöka oss på berget redan dagen efter att vi kommit fram till fjällstationen. Tälten hade vi satt upp hitom stora huset och vi satte klockan på 04.30 och somnade in.

När klockan ringde var barnen förvånansvärt snabbt på benen och vi åt en ordentlig frukost i servicehuset. vid 05.00 var vi klara och började vandringen mot Kitteldalen där man viker av uppåt längs västra leden. Vi var bland de första som gav oss av. Våra vänner hade gått ända upp i Kitteldalen och tältat där så de hade några timmars försprång.

Vägen upp förbi Kittelbäcken och uppför branten (som ett par sherpas höll på att bygga en trappa i) gick väldigt bra.

Vattendragen var mycket fascinerande och det hoppades över, balanserades på stenar och provsmakades vatten i nästan alla rännilar som fanns. Efter kittelbäcken blir det lite ont om vatten fram till Kaffedalen så se till att fylla på senast vid bron.

Vi gick genom några moln och på toppen av det första berget som man går över, Vierranvarri, var det riktigt kyligt och dålig sikt. Sikten blev bättre när vi kom ner i kaffedalen, sen var det klarblå himmel sista biten förbi gamla toppstugan ända upp till nya toppstugan.

Efter kaffedalen är det ungefär två timmars vandring kvar.

Vi hade lånat ut ett par stegjärn innan avresa till våra vänner och lämpligt nog mötte vi dem när de varit uppe och kunde låna deras för att få en enklare bestigning, det var nämligen lite halt på glaciären de sista 100 metrarna mot toppen. Några guider hade satt upp ett fast rep som vi fick låna så jag klarade toppbestigningen utan stegjärn, men det hade nog varit skönt att ha. Tyvärr kom ett moln precis när vi var på toppen, så de obligatoriska toppbilderna kunde lika gärna tagits en dimmig dag i Stockholm.

Uppfärden tog ca 7 timmar och vi hade en till två kvartspauser med smörgåsar och varm dryck, i övrigt gick vi i stort sett hela tiden.

Nedfärden blev lite annorlunda än den ganska uppstyrda och kontrollerade bestigningen. Eftersom vädret var så bra efter vändningen vid toppen slutade vi föräldrar vara måna om farten utan vi lät turen ta den tid som behövdes. Vi tog en lång paus med ordentligt med lunch och varm dryck vid gamla toppstugan för att samla krafter för nedstigningen. Ända till branten över Kittelbäcken var humöret på topp. Vi strösslade med mycket godsaker på nervägen och det var lätt att hålla humöret på topp.

Man kan vila nästan var som helst, bara man är tillräckligt trött.

Efter ungefär 12 timmars vandring var dock krafterna på väg att ta slut och pauserna blev längre och länge och lite osynkroniserade, så det var alltid något barn som satt och vilade. Något misslyckat hopp över en bäck med blöta fötter som resultat (som inte kom fram förrän dagen efter) gjorde saken lite sämre. Den svåraste biten rent psykiskt blev faktiskt de sista kilometrarna när man hela tiden såg fjällstationen men det kändes inte som man kom närmare. Närmare kom vi dock hela tiden och till slut, efter 15 timmars vandring kunde en trött men lycklig familj slå sig ner och vila på Kebnekaise fjällstation.

Dagen efter var det regn och blåst och ingen som vi vet klarade att bestiga berget då, så vi hittade än en gång ett fönster i vädret som gjorde det möjligt att nå toppen.

Den dagen ägnade vi oss åt att äta gott och mysa inomhus. Väderleksprognosen visade på flera dagar till med regn så vi fattade beslutet att åka in till Kiruna och se gruvan och staden innan färden gick söderut igen. Det var ett beslut vi inte ångrar. Gruvturen till LKABs gruva rekommenderas varmt!

Den största skillnaden mellan att ha med ett och tre barn var dels att de kunde ha roligt med varandra längs vägen och uppleva saker tillsammans, men det mest påtagliga var att varje barns rytm och vilocykel behövde tas hänsyn till vilket gjorde att pauserna blev fler, särskilt när de blev trötta och omotiverade. Det funkade tyvärr inte för oss att ha planerade pauser i det läget, för då var något barn piggt och sprang runt tills pausen var slut och då var det förstås dags för denne att vara trött.

Ett av barnens gossedjur som lämnats hemma hade spelat in några peppfilmer som också kom väl till pass vid de svåra stunderna.

Vid de tillfällen man kunde gå och hålla ett barn i handen (när det var lite flackare) var det uppenbart att man kunde vara nära och på något sätt överföra lite styrka mellan varandra. I brist på det var det också ett vinnande koncept att gå väldigt nära och prata om allt mellan himmel och jord.

Sammanfattningsvis skulle jag nog säga att barn över tio år har mycket behållning av en tur längs västra leden till toppen, men man kan nog skrämma upp i stort sett vem som helst över 7/8 år, frågan är hur kul det är för dem… Sen kan ju vädret bli stökigt också och det är viktigt att tänka igenom det ordentligt så man inte blir fast med en trött och kall son eller dotter på fel plats.