skåne – Adventure Sweden

juli 17, 2022juli 18, 2022

89 km löptur mellan Åhus och Ales stenar

Jag har alltid tyckt att kusten längs Skånes kust är väldigt fin. Kanske inte lika uttalat som en vis herr Ranelid, men på mitt eget sätt. Efter att ha gjort lite bilutflykter och småturer till små sultronställen längs Österlen började jag fundera på om det kunde vara fint att springa hela vägen från vårt sommarhus i Åhus till till exempel Ales stenar. Det visade sig bli en perfekt och lagom lång tur med mycket variation och fina vyer.

Förberedelser

Mina löpförberedelser inför utflykten var minst sagt undermåliga. Under juni sprang jag nästan ingenting, mest på grund av en USA-resa där vi inte hann med så mycket träning (vi gick visserligen mycket, men några löpsteg blev det knappast förutom till pannkaksmaskinen vid frukostbuffén när den var ledig!). Veckorna innan turen (som gick av stapeln 2022-07-15) fick jag fick ihop ungefär 10 träningspass varav hälften på ungefär en mil och en handfull av dem med ryggsäck. Just att vänja sig att springa med ryggsäck har jag lärt mig den hårda vägen och jag var i efterhand väldigt glad att jag kom ihåg min lärdom.

Gällande rutten tog jag inspiration från några olika ställen; skåneledens sträckning, GAX 100-loppet som går ungefär samma sträckning fast är mycket längre, samt mina egna idéer och efterforskningar. Banan jag plottade ut var 88,88 kilometer lång. Det sista jag gjorde var att markera ut ca 10 platser där det verkade finnas butiker och vatten om jag skulle behöva.

Jag använde Googles tjänst ”Mina kartor” för att ha med mig färdvägen på telefonen. Min klocka (Suunto Ambit Peak3) är inte så skarp när det gäller rutter så det fick bli telefonen. Förut var det en app men nu när de bytt till en webbsida märkte jag lite för sent hur otroligt usel den var: Den låste sig varje gång efter ca 10 sekunder så den får de jobba vidare med. Som tur var hade jag ju ialltid ett uppfång till vänster om mig i form av Östersjön så det var inte så svårt att hitta vägen.

Jag valde dag bara baserat på väder och skippade faktiskt den första planerade dagen då det skulle bli rätt varmt . Nu siktade jag in mig på en dag en vecka längre fram (15 juli) med dagstemperatur kring 20 grader och växlande molnighet.

Packlista

Jag försökte hålla mig till en minimal packning då jag visste att det skulle finnas mat och vatten typ överallt längs vägen.

Ett halvt paket Singoallakex
3 delicato-chokladbollar
1 paket dextrosol
1 Mars-choklad som visade sig vara för gammal
1 liter blåbärssoppa
en vattenflaska a 60 cl
en extra vattenflaska 5dl PET fylld med 1,5 dl vatten
Buff
Plåster, papper etc.
Ryggsäck 6 l Agile Salomon
På mig: skor Saucony Kinvara 10, t-shirt, shorts, underkläder
Klockladdare
powerbank 10 000 mah
telefon Samsung Galaxy S21
5 paket resorb sport (i pulver)
1 sport-gel kolhydratgucka

Morgonen

Jag gick motvilligt upp 5.20 men var rätt glad att vi bara drack en Gin & Tonic kvällen innan. Jag packade det sista i ryggsäcken och var igång ca 5.35. Frukost blev det ingen, jag kände inte för att äta så tidigt. Jag smorde in mig med lite solkräm och gav mig tyst iväg för att inte väcka familj eller hund. Det var inte kallt sä jag sprang i t-shirt och shorts redan från början. Hade det varit för kallt hade jag börjat med en extra tröja som jag lämnat längs vägen och hämtat upp på vägen hem eller någon annan dag.

Vägen ut genom Äspet lyckades jag förstås springa lite snett men jag var snart på god väg mot Yngsjö på en stig jag löpt och cyklat många gånger förut.

Färden gick rätt bra, jag tog någon avstickare in i skogen och hittade fina blåbär som jag roffade åt mig som kompensation för att jag skippat frukosten.

Fin strandskog med mjukt underlag men många vägval.

Jag var ganska ensam de första timmarna. Tyskarna och svenska hipstereliten i sina campingbilar och tält började vakna kring 8-tiden men innan dess var det bara någon förskrämd hundägare som blivit utlurad av sin jycke som såg mig.

