åhus – Adventure Sweden

juli 17, 2022juli 18, 2022

89 km löptur mellan Åhus och Ales stenar

Jag har alltid tyckt att kusten längs Skånes kust är väldigt fin. Kanske inte lika uttalat som en vis herr Ranelid, men på mitt eget sätt. Efter att ha gjort lite bilutflykter och småturer till små sultronställen längs Österlen började jag fundera på om det kunde vara fint att springa hela vägen från vårt sommarhus i Åhus till till exempel Ales stenar. Det visade sig bli en perfekt och lagom lång tur med mycket variation och fina vyer.

Förberedelser

Mina löpförberedelser inför utflykten var minst sagt undermåliga. Under juni sprang jag nästan ingenting, mest på grund av en USA-resa där vi inte hann med så mycket träning (vi gick visserligen mycket, men några löpsteg blev det knappast förutom till pannkaksmaskinen vid frukostbuffén när den var ledig!). Veckorna innan turen (som gick av stapeln 2022-07-15) fick jag fick ihop ungefär 10 träningspass varav hälften på ungefär en mil och en handfull av dem med ryggsäck. Just att vänja sig att springa med ryggsäck har jag lärt mig den hårda vägen och jag var i efterhand väldigt glad att jag kom ihåg min lärdom.

Gällande rutten tog jag inspiration från några olika ställen; skåneledens sträckning, GAX 100-loppet som går ungefär samma sträckning fast är mycket längre, samt mina egna idéer och efterforskningar. Banan jag plottade ut var 88,88 kilometer lång. Det sista jag gjorde var att markera ut ca 10 platser där det verkade finnas butiker och vatten om jag skulle behöva.

Jag använde Googles tjänst ”Mina kartor” för att ha med mig färdvägen på telefonen. Min klocka (Suunto Ambit Peak3) är inte så skarp när det gäller rutter så det fick bli telefonen. Förut var det en app men nu när de bytt till en webbsida märkte jag lite för sent hur otroligt usel den var: Den låste sig varje gång efter ca 10 sekunder så den får de jobba vidare med. Som tur var hade jag ju ialltid ett uppfång till vänster om mig i form av Östersjön så det var inte så svårt att hitta vägen.

Jag valde dag bara baserat på väder och skippade faktiskt den första planerade dagen då det skulle bli rätt varmt . Nu siktade jag in mig på en dag en vecka längre fram (15 juli) med dagstemperatur kring 20 grader och växlande molnighet.

Packlista

Jag försökte hålla mig till en minimal packning då jag visste att det skulle finnas mat och vatten typ överallt längs vägen.

Ett halvt paket Singoallakex
3 delicato-chokladbollar
1 paket dextrosol
1 Mars-choklad som visade sig vara för gammal
1 liter blåbärssoppa
en vattenflaska a 60 cl
en extra vattenflaska 5dl PET fylld med 1,5 dl vatten
Buff
Plåster, papper etc.
Ryggsäck 6 l Agile Salomon
På mig: skor Saucony Kinvara 10, t-shirt, shorts, underkläder
Klockladdare
powerbank 10 000 mah
telefon Samsung Galaxy S21
5 paket resorb sport (i pulver)
1 sport-gel kolhydratgucka

Morgonen

Jag gick motvilligt upp 5.20 men var rätt glad att vi bara drack en Gin & Tonic kvällen innan. Jag packade det sista i ryggsäcken och var igång ca 5.35. Frukost blev det ingen, jag kände inte för att äta så tidigt. Jag smorde in mig med lite solkräm och gav mig tyst iväg för att inte väcka familj eller hund. Det var inte kallt sä jag sprang i t-shirt och shorts redan från början. Hade det varit för kallt hade jag börjat med en extra tröja som jag lämnat längs vägen och hämtat upp på vägen hem eller någon annan dag.

Vägen ut genom Äspet lyckades jag förstås springa lite snett men jag var snart på god väg mot Yngsjö på en stig jag löpt och cyklat många gånger förut.

Färden gick rätt bra, jag tog någon avstickare in i skogen och hittade fina blåbär som jag roffade åt mig som kompensation för att jag skippat frukosten.

