Jag hade länge tänkt på i vilken ålder man utan större besvär kan ta med sin dotter till Kebnekaises sydtopp, då den högsta punkten i Sverige. I augusti 2015, efter en månads roadtrip i Kalifornien med minimalt med uppladdning var det dags att testa.
Förberedelser och utrustning
Boendefrågan var det första stora vägvalet efter att vi bestämt oss för att flyga från Stockholm till Kiruna, samt ta västra leden som är den längre men lättare vandringen jämfört med östra leden. Några flygpoäng som låg och skräpade gjorde det valet enkelt. Tyvärr blev boendevalet lika lätt då trycket i augusti på Kebs fjällstation verkar vara riktigt högt, så det blev till att packa ned favorittältet, vår trotjänare Hilleberg Nammatj.
För övrigt var det idel vanliga saker i packlistan, gåstavar, gruyereost och kex för att sammanfatta det viktigaste. Jo, och så lite frystorkat och ett kök. Jag chansade och tog bara med mig ett kök som kokar vatten, ett JetBoil som visade sig funka mycket bra. Enda förbättringspunkten med det skulle varit att jag skaffat ett med inbyggd piezotändare, men man kan inte få allt.
Träningen inför resan bestod av att jag och Alva åkte till Väsjöbacken i Sollentuna med imponerande 82 fallhöjdsmeter och gick upp en gång och tränade oss på att äta kopiösa mängder kex.
Nikkaluokta- Kebs fjällstation
Flyg och matchande buss till Nikkaluokta gick bra. Där inhandlades gas till köket och vi tog farväl av civilisationen efter att ha vägt ryggsäckarna (jag skulle ljuga om jag minns vad de vägde men jag gissar på 22 respektive 5 kg). Vill man snåla ska man förrresten fråga om gas från hemvändande vandrare och ärligt talat brukar det också ligga högar med gasbehållare där, men vi köpte en ny.
Jag försökte så gott det gick att packa det tunga i min ryggsäck men Alva fick ändå några kilo på vägen upp mot fjällstationen.
Vädret var okej, lite blåsigt och molnigt men ingenting som störde vår vandring.
Vi tog båten över sjön för att slippa några kilometers vandring. Efter båtturen fick vi sällskap med en man med hans dotter som var ungefär jämnårig med Alva. När vi kom upp lite i terräng och började närma oss fjällstationen friskade vinden i ordentligt och i slutet var det svårt att hålla sig på träspången utan att trilla av. Alva tyckte det var lite läskigt och med en fyratimmarsvandring i bagaget blev sista halvtimmen ganska ansträngande.
Vi kom tryggt fram till stationen och satte upp tältet i skogen, sen väntade middag i servicehuset. Där var fullt med folk och vi träffade på en bekant som hade försökt gå upp mot toppen under dagen men fått vända på grund av vinden. Prognosen såg osäker ut så vi valde med tanke på det samt på Alvas ganska trötta kropp att ta en vilodag och satsa på dagen efter istället.
Vi sov gott och tog en dag nära fjällstationen med korta utflykter för att ladda för toppdagen dagen efter. En lärdom vi drog vid tältet var att man ska hänga upp maten för att få behålla den. Gnagarna är hungriga i fjällen.
Topptursdags
Vädret kändes sådär när vi gick upp vid 5-tiden på morgonen, men SMHI hade utlovat klart väder från lunchtid. Jag bestämde att vi skulle göra ett försök eftersom både vind och temperatur var på vår sida. Vi började gå och Alva var starkare än på länge, troligen för att hon inte visste hur lång vandringen var. Ett gäng renar längs vägen hjälpte upp moralen.
Vandringen upp till Kittelbäckens bro gick väldigt bra, men ungefär där började sikten bli riktigt dålig och vi mötte en handfull personer som hade bestämt sig för att vända. Det var fortfarande någon timme tills det skulle börja lätta och vi chansade på att det skulle stämma, därför gömde vi oss bakom en sten och åt lite matsäck och berättade gåtor för varandra.
Efter en stund lättade den värsta dimman och vi kunde gå vidare. Vi gick ganska sakta och med lugna steg så rätt som det var hade vi passerat Kaffedalen (gropen som man måste gå ner i och sen upp på andra sidan för och förlora ca 200 höjdmeter i jämförelse med de som går östra leden.) Någonstans där klarnade himlen helt och visade Lappland från dess allra bästa sida. Sista timmen mot toppen blev mycket angenäm och så fort vi såg sockertoppen var all eventuell trötthet som bortblåst och vi kunde bestiga sydtoppen efter ca 7 timmars vandring.
Inte ens den oänddligt långa nedstigningen orsakade så mycket bekymmer. Hade jag skrivit denna text medan vi gick hade jag troligen beskrivit det på ett annat sätt, så vandringen ner verkligen inte är något att ta lätt på. Det är stenigt, långt och lätt att ta ett felsteg och skada sig. Taktiken här var långsamt och metodiskt och steg för steg tog vi oss ner mot tryggheten i dalgången.
Vi var tillbaka vid fjällstationen kring 17/18 på kvällen och kunde summera turen till cirka 12 timmar tur och retur, något fortare än jag hade planerat för. Tyvärr gav min klocka med höjdmätare upp på vägen ner, något som jag grämde mig lite för då jag tycker att det är skönt att se vilken höjd man är på vid bergsvandringar- men det gjorde att jag senare fick uppgradera mig till en ny klocka, så besvikelsen blev kortvarig.
Nu tog tröttheten ut sin rätt på Alva och tältet och sovsäcken var mycket efterlängtade den kvällen.
Dagen efter minglade vi på fjällstationen med våra nyfunna vänner och så tog vi en tur ner till Elsas bro och lekte vid stenblocken och tittade på några flugfiskare för att sedan ta helikopter tillbaka till Nikkaluokta efter en underbar vistelse i svenska fjällen.
Efterord
För att summera några lärdomar så är det för riskfyllt att planera utan reservdagar om man verkligen vill nå toppen av Kebnekaise. En nioåring klarar massor och med rätt motivation blir en sån här tur ett oförglömligt minne, dock tror jag att i alla fall jag skulle vara försiktig med att ta med mindre barn upp, även om det kanske skulle funka. Detta av både fysiska och mentala anledningar, både för mig och för barnet! (Med detta sagt var det en sjuåring uppe på toppen samma dag som vi, så visst går det.)
