2010 bodde jag och familjen i Oslo i Norge. Av en händelse blev det en helg över för mig på sommaren i början på juli som jag använde till att hyra en bil och åka upp och vandra i de noska bergen, närmare bestämt i Jotunheimen, en nationalpark några timmar från Oslo som bland annat inrymmer Galdhöpiggen, Norges högsta berg.
Jag minns det som en fin tur med lagom mycket äventyr och rekommenderar alla att ge sig ut och se den norska naturen så ofta som möjligt!
Förberedelser
På den här tiden var det DNT, Den Norske Turistforening och utprintade kartor som gällde för att känna sig trygg, så det blev några lunchbesök till deras kontor och butik på Storgata. Där hittade jag bland annat en ypperlig beskrivning av vandringsleder och hur många timmar varje etapp beräknades ta. Nu är det nätet som gäller och har ni inte varit inne på vistitnorway.se är det dags nu. Där finns ypperliga beskrivningar av vandringarna i det här inlägget.
Jag bokade en liten bil, köpte ett tält och liggunderlag (det mesta av min utustning var nämligen hemma i Sverige) på nån billighetsbutik i Oslo och frågade mina norska kollegor om lite tips. Tipsen var så varierande att jag inte kunde ta till mig så mycket från dem, men Galdhöpiggen var definitivt överskattat, den kunde man strunta i, så den skrev jag högst på listan.
Fredag- avfärd
Jag hämtade bilen på uthyrningen efter jobbet och gav mig av norrut. Bilresor i Norge jämfört med i Sverige är att i Sverige kan man räkna med att hinna 100 km på en timme, medan man i Norge får gå ner till 60-80 km, något som kan kännas lite knäckande i början, men man får förståelse för det när man kommer upp i bergen.
Det var lite kö, men snart hade jag kommit upp till Beitostölen och här var det dags att välja väg. Skulle jag runda Jotunheimen med- eller moturs? Jag valde moturs och styrde kosan mot Gjendesheim, en fjällstation som är utgångspunkt för en av de mest berömda vandringarna i Jotunheimen- Besseggen.
Besseggen
Man åker vanligtvis båt ena vägen längs sjön Gjende till Memurubu , och sen är det en fin vandring på bland annat en kam som går mellan Gjende och Bessvatnet där färgen på de olika vattnen är väldigt olika. Turen sägs ta 6-8 timmar i vanliga fall.
Tyvärr hade jag missat alla båtar, men ville ändå se lite av det fina, så jag parkerade bilen och kastade på ryggsäcken och började gå. Ganska snabbt blev det brand och till att klättra på alla fyra men snart var jag uppe till en fantastisk utsikt. Det var lite blåsigt och började regna när jag kommit upp. Snart visade det sig dock att regnet var väldigt lokalt, så det var smältvatten från ett snöfält som blåste mot mig. Tio meter åt sidan var jag torr igen.
Det var nu ganska sent och jag ville komma förbi kammen vid Bessvattnet innan jag vände så jag ökade farten ordentligt.
Snart bar det nedför mot kamvandringen och jag fick ta det ganska försiktigt då det var lite halt och brant. Efter en stund insåg jag varför detta är en populär vandring, det var en fantastisk syn med de två vattnen och Jotunheimen runtomkring.
Så småningom kom jag ner för branten och tog en kort paus efter den smala passagen mot Bessvattnet. Tyvärr kom jag inte längre och fick vända tillbaka för att inte fastna i mörkret, det hade inte varit så kul i den terrängen.
Som vanligt hade jag missbedömt tiden det skulle ta att gå uppför och det var en riktig pärs att klättra upp igen. Nu var det tur att det var i juli, så riktigt mörkt blev det inte, annars hade jag nog haft svårt att hitta hem. Till slut hade jag bilen i sikte och packade in mig, trött och lycklig.
Jag fortsatte min färd mot Juvashytta, som ligger vid foten av Galdhöpiggen. På vägen hade jag utkik efter en plats att sätta upp tältet på.
Tyvärr hittade jag inte någon utan fortsatte hela vägen upp till Juvashytta, förbi betalspärren och ända upp till turistanläggningen. Här parkerade jag och satte upp tältet ganska nära parkeringen. Det tog inte många sekunder att somna.
Lördag förmiddag- Galdhöpiggen
För tryggt kunna passera glaciären från Juvashytta mot Galdhöpiggen är det rekommenderat att gå med i ett replag (inbunden med massa andra ovetande turister), så eftersom jag inte hade levt klart riktigt blev det valet även för mig. Man kunde köpa sig en plats på morgonen trots att det var högsäsong. Allt började med en kort genomgång, utprovning av selar och sen gick vi i tekvart till glaciärens början.