Fin strandskog med mjukt underlag men många vägval.

Jag var ganska ensam de första timmarna. Tyskarna och svenska hipstereliten i sina campingbilar och tält började vakna kring 8-tiden men innan dess var det bara någon förskrämd hundägare som blivit utlurad av sin jycke som såg mig.

Min näst intill obefintliga träning gjorde sig påmind när jag med lite ångest insåg att min kilometertid i början var kring 6 minuter eller däröver. Vanligen brukar jag kunna känna mig fram till vilken fart jag hålla och testa lite olika tempon för att kunna extrapolera ankomsttiden lite, men idag gick det inte fortare än 6 min/km. Jag förberedde mig på en lång dag. Överslaget innan jag började var på mellan 12 och 14 timmar och nu visste jag att det skulle bli i övre intervallet om jag ens skulle klara det…

Innan Friseboda fick jag en fin mjuk strandskogslöpning som jag kom att uppskatta mycket. Det var dock stigar överallt så jag fick chansa i många vägskäl.

Ravlunda skjutfält i lite annan tappning än under värnplikten för 100 år sedan.

Snart kom jag ner till vattnet och kunde springa en lång sträcka längs stigen som gick precis innan stranden. Här flöt det på bra och var väldigt fint.

Första gången jag medvetet bröt min planerade rutt var när jag kom in på Ravlunda skjutfält. Jag hade kontrollerat att det inte var någon skjutning i förväg för att slippa springa runt hela alltet (alternativ ducka för nedregnande granater). Inget av alternativen hade varit så kul.

Gällande vägvalet chansade jag lite nu och lämnade planerade rutten och sprang nära vattnet istället för upp i land och fick betala med ett kallt men uppfriskande vad. Med sandiga fötter och barfota fick jag jogga 500 meter innan fötterna var så torra att jag kunde torka av sanden lite hjälpligt och snöra på skorna igen.

Snart övergår grusvägen till väg ner mot Havängs vandrarhem.

Skjutfältet var lika fint som vanligt. Det är lyxigt att kunna springa var som helst på en gräshed omgiven av får och belyst av en lagom het sommarsol. Jag följde lite stigar och kom snart längre och längre in mot vägen till Havängs vandrarhem som jag till slut landade vid.

Här och längs alla andra platser som det fanns en mer lättillgänglig anslutning till havet var det en del folk. På nästan alla andra platser var det tomt eller möjligtvis en och annan lokalbo som var ute och gick med hund eller barn.

I samband med löpturen längs stranden (i den mjuka sanden som gjorde det lite tungt bitvis) kom den första regnskuren. Det gjorde inte så mycket då den snabbt var över men det fick mig ändå att skatta mig lycklig att jag valt en dag utan ihållande regn. Jag hade inte kläder med mig för att klara det nämligen.

Snart kom jag in i första pittoreska samhället med glasskiosk, vitkalkade hus och en liten hamn. Vitemölla följdes av Kivik och ett tiotal andra liknande orter som var som tagna ur en reklambroschyr över Österlen. Jag stannade i hamnen (= centrum) på flera av dessa orter och andades ut, tog en bit överprocessad matsäck att äta och fyllde på vatten + kollade kartan på mobilen var nästa hållpunkt var och hur jag skulle komma dit.

Efter Kivik hamnade jag på Äpplets hus där jag inbillade mig att jag skulle vara sugen på en exotisk äppelmust eller någon annan trollbrygd. Det visade sig vara fel och jag fortsatte med mina Resorb Sport genom hela dagen. Här hörde jag också av mig till min kontrollcentral hemma i Åhus och berättade att jag levde.

Förmiddag

Nu hade det hunnit bli förmiddag och lite varmare. Då var det skönt att leta sig in under skuggorna på Stenshuvuds nationalpark. Här hade jag redan på förhand valt att springa runt berget, dels för att jag varit uppe tidigare men också för att spara på krafterna och slippa de extra höjdmetrarna. Det var inte så smart då jag snart fann mig i en labyrint av stenar som utgjorde stigen runt berget. Det var tungrott och lite tråkigt. En klen tröst var Jätteporten efter halva vägen som visade en fin vy över havet.

