Efter att ensam ha ha gått upp på Norges högsta topp- Galdhöpiggen, en sommardag för några år sedan blev jag sugen på att visa vår äldsta dotter Alva, då 8 år, hur fint Jotunheimen är och beslöt mig för att åka dit med henne.
Ni norrmän kommer fnysa åt mig när ni läser detta. För det första är alla barns första bergsvandring i Jotunheimen alltid Besseggen, det vet alla! För det andra: Är inte Galdhöpiggen lite kjedelig? Troligen har ni rätt, men vi hade en väldigt trevlig och lärorik tur ändå!
Planering och ditfärd
Planeringen var i stort sett färdig eftersom jag varit där året innan så jag känner väl till området. I stora drag var planen. Bil från Stockholm direkt til Juvashytta, där tält och sen vandring med en organiserad grupp över glaciären, upp för toppkammen och tillbaka samma väg. Enkelt på pappret, men lite klurigare i verkligheten.
Detta var några år sedan, närmare bestämt 2014 då filmen Frost just kommit ut på DVD, så de 11 timmarna mellan Stockholm och Juvashytta gick på ett kick, i alla fall för en i sällskapet som såg filmen på repeat hela vägen tills hon däckade.
Väl framme ösregnade det och jag var inte så sugen på att kl 01 på natten börja mecka med ett tält när vi skulle upp tidigt så vi köpte oss ur problemet och bodde inomhus den natten.
Till topps!
Det är i stort sett obegränsat med platser på de organiserade turerna till toppen från Juvashytta. Man rekommenderas att gå inbunden i replag över en glaciär som sägs vara full med sprickor. Det är en billig livförsäkring och vi följde med på den turen.
Vi började med en vandring på ca en timme i svagt lutande terräng. Väl framme vid glaciärens fot blev det en hel del väntan för att de skulle lägga ut repet och se till att alla selar satt som de skulle.
Vädret var fint och det var nästan ingen vind så det gick ingen nöd på oss, det blev snarare en välbehövlig paus innan vandringen över glaciären.
Efter cirka en halvtimme var det dags att börja gå och nu märktes det att Alva var några huvuden kortare än de andra deltagarna. Hon fick nästan springa i snön för att hinna med och eftersom det var ca 30 personer inbundna i samma rep så var det inte helt lätt att justera tempot efter en minst snabba vandraren. Färden över glaciären tog trekvart och Alva klarade det galant men det märktes att det hade tagit på krafterna. Vi stannade och åt och drack lite innan vi började följa kammen upp mot toppen.
Det är ganska stora block som ligger längs vägen och om man är liten får man verkligen använda hela kroppen för att häva sig uppåt. Efter en stund berättade jag för Alva att vi snart var uppe och hon satte en väldig fart uppför. Just då var vi inne i ett moln, så vi hade ingen kontakt med toppen. Efter några minuter sjunker Alva ihop och undrar var toppen är, jag hade ju sagt att vi snart var uppe.
Efter det misstaget tog det nästan en halvtimme att få upp energin och humöret igen. Vi gick sakta sista biten mot toppstugan och toppmonumentet och krafterna kom tillbaka när vi stod och kramade om varandra på toppen.
Det var molnigt och lite kyligt när vi var precis vid toppen men i övrigt bra väder även här uppe. Total tid från att vi började vid fjällstationen Juvashytta till toppen blev 3:45.
Så småningom tog vi oss ner till repen igen och väntade in alla så vi kunde passera glaciären tillsammans. I nedförsbacken var det en glad och entusiastisk tjej som skuttade ner längs spåret, det fanns inga spår av trötthet. Det fortsatte även efter glaciären och sista biten ner var som en söndagspromenad i vilken natur som helst. Alva letade blommor och stenar och jag gick och funderade på om Alva skulle orka en vandring dagen efter också.
När vi kom fram fick vi ett märke som belöning av några som vi gått med och sen packade vi ihop och drog oss neråt mot dalgången. Total tid tur och retur blev cirka 7 timmar. En alldeles lagom dagsetapp alltså!
Vädret skulle bli eländigt så istället för att testa ytterligare en eller två vandringar (inkl Besseggen som faktiskt stod på schemat som nr 2) valde vi att ge oss hemåt. Under nedfärden från Juvashytta i strålande sol gjorde sig vårt bilval rättvisa. Att köra med en öppen bil i det landskapet var helt enkelt oslagbart.
Regnet kom ungefär vid Lillehammer där vi hittade en plätt att sätta upp tältet och få lite välbehövd vila. Det regnade hela natten och dagen efter. Nederbörden slutade inte förrän i Örebro så beslutet att dra oss hemåt och låta de positiva intrycken rama in resan kändes bra.
Jag kommer sent glömma Alvas stolthet när vi körde upp på uppfarten hemma och resten av familjen mötte oss och hon fick visa sin pin från toppen av Galdhöpiggen, 2469 meter över havet!
Även om det inte är en så lång vandring tror jag att man inte ska vara yngre än 8 år för att fullt uppskatta turen. Eventuellt kan man vara något år yngre om man fixar ett replag själv och går i egen takt. Min uppfattning är att man inte behöver ha med sig kök eller lagad mat upp, smörgåsar räcker gott, man är ju i Norge, eller hur? Därför krävs inte så tung packning utan man kan gå med bara förstärkningsplagg och tilltugg i väskan.
