Efter att ha bestigt Kebnekaises sydtopp både själv för hundra år sen och med vår dotter Alva då hon var 9 år blir man nyfiken på om det går att genomföra samma äventyr med hela familjen (barnen var i åldrarna 8, 9 och 12 år). Enklaste sättet var helt enkelt att prova! I början av augusti 2018 gick turen av stapeln.
Förberedelser
När vi väl hade bestämt oss var förberedelserna egentligen inte så kluriga. Vi bokade bonusflyg med SAS (tack för det) och rekade lite transport och boende men kom ganska snart fram till att vi var så sent ute att tält var det bästa boendealternativet.
Planen i stort var att flyga till Kiruna ( vi valde en vecka innan skolstart i augusti 2018), ta bussen till Nikkaluokta, flyga helikopter till fjällstationen för att ha så många dagar som möjligt till toppförsök och inte bränna barnens ork på vandringen till fjällstationen. Det var en lärdom som jag och dottern gjorde på förra turen att det behövdes en vilodag innan toppdagen om man gått från Nikkaluokta (även om vi tog båten en bit). Vi valde att rikta in oss på västra leden, trots att den är längre och jobbigare för att slippa klättringen på östra leden och för att vi kan den utan och innan.
Träning
När det kom till träning fick vi inte ihop några specifika träningspass, men en tre timmars vandring längs stranden mellan Åhus och Yngsjö fick duga som genrep även om det nog kändes lite oklart med orken när vi satt där på flygplatsen och skulle ge oss av. Som tur är barnen aktiva och var entusiastiska och sammanfattningen av hela den här skriften är att barnen klarar allt fysiskt men att det är deras intresse för äventyret som kan göra trippen till en utmaning.
Packning
Ett tips på vägen om ni funderar på samma tur är att ladda ner en ypperlig broschyr från Länsstyrelsen i Norrbotten / Svenska Turistföreningen https://www.svenskaturistforeningen.se/uploads/2015/11/Kebnekaise_sve.pdf. Här finns exempel på packlista och massor av bra och relevanta tips kring turen.
Några specialare vi tog med oss:
Myggnät för ansiktet. Runt Nikkaluokta är myggorna stora som sparvar och svärmarna är tätare än någon annan stans så myggnät är en klen tröst, men det gav lite skydd i alla fall. Uppe vid fjällstationen är det mer blåst och färre mygg, så det är främst på uppmarchen det behövs.
Tält. Vi hade med oss ett Hilleberg Nammatj, det ultimata 4-säsongstältet och ett lättvikts Exped Lite-tält som funkade okej, men de som sov i Hillebergtältet fick en mer behaglig upplevelse. (Inte bara för att ett uppblåsbart liggunderlag bestämde sig för att ge upp första natten.)
Mat. Vi packade mest mat som kunde lagas i köket på servicehuset på fjällstationen. Den enda matbiten vi inte ger oss av utan är Gruyereost, och den fanns som tur med i packningen även denna gång. Den är bra både som snacks, smaksättare och som lockbete.
Vindsäck. En fyra personers stormsäck för dåligt väder är en billig och ganska lätt försäkring. Det är ganska exponerat på vissa sträckor och det kändes bra att ha med sig en vindsäck som snabbt kunde ge lite skydd mot blåsten.
Transporter
De flesta transporterna är synkade med varandra och informationen nu för tiden är väldigt bra på respektive hemsida så vi hade inga problem med att hitta och planera resans olika delmoment.
Mot toppen!
Nu skippar vi all logistik och transport och ger oss direkt in på toppdagen, det är väl därför ni är här, och inte att höra om trasiga uppblåsbara liggunderlag och att vi av en slump stötte på några av våra bästa vänner på vägen upp som vi sen fick sällskap med på vägen tillbaka till Nikkaluokta.
Packningen för toppdagen fick plats i två dagsryggsäckar och bestod mest av smörgåsar/kex/snacks, kök och frystorkat, vatten och förstärkningsplagg (överdragsbyxor, mössa, vantar etc.). Vindsäcken var med, liksom två par gåstavar som tidigare visat sig användbara. Vi hade inte med några sandaler för vadning, vattnet i bäckarna var ganska lågt.
Vi visste att vädret var på väg att bli dåligt, så vi valde att försöka oss på berget redan dagen efter att vi kommit fram till fjällstationen. Tälten hade vi satt upp hitom stora huset och vi satte klockan på 04.30 och somnade in.
