I många år har jag klurat på hur det skulle vara att springa Jämtlandstriangeln. Jag har varit där flera gånger på vintern men aldrig utan snö så jag vet lite om området, men först nu har jag svaret på hur det är att ta sig den 47 km långa sträckan till fots på en dag.
Jag och Liselott (min fru, red. anm) bokade resan i somras för att ha något att se fram emot när hösten börjat. Andra helgen i september bokades in med flyg, hyrbil och boende på Storulvåns fjällstation.
(En parallellhistoria till min joggingtur är att Liselott fick ont i ryggen och inte följde med på själva löpning, men det är en annan saga.)
Packning
Vi följde väderleksprognosen slaviskt dagarna innan avresa och vädret skiftade mellan ösregn och uppehåll, mellan snö och sol, men de sista dagarna stabiliserades prognosen kring 5 grader och på sin höjd lite duggregn. En perfekt löpdag helt enkelt.
Jag körde med min 12 liters Salomonryggsäck med ungefär följande innehåll:
- 4 mars-choklad (jag åt 2,5)
- Nästan ett paket Singollakex (hälften gick åt)
- 6 resorb sport påsar (Två gick åt men jag startade med två i vattenflaskan.
- Min favoritvattenflaska a 7 dl (full från början och fylldes på en gång bara vid Blåhammaren)
- Telefon
- Karta. (kollade en gång) .Kompass hade jag i telefonen och på klockan
- extra t-shirt (oanvänd)
- fingervantar (oanvända, men de kunde nog varit bra i blåsten om jag orkat ta på dem)
- tunn mössa (jag körde med en tjockare istället som jag tog av och satte på i takt med att det blev lä eller vind.
- tunn regnjacka gjord för cykling (låg oanvänd)
- extra strumpor (användes inte men jag borde nog bytt i Blåhammaren)
- Två compeed plåster och två vanliga (låg oanvända) Jag hade med första förband, men glömde lägga ner i löpryggsäcken.
(Varför jag är så pretto-noga med att skriva upp varje liten skruv jag har med mig? Jo: För att komma ihåg själv, men också för att jag saknar sånt här på andra resebeskrivningar för att ha något att utgå ifrån.)
Utöver detta hade jag en buff på mig hela tiden och långa byxor, lång tröja samt vadskydd och mina sönderfallande Saucony Kinvara 10. Skorna var lite hala på spängerna och i leran men jag var rätt försiktig och ramlade inte någon gång.
Bilvägen från Östersund flygplats var ca 2 timmar med en paus i Åre för lite proviantering. Vi var framme vid fjällstationen vid 21 och då hade receptionen stängt så de lämnade nyckeln i ett kuvert. I kuvertet fanns även en parkeringsbiljett.
Etapp 1- Storulvån till Sylarna 16 km
Jag gav mig av rätt tidigt på morgonen, ca 06.20. Frukosten öppnade 7.30 så det var inte en optimal start att leva på gårdagens hamburgare i Åre, men jag ville komma tillbaka tidigt för att hänga med Liselott.
Det var redan ljust 6.20 eftersom solen gick upp 06.25. Det var alltså inte tal om att ha pannlampa, även om den var med i stora packningen. Första kilometrarna var väldigt sköna och jag sprang helt själv i lä bland träden. Leden är väldigt väl utmärkt och det enda man riskerar om man springer bredvid är att bli blöt. Vinterleden och sommarleden går ofta ganska nära varandra men följ sommarstenarna, det är enklast.
Efter ett tag började det dyka upp en del tält och människor som just vaknat men jag var i stort sett själv hela vägen upp till Sylarna, där det för övrigt blåste rätt rejält. Det var kul att återse fjällstationen igen. Sylarna var redan snöklädda och var en väldigt fin kuliss mot höstfärgerna i dalarna. Jag hamnade mitt i frukosten på fjällstationen men valde att äta lite kex och fortsätta istället. Tiden stod nu på ca 2 timmar. Jag hade räknat med ca 7:15 h så det gick i lite högre tempo än planerat.