Min näst intill obefintliga träning gjorde sig påmind när jag med lite ångest insåg att min kilometertid i början var kring 6 minuter eller däröver. Vanligen brukar jag kunna känna mig fram till vilken fart jag hålla och testa lite olika tempon för att kunna extrapolera ankomsttiden lite, men idag gick det inte fortare än 6 min/km. Jag förberedde mig på en lång dag. Överslaget innan jag började var på mellan 12 och 14 timmar och nu visste jag att det skulle bli i övre intervallet om jag ens skulle klara det…

Innan Friseboda fick jag en fin mjuk strandskogslöpning som jag kom att uppskatta mycket. Det var dock stigar överallt så jag fick chansa i många vägskäl.

Ravlunda skjutfält i lite annan tappning än under värnplikten för 100 år sedan.

Snart kom jag ner till vattnet och kunde springa en lång sträcka längs stigen som gick precis innan stranden. Här flöt det på bra och var väldigt fint.

Första gången jag medvetet bröt min planerade rutt var när jag kom in på Ravlunda skjutfält. Jag hade kontrollerat att det inte var någon skjutning i förväg för att slippa springa runt hela alltet (alternativ ducka för nedregnande granater). Inget av alternativen hade varit så kul.

Gällande vägvalet chansade jag lite nu och lämnade planerade rutten och sprang nära vattnet istället för upp i land och fick betala med ett kallt men uppfriskande vad. Med sandiga fötter och barfota fick jag jogga 500 meter innan fötterna var så torra att jag kunde torka av sanden lite hjälpligt och snöra på skorna igen.

Snart övergår grusvägen till väg ner mot Havängs vandrarhem.

Skjutfältet var lika fint som vanligt. Det är lyxigt att kunna springa var som helst på en gräshed omgiven av får och belyst av en lagom het sommarsol. Jag följde lite stigar och kom snart längre och längre in mot vägen till Havängs vandrarhem som jag till slut landade vid.

Här och längs alla andra platser som det fanns en mer lättillgänglig anslutning till havet var det en del folk. På nästan alla andra platser var det tomt eller möjligtvis en och annan lokalbo som var ute och gick med hund eller barn.

I samband med löpturen längs stranden (i den mjuka sanden som gjorde det lite tungt bitvis) kom den första regnskuren. Det gjorde inte så mycket då den snabbt var över men det fick mig ändå att skatta mig lycklig att jag valt en dag utan ihållande regn. Jag hade inte kläder med mig för att klara det nämligen.

Snart kom jag in i första pittoreska samhället med glasskiosk, vitkalkade hus och en liten hamn. Vitemölla följdes av Kivik och ett tiotal andra liknande orter som var som tagna ur en reklambroschyr över Österlen. Jag stannade i hamnen (= centrum) på flera av dessa orter och andades ut, tog en bit överprocessad matsäck att äta och fyllde på vatten + kollade kartan på mobilen var nästa hållpunkt var och hur jag skulle komma dit.

Efter Kivik hamnade jag på Äpplets hus där jag inbillade mig att jag skulle vara sugen på en exotisk äppelmust eller någon annan trollbrygd. Det visade sig vara fel och jag fortsatte med mina Resorb Sport genom hela dagen. Här hörde jag också av mig till min kontrollcentral hemma i Åhus och berättade att jag levde.

Förmiddag

Nu hade det hunnit bli förmiddag och lite varmare. Då var det skönt att leta sig in under skuggorna på Stenshuvuds nationalpark. Här hade jag redan på förhand valt att springa runt berget, dels för att jag varit uppe tidigare men också för att spara på krafterna och slippa de extra höjdmetrarna. Det var inte så smart då jag snart fann mig i en labyrint av stenar som utgjorde stigen runt berget. Det var tungrott och lite tråkigt. En klen tröst var Jätteporten efter halva vägen som visade en fin vy över havet.

Omysigt löpunderlag i Stenshuvud nationalpark.

Nästa regnskur kom på stranden efter Stenshuvud men jag pinnade oförtrutet på och gick upp för branten vid Knäbäckshusen där vägen rundade Viks golfklubb (eller Wijkhs gulfklubb som den borde heta för att verka riktigt anrik) och sen fortsatte ned via en suktande handelsträdgård med jordgubbar och bigarråer till Viks samhälle.

Nu passerade jag de fina byarna som låg som ett pärlband längs kusten. Stranden innan Simrishamn var väldigt fin, likaså Brantevik och Skillinge (vad de nu ska med de stora industribyggnaderna som skymmer min dotters kompis utsikt vid havet där förstår jag dock inte).

En dötråkig sträcka var tyvärr de 6 kilometrarna längs en rak, nyasfalterad cykelväg in mot Skillinge, här kanske man kunde sprungit närmare havet men jag chansade inte. Det var bara att bita ihop och tänka på nästa etapp.