När klockan ringde var barnen förvånansvärt snabbt på benen och vi åt en ordentlig frukost i servicehuset. vid 05.00 var vi klara och började vandringen mot Kitteldalen där man viker av uppåt längs västra leden. Vi var bland de första som gav oss av. Våra vänner hade gått ända upp i Kitteldalen och tältat där så de hade några timmars försprång.
Vägen upp förbi Kittelbäcken och uppför branten (som ett par sherpas höll på att bygga en trappa i) gick väldigt bra.
Vattendragen var mycket fascinerande och det hoppades över, balanserades på stenar och provsmakades vatten i nästan alla rännilar som fanns. Efter kittelbäcken blir det lite ont om vatten fram till Kaffedalen så se till att fylla på senast vid bron.
Vi gick genom några moln och på toppen av det första berget som man går över, Vierranvarri, var det riktigt kyligt och dålig sikt. Sikten blev bättre när vi kom ner i kaffedalen, sen var det klarblå himmel sista biten förbi gamla toppstugan ända upp till nya toppstugan.
Vi hade lånat ut ett par stegjärn innan avresa till våra vänner och lämpligt nog mötte vi dem när de varit uppe och kunde låna deras för att få en enklare bestigning, det var nämligen lite halt på glaciären de sista 100 metrarna mot toppen. Några guider hade satt upp ett fast rep som vi fick låna så jag klarade toppbestigningen utan stegjärn, men det hade nog varit skönt att ha. Tyvärr kom ett moln precis när vi var på toppen, så de obligatoriska toppbilderna kunde lika gärna tagits en dimmig dag i Stockholm.
Uppfärden tog ca 7 timmar och vi hade en till två kvartspauser med smörgåsar och varm dryck, i övrigt gick vi i stort sett hela tiden.
Nedfärden blev lite annorlunda än den ganska uppstyrda och kontrollerade bestigningen. Eftersom vädret var så bra efter vändningen vid toppen slutade vi föräldrar vara måna om farten utan vi lät turen ta den tid som behövdes. Vi tog en lång paus med ordentligt med lunch och varm dryck vid gamla toppstugan för att samla krafter för nedstigningen. Ända till branten över Kittelbäcken var humöret på topp. Vi strösslade med mycket godsaker på nervägen och det var lätt att hålla humöret på topp.
Efter ungefär 12 timmars vandring var dock krafterna på väg att ta slut och pauserna blev längre och länge och lite osynkroniserade, så det var alltid något barn som satt och vilade. Något misslyckat hopp över en bäck med blöta fötter som resultat (som inte kom fram förrän dagen efter) gjorde saken lite sämre. Den svåraste biten rent psykiskt blev faktiskt de sista kilometrarna när man hela tiden såg fjällstationen men det kändes inte som man kom närmare. Närmare kom vi dock hela tiden och till slut, efter 15 timmars vandring kunde en trött men lycklig familj slå sig ner och vila på Kebnekaise fjällstation.
Dagen efter var det regn och blåst och ingen som vi vet klarade att bestiga berget då, så vi hittade än en gång ett fönster i vädret som gjorde det möjligt att nå toppen.
Den dagen ägnade vi oss åt att äta gott och mysa inomhus. Väderleksprognosen visade på flera dagar till med regn så vi fattade beslutet att åka in till Kiruna och se gruvan och staden innan färden gick söderut igen. Det var ett beslut vi inte ångrar. Gruvturen till LKABs gruva rekommenderas varmt!
Den största skillnaden mellan att ha med ett och tre barn var dels att de kunde ha roligt med varandra längs vägen och uppleva saker tillsammans, men det mest påtagliga var att varje barns rytm och vilocykel behövde tas hänsyn till vilket gjorde att pauserna blev fler, särskilt när de blev trötta och omotiverade. Det funkade tyvärr inte för oss att ha planerade pauser i det läget, för då var något barn piggt och sprang runt tills pausen var slut och då var det förstås dags för denne att vara trött.
Ett av barnens gossedjur som lämnats hemma hade spelat in några peppfilmer som också kom väl till pass vid de svåra stunderna.
Vid de tillfällen man kunde gå och hålla ett barn i handen (när det var lite flackare) var det uppenbart att man kunde vara nära och på något sätt överföra lite styrka mellan varandra. I brist på det var det också ett vinnande koncept att gå väldigt nära och prata om allt mellan himmel och jord.
Sammanfattningsvis skulle jag nog säga att barn över tio år har mycket behållning av en tur längs västra leden till toppen, men man kan nog skrämma upp i stort sett vem som helst över 7/8 år, frågan är hur kul det är för dem… Sen kan ju vädret bli stökigt också och det är viktigt att tänka igenom det ordentligt så man inte blir fast med en trött och kall son eller dotter på fel plats.