Till saken hör att jag inte brukar springa så fort på sådana här äventyr så jag brukar ta i ordentligt i planeringen.
Etapp 2- Sylarna till Blåhammaren. 19 km.
Jag sprang ned till en bro vid en bäck igen (ca 30 min) och vände upp mot Blåhammaren. Den här sträckan var lite sämre spångad än den förra. Eller tanken var väl god, men plankorna var mycket äldre, så efter 2:51 h var det kört med skorna och strumporna. jag tycker det brukar vara ganska skönt egentligen när det händer för efter det kan man bara springa på utan att hoppa mellan tovor eller vara så försiktig. Det enda som händer är att det blir kallt två minuter tills kroppen värmt upp vattnet så det är ingen fara om man springer så kort som jag gjorde. Är det flera dagar är det förstås större risk för skoskav och sånt (och att man fryser mer) men inte den här gången.
Det var ett vad ca 30 minuter innan Blåhammaren där jag utnyttjade att jag redan var blöt så jag kunde bara springa rakt genom vattnet- till en vandrare som fastnat på en stens stora förtret.
Det var en hel del renar ute och gick längs hela löpturen. Det är fina inslag i landskapet som gör att man känner att man verkligen är i fjällen!
I slutet på den här etappen brantade det på en hel del men det var inte alls så farligt som jag hade föreställt mig. Blåhammaren var typ helt tom när jag kom dit, alla hade nog börjat gå redan. Sträckan tog 2 h 30 minuter vilket var jämförbart med första sträckan.
Etapp 3. Blåhammaren till Storulvån. 12 km.
Den här etappen var enligt utsago den enklaste med mest utförslöpning och inte så lång som de andra (12 km) Så jag pallrade mig iväg ganska snart utan speciellt mycket vila eller proviantering. Första halvtimmen gick jättebra. Sen började jag av någon oförklarlig anledning att blöda lite näsblod. Jag tvättade mig i en bäck vilket fick till följd att jag fick blod i hela ansiktet och en förbipasserande trodde att jag trillat och behövde hjälp.
Här såg jag också några cyklister som sladdade omkring. Jag trodde (sen mina miljarders timmar mtb-cykling på vandringsleder förr i tiden) att det var allmänt accepterat att man inte cyklar i gegga för att det gör så djupa spår (att man alltså mest cyklar när det är torrt och låter bli om det är dålig bärighet), men så är det tydligen inte längre. Jag får lära om helt enkelt:)
Andra halvtimmen var rätt lugn, man kunde tydligen gena och ta vinterleden och spara 2 kilometer vid ett ställe men jag valde omvägen på 6 km.
Allra sista biten i fjällskogen när man såg fjällstationen gick oändligt långsamt, men med lite självövertalning stod jag snart vid ledens start igen och pustade ut. Totalt tog turen ca 6 timmar och 10 minuter (exkl. 2 pauser a tio minuter) med ca 1200 höjdmeter. Jag kände mig bara lite stel i benen efteråt, inte alls så farligt, men det förklaras förstås delvis av min låga fart.
Inga kroppsliga blessyrer även om jag sparkade in stortån i en sten några gånger av misstag.
Epilog
Det här var en perfekt tur för en dag med lite inslag av äventyr, men också ganska safe. Vill man kan man korta ned turen med ca fem kilometer om man inte springer ända upp till Sylarna och ytterligare tio om man viker av efter halva etapp 2 och springer de tio tillbaka till Storulvån redan då. Jag träffade en tjej som sa att man kunde spara 2 km i slutet om man tog vinterleden när det var ca 6 km kvar, med mer risk att bli blöt, men det återstår att bevisa. Det var perfekt som en hösttur också, men några veckor till och man får nog räkna med snö.
En stor eloge till alla som hjälper till att hålla ledens spänger i skick, det underlättar verkligen för oss vandrare/joggare.