Omysigt löpunderlag i Stenshuvud nationalpark.

Nästa regnskur kom på stranden efter Stenshuvud men jag pinnade oförtrutet på och gick upp för branten vid Knäbäckshusen där vägen rundade Viks golfklubb (eller Wijkhs gulfklubb som den borde heta för att verka riktigt anrik) och sen fortsatte ned via en suktande handelsträdgård med jordgubbar och bigarråer till Viks samhälle.

Nu passerade jag de fina byarna som låg som ett pärlband längs kusten. Stranden innan Simrishamn var väldigt fin, likaså Brantevik och Skillinge (vad de nu ska med de stora industribyggnaderna som skymmer min dotters kompis utsikt vid havet där förstår jag dock inte).

En dötråkig sträcka var tyvärr de 6 kilometrarna längs en rak, nyasfalterad cykelväg in mot Skillinge, här kanske man kunde sprungit närmare havet men jag chansade inte. Det var bara att bita ihop och tänka på nästa etapp.

Jag litar inte riktigt på batteritiden på min klocka så här någonstans satte jag i laddaren i 45 minuter för att slippa bli utan logg och tidtagning.

Ibland sprang man genom kohagar och jag fick en gång finna mig i att sänka tempot då en stor ko gick framför mig på en smal stig och vägrade släppa förbi mig. Bra att ha något att skylla det låga tempot på!

Playa del Nånting med regntunga skyar i bakgrunden.

Eftermiddag

Vid Skillinge fyllde jag på vatten och räknade ut att jag hade kommit ca 67 kilometer utan att få ont någonstans! Jag hade sprungit så lugnt att inget var trasigt, inte ens en nagel eller vaderna som ibland brukar bli lite trötta. Ryggen, axlarna, trampdynorna, allt mådde oförtjänt bra så jag berömde mig själv och åt lite extra chokladboll.

Efter Skillinge följde ytterligare en fin bit nära stranden med fina hus och bra utsikt mot Bornholm. Därefter kom jag ner på stranden på riktigt vid Spraggehusen. Jag trodde att det bara skulle vara en liten bits löpning på stranden här men det visade sig bli rätt långt. Som tur var var sanden packad på de flesta ställen så det gick okej att springa. Jag tog sikte på en roddbåt som låg upplagd nån kilometer längre fram, sen på ett vindskydd någon Robinson-wannanbe byggt, sen på ditten och datten tills jag till slut hittade framme där jag skulle upp. Det blev sammanlagt ungefär 10 kilometer längs stranden tills fyren Sandhammaren uppenbarade sig i skogen.

Nu var jag klar med sandstrand och jag ringde till familjen för att meddela att jag var ”nära” Ales stenar. I praktiken var det ca 7 km kvar. Det var nu sista gången jag fyllde på vatten (bakom glasskiosken) och jag sprang in en bit och sen vänster genom skogen. Skogsstigen hade relativt mycket sand på sig men i slutet övergick den till fin hedmark som steg upp och sedan ner mot Löderups strandbad. Här trodde jag att jag var framme i stort sett eftersom det bara var typ 4 kilometer kvar.

Men tji fick jag! Snart pekade stigen ut på klapperstensstranden mot Kåseberga och det var bara att börja springa. Detta var en jobbig bit och jag fick tröstäta några druvsockertabletter för att inte tröttna.

Slutligen kom så trappan upp mot Kåsebergavägen. Jag sprang fel inne i byn men såg snart stigen slingra sig upp mot Ales stenar. Solen bröt igenom och samtidigt som jag passerade den sista infromationstavlan såg jag familjen stå och vänta på mig vid stenarna.

det var skönt att vara framme och jag firade med en kall läsk och att ligga i gräset några minuter. Vi tog lite fina bilder i kvällsljuset och sedan bar det sakta av ned till hamnen där bilen väntade för färd hemåt!