Jag litar inte riktigt på batteritiden på min klocka så här någonstans satte jag i laddaren i 45 minuter för att slippa bli utan logg och tidtagning.

Ibland sprang man genom kohagar och jag fick en gång finna mig i att sänka tempot då en stor ko gick framför mig på en smal stig och vägrade släppa förbi mig. Bra att ha något att skylla det låga tempot på!

Playa del Nånting med regntunga skyar i bakgrunden.

Eftermiddag

Vid Skillinge fyllde jag på vatten och räknade ut att jag hade kommit ca 67 kilometer utan att få ont någonstans! Jag hade sprungit så lugnt att inget var trasigt, inte ens en nagel eller vaderna som ibland brukar bli lite trötta. Ryggen, axlarna, trampdynorna, allt mådde oförtjänt bra så jag berömde mig själv och åt lite extra chokladboll.

Efter Skillinge följde ytterligare en fin bit nära stranden med fina hus och bra utsikt mot Bornholm. Därefter kom jag ner på stranden på riktigt vid Spraggehusen. Jag trodde att det bara skulle vara en liten bits löpning på stranden här men det visade sig bli rätt långt. Som tur var var sanden packad på de flesta ställen så det gick okej att springa. Jag tog sikte på en roddbåt som låg upplagd nån kilometer längre fram, sen på ett vindskydd någon Robinson-wannanbe byggt, sen på ditten och datten tills jag till slut hittade framme där jag skulle upp. Det blev sammanlagt ungefär 10 kilometer längs stranden tills fyren Sandhammaren uppenbarade sig i skogen.

Nu var jag klar med sandstrand och jag ringde till familjen för att meddela att jag var ”nära” Ales stenar. I praktiken var det ca 7 km kvar. Det var nu sista gången jag fyllde på vatten (bakom glasskiosken) och jag sprang in en bit och sen vänster genom skogen. Skogsstigen hade relativt mycket sand på sig men i slutet övergick den till fin hedmark som steg upp och sedan ner mot Löderups strandbad. Här trodde jag att jag var framme i stort sett eftersom det bara var typ 4 kilometer kvar.

Men tji fick jag! Snart pekade stigen ut på klapperstensstranden mot Kåseberga och det var bara att börja springa. Detta var en jobbig bit och jag fick tröstäta några druvsockertabletter för att inte tröttna.

Slutligen kom så trappan upp mot Kåsebergavägen. Jag sprang fel inne i byn men såg snart stigen slingra sig upp mot Ales stenar. Solen bröt igenom och samtidigt som jag passerade den sista infromationstavlan såg jag familjen stå och vänta på mig vid stenarna.

det var skönt att vara framme och jag firade med en kall läsk och att ligga i gräset några minuter. Vi tog lite fina bilder i kvällsljuset och sedan bar det sakta av ned till hamnen där bilen väntade för färd hemåt!

Efterord

Totalt tog turen ca 13 timmar och 40 minuter, varav 12:40 var i rörelse. Totala sträckan blev 89,4 kilometer, vilket bara var ca 600 meter mer än planerat. Jag tror det berodde på lite felspringningar i början och att jag valde lite andra stigar.

Vad blev då kvar och vad var oanvänt? Jo, en resorb sport, en halv chokladboll, hela mars-chokladen (för den var för gammal) fick följa med hem. Min gel hade jag också kvar som vanligt, likaså några dextrosol. 3 dl blåbärssoppa belv också kvar. Buffen använde jag inte. I övrigt kom allt i packningen till användning.

Dagen efter var jag lite trött i benen men kom igång redan på eftermiddagen och på söndagen kände jag mig nästan helt återställd om än lite trött. Men en padelmatch orkade jag med:)

Som tidigare skrivet så kan jag verkligen rekommendera denna turen då det är stor variation i natur och underlag, inte så mycket höjdskillnad, mycket möjligheter till proviantering och ganska ofarligt att springa fel. Har man ingen bil borde man nog fortsätta springa till Ystad där det är bättre kommunikationer men för mig som hade tillgång till skjuts var Ales stenar en bra slutpunkt.

Just när jag sprang var vattnet rätt kallt (bara ca 8 grader i Åhus) så jag planerade inte in några badstopp men ett vanligt år hade det nog varit på sin plats.

Hade jag inte sprungit helt själv hade jag nog också köpt glass och annat längs vägen, nu höll jag mig till min egen matsäck och köpte ingenting på hela dagen.

november 17, 2019

Hur är det att genomföra en hemmagjord triathlon på Ironmandistans?

