Jag har alltid tyckt att kusten längs Skånes kust är väldigt fin. Kanske inte lika uttalat som en vis herr Ranelid, men på mitt eget sätt. Efter att ha gjort lite bilutflykter och småturer till små sultronställen längs Österlen började jag fundera på om det kunde vara fint att springa hela vägen från vårt sommarhus i Åhus till till exempel Ales stenar. Det visade sig bli en perfekt och lagom lång tur med mycket variation och fina vyer.
Förberedelser
Mina löpförberedelser inför utflykten var minst sagt undermåliga. Under juni sprang jag nästan ingenting, mest på grund av en USA-resa där vi inte hann med så mycket träning (vi gick visserligen mycket, men några löpsteg blev det knappast förutom till pannkaksmaskinen vid frukostbuffén när den var ledig!). Veckorna innan turen (som gick av stapeln 2022-07-15) fick jag fick ihop ungefär 10 träningspass varav hälften på ungefär en mil och en handfull av dem med ryggsäck. Just att vänja sig att springa med ryggsäck har jag lärt mig den hårda vägen och jag var i efterhand väldigt glad att jag kom ihåg min lärdom.
Gällande rutten tog jag inspiration från några olika ställen; skåneledens sträckning, GAX 100-loppet som går ungefär samma sträckning fast är mycket längre, samt mina egna idéer och efterforskningar. Banan jag plottade ut var 88,88 kilometer lång. Det sista jag gjorde var att markera ut ca 10 platser där det verkade finnas butiker och vatten om jag skulle behöva.
Jag använde Googles tjänst ”Mina kartor” för att ha med mig färdvägen på telefonen. Min klocka (Suunto Ambit Peak3) är inte så skarp när det gäller rutter så det fick bli telefonen. Förut var det en app men nu när de bytt till en webbsida märkte jag lite för sent hur otroligt usel den var: Den låste sig varje gång efter ca 10 sekunder så den får de jobba vidare med. Som tur var hade jag ju ialltid ett uppfång till vänster om mig i form av Östersjön så det var inte så svårt att hitta vägen.
Jag valde dag bara baserat på väder och skippade faktiskt den första planerade dagen då det skulle bli rätt varmt . Nu siktade jag in mig på en dag en vecka längre fram (15 juli) med dagstemperatur kring 20 grader och växlande molnighet.
Packlista
Jag försökte hålla mig till en minimal packning då jag visste att det skulle finnas mat och vatten typ överallt längs vägen.
- Ett halvt paket Singoallakex
- 3 delicato-chokladbollar
- 1 paket dextrosol
- 1 Mars-choklad som visade sig vara för gammal
- 1 liter blåbärssoppa
- en vattenflaska a 60 cl
- en extra vattenflaska 5dl PET fylld med 1,5 dl vatten
- Buff
- Plåster, papper etc.
- Ryggsäck 6 l Agile Salomon
- På mig: skor Saucony Kinvara 10, t-shirt, shorts, underkläder
- Klockladdare
- powerbank 10 000 mah
- telefon Samsung Galaxy S21
- 5 paket resorb sport (i pulver)
- 1 sport-gel kolhydratgucka
Morgonen
Jag gick motvilligt upp 5.20 men var rätt glad att vi bara drack en Gin & Tonic kvällen innan. Jag packade det sista i ryggsäcken och var igång ca 5.35. Frukost blev det ingen, jag kände inte för att äta så tidigt. Jag smorde in mig med lite solkräm och gav mig tyst iväg för att inte väcka familj eller hund. Det var inte kallt sä jag sprang i t-shirt och shorts redan från början. Hade det varit för kallt hade jag börjat med en extra tröja som jag lämnat längs vägen och hämtat upp på vägen hem eller någon annan dag.
Vägen ut genom Äspet lyckades jag förstås springa lite snett men jag var snart på god väg mot Yngsjö på en stig jag löpt och cyklat många gånger förut.
Färden gick rätt bra, jag tog någon avstickare in i skogen och hittade fina blåbär som jag roffade åt mig som kompensation för att jag skippat frukosten.
Jag var ganska ensam de första timmarna. Tyskarna och svenska hipstereliten i sina campingbilar och tält började vakna kring 8-tiden men innan dess var det bara någon förskrämd hundägare som blivit utlurad av sin jycke som såg mig.