Efterord

Totalt tog turen ca 13 timmar och 40 minuter, varav 12:40 var i rörelse. Totala sträckan blev 89,4 kilometer, vilket bara var ca 600 meter mer än planerat. Jag tror det berodde på lite felspringningar i början och att jag valde lite andra stigar.

Vad blev då kvar och vad var oanvänt? Jo, en resorb sport, en halv chokladboll, hela mars-chokladen (för den var för gammal) fick följa med hem. Min gel hade jag också kvar som vanligt, likaså några dextrosol. 3 dl blåbärssoppa belv också kvar. Buffen använde jag inte. I övrigt kom allt i packningen till användning.

Dagen efter var jag lite trött i benen men kom igång redan på eftermiddagen och på söndagen kände jag mig nästan helt återställd om än lite trött. Men en padelmatch orkade jag med:)

Som tidigare skrivet så kan jag verkligen rekommendera denna turen då det är stor variation i natur och underlag, inte så mycket höjdskillnad, mycket möjligheter till proviantering och ganska ofarligt att springa fel. Har man ingen bil borde man nog fortsätta springa till Ystad där det är bättre kommunikationer men för mig som hade tillgång till skjuts var Ales stenar en bra slutpunkt.

Just när jag sprang var vattnet rätt kallt (bara ca 8 grader i Åhus) så jag planerade inte in några badstopp men ett vanligt år hade det nog varit på sin plats.

Hade jag inte sprungit helt själv hade jag nog också köpt glass och annat längs vägen, nu höll jag mig till min egen matsäck och köpte ingenting på hela dagen.

augusti 9, 2021augusti 9, 2021

Åhus till Halmstad (150 km) på cykel med 12-åring

Ända sedan sommaren 2020 hade Malte (som nu blivit 12 år) pratat om att en dag cykla mellan Åhus där vi har sommarhus och Laxvik utanför Halmstad (där familjens tidigare och min brors nuvarande) sommarhus befinner sig.

Då vi tidigare cyklat 100 km kändes det överlag genomförbart efter att ha mätt upp sträckan till ca 150 kilometer på kartan. Vi kom fram till att det nog var bäst att träningscykla lite, bland annat för att Malte envisades med att cykla med sin Mountainbike med rätt breda däck. Jag själv körde på min racercykel och kände inte lika stort behov av träning.

Snart sätter vi igång. Malte med sin Scott Aspect 760 som nu är stulen (fy!) och Jonas med Merida Reacto. Orättvist? Ja, troligen….

Förberedelser

Förutom allt lekcyklande under våren och sommaren så blev det en dedikerad 30 kilometerstur (med mamma Liselott till Bromölla) och en på 10 kilometer innan den stora dagen. Tyvärr hade Malte lite ont i ryggen efter turen på 30 kilometer så det var lite spänt innan vi gav oss av. Dagen innan besökte vi en cykelbutik och kittade upp oss med extra slang till Maltes cykel och ett par cykelhandskar. Turen till mataffären resulterade i dextrosoltabletter, mars-choklad, delicato-chokladbollar, toblerone och Twix.

Den största utmaningen planeringsmässigt var hur vi skulle ta oss till Halmstad utan att behöva cykla på stora vägar med mycket trafik. Det gick en del tid åt att skapa en preliminär rutt som sen ändrades lite efter hand.

Den planerade rutten som blev ca 150 kilometer med 10-20 kilometer grusväg.

Vädret sommaren 2021 var det knappast något fel på men vi siktade in oss på en dag när kusinerna var på plats på västkusten och när det var lite medvind enligt väderprognosen. Planen var också att cykla dit en dag så kunde resten av familjen komma dagen efter och bada lite saltvatten och hämta upp cyklisterna.

Kvällen innan avfärd gjorde vi misstaget att beställa take-away pizza och kebab vilket gjorde att uppladdningen blev lite konstig. Vi hade nämligen inte ätit så mycket fet mat innan under sommaren…

Vi packade cyklarna med choklad, reparationssats och som grädde på moset tejpade jag fast två par badbyxor på sadelstolpen som kunde komma väl till pass när vi kom fram till Laxvik/Halmstad. Även tandborstar unnade vi oss att ta med.