Själva toppturen var ganska odramatisk och den tog ungefär 5 timmar tur och retur, varav en stor del gick ut på att vänta på de andra som gick i samma replag som mig på både upp- och nervägen. Toppen var okej, utsikten fantastisk och vandringen över glaciären var fin. Sista biten upp mot toppen var kanske lite dryg, men utsikten belönade mångfalt all svett det kostat. Det fanns till och med en liten stuga nästan vid toppen där de sålde souvenirer och något att äta
När jag kommit ner hade klockan bara slagit 14 så jag funderade på om jag skulle hinna någon mer vandring den dagen. Jag frågade några norska vandrare som såg väl bevandrade ut och de sa alla tre i mun på varandra att jag skulle åka til Turtagrö och gå upp till Fannaråk-hyttan. Där skulle det vara väldigt fint.
Jag kände just då att jag var stark i benen så det skulle nog funka. Jag packade ihop tältet och gav mig av med bilen nedför berget.
Bilturen mellan Juvashytta och Turtagrö är oändligt fin. De är svårt att beskriva hur vacker Jotunheimen egentligen är. Så fort man lagt ner kameran efter att ha fotograferat en fin vy med berg och någon sjö så kommer en ännu vackrare syn, gärna med något vattenfall eller en pittoresk byggnad mitt i alltihopa. När de sen slänger in ett får och kanske en fjällko är synen fulländad.
Jag var framme vid Turtagrö sent på eftermiddagen. Färden dit hade tagit mycket längre tid än jag planerat på grund av alla stopp vid utsiktsplatser, men det var det förstås värt- vägen var ju allt, målet visste jag inte så mycket om (förutom Galdhöpiggen som redan var avklarad).
Turtagrö
Hotellet vid Turtagrö var väldigt fint och spektakulärt. Jag fick okej på att sätta upp mitt blåa tält bakom hotellet och när det var klart gick jag in och förhörde mig om hur lång tid det skulle ta att besöka Fannaråk-hyttan. Det enda jag visste då var att där fanns Norges högst belägna biograf eller något sånt.
Tjejen i receptionen upplyste mig om att det även är Norges högst belägna fjällstation, 2068 meter över havet. Turtagrö hotell ligger på ca 880 meter. Vi kom fram till att det var rätt sent att börja gå då klockan redan hade passerat 18 och hon sa att det var några timmar upp. Jag gav upp tankarna på att gå en tur till samma dag och gick ett kort varv i hotellet. Det fanns ett fint bilbliotek och själva huset var väldigt roligt byggt.
På väg förbi receptionen kallade tjejen som stod där på mig igen:
”Kan du ta med dig det här kuveret upp när du går till Fannaråkhyttan ikväll? Det är lite post och sånt som de behöver där uppe.”
”Öhhh, okej. Jag går nu då.”
Lördag kväll- Fannaråki
Vad hade jag gett mig in på? Jag skyndade mig till tältet och tog med mig vatten och den lilla mat jag hade och började gå. Första biten var ganska platt längs med en flodbädd, men sen började det branta på och gick mer och mer i zick zack. Jag har lärt mig att en normal vandringstakt för mig är ungefär 300 höjdmeter per timme om man går någorlunda brant och att det är ett mycket bättre mått än att räkna kilometer, så jag hade alltså lite mer än 3 timmar framför mig på vägen upp och kanske lite mindre till för att komma ner. Hur jag än räknade skulle jag få gå den sista timmen i mörker, något jag inte var sugen på, särskilt inte som jag var själv och hade lovat mig att gå säkert.
Nåväl, jag hade också lovat att leverera posten så jag skyndade så gott jag kunde. Det var en fin sommarkväll och jag stannade ofta och tog fram kameran. Utsikten var magnifik och varje gång jag tittade ut över landskapet trodde jag inte att det kunde bli finare, bara för att bli överbevisad av mig själv nästa gång jag tittade ut över en ännu högre utsiktsplats.
På uppvägen mötte jag en handfull människor, alla hälsade vänligt. Jag drog mig för att fråga hur långt jag hade kvar. Jag hade ju stenkoll på höjden på klockan och visste att det inte skulle bli bättre för att jag frågade hur långt det var kvar.
Sista halvtimmen var jag rejält trött och när jag stapplade in i Fannaråkhyttan efter att ha sett utsikten på andra sidan väntade jag mig en stor välkomskommitté och jubel från alla som var där.
Riktigt så blev det inte. Alla hade fullt upp med sitt och de såg knappt åt mig där det gick runt och mös i sina underställ.
Jag hittade till slut en som jobbade på hyttan och lämnade stolt fram det stora kuvertet frpån Turtagrö och väntade än en gång på publikens jubel.