Min näst intill obefintliga träning gjorde sig påmind när jag med lite ångest insåg att min kilometertid i början var kring 6 minuter eller däröver. Vanligen brukar jag kunna känna mig fram till vilken fart jag hålla och testa lite olika tempon för att kunna extrapolera ankomsttiden lite, men idag gick det inte fortare än 6 min/km. Jag förberedde mig på en lång dag. Överslaget innan jag började var på mellan 12 och 14 timmar och nu visste jag att det skulle bli i övre intervallet om jag ens skulle klara det…
Innan Friseboda fick jag en fin mjuk strandskogslöpning som jag kom att uppskatta mycket. Det var dock stigar överallt så jag fick chansa i många vägskäl.
Snart kom jag ner till vattnet och kunde springa en lång sträcka längs stigen som gick precis innan stranden. Här flöt det på bra och var väldigt fint.
Första gången jag medvetet bröt min planerade rutt var när jag kom in på Ravlunda skjutfält. Jag hade kontrollerat att det inte var någon skjutning i förväg för att slippa springa runt hela alltet (alternativ ducka för nedregnande granater). Inget av alternativen hade varit så kul.
Gällande vägvalet chansade jag lite nu och lämnade planerade rutten och sprang nära vattnet istället för upp i land och fick betala med ett kallt men uppfriskande vad. Med sandiga fötter och barfota fick jag jogga 500 meter innan fötterna var så torra att jag kunde torka av sanden lite hjälpligt och snöra på skorna igen.
Skjutfältet var lika fint som vanligt. Det är lyxigt att kunna springa var som helst på en gräshed omgiven av får och belyst av en lagom het sommarsol. Jag följde lite stigar och kom snart längre och längre in mot vägen till Havängs vandrarhem som jag till slut landade vid.
Här och längs alla andra platser som det fanns en mer lättillgänglig anslutning till havet var det en del folk. På nästan alla andra platser var det tomt eller möjligtvis en och annan lokalbo som var ute och gick med hund eller barn.
I samband med löpturen längs stranden (i den mjuka sanden som gjorde det lite tungt bitvis) kom den första regnskuren. Det gjorde inte så mycket då den snabbt var över men det fick mig ändå att skatta mig lycklig att jag valt en dag utan ihållande regn. Jag hade inte kläder med mig för att klara det nämligen.
Snart kom jag in i första pittoreska samhället med glasskiosk, vitkalkade hus och en liten hamn. Vitemölla följdes av Kivik och ett tiotal andra liknande orter som var som tagna ur en reklambroschyr över Österlen. Jag stannade i hamnen (= centrum) på flera av dessa orter och andades ut, tog en bit överprocessad matsäck att äta och fyllde på vatten + kollade kartan på mobilen var nästa hållpunkt var och hur jag skulle komma dit.
Efter Kivik hamnade jag på Äpplets hus där jag inbillade mig att jag skulle vara sugen på en exotisk äppelmust eller någon annan trollbrygd. Det visade sig vara fel och jag fortsatte med mina Resorb Sport genom hela dagen. Här hörde jag också av mig till min kontrollcentral hemma i Åhus och berättade att jag levde.
Förmiddag
Nu hade det hunnit bli förmiddag och lite varmare. Då var det skönt att leta sig in under skuggorna på Stenshuvuds nationalpark. Här hade jag redan på förhand valt att springa runt berget, dels för att jag varit uppe tidigare men också för att spara på krafterna och slippa de extra höjdmetrarna. Det var inte så smart då jag snart fann mig i en labyrint av stenar som utgjorde stigen runt berget. Det var tungrott och lite tråkigt. En klen tröst var Jätteporten efter halva vägen som visade en fin vy över havet.
Nästa regnskur kom på stranden efter Stenshuvud men jag pinnade oförtrutet på och gick upp för branten vid Knäbäckshusen där vägen rundade Viks golfklubb (eller Wijkhs gulfklubb som den borde heta för att verka riktigt anrik) och sen fortsatte ned via en suktande handelsträdgård med jordgubbar och bigarråer till Viks samhälle.
Nu passerade jag de fina byarna som låg som ett pärlband längs kusten. Stranden innan Simrishamn var väldigt fin, likaså Brantevik och Skillinge (vad de nu ska med de stora industribyggnaderna som skymmer min dotters kompis utsikt vid havet där förstår jag dock inte).
En dötråkig sträcka var tyvärr de 6 kilometrarna längs en rak, nyasfalterad cykelväg in mot Skillinge, här kanske man kunde sprungit närmare havet men jag chansade inte. Det var bara att bita ihop och tänka på nästa etapp.