Packlista (ungefärlig) i ramväska, fickor och sadelväska. Malte hade inte något på sin cykel.

Cykelreparationssats med extra slangar och pump
3 vattenflaskor totalt
4 mars, en twix, en toblerone, en kexchoklad
2 delicatobollar
några Resorb sport-pulver
Badbyxor och tandborstar till ankomsten
2x telefon och liten powerbank med laddare.
Inga extra kläder eller strumpor hade vi med oss.

Måndag 25 juli 2021

Vi hade egentligen tänkt starta klockan 06, men efter lite strul på kvällen och natten valde vi att ge oss sovmorgon till 07.00. Vi åt lite smörgås och blåbärssoppa och kom ganska snabbt iväg från Åhus. Redan under första milen som vi cyklat många gånger förut fick vi känna på att vi hade medvind, men också att Malte inte riktigt hade vaknat än. Det långsamma tempot (ca 15 km/h) fortsatte faktiskt ända förbi Kristianstad i ungefär en och en halv timme. Då tog vi en lite längre bensträckare och åt en mars-choklad. Efter det började krafterna sakta infinna sig i benen och vi började flyta på lite bättre. Det var ganska lätt att hitta vår väg och vi slapp bilar på de flesta sträckor. Vi hade valt att cykla norr om Kristianstad eftersom vi inte visste om det fanns cykelväg mellan Kristianstad och Hässleholm, men sen visade det sig att det faktiskt visst är en cykelbana/mindre väg mellan de två städerna. Vi hoppade på cykelbanan i Vinslöv och fick se den stora flocken dovhjortar i hägnet precis därefter.

Snart hade vi cyklat 50 kilometer och tog en kort paus och ringde hem till familjen och sade god morgon. Snart var vi inne i Hässleholm. Cykelvägarna i Hässleholm var fina men i övrigt var det mest transportsträcka. Vi passerade norra utfarten och tog den lilla vägen mot Vankiva. Där stannade vi en kortis vid kyrkan och tittade på familjegraven som var väldigt välräfsad och fin.

Vi bestämde oss tidigt att varje mil ta en stretchpaus och vrida på händer, armar och rygg och vi lyckades nog hålla det ungefär som planerat med resultatet att ingen av oss fick några större problem. Malte hade lite svårare att variera greppet med händerna men gjorde så gott han kunde.

Resans största katastrof inträffade när Malte råkade pausa sin klocka vid 50 km och inte satte på den igen förrän några kilometer senare så han fick svårt att hålla koll på hur långt vi cyklat (plus att han inte skulle kunna visa sina kompisar om sina bedrifter…)

Här någonstans såg vi en helt platt groda som såg väldigt tvådimensionell ut. En ökta roadkill.

Vid det här laget hade det börjat bli väldigt varmt och vattnet började tryta. Vi hade tre flaskor med oss varav en av dem hade Resorb sportpulver i sig. Vi siktade in oss på Vittsjö lokalbutik och trampade på. Landsbygden var väldigt fin men relativt tom på människor.

Vittsjö, en kort paus för att gömma oss för solen.

Rätt vad det var hade vi cyklat 75 kilometer och vi stannade vid en lyktstolpe och firade med varm Toblerone-choklad. Nu hade vi kommit ut längs stora vägen norrut och som tur var fanns det cykelbana, annars hade det varit kärvt.

Vi stannade som sagt på ICA Vittsjö och fyllde på med lite choklad och vatten. Jag hade lovat Malte en läsk att dricka men det var inte så viktigt när vi väl kom fram. Tre wienerbröd fick vi med oss också.

På väg mot Halland. Vi kyrkan i Hishult.

Efter Vittsjö började en lite osäker väg som jag bara rekat på karta. Vi lämnade vägen mot Markaryd och hamnade på en fin liten asfaltsväg (efter 1 km grusväg som slutade i en loppis) som tog oss en bra bit västerut. Uppe kring Hannabad var det dock slut på asfalten och vi fick kämpa oss igenom ca en mil plus några kilometer grusväg. Det funkade relativt bra och ingen av oss fick punktering (det var mest jag som var rädd för det). Det var riktigt varmt nu och vi stannade lite då och då och tittade på kartan och tittade på den fina naturen.