Efter att ha genomfört vasaloppet, vansbrosimmet och vätternrundan i början av 2018 kändes kroppen så bra att jag började fundera på nästa utmaning i väntan på Lidingöloppet i september. Jag kom ganska snabbt fram till att det vore kul att prova ett triathlon. Nyfikenheten väcktes när jag kom i diskussion med en vän om vilket som var jobbigast: Att springa 100 km eller göra en Ironman. Eftersom jag bara provat det förstnämnda förstår ni att jag blev nyfiken!

Förberedelser

Jag valde en lämplig torsdag mitt i sommaren och siktade in mig på att göra mitt försök då. Det är alltid lättare att välja en dag, det blir mer konkret och man har svårare att backa ur då tycker jag. Vi var i Åhus vid vårt sommarhus så det blev naturligt att reka sträckorna däromkring. Barnen var på golfläger på dagen så jag skulle inte missa någon tid med dem, också en viktig aspekt!

Åhus är välkänt för sitt kalla vatten och även om 2018 var en rekordsommar var vattentemperaturen alldeles för låg i början på sommaren, dessutom var prognosen ganska blåsig och jag hade inte lust att simma i meterhöga vågot vid stranden vid Äspet, utan valde ganska tidigt med min frus inspel att simma i Ivösjön vid Bromölla istället.

Cykelsträckan ritade jag upp på ett ungefär på Strava med ett varv runt Ivösjön på 50 km som en av huvudsträckorna, resten blev lite fram och tillbaka på slätterna nedanför Kristianstad. Löpningen tänkte jag ta på känn men börja med ett varv ner mot Yngsjö på 10 + 10 km.

Kvällen innan loppet fixade jag ihop en påse med lite kex och hemgjord sportdryck gjort på blandsaft, dextrosolpulver och salt. Den släppte jag i ett vägskäl nära Trolle Ljungby slott eftersom jag hoppades komma förbi där några gånger under cykelturen.

En sista titt på väderleksprognosen utlovade starka vindar och ca 30 grader. Det kändes bra att ha valt att simma i en sjö.

Materiellt var jag kittad sådär, den gamla Nishikicykeln jag fått köpa för 1000 kronor (inklusive skor) var min enda racer så den fick det bli. jag hade inte några tempopinnar, det hade nog underlättat i vinden. Däremot hade jag en ganska ny HEAD- våtdräkt som jag är mycket nöjd med.

Simningen

Min fru var snäll nog att gå upp tidigt på morgonen och köra mig till Ivösjön och badvakta mig under min simtur. Vattnet var cirka 20 grader varmt och den utlovade blåsten hade lyckats piska upp ganska bra vågor på sjön, det här skulle bli spännande. Ivrig att komma igång kastade jag mig i vattnet och började simma norrut i motvinden.

Vattenståndet var rätt lågt och ganska snart kom jag in i några stora ängar med långa sjöväxter som kände för att trassla in sig i mina armar. Som tur var saktade de bara ner farten, det var inte farligt på något sätt. Vågorna var lite kluriga men man vande sig efter ett tag och jag simmade en kilometer åt vardera hållet som start.

Precis när jag passerade udden där min fru satt och ugglade tog det plötsligt tvärstopp! Jag hade simmat in i en grov stock eller ett gammalt avhugget sjömärke som satt gömt en decimeter under vattenytan. Som tur var kom den i magpartiet och inte i ansiktet, det hade varit en showstopper. Jag stannade och hämtade andan en stund, men kunde sen fortsätta.

Simturen slutade väl, jag var lite yr när jag kom upp som man kan vara efter att ha simmat. Jag tog några tuggor av en smörgås och satte mig sen på cykeln för att ge mig av.

Cyklingen

Det första som händer när jag kljippt in mig i pedalerna är att gör ett klassiskt nybörjarfall med cykeln. Jag välter åt sidan med båda pedalerna fast. Till mitt försvar så hade jag en tung växel i och stod i sand när jag startade men inbillade mig att jag skulle orka komma igång. Big mistake.

Efter det missödet kom jag i alla fall igång med cyklingen. De första milen var ganska svala och sköna men sen fick jag en försmak av vad vinden och värmen skulle bjuda på under dagen. Det var mer ansträngande än jag trodde att hålla farten uppe och tyvärr var sportdrycken jag lämnat alldeles för salt och odrickbar, så jag fick hålla mig till vatten. Som vanligt var den mentala biten en minst lika intressant lärdom som den fysiska. Det mest påtagliga var att jag missbedömde sträckan tillbaka till Åhus och sommarhuset där jag skulle lämna cykeln så när jag var tillbaka hade jag ungefär 30 kilometer kvar. Då skulle man kunna tänka sig att man cyklar någon mil tillbaka och vänder, men icke! Jag började cykla en tvåkilometersväg fram och tillbaka tills jag nått upp i rätt sträcka. Det var jättetråkigt men jag trodde att det var enda sättet att skrapa ihop mina kilometer. Inte så smart så här i efterhand.