Jag litar inte riktigt på batteritiden på min klocka så här någonstans satte jag i laddaren i 45 minuter för att slippa bli utan logg och tidtagning.
Ibland sprang man genom kohagar och jag fick en gång finna mig i att sänka tempot då en stor ko gick framför mig på en smal stig och vägrade släppa förbi mig. Bra att ha något att skylla det låga tempot på!
Eftermiddag
Vid Skillinge fyllde jag på vatten och räknade ut att jag hade kommit ca 67 kilometer utan att få ont någonstans! Jag hade sprungit så lugnt att inget var trasigt, inte ens en nagel eller vaderna som ibland brukar bli lite trötta. Ryggen, axlarna, trampdynorna, allt mådde oförtjänt bra så jag berömde mig själv och åt lite extra chokladboll.
Efter Skillinge följde ytterligare en fin bit nära stranden med fina hus och bra utsikt mot Bornholm. Därefter kom jag ner på stranden på riktigt vid Spraggehusen. Jag trodde att det bara skulle vara en liten bits löpning på stranden här men det visade sig bli rätt långt. Som tur var var sanden packad på de flesta ställen så det gick okej att springa. Jag tog sikte på en roddbåt som låg upplagd nån kilometer längre fram, sen på ett vindskydd någon Robinson-wannanbe byggt, sen på ditten och datten tills jag till slut hittade framme där jag skulle upp. Det blev sammanlagt ungefär 10 kilometer längs stranden tills fyren Sandhammaren uppenbarade sig i skogen.
Nu var jag klar med sandstrand och jag ringde till familjen för att meddela att jag var ”nära” Ales stenar. I praktiken var det ca 7 km kvar. Det var nu sista gången jag fyllde på vatten (bakom glasskiosken) och jag sprang in en bit och sen vänster genom skogen. Skogsstigen hade relativt mycket sand på sig men i slutet övergick den till fin hedmark som steg upp och sedan ner mot Löderups strandbad. Här trodde jag att jag var framme i stort sett eftersom det bara var typ 4 kilometer kvar.
Men tji fick jag! Snart pekade stigen ut på klapperstensstranden mot Kåseberga och det var bara att börja springa. Detta var en jobbig bit och jag fick tröstäta några druvsockertabletter för att inte tröttna.
Slutligen kom så trappan upp mot Kåsebergavägen. Jag sprang fel inne i byn men såg snart stigen slingra sig upp mot Ales stenar. Solen bröt igenom och samtidigt som jag passerade den sista infromationstavlan såg jag familjen stå och vänta på mig vid stenarna.
det var skönt att vara framme och jag firade med en kall läsk och att ligga i gräset några minuter. Vi tog lite fina bilder i kvällsljuset och sedan bar det sakta av ned till hamnen där bilen väntade för färd hemåt!
Efterord
Totalt tog turen ca 13 timmar och 40 minuter, varav 12:40 var i rörelse. Totala sträckan blev 89,4 kilometer, vilket bara var ca 600 meter mer än planerat. Jag tror det berodde på lite felspringningar i början och att jag valde lite andra stigar.
Vad blev då kvar och vad var oanvänt? Jo, en resorb sport, en halv chokladboll, hela mars-chokladen (för den var för gammal) fick följa med hem. Min gel hade jag också kvar som vanligt, likaså några dextrosol. 3 dl blåbärssoppa belv också kvar. Buffen använde jag inte. I övrigt kom allt i packningen till användning.
Dagen efter var jag lite trött i benen men kom igång redan på eftermiddagen och på söndagen kände jag mig nästan helt återställd om än lite trött. Men en padelmatch orkade jag med:)
Som tidigare skrivet så kan jag verkligen rekommendera denna turen då det är stor variation i natur och underlag, inte så mycket höjdskillnad, mycket möjligheter till proviantering och ganska ofarligt att springa fel. Har man ingen bil borde man nog fortsätta springa till Ystad där det är bättre kommunikationer men för mig som hade tillgång till skjuts var Ales stenar en bra slutpunkt.
Just när jag sprang var vattnet rätt kallt (bara ca 8 grader i Åhus) så jag planerade inte in några badstopp men ett vanligt år hade det nog varit på sin plats.
Hade jag inte sprungit helt själv hade jag nog också köpt glass och annat längs vägen, nu höll jag mig till min egen matsäck och köpte ingenting på hela dagen.