Alla gårdar vi passerade såg oväntat välhållna ut men det är lite synd om de som bor där eftersom det enda som finns i form av service är deras egna loppmarknader…

Angående kartan så hade jag en liten papperslapp med de viktigaste byarna men det som vi använde mest var funktionen ”Mina kartor” i Google maps. Jag laddade över .gpx-filen från Strava (som jag använt för planeringen) och sen funkade det bara. Jag kanske borde laddat över kartan till klockan också men med Suuntos senaste uppdateringar får jag inte riktigt till det med de olika apparna så det fick vara.

Det var lätt att hitta vägen och snart cyklade vi under E4 söder om Markaryd. Det var förstås kö och alla bilarna stod stilla på bron.

En fin gårdsbutik. Vi hade tankar på att handla lite men tyvärr fanns det nte plats för något i våra väskor.

Vi stannade vid en fin kurva och firade 100 kilometer med ytterligare ett samtal till familjen och sen rullade vi vidare. Ganska snart blev det ytterligare ett stopp i skuggan och vi slukade glupskt alla kvarvarande Wienerbröd. Nästa mål var Hishult där vi skulle få dricka i affären.

Vi passerade några fina cafeer, gårdsbutiker och en alpacka-farm. Hishult var en fin by med en fin kyrka. ICA var det däremot inte mycket med då de hade stängt en halvtimme tidigare (15.00) så det var bara att bita ihop och trampa vidare. Nu var Laholm nästa chans.

Värmen hade verkligen slagit ett grepp om Halland och det var en utmattad Malte som svängde ner på torget i Laholm och fick sin efterlängtade läsk på ett café.

Paus i Laholm. Fullt med folk på torget. Vi gick aldrig in i mataffären utan hamnade på ett café. Här fick vi tipset av en engagerad innehavare att man ska dricka varmt vatten i värmen.

Nu var det bara 18 kilometer kvar och efter en lite längre paus gav vi oss iväg ut via vattenkraftverket och sedan mot kusten. Vi passerade en enorm häck och snart började vi känna igen oss. Malte var övertygad om att han sett kusinernas bil och det gav extra energi i slutet. Likaså några dextrosoltabletter som vi glatt tuggade i oss.

När vi svängde in under bron till Laxvik stod klockan på 148 km så vi fick ta ett extra varv runt samhället för att nå målet om 150 km.

Det kändes skönt att vara framme och att vi inte fick så ont i kropparna. Vi firade ankomsten med ett bad på stranden och så fick vi mat och husrum. Tack så mycket för det!

Totala sträckan, tiden och höjdskillnader

Alla saker fungerade perfekt på turen, inget gick sönder och maten tog inte slut, så vi får nog konstatera att det gick rätt bra!

Sverige är tjockt på mitten, precis som Monty Python’s brontosaurus-theory.

november 17, 2019

Hur är det att genomföra en hemmagjord triathlon på Ironmandistans?

Efter att ha genomfört vasaloppet, vansbrosimmet och vätternrundan i början av 2018 kändes kroppen så bra att jag började fundera på nästa utmaning i väntan på Lidingöloppet i september. Jag kom ganska snabbt fram till att det vore kul att prova ett triathlon. Nyfikenheten väcktes när jag kom i diskussion med en vän om vilket som var jobbigast: Att springa 100 km eller göra en Ironman. Eftersom jag bara provat det förstnämnda förstår ni att jag blev nyfiken!

Förberedelser

Jag valde en lämplig torsdag mitt i sommaren och siktade in mig på att göra mitt försök då. Det är alltid lättare att välja en dag, det blir mer konkret och man har svårare att backa ur då tycker jag. Vi var i Åhus vid vårt sommarhus så det blev naturligt att reka sträckorna däromkring. Barnen var på golfläger på dagen så jag skulle inte missa någon tid med dem, också en viktig aspekt!