Utan att gå in på för mycket detaljer kämpade jag mig igenom de 180 kilometrarna på något över 7 timmar.

Jag hade tyvärr inte tillgång till nycklarna till huset så jag kunde inte gå in och raida köket på dricka och mat innan löpningen tog vid så T2 blev utanför förrådet på tomten. Jag hade faktiskt lagt en påse vatten och energi en kilometer upp vid en bro som jag såg mycket fram emot att besöka.

Löpningen

Nu var eftermiddagen stekhet och jag valde att springa i skuggan av skogens träd söderut. Trodde jag. På något sätt var skogsstigen jag kom in på så gles att det var nästan som att springa ute i det fria till mitt stora förtret. Jag hade nu börjat känna av värmen och att jag druckit på tok för lite under cyklingen. De första 8 kilometrarna av löpningen gick förvånansvärt lätt men i samband med att jag kom ut i ett villaområde blev min törst akut.

Jag mållåste på ett hus där några höll på att lägga trädgårdsplattor och gick in och bad att få lite vatten. De hade inte tillgång till huset men jag fick syn på en vattenslang och fick dem att ge mig lite från den. Den hade legat i solen hela dagen och jag ville varken störa dem för länge eller vänta på kallt vatten så det blev några klunkar hett slangvatten. – Bättre än något! tänkte jag.

Jag insåg nu att jag var tvungen att vara nära civilisationen för att klara av hela sträckan så jag vände upp mot Åhus och min mat- och vattenkasse vid bron igen. Sträckan upp dit gick okej, men när jag kom fram var jag tvungen att lägga mig raklång på marken och vila en liten stund. Jag reste mig strax igen och med en energigel i handen gav jag mig ut på en loop som skulle bli ungefär fyra kilometer.

Ungefär nu började jag undra lite om jag hade tagit för lätt på förberedelserna och kom dessvärre fram till att skidåkning, cykling och simning tagit den mesta tiden i anspråk och att det gjort att mitt längsta löppass sen i höstas var ca 8 kilometer. Det var inte optimalt, men jag kunde inte göra så mycket åt det just då…

Vid det här laget hade familjen kommit hem och jag sprang dit i brist på andra idéer. När jag kom dit satte jag mig i en stol, berättade kort om min dag och tyckte väldigt synd om mig själv. Jag fick några resorb och lite att äta och sakta återvände lite av krafterna. Jag funderade ett tag på om jag skulle strunta i alltihop men fick inget medlidande från någon i familjen. De pysslade med sitt, så till slut stapplade jag mig ur stolen och gav mig ut på en testrunda på några kilometer i grannskapet. Det gick oändligt långsamt, men jag var igång igen.

Jag satte mig i stolen ytterligare några gånger, men pauserna blev kortare och kortare och löpvarven blev längre och längre. Under en av pauserna kommer min dotter Linnea, 8 år, fram till mig och frågar: – Har du roligt? Jag minns inte vad jag svarade men fick senare tips om att det enda man ska svara då är: – Inte än!

I slutet började barnen tröttna på mig och bad att få cykla bredvid och hålla tempot, men jag klarade inte riktigt sånt sällskap. – Sista kilometern får ni följa med sa jag och sprang iväg själv. Tro det eller ej, men till sist kom den 42:a kilometern och när jag kom i mål mötte min son mig med låten ”Daddy Cool” från sin telefons högtalare.

Efterord

Jag var ganska sliten dagen efter och min fru hyrde en golfbil till mig för att jag skulle kunna följa med och titta på barnens golfspelande, det kändes lyxigt med sådan support!

På kvällen efteråt var vi bjudna till grannarna och när deras föräldrar kom förbi för att säga hej utbrister pappan på chans när han ser mig: – Hej Jonas, har du varit ute och gjort en Ironman eller?

Simningen tog 1:30, cyklingen 7:04 och löpningen 5:46, total tid 14 timmar och 20 minuter.

Och för er som orkat läsa ända hit: Vädret gjorde att jag hade en tuffare Ironman än den gången jag sprang 100 kilometer. Det är en ganska orättvis jämförelse då jag tog det väldigt lugnt på löpturen, men om jag jämför rakt av så var triathlonet kämpigare.