Än en gång uteblev det, men hon tog i alla fall emot försändelsen och lade den på receptionsdisken. Jag kanske fick ett ”tack” också men jag minns inte.
Jag satte mig en stund på en pall och funderade på vad jag skulle göra. Nu var det skymning ute och jag hade inte några övernattningsprylar med mig. Min morgontur upp på Galdhöpiggen gjorde sig påmind när jag satt mig ner. Man ska alltid ge en färdrapport när man ger sig ut på fjället och det var egentligen det som fällde avgörandet att gå ner igen. Jag hade lämnat en lapp i Turtagrö att jag skulle gå tur och retur Fannaråkhyttan samma kväll. Jag kom fram till att jag inte hade något val- jag måste ner igen nu på kvällen till tältet som hägrade nere i dalen.
Sagt och gjort- jag fyllde min vattenflaska och gav mig nedåt i full fart. det gick bra den första timmen men sen hade energin tagit slut och jag snubblade mer och mer när jag försökte ta mig nedåt. En gång var det nära att gå rätt illa när jag gled till på en sten som jag trodde var stabil och den släppte. Som tur var fick jag snabbt tillbaka balansen och jag kunde sätta mig ner och ta det lugnt en stund. Den epioden fick mig att ta det lugnare i den värsta branten och snart var jag nere i dalgången igen. Nu var det skymning men vägen här var mycket lättare och snart kunde jag kliva in på hotellet för att rapportera att det viktiga postuppdraget var slutfört. Hon som gett mig uppdraget stod kvar i receptionen och hon frågade faktiskt om jag redan varit där uppe. När jag berättade att jag fullföljt min livsuppgift blev hon faktiskt lite impad över hur fort det gått. Kanske inte lika imponerad som jag själv var, men jag inbillade mig att de som jobbade på fjällstationer sett ganska många galningar och höll inne med beröm om det inte var absolut nödvändigt, vilket detta tydligen var!
Jag gjorde en tidig sorti från hotellet och jag somnade direkt när jag kom innanför tältduken.
Årdal
Jag tror inte jag sovit så länge i ett tält som efter den där gången då vi cyklade vätternrundan med 0 kilometers träning och 0 dagars förberedelser. Minst 11 timmars sammanhängande koma räknade jag ihop när jag vaknade på söndagen. Jag var väldigt mör i kroppen och tänkte först ligga kvar hela dagen.
Efter en stund blev det lite långtråkigt i tältet och jag bestämde mig för att fortsätta min resa. Jag var inte vandringssugen, men jag hade ju en bil så dagen kändes ändå hoppfull.
Jag fortsatte snart vägen söderut mot Årdal och åkte längs en fantastisk slingrande bergsväg ner mot fjordarna. Jag hade inte varit vid de norska fjordarna sen jag var liten och synen med de branta bergen och det turkosa vattnet var verkligen imponerande. Inte konstigt att Slartibartfast i Liftarens Guide till galaxen fick pris för sin design av norska kusten!
Övre Årdal var den perfekta platsen att ta en kort paus och njuta av utsikten.
Tyin
På min karta som jag hade som hade tidsangivelser för vandringar i Norge fanns det bara en eller två sträckor som var under två timmar långa och en av dem utgick från sjön Tyin som jag skulle passera på vägen tillbaka mot Oslo. Min vintersovsäck bär namn efter sjön så på något sätt drogs jag dit och fann mig stå bredvid den parkerade bilen med ryggsäcken på ryggen trots att benen knappt ville bära mig.
Jag hittade starten på leden utan problem. Terrängen och klimatet var här helt annorlunda än i Jotunheimen. DEt var lägre kullar och blommor och gräs överallt, lite som ett hedlandskap. Jag gick upp för den första kullen och fick en fin vy över Tyin. I ytterligare 45 minuter gick jag längs stigen men sen var mina krafter slut än en gång och jag fick vända tillbaka till bilen.
Det var skönt att röra på sig lite och det gjorde faktiskt hemresan till Oslo bättre då jag piggnade till lite och fick variation till bilkörandet.
Efterord
Det finns hundratals berg och leder att vandra i Norge och det här var bara ett exempel på hur man kan göra. Mitt budskap är kanske inte att kopiera denna tur, men snarare att naturen i Norge är lätt tillgänglig från städerna, att man kan se väldigt mycket på en helg och att saker och ting löser sig även om man kanske inte har allt detaljplanerat från början.
Jag hade försökt få med mig sällskap på resan men av olika skäl föll det bort. Säkerheten och att ha någon att dela upplevelsen med gör förstås att det är oslagbart att vara flera, men utöver det tycker jag att man är man mer lättrörlig och snabbare om man är ensam (om man inte går med någon som man är väldigt van att vandra med förstås.)