Åhus är välkänt för sitt kalla vatten och även om 2018 var en rekordsommar var vattentemperaturen alldeles för låg i början på sommaren, dessutom var prognosen ganska blåsig och jag hade inte lust att simma i meterhöga vågot vid stranden vid Äspet, utan valde ganska tidigt med min frus inspel att simma i Ivösjön vid Bromölla istället.

Cykelsträckan ritade jag upp på ett ungefär på Strava med ett varv runt Ivösjön på 50 km som en av huvudsträckorna, resten blev lite fram och tillbaka på slätterna nedanför Kristianstad. Löpningen tänkte jag ta på känn men börja med ett varv ner mot Yngsjö på 10 + 10 km.

Kvällen innan loppet fixade jag ihop en påse med lite kex och hemgjord sportdryck gjort på blandsaft, dextrosolpulver och salt. Den släppte jag i ett vägskäl nära Trolle Ljungby slott eftersom jag hoppades komma förbi där några gånger under cykelturen.

En sista titt på väderleksprognosen utlovade starka vindar och ca 30 grader. Det kändes bra att ha valt att simma i en sjö.

Materiellt var jag kittad sådär, den gamla Nishikicykeln jag fått köpa för 1000 kronor (inklusive skor) var min enda racer så den fick det bli. jag hade inte några tempopinnar, det hade nog underlättat i vinden. Däremot hade jag en ganska ny HEAD- våtdräkt som jag är mycket nöjd med.

Simningen

Min fru var snäll nog att gå upp tidigt på morgonen och köra mig till Ivösjön och badvakta mig under min simtur. Vattnet var cirka 20 grader varmt och den utlovade blåsten hade lyckats piska upp ganska bra vågor på sjön, det här skulle bli spännande. Ivrig att komma igång kastade jag mig i vattnet och började simma norrut i motvinden.

Vattenståndet var rätt lågt och ganska snart kom jag in i några stora ängar med långa sjöväxter som kände för att trassla in sig i mina armar. Som tur var saktade de bara ner farten, det var inte farligt på något sätt. Vågorna var lite kluriga men man vande sig efter ett tag och jag simmade en kilometer åt vardera hållet som start.

Precis när jag passerade udden där min fru satt och ugglade tog det plötsligt tvärstopp! Jag hade simmat in i en grov stock eller ett gammalt avhugget sjömärke som satt gömt en decimeter under vattenytan. Som tur var kom den i magpartiet och inte i ansiktet, det hade varit en showstopper. Jag stannade och hämtade andan en stund, men kunde sen fortsätta.

Simturen slutade väl, jag var lite yr när jag kom upp som man kan vara efter att ha simmat. Jag tog några tuggor av en smörgås och satte mig sen på cykeln för att ge mig av.

Cyklingen

Det första som händer när jag kljippt in mig i pedalerna är att gör ett klassiskt nybörjarfall med cykeln. Jag välter åt sidan med båda pedalerna fast. Till mitt försvar så hade jag en tung växel i och stod i sand när jag startade men inbillade mig att jag skulle orka komma igång. Big mistake.

Efter det missödet kom jag i alla fall igång med cyklingen. De första milen var ganska svala och sköna men sen fick jag en försmak av vad vinden och värmen skulle bjuda på under dagen. Det var mer ansträngande än jag trodde att hålla farten uppe och tyvärr var sportdrycken jag lämnat alldeles för salt och odrickbar, så jag fick hålla mig till vatten. Som vanligt var den mentala biten en minst lika intressant lärdom som den fysiska. Det mest påtagliga var att jag missbedömde sträckan tillbaka till Åhus och sommarhuset där jag skulle lämna cykeln så när jag var tillbaka hade jag ungefär 30 kilometer kvar. Då skulle man kunna tänka sig att man cyklar någon mil tillbaka och vänder, men icke! Jag började cykla en tvåkilometersväg fram och tillbaka tills jag nått upp i rätt sträcka. Det var jättetråkigt men jag trodde att det var enda sättet att skrapa ihop mina kilometer. Inte så smart så här i efterhand.

Utan att gå in på för mycket detaljer kämpade jag mig igenom de 180 kilometrarna på något över 7 timmar.

Jag hade tyvärr inte tillgång till nycklarna till huset så jag kunde inte gå in och raida köket på dricka och mat innan löpningen tog vid så T2 blev utanför förrådet på tomten. Jag hade faktiskt lagt en påse vatten och energi en kilometer upp vid en bro som jag såg mycket fram emot att besöka.

Löpningen

Nu var eftermiddagen stekhet och jag valde att springa i skuggan av skogens träd söderut. Trodde jag. På något sätt var skogsstigen jag kom in på så gles att det var nästan som att springa ute i det fria till mitt stora förtret. Jag hade nu börjat känna av värmen och att jag druckit på tok för lite under cyklingen. De första 8 kilometrarna av löpningen gick förvånansvärt lätt men i samband med att jag kom ut i ett villaområde blev min törst akut.

Jag mållåste på ett hus där några höll på att lägga trädgårdsplattor och gick in och bad att få lite vatten. De hade inte tillgång till huset men jag fick syn på en vattenslang och fick dem att ge mig lite från den. Den hade legat i solen hela dagen och jag ville varken störa dem för länge eller vänta på kallt vatten så det blev några klunkar hett slangvatten. – Bättre än något! tänkte jag.

Jag insåg nu att jag var tvungen att vara nära civilisationen för att klara av hela sträckan så jag vände upp mot Åhus och min mat- och vattenkasse vid bron igen. Sträckan upp dit gick okej, men när jag kom fram var jag tvungen att lägga mig raklång på marken och vila en liten stund. Jag reste mig strax igen och med en energigel i handen gav jag mig ut på en loop som skulle bli ungefär fyra kilometer.

Ungefär nu började jag undra lite om jag hade tagit för lätt på förberedelserna och kom dessvärre fram till att skidåkning, cykling och simning tagit den mesta tiden i anspråk och att det gjort att mitt längsta löppass sen i höstas var ca 8 kilometer. Det var inte optimalt, men jag kunde inte göra så mycket åt det just då…

Vid det här laget hade familjen kommit hem och jag sprang dit i brist på andra idéer. När jag kom dit satte jag mig i en stol, berättade kort om min dag och tyckte väldigt synd om mig själv. Jag fick några resorb och lite att äta och sakta återvände lite av krafterna. Jag funderade ett tag på om jag skulle strunta i alltihop men fick inget medlidande från någon i familjen. De pysslade med sitt, så till slut stapplade jag mig ur stolen och gav mig ut på en testrunda på några kilometer i grannskapet. Det gick oändligt långsamt, men jag var igång igen.

Jag satte mig i stolen ytterligare några gånger, men pauserna blev kortare och kortare och löpvarven blev längre och längre. Under en av pauserna kommer min dotter Linnea, 8 år, fram till mig och frågar: – Har du roligt? Jag minns inte vad jag svarade men fick senare tips om att det enda man ska svara då är: – Inte än!

I slutet började barnen tröttna på mig och bad att få cykla bredvid och hålla tempot, men jag klarade inte riktigt sånt sällskap. – Sista kilometern får ni följa med sa jag och sprang iväg själv. Tro det eller ej, men till sist kom den 42:a kilometern och när jag kom i mål mötte min son mig med låten ”Daddy Cool” från sin telefons högtalare.

Efterord

Jag var ganska sliten dagen efter och min fru hyrde en golfbil till mig för att jag skulle kunna följa med och titta på barnens golfspelande, det kändes lyxigt med sådan support!

På kvällen efteråt var vi bjudna till grannarna och när deras föräldrar kom förbi för att säga hej utbrister pappan på chans när han ser mig: – Hej Jonas, har du varit ute och gjort en Ironman eller?

Simningen tog 1:30, cyklingen 7:04 och löpningen 5:46, total tid 14 timmar och 20 minuter.

Och för er som orkat läsa ända hit: Vädret gjorde att jag hade en tuffare Ironman än den gången jag sprang 100 kilometer. Det är en ganska orättvis jämförelse då jag tog det väldigt lugnt på löpturen, men om jag jämför rakt av så var triathlonet kämpigare.